VASA UNIVERSITET 

Filosofiska fakulteten 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Maud Rantala 

Språklig kontextualisering i Annika Luthers texter 

− En deskriptiv analys av svensk-finsk språkkontext i två ungdomsromaner  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Avhandling pro gradu i modersmålet svenska 

Vasa 2010 



1 

 

INNEHÅLL       

 

TABELLER       2 

 

SAMMANFATTNING      3 

 

1 INLEDNING      5 

1.1 Syfte      6 

1.2 Material      7 

1.2.1 Författaren Annika Luther    8 

1.2.2 Boken Ivoria     9 

1.2.3 Boken Brev till världens ände   10 

1.3 Metod     12 

 

2 BARN- OCH UNGDOMSLITTERATUR   14 

 

3 DET TVÅSPRÅKIGA SAMHÄLLET   16 

3.1 Kodväxling och lån    17 

3.2 Finlandismer     19 

3.3 Flerspråkighet i skönlitteraturen   20 

 

4 LEXIKAL SPRÅKVÄXLING ENLIGT ORDKLASS  24 

4.1 Substantiv     24 

4.2 Verb     27 

4.3 Adjektiv     31 

4.4 Interjektioner     33 

      

5 KULTURBUNDNA UTTRYCK    36 

5.1 Egennamn     36 

5.2 Varumärken     39 

5.3 Övriga     45 

5.4 Dialog och berättarröst    47 



2 

 

6 FINLANDISMER     53 

6.1 Fennicismer     53 

6.2 Finlandismer med avvikande betydelse   56 

 

7 TVÅSPRÅKIGHETSMARKÖRER OCH TEXTFÖRSTÅELSE  58 

7.1 Explicita markörer    60 

7.2 Implicita markörer    61 

7.3 Kontextuell genomskinlighet    64 

7.4 Metakommentarer om tvåspråkighet   65 

   

8 EN JÄMFÖRELSE MELLAN DE TVÅ ROMANERNA  68 

8.1 Mängden finska sekvenser    69 

8.2 De finska sekvensernas längd    70 

8.3 Berättarens betydelse för förekomsten av finska influenser 72 

 

9 SLUTDISKUSSION     76 

 

LITTERATUR     79 

 

TABELLER 

Tabell 1. Förekomsten av finska inslag i texterna   69  

Tabell 2. De finska sekvensernas placering   74 

 

FIGURER 

Figur 1. Kontinuum för tvåspråkighetsmarkörer   58 

 

 

 

 

 

 

 



3 

 

 

 

 

VASA UNIVERSITET 

Filosofiska fakulteten 

Enhet:  Enheten för nordiska språk 

Författare:  Maud Rantala 

Avhandling pro gradu: Språklig kontextualisering i Annika Luthers texter 

− En deskriptiv analys av svensk-finsk språkkontext i två  

ungdomsromaner  

Examen: Filosofie magister 

Ämne: Modersmålet svenska   

Årtal: 2010 

Handledare: Siv Björklund 

 

 

SAMMANFATTNING: 

Ämnet för min avhandling pro gradu är flerspråkig skönlitteratur. Jag diskuterar 

svensk–finsk språkkontext i Annika Luthers ungdomsböcker Ivoria och Brev till 

världens ände. Jag vill veta hur författaren låter tvåspråkigheten synas i böckerna och 

vad denna tvåspråkighet gör för textförståelsen. Dessutom ser jag på hurudana 

tvåspråkighetsmarkörer författaren använder. Jag gör också en jämförelse mellan de 

båda böckerna.  

Min undersökning är en deskriptiv undersökning. Jag presenterar belägg för olika 

kategorier av finsk påverkan i språket och analyserar olika exempel som jag valt ur 

texterna. Jag har valt att dela in beläggen i tre olika kategorier, lexikal språkväxling 

enligt ordklass, kulturbunda uttryck och finlandismer. Jag ser också på explicita och 

implicita tvåspråkighetsmarkörer. Slutligen jämför jag mängden och frekvensen av 

finska sekvenser i de båda böckerna samt ser på berättarens betydelse för förekomsten 

av finska inslag. 

Undersökningen visar att båda ungdomsromanerna innehåller rikligt med finska 

sekvenser men medan Brev till världens ände främst består av ordlån ingår det i Ivoria 

mera längre sekvenser. De flesta språkväxlingssekvenserna blir direkt eller indirekt 

översatta. Läsaren får i allmänhet tydliga ledtrådar i kontexten om vad den finska 

sekvensen betyder eller åtminstone ges läsaren motsvarande information om händelser 

och känslor som är viktiga för berättelsen. 

 

 

  

 

NYCKELORD: språkväxling, finska, svenska, tvåspråkighet, litterär flerspråkighet



 

 



5 

 

1 INLEDNING 

 

Ett av mina största fritidsintressen ända sedan barndomen har varit att läsa. Redan som 

lågstadieelev var jag en trogen kund på byns bibliotek som höll öppet två eftermiddagar 

i veckan. Det gällde att planera sina lån för att inte bli utan läsning till veckoslutet. 

Utbudet av litteratur på ett litet landsbygdsbibliotek var inte så stort, så från barnböcker 

via ungdomsböcker var steget kort över till vuxenlitteratur. På den ”gamla goda” tiden 

fanns det en klok bibliotekarie, en av klasslärarna på lågstadiet, som varsamt eller 

ibland mindre varsamt avstyrde lån av sådan vuxenlitteratur som han inte ansåg vara 

lämplig för barn. 

 

Jag har alltid fascinerats av litteratur och språkanvändning. Genom att variera språket 

kan den skrivna texten riktas till olika mottagargrupper. Inte bara ämnesvalet för texten 

utan även språket som används och hur språket används kommer att sålla läsarna. I våra 

dagar när medierna tävlar om läsarnas uppmärksamhet har det blivit en kamp om 

potentiella läsare. Det gäller att föra fram det man vill ha sagt på ett lockande sätt. 

 

Det har i massmedierna diskuterats huruvida den på papper tryckta boken är av 

utrotningshotad art på grund av den ökade tillgången till böcker på cd-skivor och på 

internet. Av detta scenario syns det dock ännu inga tecken. Utgivningen av 

finlandssvenska böcker i Finland har emellertid alltid varit en liten nisch. En kategori 

som kanske speciellt lider av detta är ungdomslitteraturen. Det är relativt lätt att få 

böcker utgivna på svenska i Finland men upplagorna är små (Orava 2009). 

Finlandssvenskarna i Finland utgör endast cirka 5,4 % av befolkningen 

(Statistikcentralen 2010). Detta gör att marknaden för finlandssvensk ungdomslitteratur 

är begränsad. Det är därför sannolikt att många finlandssvenska läsare känner bättre till 

ungdomsböcker skrivna av svenska författare från Sverige. Ändå finns det även i våra 

dagar ungdomsboksförfattare som är aktiva och ger ut böcker med teman som berör 

svenskspråkiga ungdomar i Finland. Jag tycker att det är viktigt för den som studerar 

svenska att känna till författare i Svenskfinland för att kunna ge ungdomar tips om 

litteratur som behandlar deras förhållanden och vardag.   

  



6 

 

Efter att jag under år 2009 läst två kurser i Barn- och ungdomslitteratur har intresset 

ytterligare ökat. Jag har därför bestämt mig för att i min pro gradu avhandling fördjupa 

mig i finlandssvensk ungdomslitteratur och dess specifika drag. Under kurserna i Barn- 

och ungdomslitteratur vid Vasa universitet och vid Åbo akademi bekantade jag mig 

bl.a. med ungdomsromaner skrivna av Annika Luther och blev intresserad av att 

närmare analysera hennes språk och hur hon använder flerspråkighet i böckerna. 

 

 

1.1 Syfte 

 

Syftet med min avhandling är att undersöka hur tvåspråkighet kan framställas i 

finlandssvensk ungdomslitteratur. Jag har för min undersökning valt två 

ungdomsromaner skrivna av den finlandssvenska ungdomsboksförfattaren Annika 

Luther. Mitt val föll på Luther eftersom hon är en aktuell författare som skrivit flera 

ungdomsböcker under 1990- och 2000-talet. Hon skriver på svenska, främst för 

ungdomar i Finland, och hon vill skriva om och för ungdomar på ett språk som 

ungdomar känner igen. Luther anser att ungdomar behöver böcker som utspelas i 

miljöer de känner igen. (Pedersen 2009.) Hennes vilja att skriva för ungdomar på 

ungdomars eget språk leder till språkliga val i texten eftersom miljöerna där romanernas 

händelser utspelar sig är genuint tvåspråkiga.  

 

Jag undersöker hur författaren använder språket för att nå sitt mål, att få ungdomar att 

känna igen sig i romanernas miljöer. Den språkliga miljö som svenskspråkiga 

ungdomar, speciellt i södra Finland, växer upp i och lever i är fascinerande på grund av 

kontinuerlig påverkan av finskan, både det finska språket och den finska kulturen. 

Många finlandssvenska ungdomar, åtminstone i städer och tätorter, lever i en tvåspråkig 

omgivning som hela tiden ger upphov till tillfälliga språklån, eller åtminstone kräver en 

viss förståelse av sådana. 

 

Jag ser också på författarens beskrivningar av omgivning och yttre förhållanden för att 

ta reda på i vilken grad finskans påverkan syns i kontexten. Jag kommer att studera hela 

texten, både det narrativa och romankaraktärernas dialoger. Mitt antagande är att 



7 

 

finskans dominerande ställning i huvudstadsregionen kommer att synas tydligt både i 

kontexten och i dialogerna i de båda böckerna.  

 

I min undersökning kommer jag att peka på och beskriva de tecken på påverkan av 

finskan som syns i författarens texter. Jag diskuterar även hur dessa påverkar 

textförståelsen. När jag diskuterar textförståelsen gör jag det ur en enspråkigt svensk 

läsares synvinkel, min avsikt är att undersöka i vilken mån tvåspråkigheten i Luthers 

texter försvårar förståelsen. Jag ser också närmare på hurudana markörer författaren 

använder sig av för att markera tvåspråkliga sekvenser. 

 

I dialogerna förväntar jag mig att hitta vardagsspråk, ett språk påverkat av den 

finskspråkiga majoritet som finlandssvenskar ofta lever mitt i. Enligt Saari, som 

undersökt Helsingfors som talgemenskap, är det vanligt att finlandssvenska ungdomar 

tar in finska inslag i informella samtal (Saari 2009). Jag vill ta reda på hur Luther använt 

sig av språkväxling och tillfälliga lån i sina texter för att ge berättelserna lokalfärg och 

autenticitet. 

 

Eftersom jag vill se på dagens ungdomslitteratur och hur den påverkas av språkliga 

förhållanden i vår tid valde jag Luthers två senast utgivna ungdomsböcker. Ett delsyfte 

med min avhandling är också att jämföra de två böckerna med varandra. Böckernas 

gemensamma drag är att båda är skrivna på 2000-talet och utspelar sig i Helsingfors och 

i trakterna kring Helsingfors. Jag ser i min undersökning på skillnaderna i de finska 

sekvensernas längd och frekvens och jämför böckerna med varandra.  

 

 

1.2 Material 

 

Mitt undersökningsmaterial består av två ungdomsböcker skrivna på 2000-talet av den 

finlandssvenska ungdomsboksförfattaren Annika Luther. Författaren var bekant för mig 

sedan tidigare. Min första kontakt med henne som författare fick jag under kursen i 

barn- och ungdomslitteratur på Vasa universitet våren 2009. Luther är en av få nutida 

finlandssvenska författare vars målgrupp är ungdomar. Ivoria gavs ut år 2005 och Brev 



8 

 

till världens ände, som är den nyaste av hennes ungdomsromaner, kom ut år 2008. 

Materialet bör vara nytt för att ge en så genuin bild som möjligt av hur 

ungdomslitteratur kan se ut i våra dagar.  De både romanerna har också kommit ut i 

finsk översättning, Ivoria år 2009 och Kirje maan ääriin år 2008. 

 

1.2.1 Författaren Annika Luther 

 

Annika Luther är en av de mest etablerade svenskspråkiga ungdomsboksförfattarna i 

vårt land. Humor, samhällsengagemang och spännande intriger är några av 

kännetecknen på hennes böcker. Det finns en känsla för språket i hennes böcker. 

Texterna är förankrade i det finlandssvenska Helsingfors med hjälp av finlandssvenska 

och finska uttryck, som bakas in i texten (Larsdotter 2008).   

 

Om sitt förhållande till svenska språket säger författaren att hon har ett typiskt 

finlandssvenskt förhållande. Först när hon själv fick barn märkte hon att hon ville ge 

något av finlandssvenskheten vidare till sina barn, hon ville att de skulle sjunga sånger 

och läsa böcker som hon kom ihåg från sin egen barndom. Fördelen med att vara 

finlandssvensk är att man har tillgång till både den finska och den svenska kulturen 

säger hon i en intervju. (Orava 2009.) 

 

Annika Luther är född år 1958 i Helsingfors där hon fortfarande är bosatt och jobbar. 

Luther är utbildad biolog med lärarbehörighet, hon arbetar som lektor vid Tölö 

gymnasium och undervisar i biologi, geografi och humanekologi. Sina somrar 

tillbringar hon på familjens sommarställe i Bromarv (Orava 2009). Annika Luther vill 

inte kalla sig författare trots att hon skrivit fem ungdomsromaner, ”Det är trevligt att 

skriva, men jag är lärare, inte författare” säger hon (Pedersen 2009). Annika Luther har 

förutom ungdomsromaner skrivit artiklar, översatt facklitteratur och deltagit i en 

historiebok. Hon har ända sedan ungdomen varit intresserad av historia och läste mest 

historiska romaner och fantasy. (Orava 2009.) 

