VASA UNIVERSITET 
 

Filosofiska fakulteten 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ann-Mari Mickelsson 
 

En säker osäkerhet 
 

Konstrueringen av den globala uppvärmningen på HS.fi 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 Avhandling pro gradu i kommunikationsvetenskaper 
  
 Vasa 2010 



  



  1 

INNEHÅLL 

 

SAMMANFATTNING 5 

1 INLEDNING 7


1.1 Syfte 8


1.2 Material 10


1.3 Metod 12


1.3.1 Innehålls- och diskursanalys 13


1.3.2 Intertextuell analys 14


2 DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN SOM NYHETSTEMA 16


2.1 Den globala uppvärmningen som fenomen 16


2.2 Medierutinernas inverkan på bilden av den globala uppvärmningen 19


2.3 Den globala uppvärmningen ur olika nyhetsperspektiv 22


2.3.1 Det vetenskapliga perspektivet 23


2.3.2 Det politiska perspektivet 24


2.3.3 Det ekonomiska perspektivet 26


2.3.4 Det religiösa perspektivet 27


3 NYHETSRAPPORTERING PÅ WEBBEN 28


3.1 Nyhetsrapportering i förvandling 28


3.2 Dagstidningar i den digitala tidsåldern 32


3.3 Nätupplagorna ur ett genreperspektiv 33


3.3.1 Nätupplagornas nyhetsartiklar som genre 34


3.3.2 Nätupplagornas diskussionsforum som genre 36


4 DISKURSANALYS SOM VERKTYG 38


4.1 Diskursanalys och den sociokulturella referensramen 38


4.2 Kritisk diskursanalys 40


4.2.1 Beskrivning av processer 43




  2 

4.2.2 Språkliga val och motsatser i texten 44


4.2.3 Intertextualitet 46


5 KONSTRUERINGEN AV DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN PÅ HS.FI 48


5.1 Teman och aktörer i materialet 48


5.2 Diskurser 55


5.2.1 Den vetenskapliga diskursen 56


5.2.2 Den politiska diskursen 62


5.2.3 Den ekonomiska diskursen 66


5.2.4 Blandade diskurser 67


5.2.5 Sammanfattning av diskurserna 69


6 INTERTEXTUELL ANALYS 71


6.1 Det medieproducerade materialet ur ett intertextuellt perspektiv 71


6.2 Det läsargenererade materialet ur ett intertextuellt perspektiv 76


6.3 Kartläggning av den manifesta intertextualiteten 77


6.3.1 Hänvisning till nyhetsartiklar på HS.fi 80


6.3.2 Hänvisning till diskussionsinlägg på HS.fi 83


6.3.3 Hänvisning till externa texter 85


6.3.4 Hänvisning till webbplatser 91


6.4 Sammanfattning av den intertextuella analysen 94


7 SLUTDISKUSSION 98


 

LITTERATUR 104 

 

BILAGOR 

Bilaga 1.  Materialförteckning 111 

Bilaga 2. Exempel på en sida ur nyhetsavdelningen på HS.fi 113 

Bilaga 3. Exempel på en sida ur diskussionsforumet på HS.fi 114 

Bilaga 4. Förteckning över webbplatser som refereras till i diskussionsinläggen 115 



  3 

 

FIGUR 

Figur 1. Relationerna mellan diskussionsforumet på en dagstidnings nätupplaga 

 och besläktade genrer 36 

 

TABELLER 

Tabell 1. Nyhetsartiklar och diskussionsinlägg som ingår i materialet 49 

Tabell 2. Rubriktexternas processer, processtyper, agentivitet och agenter 50 

Tabell 3. Processdeltagare och teman i rubriktexterna 54 

Tabell 4. Teman och diskurser i materialet 56 

Tabell 5. Åsiktsfördelningen i läsarinläggen och kopplingen till de olika artiklarna 60 

Tabell 6. Produktionen av nyhetsartiklarna på HS.fi och förhållandet till den 

 tryckta upplagan samt centrala röster i materialet 72 

Tabell 7. Hänvisningar till texter i det medieproducerade materialet 78 

Tabell 8. Hänvisningar till texter i det läsargenererade materialet 79 

Tabell 9. Hänvisningar till nyhetsartiklar på HS.fi i materialet 81 

Tabell 10. Hänvisningar till externa texter 86 

Tabell 11. De mest frekventa röstgrupperna vid återgivande av externa texter 88 

Tabell 12. Gruppering av webbplatser enligt typ av information 92 

 

FÖRKORTNINGAR 

COP  = Conference of the Parties 

DN  = Dagens Nyheter 

EU = Europeiska Unionen 

FN  = Förenta Nationerna 

HS  = Helsingin Sanomat 

IPCC  = Intergovernmental Panel on Climate Change 

SMHI  = Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut 

UNFCCC = United Nations Framework Convention on Climate Change 

 



    



  5 

 
VASA UNIVERSITET 
Filosofiska fakulteten 
Författare:  Ann-Mari Mickelsson 
Avhandling pro gradu: En säker osäkerhet 
  Konstrueringen av den globala uppvärmningen på HS.fi 
Examen:  Filosofie magister 
Ämne:  Kommunikationsvetenskaper 
Årtal:  2010 
Handledare:  Merja Koskela  
SAMMANFATTNING: 
 
Syftet med min avhandling är att jämföra och kritiskt granska hur den globala upp-
värmningen konstrueras i nyhetsartiklar och diskussionsinlägg på Helsingin Sanomats 
webbplats www.HS.fi. Jag analyserar nio artiklar och 535 diskussionsinlägg som 
publicerats under mars 2009. Vid jämförelsen beaktas den intertextuella aspekten, dvs. 
materialets antydningar om bakomliggande texter och världsbilder. Eftersom materialet 
är publicerat på webben är jag speciellt intresserad av hur nätkommunikationens 
praktiker inverkar på texterna. Den kritiska aspekten innebär att jag granskar om det 
finns något i framställningen av den globala uppvärmningen som tyder på dolda 
maktstrukturer i samhället.  
 
Avhandlingen tar avstamp i socialkonstruktionismen, enligt vilken människans tillträde 
till verkligheten sker via språket. Vi konstruerar versioner av verkligheten med hjälp av 
språket. Samtidigt påverkas språket av verkligheten, vilket leder till att versionerna 
ständigt revideras. För att undersöka konstruktionen av den globala uppvärmningen 
använder jag mig av kritisk diskursanalys och metoder som baserar sig på 
systemisk-funktionell språkteori.  
 
Undersökningen visar att nyhetstexterna enhälligt konstruerar den globala uppvärm-
ningen som en oundviklig framtidsrealitet och ett resultat av mänsklig påverkan. Dess 
exakta inverkan på människans livsmiljö framställs emellertid som osäker. Klimat-
förändringen ses huvudsakligen som ett hot där den enskilda människan framstår som 
relativt maktlös. Diskussionsinläggen förmedlar däremot två huvudversioner av den 
globala uppvärmningen. Å ena sidan konstrueras den som en bluff, eftersom det finns 
många osäkerhetsfaktorer i forskningen. Å andra sidan konstrueras den som en realitet, 
som är möjlig att komma till rätta med genom nytänkande speciellt inom energifrågan. 
Webbmiljöns inverkan kan spåras tydligare i diskussionsinläggen än i nyhetstexterna. 
Den kritiska granskningen visar att osäkerhetsfaktorerna i samband med den globala 
uppvärmningen kan utnyttjas för att bygga upp olika hotbilder, vilket ger politiska och 
ekonomiska grupperingar möjligheter att erbjuda lösningar som främjar egna mål. 
 
