VASA UNIVERSITET 
 

Humanistiska fakulteten 
 

Institutionen för nordiska språk 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mikael Vehkaoja 
 

Språkförändring i partiprogram 
 

Förändringar i samhället och hur det uttrycks  
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 

 
Avhandling pro gradu i nordiska språk 

 
Vasa 2007 



 1 

INNEHÅLL 

FIGURER 2 

TABELLER 2 

1 INLEDNING 7 

1.1 Syfte 7 
1.2 Material 8 
1.3 Metod 9 

2 DEN SAMHÄLLELIGA KONTEXTEN FÖR PARTIPROGRAMMEN 11 

3 TEORIER OM SPRÅKET 27 

3.1 Text som en helhet och vad som gör texten till text 27 
3.2 Mottagarens roll i textens semantik 29 
3.3 Det föränderliga språket 31 
3.4 Det politiska språket 32 

4 FORMELLA OCH STRUKTURELLA DRAG 37 

4.1 Allmänna strukturella drag i texterna 37 
4.1.1 Meningslängd 37 
4.1.2 Ord 40 
4.1.3 Textlängd 40 
4.1.4 Lexikon 42 
4.1.5 Genomsnittlig ordlängd 47 

4.2 Ordfrekvens 48 
4.2.1 Samordnande konjunktionen och 48 
4.2.2 De 30 mest frekventa orden 53 
4.2.3 De tio mest frekventa orden 54 
4.2.4 Att, för och som 55 
4.2.5 Modala hjälpverb: skola, måste, böra 58 

4.3 Sammanfattning 63 

5 LEDFAMILJEN SAMHÄLLET I PARTIPROGRAMMEN 65 

5.1 Ledfamiljen samhället 70 
5.1.1 Samhälle i Sdp99 70 
5.1.2 Samhälle i Sdp87 75 
5.1.3 Samhälle i Sfp97 81 
5.1.4 Samhälle i Sfp88 86 

5.2 Diskussion om skillnader och likheter i ledfamiljen samhället mellan 
partiprogrammen 92 

5.2.1 Skillnaderna i det ideologiska mellan ledfamiljerna samhället i 
partiprogrammen 93 

5.2.2 Skillnader i tiden mellan ledfamiljerna samhället i partiprogrammen 95 



 2 

5.3 Ledfamiljen samhället i jämförelse med formella och strukturella drag i 
partiprogrammen 96 

5.4 Ledfamiljen, formella och strukturella drag i jämförelse med den samhälleliga 
kontexten 99 

6 SLUTDISKUSSION 102 

LITTERATURFÖRTECKNING 105 

BILAGOR 109 

 
FIGURER 

 
Figur 1. Forskningsobjektets relation till olika kontextuella avnämare. Ur: Nygård 

2003:15 11 
Figur 2. De fem vanligaste temakategorierna i partiernas välfärdsideologier (i % av 

totala antalet textstycken per parti och tidsperiod) Ur: Nygård 2003:127 15 
Figur 3. Offentliga kostnader i procentandel av BNP åren 1980 och 1998. Ur: 

Hjerppe,  Reino, Seija Ilmakunnas & Iikko B. Voipio (red.) 1999:8 17 
Figur 4. Den ekonomiska utvecklingen under 1990-talet. Ur: Nygård 2003:31 17 
Figur 5. Meddelandet, mottagaren och kodernas relation till varandra. Ur: Eco 

1979:6 30 
 

TABELLER 

 

Tabell 1. Valdeltagandet i riksdagsvalen 1945 – 2003. Källa: Statistikcentralen 2004 23 
Tabell 2. Partiernas mandat i riksdagsvalen 1945 – 2003. Källa: Statistikcentralen 

2005 24 
Tabell 3. Genomsnittlig meningslängd 39 
Tabell 4. 90-talets textlängd i procentandel av 80-talets textlängd i partierna 42 
Tabell 5. Antalet olika ord/antalet engångsord och procentandelen engångsord av 

olika ord/löpord 45 
Tabell 6. Andelen olika 2–5-gångsord/ olika ord, absolut mängd och procentandel 45 
Tabell 7. Procentuell andel av 1–5-gångsord av olika ord 46 
Tabell 8. Andelen 1–5-gångsord av löpord 46 
Tabell 9. De 30 mest frekventa orden i partiprogrammen: absolut förekomst och 

förekomst räknad per 1000 ord. 52 
Tabell 10. Den procentuella andelen av de 30 mest frekventa löpande orden 53 
Tabell 11. De tio mest frekventa orden i jämförelse mellan den längsta och den 

kortaste texten 55 
Tabell 12. Frekvenser för att, för och som per 1000 löpord 57 
Tabell 13. Frekvenser för skall/ska, måste, bör per 1000 löpord 61 
Tabell 14. Antalet behövs och behöver per 1000 löpord 63 
Tabell 15. Ledfamiljen samhället i Sdp99 71 



 3 

Tabell 16. Relativ och absolut förekomst av bindningar i ledfamiljen samhället i 
Sdp99 74 

Tabell 17. Ledfamiljen samhället i Sdp87 76 
Tabell 18. Relativ och absolut förekomst av bindningar i ledfamiljen samhället i 

Sdp87 80 
Tabell 19. Ledfamiljen samhället i Sfp97 81 
Tabell 20. Relativ och absolut förekomst av bindningar i ledfamiljen samhället i  

Sfp97 85 
Tabell 21. Ledfamiljen samhället i Sfp88 86 
Tabell 22. Relativ och absolut förekomst av bindningar i ledfamiljen samhället i 

Sfp88 91 
Tabell 23. Andel grafiska meningar där det finns konstituenter av ledfamiljen 

samhället 92 
Tabell 24. Referensbindningar för samhället i partiprogrammen 93 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 5 

 
VAASAN YLIOPISTO 
Humanistinen tiedekunta 
Laitos:   Pohjoismaisten kielten laitos  
Tekijä:  Mikael Vehkaoja 
Pro gradu–tutkielma: Språkförändring i partiprogram 
  Förändringar i samhället och hur det uttrycks 
Tutkinto:  Filosofian maisteri 
Oppiaine:  Pohjoismaiset kielet 
Valmistumisvuosi: 2007 
Työn ohjaaja: Christer Laurén 
 
TIIVISTELMÄ:  
Pro gradu tutkielmani aiheena on kielenmuutos puolueohjelmissa, eritoten yhteiskunta-
käsitteen käyttö. Materiaaliin kuuluu ruotsinkieliset Suomen Sosiaalidemokraattisen 
Puolueen puolueohjelmat vuosilta 1999 ja 1987 ja Ruotsalaisen kansanpuolueen 
puolueohjelmat vuosilta 1997 ja 1988. Tukielman tavoitteena oli tutkia miten 
kielenkäyttö eroaa näissä puolueohjelmissa.        
 
Lähtökohtana oli suomalaisessa yhteiskunnassa 1980- ja 1990-luvuilla tapahtuneet 
yhteiskunnalliset muutokset. Näitä pohdin luvussa 2. Suomi ajautui lamaan, 
pankkikriisiin ja valtionvelka vain kasvoi. Markkinatalouden vaikutuspiiriin joutui yhä 
suurempi osa yhteiskunnasta. Talouselämä saa lisää valtaa kun taas politiikka näyttää 
menettävän sitä. Myös kysymys hiipivistä muutoksista tuli esille, nämä ovat muutoksia 
jotka eivät näy keskusteluissa eivätkä äänestyksissä, mutta joiden vaikutukset 
tulevaisuudessa muuttavat yhteiskuntaa.  
 
Kolmannessa kappaleessa kävin läpi kieliteoreettista pohjaa, jonka avulla tutkin 
kielenmuutosta puolueohjelmissa. Neljännessä luvussa tutkin puolueohjelmien sanastoa, 
frekvenssilistoja ja muutamia rakenteellisia muuttujia kuten esimerkiksi sanapituus ja 
lausepituus. Lähestymistapani oli kvantitatiivinen. Tarkastelin myös tiettyjä yksiköitä 
kuten joitakin konjunktioita ja apuverbejä. Viidennessä luvussa tutkin puolueohjelmia 
koheesion avulla, tarkemmin sanottuna yhteiskunta -käsitteen sijoittumista tekstissä, 
suhteutumista tekstin sisällä toisiinsa ja suhdetta hypernyymiseen yhteiskuntaan. 
Kohdissa 5.3 ja 5.4 suhteutin 4. ja 5. luvun analyysit toisiinsa, ideologiohin ja 
yhteiskunnalliseen muutokseen. Päädyin seuraaviin johtopäätöksiin.  
 
Puolueohjelmissa on tapahtunut keskittymistä yhteiskunta -käsitteen ympärille. Se 
jaetaan yhä abstraktimmin osiin ja vastakkaisuuksiin. Modaliteetti näyttää muuttuneen 
ehdollisesta ehdottomampaan suntaan. Puolueohjelmissa on tapahtunut voimakasta 
tiivistymistä, mutta samalla käsitteiden sumentumista ja abstraktivointia. Yleisesti 
ottaen ideologioden eri ymmärtämismahdollisuudet ovat kasvaneet. Puolueohjelmat 
näyttävät olevan kadonneeseen diskurssiin sidottuja etikettäjä.               
 
AVAINSANAT: Kohesion, Kontext, Politisk kommunikation, Textlingvistik



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 7 

1 INLEDNING 

 

Det politiska språket är en viktig del av vårt nutida samhälle. När vi lever i en 

representativ demokrati, där folkets medel för att påverka är att välja representanter som 

skall föra deras talan, är det viktigt att se på dessa representanters språkbruk. I Finland 

finns ett flerpartisystem där man röstar och ger sin röst åt partierna. Partiprogram är 

partiernas medel att explicit redogöra för sin ideologi för medborgarna i samhället. Att 

undersöka partiprogrammens språkbruk är ett sätt att se hur demokrati, politik och det 

politiska språket fungerar. I den följande analysen skall jag se på partiprogrammen för 

två av Finlands politiska partier, Svenska folkpartiet och Finlands socialdemokratiska 

parti. 

 

Kontexten för analysen är den samhälleliga förändringen i det finländska samhället från 

1980- till 1990-talet. Den här kontexten beskrivs mera ingående i kapitel 2. Jag skall 

försöka lyfta fram skillnader i språkbruk i partiprogrammen både från ett tidsperspektiv 

och från det ideologiska perspektivet.     

 

 

1.1 Syfte       

 

Avhandlingen är en analys av textstycken, vilka får sina särdrag och sin prägel av de 

partier som ger ut dem och av den textexterna kontexten de ges ut i. Huvudvikten ligger 

dock på den textinterna kontexten, inte den textexterna kontexten eller diskursen i sig 

själv, men man kan säga att de textinterna särdragen realiseras först i den textexterna 

kontexten. Avhandlingens syfte skall vara en jämförelse av språkliga drag som finns i 

partiprogrammen före och efter den stora omstruktureringen av det finländska 

samhället. 1990-talets ekonomiska och andra svårigheter gav tillfälle för legitimering av 

åtgärder mot välfärdsstatens politiska värdegrund. Därför kan det också tänkas att 

semantiska och textuella egenskaper har förändrats inom den ideologiska diskursen. 

Avhandlingens syfte är att undersöka några av dessa förändringar.  

 



 8 

Jag skall inte analysera samhällsvetenskapliga texter, utan med hjälp av texterna 

undersöka de samhällsvetenskapliga begreppens semantik och förändringar i språket i 

partiprogram. En annan utgångspunkt för en analys av partiprogrammen skulle man ha 

fått med hjälp av frågeformulär för att undersöka vad begreppen betyder för 

partiprogrammens läsare. Eftersom partiprogrammen är från ett tidigare årtionde är 

sådant material otillgängligt, och en ny undersökning skulle inte täcka fältet 

språkförändring på ett nöjaktigt sätt. Avhandlingens syfte är sammanfattningsvis att 

undersöka vad partiprogrammen är för en textvariant och undersöka både ideologiska 

och tidsmässiga förändringar i partiprogrammens språk utgående från den politisk-

samhälleliga kontexten och texternas strukturella och semantiska aspekter. Hypoteser 

för språkförändring i partiprogrammen diskuteras i samband med diskussionen om 

förändringar i den samhälleliga kontexten i kapitel 2.     

 

 

1.2 Material 

 

Materialet för avhandlingen kommer från två finländska politiska partier, från Svenska 

folkpartiet (Sfp) och från Finlands socialdemokratiska parti (Sdp). För att kunna visa på 

möjliga språkförändringar används partiprogram eller principprogram, som de heter hos 

Sdp, från olika tidpunkter. De partiprogram som tas med i analysen är Sdp: s 

principprogram från 1987 (Sdp87), principer för socialdemokratin från 1999 (Sdp99) 

och Sfp: s partiprogram från 1988 (Sfp88) och 1997 (Sfp97). Sfp har också givit ut ett 

nytt partiprogram år 2006, men det tas inte med i analysen. En enskild och en 

jämförande analys skall göras av de fyra nämnda partiprogrammen. Ett större och 

mångsidigare material skulle vara önskvärt för resultatens hållbarhet, men när 

huvudvikten ligger på en analys av texternas semantik på ett djupare plan är det inte 

möjligt att i denna avhandling ytterligare utvidga materialet.  

 

Som material kan också räknas samhällspolitisk eller samhällsvetenskaplig litteratur 

gällande välfärdstaten, samhället och den samhälleliga förändringen på 90-talet. Den 

ovannämnda litteraturen är av stor vikt för förståelsen och analysen av bl.a. de 

mångfacetterade och abstrakta begrepp som förekommer i en text vars innehåll bygger 



 9 

på ideologi. Den samhällsvetenskapliga litteraturen är också viktig för att förstå den 

dåtida kontexten (se kapitel 2). Ordböcker och frekvenslistor kommer också att 

användas för att öka analysens räckvidd. Eftersom språkförändringen framgår bara 

indirekt i ordböckerna och i termbankerna, används de som stöd för den innehållsliga 

analysen.   