 

Annika Luther halkade in på författarbanan under den ekonomiska depressionen på 

1990-talet när det blev brist på jobb för en frilansande översättare som var 



9 

 

hemmamamma med små barn. Boken Bronsåret var hennes första bok och kom ut år 

1995.  Bronsåret utspelar sig på två tidsplan mellan vilka man kan förflyttas på magisk 

väg. Detta grepp är välkänt från fantasylitteraturen och författaren säger själv att hon 

alltid varit fascinerad av fantasy, t.ex. C.J. Lewis Narniaböcker (Pedersen 2009). 

 

Hennes roman Brev till världens ände belönades med Topeliuspriset 2008. 

Topeliuspriset beviljas årligen en högklassig ungdomsbok. Priset har delats ut sedan år 

1946 av Finlands ungdomsförfattare. (Söderströms 2010.) I Annika Luthers böcker 

möts olika språk, finska, svenska och engelska. T.ex. i romanen Gårdshuset 

förekommer hela repliker på alla tre språken, men också ett ungdomsspråk där språken 

blandas. Hon tycker om att skriva om och för ungdomar på ett språk som ungdomar 

känner igen. Luther anser att ungdomar behöver böcker som utspelas i miljöer de känner 

igen. (Pedersen 2009). 

 

1.2.2 Boken Ivoria 

 

Ivoria gavs ut på Söderströms förlag år 2005. Bokens titel Ivoria är namnet på den lek 

som familjen Sidiki från Elfenbenskusten hittat på för att fördriva tiden under långa och 

tråkiga timmar av väntan hos olika myndigheter. Ivoria fick sitt namn från familjens 

ursprungliga hemland, Côte d’Ivoire eller Elfenbenskusten, och leken skapades för att 

hålla liv i barnens minnen av sitt hemland. Ivoria blev med tiden en slags ersättning för 

allt som familjen Sidiki lämnat bakom sig. Ivoria fick ersätta både religion, släkt och 

historia. Genom att prata om Ivoria höll föräldrarna minnena från Västafrika vid liv.  

 

Familjen har ansökt om uppehållstillstånd i Finland efter att ha nekats ett sådant både i 

Frankrike och i Sverige men inte heller i Finland beviljas det. När polisen stormar 

lägenheten för att utvisa familjen ur Finland flyr bokens huvudperson Alphonse via 

balkongen in till grannen och vidare ut i det fria. Han är nu ensam och utkastad i ett 

ruggigt och ogästvänligt Helsingfors i november. Det blir hans räddning att han träffar 

Una Alexandra Mikkonen under allhelgonanatten. Una är en vanlig, slarvig, 

varmhjärtad tonårsflicka som är redo att engagera sig i Alphonse och i hans liv. Boken 

skildrar med stark inlevelse hur Una och hennes vänner Milla och Sampo försöker 



10 

 

hjälpa Alphonse i hans kamp för att få stanna i Finland och kunna slutföra sina 

gymnasiestudier. 

 

Una, och hennes barndoms barnflicka Milla, människorättsaktivist, som tillfälligt jobbar 

som städare i Unas skola, inkvarterar Alphonse i ett bortglömt vindsutrymme i skolan. 

Efter många sorgliga och humoristiska förvecklingar, med inslag av både tonårskärlek 

och gamla tanter med kikare, får Alphonse tillstånd att stanna i Finland för att slutföra 

sina studier. Det språk som Una och Alphonse använder sinsemellan är en blandning av 

Alphonses sverigesvenska som han tillägnat sig under några år i Malmö och Unas 

helsingforsiska.   

 

En av bokens goda sidor och en av orsakerna till att jag valt att ta den med i min analys 

i denna avhandling är möjligheterna för den unga finlandssvenska läsaren att känna igen 

sig i boken. Det är intressant och givande att läsa en ungdomsbok som bekräftar miljön 

och atmosfären i den stad man känner till eller bor i. Personerna i boken åker metro och 

åttans spårvagn, de rör sig längs Runebergsgatan och i Gräsviken. En annan god sida är 

dialogen med inslag av slang och finska ord och uttryck. 

 

I boken förekommer hela repliker på finska eftersom Una är van vid en tvåspråkig 

omgivning. Sampo, Millas pojkvän, som är samhällsaktivist och gärna engagerar sig för 

de svaga, talar helst bara finska och i dialogerna förekommer en naturlig kodväxling. 

Milla, som ofta blir tolk mellan svenskspråkiga Alphonse och finskspråkiga Sampo, 

använder uttrycksfullt både svenska och finska ord i samma mening. Detta sätt att 

skriva har författaren använt sig av för att få läsaren att känna igen sig. För många 

finlandssvenska ungdomar i dag är det så här verkligheten ser ut. Annika Luther har 

själv sagt i en intervju att hon vill skriva om ungdomar, för ungdomar, på ett språk som 

de känner igen (Pedersen 2009).   

  

1.2.3 Boken Brev till världens ände 

 

Brev till världens ände är en bok om svartsjuka, skuld och vänskap. Om hur mycket illa 

man kan göra varandra utan att det märks och om vad som händer sedan. 



11 

 

Huvudpersonerna i boken är Viktor Blomberg och Jesper Madsen-Mörch som är 

kompisar och just har gått ut nian. Det är deras första sommar med sommarjobb och de 

annorlunda sociala kontakter som en arbetsplats ger. Pojkarna sommarjobbar på 

Zoologiska museet som under sommaren skall förberedas för en omfattande sanering. 

Viktor försöker sälja plastdinosaurier och är flyttkarl medan Jeppe sorterar skalbaggar 

samt deltar i ett projekt där det gäller att rädda en skog från ett Lidl-bygge.  

 

Viktor som tidigare blivit mobbad i skolan och då blivit omhändertagen av sin enda vän 

Jeppe, faller på nytt in i sina mindervärdeskänslor. Han blir bara mera osynlig ju mera 

synlig Jeppe blir. Han retar sig mer och mer på Jeppe som plötsligt blivit så viktig och 

självsäker. Det är i alla fall vad Viktor tycker och avundsjukan förgiftar honom så till 

den grad att han till slut tycker att allt Jeppe gör och säger är odrägligt och överlägset. 

Till slut bestämmer han sig för att spela alla ett spratt. Fast han förstår inte hur illa det 

kunde ha gått innan det nästan är för sent.   

  

Viktor och Jeppe är båda svenskspråkiga och går i en svensk skola men på arbetsplatsen 

får de plötsligt mycket mera direktkontakt med finskan. Många av arbetskamraterna är 

finska och flyttkarlarna är ryskspråkiga ester som pratar ryska och estniska med inslag 

av enstaka finska ord. Pojkarnas språk är finlandssvenska och boken innehåller många 

finlandismer och finska ord och uttryck som är vanliga i finlandssvenskt språkbruk.  

 

Bokens händelser utspelar sig i Helsingfors och på familjens sommarställe i 

Mickelspiltom. Platserna beskrivs trovärdigt med gatunamn och rutter som är tagna 

direkt ur det verkliga livet. Läsaren får en bild av hur det är att leva som tvåspråkig i en 

miljö där majoritetsspråket är mycket dominant. Namn på platser och personer är ofta 

på finska och Luther som själv också lever i denna miljö låter i boken läsaren se hur 

verkligheten ser ut. I sina kontakter med polisen måste Viktor kunna framföra sitt 

ärende på finska, han som till och med blir nervös av att tala svenska med polisen. Han 

måste till exempel bokstavera sitt namn Blomberg för polisen när han anmäler ett 

överfall som han blir vittne till från sitt fönster. 

 



12 

 

1.3 Metod 

 

Min undersökning är en deskriptiv analys av två ungdomsböcker. Avsikten med 

analysen är att identifiera och beskriva drag som kan anses specifika för svenskan i 

Finland, speciellt i Helsingfors, och hur dessa finlandssvenska särdrag används i 

böckerna. I avhandlingen använder jag mig genomgående av kvalitativa metoder, både 

vid närläsningen av de båda texterna och vid analysen. Jag läser båda böckerna och 

markerar alla ord och uttryck som enligt min bedömning avviker från standardsvenska.  

Som norm för att avgöra vilka ord som är gångbara i sverigesvenska använder jag 

Svenska Akademiens ordlista och vid översättningar från finska till svenska Suomi–

ruotsi–suursanakirja. 

 

I min avhandling diskuterar jag den språkväxling som förekommer i texterna. I 

begreppet språkväxling omfattar jag både kodväxling och lån eftersom det är svårt att 

dra en tydlig gräns mellan dessa begrepp. Definitioner av begreppen kodväxling och lån 

behandlar jag i kapitel 3.1.    

 

Till viss del använder jag komparativa metoder eftersom det är två ungdomsromaner 

som analyseras. Det kommer att innebära jämförelser mellan språkbruket i de båda 

böckerna. Främst kommer jag dock att kontrastera mot standardsvenska och undersöka 

språkliga drag som avviker från denna. 

 

Undersökningen har också drag av sociolingvistisk forskning eftersom den försöker visa 

hur omgivningen påverkar språkbruket. Sociolingvistiken är den vetenskapsgren som 

undersöker språkets funktion i samhället. Inom sociolingvistisk forskning studeras den 

sociala och kulturella delen av språket, hur språket förändras i olika sammanhang och 

vad det har för betydelse på vilket sätt vi talar. Samhället påverkar språket och språket i 

sin tur samhället. (Einarsson 2004: 16.) Man kan alltså tala om tre olika sorters samband 

mellan språk och samhälle. Samhällsstrukturen påverkar det språkliga beteendet 

samtidigt som också det motsatta förhållandet råder, dvs. det språkliga beteendet 

påverkar samhället. Båda förhållandena råder på så sätt att samhälle och språk påverkar 

varandra. (Einarsson 2004: 17.) 



13 

 

I romanerna Ivoria och Brev till världens ände förekommer det också tvärspråkligt 

inflytande från andra språk än från finskan. Jag antar ungdomar ofta tar in lånord från 

andra språk i sitt vardagsspråk men dessa influenser på språket kommer jag inte att 

behandla i denna avhandling. Viktor säger t.ex. i exempel 47 att ”chanserna att bli 

upptäckt nästan null”. Null är tyska och betyder noll och Viktor använder sig av null för 

att beskriva hur liten risk det faktiskt är att bli upptäckt.  

 

Jag diskuterar de olika typerna av finsk påverkan som kan ses i texterna. För att 

bestyrka mina belägg för finska influenser presenterar jag exempel på olika typer av 

finska inslag. De finska inslagen har jag valt att dela in i olika kategorier. Kategorierna 

som jag använder mig av är lexikal språkväxling, som jag behandlar enligt ordklass, 

kulturbundna uttryck och finlandismer. Kategorierna har jag kommit fram till deduktivt, 

genomläsningen gav klara indikationer på tre huvudgrupper för de finska sekvenserna. 

Jag har valt att i min analys kursivera de ord eller sekvenser som jag analyserar för att 

betona vad som kan vara svårt för en enspråkigt svensk läsare att tillgodogöra sig. 

  

Jag undersöker också tvåspråkighetsmarkörer i texten. Jag vill veta om författaren 

markerar finska inslag och i så fall hur och därtill undersöker jag hur mycket hon valt att 

översätta och förklara finskspråkiga ord och deras betydelser i texten och på vilket sätt 

hon gör det. Tvåspråkighetsmarkörerna behandlar jag enligt markörernas placering på 

en glidande skala från explicita till implicita markörer. Eriksson och Haapamäki (2010) 

har i sin artikel använt sig av denna indelning. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



14 

 

2 BARN- OCH UNGDOMSLITTERATUR 

 

De böcker som jag undersöker med avseende på språkbruket är skrivna för ungdomar. 

Gränsen mellan litteratur skriven för ungdomar och litteratur skriven för vuxna är inte 

alltid så klar utan kan sägas vara svävande. Därför diskuterar jag i detta kapitel vad som 

avses med barn- och ungdomslitteratur och på vilket sätt den skiljer sig från litteratur 

skriven för vuxna.  

 

Det har visat sig vara svårt för litteraturforskare att få fram en klar och entydig 

definition på barn- och ungdomslitteratur som allmänt kan accepteras. Inom allmän 

litteraturvetenskap behandlas barnlitteratur ofta som litteratur av lägre klass och jämförs 

med t.ex. populärlitteratur eller kvinnolitteratur (Nikolajeva 2004: 13.) Många forskare 

betraktar också barn- och ungdomslitteraturen som endast en genre. Enligt Nikolajeva är 

det dock inte fråga om någon enhetlig genre. Inom barn- och ungdomslitteraturen 

förekommer det romaner som kan placeras inom många olika genrer, t.ex. fantasy, 

science fiction, äventyr och kärlekshistorier (Nikolajeva 2004: 67-70). Det förekommer 

också olika typer av tematik i modern ungdomslitteratur. Som exempel kan nämnas 

kontakten mellan tonåringen och föräldrarna, idrott, politik och olika teman från 

skolvärlden.   

   

När man talar om barn- och ungdomslitteratur avses vanligen prosaberättelser som 

oftast motsvarar vuxenlitteraturens romaner. Nikolajeva definierar barn- och 

ungdomslitteratur som ”litteratur skriven, publicerad, marknadsförd och behandlad av 

experter med barn som dess huvudsakliga publik”. Med barn avser hon då barn och 

ungdomar mellan 0 och 18 år, enligt Förenta Nationernas definition. (Nikolajeva 2004: 

15.) Därmed kommer definitionen att omfatta båda de kategorier som vi i dagligt tal 

använder, både barnlitteratur och ungdomslitteratur. I min avhandling kommer jag att 

använda begreppet ungdomslitteratur enligt Nikolajevas definition. 