 
 
 
 
NYCKELORD: Global uppvärmning, intertextualitet, nätdiskussion, nätjournalistik



  



 7 

1 INLEDNING 

 

Den globala uppvärmningen har under 2000-talets första årtionde stått i centrum för den 

mediala uppmärksamheten och klimatet framstår allt tydligare som en ödesfråga för 

jordens befolkning. Det har dock visat sig svårt att enas om ett globalt samarbete för att 

stoppa uppvärmningen genom att minska de skadliga utsläppen, inte minst på grund av 

motsättningarna mellan rika och fattiga länder. Den djupa ekonomiska krisen som slog 

till under 2008 har ytterligare skärpt motsättningarna i klimatfrågan.  

 

Enligt klimatforskningen har temperaturen på jordens yta uppvisat en tydlig stegring 

under de senaste årtiondena. Forskarna är eniga om att stegringen beror på människans 

livsföring och att den hotar hela vår civilisation (IPCC 2009a). Temperaturstegringen 

beror på ökningen av så kallade växthusgaser i atmosfären. Dessa gaser uppstår främst 

vid användningen av de fossila bränslen som krävs för att hålla i gång samhället och 

tillse behoven hos den starkt ökande befolkningen.  

 

Den första stora diskussionen om att människan kunde ha en skadlig inverkan på miljön 

uppstod på 1960-talet när Rachel Carson (1962) publicerade sin debattbok Silent Spring, 

där hon angrep användningen av besprutningsmedel i jordbruket. Klimatförändringen 

blev föremål för ett större allmänt intresse först på 1980-talet och man började då 

diskutera ett globalt samarbete för att bekämpa den. År 1988 grundade FN en 

vetenskaplig panel i miljöfrågor, Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), 

för att utvärdera den klimatforskning som bedrivs. Panelen ska vara rådgivande för 

politiskt beslutsfattande. (IPCC 2009b.) 

 

Media ägnar klimatfrågan stor uppmärksamhet och det är speciellt vanligt att nyheter 

om extrema väderförhållanden kopplas ihop med den globala uppvärmningen. 

Larmrapporterna till trots förhåller sig människorna förvånansvärt svala till 

informationen om global uppvärmning. Det är som om den inte förmådde tränga in i det 

dagliga livet. Det finns också många som förhåller sig skeptiska till 

klimatuppvärmningen, eller tror att allt ska ordna sig utan att man själv behöver göra 



 8 

något. Som Al Gore (2006: 254) konstaterar, finns det många problem i vårt sätt att 

tänka när det gäller global uppvärmning, men det största är kanske att vi inte tänker alls. 

 

Den svala inställningen hos allmänheten kan bero på att man inte kan eller vill ta till sig 

den information som finns. Det är svårt att beskriva klimatforskningen på ett enkelt sätt, 

vilket ger rum för spekulationer och ett brett tolkningsspektrum. Informationsflödet på 

internet gör att det blir allt svårare att sålla ut adekvat information. Webben har under 

2000-talet fått en central roll som distributionsplattform för ett växande utbud av 

nyheter och information. Det blir allt vanligare att enskilda personer fungerar som 

nyhetsförmedlare eller kommenterar det som väcker intresse. Från att tidigare ha varit 

ensidigt kontrollerad av medierna har nyhetsrapporteringen allt mera tagit formen av 

dialog. Den har gått från föreläsning till diskussion, där alla kan delta (Gillmor 2004: 

XIII). Detta bidrar till att ett stort antal röster uttalar sig om klimatförändringen, vilket 

ökar förvirringen och gör att det blir svårt att skilja på fakta och fiktion. 

 

 

1.1 Syfte 

 
Syftet med min avhandling är att jämföra och kritiskt granska hur den globala 

uppvärmningen konstrueras i medieproducerade artiklar och läsargenererade debatt-

inlägg i nätupplagan av Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat. Med global 

uppvärmning avses den klimatförändring som uppstår till följd av att det nedre skiktet 

av jordatmosfären värms upp som resultat av mänsklig aktivitet (Lyytimäki 2007: 1). 

Jag utgår från en socialkonstruktionistisk syn på språket, enligt vilken människans 

förståelse av verkligheten baseras på en interaktion mellan språket och omvärlden, där 

språket är med och konstruerar verkligheten (Pietikäinen & Mäntynen 2009: 12). Jag är 

intresserad av att se om det finns några skillnader i framställningen av den globala 

uppvärmningen i nyhetsartiklarnas texter och de läsartexter som publiceras på 

diskussionsforumet i anslutning till artiklarna. Avsikten med den kritiska granskningen 

är att se om det finns några mönster i texten som kan kopplas till vedertagna 

konventioner och underliggande maktstrukturer i samhället. Sådana mönster kan 

härledas ur språkliga val, deltagarnas roller i de olika skeenden som beskrivs, 



 9 

kopplingar till omkringliggande texter samt praktiker som utövas vid produktion av 

texterna (Fairclough 1997: 30, 100, 144). Genom att synliggöra bakomliggande mönster 

kan man öka medvetenheten hos läsaren om vilka krafter som inverkar på det perspektiv 

som texten intar till verkligheten. Eftersom materialet är publicerat på internet och 

distribueras via webben, är jag speciellt intresserad av att undersöka om det finns några 

specifika praktiker inom nätjournalistik och nätdiskussion som kan inverka på hur den 

globala uppvärmningen konstrueras i materialet.  

 

Nyhetstexterna ger en bild av hur en stor dagstidning konstruerar klimatfrågan på nätet. 

Nyhetsmedierna är viktiga sociala institutioner som både reflekterar och formar kultur, 

politik och socialt liv i samhället (Bell 1991: 64). Den bild som nyhetsmedierna för 

fram om den globala uppvärmningen har därför en avgörande betydelse när den 

enskilda människan bildar sig en uppfattning om det som sker. Traditionella 

nyhetsmedier som radio, TV och tidningar använder sig av internet för att komplettera 

och utvidga sitt utbud av information samt bli mera lättillgängliga för sina konsumenter. 

För tidningarna innebär internet en möjlighet att snabbt få ut nyheterna och förbättra sin 

service, samtidigt som man får tillgång till en direkt kommunikationskanal till läsarna. 

Dessa kan kommentera nyheterna genom att framföra egna åsikter och även kritik av 

det som sägs i artikeltexten. I en ideal situation kan diskussionen tillföra nya 

infallsvinklar och vara en kanal för ökad demokrati i samhället. Kommentarerna är inte 

statistiskt sett representativa för den stora allmänheten, utan representerar sådana som 

vill föra fram sin åsikt och påverka andra. De ger ändå en uppfattning om de 

förhållningssätt till klimatförändringen som är företrädda i samhället.  

 

Klimatfrågans kärna ligger i att människans livsföring håller på att förorsaka en 

katastrof (se IPCC 2009a). Jag förväntar mig därför att materialet kommer att visa på 

möjligheter att ändra livsföringen för att stävja uppvärmningen. Eftersom orsakerna kan 

sökas i samhällets utveckling av icke hållbara industriella och teknologiska lösningar, 

antar jag att ansvaret främst läggs på olika statliga, politiska och ekonomiska 

maktgrupper och att den enskilda människan inte beskrivs som särskilt aktiv. 

 

 



 10 

1.2 Material 

 

HS är Nordens största dagstidning med en medelupplaga på 412 421 år 2008 och nästan 

en miljon dagliga läsare (Sanoma News 2009). Materialet är taget från dess nätupplaga 

www.HS.fi under mars månad 2009. Nätupplagan hade under denna tid 1 118 200 

individuella besökare per vecka (TNS Gallup Oy 2009). HS grundades år 1904, är 

politiskt obunden och utges av Sanoma News, som är Finlands ledande tidningsutgivare. 

