Sivistyksen kulmakiviä Näkökulmia Vaasan historiallisiin koulukirjastoihin Bildningens byggstenar Aspekter på Vasas historiska skolbibliotek Tritoniana 13 Vaasa 2021 Viveca Rabb (toim./red.) © kirjoittajat | författarna ISBN 978-952-476-961-7 (online) ISSN 1459-1243 (Tritoniana, 13) URN http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-476-961-7 Kannen tausta ja kehys freepik.com https://www.freepik.com/kjpargeter https://www.freepik.com/rawpixel-com Sisältö | Innehåll Esipuhe� 4 Förord� 6 Christina Flemming ”Kirja-Matti” Matti Pohtos försvunna donation till Wasa gymnasium � 8 Sven-Erik Hansén, Jan Sjöberg och Tom Wikman Boken om vårt land – en central lärobok för folkskolan� 25 Vuokko Palonen Vaasan lyseon kirjasto� 43 Vuokko Palonen Vaasan lyseon oppilaiden ”Koe-seuran” kirjasto 1880-luvulta 1930-luvun lopulle� 87 Vuokko Palonen Naisten aika Vaasan suomalaisen tyttökoulun kirjaston kokoelmassa� 108 Berit Öhman Bokhistoriska nedslag i Vasa svenska lyceums bibliotek� 138 4 Esipuhe Historialliset koulukirjastot ovat kokeneet Suomessa monenlaisia kohtaloita. Useim- mat vanhat koulukirjastot on hajotettu, kun koulu on lopettanut toimintansa. Näihin kuuluu Vasa svenska flicklyceumin (Vasa fruntimmersskolan) kirjasto Vaasassa. Joi- takin harvoja on kuitenkin säilytetty jälkipolville, ja Vaasa voi olla ylpeä jopa kolmes- ta hyvin säilyneestä historiallisesta koulukirjastosta: Vasa svenska lyceumin, Vaasan lyseon ja Vaasan tyttökoulun kirjastoista. Näistä kolmesta Vasa svenska lyceumin kirjasto – mukaan lukien Oskar Ranckenin kokoelma – kuuluu Unescon kansalliseen maailmanperintöluetteloon vuodesta 2017 alkaen. Kaikki kolme koulua ovat useaan kertaan vaihtaneen nimensä ja yhdistyneet toisten koulujen kanssa. Vasa svenska lyceumin kirjastossa on kirjoja aina Wasa trivialskolan (1684-) ajalta. Vaasan lyseo perustettiin 1880 ja Vaasan tyttökoulu 1891. Yhdessä nämä kolme koulukirjastoa an- tavat selkeän kuvan Pohjanmaan kirjasivistyksestä vuodesta 1684 alkaen lähes mei- dän päiviimme saakka. Vasa svenska lyceumin kirjasto lainasi kirjoja 1800-luvulla myös sivistyksestä kiinnostuneelle yleisölle ja ilmoitti aukioloaikansa päivälehdissä. Vaasan lyseon kirjasto, lyseon oppilasyhdistys KOE-seuran kirjasto sekä Vaasan tyt- tökoulun kirjasto olivat toimintansa alussa hyvin tärkeitä suomenkielisen kirjallisuu- den tarjoajia aikana, jolloin Vaasan kaupunginkirjastossa oli saatavana pääosin ruot- sinkielistä kirjallisuutta. Tätä julkaisua alettiin suunnitella Tiedekirjasto Tritoniassa Vaasassa vuonna 2018. Aloitin työn toimittajana vuonna 2019 Christina Flemmingin jälkeen. Åbo Akademi, Vasa svenska lyceumin kirjaston omistaja, irtautui Tritonia-yhteistyöstä 1.1.2021, kun taas Vaasan yliopisto, joka omistaa Vaasan lyseon ja Vaasan tyttökoulun kirjastot, jatkaa Tritoniassa. Toimitustyö saatetaan loppuun ja julkaistaan siis vuonna 2021 Åbo Akademin kirjaston ja Tritonian yhteistyönä. Kokoelmat ovat käytettävissä lukusalilai- noina Tritoniassa ja Åbo Akademin kirjastossa Vaasassa. Lisätietoja saa kirjastojen kotisivuilta. Olen hyvin iloinen ja ylpeä voidessani esitellä Vaasan koulukirjastoja käsittelevän yhteisen teoksemme, joka sisältää artikkeleita kaikista kolmesta kirjastosta. Chris- tina Flemming, Tritonian varajohtaja emerita, aloittaa artikkelilla ”Kirja-Matti” Matti Pohtos försvunna donation till Wasa gymnasium. Wasa Gymnasium, joka oli Vasa svenska lyceumin edeltäjiä, otti vastaan monia kirjalahjoituksia eri tahoilta. Matti Poh- don lahjoitus, jonka olisi pitänyt saapua koululle 1860-luvulla, on kuitenkin kadonnut. Artikkelissa Flemming selvittää lahjoituksen jäljittämiseen liittyneen salapoliisityönsä tuloksia. Professori emeritus Sven-Erik Hansén, yliopistonlehtori Jan Sjöberg ja senioritutki- ja Tom Wikman Åbo Akademin Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier -tie- dekunnasta ovat yhdessä kirjoittaneet artikkelin Boken om vårt land – en central lärobok för folkskolan. Z. Topeliuksen legendaarista Maamme-kirjaa käyttivät monet koululaissukupolvet oppikirjana vuodesta 1875 alkaen pitkälle eteenpäin. Kirjoittajat 5 analysoivat, miten Topelius on valinnut sisällön ja oppimista tukevan esitystapansa, ja miten kirja saattoi saavuttaa niin suuren suosion vuosikymmenien ajaksi Suomen kouluhistoriassa. Vuokko Palonen, Tritonian kirjastonjohtaja emerita, on mukana jopa kolmella artikk- elilla. Artikkelissa Vaasan lyseon kirjasto hän tarkastelee kaupungin suomenkielisen lyseon kirjakokoelman ikää, kieliä ja aineiston jakautumista eri aihealueille. Hän nos- taa esiin monia esimerkkejä kokoelmaan kuuluvista kiinnostavista kirjoista, painot- taen myös Vaasan seutua. Artikkeli Vaasan lyseon oppilaiden ”Koe-seuran” kirjasto 1880-luvulta 1930-luvun lopulle kertoo oppilasyhdistyksen kirjaston hoidosta, kirjojen hankinnasta ja lainauksesta eri vaiheissa ja sisältää oppilaiden raportteihin pohjaavia anekdootteja. Artikkelissa Naisten aika Vaasan suomalaisen tyttökoulun kirjaston kokoelmassa Palonen analysoi 1900-luvun vuosisadan vaihteen naisasialiikkeen ja naisen aseman mahdollista näkymistä Vaasan tyttökoulun kirjakokoelmassa. Vertai- lukohteena hän tarkastelee teemaa Vaasan lyseon kirjastossa. Vuokko Palonen on myös suomentanut tämän esipuheen. Kirjastonhoitaja Berit Öhmanin artikkeli Bokhistoriska nedslag i Vasa svenska ly- ceums bibliotek päättää julkaisun. Artikkeli on päivitetty versio Öhmanin artikkelista Ett stort bibliotek i en liten värld. Bokhistoriska nedslag i Vasa svenska lyceums bib- liotek, joka ilmestyi Sällskapet Bokvännerna i Finland -seuran kirjana 9: När jag får lite pengar så köper jag böcker (Helsingfors 2008). Artikkeli julkaistaan uudelleen seuran luvalla. Siinä Öhman paneutuu kirjakokoelmaan ja nostaa esiin puhtaasti kir- jahistorian kannalta kiinnostavia kirjoja, joilla on kuuluisia kirjanpainajia tai aikaisem- pia omistajia tai Vaasan seutuun liittyvä kirjoittaja. Valinta on henkilökohtainen, mutta antaa kuitenkin kuvan erittäin monipuolisesta kirjastosta monine helmineen. Toivotamme yhdessä teille hyviä lukuhetkiä. Vaasassa 15.2.2021 Viveca Rabb, Åbo Akademis bibliotek 6 Förord De historiska skolbiblioteken i Finland har rönt mångskiftande öden. De flesta gamla skolbiblioteken har splittrats då skolan upphört, och dit hör Vasa svenska flickly- ceums (Vasa fruntimmersskolas) bibliotek i Vasa. Några få har emellertid sparats för eftervärlden och Vasa kan stoltsera med hela tre välbevarade historiska skolbiblio- tek, nämligen Vasa svenska lyceums bibliotek, Vaasan lyseos bibliotek och Vaasan tyttökoulus bibliotek. Av dessa tre finns Vasa svenska lyceums bibliotek med Oskar Ranckens samling sedan år 2017 i det nationella registret för Unescos världsminnen. Alla de tre skolorna har i olika repriser bytt namn och också slagits samman med an- dra skolor. Vasa svenska lyceums bibliotek har böcker ända från Wasa Trivialskolas tid (grundades 1684). Vaasan lyseo grundades 1880 och Vaasan tyttökoulu år 1891. Tillsammans ger de tre skolbiblioteken en tydlig bild av boklig bildning i Österbot- ten från år 1684 och framåt nästan intill våra dagar. Vasa svenska lyceums bibliotek lånade under 1800-talet ut böcker även för den bildningsintresserade allmänheten och annonserade sina öppettider i dagspressen. Vaasan lyseos bibliotek och elev- föreningen KOE-seuras bibliotek samt Vaasan tyttökoulus bibliotek var i början av sin verksamhet mycket viktiga för att tillgodose behovet av litteratur på finska för eleverna under en tid då Vasa stadsbibliotek ännu hade litteratur mest på svenska. Denna publikation har planerats i Vetenskapsbiblioteket Tritonia i Vasa ända se- dan år 2018. Jag övertog arbetet som redaktör år 2019 efter Christina Flemming. Åbo Akademi (som äger Vasa svenska lyceums bibliotek) gick ur Tritoniasamarbetet 1.1.2021, medan Vasa universitet (som äger Vaasan lyseos bibliotek och Vaasan tyt- tökoulus bibliotek) är kvar i Tritonia. Slutförandet av arbetet med publikationen sker alltså under år 2021 som ett samarbete mellan Åbo Akademis bibliotek och Tritonia. Samlingarna finns tillgängliga för läsesalslån vid Åbo Akademis bibliotek i Vasa res- pektive Tritonia. Se bibliotekens hemsidor för mera information. Jag är mycket glad och stolt över att kunna presentera vår gemensamma skrift om skolbiblioteken i Vasa, med artiklar gällande aspekter av alla de tre biblioteken. Christina Flemming, Tritonias vice direktör emerita, inleder med artikeln ”Kirja-Mat- ti” Matti Pohtos försvunna donation till Wasa gymnasium. Wasa gymnasium var en av föregångarna till Vasa svenska lyceum och tog emot många bokdonationer från olika håll. Matti Pohtos donation däremot försvann, fast den borde ha ankommit till skolan under 1860-talet. I artikeln redogör Flemming för resultaten av sitt detektivar- bete med att spåra donationen. Professor emeritus Sven-Erik Hansén, akademilektor Jan Sjöberg och seniorforska- re Tom Wikman från fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi har gemensamt skrivit artikeln Boken om vårt land – en central lärobok för folksko- lan. Zacharias Topelius legendariska lärobok användes av generationer skolelever från år 1875 och framåt. Författarna analyserar hur Topelius har valt innehållet och sitt 7 framställningssätt för att främja lärande, och hur boken kunde få så stort genomslag under decennier av finländsk skolhistoria. Vuokko Palonen, Tritonias direktör emerita, har bidragit med hela tre artiklar. I arti- keln Vaasan lyseon kirjasto fokuserar hon på boksamlingens ålder, språk och för- delning mellan olika ämnesområden i stadens finskspråkiga lyceum. Hon ger ock- så många exempel på intressanta böcker i samlingen, med särskild betoning på Vasabygden. Artikeln Vaasan lyseon oppilaiden ”Koe-seuran” kirjasto 1880-luvulta 1930-luvun lopulle behandlar Vaasan lyseos elevförening KOE-seuras bibliotek med dess olika skeden, dess skötsel, bokinköp, utlåning och anekdoter från elevernas rapporter. I artikeln Naisten aika Vaasan suomalaisen tyttökoulun kirjaston kokoel- massa analyserar Palonen den finskspråkiga flickskolans bibliotek i ljuset av kvinno- saksrörelsen och debatten om kvinnans ställning runt sekelskiftet 1900 och hur de eventuellt kommer till uttryck i boksamlingen. Dessutom jämför hon med det finsk- språkiga lyceets bibliotek och dess böcker om samma teman. Vuokko Palonen har också översatt detta förord till finska. Bibliotekarie Berit Öhman avslutar publikationen med sin artikel Bokhistoriska ned- slag i Vasa svenska lyceums bibliotek. Artikeln är en uppdaterad version av Öh- mans artikel med titeln Ett stort bibliotek i en liten värld. Bokhistoriska nedslag i Vasa svenska lyceums bibliotek, som utkom i Sällskapet Bokvännerna i Finlands bok 9: När jag får lite pengar så köper jag böcker (Helsingfors 2008). Artikeln är nytryckt med Sällskapet Bokvännerna i Finlands tillåtelse. I artikeln gör Öhman nedslag i bok- samlingen och lyfter fram böcker som är intressanta rent bokhistoriskt, böcker som har berömda tryckare eller tidigare ägare, eller författare med kopplingar till Vasa- trakten. Urvalet är personligt men ger ändå en bild av ett ytterst mångsidigt bibliotek med många pärlor. Tillsammans önskar vi er goda lässtunder! Vasa 15.2.2021 Viveca Rabb, Åbo Akademis bibliotek 8 Christina Flemming ”Kirja-Matti” Matti Pohtos försvunna donation till Wasa gymnasium ”Bokvurmen”, den berömde boksamlaren Matti Pohto (1817–1857) från Storkyro do- nerade flera hundra böcker till hemtraktens nya gymnasium genom att nämna gym- nasiet i Vasa i sitt berömda testamente från 1851. Redan tidigare hade han år 1850 donerat en inbunden volym finska almanackor enligt anteckning i skolans donations- bok: ”Almanakka Suomalaisia 1829–1849 i ett band, felas 1837 et 1846”. Volymen med almanackor torde ha brunnit upp vid Vasa brand 1852, eftersom den inte regist- rerats bland de räddade böckerna efter branden. Böckerna i testamentsdonationen borde ha anlänt till skolan på 1860-talet efter Vasa brand. Kom bokförsändelsen fram till skolan, och hittas de idag? Böckerna borde i så fall finnas i Vasa svenska lyceums bibliotek, där Wasa gymnasiums bibliotek är inte- grerat. Samlingen Vasa svenska lyceums bibliotek, ägd av Åbo Akademi, deponeras för tillfället som en specialsamling i vetenskapsbiblioteket Tritonia i Vasa. Detta är ett försök att spåra vad som hände med Pohtos bokdonation i Vasa. Ett brev och noteringar i kataloger som tidigare Pohto-forskare inte noterat visar sig vara be- tydelsefulla i sammanhanget. Tack vare mina efterforskningar har vi nu äntligen hittat några spår av de testamenterade böckerna i Vasa. Denna artikel redogör för spåren. Vem var Matti Pohto? Matti Pohto föddes i Ylistaro i Storkyro socken i Vasa län 7.3 år 1817 och mördades 30.7 år 1857 i Viborgs län. Han kom från fattiga förhållanden, son till en bonde som blivit knivjunkare och hamnat på obestånd. Matti Pohto fick tidigt försörja sig själv. Skriftskolan blev den enda skola han genomgick. Han var läshungrig och kunde läsa men skrev med möda med versaler. Finska var hans språk. Landsvägen blev hans hem som kringvandrande försäljare av skillingtryck och ströskrifter, och han blev senare kringvandrande bokbindare som samlade allt tryckt på finska, också trasiga och smutsiga fragment, samt mynt. Matti Pohtos liv ändades 30.7 år 1857 då han blev mördad under en insamlingsfärd i Wiborgs län. Matti Pohtos liv och gärning har skildrats framförallt av A.H. Virkkunen och Walter Appelqvist som är mina främsta källor (Virkkunen, 1924; Appelqvist, 1967). Matti Pohto kom att symbolisera den enkla mannen av det finska folket som sökte kunskap och bildning. Att han mördades på en insamlingsfärd kom att beskrivas som något av en hjältedöd (Kalemaa, 2007; Tolvanen, 2017). Pohtos arkiv finns vid Helsingfors universitetsbibliotek. 