 

Typiskt för barn- och ungdomslitteratur har länge varit kravet på ett lyckligt slut men 

numera råder det inte längre endast idyll i ungdomsromanens värld. Lundqvist (1994: 

277–279) säger att den ökade toleransen av vad som kan behandlas i en ungdomsbok 



15 

 

kan sammanfattas som att unga läsare inte längre behöver skyddas från det outhärdliga. 

Hon anser att det är ett misstag att tro att ungdomar kräver ett uppskruvat tempo i sin 

litteratur. Ungdomar kräver det samma som vuxna läsare, att författaren litar på sin 

historia och kastar sig in i historiens våld. Trenden i dag är att gränsen mellan barn- och 

vuxenlitteratur blir allt suddigare. Detta hänger samman med att också litteratur för barn 

numera betraktas som ett estetiskt fenomen och barnen ses som aktiva 

kulturkonsumenter (Nikolajeva 2004:20). 

 

Det för ungdomar typiska talspråket med förenklad syntax och variationslösa ordval är 

inte längre dominerande inom ungdomslitteraturen även om det alltjämt förekommer. 

Fortfarande kan man dock träffa på elliptiska satser och överdrivet användande av 

skiljetecken, t.ex. tre punkter eller många utropstecken. (Lundqvist 1994: 278.) 

 

Inom barn- och ungdomslitteraturen spelar maktfrågan en betydande roll. Medan det om 

t.ex. kvinnolitteratur kan sägas att den skrivs om, för och av kvinnor kan denna princip 

inte överföras på barn- och ungdomslitteratur. När det gäller litteratur för barn och 

ungdom stämmer mönstret enbart delvis, barnlitteratur är litteratur om och för barn men 

inte skriven av barn. Nikolajeva konstaterar också att de vuxna jämfört med barnen har 

obegränsad makt i samhället. Barn har inte möjlighet att delta i det politiska och sociala 

beslutsfattandet utan förväntas bara lyda regler och förordningar som stiftats av vuxna. 

Detta uppfattas som en norm både i verkligheten och i litteraturen. (Nikolajeva 2004: 

16–17.) 

 

Annika Luthers ungdomsböcker Ivoria och Brev till världens ände behandlar båda 

tematik som är förhållandevis vanlig i litteratur skriven för unga läsare. I Ivoria 

avhandlas allvarliga och aktuella teman som invandring och rasism samtidigt som den 

också berättar historien om två förälskade ungdomar. Brev till världens ände behandlar 

svåra teman som vänskap och svartsjuka. Skolmassakern i Kauhajoki och andra tragiska 

händelser i vårt land där ungdomar varit inblandade gör berättelsen om Viktor och 

Jeppe, och om hur det är att växa upp från pojke till man, till läsning som också berör 

och engagerar äldre läsare. 

 



16 

 

3 DET TVÅSPRÅKIGA SAMHÄLLET 

 

I detta kapitel tar jag upp några centrala fenomen som är väsentliga att känna till när 

man diskuterar ett språks direkta och indirekta inverkan på ett annat. Dessa fenomen är 

bl.a. kodväxling och olika former av lån från omgivande språk samt i svenskan i 

Finland rikligt förekommande finlandismer. Med finlandism avses ett ord eller uttryck 

som endast eller huvudsakligen används i svenskan i Finland eller som i Finland 

används i en annan betydelse än i Sverige (af Hällström–Reijonen & Reuter 2008: 6). 

 

Finland är ett officiellt tvåspråkigt land. Regeringsformen av år 1919 stadgar att 

Finlands nationalspråk är finska och svenska (Reuter 1997: 95). I Finland hade i slutet 

av år 2008 ca 5,44 % av befolkningen, eller ca 289 000 personer, svenska som 

modersmål (Statistikcentralen 2010). Finlandssvenskar känner ofta i sin vardag att 

svenskan i Finland är ett litet språk, ändå är svenskan ett stort språk med sammanlagt 

mer än 9 miljoner talare. Det är språkets ställning som minoritetsspråk som gör att det 

känns litet. Svenskan i Finland är ett komplett samhällsbärande språk och kan användas 

inom alla delar av vårt samhälle. (Tandefelt 2003: 11.)   

 

Finlandssvenskan är en varietet av svenskan, inte ett eget språk. Målet med språkvården 

på svenska i Finland bör vara att finlandssvenskan inte ska fjärma sig för mycket från 

den svenska som används i Sverige. Eftersom finlandssvenskan talas i ett annat 

samhälle med i viss mån en annan kultur än i Sverige måste den få ha vissa särdrag men 

framför allt skriftspråket bör hållas så nära sverigesvenskan som möjligt. (af Hällström–

Reijonen & Reuter 2008: 5.)  

 

Alla har vi ett behov av att vara unika men samtidigt vill de flesta ändå vara lika andra. 

Språket kan då vara ett av flera olika kulturdrag som betecknar ens kulturella hemvist. 

Tandefelt (1997: 62) har forskat kring språk och identitet utgående från förhållandena i 

Finland. Hon anser att fastän man skulle tro att det finns ett enkelt samband mellan 

individers språk och deras identifiering med den ena av språkgemenskaperna är det inte 

alltid så. Om en individ föredrar att identifiera sig med en annan språklig gemenskap än 

den vars språk han behärskar bäst kan det hända att det språkliga ursprunget ligger där. 



17 

 

Hon säger också att det kunde antas att den som behärskar båda språken lika bra skulle 

kunna tänkas vilja identifiera sig med båda språkgrupperna men att det än så länge inte i 

Finland existerar någon sådan verklig grupp som skulle hållas samman av sin 

tvåspråkighet. (Tandefelt 1997: 62.) 

 

Visapää har undersökt självidentifikation och språkbruk bland ungdomar i en 

finlandssvensk skola. I sin undersökning intervjuade hon 13-åringar i ett svenskt 

högstadium i Helsingfors. Frågan hon ville ha svar på var hurudan språklig identitet de 

har. I de svenskspråkiga skolorna i Helsingfors utgör de tvåspråkiga eleverna redan en 

stor del av eleverna. Visapää drar av sin undersökning slutsatsen att det går att urskilja 

en särskild tvåspråkig identitet. De barn som vuxit upp i ett hem med en svenskspråkig 

och en finskspråkig förälder håller på att bygga upp en egen identitet. De vill identifiera 

sig som tvåspråkiga (Visapää 1996: 30.) År 1998 undersöktes lågstadieelevers 

språkbakgrund ur olika synvinklar och resultatet visar att eleverna från tvåspråkiga och 

finskspråkiga hem, alltså elever som redan från början använt finska vid sidan av 

svenska, läsåret 1998–1999 utgjorde 35 % av eleverna. Denna grupp är alltså de barn 

som kan tänkas bli balanserat tvåspråkiga. (Oker–Blom, Geber & Backman 2001: 14.)   

 

  

3.1 Kodväxling och lån  

 

Kodväxling är en term som används för att beskriva hur talare medvetet växlar mellan 

två språk eller mellan två språkliga varieteter. Kodväxlingsforskare har inte kunnat enas 

om en enda allmängiltig modell för tvåspråkiga individers kodväxlingsbeteende 

(Berglund 2008: 95). Olika forskare har definierat kodväxling på lite olika sätt. I denna 

avhandling kommer jag att använda mig av den definition som Berglund beskriver i sin 

doktorsavhandling ”Ett barns interaktion på två språk. En studie i språkval och 

kodväxling”. Berglund definierar kodväxling som ett bruk av två språk i samma 

yttrande eller under samma konversation. Kodväxling kan innefatta 1) ett ord, 2) en fras 

eller 3) en sats/en mening. Kodväxling används som en samlande term för en rad 

språkkontaktfenomen t.ex. olika former av inlåning. (Berglund 2008: 98-100.) Carol 

Myers-Scotton (2006: 241) definierar klassisk kodväxling så att den innehåller element 



18 

 

från två eller flera språkvarianter i samma mening, men att grammatiska regler till bara 

en av varianterna kontrollerar meningen. Hon konstaterar också att den som använder 

sig av klassisk kodväxling måste vara tillräckligt väl bevandrad i de båda språkens 

strukturer för att kunna använda sig av de välkonstruerade satser som kodväxling ofta 

innebär (Myers–Scotton 2006: 242). Kodväxling förekommer både i muntlig och i 

skriftlig kommunikation. Forskning om kodväxling har dock främst varit inriktad på 

muntlig framställning.  

 

I samtal mellan tvåspråkiga är det vanligt med kodväxling förutsatt att bägge deltagarna 

förfogar över dubbla register (Börestam & Huss 2001: 95). Officiellt är ca 5,4 % av 

Finlands befolkning svenskspråkig men gränsen mellan språken är i praktiken inte så 

skarp (Statistikcentralen 2010). Detta beror på att den officiella språkstatistiken endast 

visar vilket språk som angetts som modersmål i folkbokföringen men svenskan i 

Finland omfattar också i praktiken ett stort antal nominellt finskspråkiga som genom 

äktenskap, familjebakgrund med en svensk förälder, utbildning, yrkesverksamhet eller 

en bakgrund som sverigefinnar talar svenska ofta och i många sammanhang.  

 

Kodväxling är vanlig bland tvåspråkiga och forskare (bl.a. Grosjean 1982) har 

dokumenterat att kodväxling är en viktig del av tvåspråkiga barns och vuxnas vardag. 

För tvåspråkiga är kodväxling en naturlig aktivitet i samspelet med andra människor.  

Speciellt enspråkiga människor har länge haft en negativ inställning till kodväxling och 

ansett att den bara är en blandning av två språk utan regler och inte för något gott med 

sig. Ofta har det framhållits att tvåspråkiga inte lär sig någondera av språken ordentligt. 

Det är värt att notera att det inte egentligen finns några bevis för att kodväxling leder till 

halvspråkighet, att individen inte behärskar något av språken ordentligt. (Grosjean 

1982: 146–147.) Tvärtom är det dokumenterat att tvåspråkiga som kodväxlar, mycket 

väl behärskar de språk de växlar mellan. Det betyder att det inte nödvändigtvis är brister 

i ordförrådet som gör att individer i samspel växlar mellan två språk. (Aarsæther 2003: 

105.) Kodväxling förekommer i samtalssituationer när situationen förändras t.ex. när det 

kommer in nya deltagare. Kodväxling kan också förekomma utan att samtalssituationen 

förändras om deltagarna därigenom uppnår andra kommunikativa mål. Detta kallas 

metaforisk växling och visar att kodväxling inte ska ses som ett negativt fenomen utan 



19 

 

som ett uttryck för språklig kompetens. (Aarsæther 2003: 109.) Kodväxling kan alltså 

anses vara ett uttryck för kreativ användning av språkliga resurser och är ett positivt 

samtalsfenomen som vittnar om en hög språklig kompetens i två språk. Kodväxlingen är 

också en samtalsresurs. (Aarsæther 2003: 127-128.) 

 

I min avhandling använder jag begreppet språkväxling när jag diskuterar språkbyte i 

texterna. Jag har valt att använda språkväxling för att i begreppet kunna innefatta både 

kodväxling och tillfälliga ordlån. 

 

 

3.2 Finlandismer 

 

I Finlandssvensk ordbok definieras en finlandism som ett ord eller ett uttryck som 

huvudsakligen används i svenskan i Finland. En finlandism kan också vara ett ord eller 

ett uttryck som i finlandsvenskan används i annan betydelse än i svenskan i Sverige (af 

Reijonen–Hällström & Reuter 2008: 6). Finlandismerna har olika ursprung och är av 

varierande ålder. Finlandismer kan vara arkaismer d.v.s. föråldrade uttryck o. dyl., de 

kan också bero på inflytande från andra språk eller från finlandssvenska dialekter. 

Finlandismer som beror på inverkan från finskan kallas fennicismer och de som kommit 

in i språket från ryskan kallas russicismer. Bara en liten del av finlandismerna som 

förekommer är sådana som alltid används i stället för motsvarande rikssvenska ord och 

uttryck. (Reuter 1997: 99.)  

 

Ett språk är inte något statiskt och enhetligt utan det är naturligt att det varierar och 

förändras med tiden och med de människor som använder det. Det finns en del ord som 

tidigare var allmänna i svenskan men numera används endast i Finland, t.ex. barberare 

(frisör). En del finlandismer kommer från finlandssvenska dialekter t.ex. ped (cykel). 

Många ord och konstruktioner kommer från finskan, t.ex. lönegrop från finskans 

palkkakuoppa och fjärrljus från finskans kaukovalot. De här orden förekommer inte i 

sverigesvenska, i Sverige säger man att lönerna släpar efter och på bilen använder man 

helljus. I de här fallen är det fråga om översättningslån.  

 



20 

 

Frågan om bruket av finlandismer väcker tidvis livliga diskussioner, bland språkvårdare 

och andra experter. Det finns inget entydigt svar på när, var och hur finlandismer kan 

användas. Var och en som talar svenska i Finland bör vara medveten om dessa och ta 

ställning till när det är lämpligt med finlandssvenska ord och uttryck samtidigt som det 

är bra att i officiella sammanhang eller i kontakter med svenskspråkiga i Sverige känna 

till de vanligaste fallgroparna. I vardagliga och inofficiella sammanhang kan 

finlandismer berika språket. (af Hällström–Reijonen & Reuter 2008: 9–10.)  