Nätupplagan är en nyhetsservice som även publicerar video- och bildmaterial från 

läsarna. Den upptar också ett diskussionsforum där läsarna kan diskutera såväl nyheter 

som andra ämnen. (Sanoma News 2009.) HS har varit aktiv på webben sedan våren 

1996, då man började publicera en så kallad Verkkoliite, dvs. nätbilaga (Paukku 1996).  

 

Materialet är tudelat. Den första delen består av nio slumpmässigt utvalda nyhetsartiklar 

om den globala uppvärmningen som publicerats på HS.fi i mars 2009. Dessa texter 

kallar jag medieproducerade. Artiklarnas motsvarigheter i den tryckta upplagan av HS 

ingår även i materialet, men de har endast en biroll och analyseras inte i detalj (se 

avsnitt 6.1). Den andra delen av materialet utgörs av de 535 diskussionsinlägg som 

publicerats i anslutning till de utvalda artiklarna. Dessa texter kallar jag 

läsargenererade. 

 

Det medieproducerade materialet väljs ut genom att använda den interna 

sökfunktionen på webbplatsen HS.fi och sökordet ilmasto (klimat). Detta sökord anser 

jag är tillräckligt täckande för att få fram relevant information. För att få fram endast 

nyhetsartiklar avgränsas sökningen till avdelningen Uutiset (Nyheter). Tidsperioden 

för sökningen begränsas till mars 2009, eller den månad då arbetet med föreliggande 

avhandling inleds. Eftersom nyhetsrapporteringen på webben är omfattande, anser jag 

att en månad är en lämplig tidsperiod för att avgränsa materialet. Sökningen ger 18 

träffar. Nio artiklar behandlar huvudsakligen klimatuppvärmningen och tas därför med 

i min analys, medan resten endast nämner den i förbigående eller handlar om något 

annat, t.ex. arbetsklimat, varför de lämnas bort.  

 



 11 

Det läsargenererade materialet består av de 535 diskussionsinlägg som publicerats på 

HS.fi i anslutning till de nio artiklarna. Antalet inlägg för varje enskild artikel är angivet 

efter själva artikeln. Det största antalet inlägg för en enskild artikel i materialet uppgår 

till 138 och det minsta antalet är noll. Läsarna kan kommentera nyhetsartiklarna genom 

att välja länken Osallistu keskusteluun (Delta i diskussionen) som finns i slutet av varje 

artikel eller kommentera andras inlägg genom att välja Vastaa viestiin (Besvara inlägget) 

som finns efter varje enskilt inlägg. Inlägg kan göras anonymt och den enda information 

som man måste fylla i för att kunna posta kommentarer till HS.fi är signatur och 

e-postadress. I stället för signatur kan man naturligtvis använda sitt eget namn. Länken 

Ohjeet (Instruktioner) innehåller allmänna instruktioner för den som vill delta i debatten 

(HS 2009b). Ur dessa framgår att redaktionen fungerar som portvakt för diskussionen 

och att materialet publiceras först efter godkännande. Redaktionen förbehåller sig även 

rätten att förkorta materialet samt publicera det i den tryckta upplagan. Inlägg som är 

längre än 2500 tecken publiceras inte. Redaktionen påpekar att yttrandefriheten inte 

innebär att man måste publicera alla insändare. Den vanliga orsaken till att ett inlägg 

inte publiceras är att det inte uppfyller de kriterier som upptas i instruktionerna.  

 

På grund av anonymiteten kan ålder, kön, utbildning och yrke inte bestämmas på de 

personer som deltar i diskussionen. HS reflekterar i en artikel från maj 2009 över vilken 

sorts personer som engagerar sig i webbdiskussionerna (Mäkinen 2009). I artikeln 

citeras en kommunikationsforskare, som säger att det inte finns någon typisk 

webbdebattör, utan det finns många skäl till att delta i en diskussion. En del vill föra 

fram egna åsikter eller åsikter hos den grupp de representerar, andra vill dela med sig av 

sin kunskap, medan andra bara vill fördriva tid. Några av de signaturer som HS tog 

kontakt med för artikeln visade sig vara välutbildade äldre personer, som ville dela med 

sig av den kunskap och levnadsvisdom de hade skaffat sig.  

 

Jag har valt att analysera ett finskspråkigt material trots att min avhandling är skriven på 

svenska. Detta beror på att jag vill lämna vägen öppen för fortsatt forskning, där det t.ex. 

kunde vara intressant att jämföra Nordens och Finlands största dagstidning HS med 

Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter (Tidningsutgivarna 2009). 

 



 12 

1.3 Metod 

 

Jag analyserar materialet ur ett systemisk-funktionellt perspektiv genom att utföra en 

kritisk diskursanalys. Begreppet diskurs förstår jag således ur en funktionell synvinkel, 

vilket innebär att det är en sociologisk företeelse som förmedlar och konstruerar 

betydelser med hjälp av språket (Luukka 2000: 143). Min analys får en kritisk aspekt 

genom att den undersöker vilka maktstrukturer som stiger fram ur materialet när det 

gäller framställningen av den globala uppvärmningen.  

  

Faircloughs (1992: 72–73) tredimensionella modell för kritisk diskursanalys innebär att 

man analyserar en kommunikativ händelse genom att undersöka förhållandet mellan 

text, diskursiv praktik och social praktik. De kommunikativa händelserna i min studie 

utgörs av de tidningsartiklar och läsarkommentarer om den globala uppvärmningen som 

beskrivs i avsnitt 1.2. Dessa utgör den textuella basen i studien. Den diskursiva 

praktiken består av det sätt på vilket texterna produceras och konsumeras, och den 

sociala praktiken hänvisar till de yttre sociala och kulturella ramar som den 

kommunikativa händelsen är en del av.  

 

Analysmodellen vilar på den systemisk-funktionella synen på språket. Enligt denna har 

språket utvecklats för att svara mot vissa mänskliga behov. Det finns två grundbehov 

som språket uppfyller. Det ena är behovet att förstå omgivningen, vilket är den 

ideationella eller reflexiva funktionen hos språket, och det andra är behovet att ta 

kontakt med andra och verka tillsammans, vilket är språkets interpersonella funktion. 

Den textuella funktionen finns däremellan och förenar dem. Varje text blir till i ett 

sammanhang och har en funktion. (Halliday 1985: xiii.) När man gör diskursanalys 

arbetar man på två nivåer. Den ena är den lingvistiska analysen, som bidrar till 

förståelsen av en text genom att säga hur och varför texten visar vad den gör. Analysen 

avslöjar tvetydigheter, alternativa uttryck och annat som ger en bättre insikt i textens 

mening. Den andra nivån är evaluering, där man värderar om texten lyckas med sin 

uppgift. För att kunna göra det måste man även ta hänsyn till textens kontext, dvs. det 

som finns runt den, såsom situation och kultur. Analysen på denna nivå handlar därför 

alltid om en tolkning. (Ibid. xv–xvi.) Den ideationella, interpersonella och textuella 



 13 

funktionen förkommer samtidigt i alla texter. Genom att studera vilka sociala praktiker 

som representeras och i vilket sammanhang får man reda på hur texten beskriver 

världen, vilket utgör den ideationella funktionen. Genom att undersöka interaktionen 

mellan olika aktörer i texten kan man se det sociala mönstret, som den interpersonella 

funktionen hänför sig till. (Fairclough 1997: 80.) Den textuella funktionen hos språket 

är att bygga upp texten till en rationell helhet (Pietikäinen 2000: 198). 

 

Härnäst beskriver jag vilka angreppssätt jag använder för att få en bättre förståelse av 

texterna och deras beskrivning av den globala uppvärmningen. Jag gör först en 

innehållsanalys, med vars hjälp jag får reda på vad texterna beskriver och vilka 

perspektiv de intar. Därefter undersöker jag varifrån texterna inhämtar sina 

beskrivningar och perspektiv genom att göra en intertextuell analys. Jag får då en 

uppfattning om den kontext som texten ingår i. 

