Dialekt och standardsvenska bland abiturienterna i Närpes gymnasium. En attitydundersökning

Abstract

I min pro gradu avhandling har jag undersökt attityder till standardsvenska och dialekt. Materialet kommer från en enkätundersökning som gjordes i januari 2004 bland abiturienterna i Närpes gymnasium.

Undersökningen består av tre olika delar. I den första delen har jag sett på abiturienternas uppfattning om den egna kunskapen i standardsvenska, om de tycker att det är viktigt att kunna, men också hur de i praktiken förhåller sig till standardsvenska. I den andra delen har jag undersökt den geografiska språkgränsen för att se hur stort dialektens användningsområde är. I den tredje delen har jag sett hur djupt rotad den dialektala känslan är. Materialet har jag behandlat kvantitativt och kvalitativt och i varje del har jag också jämfört pojkarna och flickorna.

Mina resultat visar att dialekten är den överlägset vanligaste språkvarianten med kompisar och föräldrar samt på rasterna. Förvånande är att dialekten är vanligast även i lärarrummet och på lektionerna, och att det är flickor som i högre utsträckning håller fast vid dialekten. När det gäller standardsvenska på lektionerna är pojkarnas åsikter jämt fördelade mellan positiv och negativ inställning, medan de allra flesta flickor är negativt inställda. Majoriteten av abiturienterna anser att det är viktigt att kunna standardsvenska medan det finns en jämn fördelning mellan dem som anser att standardsvenska känns naturligt att tala och de som inte tycker det. Trots detta anser nästan alla att de har tillräckligt med kunskaper i standardsvenska.

I fråga om den geografiska språkgränsen finns det tendenser som visar att det finns de som drar den redan innanför Närpes gränser. Till skillnad från resultaten i del 1 är det flickorna som fortare byter från dialekt till standardsvenska. Dialektens användningsområde kan ändå sägas vara i hemtrakten och bygderna runtom, men förflyttar man sig länre bort är standardsvenskan den dominernade språkvarianten. Anmärkningsvärt är emellertid att dialekten aldrig helt försvinner som språkvariant. Resultaten från del 3 visar att alla flickor och de allra flesta pojkar anser att dialekten är viktig. Detta är också ett av mina viktigaste resultat eftersom det visar att vi inte bör försöka utrota dialekterna. Dialekttalande ungdomar behöver sin dialekt för att identifiera sig i samhället och för att veta var de hör hemma. Genom dialekten har de fått en större gåva än "bara" ett språk. Dialekten definierar dem och hjälper dem att slippa känslan av rotlöshet.