 

 

1.3 Metod 

 

Avhandlingens mål är inte en historisk begreppsanalys i samhällspolitisk anda utan en 

till språket relaterad analys. En grundlig begreppsanalys av en ideologi eller av 

värdeladdade begrepp, vilka finns i partiprogram i mångfald, skulle kräva separata 

avhandlingar. Eftersom en sådan analys inte är möjlig inom den här avhandlingens ram, 

skall jag använda andra metoder. Det stora omfånget av partiprogrammens begrepp och 

deras tvetydighet kommer att räknas med i analysen, men binds till en analys av 

ledfamiljer eller ledfamiljen samhället.  

 

I avhandlingen används både kvantitativa och kvalitativa metoder för textlingvistisk 

analys. Utgångspunkten är en kvantitativ analys med hjälp av ett Kwicprogram. Med 

hjälp av detta program görs ordlistor av partiprogrammen. De kommer att knytas an till 

ett fackspråkligt sammanhang för att möjliggöra en undersökning av de allmänna till 

ordförrådet relaterade egenskaperna i partiprogrammen. Ordlistorna och 

frekvenslistorna kommer att analyseras i samband med textens stil på en kvantitativ 

nivå. Också vissa kvantitativt lätt hanterliga strukturella egenskaper diskuteras, som 

meningslängd, ordlängd etc. Detta görs i kapitel 4.  

 

Det semantiska kommer att diskuteras när en jämförelse av ämnescentrala begrepp 

utförs med hjälp av ledfamiljen samhället i kapitel 5. Jag skall göra en komparativ 

analys i fyra punkter. De här fyra punkterna är de fyra olika partiprogrammen. Den 

kvantitativa grunden från kapitel 4 diskuteras i samband med analysen av ledfamiljer. 

  



 10 

En kvantitativ analys med meningslängd, ordfrekvenser etc. görs i kapitel 4 och en 

kvalitativ semantisk analys med hjälp av ledfamiljen samhället i kapitel 5. 

 

Med en jämförelse mellan frekvensordlistorna och ledfamiljen samhället hoppas jag 

kunna få inblick i den innehållsliga, begreppsliga och språkliga variationen mellan 

partiprogrammen. Utgångspunkten är att det är en organisation som ger ut sina principer 

och att olika organisationer använder vissa begrepp och vissa strukturer i sina texter. 

Huvudvikten ligger på den textinterna nivån, den textexterna kontexten används som 

stöd för analysen, eller i en semantisk verklighet får det textinterna först sin riktiga 

betydelse av den textexterna kontexten. Denna frågeställning diskuteras i kapitel 3.  

 

Målet för avhandlingen är att granska språkliga och textuella förändringar i 

partiprogrammen relaterade till den samhälleliga kontexten, men också de ideologiska 

aspekterna tas med i analysen inom den textexterna kvalitativ-komparativa analysen.            

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 11 

2 DEN SAMHÄLLELIGA KONTEXTEN FÖR PARTIPROGRAMMEN 

 

I det följande kapitlet skall jag kortfattat försöka diskutera den samhälleliga kontexten 

för de partiprogram jag analyserar. Det här försöker jag göra med hjälp av 

samhällspolitisk facklitteratur. 

 

Mikael Nygård (2003) undersöker den välfärdsideologiska förändringen i 

partiideologier i sin Välfärdstaten, partierna och marknaden. Den nedanstående figuren 

(figur 1) är från Nygårds avhandling. Figuren visar de olika aspekter som påverkar en 

välfärdsideologisk åsiktsbildning inom partierna. Samma kontextuella ram kan också 

användas för att diskutera vad är av vikt för min analys av partiprogram. 

 

 

 
Figur 1. Forskningsobjektets relation till olika kontextuella avnämare. Ur: Nygård 

2003:15 



 12 

I det följande diskuterar jag kontexten för partiprogrammen i min analys utgående från 

den ovanstående figuren. För diskussion om liknande kontextmodeller inom 

språkvetenskapen eller semiotiken, se nedan punkt 3.2. Mest vikt, i fråga om ideologisk 

förändring och därigenom också språklig förändring i partiprogrammen, sätts på 

samhällsstrukturella aspekter i både mindre (inhemsk) och större (internationell) 

omfattning. Andra element som framgår av Nygårds figur spelar inte lika stor roll för 

min analys. Jag gör t.ex. inte en jämförelse mellan mediernas och partiprogrammens 

användning av det politiskt präglade språket. Den kontextuella enheten forskare o. 

”expertis” är däremot mera central när jag försöker återkalla kontexten för 

partiprogrammen och därigenom strukturen och innehållet i dem. Med andra ord får 

största delen av faktorerna i Nygårds figur en indirekt roll genom att jag diskuterar dem 

utgående från samhällsvetenskaplig litteratur. 

       

I den här avhandlingen kommer jag mest att hänvisa till finsk samhällsforskning. Den 

svenskspråkiga samhällsforskningen är omfattande, men största delen av den refererar 

till ett annat statssystem, nämligen Sverige, och därigenom till en stor del till en annan 

begreppsapparat som inte direkt är jämförbar med den som används i det finska 

samhället. Pulkkinen säger om förändringar i det politiska språket, särskilt om 

förändringar i den politiska vokabulären, att rikssvenska och finlandssvenska börjar 

skilja sig från varandra genast efter 1809 när Finland inte längre är en del av Sverige. 

(Pulkkinen 2003:224) Blomberg-Kroll säger att på 1990-talet polariserades 

diskussionen om den ekonomiska situationen i tidningspressen i Sverige medan det i 

Finland förekom en mera avideologiserad diskurs. (Blomberg-Kroll 1999:27) Detta 

skulle tyda på att det politiska klimatet är annorlunda i Sverige än i Finland.       

 

Principen för den begrepps-/referentrelaterade undersökningen i min avhandling är att 

de finlandssvenska uttrycken som används i partiprogrammen används synonymt med 

deras motpart i den finskspråkiga begreppsdiskussionen och inte med den rikssvenska. 

Man kunde tänka sig att på en lägre precisionsnivå är det möjligt att se en 

synonymirelation mellan de svenska uttrycken som används i Finland och dem som 

används i Sverige, men eftersom analysen i fortsättningen handlar om mera implicita 

och alluderande skillnader anser jag att det inte är lämpligt att alltför ingående hänvisa 



 13 

till den rikssvenska diskussionen. Därför föredrar jag den finländska 

samhällsforskningen. Utgående från detta kan man säga att eftersom största delen av 

den för min analys aktuella finländska samhällsforskningen (samhällsförändringen på 

80- och 90-talen) är skriven på finska måste kontexten till en stor del förstås genom 

diskussionen i den finskspråkiga litteraturen. Det tycks finnas vissa skillnader i 

tematiken mellan den finska och den finlandssvenska samhällsforskningen. Nygårds 

(2007) erfarenheter som en samhällsforskare med forskningsintressen för likadana 

ämnesområden stödjer det här antagandet. En diskussion om ämnet begreppsliga 

skillnader i det finska samhället finns i boken Käsitteet liikkeessä (Hyvärinen, Matti, 

Jussi Kurunmäki, Kari Palonen, Tuija Pulkkinen & Henrik Stenius. (red.) 2003) där 

några centrala samhälleliga begrepp diskuteras från ett samhälleligt och historiskt 

perspektiv och där också skillnaderna mellan de finlandssvenska, rikssvenska, 

europeiska och finska begreppen diskuteras. 

 

Först skall jag se lite på hur välfärdsstaten definieras och utgående från definitionen 

diskutera förändringar i välfärdsstatens betydelse parallellt med den samhälleliga 

förändringen under 80- och 90-talen. 

 

Nygård säger att begreppet välfärdsstat är problematiskt. Det är i hög grad värdeladdat. 

Med detta menas oftast ett omfattande statligt ansvar och den offentliga sektorns eller 

statens ansvar för medborgarnas välfärd. (Nygård 2003:19) Formen av statligt ansvar 

kan tänkas synas i partiprogrammens språk i fråga om hur man diskuterar samhället. (Se 

kapitel 5 om ledfamiljen samhället och användningen av olika ordformer i 

ledfamiljerna.) Nygård ger den följande definitionen av ´välfärdsstat´: 

 

Begreppet välfärdsstat kan sålunda sägas avse ett visst sätt (eller system för) att 
organisera produktionen och fördelningen av välfärd i ett land. Med välfärd 
avses då främst materiell välfärd, såsom tillgång till mat, kläder och bostad. 
Men till välfärden räknas även immateriella nyttigheter såsom trygghet, 
medbestämmande och livskvalitet. (Nygård 2003:20)1 

                                                 
1 Det är lätt att se att enligt villkoren från den ovannämnda definitionen av begreppet välfärd har hoten 
mot välfärden och välfärdsstaten fått sina uttryck, om man tänker på matkön, den stora arbetslösheten, 
otryggheten och ett minskad medbestämmande, en följd av marknadens ökande makt, på 80- och 90-
talen. 



 14 

Nygård diskuterar också förändringar av den politiska makten. Han säger hänvisande till 

Manuel Castells att den politiska makten i dag inte har lika stor räckvidd som förr. Den 

ekonomiska makten blir starkare och den politiska makten blir mera lokal. (Nygård 

2003:46) Blomberg-Kroll säger att under den ekonomiska depressionen har kommunala 

politiker varit mera aktiva i debatten i tidningspressen än rikspolitiker. (Blomberg-Kroll 

1999:25) Det här kan tyda på att man har hållit tyst om skeendena i samhället på 

riksnivån. Nygård säger om den politiska maktens reaktion på förändringar i 

maktförhållandena att istället för att erkänna tillståndet koncentreras det politiska 

maktbruket till områden vilka ännu är reglerbara, nämligen sociala kategorier. (Nygård 

2003:46)         

 

Med andra ord sagt tycks den politiska maktens räckvidd minska i den alltmer 

ekonomibaserade samhällsordningen. Det här kan också tänkas synas i 

partiprogrammens språk. Den politiska maktens koncentration på det sociala skulle 

kunna innebära förändringar i partiprogrammens språk. Eftersom det sociala är en 

central del av det välfärdsideologiska, skulle förändringar i detta orsaka förändringar i 

det språk och uttryck som används om samhället eller samhällsformen. Nygårds resultat 

av förändringarna i ideologierna berättar också om tematiska förändringar.  

 

 

 

 

 



 15 

 
Figur 2. De fem vanligaste temakategorierna i partiernas välfärdsideologier (i % av 

totala antalet textstycken per parti och tidsperiod) Ur: Nygård 2003:127 
  

 

Som vi kan se i den ovanstående figuren (figur 2) ur Nygårds avhandling, tycks den 

ekonomiska delen av välfärdsideologier i form av t.ex. löner och arbete, vilka hör till 

marknadens processer, tydligt har ökat.  

 

Nygård diskuterar också förändringen av termer i partiernas ideologidiskurs. Han säger 

att om partiernas välfärsideologier har förändrats så kan man tänka sig att det också har 

skett förändringar i välfärdsideologiska termer. Nygård säger också att dessa görs för att 

kunna legitimera förändringarna i välfärdstatens form. (Nygård 2003:84) Med andra 

ord, för att legitimera eller berättiga förändringar i samhällsstrukturen måste nya 

retoriska medel användas. Helena Blomberg-Kroll säger att nya 

förvaltningsideologiska, mera ekonomibaserade, strömningar fanns på slutet av 80-talet 

inom den rikspolitiska eliten, och i början av 90-talet inom den kommunala eliten, och 

på slutet av 90-talet också inom den utförande personalen inom kommunsektorn. 

(Blomberg-Kroll 1999:27) Det här skulle innebära att en viss retorik för legitimeringen 

inarbetades också inom förvaltningen. 



 16 

Nygård hänvisar till en ökande distans mellan partierna och olika samhällsgrupper. 

”Med detta menas att partierna inte så mycket talar om specifika samhällsgrupper eller 

intressen utan istället använder hänvisningar till samhället i stort och till ”anonyma” 

intressen såsom ”marknaden”, ”den allmänna opinionen” eller liknande agenter.” 

(Nygård 2003:99) Det här syns möjligen också i det språkliga. Det kan också tänkas 

synas i form av en ökande abstraktionsgrad i partiprogrammen. Blomberg-Kroll säger 

att debatten om förändringar i samhällssystemet diskuterades i avideologiserade och av 

ekonomi inspirerade ordalag. (Blomberg-Kroll 1999:25) 

 

Nygård kommer till följande resultat i sin undersökning av välfärdsideologierna i 

partierna. Den välfärdsideologiska modellen som beskrivs i partiernas 

välfärdsideologiska texter tycks inte ha ändrats så mycket som antogs, utan det ser ut 

som om man hållit fast vid de traditionella ideologiska medan det skett förändringar i 

det faktiska samhället. (Nygård 2003:151) Det här skulle visa sig i mindre och inte så 

drastiska förändringar i språket i de partiprogram som jag skall analysera. Blomberg-

Kroll kommer till slutsatser som kan förklara Nygårds resultat. Hon säger att 

förändringar i välfärdsystemet i allmänhet inte godkändes av medborgarna, men att de 

legitimerades genom ekonomiska argument. (Blomberg-Kroll 1999) Man kan säga att 

när befolkningen inte godkänner en ny ideologi, förändras inte heller ideologierna i en 

politisk debatt, utan vikten sätts på ekonomiska argument. Av de två nedanstående 

figurerna framgår vilka ekonomisk-samhälleliga förändringar som har skett under den 

för partiprogrammen aktuella tiden. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 17 

 
Figur 3. Offentliga kostnader i procentandel av BNP åren 1980 och 1998. Ur: Hjerppe,  

Reino, Seija Ilmakunnas & Iikko B. Voipio (red.) 1999:8 
 

 

Vi kan se av figuren (figur 3) ur Hyvinvointivaltio 2000-luvun kynnyksellä (Hjerppe, 

Reino m.fl. 1999) att Finlands (Suomi) omkostnader ökat kraftigt i förhållande till BNP. 