9 Matti Pohto var välkänd redan under sin livstid, ihågkommen senare av bildade kret- sar särskilt i det finska nationsbyggets tidevarv och ärad med minnesmärken både i Viborg (1858, flyttat till Nationalbiblioteket i Helsingfors år 1988) och i sin hemsock- en (Ylistaro 1957). På 100-årsminnesmärket i Ylistaro finns inhugget: MIKÄ TURUN PALO TUHOSI SUOMEN KIRJALLISUUTTA, SEN MATTI POHTO KERÄTEN PELASTI. Helsingfors universitetsbibliotek och Suomalaisen Kirjallisuuden Seura uppmärk- sammade Matti Pohtos 150-årsminne år 1967 vid festligheter med att utge en min- nesmedalj till Matti Pohtos ära. Medaljen tilldelades Helsingfors universitet och Matti Pohtos släkt (Vuorela, 1967). Universitetsbiblioteket utgav också en minnesskrift till Matti Pohtos ära (Mäkelä-Henriksson, 1967). Matti Pohto är dessutom upptagen i den finska nationella biografin (Kalemaa, 2007). Intresset för Pohto tog fart på nytt år 2014. Erkki Rintala, ordförande för Finlands biblioteksmuseiförening åren 1996–2000, aktualiserade Pohtos testamenterade böckers okända öde i Vasa i en insändare i tidningen Pohjalainen 11.4.2014 (Rintala, 2014). Då hade vi på Tritonia inte lyckats hitta några uppgifter om Pohtos testaments- donation vare sig i bokdatabasen Tria (numera Finna) eller i någon av de kataloger som fanns i samlingen Vasa svenska lyceums bibliotek vid Tritonia. Eftersom jag var ansvarig för Tritonias samlingar, ville jag också hitta ett svar på vad som hänt med Pohtos donation till Wasa gymnasium i mitten på 1800-talet, och påbörjade efter- forskningar. Det visade sig vara mera komplicerat än man kunde föreställa sig. Vid katalogiseringen av Lyceisamlingens äldsta böcker (tryckta år 1500 - 1800) har man strävat efter att noggrant införa bokens ägaranteckningar om möjligt, så att man senare kan återfinna dem i databaserna. Nyare böcker hittas enbart via kartoteket. Skulle Pohtos namn ha funnits inskrivet i förvärvskatalogen eller i någon katalogise- rad bok så borde det ha hittats i databaserna Melinda och Tritonias Finna och Åbo Akademis Alma. Svaret år 2014 på frågan om Matti Pohtos testamenterade bokdona- tion hittas i Vasa svenska lyceums katalogiserade bibliotek var alltså negativt. Intresset i media för Matti Pohto var stort år 2014. En insändare i tidningen Pohjalai- nen senare samma år, undertecknad av minister Jaakko Numminen och justitierådet Erkki Rintala, lyfter upp Pohtos insats med en uppmaning till krafter inom de öster- bottniska biblioteken och bildningen att arbeta för att ge Pohto en egen flaggdag för att hedra de allmänna biblioteken (Numminen & Rintala, 2014). Samma år gjorde Nationalbiblioteket, Suomen kirjastoseura och Yles kulturredaktion en officiell fram- ställan att ge Matti Pohto en officiell flaggdag. Först år 2017 tog inrikesministeriet beslut gällande framställan, som inte bifölls (Laaksonen, 2017). År 2017 var det 200 år sedan Matti Pohto föddes, och detta uppmärksammades i finsk media, bl.a. med en programserie i Yle (Finlands TV), festligheter i Ylistaro 2.2 2017 och bokutställ- ningar (Ylistaro, Vasa stadsbibliotek, Tritonia). Det har inte skrivits mycket om Pohto på svenska i nutid, däremot finns det mycket skrivet om honom på finska. 10 Litteraturen som Åbo brand förstörde, den räddade Matti Pohto I Borgå Tidning år 1845 hittas den första tidningsnotisen om Matti Pohto som kal�- las en Storkyrobonde med bibliografiskt intresse (Öhman, Utrikes, 1845). Universite- tets lektor i finska C.A. Gottlund skriver följande år om Pohto på finska i sin tidning Suomalainen. Gottlund nämner att Pohto sökt upp honom i Helsingfors redan 1842 (Gottlund, 1846). Gottlund var själv samlare av gamla finska skrifter och fornföremål, och utsåg då Pohto till sitt ombud genom att ge honom rekommendationsbrev på finska och svenska för insamling (Appelqvist, 1967, ss. 23-30; Virkkunen, 1924, ss. 13-25). Pohto såg ut som en landstrykare, levde ”tarfligt” (Pipping, 1856-1857, s. XIII) men hade ett gott rykte om sig bland allmogen som en lite lustig boksamlare (Hirn, 1926). Matti Pohto tog till vara alla slag av trycksaker på finska som han kom över då han rörde sig till fots över hela landet. Borgå Tidning skriver om honom år 1847 att det är märkligt att inga allmänna tidningar uppmärksammar inhysesmannen Matts Pohto som torde ha landets största samling av finskt tryck. Han påstås inte kunna skriva men minns alla titlar utantill, och kan alla böckers varianter och bibliografier (Öhman, Matts Pohto, 1847). Åbo Tidningar publicerar då (på svenska) år 1848 en notis om att inhysesmannen Pohto anlänt till Åbo, och att han erbjudit sig att ur sin samling på 2000 skrifter till kejserliga Alexanders-Universitetets bibliotek överläm- na de finska böcker och skrifter som biblioteket saknar. Han kan betala för att köpa böcker som saknas i hans boksamling, och handlar med finska ströskrifter för sin försörjning (Inrikes, 1848). Den finskspråkiga nygrundade tidningen Suometar har år 1848 en lång beskrivning av Matti Pohtos leverne och beundransvärda insamlings- verksamhet (Warelius, 1848). Det fanns ett stort behov av att få insamlat äldre litteratur i Finland just då. Den förö- dande stadsbranden i Åbo år 1827 hade förstört merparten av det dåvarande univer- sitetet Åbo Akademis samling av finländsk litteratur, Fennica-avdelningen, grundad av Henrik Gabriel Porthan (Knapas, 2012, ss. 65-68). Det var en katastrof för upp- byggnaden av nationen Finland, som i nationalitetsrörelsens tidevarv såg nationallit- teraturen och språket som väsentlig för uppbyggnaden av ett nationalmedvetande i universitetsprofessorn J.V. Snellmans anda (Knapas, 2012, ss. 87-95). Universitetet hade flyttat till Helsingfors efter branden, där det nya Alexanders-Universitetet in- ledde sin verksamhet 1828. Bibliotekarien F.W. Pipping, som hade varit bibliotekarie redan vid biblioteket vid akademin i Åbo, hade nu i uppgift att bygga upp universi- tetets Allmänna bibliotek i Helsingfors från grunden. Uppbyggnaden av detta bibli- otek blev en nationell aktion som inbringade böcker, donerade boksamlingar samt ekonomiska medel. Det mödosamma arbetet med att samla in all finländsk litteratur inleddes (Häkli, 1996, s. 20). Här kommer Matti Pohtos samlande in i bilden. Tack vare att Pipping i sin jakt på äldre finskt tryck vänt sig till prästerskapet, kunde kyrkoherde Karl Hällfors i Storkyro berätta för Pipping om boksamlaren Matti Pohtos samling i Storkyro. Pohto fick hjälp att sammanställa en boklista på sina böcker, så att Pipping fick en kunskap om vad 11 Pohto hade i sina samlingar. Pipping kallade Pohto till sig till Helsingfors år 1847, och Pohto skänkte 161 verk till universitetsbiblioteket. Pohto kunde nu färdas med re- kommendationsbrev av Pipping med sig på färderna. Pohto fick i uppdrag att samla, köpa och byta till sig böcker som saknades i universitetets bibliotek i Helsingfors. Pohto donerade ca 800 verk till biblioteket under årens lopp. Pipping och Pohto hade ett nära samarbete trots en viss språkförbistring. Pohto fortsatte sitt värv som boksamlare ända till sitt frånfälle. Pohtos samling av finskt tryck beräknades då ha uppgått till ca 5000 band, och den uppbevarades på olika håll i landet, merparten hos hans vän, boksamlaren Emanuel Kanajärvi i Kalvola i närheten av Tavastehus (Virkkunen, 1924), (Appelqvist, 1967). Bibliotekarien Pipping fick vid uppbyggnaden av universitetsbibliotekets samling mycket hjälp av Pohtos insamling av den äldsta tryckta finska litteraturen (i vid me- ning: böcker i olika tryck, trycksaker, m.m.). Hans uppgifter blev en viktig byggsten i uppbyggnaden av samlingen av äldre finländsk litteratur vid universitetsbiblioteket (Knapas, 2012; Häkli, 1996). Pohto tog till vara alla typer av tryck på finska, också brukslitteratur som almanackor och annat som annars inte skulle ha blivit bevarat (Pousar, 1987, s. 85). Skillingtryck (arkkiveisu) var sådant han sålde och samlade, om än fennomanernas ledande man Georg Zacharias (Forsman) Yrjö- Koskinen ansåg att det var skräplitteratur, och de som sålde sådant borde straffas (Rahikainen, 2011, s. 46). Ända till mitten av 1800-talet hade svenska språket varit dominerande som littera- turens språk, de lärda uttryckte sig i skrift på latin, och kyrkliga och officiella tryck kunde också finnas översatta till finska. Alltmer litteratur började utges på finska, och de svenskspråkiga finskhetsivrarna lärde sig finska och bytte modersmål för att gynna finska språkets ställning. Språkförfattningen från 1850 tillät publikationer på finska enbart av religiös eller ekonomisk litteratur. Nationalitetsrörelsen arbetade för att göra finska språket till nationalspråk på alla områden, och uppbyggnaden av universitetsbiblioteket var ett led i detta. F.W. Pipping utgav år 1856 - 1857 bibliografin Förteckning öfver i tryck utgifna skrifter på finska- Luettelo Suomexsi präntätyistä kirjoista som innehåller 4066 nummer samt förteckningar över träsnitt och stentryck. I dess förord betonar Pipping vilken ovärderlig hjälp Pohto varit för bibliografin. Pohto beräknades ha drygt 3000 verk av dessa i sina samlingar, varav hela 1500 från svenska tiden framtill år 1809, då Pipping förtecknar 1900 tryckta verk i sin förteckning (Pipping, 1856-1857, s. X). Av de för- tecknade verken är 20 titlar från 1500-talet (1–20), 322 titlar från 1600-talet (21–343), 1428 titlar från 1700-talet (344–1772) och 1773 från 1800-talet (1773–4066). Pipping förtecknar alla kända tryckvarianter för varje verk. 12 Matti Pohtos testamente Redan år 1851 hade Matti Pohto låtit skriva sitt testamente, som sedan förvarades vid universitetsbiblioteket. Testamentet är skrivet på svenska i Storkyro och under- tecknat med Matti Pohtos bomärke, bevittnat av länsmannen Liljeqvist och en annan person i Storkyro. Pohtos efterlämnade egendom bestod främst av de böcker han samlat under alla sina färder. Han hade levt mycket anspråkslöst och sparsamt, och hade också samlat på sig en myntsamling och gamla föremål (Appelqvist, 1967). Testamentet publicerades i Finlands allmänna tidning 9.1.1858 under Testaments- och arfs-angelägenheter på Kejserliga Alexanders-Universitetets vägnar Matti Poh- tos arvingar till kännedom: Utdrag ur Häradsrättens protokoll från ”lagtima häradshöfdetinget med Storkyro sockens tingslag af Korsholms Nor- ra domsaga/.../12 Oktober 1857. § 225 På anmälan förekommen, inlemnade herr Sockneadjunkten, Vicepastorn Os- kar Durchman, såsom skriftligen befullmäktigadt ombud för Ombudsmannen wid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors/.../ herr Anders Johan Chydenius, i afseende å laga bewakning, såwäl å nämnde Universitets, som Domkapitlens i Åbo och Kuopio jemte Wasa Gymnasii wägnar, ett af Sytnings- mannen Matts Pohto, wilken den 30 sistliden Juli aflidit inom Wiborgs socken, i lifstiden upprättade sålydande skriftligt testamente: ”Efter mogen öfverläggning hawer jag welat förordna om min förwärfwade egendom, i händelse jag genom döden afgår utan bröstarfwingar, som följer: 1:o Af alla sådana gamla finska böcker, som äro tryckta före Åbo brand och icke finnas å Universitetets bibliothek i Helsingfors, skall tillfalla detsamma ett exemplar jemte det band hwari exemplaret finnes inbundet, men alla öfriga skola tillställas det nya Domkapitlet i Kuopio; men finnas det flera exemplar jag tilläfwentyre eger, må först Åbo Domkapitel få hwad der ej å bibliotheket finnes och resten tilldelas Wasa Gymnasii bibliothek om icke der sådana finnas tillförene. 