 

Finlandismer förekommer på alla språkliga nivåer: uttal, morfologi, syntax, lexikon och 

semantik (Reuter 2000: 10). De finlandismer som jag granskar i min avhandling är 

främst lexikala. Lexikala finlandismer är den vanligaste förekommande kategorin av 

finlandismer. I min avhandling har jag använt Finlandssvensk ordbok som uppslagsverk 

när jag bedömer om ett ord kan räknas till gruppen finlandismer. Ordboken omfattar ca 

2550 uppslagsord. Den omfattar officiella finländska ord och uttryck, svenska ord för 

finländska företeelser, stilistiskt neutrala finlandismer, vardagliga uttryck, 

dialektfärgade uttryck, slangord och rent finska ord om de är väletablerade i 

finlandssvenskan. (af Hällström–Reijonen & Reuter 2008: 6.)   

 

 

3.3 Flerspråkighet i skönlitteraturen 

 

Som tidigare konstaterats är Finland ett tvåspråkigt land och det är naturligt att det 

förhållandet också påverkar det språk som finländska författare använder. Miljön för 

finlandssvenskar i Finland, speciellt i de södra delarna, är kraftigt påverkad av 

majoritetsspråket. I Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram för svenskan 

i Finland understryker Tandefelt ”Att på svenska återge en finländsk verklighet – 

svensk-, finsk- eller tvåspråkig – i skönlitterär form kräver ett språk med lokalfärg” 

(Tandefelt 2003: 144). Finska ord eller satser i en annars svensk text ger lokalfärg, 

läsaren blir medveten om det omgivande samhället och de språkförhållanden som råder 

där. Språkväxlingen kan också ge läsaren andra upplevelser. Att flerspråkig text 

inkluderar och exkluderar olika läsare kan också betraktas som någonting fruktbart 

(Tidigs 2007).  



21 

 

Litteraturvetaren och kritikern Michel Ekman har i sin artikel behandlat svårigheterna 

att skriva på svenska i Finland i dag. Enligt Ekman finns det åtminstone tre språkliga 

svårigheter. För det första är rent finlandssvenska miljöer sällsynta, många gifter sig och 

bildar familj över språkgränsen. För det andra präglar finskan miljöerna och språket 

mister många av sina konnotationer när det översätts. Dessutom är talspråket, speciellt 

hos ungdomar, starkt präglat av finskan. Dessa språkliga svårigheter märks enligt 

Ekman speciellt på att många författare har svårt att skriva lediga och naturliga dialoger. 

Den finlandssvenska som finns är uttryckligen ett talspråk och det leder till att den 

förvandlas när den fångas i skrift. (Ekman 1995: 210 – 212.) 

 

När författaren gör språkval för dialoger blir det en kompromiss mellan strävanden att 

skapa en så trovärdig dialog som möjligt och samtidigt kunna berätta så begripligt som 

möjligt (Lilius 1989: 116). Språkvalet påverkas också av de faktorer som, enligt 

sociolingvister som t.ex. Grosjean (1982: 135–145), också i andra sammanhang 

förorsakar språkliga variationer inom ett språk eller mellan språk, d.v.s. situationen, 

samtalspartnern, ämnet och det språkliga yttrandets funktion  

 

Forskning inom kodväxling har under åren främst riktat in sig på muntlig 

kommunikation. Kodväxling är dock ett känt fenomen också i skönlitteratur. Speciellt 

vanlig är växlingen mellan språk i minoritetslitteratur som t.ex. den finlandssvenska 

(Eriksson & Haapamäki 2010). Skönlitteratur skriven på svenska i Finland har sedan 

gammalt innehållit litterär flerspråkighet. Redan på 1850-talet hittas exempel på litterär 

flerspråkighet hos bl.a. Zacharias Topelius och under 1900-talet t.ex. hos lyrikern Elmer 

Diktonius. Finska har således sedan länge fogats in i svenska texter som skrivits i 

Finland. (Tidigs 2007.) 

 

En av de mest kända nutida finlandssvenska författare som använder sig av både finska 

och svenska i sina böcker är Kjell Westö. I sin romansvit om Helsingfors, skriven på 

svenska, blandar han på ett naturligt sätt in både enstaka ord och hela repliker på finska 

och ger därmed en bild av de språkförhållanden som rått i Helsingfors under olika tider. 

Eriksson och Haapamäki diskuterar i sin artikel Westös språkväxling i romanen 

Drakarna över Helsingfors, och konstaterar att han är en författare med gedigna 



22 

 

kunskaper i finska. Han är dessutom verksam i ett tvåspråkigt samhälle och man kan 

anta att en stor del av hans läsare kan tillgodogöra sig också sekvenserna på finska. 

(Eriksson & Haapamäki 2010.)  

 

I Sverige har Jonas Hassen Khemiri väckt diskussioner med sin bok Ett öga rött som är 

skriven på en form av förortssvenska, s.k. blattesvenska. Språket, vars påverkan syns i 

Khemiris bok, är arabiska. Han lanserades som invandrarförfattare och en av de första 

som skrivit på äkta rinkebysvenska. Boken visade sig dock inte vara skriven på 

rinkebysvenska utan på ett av författaren påhittat språk med inslag av förortsslang 

(Pettersson 2006). 

 

Eriksson och Haapamäki vill i sin artikel ”Att analysera litterär flerspråkighet” föra 

fram en modell för analys av flerspråkighet i skönlitteratur. Författarna skiljer i sin 

artikel mellan två olika kategorier av språkväxling, latent och manifest. Latent 

språkväxling innebär att läsaren av kontexten förstår att också ett annat språk än det som 

texten är skriven på är närvarande i texten. Den latenta språkväxlingen kan ges tillkänna 

genom att författaren genom kommentarer uttrycker att något i texten försiggår på ett 

annat språk, t.ex. genom att säga att någon av personerna talar engelska. Latent 

språkväxling kan också uttryckas genom att handlingen är förlagd till ett land där de 

flesta invånarna talar ett visst språk och läsaren själv drar slutsatsen att så sker även i 

textens handling. (Eriksson & Haapamäki 2010). 

 

I min avhandling kommer jag att koncentrera mig på det som Eriksson och Haapamäki i 

sin modell för analys av litterär flerspråkighet kallar manifest språkväxling. Manifest 

språkväxling syftar på texter som innehåller enskilda ord eller längre sekvenser på ett 

annat språk än det språk som huvudsakligen använts i texten. Manifest språkväxling kan 

förekomma med varierande frekvens (Eriksson & Haapamäki 2010.) Det kan t.ex. 

förekomma enskilda ord som endast en viss person på några få ställen i texten använder 

sig av, en finlandism är ett bra exempel. Huvudpersonen säger t.ex. alltid roskis när han 

avser soppåsen eller någon säger tennistossor i stället för fritidsskor. Ordet kan 

förekomma genomgående i hela boken eller endast en gång. Frekvensen kan också 

variera genom att någon av romankaraktärernas repliker alltid skrivs på ett från textens 



23 

 

huvudspråk avvikande språk. Jag kommer att behandla språkväxlingsfrekvensen i 

kapitel åtta, där jag jämför de två ungdomsromanerna ur olika perspektiv. 

Språkväxlingssekvenserna varierar även i fråga om hur explicit eller implicit 

sekvenserna är markerade. Författaren kan låta språkväxlingen följas direkt av en 

översättning eller också låta sekvensen stå helt omarkerad. En replik skriven på finska i 

en text vars huvudspråk är svenska kan antingen följas av en översättning, den kan 

följas av en förklaring som återger repliken med andra ord fast på svenska eller den kan 

stå helt omarkerad. (Eriksson & Haapamäki 2010.) 

 

Den tredje och sista kategorin, som Eriksson och Haapamäki behandlar som en 

underkategori till manifest språkväxling, är integrering. Integrering betyder hur väl 

språkväxlingssekvensen är anpassad till det inlånande språket grammatiskt, alltså det 

kan vara fråga om enstaka finska ord som är anpassade till svenskans grammatiska 

system eller finska ord som behållit sina ursprungliga finska böjningsmönster. (Eriksson 

& Haapamäki 2010.)    

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



24 

 

4 LEXIKAL SPRÅKVÄXLING ENLIGT ORDKLASS 

 

Språkväxling i en individs språk kan bestå av enstaka ord eller av hela satser och 

meningar (se avsnitt 3.1). Eftersom händelserna i denna undersöknings två romaner 

utspelar sig i Helsingfors, bland svenskspråkiga ungdomar omgivna av finska i sin 

vardag, ses i texterna finska ord inbäddade i svenska meningar. Tandefelt konstaterar att 

ett frekvent bruk av finska ord när man primärt använder svenska inte är ovanligt bland 

svenskspråkiga talare i finskdominerade miljöer. Hon konstaterar dock att sådant 

språkbruk främst hör hemma i vardagligt tal (Tandefelt 2001: 41). Språklån kan bestå 

av ord från olika ordklasser. Jag har i detta kapitel valt att se närmare på ord ur olika 

ordklasser som i texten står ensamma, dvs. ett finskt ord i en annars helt svensk sats 

eller mening. Det vanligaste är att vi lånar substantiv men även andra ordklasser kan 

komma i fråga, då främst verb och adjektiv (Börestam & Huss 2001: 70). Interjektioner 

är också en ordklass som ofta inlånas. Interjektioner är uttrycksord som utgör spontana 

uttryck för känslor (Norstedts svenska ordbok 2007). 

 

Min analys är en deskriptiv analys där jag beskriver de inslag av finska sekvenser söm 

förekommer i romanerna. Luther skriver dock för ungdomar och hon använder ofta även 

inslag från andra språk än finskan i sina böcker. Jag har i min analys valt att inte 

redogöra för alla exempel utan valt de exempel som är relevanta för min undersökning. 

Jag kommer därför inte att kommentera sekvenser på andra språk än finska.  

 

 

4.1 Substantiv 

 

Ordklassen substantiv hör till de öppna ordklasserna som lätt tar in nya ord. Också i 

romaner är det lätt att låna in substantiv på ett främmande språk om de kan användas i 

grundformen. Problem med anpassningen kan uppstå när lånord skall användas i sådana 

konstruktioner som kräver böjning (Edlund & Hene 1992: 110).  

 

I Brev till världens ände har huvudpersonen Viktor sitt första riktiga sommarjobb och 

omgivningen är till stor del finskspråkig. Detta leder lätt till att termer och begrepp som 



25 

 

används i arbetslivet för många på arbetsplatsen endast är bekanta på finska. Eftersom 

Viktor jobbar på Zoologiska museet är orden som används i boken ofta termer från 

biologins ämnesområde.  

 

Ex. 1 Dessutom finns här både gammal granskog, lehtoja och ett 

jättefint nevakärr på ett ganska litet område och om vi kan 

yhdistä det med Noux det blir ännu bättre (Luther 2008: 93–

94). 

 

 

Det är filosofie doktor Saara Pohjankuru, pojkarnas chef, som beskriver problemet med 

att rädda ett skogsområde undan grävskoporna. Hon tar med sig pojkarna som 

assistenter för att undersöka ett skogsområde och de får då lyssna till hennes svenska 

som innehåller en stor mängd finska ord. Lehto betyder lund på svenska. Nevakärr är ett 

sammansatt ord. Ordet är sammansatt av det finska ordet neva som betyder myr, mosse 

och det svenska ordet kärr. (Suomi–ruotsi–suursanakirja 2004.) I meningen används 

också ett finskt verb, yhdistä (se avsnitt 4.2 om verb). Orden lehto och neva är finska 

termer ur biologins ämnessområde. I kontexten kan utläsas att orden är beteckningar för 

någonting som förekommer i naturen och som är värda att skyddas. Lehto kan inte 

förstås utan översättning men nevakärr ger en koppling till kärr och det är lätt att förstå 

att det är fråga om ett kärr av något slag. Exempel 2 innehåller också ett ordföljdsfel. 

”… om vi kan yhdistä det med Noux det blir ännu bättre” är en villkorsbisats där 

ordföljden ska vara finit verb + subjekt. 

 

Eftersom Viktor jobbar på Zoologiska museet förekommer också namn på djur och 

växter på finska. Nedan följer exempel på en fågelart.   

   

Ex. 2 Pekka trodde att han såg ett glidekorre men det var bara en 

räkättirastas (Luther 2008: 96). 

 

Också här är det Saara Pohjankuru som talar. Räkättirastas (latin Turdus pilaris) är en 

fågel vars läte är ett hest skvattrande, på finska räksytys (Koskimies 1998: 295). På 

svenska heter fågeln björktrast. I Brev till världens ände används räkättirastas bara för 



26 

 

att beskriva en fågelart som ofta påträffas. I exempel 2 finns också ett genusfel, ekorre 

är utrum och meningen borde lyda: Pekka trodde att han såg en glidekorre.  

 

Det förekommer också andra typer av substantiv. När Viktor vill beskriva att han känner 

sig ensam och övergiven på grund av Jeppes engagemang i sitt sommarjobb berättar han 

lite om vad Jeppe sysslar med. 

 

Ex. 3  Jeppe satt som limmad i sitt mörka rum och sorterade 

skalbaggar på urakka, eftersom tiden för Saaras 

undersökning höll på att rinna ut (Luther 2008: 120). 

 

 

Urakka används här i betydelsen ackord, som betyder avtal om att lönen baseras på 

utfört arbete och inte på åtgången tid (Norstedts svenska ordbok 2004). Kan också 

betyda entreprenad exv. lägga ut ett arbete på entreprenad (Suomi–ruotsi–suursanakirja 

2004). Urakka är ett finskt ord som också förekommer i svenska dialekter t.ex. i 

Karlebytrakten. Här får läsaren enligt min mening inga ledtrådar till vad urakka kan 

betyda. Urakka kunde tänkas syfta på någonting i omgivningen där Jeppe jobbar eller 

också kan urakka kanske konkret betyda det underlag där han sorterar skalbaggarna. 