Nygård (2003) har också en figur (figur 4) vilken visar på liknande förändringar i det 

ekonomiska. 

 

 

 
Figur 4. Den ekonomiska utvecklingen under 1990-talet. Ur: Nygård 2003:31 



 18 

Som kan ses i den ovanstående figuren från Nygård (2003) har skattenivån, med andra 

ord inkomsterna, hållits på ungefär samma nivå medan statskulden ökat kraftigt, vilket 

kan relateras till figuren från Hjerppe, Reino m.fl. (1999). Nämligen, att kostnaderna för 

samhällsformen har ökat (figur 3) medan inkomsterna har hållits på ungefär samma nivå 

(figur 4), vilket har inneburit en  ökad statsskuld (figur 4).   

 

Ilkka Ruostetsaari säger i förtalet i boken Valta muutoksessa (Ruostetsaari 2003) att 

förändringen i det finländska samhället på 1990-talet har varit betydande. Han säger 

också att motsvarande lika omvälvande förändringar på 1900-talet har skett endast i 

samband med det andra världskriget. På 1990-talet slutade Sovjetunionen existera. Det 

skedde också stora förändringar i östra Europa. Finland drabbades av lågkonjunktur och 

en bankkris. Regleringen av marknaden och regleringen av andra samhälleliga processer 

luckrades upp. Många av staten ägda ämbetsverk och institutioner privatiserades och 

ombildades till bolag. Finland blev medlem i EU och en del av den ekonomiska 

unionen. Informationssamhället började utvecklas. Globaliseringen fortsatte i allt högre 

grad att påverka samhället. (Ruostetsaari 2003:4) Det ekonomiska blev alltmer 

dominerande i samhälleliga processer. Globaliseringen är en ekonomi- och 

marknadsbaserad företeelse. Medlemskapet i EU grundar sig mest på ekonomi- och 

marknadsorienterade principer. När Sovjetunionen upphörde att existera förlorade 

Finland en viktig marknad och handelspartner. Jukka Nevakivi säger att östhandeln eller 

sovjethandeln hade givit finländska företag säkra marknader. (Jukka Nevakivi 

2000:376)             

 

Lågkonjunkturen kunde användas för legitimeringen av förändringar, vilka sedan länge 

hade varit mål för den ekonomiska eliten. Ruostetsaari diskuterar, med hänvisning till 

Raija Julkunen, också andra förändringar som legitimerades av lågkonjunkturen. 

Utgångspunkten i samhället i fortsättningen skulle vara marknaden. 

Inkomstfördelningen skulle ändras så att det alltmer gagnade vinsterna och 

kapitalinkomsterna. Exporten skulle göras mer konkurrenskraftig eller återställas på sin 

nivå. Statens eller samhällets funktioner skulle omvärderas, mest genom att förhindra 

den offentliga sektorns utbredning och genom att få slut på de ökande omkostnaderna 

för välfärden. (Ruostetsaari 2003: 19)  



 19 

Lågkonjunkturen möjliggjorde också förändringar i attityder till välfärden och dess 

former. Den positiva inställningen till välfärden, eller till det korrekta språkbruket om 

välfärden, kunde nu förändras till positivt språkbruk om marknaden. Det här 

legitimerades av lågkonjunkturen. En förändring av detta slag syns möjligtvis också i 

partiprogrammen. 

                 

Sammanfattningsvis kan man säga att den ekonomiska aspekten tycks ha fått mera 

betydelse och tyngd, medan inställningen till sociala frågor har förändrats. Ruostetsaari 

(2003) diskuterar samma berättigande av förändringar som Nygård, (se ovan), men 

Ruostetsaaris utgångspunkt är annan. Han gör en undersökning av förändringarna hos 

den finländska eliten i sin Valta muutoksessa. (Ruostetsaari 2003) 

 

Ruostetsaari undersöker elitens anknytningar till olika institutioner. Förändringar i 

partieliternas anknytningar till olika institutioner kan ge ledtrådar till förståelsen av 

samhälleliga förändringar och därigenom också förändringar i partiprogrammens språk. 

Nedan skall jag diskutera Ruostetsaaris resultat för Sdp och Sfp. 

 

Politiska partiers centrala kontaktnätverk består av massmedia, regering, universitet och 

högskolor. Till Sdp: s centrala kontaktnätverk har också hört centralförvaltningens 

institutioner och ämbetsverk. (Ruostetsaari 2003:238) Ruostetsaari säger också att Sdp: 

s centrala samarbetskrets har minskat betydligt på 90-talet från att omfatta 12 

institutioner till att omfatta 7. Sdp: s samarbetskrets har också blivit mera inriktad mot 

institutioner som har med marknaden att göra, som t.ex. arbetsgivarorganisationer. 

Ruostetsaari förklarar närmandet till mera borgerliga samarbetspartner med Lipponen-

regeringens koncentration på inkomstpolitik. (Ruostetsaari 2003:239) Detta kan vara en 

följd av den minskande politiska makten. Det kan också förstås genom förändringar i 

den välfärdsideologiska diskursen där utvidgandet av välfärden motarbetas med 

marknadens krav. Som ovan diskuterats har den ekonomiska eliten länge velat förändra 

de inkomstrelaterade förhållandena. Förändringar i Sdp: s samarbetskrets tyder på 

attitydförändringar i fråga om inkomstfördelningen, nämligen att kapitalinkomster och 

vinster får en större roll i form av växande samarbete med arbetsgivarorganisationer. 

Blomberg-Kroll förklarar sina resultat om avideologiseringen av debatten att 



 20 

ideologierna inte diskuterades under Lipponens regnbågsregering, eftersom det fanns 

flera olika partier och synpunkter i regeringen. (Blomberg-Kroll 1999:28) 

 

Sfp: s centrala samarbetsnätverk består av privata företag, företagarorganisationer och 

banker. Kännetecknande för Sfp i början av 90-talet var dess samarbete med 

undervisningsministeriet. (Ruostetsaari 2003:241)  

 

Nygårds figur, (figur 2), om förändringar i välfärdsideologier där ekonomiska och 

marknadsorienterade ämnen får mera utrymme, berättar om likadana förändringar som 

diskuterats ovan. Sdp, som traditionellt är ett arbetarparti, får en mera borgerlig 

samarbetskrets, medan Sfp som redan är borgerligt, får en ännu borgerligare 

samarbetskrets.    

 

Raija Julkunen (2003) drar en parallell mellan förändringar i samhället och förändringen 

från en social välfärdsstatlig kontroll till den liberala kontrollen av det sociala. Med en 

social välfärdsstatlig kontroll menas ett system som bygger på en känsla av gemenskap. 

Statens eller samhällets kapacitet används för att trygga och producera välfärd för 

medborgarna. (Julkunen 2003:184)  Med den liberala kontrollen av det sociala menas 

ett system där medborgarnas eller människornas liv i gemenskap alltmer organiseras 

utgående från marknadens villkor. Julkunen påpekar också att om förändringen från den 

sociala välfärdsstatliga kontrollen till en liberal kontroll skall kunna genomföras behövs 

det förändringar i nationella ideologier och i det politiska språkbruket och tankesättet. 

Utgående från detta anpassas politik och institutioner till att stöda marknadens existens. 

(Julkunen 2003:185)  Den här anpassningen av politiker eller politiska handlingssätt och 

institutioner skulle tyda på en förändring också i det språkliga i partiprogrammen.  

 

Julkunen diskuterar ett fenomen som hon kallar den smygande förändringen. Hon säger 

hänvisande till Ulrich Beck att det nya kommer smygande. Den här smygande 

förändringen i samhället består av oansenliga förändringar vilka orsakar omfattande 

förändringar. Dessa oansenliga förändringar syns inte i den partipolitiska diskursen. De 

omfattande följderna skulle falla inom den partipolitiska diskursen, men eftersom de 

blir tydliga först då de har skett, kan ingenting göras. Med andra ord diskuteras inte 



 21 

dessa förändringar i form av partipolitiska motsättningar, i parlamentsval och inte heller 

genom omfattande samhällspolitisk debatt. Sociologerna och samhällsvetarna får inte 

heller tag på dessa oansenliga förändringar när deras metodik ännu inte har hunnit 

anpassa sig till utvecklingen. Att förändringarna oftast är oansenliga eller att de är 

önskvärda per se undanskymmer de omfattande följderna dessa har för samhället. 

(Julkunen 2003:186)        

 

Utgående från diskussionen ovan kan man tänka sig att stora förändringar i 

partiprogrammens språk inte syns fast förändringar sker i samhället. En av orsakerna till 

att de inte syns är att de är svåra att tyda. En annan tänkbar orsak är den att 

förändringarna borde förebyggas redan när de grundläggande oansenliga förändringarna 

sker. Intressant för analysen av partiprogrammens språk är hur referensbindningen till 

samhället har förändrats, med andra ord, hur man syftar på referenten samhället när 

själva samhället förändras (se kapitel 5).  

 

Julkunen diskuterar också hur förändringar i politikens, samhällets och legitimeringens 

retorik påverkar medborgarnas uppfattning om samhället och samhällsformen. 

Medborgarna lär sig att politik kan innebära att man istället för att förbättra 

socialförmåner och –service minskar dessa. Julkunen diskuterar också samhällsformens 

komplexitet och tvetydighet. Den strukturella arbetslösheten säges vara en följd av 

samhällsformen, därför kan inte den enskilda medborgaren göra något åt arbetslösheten. 

Men å andra sidan om man är arbetslös och det finns icke-arbetslösa, så måste det finnas 

något som skiljer de arbetslösa från de icke-arbetslösa, nämligen den arbetslösas 

egenskaper. Till slut blir felet att inte ha arbete den arbetslösas, fast det finns en 

strukturell arbetslöshet. (Julkunen 2003:188) En strukturell arbetslöshet kan också 

tänkas vara en följd av förändringar mot den liberala kontrollen av det sociala2 

diskuterad ovan och därigenom ett angrepp mot den sociala välfärdstatliga kontrollen.  

 

Julkunen säger också om medborgares förändrade attityder, att man lärde sig tolerera 

ökningar i inkomstskillnaderna och att en del av befolkningen blir kvar i ett ekonomiskt 

                                                 
2  Arbetslösheten har sedan länge diskuterats som ett medel för de ekonomiska makterna att hålla ner 
lönerna och andra förmåner som löntagare har.   



 22 

nödläge. (Julkunen 2003:188) Allt det här kan räknas in i den samma förändringen mot 

ett liberalt och mer marknadsbundet samhällssystem, medan välfärden som diskuterats i 

början av detta kapitel är en idé som bygger på ekonomisk, social och politisk trygghet.  

 

Om förändringarna i samhället sker smygande och med oansenliga steg, kan man undra 

om det finns orsak att alls i explicita ordalag lyfta fram problematiken om samhällelig 

förändring i partiprogrammen. Om förändringar har skett, har de med stor sannolikhet 

skett så att de med hjälp av retoriska medel inte repellerar röstarna. Smygande 

förändringar har legitimerats som enskilda fenomen, om alls diskuterade, och när deras 

följder kommer till diskussion är de i princip redan inarbetade i väljarnas tankegångar, 

motviljan har redan minskat. Man kan förklara retoriken på följande sätt: få skulle vilja 

minska på sin välfärd eller välfärden i samhället, men förändringar för att förbättra 

ekonomin låter mycket bättre.    

 

Om vi tänker på den ovannämnda diskussionen om den nya retoriken som behövs, kan 

man också tänka sig att ingen ny retorik förekommer explicit utan förändringarna sker 

eller ha skett smygande och utan att någon demokratisk process övervakat 

förändringarna (se också 3.4, om tystnad som ett språk). Blomberg-Kroll säger att de 

nya förvaltningsideologiska trenderna kommer att hålla och få allt större inflytande på 

beslutfattarnas samhällssyn. Om befolkningens ideologiska attityder skulle vara de 

motsatta, innebär det bara att den ideologiska delen av förändringsstrategierna inte 

diskuteras offentligt. (Blomberg-Kroll 1999:29) Det kan tänkas att om en sådan 

diskussion alls förekommer pågår den i mera debatterande medier istället för i 

partiprogrammen. Man kan tänka sig att inarbetningen av legitimeringen görs i andra 

medier än i partiprogrammen. 

   

För att få en klarare bild av den politiska och maktrelaterade kontexten, skall jag här 

kort se på statistisk information gällande val och maktförhållanden. Nedanstående tabell 

1 visar röstningsaktiviteten vid parlamentsval. 

 

 



 23 

Tabell 1. Valdeltagandet i riksdagsvalen 1945 – 2003. Källa: Statistikcentralen 2004 

År totalt % År totalt % 
Finska medb.  
bosatta utoml.  