2:o Den husbonde, hos hwilken jag bor och förwarar min egendom samt sam- lande äldre och nyare böcker, skall undfå all annan egendom och de nyare böckerna, som vid min dödfinnes hos honom. Dessutom berättigas enhwar inom denna socken att behålla allt hwad jag kan hafwa lemnat hos dem i för- war af mina effekter, utan att derföre böra redogöra till någon, eller att mina närmare eller fjermare arfwingar ega böra göra något arfsanspråk, hwilket allt jag i wittnens närwaro försäkrar. Storkyro den 3 juni 1851. Matts Isaksson Pohto 13 (Bom.)[bomärke] Att testator warit wid fullkomligt redig sinneförfattning och erkändt detta för- ordnande wara uppsatt efter dess wilja, hwilket undertecknad Kronolänsman författadt, äfwensom att Pohto egenhändigt underskrifwit detta, intyga. Dag som ofwan. Joh. Holmström Matth. Liljeqwist” (Finlands Allmänna Tidning 9.1.1858, s.4) Annonsen infördes 3 gånger, 9.1, 12.1 och 19.1 1858, undertecknad av F.W. Åkesson på Häradsrättens vägnar. I tingsrättens protokollsutdrag ingår en uppmaning att den som vill klandra testamentet skall kontakta häradsrätten. Wasa gymnasium är den enda skola, som nämns vid namn i testamentet som för- månstagare gällande böckerna tryckta före Åbo brand. De andra förmånstagarna var universitetets bibliotek, domkapitlet i Kuopio och domkapitlet i Åbo. Alla skolor var då ännu underställda kyrkan (domkapitlen): För Vasas del handhades kontakter- na gällande donationen direkt med skolan. I Finlands Allmänna Tidning 18.2 1858 ingick en annons, daterad i Jakobstad 15.1 1858, där Wasa gymnasiums rektor Julius Odenwall bekräftade att Wasa gymnasium nåtts av delgivningen angående testa- mentsdonationen till gymnasiet. Det tog några år innan Pohtos donerade böcker skickades från universitetsbibliote- ket. Först efter att Kuopio domkapitel år 1861 efterhört böckerna hos testamentsexe- kutorn kyrkoherde Durchman i Kvevlax, började processen rulla. Pipping uppgjorde då en förteckning över Pohtos böcker som universitetet inte behövde. Universitets- biblioteket hade tagit 1300 tryckta verk av Pohtos samling. Listan upptog knappt 3000 trycksaker, och skickades till Kuopio domkapitel 6.6 1861. Kuopio domkapitel hade enligt testamentet förtursrätt att välja böcker till sig. Domkapitlet bad först i maj år 1863 att universitetet skulle skicka böckerna till Kuopio (Virkkunen, 1924, ss. 50- 51). I Kuopio tillföll böckerna gymnasiet, som var underställt domkapitlet. Genom do- nationen fick skolans bibliotek många sällsynta och gamla finska verk (Huuhtanen, 2006, s. 14). Kuopio gymnasium erhöll 2219 verk (Rahikainen, 2007). De Pohto-böck- er som Åbo domkapitel erhöll tillföll Åbo gymnasium, dit 1129 böcker anlände under läsåret 1864–65 (Tigerstedt, 1919) . Om Vasa skriver Virkkunen, att Vasa också fick sin andel, några hundra band, men att förteckningen över dem troligen är försvunnen (Virkkunen, 1924, ss. 50-51). Detta har hittills ansetts vara fallet, eftersom någon sådan förteckning inte hittats. Min ef- terforskning visar här att förteckningen funnits i Vasa sedan år 1865. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/133190?page=1 14 Elmgrens brev med förteckningen 1865 I Wasa gymnasiums tryckta årsprogram noterades i allmänhet donationer till bibliote- ket. I skolans tryckta program för åren 1859–1862 och 1862–1865 nämns inte något om Pohtos bokdonation (Wasa Gymnasium). Detta häfte är ovanligt tunt, och omfat- tar flera år (1859–1865) i en liten volym på ett fåtal sidor. Inga omnämnanden om Pohtos testamentsdonation finns i de utförliga tryckta skol- historiker som skrivits om de lärda skolorna i Vasa. L.L. Laurén, som utgav trivial- skolans historik år 1884, nämner inget om någon Pohto-donation (Laurén, 1884). Ej heller hittas omnämnanden i de historiker och minnen som publicerats om Wasa gymnasium och Vasa svenska lyceum (Aspelin J. , 1945; Krook, 1949; Aspelin H. , 1892; Wanne, 1963). Rektor Ragnar Krook som var mycket mån om skolans värdeful- la bibliotek nämner andra donatorer men inget om Pohto. Mirjam Lehtikanto, som skrivit om biblioteken i Vasa, nämner den eventuella Pohto-donationen som osäker (Lehtikanto, 1964, s. 148). Kunde det eventuellt finnas någon ledtråd till Pohtos testamentsdonation i arkivma- terial som sparats? I Riksarkivet i Vasa finns skolan Wasa gymnasiums arkiv som en del av Vasa svenska lyceums arkiv. På Tritonia i Vasa deponeras Oskar Ranckens arkiv i Åbo Akademis biblioteks specialssamling Vasa svenska lyceums bibliotek. Ranckens brev finns förtecknade i Åbo Akademis Biblioteks databas Brevsam. Genom efterforskningar i skolans arkiv (Handlingar) har den ”försvunna” förteck- ningen över Pohtos donation till Wasa gymnasium återfunnits. I skolans arkiv finns ett brev som Universitetsbibliotekets tjänsteman Sven Gabr. Elmgren tillsänt Wasa gymnasium i Nikolaistad. Elmgren var verksam vid universitetsbiblioteket och var sekreterare för Finska litteratursällskapet. Han arbetade i Snellmans finsknationella anda (Knapas, 2012, ss. 169-170). Brevet är noterat som ankommet 14.8 1865 (RARKIV VSL WG Anlända brev Elmgren, Sven Gabr., 1865). Brevet, daterat 26 juli 1865, innehåller en förteckning uppgjord enligt Pippings numrering i bibliografin Förteckning öfver i skrift utgifna skrifter på Finska: ”Till Vasa gymnasium i Nikolaistad. I 2 till Vasa gymnasium adresserade packlådor afgår med första ångbåtslä- genhet här nedan förtecknade Finska småskrifter af Matts Isaksson Pohtos qvarlåtenskap, hvilka enligt dennes testamente föräras åt Wasa gymnasii bibli- othek, och utgöra återstoden sedan ur hela samlingen blifvit utvalda behöfliga exemplar för Universitets-bibliotheket, Kuopio och Åbo gymnasiers bibliothe- ker. En stor del af skrifterna är defekta, men deras nummer enligt Pippings förteckning är antecknad med blyerts i marginalen. Enligt F.V.Pippings ”Förteckning öfver Finskt tryck”: 15 No 5,6,7,8,9,10,11,15,17,23,30,49,55,67,74,97,134m.,137,142,160a [med blyerts = mb +]163, 164, 165a, d. [mb 2exx], 194 d, 243, 247,248 [mb v], 271, 286, 311 a., b., 324, [mb 324a], 357 [mb 2 exx], 358, a [mb 2 exx] b c, 360, 366, 388 a, 541[mb v] , 562, 709 s. 753, 768, 774, 824, 908, 974, 985, 1063, 1064, 1084, 1123, 1144 [mb v], 1176 [mb v], 1248 [mb v],331h, 1377, 1378 [mb v], 1410 [mb v], 1506b [mb v], 1507, 1532, 1560, 1577, 1578, 1660, 1706, 1752, 1802, 1803, 1808, 1870 [mb ?], 1872, 2048, 2066, 2073, 2078, 2105 a, 2111, 2113b, 2114, 2154, 2156, 2159, 2161a, 2182a, 2184_[mb?]2216,2247,2253,2267,2284, 2298, 2306, 2307b, 2307c, 2366, 2370, 2402, 2412, 2437bc, 2496[mb v], 2498b, 2526, 2527, 2618,, 2619, 2621, 2656,2658, bcdhi, 2667, 2668c, 2694[mb v], 2728, 2729, 2736, 2738, 2766,2835,2947, 2951, 3034[mb u], 3085, 3091[mb &2], 3101, 3102 [rät- tat mb 3103], 3105, 3106, 3147, 3152a, 3163, 3170, 3183, 3185, 3233, 3249 [mb v 2 exx överstr], 3290a [mb v], mb 3296, 3307, 3309, 3314, 3378, 3383,a, 3387, 3399,3457, 3464, 3466 [mb v], 3509, 3510, 3514, 3522, 3533, 3545, 3546, 3626, 3680, 3693 [mb v], 3694 [mb v], 3700, 3758 [mb v], 3760 [mb I & IV], 3779, 3789a, 3829, 3842, 3854, 3869, 3870, 3919, 3931 [mb v], 3946 [mb v], 3950 [mb v], 4023, 4024 samt dessutom samt dessutom numrerade: A. Arkkiveisut 1734–1856 i 8 bundtar. B. Almanackor 1736–1858 i 6 bundtar C. Böndagstexter 1757–1852 en bundt D. Förordningar 1686–1857 i 3 bundtar.” 16 Utgående från numreringen, fick Wasa gymnasium 172 titlar (med varianter) samt buntar med skillingtryck, almanackor, böndagstexter och förordningar. Av dessa 172 titlar var 9 tryckta på 1500-talet, 22 på 1600 talet 35 på 1700-talet och 107 på 1800-talet. Det är att skäl att notera, att bibliotekarien Elmgren påpekar att Wasa gymnasium tillfaller vad som återstår efter att de tre föregående förmånstagarna utvalt behövliga verk till sina bibliotek. Därtill påpekar Elmgren, att en stor del av verken är defekta, vilket betyder att de kunde vara ofullständiga, i dåligt skick eller trasiga eller smutsi- ga, vem vet? Pohto var berömd redan under sin livstid för att ta tillvara skrifter, som andra ville kassera pga. skicket. Enligt Elmgren brev (ovan) borde gymnasiet ha fått 2 lådor med skrifter i augusti 1865, transporterade med ångbåt ”med första ångbåtslägenhet”, dvs med första möjliga transport per ångbåt till Vasa från Helsingfors. Kom böckerna fram till skolan? Enligt sjöfartsnotiserna i Vasabladet från augusti och september 1865 kan packlådorna ha anlänt med någon av de ångbåtar som anlöpte Vasa. Fartyget Suomi inklarerades från S:t Petersburg till Vasa 14.8 och 5.9 år 1865 med last av diverse, kom via Helsing- fors. Fartyget Oulu inklarerades 8.8 och 28.8, också från S:t Petersburg, och hade anlöpt Helsingfors på sin färd norrut. Inga fartygshaverier rapporteras under dessa månader på denna rutt (Wasabladet, 1865). Av allt att döma anlände packlådorna till skolan, men vad som hänt därefter är höljt i dunkel. Utöver Elmgren brev till skolan (ovan) är det enda andra dokument som på något sätt hänvisar till de avsända packlådorna ett omnämnande i ett brev från Elmgren till Rancken. Elmgren efterlyser en bok, som tillhört Nygren, och som av misstag skick- ats till Vasa i samma packlådor. Brevet är odaterat, troligen 1865 (TARKIV/ Rancken J.O.I/ Elmgren, S.G., [1865]). Andra omnämnanden om Pohtos donation har jag inte hittat i skolans arkiv eller i Ranckens bevarade korrespondens med rektor J.J. Oden- vall (2 brev), lärarna August Lilius (8 brev) eller Georg Zacharias (Forsman) Yrjö-Ko- skinen (13 brev) i Ranckens arkiv (Brevsam). Identifiering av böcker enligt Elmgrens lista I Elmgrens brev ovan finns hela förteckningen för Wasa gymnasiums del enligt Pip- pings numrering. Pipping förtecknar i sin bibliografi de tryckta verken på finska, samt ”några andra arbeten, innehållande någon uppsats på detta språk, eller annars le- dande till dess kännedom” (Pipping, 1856-1857, s. [III]). Förteckningen är kommente- rad av författaren, och innehåller de tryckvarianter som då var kända (förtecknade som a b c d etc.), från de första kända trycken (Agricolas Abckirja från 1550-talet) ända fram till 1855 i kronologisk följd. Den numrerade förteckningen avslutas med förteckningar över ”Trädsnitt” (träsnitt) och ”Stentryck”, varefter följer en omfattande avdelning med rättelser och tillägg, sidorna 730–756. Ett register över författarna avslutar verket, som alltså är ganska svårläst. 17 Avkodning av numreringen och verifiering i kataloger och databaser är en krävande bibliografisk forskningsuppgift. Det borde alltså vara en enkel sak att återfinna Pohtos identifierade skrifter i Vasa svenska lyceums bibliotek, eftersom det nu finns information om de skrifter som ingick i donationen när den avsändes från Helsingfors. I gymnasiets bibliotek hade man noggrant bokfört inköpta och donerade böcker med angivande av donators namn när man haft sådan information. Det vi också vet idag, är att Pohto inte skrev sitt namn i böckerna. Däremot band han in böcker på ett för honom karaktäristiskt sätt vilket bl.a. Jorma Niemitalo utrett (Niemitalo, 2018). En sökning i kataloger och i samlingen visar följande. Redan den första titeln på Elmgren lista, Pipping nr 5, kan identifieras som Mikael Agricolas bibelöversättning av Nya testamentet. Ett exemplar av Se Usi Testamenti från 1548, hittas i Vasa lyceums bibliotek (VSLB). Men detta exemplar är infört i ka- talogerna som donerat av skallfogden J. Törn läsåret 1874–1875. Samma Törn hade läsåret 1873–1874 donerat ett exemplar av (Pipping ) nr 10 på Elmgrens lista, Weisut ja ennustuxet Mosesen laista ja prophetista uloshaetut, från 1551 också Mikael Ag- ricola. Ett axplock från listan visar följande: • Nr 30: Postilla, eli vlgostoimitus/ nijnen ewangeliumitten päälle cuin ymbäri ai- astaian/ saarnatan Iumalan seuracunnasa. Caickein iumalisten ia hywäin suo- malaisten/…./ Ericus Erici episcopus Aboënsis. 