 

1.3.1 Innehålls- och diskursanalys 

 

För att få en uppfattning om vilken bild av den globala uppvärmningen som konstrueras 

i materialet gör jag först en övergripande innehållsanalys. Jag undersöker vilka teman 

och aktörer som är centrala genom att göra en processanalys av rubriktexterna för de 

nyhetsartiklar som ingår i materialet. Rubriken utgör en sammanfattning av artikeln 

(Bell 1991: 187) och eftersom läsarinläggen diskuterar det som artiklarna handlar om 

ger rubrikanalysen en helhetsuppfattning om innehållet i materialet. Processanalysen 

berättar vilka deltagare det finns i de skeenden, dvs. processer, som rubrikerna återger, 

och om det finns några deltagare som är ansvariga för det som processen handlar om. 

Med hjälp av rubriktexterna och det som framkommit vid processanalysen är det 

möjligt att härleda ett primärt tema ur varje enskild artikel.  

 

Genom att identifiera artiklarnas teman, dvs. de områden av verkligheten som 

huvudsakligen representeras i texterna, och genom att studera vilket perspektiv som 

intas, är det möjligt att identifiera de diskurser som representeras (Fairclough 2003: 

129). En diskurs kännetecknas av att den definierar världen på ett visst sätt och ur ett 

visst perspektiv (Pietikäinen & Mäntynen 2009: 27). Jag grupperar först artiklarna 



 14 

enligt tema, så att artiklar med samma tema hänförs till samma grupp. Utgående från 

temaindelningen och de deltagare som framkommit vid processanalysen är det därefter 

möjligt att identifiera en diskurs för varje artikelgrupp. 

 

Därefter undersöker jag hur diskurserna konstruerar verkligheten genom att granska de 

språkliga valen i texterna. En text baseras alltid på de val som textproducenten gjort. Så 

kan man t.ex. tala om klimatuppvärmningen som ett hot eller som ett fenomen, beroende 

på om man vill betona den känslomässiga eller den förnuftsmässiga aspekten. Genom 

att ge någonting ett namn har man använt en av flera tänkbara versioner, och på så sätt 

producerat en verklighet (Börjeson & Palmblad 2007: 10). En hög förekomst av 

motsatser i texten visar att diskursen ifrågasätter rådande konventioner i samhället. 

Även bristen på motsatser är viktig, eftersom man då måste fråga sig varför något 

utelämnats. (Heikkinen 2002: 9-10.)  

 

1.3.2 Intertextuell analys 

 

Följande skede är en analys av intertextualiteten, vilken ingår som en del i den 

diskursiva praktiken, dvs. hur texten produceras och konsumeras. Intertextualitet 

innebär att en text innehåller element av andra texter som den bygger på eller refererar 

till, och således representerar även andra röster än textförfattarens (Fairclough 2003: 

218). När man analyserar den diskursiva praktiken ligger själva intresset inte i hur den 

enskilda människan producerar och konsumerar text, utan i spänningen mellan 

samhällets institutionella strukturer och den diskursiva praktiken (Pietikäinen 2000: 

210). Den diskursiva praktiken fungerar som en förmedlande länk mellan själva texten 

och den sociokulturella omgivningen. Texten är alltså ett resultat av hur den diskursiva 

praktiken påverkas av sociala praktiker. (Fairclough 1997: 81.) Det innebär t.ex. att man 

förväntar sig att en nyhetsartikel ska vara skriven på ett visst sätt, eftersom man är van 

att se den så. En diskurs är kopplad till rådande konventioner och socialt bestämda 

uttryckssätt i samhället. Fairclough (1992: 68–69) menar även att förändring i 

diskurserna är ett tecken på förändring i samhället. Genom att analysera diskursernas 

intertextualitet kan man avgöra, om det finns sådana tecken. Hög intertextualitet tyder 



 15 

på förändringar, medan låg intertextualitet anger att samhället stöder konventionella 

värden.  

 

Jag analyserar texterna med avseende på intertextualitet för att ta reda på vilka texter 

utifrån som texterna i materialet refererar till och om man kan säga något om vilken 

världsbild de representerar. Jag strävar också till att klarlägga om det finns några 

bakgrundsantaganden i texterna som tyder på att de är kopplade till ett visst socialt 

mönster. Användningen av internet för nyhetsrapportering samt utvecklingen av olika 

sociala medier på webben gör det möjligt att enkelt få reda på vad som händer i realtid 

samt kommentera samhällsfenomen och ta ställning till olika åsikter. Eftersom 

materialet är hämtat från webben, undersöker jag om detta har något inflytande på hur 

den globala uppvärmningen konstrueras i materialet.  

 

Jag analyserar först hur de olika nyhetsartiklarna är producerade för att se om det finns 

något i produktionssättet som inverkar på de röster som kommer fram och hur det kan 

inverka på framställningen av den globala uppvärmningen. Därefter analyserar jag 

diskussionsinläggen för att få reda på vilka röster som kommer fram i åsiktsyttringarna 

och om man kan urskilja några speciella tendenser.  

 

Till slut undersöker jag den manifesta intertextualiteten i materialet genom att kartlägga 

hänvisningar till andra texter i den text jag studerar. Manifest intertextualitet innebär att 

det tydligt framkommer ur materialet vilken text som hänvisas till, antingen genom att 

den citeras eller återges indirekt (Fairclough 1992: 117). Jag räknar antalet hänvisningar 

och delar upp dem i kategorier enligt den institution, organisation eller annan enhet som 

de representerar. På detta sätt får jag reda på vilka grupperingar som är mest tongivande 

i texterna. Jag gör också en jämförelse mellan grupperingarna i nyhetstexterna och 

läsarinläggen. Därefter utvärderar jag resultatet kvalitativt och gör en bedömning av hur 

det inverkar på framställningen av den globala uppvärmningen i materialet. 



 16 

2 DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN SOM NYHETSTEMA 

 

Gaserna i jordens atmosfär och deras samband med klimatet har varit kända bland 

forskare sedan mitten av 1800-talet. Det var dock först under mitten av 1980-talet som 

sambandet mellan koldioxidutsläpp förorsakade av människan och en tilltagande 

uppvärmning av klimatet blev föremål för offentlig diskussion i samband med att 

miljöproblemen blev allt synligare. Under 1988 drabbades USA av en ovanligt lång och 

het sommar, och klimatforskaren James Hansen höll ett tal i kongressen där han 

framhöll att det fanns ett starkt samband mellan koldioxidutsläppen och uppvärmningen 

av klimatet. Detta uppmärksammades livligt i nyhetsrapporteringen, eftersom den 

globala uppvärmningen nu inte bara var en teoretisk konstruktion utan kunde kopplas 

samman med verkliga händelser. Intresset spred sig även till andra länder och ledde i 

förlängningen till att FN ordnade den första stora klimatkonferensen i Rio 1992. 

(Lyytimäki 2007: 9.) Temat blev även ordentligt uppmärksammat under 2007, när FN:s 

klimatpanel IPCC och USA:s tidigare vicepresident Al Gore fick dela på Nobels 

fredspris för sina insatser mot klimatförändringen (Nobel Foundation 2009). IPPC 

uppmärksammades för de vetenskapliga insatserna och Al Gore för att han via föredrag, 

böcker och filmer klargjort fenomenet för den stora allmänheten. 

 

Jag redogör i detta avsnitt först för den globala uppvärmningen som fenomen och de 

risker som den anses medföra. Därefter går jag närmare in på hur den framställts inom 

olika diskurser i nyhetsmedia genom att presentera några diskursanalytiska angrepp som 

tagits av kommunikationsforskare. Avsikten är att ge en bakgrund till min egen analys 

för att se om den stöder tidigare forskning eller om det framkommer något nytt. 