Undermeningen med denna kommentar kan lätt gå den svenskspråkiga läsaren förbi. 

Min tolkning av denna kommentar är att den sägs av Viktor med en underton av 

förlöjligande, Jeppe sorterar skalbaggar som om han trodde att han skulle få mera betalt 

ju flera skalbaggar han hunnit sortera.  

 

Också Alphonse använder sig av finska ord fastän han ännu inte hunnit lära sig språket 

ordentligt. En del ord är sådana som han inte kunnat undgå att höra. 

 

Ex. 4 Och alla muttakuonor ser lika ut, instämde Alphonse som 

blivit beskylld för allt från tjuvåkning till bilstöld och 

vandalism, bara för att han bodde i samma stadsdel som ett 

gäng coola kurdpojkar han aldrig växlat ett ord med (Luther 

2005: 77). 

 

 

Mutakuono är finskans motsvarighet till svenskans svartskalle (Suomi–ruotsi–

suursanakirja 2004) och kan uppfattas som nedsättande om mörkhyade invandrare. Att 



27 

 

stavningen av ordet är felaktig är ett försök av författaren att visa att det är ett ord som 

fonetiskt är svårt för Alphonse att uttala. 

 

Det är ett vanligt grepp i flerspråkig litteratur att låta flerspråkighet träda fram i 

romankaraktärernas repliker, på det sättet får texten lokalfärg och läsaren ges en bild av 

en flerspråkig omgivning. Flerspråkig påverkan kan också ges synlighet i berättarens 

språk. I Ivoria använder sig författaren Annika Luther av en tredjepersonsberättare. 

Luther använder finska ord också i berättarens röst, inte endast i replikerna. Det typiska 

för en sådan tredjepersonsberättare är att alla personer omnämns som han eller hon 

(Nikolajeva 2007: 147). När Una funderar vad hon ska bjuda sina vänner på använder 

hon ett främmande ord, ett blandlån. 

 

Ex. 5 När Katarina var inne i sitt mest feministiska skede för ett 

antal år sedan brukade hon alltid bjuda sina hihhuliväninnor 

på det (Luther 2005: 64). 

 

Hihhuliväninnor är ett ord sammansatt av svenskans väninnor och finskans hihhuli. 

Enligt Suomi–ruotsi–suursanakirja (2004) används hihhuli om laestadian. Det används 

också i vardagligt tal om fanatiker. Läsaren får inte veta mera om dessa väninnor, det 

ges inga ytterligare förklaringar till vad för slags människor hihhuliväninnor är. Läsaren 

ges ett intryck av att hihhuli har någon form av koppling till veganism eftersom Una i 

texten förbereder mat som också veganen Sampo kan äta eller också kan läsaren 

möjligen koppla hihhuli till feminism. Det sägs dock inte i texten vad hihhuli betyder. 

 

 

4.2 Verb 

 

Verb hör liksom substantiven till de typiskt öppna ordklasserna och det är lätt att bilda 

nya verb i svenskan. Ordklassen verb är klart avgränsad mot andra ordklasser genom 

böjningen. (Hultman 2003: 140.) I analysmaterialet förekommer många finska verb som 

anpassats till svenska och böjs enligt svensk modell. Här skiljer sig verbanvändningen 

från användningen av substantiv eftersom substantiven ofta används utan att anpassas 

till svenska. 



28 

 

I Brev till världens ände används verbet hakata. I boken står Viktor stum medan Maira 

gråter så hon skakar. Hon har ännu en gång råkat illa ut och vill anförtro sig. 

 

Ex. 6 Och då sa jag sade att han får flytta ut genast och han 

hackade och skakade mig så jag bara flög och sedan stack 

han och var borta hela natten och nu var han här igen när jag 

kom på morgonen! (Luther 2008: 101). 

 

 

Det svenska ordet hacka kan förekomma både som substantiv och som verb. Verbet 

hacka betyder bokstavligen bearbeta med hacka (SAOL 2006). Det som Maira avser när 

hon använder hacka i exempel 28 är en av finskans betydelser av ordet hakata, 

nämligen slå. Hakata kan också betyda bulta, banka och hugga skog (Suomi– ruotsi–

suursanakirja 2004). Hakata används i finskan ofta också när misshandel eller slagsmål 

avses. 

 

I exempel 1 använder Jeppes förman Saara Pohjankuru verbet yhdistä. På finska är 

verbets grundform yhdistää och verbet kan användas i många olika betydelser bl.a. 

förena, koppla samman, sammanslå och införliva (ibid). I ovan nämnda text används 

verbet i betydelsen koppla samman. Noux nationalpark ligger väster om Helsingfors, i 

Vichtis, Esbo och Kyrkslätts kommuner. Tanken bakom Saaras uttalande är att om det 

fina skogsområdet som hon och medhjälparna försöker rädda kunde kopplas samman 

med Noux så kunde kanske opinionen vändas emot ett nybygge. Yhdistää används här 

på svenskt sätt när hon säger om vi kan yhdistä det med Noux. Verbet yhdistää används 

alltså på samma sätt som svenskans förena eller koppla samman skulle ha använts. Det 

är utbytbart med ett svenskt uttryck, man kan säga om vi kan koppla samman det med 

Noux. 

  

Yhdistää är ett finskt ord som är svårt att förstå för en svenskspråkig. I boken Brev till 

världens ände i kapitel 16 ger sig Viktor och Jeppe iväg ut i skogen med två forskare 

från zoologiska museet. Avsikten är att hitta orsaker för att om möjligt kunna stoppa 

den planerade skövlingen av ett skogsområde i Esbo. Efter en tung och varm förmiddag 

utan ett enda lovande fynd är Saara besviken och förklarar för pojkarna vad hon hoppats 

hitta.  



29 

 

Ex. 7 … och om vi kan yhdistä det med Noux det blir ännu bättre! 

(Luther 2008: 93–94). 

 

 

Förutom det finska verbet yhdistä använder författaren också ordet Noux i samma 

mening. Noux är det svenska namnet på stadsdelen Nuuksio i Esbo stad och känd för 

nationalparken Noux (på finska Nuuksion kansallispuisto). I Saaras replik ges inga 

förklaringar som kunde vägleda läsaren. Genomskinligheten i texten blir lidande 

eftersom det i samma replik finns många finska ord, lehtoja, nevakärr och yhdistä. Inte 

heller Noux kan anses så välkänt, för läsare utanför södra Finland, att det inte skulle ha 

krävt ett kompletterande tillägg. Ett litet tillägg, som t.ex. nationalpark, efter Noux 

skulle i hög grad öka förståelsen av repliken.  

 

Viktor som bor i en tvåspråkig omgivning är van vid att regelbundet höra finska och 

ofta också vara tvungen att själv tala finska. För honom känns det naturligt att använda 

sig av finska ord. 

 

Ex. 8 Jag drog den hastigt över kläderna och började inse att det 

var jag som förväntades korja undan högen (Luther 2008: 

55). 

 

Viktor kommer in i ett rum där det ligger en hög med illaluktande avfall, och han förstår 

att det är hans uppgift att ta itu med arbetet att röja undan avfallshögen. Korja kommer 

från finskans korjata. Korjata har enligt Suomi–ruotsi–suursanakirja (2004) flera olika 

betydelser. Det betyder 1 a) reparera, laga 1 b) rätta till, justera 1 c) korrigera, ta vara 

på, bärga 2) bärga, röja undan, skaffa undan, skörda. Korja används här i betydelsen 

röja undan, skaffa undan.  

 

Korja används i texten på samma sätt som ett svenskt ord. Korja har använts som 

ersättning för verben röja eller skaffa undan, och med samma partikel som dessa verb 

skulle kräva på svenska. På finska är ordets infinitivform korjata. Använt på svenskt 

sätt i en svensk mening är den rätta formen också infinitiv. Här har infinitivformen 

avkortats till korja och verbet får då en mera talspråklig form. 

 



30 

 

Det språkliga inflytandet syns också i hur finskspråkiga personer i böckerna uttalar 

svenska ord. För att beskriva det finska uttalsmönstret som avviker från det svenska har 

Luther skrivit dialogerna enligt hur personen uttalar orden. 

 

Ex. 9 … vi pehööver allt vi får, men egentligen vi poorde ha 

nånting sexigare. Om du oppserverar sälar här i Kakarlampi 

– hon visade mot sjön med en dramatisk gest – jag ger dig 

tyysen possar (Luther 2008: 95). 

 

 

I uttalet av konsonanter i orden ”pehööver” och ”oppserverar” ses skillnader mellan 

sverigesvenska och finlandssvenska. Det finlandssvenska uttalet uppvisar ofta vissa 

äldre drag samt påverkan från finskan. Den tonlösa klusilen p förekommer både i 

finskan och i finlandssvenskan, den borde dock uttalas med kraftigare explosion på 

finlandssvenska än på finska. (Reuter 1977: 26–29.) Klusilen b (på finska pehmeä p) är 

svår för många finsktalande, både att uttala och att höra skillnaden.  I exempel 9 har 

författaren skrivit b som p för att beskriva en finsktalandes uttal. Det torde dock inte 

bereda någon läsare svårigheter att förstå vad personen menar. Speciellt om läsaren 

uttalar orden högt ökar möjligheten att förstå vad som avses. 

 

Författaren har också i verbanvändningen använt talspråk och sammanblandningar av 

finska och svenska. 

 

Ex. 10 Pekka sade ”Odotappas” och gav alla rep och spadar till mig 

som stod där beredd (=sysslolös) och bara såg proffsig ut 

(Luther 2008: 90). 

 

Ex. 11 Venttaas nyt … vem känner vi som vet någonting om 

uppehållstillstånd och utvisningar? (Luther 2005: 108). 

 

 

Suomi–ruotsi–suursanakirja (2004) ger ordet odotapas betydelsen 1) vänta bara; du ska 

få se på annat eller 2) odota(pa)s kun mietin, låt mig tänka efter. I exempel 10 är det 

fråga om det andra alternativet. I boken försöker Jesper vara duktig och bära alla 

grejorna själv men tappar hälften varpå Pekka tar sig en funderare, odotappas (sv. låt 

mig tänka efter), och sedan kommer med sitt förslag för hur arbetet ska fördelas. Ordet 



31 

 

skrivs med två p för att visa hur det används i talspråket. Venttaas i exempel 11 betyder 

egentligen samma sak. Ventata är enligt ordboken ett slangord som betyder vänta 

(Suomi–ruotsi–suursanakirja 2004). I exempel 11 från Ivoria används ordet venttaas 

tillsammans med det finska ordet nyt, som betyder nu, i betydelsen vänta lite, låt mig 

tänka efter. Det är Milla som tänker högt för sig själv. Slangordet ventata kommer från 

svenskans vänta. En svenskspråkig läsare har här svårt att förstå betydelsen av dessa 

uttryck. Odotappas ger inga ledtrådar till vad det kan betyda, inte heller sammanhanget 

där ordet används hjälper läsaren. Inte heller i repliken där venttaas används får läsaren 

veta vad ordet betyder men förståelsen av sammanhanget påverkas inte i nämnvärd 

grad.  

 

 

4.3 Adjektiv 

 

Adjektiv hör till de öppna ordklasserna och vi får ständigt in nya adjektiv i vårt språk. 

Adjektiven anger egenskaper eller tillstånd och kan ibland vara svåra att avgränsa mot 

andra ordklasser, t.ex. mot adverb. (Hultman 2003: 76–77.) Nya adjektiv tas ofta i bruk 

p.g.a. behovet att uttrycka värderingar. Många värderande adjektiv kan med tiden 

förlora sin expressivitet och därför uppstår behovet att fylla på ordförrådet (Edlund & 

Hene 1992: 77–78).  I svenskan som talas i Finland kan adjektiv lånas in från finskan. 

 

Ex. 12 Ganska paha början på ditt nya jobb! Ursäkta om jag sätter 

mig här vid andra bordet. Du luktar lite gammalt på något 

sätt…(Luther 2008: 56). 

 

Paha är ett direkt lån från finskan och betyder ond, elak, dålig, obehaglig (Suomi–

ruotsi–suursanakirja 2004). Betydelsen kommer tydligt fram i texten eftersom läsaren 

först får veta vad Viktor arbetat med och sedan också får höra hans vänners 

kommentarer. Luktar används endast om något som luktar illa och därmed förstår 

läsaren att paha syftar på något negativt.  

 



32 

 

Även andra korta expressiva adjektiv på finska förekommer i texterna. Exemplen 13 

och 14 ger exempel på användningen av finska adjektiv som genom kontexten ger 

läsaren ledtrådar som förbättrar förståelsen. 

 

 Ex.13 Hyvä poika! (Luther 2008: 91). 

 

Ex.14 Skall jag få en kiva styvis som tafsar på mig i badrummet nu 

också? (Luther 2005: 15). 

 

 

Hyvä i exempel 13 betyder bra, god, duktig (Suomi–ruotsi–suursanakirja 2004). Det 

finns inte alls förklarat i texten vad repliken betyder men fortsättningen ”Hon klappade 

mig skämtsamt och moderligt på huvudet” får läsaren att förstå att det betyder 

någonting positivt. Poika, som påminner om svenskans pojke, och används tillsammans 

med hyvä och en positivt laddad mening gör att betydelsen torde bli klar för läsaren. 