1625. I VSL ingår ett exemplar i Ranckensamlingen, som är en undersamling i VSLB. • Nr 97: Hircus emissarius novi foederis, se on: Iesuxen Christuxen meidän ainoan wälimiehem/ kärsimisen historia; senjälkeen cuin se on neliäldä ewangelistald coconpandu; ja paston ajalla/ maalla’/ Iumalan seoracunnas saarnattawaxi aset- tettu; lyhykäises seitzemäs saarnas selitetty ab Abraham Ikalensi theol. stu- dioso.1659. Detta verk finns ej i VSLB. • Nr 165 d: Suomalaisten sielun tawara. 1691. Finns ej i VSLB. • Nr 243 och 247 : Manuale finnonicum, josa löytän nämät colmetoiskymmendä kirja,... M. Thomas A. Bergmanin culutuxel; mones paicas ja lisätty psalmin cans: jonga tykönä tämä myös on myydä. 1684 och 1685. I VLSB finns endast ett kata- logiserat exemplar, en upplaga av Manuale från 1653 (Pipping 71). Bland de nyare böckerna finns: • Nr 1377: Suomalaiset tieto-sanomat syys-kuussa, wuonna 1775. • Nr 1577: Lyhyt eteen=asetus, sabathi päiwän ja armo=wälikappalden oikian käytt- ämisen tarpellisudesta. Ruotsin kielestä suomexi käätty. Författare Petrus Nor- 18 man, tryckt av Londicer i Vasa 1787. Ett exemplar finns i VSLB, som har mycket Londicertryck. Slutsatsen är att Pohtos testamenterade böcker inte registrerats på vederbörligt sätt i Wasa gymnasium under läsåret 1865–66 eller därefter. Wasa gymnasiums turbulenta år efter branden Fr(edrik) Jul(ius) Odenwall var rektor för det nygrundade gymnasiet i Vasa från dess start år 1844 ända till år 1862. År 1852, före branden, fanns det redan 7 000 band i gymnasiets bibliotek, som hade mottagit värdefulla bokdonationer från när och fjärran. I skolans donationskatalolog finns en anteckning om att Matti Pohto donerat finska almanackor 1829–1849 i ett band till biblioteket mellan 1850–1851. 3 augusti år 1852 utbröt stadsbranden som ödelade största delen av dåvarande Vasa. Endast stenhusen stod kvar efter branden, som började i ett grannhus till stenhuset Wasas- tjernas hus, där gymnasiet fanns. I paniken som utbröt kastade man ut en stor del av gymnasiets böcker. Efter branden återstod endast 1095 band av gymnasiets stora bibliotek uppbyggt under de 8 år som gymnasiet hann verka (1844–1852). Gymna- siet erhöll igen stora bokdonationer efter branden. De register och kataloger som finns bevarade efter branden är det vi har att förlita oss på idag. Almanackorna som Matti Pohto skänkt återfanns inte efter Vasa brand. I skolans arkiv i riksarkivet i Vasa finns bevarat den bokkatalog som uppgjordes efter branden, och där finns inte Matti Pohtos almanackor upptagna (RARKIV Vasa svenska lyceum, 1864-1872). Förödelsen var stor efter stadsbranden, och provisoriska arrangemang tillgreps medan man planerade en återuppbyggnad av staden. Med beslut av tsar Nikolai I den 1 mars 1854 flyttades staden Vasa från (Gamla) Vasa till Klemetsöudden, sin nu- varande plats. Den nya stadens officiella namn från år 1855 var på stadens egen be- gäran Nikolaistad, något som inte var populärt hos Vasaborna i gemen, som fortsatte att kalla sin nya stad Vasa under hela den ryska tiden. År 1862 flyttades stadsprivile- gierna över till den nya staden. Den nya staden började byggas upp, och invånarna flyttade till nya Vasa, som höll på att byggas upp på det nya stället enligt Setterbergs nya stadsplan. Man planerade att bygga ett nytt gemensamt skolhus som skulle in- rymma både Wasa gymnasium och högre elementarskolan (Andersson K. , 2006, ss. 612-644). Många av skolorna hade varit tvungna att flyttas till andra orter efter branden. Verk- samheten vid Wasa Gymnasium efter branden präglades av tillfälliga arrangemang. Gymnasiet, som ännu hörde under domkapitlet, hade verkat tillfälligt i Jakobstad till och med vårterminen 1863. Lärare i Jakobstad var bl.a. J.O.I. Rancken och Georg Zacharias Forsman (Yrjö-Koskinen). Fr.J. Odenwall skötte rektoratet till och med vår- terminen 1862, då han efterträddes av August Lilius. 19 1.9 år 1863 kunde Wasa gymnasium öppna skolan för höstterminen i nya Vasa, Nik- olaistad. Gymnasiet verkade tillfälligt i hyrda lokaler i apotekare Lindebäcks hus, där det fanns till 1872. Högre elementarskolan inhystes i rådhuset. Från år 1869 inrättades en överstyrelse för skolväsendet i Finland, och skolorna överfördes småningom helt till staten. År 1872 kom en ny skolordning som sam- manslog högre elementarskolan och gymnasiet till Wasa lyceum. Det byggdes inget nytt skolhus utan staten inlöste rådhuset i dess helhet för den nya gemensamma skolan Wasa lyceum (Andersson K. , 2006, s. 641). Elementarskolans rektor A.G.J. Hallsten utnämndes till rektor för den sammanslagna skolan, Elementarläroverket i Wasa, 1872–1874. De båda skolornas bibliotek sammanslogs 1872. Från högre ele- mentarskolan, f.d. trivialskolan, tillkom 1098 volymer, så att det gemensamma bibli- oteket omfattade ca 6800 volymer (Flemming, 2001, ss. 45-63; Krook, 1949, s. 233). År 1874 kom en ny förordning, och skolan ombildades till ett sjuklassigt lyceum från 1.9 1874, och J.O.I. Rancken blev rektor. J(ohan) O(skar) I(mmanuel) Rancken var rektor för Wasa gymnasium under dess sista år, från 1865-1872. Han hade redan 1846 anställts som lärare vid det nygrundade gymnasiet, och var en stor bokvän. Han var en pedagog och samlare, folklivsvetare och historiker, och han hade stora personnätverk och en omfattande korrespondens (Oskar Rancken, 2001). Rancken värnade om svensk nationalitet och skola med ett aktivt intresse för finska språket, som han också behärskade (Andersson H. , 2001, ss. 80-84). Hans korrespondens finns bevarad i Ranckens arkiv i Vasa, och där ingår 30 brev som Sven Gabr. Elmgren skickat till Rancken mellan 1849 och 1884. I dem finns inget om gymnasiets Pohto-donation. Wasa gymnasiums bokkatalog om Pohtos donation Det hörde till någon lärares tjänsteplikt att föra noggrann förteckning över bibliote- kets gåvor, inköp och andra förvärv. Detta gjordes för hand i stora bundna kataloger, jämsides med katalogisering på kort för kartoteket. I Vasa svenska lyceums arkiv i Riksarkivet i Vasa och i Vasa svenska lyceums bibliotek i Tritonia finns de bevarade förvärvskatalogerna från de skolor som bildade lyceet en gång i tiden. Rancken var mycket mån om biblioteket, och man hittar nu insprängda anteckning- ar med hans handstil i bokkatalogerna från läsåret 1865–1866 framåt, då han hade blivit rektor. Biblioteket sköttes under åren 1863–1871 av ¬ adjunkten Josef Magnus Limon. Bokkatalog för Wasa gymnasii bibliothek , Bd 2 (RARKIV Vasa svenska lyceum, 1864- 1872) ger oss intressanta upplysningar om biblioteket. I denna katalog fördes löpan- de numrerad förteckning per läsår över inköpta och förärade böcker. Men tydligen sköttes det inte enligt reglerna, eftersom rektor Rancken påpekar att det finns bris- ter. Rancken har med sin kännspaka handstil efteråt infogat kommentarer till Limons 20 löpande registrering. Efter nr 4957 i katalogen, läsåret 1864–1865, kan vi läsa Ranck- ens anteckning: Emedan det visat sig, att en mängd under de föregående åren 1865 - 1870 för- värfade böcker ej blifvit på sina ställen införda här ofvan, förtecknar här nedan sidorna 285-291 de, som tryckta 1865 - 1872 bortlemnade och nu sedan hunnit observerad (RARKIV Vasa svenska lyceum, 1864-1872, s. 248) Inga anteckningar finns om Pohtos donation under läsåret 1865–66, då donationen borde ha anlänt och införts i katalogen. Ett anmärkningsvärt litet antal böcker är in- förda för läsåret 1865–1866. Först under läsåret 1877–1878 hittas en upplysande anteckning av Rancken, som då är lektor med skyldighet att vara skolans bibliotekarie (1874–1878). Sammanslagningen av skolan med högre elementarskolan, flyttningen från Linde- bäckska huset till f.d. rådhuset och integrering av de båda skolornas bibliotek skild- ras av Rancken i bokkatalogen. Han anger här många orsaker till att biblioteket och katalogerna inte skötts enligt reglerna under hans rektorstid. Rancken har här infört i efterhand i katalogen verk som inte varit korrekt införda varken i gymnasiets eller elementarskolans kataloger., dvs. varit okatalogiserade. Orsaken till att så skett hittar han i flyttningarna mellan städerna och inom Vasa till olika lokaler samt att bibliote- karierna varit inkompetenta. Med Ranckens egna ord: Förteckning å böcker, tillhöriga Wasa lyceum, emedan de funnits dels i gym- nasiet, dels i högre elem[entar] skolans bokförråd, men icke kunnat påträffas i någon af deras på olika sätt förda och delvis ej tillräckligt öfversiktligt eller fullständigt förda kataloger. Orsaker till sådant förhållande synes vara flera, såsom: hastigt ombyte af bibliotekarier, i synnerhet genom lärarvikarier på nå- gon termin, hvilka ej hunnit sätts sig in i bibliotekets verksamhet, flyttningen af gymnasiet från Wasa till Jakobstad och derifrån tillbaka, å hvardera tillfället flyttning mellan olika skilda lokaler, efter läroverkens sammanslagning en sam- manflyttning och förening af dessa båda biblioteker, någon inkonsequens [in- konsekvens] i katalogiseringssätt, då ofta icke alltid universitetslitteratur, en del tidningar och tidskrifter, böcker för elever, läromaterial af kartor och planscher samt ryska böcker (såsom anskaffade ur olika fonder), dessutom hvarjehanda småtryck, icke upptagits i bibliotekernas kataloger, hvarför till följd af en icke all- tid lämpligt anordnade samverkan mellan rektor, bibliotekarie och bokförsäljare inadvertanser insmugit sig , hvilka ej alla torde låtit meddela sig, bland annat ge- nom brist på specificerade räkningar från en tidesam period och genom knapp- händiga verifikationsafskrifter från några år senare är, mindre fullständig kontroll vid utlåning tidtals m.m.: (RARKIV Vasa svenska lyceum, 1864-1872, ss. 349-350) Därefter följer numrerad förteckning över böcker, som avslutas på sid. 358 med: 21 ”7985 d.) Den del af mördade boksamlaren, inhysesmannen från Storkyrö Matts Pohtos till åtskilliga läroanstalter testamenterade boksamling, som af statsrådet Pipping utgallrats för Wasa gymnasium och hvaröfver tillika en förteckning (för- varad i arkivet) inkommit, utvisande såsom hithörande m.:” (RARKIV Vasa svens- ka lyceum, 1864-1872, s. 358) Så slutar texten, längst ner på sidan 348. Ingen förteckning över ”hithörande” följer. Nästa sida, sid. 349 inleds med ”Läsåret 1878–1879”, förteckning över köpta böcker. Är en sida borta, eller avbröts förtecknandet? Eller måhända är hänvisningen till för- teckningen i arkivet tillräcklig? Detta är det enda ställe i gymnasiets handlingar där Pohtos donation omnämns. Hänvisningen till förteckningen i arkivet visar att den varit känd åtminstone av rek- torn. Saknas en sida i katalogen, är den utriven eller har Rancken inte heller hittat de testamenterade böckerna? Var böckerna redan då försvunna? Om man i Vasa år 1865 skulle ha tagit hand om och förtecknat inhysesmannen Poh- tos testamentsdonation som en helhet, som man tidigare gjort med andra stora bok- donationer av prästerskap och andra ståndspersoner (Estlander, Aspelin, von Essen, Hartman, Reuterholm mfl.) skulle vi idag ha möjlighet att återfinna de verk som ännu existerar. Så gjorde man inte, av allt att döma. Om enskilda verk ända skulle ha tagits in, är det tämligen omöjligt i efterhand att fastställa att de härstammar från Pohtos testamentsdonation. 