1945 74,9 1975 79,7 7,1 

1948 78,2 1979 81,2 6,7 

1951 74,6 1983 81,0 6,7 

1954 79,9 1987 76,4 5,8 

1958 75,0 1991 72,1 5,6 

1962 85,1 1995 71,9 6,1 

1966 84,9 1999 68,3 6,5 

1970 82,2 2003 69,7 8,8 

1972 81,4         

 

 

Som vi kan se i tabell 1 har aktiviteten i parlamentsval stadigt minskat från 1983 till 

1999. Den visar också att andelen röstande sjönk kontinuerligt på 90-talet och blev den 

lägsta på 40 år.  

 

Det som också kan tänkas vara av intresse i fråga om kontexten för partiprogram är 

antalet mandat partierna haft i riksdagen. I nedanstående tabell 2 visas antalet mandat 

partierna har fått i riksdagsvalen 1945 – 2003.  

 

 

 

 

 

 

 

 



 24 

Tabell 2. Partiernas mandat i riksdagsvalen 1945 – 2003. Källa: Statistikcentralen 2005 

 
År 

 

CENT SDP   
SAML 

  

VÄNST 

  

GRÖNA 
 
SFP 

 

KD 

 

SAF 
 
FKP LIB   Ål.saml.  

  

Öv
rig
a 
 

1945 49 50 28 49 - 14 - - - 9 - 1 

1948 56 54 33 38 - 13 - - - 5 1 - 

1951 51 53 28 43 - 14 - - - 10 1 - 

1954 53 54 24 43 - 12 - - - 13 1 - 

1958 48 48 29 50 - 13 - - - 8 1 3 

1962 53 38 32 47 - 13 - - - 13 1 3 

1966 49 55 26 41 - 11 - 1 - 9 1 7 

1970 36 52 37 36 - 11 1 18 - 8 1 - 

1972 35 55 34 37 - 9 4 18 - 7 1 - 

1975 39 54 35 40 - 9 9 2 - 9 1 2 

1979 36 52 47 35 - 9 9 7 - 4 1 - 

1983 38 57 44 26 - 10 3 17 - - 1 4 

1987 40 56 53 20 4 12 5 9 - - 1 - 

1991 55 48 40 19 10 11 8 7 - 1 1 - 

1995 44 63 39 22 9 11 7 1 - - 1 3 

1999 48 51 46 20 11 11 10 1 - - 1 1 

2003 55 53 40 19 14 8 7 3 - - 1 - 

 
 
 
De antaganden som man kan göra av tabellen är att Sdp tycks ha en central roll i den 

politiska världen. Socialdemokraterna har haft mest platser av alla partier i största delen 

av valen under tidsperioden 1945 – 2003. Sdp har också varit det största partiet under 

den aktuella tiden för min analys av partiprogrammen, nämligen valen från 1983 till 

1999. Den enda avvikelsen från det här är Centerns 55 mandat mot Sdp: s 48 mandat år 

1991, vilket kan vara en följd av att välfärdens värdegrund förändrats.  

 

Sfp har också haft en ganska stabil ställning i riksdagen. Intressant är att 80- och 90-

talen tycks ha varit ganska bra för Sfp, jämfört med 70-talet och valet år 2003. Sfp: s 

mandat är i regel mycket mindre än Sdp: s. När Sfp har ungefär 10 mandat har Sdp i 



 25 

regel runt 50. Jan Sundberg presenterar finländska partier i sin Partier och partisystem i 

Finland (1996). Han säger att Sdp är väl representerat i de större städerna och där det 

finns större industrier. Sfp har istället ett regionalt klart urskiljbart väljarstöd. Detta 

finns i av finlandssvenskar bebodda områdena, Österbotten och södra Finland. 

(Sundberg 1996:213–222) Väljarstödets geografiska utsträckning kan också tänkas 

påverka partiprogrammens språk. Ordförrådet är tydligen mera regionalt präglat.   

    

Sfp: s och Sdp: s ställning har också varit ganska stabil i regeringen under de åren som 

är aktuella för analysen av partiprogrammen. Sdp har haft mest ministrar i alla 

regeringar mellan åren 1983 och 1999 förutom 1991, när Sdp var i opposition och 

Centern hade regeringsmakten. Sfp har haft två ministrar i samtliga regeringar, vilket 

tyder på att Sfp har eller har haft en central plats i politiken, trots att andelen mandat 

inte varit stor. Sfp har varit med både i vänsterregeringar och borgerliga regeringar.      

 

Intressant för den samhälleliga kontexten är också hur partipolitik och verklig makt 

sammanfaller. Om vi relaterar det här till den ovanstående diskussionen om den allt 

större ekonomiska makten i samhället, kan det tänkas att politik görs och formas utanför 

själva partipolitiken, som borde vara en del av den representativa demokratin, ett medel 

för medbestämmandet, och därigenom en viktig beståndsdel av välfärden (se 

diskussionen i början av kapitlet). Utgående från det här kan man säga att hotet mot 

välfärden finns redan i att det sker förändringar som inte genomgått en demokratisk 

process.  

 

Julkunen syftar också på ett handlingssätt där processerna bearbetas så att vad än som 

sker i valen påverkar det inte de ”smygande” förändringarna. (Julkunen 2003:189) 

Förändringarna behandlas på en annan nivå än den politiska. Om det här handlingssättet 

var eller är sant, borde det möjligtvis synas i det språkliga i partiprogrammen som en 

avsaknad av markörer för förändringen. Det här skulle innebära att språket och 

innehållet i partiprogrammen saknar betydelse för det verkliga beslutsfattandet.  

 



 26 

Jag skall försöka diskutera den här problematiken i analysen i kapitel 5, speciellt i punkt 

5.3. I det följande kapitlet skall jag diskutera de språkliga teorier eller den språksyn som 

står bakom de analysmetoder jag använder. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 27 

3 TEORIER OM SPRÅKET 

 

I det här kapitlet skall jag presentera de textteorier, vilka utgör grunden för mitt 

förhållningssätt till texten och vilka jag använder i analysen av partiprogrammen. Först 

presenteras hur texten får sin form och vad koherens innebär i punkt 3.1. I 3.2 skall jag 

kortfattat diskutera den roll läsaren har i egenskap av producent av det innehållsliga. I 

punkt 3.3 skall jag kort referera till förändringsbenägenheten i språk och i 3.4 skall jag 

presentera några undersökningar om det politiska språket. 

 

 

3.1 Text som en helhet och vad som gör texten till text 

 

I Cohesion in English av Halliday och Hasan (1976) finns sammanfattat den idé om text 

som helhet som jag använder i min analys av partiprogram. Den lexikogrammatiska 

texten är bara en illusion som används för förståelsens skull, och den verkliga 

meningen, eller det verkliga innehållet, kommer från den omliggande världen. Halliday 

och Hasan säger också att texten inte är en enhet med bildliknande egenskaper utan ett 

nätverk av symboler. Det behövs avkodning för att texten skall fungera. (Halliday & 

Hasan 1976:300) Författarna diskuterar vad det är som gör texten till en text. Det som 

gör att texten kan förstås som en text är att den har kohesion och kan förstås utgående 

från situationen texten produceras i. Det som är viktigt för att en text skall vara en text, 

är att det som har uttryckts tidigare också kommer fram senare. Detta är kohesion. Olika 

delar av texten syftar på andra delar av texten och på den verklighet som texten finns i. 

(Halliday & Hasan 1976:300) Trots att Halliday och Hasan hänvisar till muntlig och 

direkt kommunikation, kan samma logiska egenskaper också tillskrivas en text lösryckt 

från den omedelbara situationen. 

 

Lennart Hellspong säger i sin Konsten att tala Handbok i praktisk retorik att talet står i 

direkt förhållande till den omgivande världen och talaren kan därför lätt hänvisa till 

denna verklighet, medan det skrivna är lösryckt från denna verklighet. (Hellspong 

1992:45) När man skall arbeta med skriftliga texter som på sätt och vis är lösryckta från 



 28 

den direkta verkligheten måste man  konstruera situationen, vilket var målet med kapitel 

2.  

 

Halliday och Hasan använder idén om det kontextuella registret för att komplettera 

bilden av koherens. Koherensen består av registret, där man syftar på diskursens 

situationskontext, och av kohesionen där man syftar på själva texten. Läsaren eller 

lyssnaren måste utgå från dessa båda för att texten ska bli en text med mening. (Halliday 

& Hasan 1976:23) Nedan i punkt 3.2 diskuteras register eller semantiska koder mera 

ingående.   

 

Formen av kohesion som Halliday och Hasan använder är inte den samma som jag 

använder i min analys, men de abstrakta tankegångarna och själva idén om koherens 

motsvarar den jag använder i min analys.  

 

Kohesion är den relation som håller samman enskilda meningar i en text. Eftersom 

texten är en semantisk enhet och en del av denna semantik uttrycks i form av meningar, 

skall det också finnas ett semantiskt samband mellan meningarna. (Halliday & Hasan 

1976:293) Halliday och Hasan beskriver också olika typer av funktionell-semantiska 

komponenter, den ideationella, den interpersonella och den textuella. Den ideationella 

funktionen är en funktion i texten som syftar på dess innehåll och på dess idébakgrund. 

Den ideationella funktionen uppdelas i två grupper, det experientiella och det logiska. 

Det experientiella omfattar den pragmatiska upplevelsen av den omgivande kulturen, 

medan det logiska bygger på logiska, abstrakta och indirekta syftningar på den 

pragmatiska upplevelsen. (Halliday & Hasan 1976:26)  

 

Lennart Hellspong (2001) använder i sin Metoder för brukstextanalys uppdelningen i 

textuell struktur, ideationell struktur och interpersonell struktur. Den textuella strukturen 

består av lexikon, syntax, bindning och komposition. Den ideationella består av tema, 

proposition och perspektiv. Den interpersonella består av språkhandlingar, attityder och 

social ram. (Hellspong 2001: 25ff.) 

 



 29 

En text kan tänkas bestå av den språkliga formen (textuella), det innehållsliga 

(ideationella) och det sociala (interpersonella). Formen ger oss ledtrådar till innehållet, 

innehållet och formen binds samman med det sociala och texten får sin slutgiltiga 

existens i mottagarens upplevelse. 

  

Min analys av kohesion och ledfamiljen samhället koncentrerar sig på det ideationella 

och den textuella strukturen, men det interpersonella finns indirekt med hela tiden.   

 

Den logiska delen av det ideationella, diskuterad ovan, är av stor vikt för analysen av 

ledfamiljerna i partiprogrammen, där refensrelationerna oftast formas mellan abstrakta 

och inte direkt realiserade enheter, som t.ex. samhälle och dess referentrelation till 

Finland. Referentrelationerna som jag använder dem diskuteras mera ingående i början 

av kapitel 5.  

 

Som ovan framgick har texten mera omfattande element än bara den direkt textuella 

kohesionen, nämligen registret. Nygårds figur om faktorer som påverkar 

välfärdsideologin är en beskrivning av likadana företeelser som registret. Med andra 

ord, dessa faktorer gör det möjligt att förstå välfärdsideologier, men förändrar också 

förståelsen (se ovan kapitel 2). Likaså är Umberto Ecos modell för kommunikation, som 

diskuteras nedan i punkt 3.2, logiskt parallell med Halliday och Hasans benämning 

register. När Halliday och Hasan diskuterar situationskontext (registret) diskuterar Eco 

olika koder, vilka är representanter för registret, som gör det möjligt att meddela en 

mening och förstå en mening både från mottagarens och från sändarens håll.  

 

 

3.2 Mottagarens roll i textens semantik 

 

Här skall jag utveckla textbilden att djupare omfatta idén om kontext och läsare.  

 



 30 

 
Figur 5. Meddelandet, mottagaren och kodernas relation till varandra. Ur: Eco 1979:6 
 

 

Som kan ses i den ovanstående figuren (figur 5) av Eco befinner sig meddelandets 

innehåll (content) och dess form (expression) på olika nivåer i en 

kommunikationssituation. Huvudprincipen i figuren är den att författaren producerar 

text (message-expression) till en tänkt mottagare. Meddelandet eller texten får då olika 

egenskaper, vilka refererar till olika kontexter, olika språk- eller symbolalternativ 

(code). Enligt dessa egenskaper bygger mottagaren upp ett betydelsefält från sin egen 

kontext. Det finns olika nivåer av samstämmighet mellan textens form, med andra ord, 

dess egenskaper och mottagarens kunskaper om dessa egenskaper.  

 

I en facktext är koden i texten begränsad. För att mottagaren skall förstå texten rätt 

behövs en tillräcklig förståelse av denna kod. Vem som helst kan läsa texten men förstår 

den inte på samma sätt. Konflikter kan lätt förekomma mellan de av sändaren 

konstruerade koder som skall referera till den tänkta mottagarens koder och den reella 

mottagarens koder. Eco diskuterar en tänkt modelläsare när meddelandet produceras. 

Med en modelläsare menas en konstruktion av den tänkta mottagarens kodalternativ. 

För att kunna göra en kommunikativ text måste sändaren uttrycka sig med en kod, som 



 31 

blir reell i texten och som genom texten förstås av mottagaren, till att så precist som 

möjligt sammanfalla med den tänkta mottagarens kod. Ju bättre sändarens kod och dess 

realisation i texten motsvarar mottagarens kod, desto bättre förstår mottagaren 

sändarens budskap. (Eco 1979:7) 

 

Idén om modelläsare motsvarar idén om en normalläsare som diskuteras i början av 

kapitel 5 i denna avhandling, skillnaden är bara att normalläsaren är en konstruktion av 

en tänkt modelläsare.  

 

Grundtanken för kommunikation är den att både sändaren och mottagaren har olika 

ramar eller register, med vilka innehållet från sändarens sida och från mottagarens del 

byggs upp. Texten är i det här fallet den form i vilken de två registren möts. I följande 

punkt skall jag kortfattat se på hur språket förändras och hur dessa ´register´ hör 

samman med förändringen.  

