SKRIVSVÅRIGHETER HOS SVENSKA VUXNA

Abstract

Undersökningens målsättning är att redogöra för hurudana skrivsvårigheter som förekommer bland svenska vuxna, hur de uttrycker sig och vad de beror på. Undersökningsmaterialet utgörs, förutom intervjuer även av 17 diktamensuppgifter som använts som inträdesprov till Bandhagens Vuxengymnasium i Stockholm.

I undersökningen diskuterar jag ett antal olika definitioner av begreppet dyslexi och konstaterar att några forskare i sin definition tar fasta på skrivförmågans förhållande till individens allmänna begåvning eller intellektuella kapacitet, medan andra utgår ifrån själva språket och dess logiska uppbyggnad i sin analys av individens läs- och skrivfärdigheter.

Undervisningen visar att det bakom skrivsvårigheterna ofta finns ärftlighet och att många kursdeltagare försöker dölja sin osäkra stavning genom otydlig handstil. De ord där stavningssättet avviker mest från ordets uttal vållar de största problemen i diktamensuppgifterna, vilket tyder på att talspråket har en betydande inverkan på rättskrivningen. Analysen resulterar i 11 olika typer av skrivfel: teckenfel, dubbelteckning, betonad och obetonad vokal, morfemkännedom, multigrafemfonem, hyperkorrekt stavning, ljudförväxlingar, reversalfel, borttappade bokstäver, rena misstag samt övriga fel. Av dessa är dubbelteckning den vanligaste typen av skrivfel.