22 Öppna frågor Försvann packlådorna med Pohtos testamenterade böcker redan 1865? Förtecknin- gen är nu återfunnen, men vad som hände med packlådorna i skolan är ett mysterium. Den svenska skolan Wasa gymnasiums bibliotek var dessa aktuella år välförsett med äldre och nyare litteratur på finska, som undervisades i skolan. Till lärarkåren hörde Georg Zacharias Forsman under åren 1854–1863, och Vasagymnasisterna var kända för att vara övertygade fennomaner (Krook, 1949, s. 28). De många flyttningarna och allmän oreda i samband med inflyttningen till nya Vasa, sammanslagningen av bib- lioteken och annat kan ha bidragit till att packlådornas böcker inte togs till vara eller försvann. Skolan och biblioteket fanns dessa år i det Lindebäckska huset. Man skall också minnas, att svåra missväxtår inträffade dessa år i slutet av 1860-talet vilket me- dförde sociala problem med hjälpbehövande tiggarskaror på gatorna också i Vasa (Hirvonen, 2006, ss. 424-425). Detta måste också ha påverkat livet i skolan i Vasa. Kanske man ändå tog till vara intressanta verk ur packlådorna, plockade ut godbi- tarna? Om man i något skede gjort så och infogat verk i katalogerna och biblioteket utan att nämna Pohto-anknytningen, så har verkens proveniens anonymiserats. Kanske någon bibliografiskt kunnig tar sig an forskningsuppgiften att identifiera alla verk i Elmgrens verk och jämföra med Vasa bibliotekens bestånd? Vad som sist och slutligen hände med Pohtos testamenterade böcker i Vasa år 1865 är ännu oklart. Däremot är förteckningen över dem återfunnen, och några spår av donationen hittade. Christina Flemming FM, bibliotekarie, tidigare vice direktör (Åbo Akademi) vid Tritonia Källor och litteratur Arkivmaterial Riksarkivet Vasa: Vasa svenska lyceums arkiv: Wasa gymnasium Anlända brev: - Elmgren, Sven Gabr. (1865). Till Wasa gymnasium i Nikolaistad 26.7 1865. Bokkatalog för Wasa gymnasii bibliothek. [1864-1872]. Tritonia Vasa -Åbo Akademi: 23 Vasa svenska lyceums bibliotek:Oskar Ranckens arkiv: Oskar Rancken. Brev från särskilda personer 97. - Elmgren, S.G. ([1865]). H.B. Litteraturförteckning Andersson, H. (2001). Oskar Rancken i ett skol- och bildningsperspektiv. i Oskar Rancken (s. 80-92). Helsingfors: Svenska litteratursällskapet. Andersson, K. (2006). En ny stad tar form. Nikolaistads stadsplan och byggnader. i Vasa stads historia IV 1852-1917 (s. 611-678). Vasa: Vasa stad. Appelqvist, W. (1967). Matti Pohto : ”vanhaan kirjaan kokoja” (2. p.). 1967: Otava. Aspelin, H. (1892). Wasa stads historia. Nikolajstad. Aspelin, J. (1945). Minnen från Wasa Gymnasium. Anteckningar af en f.d. gymnasist. Ur Morgonbladet för år 1878.Med inledning och noter av Ragnar Krook. Österbott- nisk årsbok. Arkiv för svenska Österbotten band V, s. 165-213. Flemming, C. (2001). Lyceibiblioteket i Vasa väcks till liv. i Religio et bibliotheca. Åbo: Åbo Akademis förlag. Hämtat från https://www.tritonia.fi/hcw/index.php?tit- le=Flemming%2C+Christina%3A+Lyceibiblioteket+i+Vasa+v%C3%A4cks+till+liv&- teksti=flemming&kuvavalikko=hide Gottlund, C. On niitä miehiä Hämeessä, muutamia muuallakin. Suomalainen 21. 3, 1846. Hirn, Y. (1926). Två professorer och en landsstrykare : ett kapitel ur bokkunskapens historia i Finland. Ord och bild, 35, s. 587-604. Hirvonen, P. (2006). Mot ett medborgarsamhälle. Förvaltning - politik - kultur - fritid. i Vasa stads historia IV 1852-1917 (s. 369-609). Vasa: Vasa stad. Huuhtanen, R. (2006). Tiedelaakson tiedonhakua. Kuopion yliopiston synty ja ensim- mäiset vuosikymmenet. Kuopio: Kuopion yliopisto. Häkli, E. (1996). Nationalbibliografin över Finlands äldsta litteratur. i Suomen kan- sallisbibliografia - Finlands nationalbibliografi - Finnische Nationalbibliographie 1488-1700 (s. 16-22). Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden historia. Inrikes. (1848). Åbo Tidningar, 12. 2, s. 1. Kalemaa, K. (2007). Pohto, Matti (1817-1857), kirjojenkerääjä, kirjansitoja, lahjoittaja. i Kansallisbibiografia. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Knapas, R. (2012). Kunskapens rike. Helsingfors universitetsbibliotek- Nationalbiblio- teket 1640-2010. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Koski, E. (2017). Kirja-Matin juhlavuosi alkaa Ylistarossa. Pohjankyrö , 30.1, s. 16. Koski, E. (2017). Matti Pohdon työ palautti suomalaisille muistin. Pohjankyrö, 9.2, s. 4. Krook, R. (1949). Vasa svenska lyceum 1874-1949. Historik. Vasa: Svensk-österbott- niska samfundet. Laaksonen, T. (2017). Suomenkielisen kirjallisuuden tuntematon pelastaja Matti Pohto ei saa omaa liputuspäivää. YLE KulttuuriCocktail. 13.3. Hämtat från https:// https://www.tritonia.fi/hcw/index.php?title=Flemming%2C+Christina%3A+Lyceibiblioteket+i+Vasa+v%C3%A4cks+till+liv&teksti=flemming&kuvavalikko=hide https://www.tritonia.fi/hcw/index.php?title=Flemming%2C+Christina%3A+Lyceibiblioteket+i+Vasa+v%C3%A4cks+till+liv&teksti=flemming&kuvavalikko=hide https://www.tritonia.fi/hcw/index.php?title=Flemming%2C+Christina%3A+Lyceibiblioteket+i+Vasa+v%C3%A4cks+till+liv&teksti=flemming&kuvavalikko=hide https://yle.fi/aihe/artikkeli/2017/03/13/suomenkielisen-kirjallisuuden-tuntematon-pelastaja-matti-pohto-ei-saa-omaa 24 yle.fi/aihe/artikkeli/2017/03/13/suomenkielisen-kirjallisuuden-tuntematon-pelasta- ja-matti-pohto-ei-saa-omaa Laurén, L. (1884). Wasa trivialskola 1684-1884. Nykarleby: Nessler. Lehtikanto, M. (1964). Vasa som biblioteksstad. Vasa: Vasa stad. Mäkelä-Henriksson, E. (Red.). (1967). Miscellanea bibliographica.10 Matti Pohdon muistolle hänen 150-vuotissyntymäpäivänään 7.3.1967. Helsinki: Helsingin yliopis- ton kirjasto. Niemitalo, J. (2018). Matti Pohto kirjansitojana. Bibliophilos, 31-35. Numminen, J., & Rintala, E. (2014). Matti Pohdon muistamisesta. Pohjalainen. 12.11 .Hämtat från https://ilkkapohjalainen.fi/mielipide/yleisolta/matti-pohdon-muistami- sesta-1.1656557 Oskar Rancken. (2001). Oskar Rancken : pedagog och samlare, folklivsvetare och historiker. (C. Bregenhöj, Red.) Svenska litteratursällskapet i Finland. Pipping, F. (1856-1857). Förteckning öfver i tryck utgifna skrifter på Finska =Luettelo Suomeksi präntätyistä kirjoista. Helsingfors: Finska Litteratur-Sällskapet. Pousar, J. (1987). Suomalaisen kirjan historia. Kirjastotiede ja informatiikka, 6, s. 83- 86. Rahikainen, E. (4 2007). Hassunahan te mua pidätte Matti Pohto Turun palossa tuhouteen kirjallisuuden kokoajana. Kansalliskirjastolehti, 4. Rahikainen, E. (2011). Hylkeennahkainen kirjalaukku. Kansalliskirjastolehti, ss. 44-49. Rintala, E. (2014). Kuka ratkaisee Pohdon kokoelman arvoituksen. Pohjalainen.11.4. Tigerstedt, R. (1919). Åbo gymnasium 1828-1872. Helsingfors: Svenska Litteratursäll- skapet i Finland. Tolvanen, J. (2017). Koditon kulkuri pelasti Suomen kirjallisuuden - kuoli kirvessurmas- sa. Ilta-sanomat. 6.12.Hämtat från https://www.is.fi/viihde/art-2000005478588. html Virkkunen, A. (1924). Matti Pohto. Vanhojen suomalaisten kirjain pelastaja. Helsinki: Otava. Vuorela, T. (1967). Matti Pohdon 150-vuotismuisto. Bibliophilos, 20, s. 15-17. Wanne. (1963). Vaasan lukio: lukiolaiselämäkerrat 1844-72. Jyväskylä. Warelius, A. (1848). Lähetetty. Suometar, 14.4, s. 1-2. Wasa Gymnasium. (u.d.). Program 1859-1862 och 1862-1865. Nikolaistad. Wasabladet. (1865). Hämtat från https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/tit- les/0356-1844?display=THUMB&year=1929 Öhman, J. (1845). Utrikes. Borgå tidning.19.7. Öhman, J. (1847). Matts Pohto. Borgå tidning.25.9. https://yle.fi/aihe/artikkeli/2017/03/13/suomenkielisen-kirjallisuuden-tuntematon-pelastaja-matti-pohto-ei-saa-omaa https://yle.fi/aihe/artikkeli/2017/03/13/suomenkielisen-kirjallisuuden-tuntematon-pelastaja-matti-pohto-ei-saa-omaa https://ilkkapohjalainen.fi/mielipide/yleisolta/matti-pohdon-muistamisesta-1.1656557 https://ilkkapohjalainen.fi/mielipide/yleisolta/matti-pohdon-muistamisesta-1.1656557 https://www.is.fi/viihde/art-2000005478588.html https://www.is.fi/viihde/art-2000005478588.html https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/titles/0356-1844?display=THUMB&year=1929 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/titles/0356-1844?display=THUMB&year=1929 25 Sven-Erik Hansén, Jan Sjöberg och Tom Wikman Boken om vårt land – en central lärobok för folkskolan Inledning Om alla läroböcker som getts ut i Finland skulle rangordnas efter sin betydelse, torde Boken om vårt land av Zacharias Topelius ligga bra till för en tätposition. Sedan den första utgivningen år 1875 användes boken av generationer finländare. Den utgavs sammanlagt i 20 upplagor på svenska och 53 på finska. Boken användes i skolorna fram till andra världskriget, oberoende av läroplansreformer och senare har även faksimilupplagor publicerats. Den användes som läsebok framför allt i folkskolans högre årskurser men kom också att fungera som historiebok och som geografibok. Vid ett besök i vetenskapsbiblioteket Tritonia påträffade vi följaktligen också Boken om vårt land. Boken finns både i lyceisamlingen och i den samling som följde med från Ekenäs seminarium när lärarut¬bildningen flyttade till Vasa. Eftersom boken har haft en sådan betydelse för skolan har vi som lärare och lärarutbildare, bland många möjliga val, valt att granska just Boken om vårt land. Författaren Zacharias Topelius (1818 –1898) var en mångsidigt begåvad person som utmärkte sig inom många sam- hällssektorer. Han verkade som professor och rektor vid Helsingfors universitet och som tidningsman och författare. Den stora allmänheten minns honom för det djupa intresset för barn och ungdom. Topelius har också kallats Finlands sagofarbror och hans värdefostrande barn- och ungdomsböcker lästes flitigt. Syftet med detta kapitel är att analysera Boken om vårt land, den finländska läro- bokshistoriens “number one bestseller”, ur ett pedagogiskt perspektiv och därmed försöka fånga drag som förklarar varför den fick en sådan genomslagskraft i under- visningen. Vi har använt oss av en tolkande ansats och med hjälp av citat dokumenterat vår tolkning. Vi inbjuder därmed läsaren till att pröva vår förståelse av texten. I tolknings- arbetet har vi växlat mellan att frilägga och tilldela innebörder inom och mellan tex- ter. En övergripande fråga har varit hur Topelius gestaltat innehållet för att befordra den läsande elevens lärande. Ödman (2017) understryker betydelsen av transparens vid beskrivningen och tolkningen av texter så att tolkningsprocessen redovisas och förklaras. Som sentida läsare sitter vi till en del med facit på hand, vi vet exempel- vis att den förhoppning som låg i Topelius sätt att beskriva Finland besannades då landet blev självständigt år 1917. Samtidigt kan vi inte nå fram till en autentisk bild av honom och hans samtid utan är hänvisade till vår subjektiva tolkning av intentioner bakom och innebörder i hans texter. Vi har rört oss mellan olika delar av utvalda texter i Boken om vårt land, i andra texter av Topelius och i texter som skrivits om To- pelius. Efterhand har tematiska mönster vuxit fram och bidragit till att identifiera drag i hans didaktiska tänkande (jfr Olofsson & Lindberg, 2005). Under omläsningar av 26 texterna har förståelsen efterhand vidgats och kontinuerliga diskussioner har hjälpt till att ompröva tidigare tolkningar (Ödman, 2017). FIGUR: Titelbladet till den första upplagan av Boken om vårt land. Exemplaret av boken ingår i lyceisamlingen vid Åbo Akademis bibliotek i Vasa. Texter för folkets skola För att förstå tillkomsten av Boken om vårt land finns det skäl att belysa läsning bland befolkningen i medlet av 1800-talet. Med folkskolans tillkomst 1866 sprängs nämligen den religiösa läskulturens ram och en ny nationellt-medborgerlig läskultur träder in på scenen (Hansén, 1988). Kyrkan och skolan går skilda vägar vid decennie- skiftet 1860–1870. Zacharias Cleve, professor i pedagogik vid Helsingfors universi- tet, beskriver situationen så att folkskolan, sedan den upphört att vara en rent kyrklig angelägenhet, är tvungen att söka sitt stöd i modersmålet och nationallitteraturen. Folkskolans tillkomst och utvecklingen av en nationell litteratur hör följaktligen nära samman. Samhället genomgår under tiden för folkskolans etablering omfattande förvaltningsmässiga och strukturella förändringar som ställer nya krav på medbor- garnas kunskaper och färdigheter. Den kommunala förvaltningen förnyas. Protokoll skrivs och läses, handlingar produceras, formulär ska fyllas i och dagstidningar börjar 27 utkomma. Det finns således en annan samhällelig motivering för läs- och skrivunder- visning än tidigare. Den sekularisering av utbildningen som folkskolan innebär leder till ett behov av texter utanför den tidigare religiösa läskulturens ram. Det religiösa innehållet i skolans texter fortsätter dock länge att sätta sin prägel på undervisning- en i folkskolan (Johansson, 1981). Nya serier av läseböcker utkommer efterhand, men Boken om vårt land bildar, till- sammans med Fänrik Ståls sägner, decennium efter decennium ett slags kärna. Fle- ra generationer finländska barn och ungdomar fostras, oberoende av språk, in i en gemensam syn på fosterlandet och folket. Finland blir känt för den egna befolkning- en och grunden läggs för befolkningens föreställningar om Finland som ett eget land. När äldre människor långt in på 1900-talet talade om skola och kunskap åter- kom de ofta till skolans texter. Bildning handlade om att anknyta till Topelius texter eller att ur minnet återge dikt efter dikt ur Fänrik Ståls sägner. Folkskolans etablering var nära förbunden med nationalitetsrörelsen för vilken språk och skola stod i fokus. Ett utmärkande drag är att Boken om vårt land är skriven utifrån ett synsätt, enligt vilket finländare oberoende av språk förväntas kunna identifiera sig med synen på land och folk. Folket är ett, även om två språk talas (Thylin-Klaus, 2019). Vår läsning av Boken om vårt land är orienterad mot att identifiera drag i Topelius pedagogiska tänkande. Vi avgränsar analysen till den första läsningen, dels av prak- tiska skäl som har med textens omfattning att göra, dels av innehållsliga skäl därför att den första läsningen specifikt handlar om landet Finland. Konkret granskar vi tre teman; Topelius val av innehåll och hans sätt att framställa innehållet. Som ett tredje tema har vi analyserat hans sätt att förverkliga sin tanke om progression. 