  

 

3.3 Det föränderliga språket 

 

Sören Sjöström beskriver semantisk förändring på följande sätt i sin Semantisk 

förändring, Hur ord får nya betydelser: ”… en semantisk förändring har ägt rum när 

användningen av ett visst uttryck i en viss språkgemenskap aktiverar en ny 

föreställning…” (Sjöström 2001:22) Det som jag kommer att göra i kapitel 5 är att se på 

denna företeelse från en annan synvinkel. Ändringar i referensrelationerna och 

referenten samhället fungerar så att det semantisk-innehållsliga hålls konstant medan 

formen för dess uttryck ändras i tiden och mellan partierna (ideologi). Till exempel 

Peter Cassirer säger följande i sin Stil, stilistik & stilanalys om stilvalörer hos synonyma 

uttryck: ”Att det finns flera uttrycksalternativ för begreppsligt sett liknande fenomen är 

en följd av vår vilja att inte bara kommunicera fakta och synpunkter utan samtidigt 

också uttrycka värderingar och attityder så precist som möjligt.” (Cassirer 2003:82) (För 

exempel från partiprogrammen se t.ex. 4.2.2 eller kapitel 5.) 

     



 32 

Martin Gellerstam säger följande om sambandet mellan samhället och språket. Språket 

är en viktig del av samhället. Språket är en del av den grundläggande sociala 

inlärningsprocessen som alla medlemmar i samhället måste genomgå för att kunna 

fungera i samhället. Språket är ett uttryck för kulturen och samhället, och berättar om 

deras form. Språket kan skildra samhället. (Gellerstam 1989:13) Gellerstam säger också 

att: ”Språket påverkar samhället och samhället påverkar språket – det är spegel och 

styrmedel på samma gång.” (Gellerstam 1989:13) Enligt tankemönstret ovan kan man 

säga att förändringar i samhället och kulturen förändrar också språket. Förändringarna i 

språkets ordförråd är en följd av förändringar i samhället. Sett från en annan synvinkel 

kan man också, genom att undersöka språkets ordförråd undersöka samhälleliga 

förändringar. (Gellerstam 1989:14) Om antagandet är sant angående språkets hela 

ordförråd, kan det även tänkas gälla enskilda texter eller textgenrer och deras ordförråd. 

Sambandet mellan förändring i samhället och förändring i språket kan tänkas vara mera 

framträdande när texten (språket) handlar om samhälleliga förhållanden, vilket är fallet i 

partiprogram.       

 

 

3.4 Det politiska språket 

 

 Här skall jag kortfattat diskutera vad politiskt språk är för något. Jag skall också se på 

några undersökningar i det politiska språket. Gunnar Fredriksson (1992) diskuterar det 

politiska språkets egenskaper i sin Det politiska språket. Det politiska språkets särdrag 

är möjligheten till många olika tolkningar. (Fredriksson 1992:40) Man kan säga en sak 

och mena en annan. Man kan säga många saker utan att säga någonting. Det politiska 

språket präglas ofta av objektiva och på ytan hållbara antaganden men de 

underförstådda påståendena är mera tvetydiga. Underliggande ideologier, manipulation 

och argument med tvetydiga propositioner är en del av det politiska språket. Fredriksson 

påpekar också att det politiska språket är mera komplicerat än vad man vanligen antar. 

(Fredriksson 1992:40) Det politiska språket kan syfta på en hel del olika världar och 

verkligheter. Det kan diskutera med samhällsvetare, med arbetare, journalister etc. Man 

kan se det politiska språket också genom Nygårds figur, diskuterad i kapitel 2, om vad 

som påverkar välfärdsideologierna. Det politiska språket skall ju på samma gång täcka 



 33 

många olika perspektiv och många olika intressen. Sändaren vill att det skall påverka, 

men det skall motsvara mottagarens värderingar och koder för att kunna påverka.           

 

Fredriksson påpekar flera gånger att medierna har fått en allt större del i det politiska 

språket, och att det politiska språket blir alltmer summan av text, tal och bild. Bild och 

image tycks också bli alltmer centralt i det politiska och själva politiken lämnas mera i 

skymundan. (Fredriksson 1992) Fredriksson säger också följande om maktställning i 

politiken och dess påverkan på språk: ”Politiker som sitter i regeringen har regelmässigt 

ett mera positivt symbolspråk, s k skönmålning, medan oppositioner formulerar 

negativa beskrivningar, s k svartmålning. Även tystnad kring ett problem kan vara ett 

”språk” med politisk funktion.” (Fredriksson 1992:37) Maktpositionen påverkar språket 

i politiken och det som inte talas om är också en del av detta språk. 

 

Det politiska språket har traditionellt analyserats och uppbyggts enligt retorikens 

principer, vilka har starka traditioner redan från antiken som konstform och ett sätt att få 

sin vilja fram. Anders Sigrells doktorsavhandling handlar om det underförstådda i det 

retoriska i modern politisk argumentation. (Sigrell 1999) Det underförstådda är en 

central del av en politisk argumentation, likaså möjligheten till många tolkningar. 

Sigrell beskriver det underförstådda på följande sätt: 

 

 Att det underförstådda inte är redundant är en förutsättning för den typ av 
argument som jag kommer att kalla implicerande argument. Det är argument 
där underförstådda element, medvetet eller omedvetet, kan ha lämnats 
underförstådda som ett försök att påverka en mottagares åsiktsbildning. 
Påverkan kan ske genom att det underförstått förmedlas ett budskap som det 
inte råder enighet om, som något så självklart att det inte behöver uttryckas i 
ord. (Sigrell 1999:13)   

 

Det underförstådda kan också tänkas vara en form av det som utelämnats såsom 

Fredriksson säger i citatet ovan. Eftersom jag inte skall göra en retorisk analys och inte 

heller en argumentationsanalys av partiprogrammen skall jag inte gå djupare in på det 

retoriska. Idén om det underförstådda är dock central i en analys av politiskt språk, man 

säger ett och annat som inte är explicit i den lineära texten. Jag skall koncentrera mig 

mera på förändringar av ord och ordförråd i analysdelen i kapitel 4 och i kapitel 5.  



 34 

Fredriksson påpekar att olika politiska grupperingar använder olika ideologiska ord. 

Olika grupperingar upprepar också traditionella språkliga mönster. Till det traditionellt 

socialdemokratiska språket hör argument, klassisk socialistisk-utopisk terminologi, 

honnörsord, slagord och skällsord. Exempel på några av orden är jämlikhet, solidaritet 

och frihet. (Fredriksson 1992:28) 

 

Traditionellt högerspråk består av t.ex. följande: ”…positiva termer som nation, familj 

och den enskilde individens frihet och ansvar jämte avståndstagande från socialism, 

kollektivism och s k nivellering.” (Fredriksson 1992:28) Dessa olika koder kan 

möjligen synas i partiprogrammen, Sdp med sitt socialdemokratiska språk och Sfp med 

mera högerinriktat språk.    

 

Som diskuterats ovan vill man inte gärna bryta vissa etablerade mönster i språket. Det 

här kan tänkas vara, eller har åtminstone varit en viktig del av partiernas identitet. Sven-

Göran Malmgren har undersökt ordförrådet i riksdagsspråket (Malmgren 1989). Han 

fäster speciellt vikt vid det emotiva språket. Det emotiva språket beskrivs på följande 

sätt: ”Varje politiskt tal innehåller ord som på olika sätt är ägnade att ”övertala” 

lyssnaren. Vissa av dessa tillhör allmänspråkets förråd av positivt och negativt laddade 

– ”emotiva” – ord: beklämmande, bra, framgångsrik, oärlig, svek etc.” (Malmgren 

1989:59) Dessa ord kan tänkas vara mera frekventa i tal och i direkt kommunikation än 

i partiprogrammen, vilka kan tänkas vara mindre laddade i sitt språk. Malmgren 

redovisar kortfattat  olika emotiva ord som är snedfördelade mellan partierna, med 

andra ord, ord som har en relativt större frekvens i ett partis vokabulär jämfört med de 

andra partierna. Till exempel ”klyftor” är ett frekvent socialdemokratiskt emotivt ord, 

medan ”ansvarsmedveten” och ”asocial” är frekventa moderata emotiva ord. (Malmgren 

1989:64)  

 

Britta Stövlings Politiska ord Annorlunda om ismer, gerilla, jargong, termer, tredje 

världen (1971) och Viveca Ramstedts Från Aftonskola till Överhäng Politiska ord och 

uttryck i Finland och Sverige (2004) är ordböcker med politiskt laddade ord. I dessa 

böcker finns dagsaktuella politiska uttryck, närmast från tidningspressen, och därför kan 



 35 

det tänkas att de inte förekommer i partiprogrammen. Partiprogrammen skall 

tidsmässigt vara längre tillgängliga än t.ex. debatterande texter.  

 

Jan Svensson undersöker förändringen av språkbruket i offentliga texter i sin Språk och 

offentlighet Om språkbruksförändringar i den politiska offentligheten (1993). En del av 

Svenssons material består av riksdagsmaterial. Han undersöker t.ex. ordvariation och 

satsdelars andel. Han får som resultat att politikernas språk har blivit mindre 

diskuterande och debatterande. Politikernas språk börjar alltmer likna sakredovisande 

texttyper. Slagord etc. har blivit allt vanligare. Han säger också att språket blir mindre 

personligt och mera förankrat i partierna. Svensson relaterar detta till förändringar i 

samhället med att politiska frågor har blivit mera komplicerade, mediernas 

uppmärksamhet har blivit intensivare, men på samma gång är tävlingen om mediernas 

tid intensivare. (Svensson 1993:98) Politikerna kan inte vänta sig att få fram hela sin 

retorik i medierna utan måste mata dem med korta och kompakta bitar.     

 

Det finns en viss skillnad mellan Svenssons material och mitt material. Först och främst 

är Svenssons material från riksdagen, vilket innebär ett mera diskuterande eller 

argumenterande medium än partiprogrammen, vilka kan tänkas vara konstaterande. För 

det andra handlar det om det svenska samhället, vilket är problemet med största delen 

av undersökningar i det politiska svenska språket. Men principen att det politiska 

språket är en summa av det som händer i samhället borde gälla också i fråga om mitt 

material. 

 

Gertrud Petterson (1994) beskriver i sin artikel ”Vart tog folket vägen?”, förändringen 

av användningen av ordet ”folk” i partiledarnas inledningstal i riksdagens 

remissdebatter mellan 1933 och 1993. Petterson förklarar resultaten på följande sätt: 

 

 När samhället blir mer komplext och när en allt större del av den enskilda 
människans liv blir föremål för politikers omsorger – inte minst genom iden att 
idén om folkhemmet förverkligas i välfärdstatens form – då duger inte längre 
ett så allmänt och diffust begrepp som folk i den politiska diskussionen. Då 
måste politikerna i stället tala om barnfamiljer och ensamstående, om 
egnahemsbyggare, villaägare, hyresgäster och bostadssökande, om 



 36 

konsumenter, skattebetalare och låginkomsttagare, om ungdomar, kvinnor, 
handikappade och äldre osv. osv. (Petterson 1994:333)  

 

Pettersons undersökning behandlar förstås förhållandena i Sverige, men resultatet tycks 

vara på något sätt jämförbart. Kanske en ökad arbetsfördelning är en orsak till 

språkförändringen, men den förklarar inte en ökande individualisering. Vissa 

samhällsteoretiker menar däremot att arbetsfördelningen fogar samman de enskilda. Det 

kan också tänkas att språkbruket helt enkelt har förändrats från ett ”national-

socialistiskt” patos till ett ”marknadsliberalt” patos. Eller att politisk retorik används för 

att konstruera en bild av individualitet.        

 

Det politiska språket har genom tiderna undersökts utifrån olika synpunkter. De två 

kanske mest framträdande är retoriken och den samhällsvetenskapliga 

begreppsbildningen. Jag har inte möjlighet att fördjupa mig i vare sig det ena eller det 

andra. Jag skall i följande två kapitel undersöka partiprogrammens språk främst med 

hänsyn till ordförrådet och semantiken. Det här stöds med analys av strukturella 

egenskaper som t.ex. referensbindning, ordlängd och meningslängd.                  

      

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



 37 

4 FORMELLA OCH STRUKTURELLA DRAG 

 

I det här kapitlet skall jag se på de allmänna dragen i partiprogrammens struktur och 

grundläggande semantiska aspekter. I kapitel 5 kommer jag att vidga analysen att 

omfatta enskilda innehållsliga enheter i partiprogram. Meningen med detta är att 

undersöka kontextorienterade semantiska förändringar och textkohesion och att se på 

ledfamiljen samhället med hjälp av den formella och strukturella analysen, vilket görs i 

kapitel 4.       

 

 

4.1 Allmänna strukturella drag i texterna 

 

Nedan skall jag undersöka partiprogrammens plats i den allmänna språkvärlden med 

kvantitativa medel. Meningen med detta är att redogöra för hur nära varandra 

partiprogrammen ligger rent kvantitativt. För att göra detta kommer jag att studera 

kvantitativa och formella textuella markörer som t.ex. meningslängd, som kan ge en 

bild av texternas allmänna struktur och ordlängd, som kan fastställa till ordlängden 

hörande innehållslig nivå eller komplexitet. Jag kommer också att kortfattat diskutera de 

semantiska och innehållsliga aspekterna som framkommer av analysen för att förbereda 

den fortsatta analysen i kapitel 5. Avsikten med detta är att metodologiskt försöka 

urskilja möjliga förändringar i partiprogrammen utgående från den samhälleliga 

förändringen diskuterad i kapitel 2. 