Kiva (ex. 14) betyder skojig, rolig, trevlig (Suomi–ruotsi–suursanakirja 2004). Kiva är 

ett adjektiv med positiv betydelse men i detta sammanhang ges hela repliken en ironisk 

prägel. Det är inte så lätt för en helt svenskspråkig läsare att först denna skillnad, 

adjektivet kiva med positiv betydelse men ändå blir replikens betydelse negativ. Också 

kombinationen kiva + styvis kan orsaka problem för läsaren. Styvis är ett slangord som i 

texten används för styvfar. Genom att googla på internet kan konstateras att styvis också 

används i sverigesvenska. 

 

I texterna förekommer också längre adjektiv utan att läsaren ges översättning eller 

förklaring till vad ordet betyder.   

  

Ex. 15 Det är så surullista. Mersurna kör fram och tillbaka och till 

nästa de planerar golfbana på myren.(Luther 2008: 177.) 

   

Surullista (grundform surullinen) är ett finskt adjektiv som betyder sorgsen, sorglig, 

bedrövad, tragisk, tråkig (Suomi–ruotsi–suursanakirja 2004). Adjektivet används här i 

betydelsen sorglig, och skulle på svenska lyda ungefär Det är så sorgligt (egen 

översättning). Surullinen har här inlånats för att fylla en tillfällig lucka i sändarens 

ordförråd. Det är den finskspråkiga Saara som talar och hon har ibland svårt att uttrycka 



33 

 

sig på svenska. Surullinen är helt integrerat i texten, ordet har behållits i sin 

ursprungliga finska böjningsform, surullista. Det finns ingen översättning av ordet, inte 

heller finns det några ledtrådar till vad surullista betyder.  Här är ett typiskt exempel på 

att författaren inte alltid ger ledtrådar till vad de finska sekvenserna betyder. Ordet 

mersurna däremot är slang för Mercedesarna, alltså bilar av märket Mercedes. En 

liknande förkortning, merca, används också i sverigesvenska och underlättar en 

svenskspråkig läsares förståelse av sekvensen. 

 

 

4.4 Interjektioner 

 

En interjektion kan sägas vara ett mellanord, ett ”ord som har kastats emellan”. 

Interjektioner används mest i talspråk och i skrift som återger talspråk. Interjektioner 

kan uttrycka känslor, vara beskrivande, vara svarsord eller vara bundna till 

kommunikationssituationen och ha sina funktioner som stöd i samtal. (Hultman 

2003:192.) Interjektioner som hälsningsord och svarsord tycks vara lätta att låna in i 

kontaktspråk. Också svordomar som t.ex. perkele och shit lånas lätt som ordlån. 

Introduktionen av sådana ordlån underlättas av att de ofta står ensamma och därmed inte 

behöver anpassas till det låntagande språket. (Edlund & Hene 1992: 78–79.) Enligt 

Hultman (2003: 193) är det svårt att dra klara gränser mellan interjektioner och andra 

ord som används i utrop men som exempel i denna avhandling använder jag mig av 

interjektioner som är lätta att identifiera. 

 

Ex. 16 Äntteksi, äntteksi! sade häxmästaren av Angmar och drog 

bort huvan från ansiktet så att Una kunde se att han inte bara 

hade vackra tänder utan vacker näsa, haka och panna också 

(Luther 2005: 32). 

 

 

Det här exemplet beskriver Unas och Alphonses första möte och eftersom mötet sker i 

Helsingfors känns det också för Alphonse nödvändigt att börja samtalet på finska. Una 

uppfattar genast av hans två första ord att han inte är finskspråkig och övergår till 

engelska och vidare till svenska. Anteeksi är finska och betyder förlåt, ursäkta (Suomi–



34 

 

ruotsi–suursanakirja 2004). Stavningen av ordet försöker ge en bild av Alphonses uttal, 

Alphonse som lärt sig sin svenska i Malmö.  Läsaren får inte veta vad äntteksi betyder. 

 

 Ex. 17 Nå voj vittu! (Luther 2005: 50).  

 

Una uttrycker i exempel 17 sin frustration över att kylskåpet är tomt. Vittu är finska och 

betyder enligt Suomi–ruotsi–suursanakirja (2004) 1) fitta 2) svordom: voi vittu! fy fan! 

fan också! Voj vittu används här som svordom och ger ett vulgärt intryck. Voj är en 

interjektion som enligt SAOL (2006) anger jämmer, voj används på svenska och voi på 

finska. I de båda ungdomsromaner som jag analyserar används vittu frekvent av 

ungdomar. Också Viktor svär ofta på finska fastän läsaren fått veta att han är 

svenskspråkig och ”talar nätt och jämnt finska själv” (Luther 2008: 60). När han blir 

frustrerad över att allt går så mycket lättare för Jeppe, Jeppe har nästan en blondin och 

dessutom har han ännu en gång lyckats manövrera ut Viktor, tar han till starka ord.  

 

Ex. 18 Vittus Jeppe! Vittus vittus vittus Jeppe igen! (Luther 2008: 

110). 

  

Ungdomarna i romanerna använder också andra svordomar. Det är lätt att svära på ett 

språk som inte är ens eget modersmål. Svordomar kan användas utan att böjas enligt det 

låntagande språket och en svordom är bara ett fult ord. 

 

Ex. 19 Maskinrumsdörren, som naturligtvis var låst … Perkele! och 

stegen förstås, men där stod säkert en polis på vakt redan! 

(Luther 2005: 195). 

 

Perkele är en finsk svordom och definieras enligt Suomi–ruotsi–suursanakirja (2004) 

som 1) djävul och 2) svordom: satan; djävlar; fan i helvete. Edlund och Hene (1992: 78) 

ger perkele som exempel på en interjektion som lätt tycks lånas. En svordom är lätt att 

använda i det låntagande språket eftersom den kan användas i sin originalform utan att 

behöva anpassas. Perkele kräver knappast någon översättning för att förstås av de flesta 

läsare.  

 



35 

 

Hälsningsfraserna och orden som ungdomarna i Luthers romaner hälsar på varandra 

med är sådana som ofta används av både svensk- och finskspråkiga ungdomar. Luther 

understryker vilket språk de sägs på genom stavningen. 

 

Ex. 20  No moi Una, mä aattelinkin just sua! där stod Milla som 

varit barnvakt åt Una när hon var för liten för att vara ensam 

hemma medan Katarina jobbade kväll (Luther 2005: 62). 

 

Ex. 21 Hej Milla! Una kramade henne häftigt och var plötsligt 

själaglad över att träffa någon som hon kunde lita helt på, … 

(ibid). 

 

I exemplen 20 och 21 är det Una och Milla som av en slump träffas i mataffären. Här 

ses ett bra exempel på språkväxling. Språkväxling förutsätter tvåspråkighet. Enligt 

Börestam och Huss (2001: 76) är minimikravet att bägge parterna i samtalet förstår båda 

språken. Lyssnarens kompetens är alltså lika viktig som talarens. För talaren gäller att 

hon föredrar att tala ett av språken. Milla tilltalar Una på finska eftersom det är det 

språk hon helst talar medan Una, vars modersmål är svenska, svarar på svenska. 

Författaren har här valt att skriva Unas replik på svenska med svensk stavning för att 

framhäva att Una är svenskspråkig. Milla säger, förutom moi, också mä aattelinkin just 

sua. Här finns alltså en hel mening på finska som i texten inte alls översätts eller 

förklaras. Repliken lyder Hej Una, jag tänkte just på dig! (egen översättning). För att 

förstå repliken bör läsaren förstå finska, d.v.s. också läsaren bör vara tvåspråkig.    

 

Ex. 22 Och inte verkar det ju finnas nån som är så kåt på det heller, 

utom du kanske. Moikka! (Luther 2008: 176).  

 

Moikka hör man ofta användas men ordet finns inte upptaget i Suomi–ruotsi–

suursanakirja (2004). Där finns endast moi som enligt ordboken betyder mors, tjänare, 

tjäna mors; hej då samt på finlandssvensk slang mojn; mojn då. Moikka är också ett ord 

som används som hälsning på samma sätt som moi.  

 

 

 

 



36 

 

5 KULTURBUNDNA UTTRYCK 

 

I detta kapitel ser jag på ord och uttryck som kan anses vara allmängiltiga i det 

finländska samhället men mera okända för den svenska läsaren. Till kategorin 

kulturbundna uttryck hänför jag ord och uttryck som refererar till det finländska 

samhället eller till den finländska kulturen. Uttrycken kan vara finska eller företeelsen 

som uttrycken står för kan vara företeelser som är ofta förekommande i Finland och 

också används av svenskspråkiga i Finland.     

 

Svenskan i Finland är inget eget språk utan en varietet av svenskan. Eftersom endast en 

liten minoritet i Finland talar svenska gör detta förhållande att finlandssvenskan är utsatt 

för ett stort lexikalt inflytande från finskan. Finlandssvenskan har bevarats relativt ren 

men i vardaglig talad svenska är den direkta och indirekta finska påverkan på 

ordförrådet märkbar. (Reuter 1997: 100.) Påverkan märks speciellt i administrativt 

språkbruk och i uttryck som är kulturbundna. 

 

De första undergrupperna till kulturbundna uttryck som jag undersöker är egennamn 

och varumärken. I kategorin innefattar jag också namn på kända personer och nationella 

företeelser, t.ex. Mannerheim, självständighetsbal samt namn på musikstycken. I 

böckerna nämns t.ex. flera kända finländare vars namn inte är allmänt kända utanför 

Finlands gränser. Dessa behandlar jag i undergruppen övriga kulturbundna uttryck. Till 

kategorin kulturbundna uttryck räknar jag också dialoger där romankaraktärens hela 

repliker återges på finska samt de fall där det förekommer finska sekvenser i 

berättarrösten. 

  

   

5.1 Egennamn 

 

Egennamn definieras enligt Norstedts svenska ordbok (2007) som ”beteckning för ett 

särskilt föremål eller en särskild företeelse t.ex. person, plats eller organisation: Kerstin, 

Göteborg och Volvo är alla egennamn”.  

 



37 

 

I böckerna förekommer typiska finska namn, t.ex. på personer, men jag anser inte att 

dessa försvårar förståelsen av kontexten. Det som kan sägas är dock att det är svårare att 

komma ihåg namn på personer med namn på främmande språk och detta kan ibland 

göra läsningen mödosammare. Ibland kan också humoristiska inslag gå en enspråkig 

svensk läsare förbi. Som exempel kan nämnas släktnamnen på personalen på zoologiska 

museet.  

 

Ex. 23 ”Lokki”, ”Varis” och ”Abbors”. Tydligen måste man ha ett 

djurnamn för att få jobb här. ”Blomberg” passade definitivt 

inte in. Blomberg ser man bara på likkistor (Luther 2008: 

64). 

 

 

Lokki och Varis är här finska efternamn som samtidigt också är namn på finska 

fågelarter. Lokki betyder på svenska mås och varis kråka. Viktor hänför också namnet 

Abbors till djurnamn, abborre. Också en svenskspråkig läsare förstår kopplingen, att 

namnen används både som efternamn och namn på djurarter, men författaren säger inget 

om vilka djur det handlar om.   

  

När Viktor ringer polisen för att anmäla ett brott som han blivit vittne till och säger sitt 

namn, Viktor Blomberg, blir han tvungen att bokstavera sitt namn för att bli förstådd 

(Luther 2008: 8–9).  

 

Ex. 24 … en polisbil till Nervandersgatan 15, nu genast! Heti! Nej! 

Det var inget skämt! Jaa! Viktor Blomberg… Bertta – Lauri 

– Otso… (Luther 2008: 9).  

 

   

Viktor blir tvungen att använda finska namn när han bokstaverar. Här låter författaren 

läsaren se hur det kan vara i praktiken, fastän Finland officiellt är ett tvåspråkigt land 

och all service inom den offentliga sektorn borde fås på båda inhemska språken. Och 

Viktor gör det så gärna på finska, han vill vara till lags, och han kan. Viktor använder 

sig av det finska bokstaveringsalfabetet där Bertta står för B och Lauri för L, O brukar 

dock sägas som Otto, och inte Otso som Viktor använder sig av (Aakkosnimet 2010). 

 



38 

 

I exempel 24 förekommer också ordet heti. Heti är finska och betyder genast, strax, 

ögonblickligen, omedelbart (Suomi–ruotsi–suursanakirja 2004). I samma replik, som 

Viktor vrålar in i luren, säger han också nu genast, men för läsaren förblir det oklart att 

nu genast och heti har samma betydelse.  

Susiluola (sv. varggrottan) är i boken det ställe dit posten skickar alla brev med adresser 

som ingen känner till, för att försöka reda ut den tilltänkta adressaten och få fram brevet 

till den rätta adressen.  

 

Ex. 25 En dag gick hon av misstag till höger istället för till vänster 

och irrade omkring tills hon fann sig framför en dörr med 

texten ”Susiluola” på (Luther 2008: 174). 

 

Det står Susiluola på en dörr i postens korridor. Namnet Susiluola nämns på rad åtta 

(Luther 2008: 174) men följande gång namnet nämns (rad 12) följs det genast av en 

översättning Susiluola/Varggrottan tillsammans med en förklaring av vad som händer 

innanför dörren.  

 

I kategorin egennamn förekommer också föreningen Merimelojat (Luther 2005: 17). 

Merimelojat är en registrerad förening som inte har något svenskt namn. Namnet 

Merimelojat ger läsaren som förstår finska en tydlig vink om att det handlar om en 

kanotförening.  

 

Ex. 26 Alphonses rekognoseringstur ut till Merimelojats holme gav 

inget resultat (Luther 2005: 17).   

 

 

Eftersom det i boken berättas om Alphonses tur ut till Merimelojats holme där han hittar 

en gul stuga och stora båtar kan också en svenskspråkig läsare förstå att det handlar om 

en förening eller ett företag som handskas med båtar. Att det handlar om en 

kanotförening är svårt att förstå om man inte förstår finska eftersom det i texten talas 

om stora båtar. För kontextförståelsen spelar denna grad av förståelse ingen roll. 