1 Val av innehåll Granskningen av valet av innehåll kan ses som ett försök att belysa vad författaren anser vara centralt. Vilka aspekter väljer han i texter som i någon mening avser att förmedla ett perspektiv på Finland som helhet? Vilka enskilda företeelser, platser och händelser väljer han ur denna helhet för att beskriva och vilka språkligt stilistis- ka grepp använder han sig av för att didaktiskt göra innehållet tillgängligt, levande och anpassat för unga läsare? Didaktik förstås här som den del av det pedagogiska vetenskapsområdet som specifikt är inriktad på undervisning och lärande. Innehållsliga teman Boken om vårt land är indelad i sex kapitel, eller ”läsningar” som Topelius valt att kalla kapitlen: (1) Landet, (2) Folket, (3) Hednagudar och Hjeltesagor, (4) Berättelser från Finlands katolska tid, (5) Berättelser från Finlands krigiska tid, och (6) Berättel- ser från Finlands nyare tid. Enligt Tiitta (1994) följde Topelius i boken samma struktur som i sina universitetsföreläsningar: geografi, statistik, etnografi och historia. Det nittonde seklet var präglat av stora förändringar. Ända fram till industrialiseringen 28 som inträffar i Finland på 1860-talet (Andersson, 1979) hade Finland varit agrart och statiskt och präglat av en kristen enhetskultur. Men allmäneuropeiska strömning- ar resulterade i att enhetskulturen började brytas sönder. Vetenskapen gör stora framsteg och uppfinningar utvecklade kommunikationerna. Dessa förändringar åter- speglas i de förändringar som Topelius gör i de olika upplagorna. Behovet av föränd- ring kan förstås mot bakgrunden att Boken om vårt land fram till Topelius död hade använts i nästan 25 år. Exempelvis i avsnittet om kommunikationerna uppdateras järnvägens sträckning i stort sett i varje upplaga (Nylund, 2017). Överlag tillmäts vid valet av innehåll Finlands geografi stor betydelse. Till en del kan detta bero på en europeisk tradition som för tillfället var gängse. Till en del kan också det faktum att Topelius föreläst om geografi på universitetet ha spelat in. Den första, på Finlands geografi inriktade läsningen, inleds med Morgonsång där redan de första raderna riktar in läsarens medvetenhet på att Finland är ett eget land: “Vak upp kring hundra- mila stränder, Mitt sköna land, mitt fosterland!” Den poetiska uppmaningen är djärv eftersom det skulle räcka länge innan Finland i statsrättslig mening blir ett eget land. Perspektiv på landet som helhet I den första läsningen, Landet, ger Topelius en bred exposé över Finland. Samman- lagt ingår 56 prosatexter och dikter. Redan den första gruppen av texter förmedlar perspektiv som med skilda orienteringar karakteriserar landet som helhet, ger en uppfattning om hur Topelius livfullt och måleriskt vill fånga läsarens intresse. I berät- telsen Östersjön beskrivs landet som ”en bred halvö, en dotter av hafwet, ty det har vatten under sig, vatten inom sig och vatten omkring sig”. Det omgivande vattnet be- handlas även i flera andra berättelser och dikter. En annan havsmetafor får karakte- risera Finland i dikten Hafsjungfrun som . . . ”vadar ut i havets sand, hon vidgar ut sin barndoms strand: den sköna jungfrun är vårt land”. Till havet anknyter också dikten Sjömannens hemlängtan. Sjömannen byter gärna Indiens yppiga stränder, palmer- nas skugga och den läckraste krydda . . . ”mot mitt fattiga bröd” och avslutas: ”Dit sträcktes min famn, där, där är min hamn, och djupt i mitt hjärta står Finlands namn”. Landet som fädernesland eller fosterland besjungs mångstämmigt i dikter och be- rättelser och speglar en romantiserad idealisering om en ny tid. Uppmaningen i den inledande dikten Morgonsång upprepas, varieras och knyts hoppfullt till den nya tiden ”då lifvets ljusa dag har bräckt”. Sannolikt avser han med den nya tiden den re- formperiod som i storfurstendömet Finland inleds med tsar Alexander II trontillträde i Ryssland under 1850-talet (Klinge, 1996). Samma högstämda tonläge möter i dikten Ditt land som förmedlar tanken om ett eget fosterland: O Finlands barn, ditt land är godt, Ditt land är stort och skönt. I en senare utgåva har Topelius omarbetat och förlängt dikten och här uttrycks fri- hetstanken och framtidshoppet ännu mer modigt då han skriver: 29 Du är ej gäst vid andras bord, ej främling på den vida jord, din fot har fått ett fäste, du fått ett arv, som dig tillhör, att strida och arbeta för. I den andra berättelsen, Hemmet, liknar Topelius landet vid ett hem. Han inleder med att slå fast att ”Denna bok är om Finland, som är fäderneslandet och vårt stora hem”. Bilden av landet som ett hem illustrerar författarens förmåga att kommunicera på ett för unga människor igenkännbart och tillgängligt sätt. Här tillämpar Topelius den se- dan sekler etablerade didaktiska principen om progression, dvs. att i undervisningen utgå från det bekanta och närliggande för att utsträckas till det främmande och av- lägsna i takt med elevens ålder och mognad (Jfr Comenius Didactica magna, 1657). I berättelsen Fäderneslandet får jag-personen en lektion av sin mor som inleder med att framhålla: ”Allt detta land, som du här kan se, och ännu mycket mera därtill, är Finland”. Därefter för hon in undervisningen på det förflutna och förklarar fäder- neslandet och det ansvar varje generation har att vårda och utveckla: Före din fader bodde i detta landet din farfader. Före honom bodde hans fader och förfader. Före honom bodde hans fader och förfäder. . . Detta landet war de- ras derför är detta land wåra fäders land, som gått i arv till oss, deras barn. . . Det land, som de odlat och förskönat, skola också wi försköna och odla. Det land, som de så högt älskat och förswarat ända in i döden, skola vi älska och förswara likasom de (s. 5-6). Topelius använder här en retorisk stegring för att åskådliggöra ett kristligt sedligt tänkesätt. I Blad ur min tänkebok (Topelius, 1905) fördjupar han tanken om att Gud har gett oss fäderneslandet och ger oss allt vad människan behöver. Här ingår även uppfordran till att försvara det egna landet, vilket förutsätter en individuell beredskap att offra sig för nationen som är större än individen. Samma tanke om hjälten som är villig att offra sig för sitt fädernesland är som bekant även framskriven i Runebergs diktverk Fänrik Ståhls sägner (1848; 1860). I Fäderneslandet använder Topelius ock- så allusioner, dvs. refererar eller anknyter till välkända religiösa texter, exempelvis till budorden och till bönen Fader vår, känd för en befolkning förpliktad att delta i högmässor: Minns alltid, att Gud har gifwit oss detta landet till wår egendom, för att det må uppfylla sin bestämmelse i werlden och för att hans wilja må ske, såsom i himmelen, så ock på jorden. Topelius positionerar landet i berättelsen Wårt land och werlden: ”Jag vet, att vårt land är endast en liten del av jordens yta.” Därefter följer en geografisk beskrivning av Finland i relation till den omgivande världen, att det . . . är beläget i norra delen av den werldsdel, som kallas Europa, och wid ett haf som kallas Östersjön och i norr av .  .  . det öde Ishafvet, från hwilket wi skiljas genom en smal sträcka af Noriges 30 Lappmark. De omgivande länderna förtecknas och Östersjön förklaras vara . . . en stor wik af den Atlantiska oceanen. Topelius ger också ett topologiskt perspektiv på landet i berättelsen Finlands höjder och dalar): Detta land hwilar på en fast grund af granit. Sällan behöfwer man gräfwa djupt, innan man stöter mot berg, och af denna fasta grund har landet sin skapnad. --- Nu är bergsbottnen ojemn: derför är också landet ojemnt. Hela dess yta be- står af höjder, sluttningar och dalbottnar. --- Det är ganska märkwärdigt att läsa i geografin om dessa oräkneligt många sköna dalar, stora och små, som afdelas af höjderna och alla hafwa sin sjö (s. 25–26). Topelius ser ut att i sin positionering av landet och i den topologiska beskrivningen åskådliggöra en översiktlig bild av landet och relaterar Finland till en del av en vidare geografisk helhet. På ett systematiskt och enkelt sätt vill han vägleda läsaren till en förståelse av landet som ett resultat både av tidigare processer på jorden och bland människor som föregått oss. I läsningen ges många exempel på Topelius tanke om att allt hör ihop och är en del av guds skapelse och plan (Tiitta, 1994). Även om boken vid utgivningen mottogs väl höjdes också enskilda kritiska röster. En sådan var Elis Lagerblad, också han författare av läroböcker i geografi, som i en recension i Finsk Tidskrift år 1879 konstaterade att Boken om vårt land inte lämpade sig som läsebok, inte heller som lärobok i geografi eller i historia. Boken var för reli- giös och prioriterade fantasin framom klara och exakta begrepp. Enligt Tiitta (1998) passade läseboksformen väl för Topelius, just för att han inte behövde bekymra sig över textens vetenskaplighet utan kunde utveckla sina tankar i stora linjer och hel- heter. Förutom den sedligt-kristna ansatsen i den första läsningen sticker det i en sentida läsares öga hur väl Topelius engagerar läsaren. Den engagerande “röst” från författaren, som läromedelsforskare likt Monica Reichenberg (2000) efterlyser för dagens läroböcker, präglar Topelius text. Perspektiv på olika delar av landet Efter den första gruppen av texter om ett helhetsperspektiv på landet följer en mer omfattande grupp av prosaberättelser och dikter där Topelius skildrar platser, hän- delser och naturfenomen i olika delar av landet. Berättelserna inom den här gruppen rör sig över landet. Han inleder i norr med Lapplands fjällar, Enare sjö och Luoppio vaara och Aavasaksa för att fortsätta längs kusten söderut, med nedslag på flera platser, som Ule elf, Storkyro, Kusten af Satakunda och vidare till En vinterdag på Åland och Fyrbåken i Hangö. Därefter för han läsaren till det inre av landet och skild- rar exempelvis Pyynikkä, Nokia och Kyrönkoski, Päjänes vattendrag, Saima, Punga- harju, Imatra och Ladoga. Berättelsen Finska ödemarker är skriven av Runeberg. 31 Under ytan på berättelserna kan man skönja specifika geografiska företeelser så- som i Luoppiovaara och Afwasaksa. I den förra är det flyttblock och grotta och i den senare den sydligaste möjligheten att uppleva midnattssolen. I Imatra ingår en de- taljerad och livfull skildring av hur strömdraget successivt ökar från Kalliosaari över Niskasaari till Linnankoski där man redan kan höra . . . det wäldiga dånet af Imatra. Ur ett pedagogiskt perspektiv är Imatra fors väl vald eftersom den ger möjligheter till diskussion om hur vattnet bryter sig igenom Salpausselkä ås. Själva vattenfallet målas som en personlig upplevelse, dramatiskt och i starka färger: Imatras åsklika dån höres på mer än en half mils afstånd, och inwid fallet kan ingen höra den andras röst. Det är lätt att kasta en sten från den ena stranden till den andra, men det starkaste rop kan icke höras deröfwer. Bergen darra un- derwandrarens fötter, och när han upplyftar sina ögon, efter att en stund hafwa sett ned i fallet, tyckas klippor och skogar dansa förbi. Intrycket är så starkt, att nervswaga personer lätt få swindel och känna en besynnerlig lust att störta sig ned i det fradgande djupet (s. 62-63). Ett annat exempel på författarens sinne för detaljer är att berättelsen Ladoga innehåller en illustration som ingående kommenteras. Samspelet mellan text och bild är uppenbart: Ladogas norra och nordwestra stränder tillhöra Finland; de räknas bland wårt lands skönaste bergstrakter och äro mera inskurna, med wikar, smala halföar och några få öar. Bilden wisar oss några af dessa med gles småskog bewuxna berg på Ladogas finska kust och längst borta en solbelyst fjärd. De till Ryssland hörande stränderna äro till större delen flacka, sandiga och öppna för stormarna (s. 67-68). Berättelserna om företeelser i olika delar av landet ger en mångsidig men personligt sammansatt geografisk exposé över landet. Tiitta (1994) undersökte orter som To- pelius beskrivit i sina verk. Även om ambitionen uppenbarligen varit att täcka hela landet syns i urvalet en tydlig sydlig dominans och vattendragen i den mellersta och sydöstra delen av landet. Ett påfallande drag inom den här avdelningen är att Topeli- us i huvudsak beskriver fenomen förknippade med natur och landsbygd. I de livfulla skildringarna ger han fakta och introducerar geologiska och geografiska begrepp som flyttblock, grotta och midnattssol. Han fäster sig ofta vid specifika drag på de platser han valt och bland förefaller det dock som om just detaljer skulle ha fått styra valet. 