 

 

2.1 Den globala uppvärmningen som fenomen  

 

Klimatet håller på att bli varmare. Mätningar visar att temperaturen på jordens yta stigit 

med i medeltal 0,74 grader under den senaste 100-årsperioden, vilket i 

klimatsammanhang är en betydande ökning. Som ett resultat av temperaturökningen 

smälter glaciärerna, istäcket i Arktis minskar, havsytans nivå stiger och extrema 



 17 

väderfenomen som hetta, nederbörd och stormar tilltar. Temperaturökningen har varit 

speciellt stor under de senaste 50 åren, vilket anses ha antropogena orsaker, dvs. vara ett 

resultat av människans påverkan på sin omgivning. (Se Ilmatieteen laitos 2009, SMHI 

2009.) På grund av den snabba industriella och teknologiska utvecklingen har jordens 

befolkning ökat explosionsartat. Efter andra världskriget år 1945 uppgick folkmängden 

till 2,3 miljarder. Under senare delen av 2010-talet har den stigit till 6,5 miljarder och 

man förväntar sig att den ska överskrida nio miljarder runt år 2050. 

Befolkningsexplosionen gör att trycket på det ekologiska systemet blir allt större. (Gore 

2006: 217.)  

 

Uppvärmningen av klimatet beror på en förstärkning av den så kallade växthuseffekten. 

Med växthuseffekten avses att gaser i atmosfären håller kvar värmestrålningen från 

solen så att jordens yttemperatur hålls på en beboelig nivå. Det har skett en brant ökning 

i halten av växthusgaser som koldioxid, metan och dikväveoxid, vilka frigörs på grund 

av mänsklig aktivitet. Betydande mängder växthusgaser frigörs vid industriproduktion 

och lantbruk, samt från avstjälpningsplatser. (Ilmasto.org 2009.) 

 

För att få fram en bred och välbalanserad information om klimatförändringens 

utveckling, dess sociala och ekonomiska konsekvenser och vilka åtgärder som kan tas 

för att hålla den på en ofarlig nivå, grundades FN:s klimatpanel IPCC år 1989. IPCC har 

194 medlemsländer (augusti 2009), och samarbetar med tusentals forskare runt om i 

världen. Panelen ska utvärdera den omfattade klimatforskningen som bedrivs samt vara 

rådgivande för politiskt beslutsfattande. IPCC sammanställer regelbundet omfattande 

utvärderingsrapporter över klimatförändringarna. Den första rapporten publicerades 

1990 och den fjärde och senaste utkom 2007. (IPCC 2009c.)  

 

Enligt IPCC:s utvärderingsrapport från 2007 har mängden växthusgaser i den nedre 

delen av atmosfären ökat med 70 % under perioden 1970–2004 jämfört med 

förindustriell tid, vilket anses bero på människans aktivitet. Den största antropogena 

växthusgasen koldioxid har under samma period visat en ökning på hela 80 %. 

Koldioxid frigörs vid förbränningen av fossila bränslen som olja, kol och naturgas. Med 

hjälp av de data som insamlats har IPCC gjort upp olika scenarier, dvs tänkbara 



 18 

utvecklingar för framtiden, där man lagt in variationer av demografiska, ekonomiska 

och teknologiska faktorer. Beroende på vilket scenario som man räknar med beräknas 

temperaturen stiga med mellan 1,1 och 6,4°C fram till 2100 i förhållande till perioden 

1980–1999. (IPCC 2009a: 36, 44–45.) Scenarierna har en betydelsefull roll i 

framställningen av den globala uppvärmningen i media. Eftersom scenarierna endast  är 

tänkbara utvecklingar, är det fritt fram för spekulationer med åtföljande hotbilder. 

IPCC:s rapport tar också ställning till hur man kan minska riskerna för en skadlig 

klimatförändring samt hur man kan anpassa sig till den. (IPCC 2009a: 56–62.) 

Miljöministeriet (2009) har tillsatt en nationell arbetsgrupp för att koordinera och främja 

arbetet med att sammanställa information och ställningstaganden från Finland för 

IPCC:s rapporter samt informera om klimatpanelens arbete. Finland har även en egen 

nationell strategi för anpassning till klimatförändringen (Jord- och skogsbruks-

ministeriet 2009).  

 

FN:s ramkonvention om klimatförändringar, den s.k. klimatkonventionen trädde i kraft 

1994 och har ratificerats av 192 länder. Avsikten är att stabilisera utsläppen av 

växthusgaser till en ofarlig nivå. (UNFCCC 2009a.) Forskarna har emellertid inte 

kunnat fastslå något exakt gränsvärde för gasernas farlighet, och inte heller har man 

inom medlemsländerna nått någon överenskommelse om hur man skall förhindra att den 

ofarliga nivån inte överskrids. Konventionen förpliktigar inte heller till några betydande 

praktiska åtgärder, utan är mera rådgivande. Konventionens parter, dvs. de länder som 

undertecknat den, träffas årligen till COP-möten (Conference of the Parties) för 

diskussioner. (Lyytimäki 2007: 10.)  

 

Ett genombrott i det globala samarbetet skedde vid Kyotomötet i Japan år 1997 när man 

fick till stånd ett tilläggsavtal till klimatkonventionen, där man fastslog utsläppskvoter 

för 37 industriländer och EU. Avtalet trädde i kraft 2005 och till skillnad från 

ramkonventionen är det juridiskt bindande. Länderna har förbundit sig till att sänka 

växthusgasutsläppen med fem procent i förhållande till 1990 års nivå under 

femårsperioden 2008–2012. (UNFCCC 2009b.) Ett antal länder, bland dem USA och 

Australien, valde dock att ställa sig utanför avtalet, vilket gör att det förlorat i 

effektivitet (Gore 2006: 283). Vid klimatkonferensen COP15 i Köpenhamn i december 



 19 

2009 diskuterades fortsättningen på Kyotoavtalet och vilka åtgärder som ska tas efter 

2012 när det går ut. Målet var att fastslå nya handlingsprogram för en global kontroll av 

växthusgasutsläpp men länderna kunde inte enas om några konkreta tak för utsläppen, 

vilket försvårar planeringen. (COP15 2009a.) USA har under ledning av president 

Obama visat ett större engagemang för klimatet och även de växande ekonomierna Kina 

och Indien har uttryckt en vilja att aktivt medverka till att hålla växthusgasutsläppen på 

en rimlig nivå (COP15 2009b).  

 

2.2 Medierutinernas inverkan på bilden av den globala uppvärmningen 

 

Som konstaterades i inledningen är nyhetsmedierna viktiga sociala institutioner som 

förmedlar en bild av det som händer i samhället och därigenom även formar det. Enligt 

de etiska regler som massmedierna är bundna till förväntas de leverera en korrekt och 

allsidig nyhetsförmedling (Journalistförbundet 2009). Vad som är korrekt och allsidigt 

bestäms av den sociala och kulturella kontexten, dvs. den sociala praktiken (Fairclough 

1997: 82). Texten påverkas av den diskursiva praktiken, i vilken ingår textens 

produktionsprocesser (ibid. 68). Redaktionens arbetssätt kan påverka både nyhetsurvalet 

och de perspektiv som intas, vilket är viktigt att veta vid en kritisk analys. Jag ger därför 

en överblick över några diskursiva praktiker som medieforskningen lagt fram. 