 

Enligt Edlund och Hene (1996: 110) kan det uppstå problem med anpassningen när 

ordlån som är substantiv, adjektiv eller verb ska användas i konstruktioner som kräver 



39 

 

böjning. Melojat har här böjts enligt målspråkets, svenskans, böjningsmönster och fått 

genitivändelsen – s för att beskriva ägandeförhållande.  

 

 

5.2 Varumärken 

 

Varumärke definieras enligt Norstedts svenska ordbok (2007) som ”lagligen skyddat 

namn eller kännetecken på viss (typ av) vara från viss tillverkare e.d.” Ett varumärke är 

alltså ett särskilt kännetecken som företagare använder för att skilja sina egna varor eller 

tjänster från andras. Ett varumärke kan bestå av bokstäver, siffror eller figurer. 

Företagaren strävar i allmänhet efter att göra sitt varumärke så känt som möjligt för en 

stor grupp konsumenter. Ett varumärke kan vara internationellt känt, t.ex. Coca-Cola 

och Adidas, eller också känt inom en mindre grupp. I Finland kan t.ex. Lapin Kulta och 

Helsingin Sanomat anses vara sådana varumärken som de flesta känner igen, oberoende 

av språktillhörighet och ålder. 

 

I Brev till världens ände låter författaren pojkarna, Viktor och Jeppe, bli vittnen till en 

misshandel. Genom köksfönstret hos Jeppe blir de vittnen till hur en flicka blir antastad 

och de rusar båda ut för att försöka förhindra att misshandeln eskalerar. När de kommer 

ner på gatan har flickan tystnat och förövaren tar sig en styrketår.  

 

Ex. 27 Jani trevade mödosamt i sin ficka och fick fram en burk 

Lapin Kulta som han tömde i ett enda svep och slängde över 

axeln (Luther 2008: 11). 

 

 

Lapin Kulta är ett välbekant ölmärke från Finland som också exporteras bl.a. till de 

skandinaviska länderna. I texten sägs inte direkt vad en burk med Lapin Kulta 

innehåller, författaren ger dock ledtrådar lite längre fram i texten. Här tömmer alltså 

Jani burken i ett enda svep och efter att författaren beskrivit vad som händer med 

tomburken får läsaren veta ”Sedan rapade han […] tog stöd mot bergväggen för att inte 

tappa balansen” och ännu några meningar fram i texten ”Skulle han inte ha varit så full 

hade han nog upptäckt oss…” Läsaren får alltså en tydlig bild av att Lapin Kulta är en 



40 

 

vätska och att den som dricker vätskan blir påverkad. Det är alltså lätt att sätta vätskan i 

förbindelse med alkohol. Det framgår dock ingenstans att vätskan i fråga är öl. Lapin 

Kulta betyder i direkt översättning Lapplands Guld och är ett ölmärke som även 

exporteras till Sverige och som många känner till.  

  

I de båda romanerna nämns också många finska tidningar, både dagstidningar, 

kvällstidningar och också Helsingfors kyrkliga samfällighets tidning. Att förstå vad en 

tidnings namn betyder på svenska kan i de flesta fall inte anses oumbärligt för 

förståelsen av texten men det kan ändå vara av betydelse för att mera ingående förstå 

syftningar och mera djupt liggande budskap. I Brev till världens ände berättar Jeppe om 

en presskonferens som han deltagit i. På frågan om det var mycket journalister på 

presskonferensen svarar han: 

 

Ex. 28 Nå, nej, kanske inte så många, men några i alla fall. Radio 

Vega Mellannyland, Kirkko ja Kaupunki och så Pandan 

Polku […] det kommer säkert i Hesari i morgon! (Luther 

2008: 140). 

   

 

För att förstå omfattningen av presskonferensen som pojkarna diskuterar borde läsaren 

förstå vad de finska namnen i texten står för. Kirkko ja Kaupunki betyder Kyrkan och 

staden (egen översättning) och är Helsingfors kyrkliga samfällighets veckotidning som 

delas ut till alla församlingsmedlemmar och därmed är en till upplagan sett, relativt stor 

tidning. Pandan Polku är Världsnaturfondens tidning som utkommer med fyra nummer 

per år till organisationens alla faddrar. 

 

Hesari är en allmänt använd förkortning för dagstidningen Helsingin Sanomat. 

Helsingin Sanomat har inget svenskt namn, Helsingin betyder Helsingfors och sanomat 

betyder budskap, meddelande, underrättelse (Suomi–ruotsi–suursanakirja 2004). 

Helsingin Sanomat är den största prenumerationsbaserade tidningen som ges ut 

dagligen i Skandinavien. Den läses av en fjärdedel av alla finländare (Helsingin 

Sanomat 2010). I vardagligt tal använder många Hesari som en förkortning av 

Helsingin Sanomat. Ordet sanomat i kombination med en stad, ort eller landskap är ett 



41 

 

vanligt namn på tidningar, i Brev till världens ände förekommer också kvällstidningen 

Ilta-Sanomat och i Ivoria nämns Savon Sanomat.  

 

Ilta-Sanomat är namnet på Finlands största kvällstidning, tidningen säljs ofta vid 

kassorna till stormarknaderna. Namnet kan antas vara bekant för det stora flertalet av 

finländarna utan att den svenska betydelsen av namnet förstås. Ilta betyder kväll. 

Skillnaden i de två tidningarnas namn är att Helsingin syftar på orten där tidningen ges 

ut medan Ilta-Sanomats namn relaterar till tidpunkten när den distribueras. Ilta-

Sanomats sensationslystna löpsedlar är ett välbekant inslag i gatubilden runt om i 

landet. Dess motsvarigheter i Sverige kan anses vara Expressen och Aftonbladet. 

  

I Brev till världens ände har tidningen Ilta-Sanomat en roll som avslöjare av Viktors 

pojkstreck. 

 

Ex. 29 Nästa dag under lunchrasten satt jag slött och stirrade ut 

genom caféets fönster när Maira slängde en kvarglömd Ilta-

Sanomat i famnen på mig. Stora svarta bokstäver och 

rubriken ”City–Susi eduskuntaan!” (Luther 2008: 79). 

 

   

För att försäkra sig om att läsaren förstår Viktors reaktion och vidden av det som hänt 

fortsätter författaren med att berätta att Viktor får hett kaffe i halsen och hostar bruna 

stänk över hela tidningen. Dessutom skriver hon också ”Under rubriken fanns ett stort 

foto av en varg – min varg! ...” I texten som refererar Ilta-Sanomats text får läsaren 

också veta hur riksdagsmännen reagerat på att se en varg på riksdagshusets trappor. 

Läsaren lämnas alltså inte i okunskap om vad Ilta-Sanomat är men orden i rubriken kan 

orsaka svårigheter hos en svenskspråkig läsare. City–Susi eduskuntaan betyder 

Stadsvargen till riksdagen (egen översättning) och syftar på bilden av en varg på 

trapporna till riksdagshuset.  

 

Andra registrerade varumärken som författaren använder är bl.a. Muutto–Trans, Ostos – 

TV och Huoneistokeskus.  Av dessa tre exempel är två välkända i Finland, Ostos–TV 

och Huoneistokeskus, medan det tredje, Muutto-Trans, är ett främmande företagsnamn. 



42 

 

Genom att använda sökapparaten Google fås inte en enda träff på Muutto-Trans men 

dock uppgifter om många olika företag i transportbranschen. Muutto–Trans är sannolikt 

ett fiktivt namn på ett transportbolag.  

 

Viktor har fått sitt livs första sommarjobb på Zoologiska museet. Han ska hjälpa till som 

flyttkarl när museets samlingar ska flyttas inför museets sanering. 

 

Ex. 30 Dagarna gick och så småningom började de korridorer och 

rum som Pavel, jag och de andra gulklädda gubbarna från 

flyttfirman Muutto-Trans kommit åt att ta itu med vara 

ganska mycket rymligare. 

 

 

Namnet Muutto-Trans förklaras aldrig i texten. Finska muutto betyder flyttning eller 

ändring (Suomi–ruotsi–suursanakirja 2004). Trans- är enligt Norstedts svenska ordbok 

(2007) en förled i betydelsen på andra sidan om. Här används trans som förkortning av 

transport. Namnet Muutto-Trans är svårt att förstå för en svenskspråkig men eftersom 

det i texten talas om flyttfirman Muutto-Trans bereder det inga problem i kontexten 

fastän förleden av ordet inte förstås.  

 

Ostos–TV är ett försäljningsprogram som visas i TV speciellt under förmiddagarna. I 

programmet förevisas de mest spektakulära varor och erbjudanden. Liknande program 

med samma produkter visas också på svenska TV-kanaler. Det finska ordet ostos 

betyder inköp (Suomi–ruotsi–suursanakirja 2004). I Brev till världens ände nämns 

Ostos-TV endast i förbigående som ett sätt att visa att Viktor har det tråkigt och då 

ligger han framför TV:n och slöar. 

 

Ex. 31 Att jag hörde till dem som visste berodde på att Jeppe 

berättade det för mig sent en kväll när jag låg som en trasa 

och stirrade på Ostos–TV utan ljud (Luther 2008: 62–63). 

   

 

Ostos-TV i texten hindrar inte en svenskspråkig läsare från att förstå situationen, namnet 

på TV–programmet spelar ingen roll för sammanhanget. Luther beskriver också hur 

Viktor ligger med halvslutna ögon och låtsas intressera sig för magiskt effektiva 



43 

 

tvättsvampar och muskelträningsapparater. Detta gör att även den som inte förstår det 

finska ordet Ostos–TV, ser bilden som författaren utmålar framför sig. TV är en 

internationell benämning som används som förkortning för television och 

televisionsapparat i många länder. Ordet TV används både på svenska och på finska, 

och för kontextförståelsen är det inte nödvändigt att förstå ordet ostos.  

 

Huoneistokeskus är ett stort fastighetsförmedlingsföretag som har kontor på alla större 

orter i Finland. Huoneistokeskus har hemsida förutom på finska också på svenska och 

lovar på sin hemsida att de också betjänar på svenska. Något svenskt namn har företaget 

inte även om Huoneistokeskus är svårt att förstå och att uttala för svenskspråkiga. 

Namnet Huoneistokeskus består av två finska ord. Huoneisto som betyder lägenhet, 

våning och keskus som betyder centrum, central (Suomi–ruotsi–suursanakirja 2004). 

 

Ex. 32 En polisbil stod parkerad vid taxistationen på torget. En 

annan vid Huoneistokeskus bostadsförmedlingsfirma mitt 

emot på Sandelsgatan (Luther 2005: 194). 

 

 

Det finska Huoneistokeskus är här förklarat genast genom att det i texten står 

Huoneistokeskus bostadsförmedlingsfirma. Hurudant företag det rör sig om har heller 

ingen betydelse i detta sammanhang eftersom företaget endast nämns för att ange var 

den andra polisbilen är parkerad. 

 

I de båda texterna förekommer också andra varumärken, speciellt namn på olika företag 

t.ex. Seppäläs Skolfoto, VESI-HYDRO och Security–Palvelu24h. Security–Pavelu24h  

kombinerar en engelsk förled med en finsk efterled och är ett typiskt ordlån ur gruppen 

blandlån (Edlund & Hene 1992: 35). Security–Palvelu24h skulle i svensk översättning 

betyda säkerhetstjänst dygnet runt (egen översättning). 

 

Ex. 33 För att verkligen gå till botten med saken hade han dessutom 

kontaktat vaktfirman, Security–Palvelu24h, som övervakade 

alla stadens fastigheter i det här distriktet och firmans 

representant hade också försäkrat att allting var lugnt och 

normalt (Luther 2005: 146). 

 



44 

 

Det framgår klart av sammanhanget hurudant företag det handlar om. Det finska ordet 

palvelu är den enda leden som en svenskspråkig utan kunskaper i finska inte förstår. 

Enstaka ord som läsaren inte förstår påverkar inte helhetsförståelsen utan är mera ett 

irritationsmoment i läsningen. Palvelu betyder enligt Suomi–ruotsi–suursanakirja 

(2004) betjäning, tjänster. Security är engelska och betyder säkerhet, trygghet (Prismas 

Engelska Ordbok 1995).  

 

VESI–HYDRO förekommer endast som ett firmanamn tryckt på ryggen på en overall 

som Alphonse drar på sig. 

 

Ex. 34 Som en extra åtgärd drog han på sig en blå overall som han 

hittat i Apolloskolan efter rörreparationerna tidigare i höst. 

På ryggen stod det VESI-HYDRO.(Luther 2005: 164.)  

 

Namnen är verklighetstrogna namn t.ex. VESI-HYDRO är ett sammansatt ord som 

består av delarna vesi, som är ett finskt ord och betyder vatten (Suomi–ruotsi–

suursanakirja 2004), och svenska hydro. Hydro- är en förled som också betyder vatten. 

Hydro kan härledas till grekiskans hydór och har funnits i svenskan sedan 1700-talet 

(Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien 2009). Läsaren kanske inte förstår vad 

VESI-HYDRO betyder men förklaringen att det är en text på overallens ryggsida gör att 

läsaren förstår tillräckligt. Inte heller Seppäläs Skolfoto som nämns när Una går förbi 

parken ”där Seppäläs Skolfoto brukade ställa upp dem i onaturliga ställningar med 

parken som bakgrund” (Luther 2005: 95), ställer till oöverkomliga problem för läsaren 

som inte kan tolka dessa namn. 