 

4.1.1 Meningslängd 

 

I diskussion om meningar och meningslängd brukar man skilja mellan grafiska 

meningar och grammatiska meningar. Margareta Westman för följande resonemang 

kring meningar i sin undersökning Bruksprosa:  

 

Den ena är den grafiska meningen, som markeras med hjälp av storbokstav i 
början och stort skiljetecken i slutet. Det andra är den grammatiska meningen, 
som utgörs av det syntaktiskt självständiga yttrandet. (Westman 1974:42)  

  



 38 

Eftersom en stor del av slutsatserna i facklitteraturen är gjorda med tanke på de 

syntaktiska meningarna, är det inte alltid lätt att sammanföra slutsatserna om 

syntaktiska meningar med analysen av de grafiska meningarna. Svårigheterna kommer 

av att det kan finnas skillnader mellan grafiska och syntaktiska meningar. Jag 

undersöker grafiska meningar i den följande analysen. Därför är det viktigt att diskutera 

skillnaderna mellan grafiska och syntaktiska meningar. Westman (1974:42) diskuterar 

syntaktiska och grammatiska meningar och makrosyntagmer synonymt.    

 

Birger Liljestrand ger i sin Språk i text ett exempel på en grafisk mening som innehåller 

fyra syntaktiska meningar. (Liljestrand 1993:57) Jag skall inte diskutera olika 

syntaktiska meningar och deras förhållanden till varandra i den följande analysen. När 

jag inte heller specifikt analyserar ordklasser eller satskonstruktioner etc. har den 

syntaktiska meningens skillnader i förhållande till den grafiska inte så stor betydelse för 

nedanstående analys. Syftet med den här delen av arbetet är att få några allmänna 

ledtrådar till texternas egenskaper. För analysen har meningen funktionen att visa lätt 

jämförbara skillnader mellan partiprogrammen och att ge ledtrådar till slutledningar om 

struktur, abstraktionsgrad och komplexitet.   

 

”Meningslängden brukar användas som ett grovt mått på textens eller textgruppens 

komplexitet. Korta meningar anses vara symptom på enkel meningsbyggnad, långa på 

komplexitet, eftersom långa meningar brukar bestå av huvudsatser med många långa 

bestämningar och många bisatser.” (Liljestrand 1993:57) Fast grafiska och syntaktiska 

meningar inte är lika skall jag i min analys diskutera de egenskaper syntaktiska 

meningar ges i facklitteraturen i samband med grafiska meningar. 

  

Sylvia Danielson säger följande i sin Läroboksspråk En undersökning av språket i vissa 

läroböcker för högstadium och gymnasium om skillnader mellan grafiska meningar och 

makrosyntagm: ”Som synes är skillnaden i genomsnittlig meningslängd mellan grafisk 

mening och makrosyntagm obetydlig för de flesta av texterna.” (Danielson 1975:31) 

När det är meningslängd som jag skall undersöka kan man enligt Danielsons resultat 

anta att makrosyntagm och grafiska meningar är generellt tillräckligt lika för att kunna 

diskuteras synonymt.   



 39 

Ulf Teleman säger följande om makrosyntagmen i sin Manual för grammatisk 

beskrivning av talad och skriven svenska: ”Eftersom makrosyntagmen är grammatikens 

största relativt fast strukturerade enhet, måste komplexiteten sägas öka ju mera 

lexikaliskt material som pressas in i dess struktur.” (Teleman 1974:10) En ökning av 

lexikaliskt material i allmänhet kan relateras till komplexiteten och därtill till 

meningslängden av grafiska meningar. I det följande används uttrycket mening för att 

beteckna grafiska meningar. Jag räknar också rubrik och andra klart typografiskt 

avskilda enheter som grafiska meningar. 

  

Nedan skall jag se på den genomsnittliga meningslängden. Syftet med att diskutera den 

genomsnittliga meningslängden är att diskutera de allmänna särdragen som 

partiprogrammen har och använda det som stöd för den fortsatta analysen. Den analys 

som jag skall göra i kapitel 5 överskrider meningsnivån, eftersom tema- och 

referentrelationer som analyseras är relationer som refererar till större strukturella och 

betydelsebärande enheter än meningen.    

 

Tabell 3. Genomsnittlig meningslängd 

Genomsnittlig 

meningslängd 

Sdp99 Sdp87 Sfp97 Sfp88 

Löpord 1616 3714 3050 5239 

Meningar 114 254 208 441 

Ord/mening 14,12 14,62 14,66 11,88 

 

 

Som vi kan se i tabell 3 ökar den genomsnittliga meningslängden från 80- och 90-talet i 

Sfp: s partiprogram och minskar i Sdp: s partiprogram. Man kan påstå enligt de ovan 

diskuterade egenskaperna för meningar, att komplexiteten tycks öka i Sfp: s texter och 

att komplexiteten tycks minska i Sdp: s texter. Hur det här förehåller sig till andra 

egenskaper i texterna kommer jag att diskutera nedan. 

 



 40 

4.1.2 Ord 

    

Ord kan generellt definieras som områden i texten som skiljs åt av mellanslag, (liknande 

hos t.ex. Nordman 1992: 44). Ordet måste också ha betydelse innan det kan anses som 

ett självexisterande element i en lingvistisk diskurs. Jag skall återkomma till ordens och 

enheternas betydelse senare i analysen, åtminstone i kapitel 5 i samband med 

diskussionen om ledfamiljen samhället. I den här analysen förstås ordet som en grafisk 

enhet. Nedan skall jag först undersöka hur vissa ord eller lexikala enheter beter sig i de 

fyra partiprogrammen.  

 

Det är skäl att diskutera skillnaden mellan graford och lexikaliserade ord. Som framkom 

ovan är graforden enheter som finns mellan mellanslag i texterna. Med lexikaliserade 

ord anses de ord som har samma enhet som grund, med andra ord, alla grafiska ord med 

samma lemma. I den följande analysen diskuteras graford om inget annat impliceras. 

 

Jag skall börja med att undersöka de mest frekventa orden, och främst av allt göra en 

generaliserande komparativ analys av frekvenslistorna för de olika partiprogrammen. 

Målet med detta är att konstruera en bild av strukturen mellan det syntaktisk-strukturella 

och det semantiska i partiprogrammen.  

 

4.1.3 Textlängd  

 

Ulf Teleman beskriver textlängden eller textens ordantal i samband med 

specifikationsgraden i sin Manual för grammatisk beskrivning av talad och skriven 

svenska på följande sätt: ”Ett trivialt sätt att mäta sådan utförlighet är att beräkna 

textlängden, dvs. hela textens ordantal. Men då är förutsättningen förstås att de jämförda 

texterna – som också är fallet i fråga om uppsatsmaterialet – gäller samma ämne och 

även i övrigt har producerats under likartade omständigheter.” (Teleman 1974:12) Det 

finns viss grund för Telemans påstående om trivialitet, men för analysen av 

partiprogrammen och deras allmänna egenskaper är ordmängden i sig själv en variabel 

som är av värde. Partiprogrammen ligger tillräckligt nära varandra i fråga om innehåll 

och yttre omständigheter etc. för att kunna jämföras angående textlängd. När 



 41 

partiprogrammen har en konstaterande egenskap, de beskriver eller konstaterar partiets 

ideologi, är textlängden ett lätthanterligt sätt att säga någonting om skillnaderna i 

partiprogrammen.  

  

Materialet i min analys består av fyra textstycken av olika längd: Sdp: s partiprogram 

från 1999 med 1616 ord, Sdp: s partiprogram från 1987 med 3714 ord, Sfp: s 

partiprogram från 1997 med 3050 ord och Sfp: s partiprogram från 1988 med 5239 ord. 

Eftersom partiprogrammen är så pass olika i längd kan man ifrågasätta deras 

jämförbarhet i förhållande till de mest frekventa orden. En del av de mest frekventa 

orden är ord, vilka i förhållande till texternas längd ökar i annan takt än vissa andra ord 

som till exempel de innehållsliga orden. ”I mycket korta texter kan antalet olika ord 

vara lika stort som antalet löpande ord, dvs. kvoten är 1, men ju längre texterna är desto 

lägre blir kvoten.” (Westman 1974:183) Enligt Westmans slutsats kan man påstå, att 

relationen mellan textlängden och ordvariationen inte är ett streck utan en kurva. För att 

undgå problem orsakade av detta använder jag andra undersökningar med större 

material som jämförelse.    

 

Vissa konjunktioner, prepositioner etc. vilka kan anses vara centrala bitar i det svenska 

språkets system, räknas som ord som är knutna till själva textens form eller struktur. De 

här formorden kan tänkas öka snabbare i förhållande till textlängden som helhet. Men 

formorden är i alla fall delar av en betydelsebärande struktur och kan få väldigt starka 

semantiska funktioner.  

 

Man kan inte diskutera synonymi mellan partiprogrammen i textintern mening men från 

en textextern synvinkel eller kontextuellt kan man göra det, eftersom partiprogrammen 

till stor del har samma avsikt sett från partiernas synvinkel.  

 

Huvudsyftet med den här avhandlingen är att undersöka förändringar i språket mellan 

80- och 90-talets partiprogram. En annan markör som är av betydelse är den 

procentuella förändringen av textlängd mellan Sfp97 och Sfp88 och mellan Sdp99 och 

Sdp87. I tabell 4 visas skillnader i textlängden i procentandel. 

 



 42 

Tabell 4. 90-talets textlängd i procentandel av 80-talets textlängd i partierna 

Sfp97/Sfp88 Sdp99/Sdp87 

58,22 % 43,51 % 

 

 

Som vi kan se av värdena i tabell 4 är minskningen av textlängden betydande inom 

partierna. Sfp: s minskning i textlängd är 41,78 % och motsvarande för Sdp 56,49 %. 

Som vi kan se är minskningen av textlängden mer än hälften i Sdp och nästan hälften i 

Sfp. När textlängden i båda fallen minskar så drastiskt måste man anta att det 

innehållsliga påverkas av detta. Lika många olika uttryck, specifikationer etc. ryms inte 

i en mycket kortare text. För att använda Telemans uttryck specifikation (Teleman 

1974:12), kan man säga att specifikationsgraden tycks minska mellan 80- och 90-talet. 

Man kan inte anta att minskningen omfattar bara formord, och därigenom en förenkling 

av textstrukturen, eftersom meningslängden ökar i Sfp och minskar i Sdp. Också 

förändringar i mängden och användningen av formord påverkar innehållet och 

betydelsen i sin helhet, särskilt i det underförstådda. Man kan inte heller påstå att 

innehållslig förändring skulle kunna helt uteslutas av t.ex. förlängning och komplicering 

av orden, för den genomsnittliga ordlängden hålls på nästan samma nivå i 

partiprogrammen mellan 80- och 90-talen, (se nedan punkt 4.1.5).  Minskningen av 

textlängden och därigenom också innehållet stöder tanken att det politiska språkets 

betydelse som en del av ett betydelsebärande medium minskar, (se kapitel 2). Lika 

många ämnesområden diskuteras inte och inte heller med samma precision. Nedan ska 

vi se lite närmare på partiprogrammens lexikon. 

 

4.1.4 Lexikon  

 

Det finns en stor variation i texternas längd. Textlängden kan vara missvisande relaterad 

till den egentliga ordmångfalden i texterna. Andelen olika ord som finns i texterna 

illustrerar detta bättre. Grovarbetet görs av ett Kwicprogram. Det innebär att olika 

böjningsformer av ord eller avledningar räknas som olika ord. Fast så är fallet kan vi 

nog anta att dessa värden kan ge några hållbara ledtrådar till analysen framöver. 



 43 

Om man ser på mängden olika ord (grafiska ord), har Sfp88 största ordmångfalden med 

1878 olika ord. Sdp87 och Sfp97 är väldigt nära varandra med 1289 respektive 1272 

olika ord, och Sdp99 har minst med 663 olika ord. Värdena följer ganska väl de linjer 

som man kan utläsa från texternas längd. Margareta Westman har fått motsvarande 

resultat i sin undersökning Bruksprosa, där hon räknar sambanden mellan lexord eller 

olika ord och antalet löpande ord. Westman ser också på skillnaderna mellan texter med 

olika längd. I hennes undersökning kan man klart se att ju längre texten är desto mer 

ökar skillnaden mellan mängden lexord och löpande ord. (Westman 1974:185) Med 

lexord menar Westman olika ord. 

 

För att förstå skillnaderna mellan mängden olika ord och löpord kan det vara bra att 

använda en mera avslöjande markör, nämligen procentuell andel av olika enheter 

jämfört med alla enheter i texten. Procentandelarna är de följande: Sdp99 41,07 %, 

Sdp88 34,71 %, Sfp97 41,74 %, Sfp88 35,85 % olika enheter av alla enheter. Westman 

redovisar att kvoten för texter med 1100–1999 löpord är mellan 0,41-0,45 i lika 

textvarianter. (Westman 1974:185) I mitt material finns det bara en text som hamnar i 

denna längdkategori, nämligen Sdp99 med 1616 löpord. Kvoten för skillnaden mellan 

olika ord och löpord är för Sdp99 0,41, vilket motsvarar det som Westman har fått för 

broschyrtexter i denna längdkategori. Nästa kategori som Westman använder är 2000+ 

löpord. I den här kategorin har Westman inte många texter. Bara texter av textvarianten 

lärobokstexter finns med i den. Medelkvoten för de här texterna är 0,40, vilket också 

visar att när textlängden ökar minskar det relativa antalet olika ord. Tydligt i Westmans 

material är att det finns skillnader mellan medelkvoten för olika textvarianter. Totalt sett 

varierar medelkvoten mellan 0,42-0,50 i alla texter i Westmans material. (Westman 

1974:185) Här är det viktigt att påpeka att texterna i Westmans material är klart kortare 

än partiprogrammen. Det som är viktigt här i fråga om partiprogrammen är att det finns 

skillnader mellan ordvariation i olika textvarianter och att detta kan ha stilistiska och 

innehållsliga följder eller vara markör för stilistiska och innehållsliga olikheter.  