2 Framställningssätt Det andra temat, berättarperspektivet, anknyter till läroplanens hur-fråga. Hur väljer Topelius att berätta om landet? Vilka stilistiska drag använder sig Topelius av för att åskådliga det innehåll han genom sina texter vill förmedla? Vilken relation intar han 32 till texten? Är han den allvetande och anonyma berättaren, är han personlig och skriver i exempelvis jag-form eller tilltalar han läsaren i du-form? I tolkningen av det sista temat, framställningssättet, som också gäller läroplanens hur-fråga, avser vi att försöka fånga in karakteristiska drag i hans sätt att förmedla innehållet. Berättarperspektiv Framställningssättet präglas av en ambition att anpassa innehållet till åldern hos den förväntade läsaren. Topelius går så långt att han också anpassar vissa av de texter han lånat av andra författare. Ur ett berättarperspektiv har Topelius ofta valt att an- vända jag-form och en allvetande berättare. Topelius framträder som den allvetande berättaren där han på saklig prosa skildrar olika delar av landet och dess näringar. Berättelsen Pungaharju är ett exempel på berättarperspektivet och inleds på följan- de sätt: Sawolaks är en skärgård emellan sjöarna; landswägen går mångenstädes öfwer åsar med branta backar och vatten på båda sidor. Då får den resande ofta stiga af wid ett färjställe. När han från Parikkala socken reser norrut till Kerimäki, Sä- minge och Nyslott, har han fyra färjor att öfwerfara, men det lönar mödan (s. 59). Även om huvuddelen av texterna i den andra och tredje gruppen av texter präglas av en allvetande berättare, personifierar Topelius ibland berättelsen såsom då en resande får beskriva Sawolaks geografi. I det följande har vi valt att rikta blicken mot jag-formen eftersom den så tydligt tycks belysa författarens ambition att nå läsaren. Jag-form I Hemmet använder han ett till synes biografiskt personligt jag då han skriver att . . . Ofta var jag med, när hästarna vattnades vid brunnen. Ofta följde jag med våra kor till beteshagen. Ofta skrattade jag åt Musti, som skällde på ekorren. Han väljer att beskriva händelser på gården som torde ha varit bekanta för majoriteten av hans unga läsekrets. I den tredje berättelsen Fäderneslandet tar han läsaren med för att betrakta landet: En morgon stod jag högt uppe på stegen, som war rest emot taket af wår stuga. Jag kunde der se wida omkring. Långt från wår gård såg jag andra gårdar. Långt från wår beteshage såg jag ängar, åkrar, wägar, berg, skogar och sjöar. Jag wis- ste wäl, att werlden är stor, men jag trodde icke, att hon är så stor (s. 4). Här är det svårare att avgöra huruvida Topelius faktiskt klättrat så högt på en stege att han kunnat iaktta omgivningen i den utsträckning han framställer. Framställnings- sättet visar på Topelius förmåga att konkret utifrån det enskilda och närliggande lyfta blicken för att visa på större geografiska sammanhang. 33 En variant i bruket av jag-form är försöket att komma nära läsaren är i berättelsen I farans stund som inleds som en dialog: Jag sade: måste jag mycket älska mitt fädernesland? Ja, sade min moder. Mer än dina käraste, mer än dig sjelf. --- Detta förstod jag icke, Jag förstod nu huru man kunde arbeta för något annat, än egen fördel. Men det tycktes mig wara obilligt och hårdt, att uppoffra allt för ett land, som icke är mitt allena, utan tillhör så många (s. 10). Ibland förskjuts innebörden i jag-formen till ett slags didaktiskt jag, som då han inle- der den sjunde berättelsen Land och folk med utropet: Nu förstår jag det. Detta är mitt fädernesland. Antingen jag på finskt språk kallar det Suomi (Suomenmaa) eller jag på swenskt språk kallar det Finland, är det dock alltid samma land. Alla dess söner och döttrar äro samma folk, hwad språk de än tala (s. 12). Primärt handlar utdraget inte om författaren som person utan snarare om ett allmänt jag som syftar till att skapa en personlig relation till texten, en närhet och ett försök att locka läsaren till en insikt om värdet av ett eget fädernesland. I berättelsen Konungens gåvor möter vi också ett didaktiskt jag då han involverar läsaren med frågor som uppfordrar till solidaritet i förhållande till medborgarens an- svar för sitt land. Jag-formen övergår till en uppfordrande vi-form om plikten att ge- nom arbete bygga upp landet: “Jag sade: huru kunna vi arbeta för hela vårt land? Icke kunna vi resa omkring och arbeta överallt. Och varför skulle vi utan lön arbeta för andra?” Frågorna i citatet besvaras med hjälp av en sedelärande berättelse om Konungens gåfvor med Ödgrim och Solgrim som fick i uppdrag att förvalta ett stycke land vardera. I den diskussion, som berättelsens jag för med sin mor om vem som handlat rätt framgår det att Ödgrim hade “överbrukat” sitt land och egoistiskt tänkt på sig själv. Det didaktiska jaget framträder här som ett etiskt uppfordrande föredö- me. Parallellberättelse Variationen i framställningssättet är imponerande hos Topelius. Ett vanligt sätt att aktivera läsarens fantasi är olika personskildringar som används för att belysa någon aspekt på landet eller på något fenomen. Personerna tilldelas speciella funktioner och får genom sitt handlande illustrera den företeelse som skildras. Ett drag som vi noterat i flera berättelser är att Topelius skjuter in en parallell handling som av- ser att ge huvudhandlingen ett mer personligt engagerande och fantasieggande innehåll. Handlingen kan inte stå för sig själv utan får sitt existensberättigande av huvudskildringen, medan skildringen igen skulle, som saklig framställning, riskera att inte engagera läsare. Tillsammans kompletterar huvudskildringen och den parallella berättelsen varandra. 34 Ett belysande exempel på den här typen av berättelse är skildringen av Päjänes wattendrag. Istället för att skildra Päijänne utifrån ett allvetande berättarperspektiv inbjuder Topelius läsaren till en parallell handling i form av en vadslagning mellan de två unga nybyggarna Mauno och Vilho som bor nära varandra i en enslig skogstrakt i Pihtipudas kapell på gränsen till Österbotten. De råkar en afton i en ordväxling om hur långt man kan färdas i båt från deras hemstrand. Vadet gäller ett knivbälte. Maunu åtar sig att färdas med sin båt ned till Finska viken och läsaren får följa med hans färd över en räcka av sjöar och strömmar och slutligen via Kymmene älv fram till Finska viken. Med Maunos ögon får läsaren på ett åskådligt sätt möta namngivna kyrkor och samhällen. Efter att ha bevisat att det var möjligt att ta sig till Finska viken, avslutas berättelsen efter en 440 kilometers färd på 14 dagar. Mauno återvänder med ångfartyg till Gamlakarleby och fortsätter därifrån landvägen tillbaka till Pihtipudas: Vilho tror knappt sina ögon, när han ser sin granne återwända från Bottniska wiken. Han har tappat wadet, och Maunu winner det präktiga bältet med dess glimmande messingsprydnader (s. 57). En annan typ av parallellberättelse ingår i slutet av berättelsen Lapplands guld. Den övergripande handlingen är inriktad på guldfyndigheter som gjordes år 1837 och den guldrusch som blev följden. Topelius intar en kritisk hållning till en del företeel- ser i guldsökandet då han skriver: Mycket löst folk ditströmmade, i hopp om att få skära guld med täljknifwar. Men de fleste bedrogo sig och wände tomhände tillbaka sedan de slitit mycket ondt (s. 85). I den senare delen ingår en starkt moraliserande konklusion om att hastig rikedom sällan består, och att finska nybyggare vid Ivalojokis mynning . . . hafwa det bättre och lyckligare, än mången guldsökare. Der kan man se hwa- ri Finlands rätta rikedom består, nemligen i det ödmjuka, tåliga, ihärdiga arbetet på jordbruk och andra nyttiga näringar. Medan guldsökaren under många faror letar sin owissa lycka, lägger sig nybyggaren hwarje afton lugn till sin hwila, och Guds wälsignelse hägnar hans torftiga bo” (s. 86). I berättelsen I Farans stund som ovan tagits som exempel på bruket av ett personligt jag ingår en dramatisk parallell biberättelse som avser att illustrera huvudberättelsen om betydelsen av att älska sitt fosterland mer än jordisk välfärd och mer än sitt eget liv. Berättarjaget är tillsammans med sin mor vid forsen för att skölja vävar: Det hade regnat, stenarna woro wåta. Min moder halkade och föll i wattnet; – strömmen bortförde henne; jag glömmer det aldrig! Många menniskor stodo på stranden; alla woro bestörta, men ingen wisste råd eller hjelp. Jag war endast en swag gosse; men att stå der rådwill och se min moder dö, nej, det kunde jag icke. Der låg en åre; – jag tog den och sprang ut i wattnet. Jag wisste knappt 35 hwad jag gjorde. Forsen brusade och will rycka mig med sig, men jag lyckades räcka min moder åren, och wi kommo båda lyckligt till stranden (s. 11). Parallellberättelsen tjänar som en liknelse för att illustrera innebörden i att älska sitt färdernesland då modern, lyckligt räddad, frågar: Hwarför har du wågat ditt liv för mig? Stodo her icke många andra på stranden? Hwarför skulle just du uppoffra dig för min skull? Kunde icke en annan göra det i ditt ställe? (s.11). Berättarjaget får själv besvara frågorna: . . . det tänkte jag icke på. Huru kunde jag se dig i fara och icke hjelpa dig? Jag måste ju wåga mitt lif för dig. Då log min moder i tårar och sade: . . . ja, du måste ju lyda Guds röst i ditt hjerta. Och så är det äfwen, om ditt fädernesland är i fara (s. 11). Den dialog som Topelius här utvecklar är förefaller att utgöra en medveten didaktisk avsikt att låta händelsen vid forsen genom moderns frågor väcka sonen till insikt om ansvaret för fäderneslandet. Framställningssättet i berättelsen har drag av Sokrates dialogpedagogik att med hjälp av frågor hos eleven förlösa tankar och insikter som eleven redan bär på. En parallellberättelse som också innehåller ett överraskningsmoment till sin kompo- sition ingår i Landskapen. Utifrån ett landskapsperspektiv ger författaren en samlad bild av landet, och berättelsen inleds som en traditionell saga: “Det war en gång en tapper fältherre, han hade wunnit en stor seger i krig och konungen sade till honom: wälj dig det bästa och skönaste landskap i Finland, jag will gifwa dig det.” Fältherren reste över till Finland och får på en marknadsplats alla nio landskap presenterade för sig. Han vänder sig därefter till marknadsfolket och lyfter fram ett specifikt drag från vart och ett landskap som han önskar sig och frågar: “Har jag walt rätt? och det samlade svaret blir: Ja, det kan ingen så noga weta. 3 Progression - en central pedagogisk princip för Topelius I förordet till Boken om vårt land slår Topelius fast att boken under lärarens handled- ning förväntas . . . “bringa fasthet, reda och följdriktighet i lärjungens tankeförmåga.” För att uppnå detta syfte understryker Topelius betydelsen av att fokusera framställ- ningen till “en begränsad krets af föreställningar och inleda mellan dem en naturlig förbindelse och likasom bygga broar från tanke till tanke.” I förordet till Naturens bok hade Topelius beskrivit sin princip som en dubbel progression som innebär att både språklig och innehållslig framställning anpassas till elevernas utvecklingsnivå. 