 

För att en nyhet ska uppmärksammas i media måste den anses som tillräckligt viktig 

och intressant. Den måste uppfylla ett eller flera av de nyhetskriterier som medierna 

tillämpar. Enligt den klassiska uppsättningen nyhetskriterier som introducerades av 

Galtung och Ruge (1965: 65–70) har en händelse större chans att bli uppmärksammad i 

media om den ligger nära i tiden, har stor samhällelig betydelse, är entydig, ligger 

kulturellt nära, är förväntad, överraskande eller ovanlig, har följetongkaraktär eller helt 

enkelt passar bäst ihop med dagens nyhetsurval. Sådant som upplevs som speciellt 

intressant i den kultur som representeras får också mera uppmärksamhet, t.ex. nyheter 

om elitstater och elitpersoner. Ett annat kulturellt nyhetskriterium är att nyheten är 

personifierad, dvs. den representerar en viss person eller grupp. Ett viktigt kriterium är 

enligt Galtung och Ruge (ibid.) om nyheten har negativa inslag, eftersom negativ 

information verkar vara mera intressant för mediekonsumenterna. Enligt nyligen utförd 



 20 

internationell forskning är det speciellt två faktorer som avgör vilken uppmärksamhet en 

händelse får av nyhetsmedia, nämligen hur avvikande den är och hur viktig den är för 

samhället (Nord 2008: 10). 

 

Den globala uppvärmningen i sig har inte något speciellt högt nyhetsvärde. Den är en 

långrandig historia med många osäkerhetsfaktorer. Läsarna upplever inte ett hot som 

särskilt intressant, eftersom det bara är en möjlighet av många. Det är bara när hotet kan 

knytas till någon konkret händelse som det blir intressant. (Miller & Parnell Riechert 

2000: 48–49.) Medias intresse för den globala uppvärmningen förknippas därför ofta 

med naturkatastrofer och extrema vädersituationer, som t.ex. när orkanen Katarina 

förstörde New Orleans år 2005. Internationella klimatkonferenser eller speciella 

händelser som när IPCC och Al Gore mottog fredspriset höjer även intresset. Även 

uttalanden från elitpersoner som president Obama passerar ofta nyhetströskeln. IPCC:s 

första rapport fick inte någon stor uppmärksamhet i media när den publicerades år 1990 

eftersom den var alltför teoretisk, men Kyotokonferensen bevakades desto ivrigare, 

eftersom man där gjorde konkreta beslut om hur koldioxidhalten skulle regleras 

(Mahlman 1998: 101). Detta ledde till att man även började diskutera de 

värderingsmotsättningar som klimatuppvärmningen förde med sig till exempel mellan 

fattiga och rika, miljö och ekonomi samt nuvarande och kommande generationer (ibid. 

103). 

 

Nyhetsredaktionerna vill gärna ge bilden av att de generellt och konsekvent tillämpar 

vissa nyhetsvärderingsprinciper, men i själva verket är de nyheter som presenteras 

resultatet av en komplex bedömningsprocess, där många faktorer spelar in. (Nord 2008: 

5–6.) De avvägningar som görs hänger nära samman med medierutinerna, eller hur 

redaktionerna införskaffar, behandlar, bearbetar och paketerar nyheter. Dessa 

avvägningar kan variera från en redaktion till en annan beroende på mediets inriktning. 

Nyhetsvärdet formas alltid i en kontext där till exempel nyhetens lättillgänglighet, 

kostnader och andra faktorer spelar in (ibid. 10).  

 

En vanlig praktik är att man vid införskaffande av information förlitar sig på så kallade 

newsmakers, eller nyhetsmakare. Dessa är personer som finns i politikens eller 



 21 

ekonomins kärna eller annars genom sin person eller ställning kan påverka andra. 

Journalister söker ofta sin information från ett institutionellt nätverk av auktoritet som 

företräds till exempel av politiker, regeringen, offentliga talesmän eller vetenskapsmän. 

Denna praktik garanterar dock inte att de uppgifter som fås är riktiga. Vid en analys av 

nyhetstexter som behandlade den globala uppvärmningen konstaterade Bell (1991: 

191–192) att få av de källor som användes hade någon vetenskaplig bakgrund och några 

gav till och med felaktiga uppgifter. En liknande risk för vinkling utgör personifieringen 

av nyhetskällor, där man publicerar uttalanden av elitpersoner eller celebriteter som är 

kända och firade av allmänheten eller personer som på något annat sätt är anknutna till 

nyheten (ibid. 194). En växande grupp nyhetsmakare utgörs av celebriteter, många av 

dem från nöjes- och underhållningsbranschen. Det verkar som om celebriteterna har 

hittat en ny väg att föra ut politiska och vetenskapliga budskap i offentligheten genom 

att skapa en slags expertis eller stå som auktoriserade frontfigurer. Så har till exempel 

Leonardo DiCaprio (2009) aktivt fört fram riskerna med global uppvärmning. Han lät 

även fotografera sig för en (trick)bild där han syntes med isbjörnsungen Knut från 

Berlins zoo. Isbjörnarna hotas av issmältningen, varför Knut blev något av en symbol 

för den globala uppvärmningen under 2007. (Boykoff & Goodman 2007: 1–2.) 

Celebriteternas engagemang i den globala uppvärmningen får ett bättre genomslag hos 

allmänheten genom att man vädjar till känslor och ger klimatförändringen ett ansikte, i 

motsats till de torra och ofta obegripliga fakta som presenteras av forskare och politiker.  

 

Enligt de etiska reglerna för massmedia (Finlands Journalistförbund 2009) ska båda 

sidor ges möjlighet att uttala sig då det förekommer olika åsikter i en fråga. Det finns 

emellertid en risk med denna praktik, vilket visas i en studie av Boykoff och Boykoff 

(2004). De analyserade klimatdiskursen i några av de främsta amerikanska 

dagstidningarna och konstaterade att den diskurs som producerades där betänkligt skilde 

sig från den diskurs som var förhärskande inom vetenskapen på grund av att olika 

minoritetsgrupper getts ett omotiverat stort utrymme. Eftersom allmänheten till stor del 

får sin kunskap om klimatförändringen genom massmedierna är en stor divergens 

oroväckande. Den förhärskande vetenskapliga uppfattningen är att klimatförändringen 

är verklig, att den till stor del beror på mänsklig aktivitet och att det krävs snabba 

insatser för att rädda miljön. Detta motsägs av ett litet antal kritiskt inställda forskare. 



 22 

Skillnaden mellan den förhärskande vetenskapliga diskursen och den diskurs som 

producerades i tidningarna var speciellt tydlig på två punkter: när det gällde i vilken 

grad klimatförändringen beror på mänsklig aktivitet och vilka åtgärder som krävs för att 

förhindra den. Detta ökade läsarnas osäkerhet i frågan. Diskursen gav även rum för 

beslutsfattare och ekonomiska aktörer att föra fram sina egna kortsiktiga lösningar i 

frågan. (Ibid. 134.) 

 

 

2.3 Den globala uppvärmningen ur olika nyhetsperspektiv 

 

Eftersom jag använder mig av diskursanalys för att undersöka hur den globala 

uppvärmningen konstrueras i materialet gör jag härnäst en överblick av några vanliga 

perspektiv som tas i nyhetsrapporteringen samt presenterar några diskursanalytiska 

forskningsangrepp i anslutning till dessa. Avsikten är att få fram en bakgrund för min 

egen analys. I en diskurs ses världen ur ett visst perspektiv. Man kan definiera en 

diskurs genom att den kännetecknas av ett relativt stabiliserat språkbruk inom ett visst 

område (Pietikäinen & Mäntymäki 2009: 25). En vetenskaplig diskurs kännetecknas 

t.ex. av att språket används på ett sätt som är typiskt för något område inom den 

vetenskapliga kontexten.  