 

Om vi jämför 90-talets och 80-talets värden för ordvariation inom partierna får vi 

följande resultat. Ordvariationen ökar mellan 80- och 90-talen i båda partierna. Med 

ordvariationen menas andelen olika ord av löpord. I Sfp: s partiprogram ökar 



 44 

ordvariationen med 14,11 % och i Sdp ökar ordvariationen med 15,49 %. Om vi jämför 

det här med textlängdens minskning kan vi sammanfatta att medan textlängden minskar 

drastiskt ökar ordvariationen betydligt. Det här kan man kanske förklara med en 

minskning av upprepningar i texterna, med andra ord en annorlunda textstruktur. 

Ordvariationen ger kanske inte absoluta uppgifter men den kan vara till hjälp att få en 

summerande bild av textenheternas utformning i partiprogrammen både textuellt och 

semantiskt. Det är tydligt att Sfp: s partiprogram har betydligt större ordvariation än 

Sdp: s partiprogram (se ovan). Man kan räkna skillnaden som betydande eftersom det 

finns stor variation i textlängderna mellan Sfp och Sdp. Värdena för ordvariation och 

textlängd berättar också att ökningen av olika ord inte kan kompensera minskningen av 

textlängden, vilket skulle tyda på en tydlig minskning i teman som diskuterats eller i 

specificeringsgraden i partiprogrammen från 80- till 90- talet. Det här diskuteras i 

samband med kontexten i punkterna 5.2 och 5.3.   

 

Westman använder också en annan markör för att analysera ordvariationen i texterna. 

Den här markören bygger på att man jämför olika ord med mängden av ord som har en 

frekvens på 1, med andra ord räknar man korrelationen mellan engångsord och olika 

ord. (Westman 1974:186) Markören engångsord kan bidra till att mera ingående 

undersöka skillnaderna mellan partiprogrammen. Enligt Westmans undersökning kan 

man säga att förändringar i textlängderna inte har lika tydlig påverkan på korrelationen 

mellan olika ord och antalet unika ord, fast hon påpekar att det finns en korrelation 

mellan textlängden och unika ord. (Westman 1974:188)  Westman använder den här 

markören för att kunna påvisa skillnader i textvarianterna i sitt material. 

”Broschyrtexterna har totalt sett liten ordvariation och där tycks finnas en strävan att i 

relativt hög grad undvika engångsord och att i stället repetera ord som redan nämnts.” 

(Westman 1974:189) Man kan också se på partiprogrammen från den här synvinkeln. 

Nedan i tabell 5 finns uppräknat antalet olika ord och antalet engångsord samt 

procentandelen engångsord av olika ord och engångsord av löpord.   

 

 

 



 45 

Tabell 5. Antalet olika ord/antalet engångsord och procentandelen engångsord av olika 
ord/löpord 

Sdp99 Sdp87 Sfp97 Sfp88 

663/449 

67,7 % / 30,1 % 

1289/821 

63,7 % / 22,1 % 

1272/900 

70,8 % / 29,5 % 

1878/999 

53,2 % / 19,1 % 

 

 

Sfp97 har klart största andelen engångsord av olika ord och nästan lika stor andel 

engångsord av alla ord som Sdp99, som är nästan hälften kortare. Det finns en ökning 

av andelen engångsord mellan 80- och 90-talen om man förbiser ändringen i 

textlängderna. Skillnaden mellan nästan lika långa Sdp87 och Sfp97 är tydlig, där Sfp97 

har klart högre värden i båda markörerna. Om vi jämför Sfp97: s värden med de värden 

som Sdp99 har och relaterar det till korrelationen med textlängd och antalet engångsord, 

som diskuterades ovan, kan man påstå att Sfp97 har proportionellt klart mera 

engångsord än de andra partiprogrammen. Värden från tabell 5 skulle då innebära att på 

90-talet finns det färre upprepningar. Om vi relaterar det till tanken att upprepningar kan 

räknas som vidgning av ett ords betydelseräckvidd – varje ny aspekt som tillskrivs ordet 

vidgar dess referent – kan det innebära att på 90-talet blir partiprogrammen mindre 

explicita.    

 

För att ännu tydligare diskutera lexikonets struktur i partiprogrammen kan man räkna 

andelen 2–5-gångsord, vilket också Westman gör. (Westman 1974:188) 

 

Tabell 6. Andelen olika 2–5-gångsord/ olika ord, absolut mängd och procentandel  

Sdp99 Sdp87 Sfp97 Sfp88 

663/169 

25,5 % 

1289/369 

28,6 % 

1272/316 

24,8 % 

1878/479 

25,5 % 

 

 

Den längsta texten, Sfp88, har samma procentandel 2–5-gångsord som den kortaste 

texten, Sdp99. Det finns också en minskning av 2–5-gångsord från 80- till 90-talet både 



 46 

i respektive parti och totalt. Mellan de ganska lika långa Sdp87 och Sfp97 är det Sdp87 

som har en större andel. Om vi jämför det här med värden för engångsord kan vi se att 

värdena går åt motsatta håll. Det här styrker antagandet att det finns färre upprepningar i 

90-talets partiprogram än i 80-talets.  

 

Om vi sammanfattar resultaten från de här två tabellerna och jämför dem med 

förändringen i andelen olika ord av löpord, kan vi konstatera följande. När andelen olika 

ord ökar från 80- till 90-talet ökar också andelen engångsord medan andelen 2–5-

gångsord minskar. Detta skulle innebära att mängden upprepningar minskar betydligt i 

partiprogrammen om vi relaterar antagandet till den stora andelen som 1–5-gångsord tar 

av olika ord; se tabell 7.  

 

Tabell 7. Procentuell andel av 1–5-gångsord av olika ord 

Sdp99 Sdp87 Sfp97 Sfp88 

93,2 % 92,3 % 95,6 % 78,7 % 

 

 

Att det finns en viss ökning av 1–5-gångsord styrker antagandet att mängden av 

upprepningar minskar betydligt från 80- till 90-talet. Med andra ord förflyttas lexikonet 

i partiprogram mot benämning och inte upprepning. Då kan det tänkas att ämnena inte 

behandlas lika ingående som på 80-talet. I nedanstående tabell 8 finns andelen 1–5-

gångsord av löpord. 

 

Tabell 8. Andelen 1–5-gångsord av löpord 

Sdp99 Sdp87 Sfp97 Sfp88 

38,2 % 32,0 % 39,9 % 28,2 % 

  

 

Som framgår av tabell 8 finns det en klar ökning av 1–5-gångsord från 80- till 90-talet i 

både Sdp och Sfp. I det följande skall jag se på den genomsnittliga ordlängden. 



 47 

4.1.5 Genomsnittlig ordlängd      

 

För att belysa de allmänna lexikaliska eller strukturella dragen på grafordens nivå kan 

man diskutera den genomsnittliga ordlängden i texterna. Man kan förstås diskutera de 

här markörernas giltighet om vi tar till exempel enheten samhället. I Sdp99 förekommer 

samhället 21 gånger och är det tionde mest frekventa ordet i ordlistan, medan alla ord 

som har avledningen samhälle är 41 stycken, se nedan tabell 9. Till gruppen där 

samhälle finns som avledning eller som del hör också ord som välfärdssamhället, 

samhälleligt osv. (Jag kommer att återkomma till term- eller morfemsammansättningen 

samhället och liknande sammansättningar i kapitel 5.) 

 

Den genomsnittliga ordlängden är följande i de fyra partiprogrammen: Sdp99 6,215, 

Sdp87 6,395, Sfp97 6,294 och Sfp88 6,379. Här kan man dra en parallell till Marianne 

Nordmans undersökning om facktexter. (Nordman 1992) Hon räknar ordlängden från 

olika fackområden och säger att ”innehållet påverkar alltså ordlängden vilket stöder mitt 

tidigare antagande om att ordlängden är en innehållsbetingad variabel.” (Nordman 

1992: 53) Utgående från detta kan vi konstatera att partiprogrammen är jämförbara vad 

gäller ordlängd, och genom detta, också i fråga om vissa innehållsliga aspekter. Med 

tanke på ordlängden kan man dra två slutsatser: den ena är att texterna är ganska lika, 

och den andra är att innehållsgraden eller abstraktionsgraden i texterna är ganska hög 

jämfört med den genomsnittliga ordlängden i brukstexter. Nordman tar fram Hultman & 

Westmans undersökningsresultat från 1977 där den genomsnittliga ordlängden i 

bruksprosa beskrivs vara mellan 5,32 i tidningstext och 5,59 i debattext. (Nordman 

1992:53). Om vi jämför den genomsnittliga meningslängden med den genomsnittliga 

ordlängden kan vi konstatera att det tycks vara så att i partiprogram koncentreras 

innehållet till ord och inte till en komplicerad meningsstruktur. Detta konstateras med 

de resultat som Nordman (1992:32) kommit fram till i fråga om den genomsnittliga 

meningslängden. Det här skulle stöda ett antagande att partiprogrammens språk utgår 

från olika begrepps betydelse och inte från diskussion eller argumentation.  

 

Mot bakgrunden av att långa ord oftast har en mera omfattande innehållslig karaktär, 

kanske också en benägenhet för att omfatta mera abstrakta enheter, kan man påstå att 



 48 

partiprogrammen är innehållsligt ganska omfattande och abstrakta. I det följande skall 

jag se på de mest frekventa orden i partiprogrammen. De mest frekventa orden borde ge 

ledtrådar till texternas stil och innehåll. 

 

 

4.2 Ordfrekvens 

 

Nedan i tabell 9 finns de 30 mest frekventa orden i partiprogrammen. Orsaken till att jag 

kom att ta med 30 och inte 20 eller 10 av de mest frekventa var att jag ville få med 

några innehållsliga ord och inte bara de av syntaxen beroende orden, formorden. Nedan 

skall jag diskutera vissa av de 30 mest frekventa orden. 

  

4.2.1 Samordnande konjunktionen och 

 

I Svenska Akademiens grammatik står följande om samordning och den samordnande 

konjunktionen och: ”Det är konjunktionen som avgör vilken den semantiska relationen 

är mellan de samordnade leden.” Om den additiva eller kopulativa funktionen hos 

samordnande konjunktioner sägs följande: ”Konjunktionerna och, samt säger att båda 

ledens betydelse samtidigt gäller och att lyssnaren skall kombinera dem till en helhet i 

förhållande till betydelsen hos den omgivande texten.” (SAG, Satser och meningar: 

879) Med andra ord kan man säga att och för samman två likvärdiga delar inom det 

innehållsliga i texten. 

   

För att kunna diskutera betydelsen av och måste man undersöka var någonstans i 

textvärlden enhetens frekvenser i partiprogrammen ligger. Jan Svenssons undersökning 

Språk och offentlighet (Svensson 1993) ger oss en jämförelsepunkt. Svensson 

undersöker olika slags offentliga textvarianter eller genrer inom offentligheten. Han gör 

en analys av språkförändringen i textvarianterna. Materialet omfattar tiden mellan åren 

1945 och 1985. Till korpuset hör texter med 10-års intervall. En av varianterna är texter 

från den svenska riksdagen, vilka borde vara innehållsligt ganska nära 

partiprogrammen. I synnerhet skulle man kunna tänka sig att det finns en begreppslig 



 49 

och termorienterad likhet mellan partiprogrammen och Svenssons material från 

riksdagen.  

 

Svensson ger följande uppgifter om förekomsten av den samordnande konjunktionen 

och i antal per 1000 löpord: 19,9 år 1945, 21,9 år 1955, 22,3 år 1965, 28,2 år 1975, 27,4 

år 1985. (Svensson 1993:94) Skillnaden i förhållande till värdena från partiprogrammen 

är stor. Antalet och är kring det dubbla i partiprogrammen, vilket kan förstås genom att i 

partiprogrammen är meningen att redogöra för partiets principer och samordning kan 

vara ett medel för att göra detta. Här är det kanske viktigt att påpeka att Svenssons 

riksdagsmaterial hör till mera debatterande stil än partiprogrammen. Det skulle innebära 

mera adversativa konjunktioner i stället för kopulativa eller additiva som i 

partiprogrammen. Det handlar ju om riksdagsdebatt. (Svensson 1993:44) 

 

Samma tidsbundna ökning av och kan ses i partiprogrammen som i Svensson material, 

(se ovan). Till exempel Sdp99 har 73,02 och Sfp97 har 64,92 när Sdp87 har 61,39 och 

Sfp88 har 54,97 och per 1000 löpord. Man kan tänka sig att man sparar ord genom att 

samordna. Värdena är uttryckta som antal per 1000 löpord, vilket borde minska 

variationen vad gäller textlängden i det hela. Om vi relaterar resultaten till 

förändringarna i andelen olika ord, engångsord och 2–5-gångsord kan vi konstatera att 

det kan tänkas finnas en förändringstendens från upprepning av ord till samordning. Det 

här är troligen fallet bara i viss mån i partiprogrammen. Möjligen i större mån i Sfp: s 

partiprogram, eftersom meningslängden kan tänkas öka i samband med ökad 

samordning.     