36 Progression i språklig framställning I detta avsnitt analyserar vi med hjälp av några exempel hur progression gestaltas på menings- och satskonstruktioner i Topelius text. Vi har valt tre exempel från inled- ningar på tre avsnitt i den första läsningen, Hemmet, Fyrbåken wid Hangö och Den finska hästen. Det första exemplet är taget ur Hemmet: Denna bok är om Finland. Denna bok är om fäderneslandet. Hwad är Finland? Ett land ibland många länder. Hwad är fäderneslandet? Det är wårt stora hem. Jag har ett litet hem, som jag älskar mer än något annat ställe på jorden. Min faders gård kan jag aldrig förgäta. Der är jag hemma, der trifwes jag bäst. Skulle jag ej kän- na wägen och grinden? Skulle jag ej minnas gården och stugan (s. 3). Meningsbyggnaden i det här utdraget domineras av korta huvudsatser som inleds med subjekt och predikat. Endast en av meningarna innehåller en bisats som beskri- ver författarjagets förhållande till hemmet. Frågorna är ägnade till eftertanke och har enligt vår tolkning ett uppenbart syfte att väcka nyfikenhet. Det språkliga framställ- ningssättet är lättfattligt, konkret, förklarande och inkluderande. I den andra berättelsen, Hemmet, inför Topelius relativa bisatser: “Jag har ett litet hem, som jag älskar mer än något annat ställe på jorden”. Bisatserna kan vara tem- porala såsom i meningen: “Det [landet] har undergått många omskiften af eld, watten och is, innan det fått sin nuwarande skapnad” (Wårt lands begynnelse). I det andra exemplet från Fyrbåken wid Hangö är perspektivet den allvetande be- rättarens: Hangö är Finlands sydligaste udde, och dess smala halfö skjuter med fina sandi- ga stränder långt ut i Finska wiken. Der står på en enslig klippa det höga tornet med sin blänkfyr, som hwarje minut omwexlar, 40 sekunder mörk och 20 sekun- der ljus, herigenom att lyktan wrides omkring med ett urwerk. Fyren wägleder seglaren i mörka natten utanför den farliga kusten. Derför tändes Hangö fyr, när det mörknar om qwällen, och brinner, tilldess det blir ljust om morgonen (s. 46–47). Meningarna är något längre, mer komplexa än i det första exemplet och innehåller exempel på underställda bisatser och sammanfogade huvudsatser. Det sista exemplet väljs från slutet av den första läsningen, berättelsen Den finska hästen. Här är perspektivet också den allvetande berättarens. Meningsstrukturen skiljer sig inte nämnvärt från det föregående exemplet, men däremot är innehållet i hög grad fyllt av informerande uppgifter. Kännetecknande drag hos den finska häs- ten och om dess betydelse presenteras för de unga läsarna: 37 Djuren antaga ofta wissa egenheter efter det land och de förhållanden, i hwilka de lefwa. Den finska hästen har så länge warit ett skötebarn av sitt lands folk, att han deraf har mottagit ganska märkbara intryck. Han är till skapnaden knubbig, med kort hals, kort rygg och stadiga, medelhöga ben. Hela hans utseende har något tryggt och tålmodigt; hans gång är säker och pålitlig, såsom den måste wara i ett bergland med höga backar, och är han i winterhalkan wäl skodd, kan man lita på honom (s. 107). Här begränsas hästen till maskulinum och personifieringen utsträckts till djuren vil- ket kan tolkas som ytterligare ett försök av Topelius att skriva en motiverande text. I sina förord till läseböckerna beskriver Topelius noggrant sin ambition att inleda boken från elevernas nivå. Den formmässiga progressionen utvecklar han på stor detaljnivå så att “punkten, parenthesen och frågetecknet” dominerar de första av- snitten, men att dessa småningom utvidgas till citattecken och kolon. Texterna i den första läsningen, i synnerhet i den första gruppen, domineras överlag av jämförelsevis korta meningar som består av en huvudsats, eller av huvudsatser som binds samman av samordnande konjunktioner, såsom “Wi hemta wårt salt från England, Portugal och Italien” (Wårt land och werlden) och “Jordens yta har ej stelnat lika på alla ställen, och deraf ha uppkommit remnor i skalet“ (Wårt lands begynnel- se). Relativt tidigt i läsningen för författaren emellertid även in konstruktioner med meningar som innehåller bisatser. Här tycks han intuitivt ha anpassat boken till de insikter som textforskningen senare lyft fram, nämligen att texter utan bisatser visser- ligen är mer lättlästa, men att texter behöver växlande långa och korta meningar för att få en rytm. En text utan rytm blir tyngre att läsa enligt läromedelsforskaren Monica Reichenberg (2000). Progression i innehåll Den innehållsliga progressionen blir synlig redan på rubriknivå i en jämförelse mel- lan texter i exempelvis den första och den sista läsningen. I den första läsningen be- tecknar huvuddelen av rubrikerna väl avgränsade enskilda geografiska platser som Östersjön, Enare sjö, Storkyro, Uleå elf, Paikkari torp, Saima och Jordras i Uskela. I den sjätte läsningen står olika och till sin natur mer komplexa och närhistoriska före- teelser i blickfånget, som Nyttans tidehvarf, Anjala förbundet, Alexander I och Borgå landtdag, Om vårt lands grundlagar och Universitetets Jubelfest 1840. Ur den sjätte läsningen har vi plockat fram några textexempel som avser att belysa den språkliga progressionen i boken. Exemplen har valts från inledningen, mitten och slutet av den sjätte läsningen. I berättelsen Om Nystads fred och frihetstiden ingår följande avsnitt: 38 Sedan Sveriges och Rysslands sändebud länge underhandlat och ryska flottan härjat den svenska kusten, slöts ändtligen den efterlängtade freden i Nystad emellan dessa båda riken den 30 Augusti år 1721. Villkoren voro hårda för Sve- riges rike. Det måste afstå till Ryssland sköna bördiga länder: Estland, Liffland, Ingermanland, Wiborg och en stor del av Wiborgs län med stranden av Ladoga. Ryssland utrymde ännu under samma höst det öfriga Finland, som förblef under Sveriges krona, och betalade till Sverige en summa penningar (s. 374-375). Berättelserna är här längre än i början av boken. Texten är beskrivande och omfattar konkreta formuleringar såsom “betalade till Sverige en summa pengar”. I det andra exemplet från berättelsen Det återförenade Finland personifierar Topelius ett mora- liskt förhållningssätt till den finsk-svenska skilsmässan 1809: Så hade nu det förra svenska landskapet Finland blifvit en särskild, med ryska riket förenad stat. Äran och bördan af en sådan ny ställning “bland nationernas antal” syntes för mången Finne den tiden fulle av vådor. De kunde icke fatta kejsar Alexanders storartade framtidstanke. När de tänkte sig detta fattiga land “oupplösligt och för evärdliga tider” förenadt med en så förkrossande övermakt, som det ryska riket, bäfvade deras hjertan af fruktan för framtiden. Och när fred- slutet gaf hvem som det ville rättighet att öfverflytta till Sverige; eller qvarstadna der, begagnade sig någre, äfven högt aktade män af denna tillåtelse. Vi, som nu lefva två mansåldrar framom dem och som sett den då så hotande framtiden ljusna till bättre dagar, skola icke döma för hårdt deras hjertans tvekan (s. 423- 424). Blicken har nu lyfts från läsarens närmiljö till ett vidare perspektiv. Den innehållsliga progressionen har gått från avsnittet om hemmet i bokens inledning till Finlands ställ- ning som nation i världen. I Det återförenade Finland syns tydligt det ena av bokens centrala teman, nationalismen. Det andra underliggande temat, det religiöst-etiska, lyfts till ytan i det tredje exemplet som vi valt från berättelsen Kyrkan och skolan: Icke förgäfves säger konung David i den 53:dje psalmen: “Kasta din omsorg på Herren; han skall försörja dig och skall i evighet icke låta den rättfärdige komma på fall”. Allt vårt land bär vittne derom, att Guds sanna fruktan håller ett folk upp- rätt och rättfärdighet bygger dess bo. Så må vi prisa det såsom en stor Guds nåd, att vi nu i mer än 700 år bekänne oss till Kristi namn och i 350 år haft Guds rena ord och evangelium boende när oss. --- Ingen är utestängd från en högre utbildning. Men för den stora skaran af folkets barn, gossar och flickor, finska och svenska talande står numera folk- skolan fritt öppen. Till denna hava ständerna beviljat särskilda bidrag, hvarmed staten äfven bekostar seminarier för folklärares och folklärarinnors utbildning (s. 457, 459-460). 39 Sammanfattande drag i Topelius pedagogiska tänkande Syftet med kapitlet är att analysera Boken om vårt land ur ett pedagogiskt perspek- tiv och att fånga drag som förklarar varför den fick en sådan genomslagskraft i un- dervisningen. Topelius erfarenheter av den gamla skolan, “den järnhårda kyrkans järnhårda dotter”, som “bara lyckats åstadkomma öfveransträngda, nervsvaga, blod- fattiga, fantasilösa, viljelösa, opraktiska, i det verkliga lifvet bortkomna elever”, hade präglat hans pedagogiska tänkande. Med Boken om vårt land vill Topelius skapa en för barn lättillgänglig text som tidigt inger kärlek till kunskap och vetande. Vår analys är avgränsad till endast en av bokens sex läsningar, den som handlar om landet. Tex- terna är till innehåll och framställningssätt så mångfasetterade att de trots analysens begränsade omfattning erbjuder flera signalement på hans strävan till att pedago- giskt tillrättalägga texterna för barn och unga. Topelius formulerar i sin Tänkebok (1905) som en grundläggande princip att barnet skall vara undervisningens utgångs- punkt och att barnets egenvärde respekteras (jfr Andersson, 2019). Genom bokens strukturella upplägg i sex tematiserade läsningar strävar Topelius till en koncentration av behandlade ämnen inom ett bestämt tema. I förordet framhåller han sin strävan till att undvika “. . . ett tätt ombyte af olikartade ämnen, splittra upp- märksamheten eller förvirra tankeföljden”. Här ingår en ambition att bilda helheter, eller som Topelius formulerar sig, att “ingifva kärlek till en viss berättigad krets af tankar”. Inom respektive läsning ingår likväl en uppsjö av sinsemellan varierande och självständiga berättelser. När Topelius väljer innehåll tecknar han konturerna av Finlands geografiska områ- den med nedslag i alla delar, även om berättelserna från södra och sydvästra Finland dominerar (jfr Tiitta, 1994). Topelius anses av Tiitta (1994) ha beskrivit det finländska landskapet grundligare än någon annan före honom. Dels behandlar texterna landet som helhet, dess läge, gränser och topografi, ibland även i idealiserad form som “den sköna jungfrun” (Hafsjungfrun). Dels behandlar de olika landsdelar, orter, na- turfenomen och näringar. Eleverna får lära sig om ett bestämt geografiskt område beskrivet som “vårt land”, långt innan Finland blir självständigt. Topelius verkar i ett politiskt klimat där han är tvungen att balansera mellan flera olika motstridiga intres- sen, såsom finskt och svenskt och finskt och ryskt (Andersson, 1979). Genom sitt litterära arbete bidrar han till att skapa ett nationalmedvetande hos folket, där här- komst, språk, land, natur samt religion och kultur bildar delar av helheten (Topelius, 1905). Ett genomsyrande drag som präglar boken är det religiösa inslaget i texterna och han avslutar i förordet högtidligt med att “. . . detta ofullkomliga arbete, att det må tjena Hans rike och i många unga hjertan inplanta kärlek till fäderneslandet”. I den läskultur som växer fram under 1800-talets senare hälft får Boken om vårt land en central betydelse. Ett jordiskt fosterland framträder i den nya läskulturen medan den tidigare dominerande religiösa läskulturens himmelska fosterland får trä- da i bakgrunden, även om texterna hos Topelius är religiöst färgade. Sammantaget 40 exponerar Boken om vårt land en pastoral och romantiserad bild av Finland, föga lyhörd för sociala och politiska orosmoln som tornar upp mot slutet av århundradet. Eleverna läste inte om social oro, inte om social utslagning, inte heller om omänsk- liga arbetsförhållandena för lägre samhällsklasser. Ett påfallande innehållsligt drag är däremot den optimism som genomsyrar berättelserna, som då han lovsjungande utropar: O Finlands barn, ditt land är godt, Ditt land är stort och skönt. Topelius använder en mångsidig repertoar i sitt sätt att skriva. Han skriver konkret och infogar ofta detaljer och inskjutna parallella berättelser som vädjar till fantasi och känsla. Han följer troget principer formulerade i sin Tänkebok (1905) om att för tidigt insatt ifrågasättande slår barnets värld i spillror . . . “reflexionen tror intet, han fordrar bevis”. Huvudhandlingen och bihandlingen är så invävda i varandra att de förutsätter varandra. När Mauno och Vilho i berättelsen Päjänes wattendrag slår vad, får vi som läsare både en upplevelse av vadslagningens spänning och en lek- tion om Finlands insjösystem. På det här sättet blir huvudhandlingen mer personlig och fantasieggande. Bruket av