 

Den globala uppvärmningen antas få betydande konsekvenser för många områden i 

samhället och kan därför ses ur flera olika perspektiv. Det vetenskapliga perspektivet är 

självskrivet, eftersom klimatforskningen ligger till grund för att man överhuvudtaget 

kom att upptäcka fenomenet. Det politiska perspektivet finns med, eftersom man måste 

fatta gemensamma beslut om vad som ska göras för att komma till rätta med 

klimatförändringen. Det ekonomiska perspektivet är viktigt, eftersom stora kostnader är 

involverade. De religiösa och etiska perspektiven tar ställning till rättvise- och 

moralfrågor. Vad som publiceras och hur de olika diskurserna representeras har ofta 

samband med de praktiker som utövas av media när man väljer material, vilket redan 

behandlades i avsnitt 2.2. 

 



 23 

2.3.1 Det vetenskapliga perspektivet 

 

När media uppmärksammar klimatuppvärmningen grundar sig den vetenskapliga 

informationen vanligen på uppgifter som härstammar från FN:s klimatpanel IPCC. 

IPCC har en trovärdig status som nyhetskälla, eftersom den sammanställer forskning 

från ett stort antal klimatforskare. Det finns även ett litet antal vetenskapsmän som 

ifrågasätter de resultat som IPCC kommit fram till och förhåller sig skeptiska till att den 

globala uppvärmningen i huvudsak skulle bero på mänsklig aktivitet. Jordens historia 

uppvisar många exempel på extrema klimatfluktuationer som inte kan tillföras 

människan, vilket gör det lätt för skeptikerna att hänföra de senaste 

temperaturförändringarna till den normala växlingen i klimatet (Lyytimäki 2007: 11).  

 

Växthuseffekten är ett mycket komplicerat och svårbegripligt system. Det krävs ett 

omfattande utbyte av information för att kunna förstå det och kunna sätta upp modeller 

för klimatuppvärmningens utveckling och följder. På grund av fenomenets komplexa 

natur är det svårt att göra exakta förutsägelser. (Mahlman 1998: 84–85.) 

Osäkerhetsfaktorerna har lett till att det framförts en mängd olika åsikter om vad som 

kommer att hända. En del betonar hotet mot mänskligheten som allvarligt och andra 

avfärdar det som minimalt. Speciellt i den offentliga diskussionen har 

klimatforskningen framstått som en disciplin som kännetecknas av oenighet. Men även 

om det finns oenigheter bland klimatforskarna kan dessa inte anses vara speciellt stora. 

(Lyytimäki 2007: 11.) I likhet med andra forskare diskuterar klimatforskarna gärna de 

punkter som man är osäkra på, eftersom en forskare alltid strävar efter den 

vetenskapliga sanningen. Att man är ense i de stora frågorna kommer därför att komma 

i skymundan. Media strävar till att ge en opartisk bild genom att presentera olika åsikter 

och bidrar därigenom till att fokusera på osäkerhetsfaktorerna, varvid man lätt kan 

glömma bort att forskarna är eniga om grundläggande fakta. (Mahlman 1998: 97.) 

 

Den globala uppvärmningens inverkan på livsmiljön är en komplicerad interaktion 

mellan naturen och de system som byggts upp av människan. Kommunikationen mellan 

forskarna och allmänheten är därför också komplicerad. Det är svårt att enkelt klargöra 

hur den globala uppvärmningen fungerar och vilka dess konsekvenser blir. Det är även 



 24 

svårt att förklara hur själva forskningen arbetar och vilka metoder man använder. 

Osäkerhetsfaktorerna samt de etiska och politiska frågor som är involverade gör att det 

finns ett otal ofta konfliktladdade perspektiv på den globala uppvärmningen. Det är 

därför inte särskilt tillfredsställande att närma sig problemet ur ett kvantitativt, deduktivt 

forskningsperspektiv om man vill ge samhället de svar som behövs för ett optimalt 

beslutsfattande. (De la Vega-Leinert & Schröter 2008: 13–14.)  

 

Ett försök att förbättra kommunikationen genom att involvera olika samhällsaktörer 

testades inom ett EU-projekt, där man utvärderade vilken andel Europa har i den 

globala uppvärmningen och hur sårbart Europa är för dess konsekvenser. I försöket 

engagerades förutom forskare även beslutsfattare, politiska aktörer och miljöchefer i det 

vetenskapliga arbetet. Man gjorde ett försök att hitta en medelväg mellan den vetenskap 

som fokuserar på korttidsmål enligt krav som sätts upp av t.ex. beslutsfattare och 

ekonomiska intressenter, och den vetenskap som styrs av nyfikenhet där forskningen 

ligger i händerna på vetenskapsmän/kvinnor. Man försökte undvika kortsiktiga 

lösningar samtidigt som man inte lade all makt på forskarna. En sådan dialogprocess 

kan ge goda insikter i hur man ska kunna kommunicera om riskerna, sårbarheten och 

osäkerhetsfaktorerna när det gäller global uppvärmning. Försöket visade att forskarna i 

många fall kunde justera sitt sätt att tänka och arbeta genom de nya insikter som de 

olika samhällsaktörerna bidrog med. (De la Vega-Leinert & Schröter 2008: 29.) 

 

2.3.2 Det politiska perspektivet 

 

Politik handlar i mycket om hur man ska fördela resurser och skyldigheter. Inom 

klimatpolitiken måste man både lokalt och på global nivå ta ställning till vilka åtgärder 

som ska vidtas för att stoppa den globala uppvärmningen samt hur man ska anpassa sig 

till de förändringar som väntas äga rum. Det finns olika aspekter på klimatfrågan 

beroende på om den rika eller fattiga delen av världen representeras. Tidsperspektivet 

spelar också in, eftersom politiker strävar till att hålla sig kvar vid makten och därför 

gärna skjuter obekväma beslut på framtiden. 

 



 25 

I en studie som analyserar politiska uttalanden från ministrar och andra ledande statliga 

representanter under klimatkonferensen COP11 i Montreal 2005 urskiljs två olika 

förhållningssätt till klimatpolitiken och ansvaret för miljön (Vihersalo 2008: 45). I 

uttalanden av representanter för industrialiserade länder samt länder i stark ekonomisk 

utveckling beskrivs klimatuppvärmningen som ett globalt fenomen som hänger samman 

med utsläppen av växthusgaser. Problemet kan åtgärdas genom rätt beslutsfattande. 

Man ska bland annat satsa på nya miljövänliga teknologier, som även kommer att 

främja den ekonomiska utvecklingen. Uttalanden av representanter för 

utvecklingsländer framställer klimatförändringen ur ett sårbarhetsperspektiv, där man 

uttrycker oro för hur de enskilda länderna ska komma till rätta med de miljömässiga, 

sociala och ekonomiska problem som klimatförändringen kan medföra. Man efterlyser 

ekonomisk hjälp och teknologiöverföring från de rika länderna för att kunna anpassa sig 

till de nya förhållandena och samtidigt höja levnadsstandarden. Huvudansvaret för att 

förhindra och komma till rätta med den globala uppvärmningen läggs alltså på 

industriländerna. Enligt analysen beskriver politikerna inte den globala uppvärmningen 

som ett symptom på någon större kris för mänskligheten, som skulle kräva ändringar i 

strukturer, värderingar och livsstil. Båda förhållningssätten ser uppvärmningen som 

något som kan övervinnas med existerande politiska och strukturella grepp. (Ibid. 

46–49.) 

 

Lokalt befinner sig politikerna ofta mellan två eldar. Dels måste de ta beslut som verkar 

i det långa perspektivet och avsätta resurser för projekt vars resultat inte kan ses inom 

någon nära framtid. Dels måste de ta hänsyn till väljarnas mångskiftande och 

omedelbara behov för att kunna hålla sig kvar i en maktposition. Politiker kan därför 

upprätthålla diskursstrategier där de med medias hjälp konstruerar klimatförändringen 

så att den tjänar deras egna ändamål. Så har t.ex. USA:s förra president Georg W. Bush 

ofta i media hänvisat till olika osäkerhetsfaktorer och behovet av långvarig forskning 

för att vinna tid och inte behöva ta beslut som skulle göra honom mindre populär bland 

de mäktiga oljebolagen (Boykoff & Boykoff 2004: 125).  