 

En annan jämförelsepunkt får vi i Sture Alléns Tiotusen i topp. (Allén 1972) I det 

arbetet redogör Allén för ordfrekvenser för svenska tidningar. Till Alléns material hör 

en miljon löpord. (Allén 1972:XIV) Fast man innehållsligt inte kan räkna partiprogram 

och tidningstexter som alltför lika, kan man dra nytta av Alléns resultat i fråga om 

semantiskt och strukturellt intressanta enheter som och osv. I synnerhet kan man tänka 

sig att få en hållbar bild av formordens och dylika till syntaxen knutna ords förhållande 

till innehållsliga ord. Den här hållbarheten är direkt knuten till materialets omfång. När 

min undersöknings materialomfång är så pass litet behövs stödet från Alléns material.  



 50 

Också i Alléns material är och i toppen på frekvenslistan. Och har där frekvensen 30856 

räknat på en miljon ord. I 1000 löpande ord blir det 30,85, vilket också är ordentligt 

lägre än värdena från partiprogrammen. Det är svårt att jämföra dessa när Alléns 

material här är räknat som en helhet och man kan inte se hur frekvensen varierar. Men 

man kan i alla fall få en bild av ungefär hur stor frekvensen för och är i det svenska 

språket. Jämförelsevis kan man säga att frekvenserna för och i partiprogrammen är 

relativt höga.    

 

Om vi sammanför 90-talets värden av och i partiprogrammen och jämför dem med 80-

talets, får vi följande resultat: värden för 90-talet är 68,97 och för 80-talet 58,18. Här 

skall man också märka att den absoluta skillnaden i textlängden mellan 90-talets och 80-

talets partiprogram är 8953 – 4666 = 4287 ord. Förändringen av och: s frekvens kan vi 

betrakta som betydande för att och är det mest frekventa ordet i alla partiprogram och 

med tydlig skillnad till de näst mest frekventa. I Svenssons material är att det mest 

frekventa ordet i riksdagstexterna. Svensson binder att samman med syntaktisk 

hierarkisering (Svensson 1993:95). För ytterligare räckvidd tas Margareta Westmans 

undersökning Bruksprosa med. (Westman 1974) Svenssons riksdagsmaterial omfattar 

24430 ord (Svensson 1993:45), Margareta Westmans debattexter ca 21 000, ca 23 000 

för lärobokstexter och tidningstexter ca 22 000 (Westman 1974:17), och som det 

framkom ovan finns det i Alléns material en miljon ord.  

 

När det gäller Westmans frekvenser för kopulativa samordnande konjunktioner handlar 

det inte bara om och utan också om samt, vilket inte finns med i frekvenserna för och i 

partiprogrammen. I tidningstexter är antalet 500, i lärobokstexter 741 och i debattexter 

är antalet 689.  (Westman 1974:106) Från de här får vi följande värden för antalet 

kopulativa samordnande konjunktioner per 1000 löpord: 32,81 för debattexter, 32,23 för 

lärobokstexter och 22,72 för tidningstexter. Som vi kan konstatera är partiprogrammens 

frekvenser för och mycket högre än additiva/kopulativa i Westmans. Om vi ser på 

frekvenslistorna från partiprogrammen kan vi se att i tre av partiprogrammen, Sdp99, 

Sdp87 och Sfp99, finns samt bland de 30 mest frekventa graforden och i Sfp88 har samt 

frekvensen 10. Det här visar ännu klarare partiprogrammens höga andel samordnande 

kopulativa eller additiva konjunktioner. Det som vi också kan se i Westmans resultat är 



 51 

att det finns skillnader i frekvenserna för dessa markörer beroende på textvariant. Nedan 

följer tabell 9 för de 30 mest frekventa orden. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 52 

Tabell 9.  De 30 mest frekventa orden i partiprogrammen: absolut förekomst och 
förekomst räknad per 1000 ord.  

Sdp99  Sdp87  Sfp97  Sfp88  

Inte  

Mål 

Också  

Sin  

Med  

Samt  

Socialdemokratin 

Var  

Rätt  

Människorna 

Rättigheter  

Sig  

Måste  

Ansvar  

På  

Har  

Av  

Ett  

Den  

Som  

Samhället  

De  

Det  

Till  

Är  

En  

För  

I 

Att 

Och 

8/4,95 

8/4,95 

8/4,95 

8/4,95 

9/5,57 

9/5,57 

9/5,57 

9/5,57 

10/6,19 

11/6,81 

11/6,81 

12/7,43 

13/8,04 

14/8,66 

14/8,66 

15/9,28 

16/9,90 

16/9,90 

20/12,38 

20/12,38 

21/13,00 

24/14,85 

24/14,85 

24/14,85 

24/14,85 

29/17,95 

38/23,51 

38/23,51 

40/24,75 

118/73,02 

Från  

Utgör  

Offentliga  

Sina  

Ekonomiska  

Samt  

Alla  

Genom  

Socialdemokratiska  

Sin  

Inom  

Samhället  

Socialdemokratin 

På  

Har  

Med  

Är  

Ett  

Det  

Till  

De  

Bör  

Den  

Av  

För  

Som  

Att  

En  

I  

Och  

12/3,23 

12/3,23 

13/3,50 

13/3,50 

14/3,77 

14/3,77 

15/4,04 

16/4,31 

16/4,31 

20/5,39 

21/5,65 

22/5,92 

29/7,81 

30/8,08 

32/8,86 

36/9,69 

37/9,96 

40/10,77 

43/11,58 

46/12,39 

48/12,92 

58/15,62 

58/15,62 

64/17,23 

68/18,31 

70/18,85 

83/22,35 

94/25,31 

94/25,31 

228/61,39 

Andra  

Också  

Rätt  

Svenska 

Vara  

Finland  

Kan  

Genom  

Om  

Måste  

Samt 

Så  

Har 

Med 

Det 

De  

Ett 

På  

Till 

Den  

Bör  

Av  

Som 

Är  

Skall  

I  

Att  

En  

För 

Och 

 

12/3,93 

12/3,93 

12/3,93 

12/3,93 

12/3,93 

13/4,26 

14/4,59 

15/4,92 

16/5,25 

17/5,57 

18/5,90 

18/5,90 

19/6,23 

20/6,53 

23/7,54 

29/9,51 

34/11,15 

34/11,15 

35/11,48 

37/12,13 

40/13,11 

48/15,74 

49/16,07 

51/16,72 

52/17,05 

64/20,98 

69/22,62 

74/24,26 

76/24,92 

198/64,92 

Behövs 

Inom 

Mellan 

Om 

Rätt 

Samhället 

Vara 

Alla 

Svenska 

Kan 

Har 

Måste 

Inte 

De 

Det 

Med 

Ett 

Den 

Till 

Som 

Är 

På 

Skall 

Av 

Att 

Bör 

För 

En 

I  

Och 

 

16/3,05 

16/3,05 

16/3,05 

16/3,05 

16/3,05 

17/3,24 

19/3,63 

20/3,82 

20/3,82 

22/4,20 

23/4,39 

23/4,39 

32/6,11 

38/7,25 

46/8,78 

47/8,97 

57/10,88 

60/11,45 

61/11,64 

66/12,60 

68/12,98 

69/13,17 

76/14,51 

85/16,22 

88/16,78 

97/18,51 

126/24,05 

131/25,00 

143/27,30 

288/54,97 

 

Ord 1616 

 

620/antalet 

per 1000 

löpord  

Ord 3714 1346/Antalet 

per 1000 

löpord 

Ord 

3050 

1123/antalet 

per 1000 

löpord 

0rd 5239 1802/antalet 

per 1000 

löpord 



 53 

4.2.2 De 30 mest frekventa orden 

 

Ovan i tabell 9 visades olika partiprograms frekvenser skilt, och ordens eller enheternas 

absoluta antal av alla enheter, och bredvid detta visas enheternas relativa antal per 1000 

löpord. Nederst i tabellen finns de absoluta textlängderna för partiprogrammen.  

 

Som vi kan se från frekvenslistan är största delen av graforden formord. Den stora 

andelen partiklar är uppenbar. Det finns också innehållsord bland de 30 mest frekventa 

orden. Till de här innehållsorden hör t.ex. i Sdp99 samhället med 13,00, ansvar med 

8,66, rättigheter med 6,81, människorna med 6,81, och i Sdp87 socialdemokratin med 

7,81, samhället med 5,92, och i Sfp97 Finland med 4,26, svenska och rätt med 3,93, 

och i Sfp88 svenska med 3,82, samhället 3,24 och rätt med 3,05, alla i antal per 1000 

löpord. Sdp: s partiprogram har större andel upprepningar av innehållsord bland de 30 

mest frekventa orden. Det tycks se ut som om Sdp: s partiprogram skulle ha mera 

innehållsord i sina partiprogram enligt frekvenserna för de 30 mest frekventa orden. Om 

man relaterar detta till antaganden om förändringar i innehållets bredd kan vi konstatera 

att Sdp: s partiprogram tycks vara mera koncentrerat på vissa ämnen, medan Sfp: s 

partiprogram har större omfång. I Sdp99 är ansvar högt uppe på listan, vilket tyder på 

en förändring i behandlingen av ansvaret. Stammen socialdemokrati blir mindre 

frekvent i Sdp. I Sfp tycks samhället ersättas med Finland, vilket tyder på en glidning 

till mera nationalistiska ordalag istället för samhälleliga eller sociala. I följande tabell 10 

finns andelen av de 30 mest frekventa orden av alla löpande ord i enskilda partiprogram. 

 

Tabell 10. Den procentuella andelen av de 30 mest frekventa löpande orden   

Sdp99 Sdp87 Sfp97 Sfp88 

620 / 1616  

38,37 % 

1346 / 3714 

36,24 % 

1123 / 3050 

36,82 % 

1802 / 5239 

34,40 % 

  

 

I tabellen kan vi inte särskilja stora variationer. Det som vi kan se i tabell 10 är att de 30 

mest frekventa orden omfattar över en tredje del av de löpande orden i alla 



 54 

partiprogram. Intressant är också att det finns en ökad andel av de 30 mest frekventa 

orden i 90-talets partiprogram, men skillnaderna är inte betydande. Jämfört med den 

ökande andelen 1–5-gångsord, (se tabell 8), kan man påstå att det sker en koncentrering 

av ordförrådet. 

 

För att få ett jämförelsetal skall jag räkna andelen av de 30 mest frekventa orden av alla 

ord i Alléns Tiotusen i topp (Allén 1972:1) Därifrån får vi resultatet 33,56 %. 

Skillnaden i jämförelse med Alléns material är att ordmängden utgör en miljon ord och 

det att första innehållsordet svenska kommer först på plats 92 med andelen per 1000 

löpord på 0,95. De 30 mest frekventa orden tycks täcka ungefär en tredjedel av hela 

textmassan. Det som skiljer Alléns material från partiprogrammen är att det bland de 30 

mest frekventa i Alléns material finns en stor andel av personliga pronomen, vilka är 

sällsynta i partiprogram. I partiprogrammen tilltalar man sällan och inte heller diskuterar 

man ämnen där en sådan pronominell relation skulle vara möjlig. Nästan de enda 

pronomen av detta slag som finns i partiprogrammen är vi och vårt, av dem har Sfp88 

största delen, Sfp97 har några och i Sdp: s partiprogram finns nästan inga. I Alléns 

material bland de 30 mest frekventa finns inte heller några modala hjälpverb, vilka tycks 

vara viktiga med sina höga frekvenser i partiprogrammen. Nedan skall jag se lite 

närmare på de tio mest frekventa orden i partiprogrammen.       

 

4.2.3 De tio mest frekventa orden 

 

Nedan i tabell 11 finns partiprogrammens tio mest frekventa graford klassificerade 

enligt den längsta texten Sfp88, höger kolumn, och den kortaste Sdp99, i vänster 

kolumn. 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



 55 

Tabell 11. De tio mest frekventa orden i jämförelse mellan den längsta och den kortaste 
texten 

Ord/sdp99 Sdp99 Sdp87 Sfp97 Sfp88 Ord/sfp88 

Och 1 1 1 1 1 1 1 1 Och 

Att 2 3 4 2 4 5 7 2 I 

I 3 5 2 2 5 3 2 3 En  

För 3 3 6 6 2 2 4 4 För 

En 5 103 2 9 3 10 3 5 Bör 

Är 6 2 14 4 7 4 10 6 Att 

Till 6 13 11 7 12 9 12 7 Av 

Det 6 0 12 86 16 6 16 8 Skall 

De 6 16 10 17 15 13 17 9 På 

Samhället 10 6 19 14 47 7 25 10 Är 

 

 

 

Det finns en hel del variation mellan partiprogrammen. Det finns också en del likheter 

som t.ex. att och, att, i, en och för finns bland de tio mest frekventa i alla 

partiprogrammen. Det här gäller också för Alléns material (Allén 1972:1) förutom för 

som finns på 11: e plats. 

 

Den kortaste texten har ett innehållsord med, vilket delvis kan förklaras med textens 

längd. En annan intressant sak som vi kan se i tabell 11 är att i den längsta texten finns 

två modala hjälpverb med bland de 10 mest frekventa. I det följande skall vi se på några 

högfrekventa enheter i texterna.  

 

4.2.4 Att, för och som 

 

Förekomsten av att, för och som, vilka alla har samband med den semantiska strukturen 

är av intresse för analysen, eftersom de påverkar den hierarkiska strukturen i texterna. 

Elementens ganska höga frekvenser, och deras placering på innehållsligt och strukturellt 

viktiga ställen i texterna bidrar också till deras betydelse för partiprogrammen. I alla 

partiprogram är att, som och för bland de 11 mest frekventa graforden, (se ovan tabell 



 56 

9). Det samma gäller även för Alléns och Svenssons material. (Allén 1972:1) (Svensson 

1993:66) Enheternas semantik exemplifieras av följande. 

 

(1) Växelverkan mellan finskt och svenskt har skapat ett k