 

 Ex. 35 Hon skyndade vidare över hela bakgården med en extra krok  

runt soptunnorna och där, strax före parken där Seppäläs 

Skolfoto alltid brukade ställa upp dem i onaturliga 

ställningar med parken som bakgrund, hängde två grå 

stegpinnar av metall på väggen (Luther 2005: 95). 

 

 

Seppäläs Skolfoto nämns endast i en bisats och det är inte nödvändigt för förståelsen av 

kontexten att veta vad varumärket Seppäläs Skolfoto står för. Dock anser jag att 

författaren, genom att skriva om onaturliga ställningar, sätter läsarens fantasi i rörelse 



45 

 

och det kan kännas frustrerande att inte förstå sammanhanget. Ordet skolfoto gör dock 

att namnet Seppälä inte kräver någon ytterligare förklaring. 

 

 

5.3 Övriga kulturbundna uttryck  

 

Till kategorin övriga kulturbundna uttryck hänför jag finländska företeelser och uttryck 

och namn på dessa. Jag försöker se även på denna kategori med helsvenska ögon och 

frågar mig vad jag som läsare går miste om i Luthers text om jag inte är bekant med 

dessa i Finland förekommande omständigheter och talesätt.  

 

I Ivoria förekommer en finsk låt, Viidestoista yö (sv. Femtonde natten). I en dramatisk 

slutscen stämmer Alphonses stödtrupper upp i gemensam sång för att hålla humöret 

uppe och kylan borta (Luther 2005: 209).  

 

Ex. 36  Viidestoista yö taas saapuu painajaisineen…(Luther 2005: 

209).  

 

 

I svensk översättning betyder denna sats ungefär Den femtonde natten är här igen med 

sina mardrömmar och kan inte anses vara speciellt uppsluppen. Viidestoista yö är en låt 

från år 1980 och fastän den fortfarande spelas i radion antar jag att det är en främmande 

låt och text för många svenskspråkiga ungdomar. Viidestoista yö är en av den finska 

sångaren och diktaren Juice Leskinens mest kända låtar. (Rytsä 2010.) Alphonse förstår 

orden någorlunda men han skulle ha önskat sig något muntrare för att hålla humöret 

uppe. För en svenskspråkig läsare som inte är bekant med Juice Leskinens text och 

melodi öppnar sig inte scenen på samma sätt. Genom att använda sig av Viidestoista yö 

i texten för Luther läsarens tankar in i en melankolisk stämning som den som inte 

förstår finska, och inte heller är bekant med den finska kulturen, går miste om.  Det 

finns försök till översättningar av Viidestoista yö till svenska men Luther har här valt att 

skriva ut början av texten på finska. Jag antar att författarens val i detta fall beror på att 

låten är välbekant på finska medan den svenska texten antagligen inte skulle ha väckt 

känslor av igenkännande hos någon. För att öka genomskinligheten skriver Luther att 



46 

 

Alphonse önskade att hans stödtrupper valt något muntrare att sjunga om än om 

mardrömmar den femtonde natten. 

 

Inom alla kulturer och språkgrupper finns det ordspråk och talesätt som inte används 

inom andra grupper och ofta inte ens har någon bra översättning. I Ivoria förekommer 

två poliskonstaplar som jobbar i par och trivs i varandras sällskap. Hurme kommer från 

Karelen och är känd för sin pratsamhet medan hans kollega Björkman är från Sibbo och 

mera tyst av sig. Bildspråket i texten är förståeligt och småroligt för den läsare som 

känner till finska förhållanden. Karelare anses i folkmun vara pratsamma och 

godmodiga medan finländska män i allmänhet anses vara inåtvända och fåordiga.  

 

 Ex. 37 Tapanina hullukin huomaa!(Luther 2005:178). 

 

Poliskonstapel Hurme använder i exempel 37 ett gammalt finskt talesätt som i sin helhet 

lyder ”Jouluna päivä kukon askelta pitempi, Tapanina jo hullukin huomaa” (Wanha 

kalenteri – Merkittäviä päiviä 2010). I fri tolkning betyder talesättet att på annandag jul 

är dagen ett tuppfjät längre och det märker även dåren (egen tolkning). Detta är ett 

gammalt talesätt som antagligen få svenskspråkiga känner till. Hurme ger sin egen 

tolkning av talesättet ”Till Annadags merker till och med den galne mannen” (Luther 

2005: 178). Författaren låter Hurme tala svenska med finsk brytning och markerar detta 

genom stavningen i repliken. Varpå Björkman vill veta vad den galne märker.  

 

Ex. 38 ”Nå att det är ljyyst, din kamla hölmö!” (Luther 2005: 178). 

 

  

Svaret som Björkman får är språkligt sett intressant eftersom det innehåller både 

uttalsfel och ett finskt ord. Svenskans u är svårt att uttala för många finskspråkiga 

eftersom u i finskan uttalas o. Genom att svenskan har tre rundade slutna vokaler y, u 

och o är gränsdragningen mellan dem snävare än mellan finskans y och u. Ett vanligt 

uttalsfel är då att långt u uttalas som y (Reuter 1977: 25). Den finskspråkiga Hurme 

uttalar dessutom gamla med ett k, kamla. Den tonande klusilen g bör i svenskan uttalas 

med kraftig explosion så att man tydligt hör skillnad mellan de tonlösa klusilerna p, t 

och k och de tonande b, d och g (ibid 27).  



47 

 

Hölmö är ett finskt substantiv och betyder dumbom, stolle, fåne, tok (Suomi–ruotsi–

suursanakirja 2004). Hurme använder ordet hölmö i skämtsam mening om sin kollega 

eftersom kollegan inte genast förstår det finska talesättet. 

 

Böckerna innehåller även hänvisningar till kända personer. Personer som de flesta 

finländare känner till men vars namn inte är allmänt kända utanför Finland. 

 

Ex. 39 Sampo kan säkert få fram Matti Wuoris mejladress om det 

nu skulle gå riktigt illa (Luther 2005: 108). 

 

Matti Wuori, som numera är död, var advokat och EU–parlamentariker. Han var 

speciellt känd som förespråkare för mänskliga rättigheter och miljöskydd. Fastän han 

gjorde sitt huvudsakliga arbete i EU-parlamentet är det endast i Finland som han är 

verkligt välkänd. I romanen är det Milla som tänker över möjligheterna att hjälpa 

Alphonse och hur de borde förbereda sig för den dag när polisen kommer dem på 

spåren. Då kommer hon ihåg Matti Wuori som har rykte om sig att ha ett hjärta som 

brinner för de svaga i samhället (Luther 2005: 185).   

 

 

5.4 Dialog och berättarröst 

 

Språkväxling har av Grosjean (1982: 145) definierats som en alternerande användning 

av två eller flera språk i en text, ett yttrande eller ett samtal. Karaktärerna i Luthers båda 

ungdomsromaner består av svenskspråkiga, finskspråkiga och tvåspråkiga personer. I 

Brev till världens ände förekommer även estniska flyttkarlar med bristande kunskaper 

både i finska och i svenska. Det gemensamma språket i kommunikationen mellan 

romankaraktärerna i de båda böckerna är finska. Alla är vana vid att höra finska i sin 

omgivning och alla förstår finska och kan också tala finska, åtminstone enkla satser eller 

enstaka ord. För tvåspråkiga är språkväxling i samspel med andra tvåspråkiga en vanlig 

och naturlig aktivitet (Aarsæther 2003: 105).  

 



48 

 

I Ivoria, som kan anses vara en bok skriven för lite äldre ungdomar, är sekvenserna som 

är skrivna på finska längre medan det i Brev till världens ände mera förekommer korta 

s.k. ordlån från finskan. I det följande ges exempel på typiska sekvenser i Ivoria. 

 

Ex. 40 Poliisi! Avatkaa! Herra Sidiki, tiedämme että olette siellä! 

Avatkaa! (Luther 2005: 23). 

 

 

Det hörs hårda bultningar på dörren sedan en barsk kvinnoröst som på bruten svenska 

kommenderar Alphonses far att öppna dörren. Författaren har valt att inte översätta 

polisens replik. Den enda förklaring som läsaren får till polisens replik på finska består 

av fortsättningen i texten, ”en barsk kvinnoröst som på bruten svenska kommenderar 

familjen att öppna för polisen”. På svenska skulle repliken lyda Polisen! Öppna! Herr 

Sidiki, vi vet att ni är där! Öppna! (egen översättning).   Även om finskans poliisi och 

svenskans polis är nästan samma ord blir kontextförståelsen lidande av att repliken inte 

finns översatt eller noggrannare förklarad i texten.  

 

Luther visar i böckerna på problem som kan uppstå eftersom det inte alltid är möjligt att 

använda svenska i kontakter med myndigheter. I de flesta fall sker den första kontakten 

på finska. Också Una har sådana erfarenheter. När hon behöver polisens hjälp faller det 

sig naturligt att inleda samtalet på finska. 

 

Ex. 41   Hei, anteeksi, mutta voisitko tulla, … joku musta tyyppi vei 

mun lompakon ja juoksi kellariin…(Luther 2005: 196). 

 

 

I översättning lyder repliken Hej, förlåt, men skulle du kunna komma … Nån mörk typ 

tog min plånbok och sprang ner i källaren …(egen översättning). Una förväntade sig att  

hitta en polis på vakt nedanför stegen upp till Alphonses gömställe, precis som hon 

förväntade sig att polisen är finskspråkig. Unas replik är finsk och inte översatt i texten. 

Det som läsaren får veta är att hon ser just så olycklig ut som en oskyldig flicka gör då 

en skum svarthyad typ hoppat på henne och knyckt hennes plånbok och att hon viftar 

frenetiskt mot bakdörren. Den här repliken, och det som den leder till, spelar en viktig 

roll i det fortsatta händelseförloppet och en läsare som inte förstår finska kan anses gå 



49 

 

miste om viktig information eftersom innebörden i Unas replik endast öppnar sig för 

den tvåspråkiga läsaren.  

 

Också i Brev till världens ände är det ofta i kontakten med polisen finska som är det 

dominerande språket i kommunikationssituationen. I exempel 24 i avsnitt 5.1 ses hur 

Viktor automatiskt tar till finska när han ringer efter hjälp, han säger att han behöver en 

polisbil nu genast, heti. Heti är finska och betyder genast. Och han bokstaverar sitt 

namn med finska bokstaveringsalfabetet för att bli rätt uppfattad (se ex. 24). När sedan 

polisen äntligen anländer och vänder sig till Viktor, påbörjas samtalet på finska.  

 

Ex. 42 Jassoo! Mitäs pikkuinen? Vad är det här för en liten pojke 

som ligger på gatan och spyr? Har du fått en öl för mycket? 

(Luther 2008: 13). 

 

Här har författaren använt sig av en annan strategi, uttrycket på finska är genast i 

repliken översatt till svenska. Det är inte frågan om en direkt översättning med identisk 

betydelse, men det som sägs på svenska ger en mera utförlig bild av sammanhanget än 

användningen av endast den finska delen av repliken skulle ge. Pikkuinen betyder liten; 

pytteliten; jätteliten; minimal (Suomi–ruotsi–suursanakirja 2004). Polisen som närmar 

sig Viktor, där han ligger raklång på mage, uppfattar honom som mycket liten och 

använder pikkuinen som en mild benämning till ett barn som befinner sig i en besvärlig 

situation.  

 

En av de centrala bipersonerna i Ivoria är Millas pojkvän Sampo. Sampo jobbar som 

datalärare och talar helst finska. Svenska talar han bara med personer under tolv år. 

Först när han blir involverad i försöken att rädda Alphonse undan utvisning från Finland 

talar han bara finska. 

 

Ex. 43 Ja jos et halua istua annefrankina ihan koko ajan, minullakin 

olisi pieni idea … (Luther 2005: 75). 

 

För Sampos replik finns ingen översättning. Det han säger kan översättas som ”Och om 

du inte vill sitta som Anne Frank hela tiden har också jag en liten idé” (egen 



50 

 

översättning). Luther visar med en helfinsk replik på just det som gör finlandssvenskans 

ställning både svår och samtidigt både intressant och utmanande. Det finns många som 

gärna skulle tala svenska men inte känner sig bekväma med det. Också Sampo försöker 

gå över till svenska när han märker Alphonses enstaviga och knaggliga finska. 

 

Ex. 44 Katsos nyt, Muhammed som städar i Apollo och är en hyvä 

typ […] så får han taatusti inte komma tillbaka igen … 

(Luther 2005: 76). 

 

 

När Sampo övergår till att tala svenska blandar han in många finska ord i sitt tal. Ett 

sådant sätt att tala kan t.ex. vara ett exempel på luckor hos sändaren. Tillfälliga 

minnesluckor kan finnas hos vem som helst men är vanligare om 

kommunikationsspråket inte är sändarens förstaspråk (Edlund & Hene 1992: 89). 

Sampo övergår till att tala svenska men när han blir ivrig glömmer han svenska ord och 

använder i stället ordens finska motsvarighet. Inte heller här har författaren desto mera 

översatt eller förklarat repliken på svenska, betydelsen torde framgå av kontexten även 

om fyra av orden endast förekommer på finska. ”Katsos nyt” kan här betyda ”Låt oss se 

nu”, hyvä betyder bra; god; duktig och taatusti garanterat; definitivt (Suomi–ruotsi–

suursanakirja 2004).  

 

I Ivoria får polisen ofta stå för det finskspråkiga, i all kommunikation med polisen 

används finska. När polisen anländer till den svenskspråkiga högstadie- och 

gymnasieskolan och rektorn öppnar dörren för de anstormande poliserna, som söker en 

försvunnen ung man, inleder han sin del av samtalet med en hälsningsr