 



 26 

2.3.3 Det ekonomiska perspektivet 

 

Hela den västerländska livsstilen bygger på användningen av fossila bränslen. De 

behövs för industri, jordbruk, kommunikation och uppvärmning. De står för merparten 

av det energiutbud, som är grunden för vårt välstånd och det globala samarbetet. Det 

finns två stora risker med ett samhälle som är så koncentrerat kring fossila bränslen. 

Dels är fyndigheterna begränsade, vilket gör att nya energiformer behövs i framtiden. 

Dels bildas det koldioxid vid förbränningen, vilket bidrar till den globala 

uppvärmningen och inverkar negativt på människans livsmiljö. 

 

Det ekonomiska diskursen tar vanligen en kortsiktig fokus och det finns många 

osäkerhetsfaktorer inom ekonomin som försvårar långsiktig planering. FN:s 

klimatkonferenser och IPPC:s rapporter mottogs därför inte i början speciellt väl av de 

stora energibolagen och annan industri som var direkt beroende av fossila bränslen. 

Man tenderade att bagatellisera risken för global uppvärmning och ifrågasätta IPCC:s 

forskningsresultat. Studier visar att det är lätt att ifrågasätta vetenskapliga resultat 

genom att sätta upp strategier där man hänvisar till frågetecken rörande metoder, 

forskningsmaterial och forskarnas neutralitet (Holstein 2006: 8–9, 22). Media tenderar 

att ta med dylika invändningar i sin rapportering av forskningsresultat, eftersom man 

strävar till en mångsidig bild. Journalister har inte alltid tillräckliga kunskaper för att 

avgöra vad som är rätt och fel när det gäller vetenskapliga resultat. (Ibid.) 

 

Speciellt det amerikanska oljebolaget ExxonMobil har gjort sig känt som kritisk till 

uppgifterna om den globala uppvärmningen. Enligt en analys av Livesey (2002: 126) 

använde ExxonMobil sig av vetenskapliga forskningsresultat och rapporter för att skapa 

en diskurs i media som understödde de mål som bolaget hade för sin egen verksamhet. 

ExxonMobil publicerade år 2000 en serie advertorialer, betalda artiklar, i New York 

Times, där de poängterade vikten av att utveckla nya oljebaserade teknologier och 

argumenterade för fossila bränslen. ExxonMobil ville genom advertorialerna bidra till 

diskussionen om den globala uppvärmningen och presentera sina egna tankar i relation 

till begränsningen av växthusgasutsläpp. Strategin gick ut på att göra 

miljöskyddsförespråkarna till syndabockar, som hotade den rådande levnadsstandarden. 



 27 

I stället borde man satsa på att utveckla nya oljebaserade teknologier och 

affärsverksamheter, där ExxonMobil skulle spela en central roll. Livesey visar i sin 

analys hur man i texterna lyckades bygga upp en ny identitet för sig själva och sina 

motståndare. (Ibid. 2002: 127.) 

 

2.3.4 Det religiösa perspektivet 

 

I USA har ledare för religiösa grupperingar tagit ställning i klimatfrågan och krävt 

politiker på aktionsplaner. Klimatförändringen leder till frågor som har starka moraliska 

och etiska dimensioner, vilket man fokuserar på inom den religiösa diskursen. 

Uppvärmningen drabbar alla men den slår hårdast mot de fattiga. Frågan gäller bland 

annat hur man ska fördela de kostnader som uppstår till följd av naturkatastrofer och 

ekologiska förändringar, samt hur rätten till världens naturtillgångar ska fördelas. 

Klimatförändringen har en etisk och religiös dimension, eftersom den för fram frågor 

om hur vi ska leva samt hur vi förhåller oss till varandra och till naturen. En stor fråga 

är också vad vi lämnar som arv till kommande generationer. (Wardekker, Petersen & 

van der Sluijs 2008: 54.) Att klimatförändringen inte bara är en politisk och ekonomisk, 

utan främst en moralisk fråga har även starkt poängterats av Gore (2006: 216, 287.)  

 

Olika religiösa inriktningar kan ha olika förhållningssätt till klimatfrågan. Enligt den 

judisk-kristna traditionen är människan herre över naturen, vilket har lett till okritiskt 

utnyttjande av naturtillgångarna. Tills vidare finns det inga studier i hur religioner som 

islam eller hinduism ställer sig till frågor kring den globala uppvärmningen och om hur 

de eventuellt kan påverka ställningstaganden i klimatfrågan. (Wardekker, Petersen & 

van der Sluijs 2008: 64.) 

 

 



 28 

3 NYHETSRAPPORTERING PÅ WEBBEN 

 

Eftersom materialet som är föremål för min analys distribuerats via webben gör jag i det 

följande en överblick över den kontext som webbmiljön utgör för nyhetsförmedling och 

anslutande diskussionsinlägg. Webbmiljön har gett upphov till nya sätt att producera 

och konsumera nyhetstexter, vilket kan påverka bilden av den globala uppvärmningen i 

materialet. Nyhetsutbudet på webben är enormt och har global täckning. Den som vill 

kan själv delta i nyhetsrapporteringen. Nyhetskonsumenter på internet sporras till 

interaktivitet och de är också mera krävande än tidningsläsare eftersom de själva kan 

kontrollera hur de väljer att ta del av nyhetsutbudet (Gunter 2003: 145).  

 

Internet är ett forum där alla kan göra sin röst hörd, och det har skett en tydlig 

förskjutning mot en mera diversifierad nyhetsrapportering, där en allt större del av 

informationen förs fram av andra än professionella journalister.  Samtidigt medför detta 

att det blir allt svårare att skilja mellan saklig och osaklig information, eftersom 

uppgiftslämnarnas trovärdighet inte alltid kan bekräftas.  

 

 

3.1 Nyhetsrapportering i förvandling 

 

Tack vare snabbare dataöverföring och ett växande utbud av webbaserade tjänster har 

internet gjort sitt intåg i hemmet och blivit en del av vardagen. En allt större del av 

innehållet på webben har en social funktion och produceras av enskilda personer. Denna 

utveckling kan sammanfattas under begreppet Web 2.0. (Majava 2006: 87.) Web 2.0 

syftar på den andra generationens internet och betonar framför allt den kollektiva 

intelligensen och användarnas deltagande i utvecklandet (O’Reilly 2009). Medverkan är 

det centrala, vare sig det gäller utveckling av teknologi eller spridning av information. 

Enligt O’Reilly (2005) är Web 2.0 är ett samlingsnamn för en ny generation av program, 

tjänster och affärsmodeller på webben, vilka har stark betoning på deltagande. Man 

brukar därför också tala om Web 2.0 som en social webb, eftersom teknologin främjar 

sociala nätverk. Tyngdpunkten har förskjutits från individuella programverktyg till 



 29 

webbaserade tjänster och gemensamt uppbyggda databaser. (Majava 2006: 87–88.) 

Utvecklingen påverkar och förändrar även produktionen och distributionen av nyheter. 

 

Det är speciellt två publiceringsverktyg, nämligen bloggar och wikier, som håller på att 

revolutionera nyhetsrapporteringen på webben. De baserar sig på lättanvändbara och 

kostnadsfria program, vilket gör att vem som helst kan använda dem. En blogg (weblog, 

blog) upprätthålls vanligen av en enskild person och består av en webbsida med 

kronologiskt uppställda inlägg, där det senaste ligger högst upp. Bloggen innehåller 

aktuell information eller kommentarer till olika frågor, och uppdateras regelbundet. 

Bloggen kan även ha länkar till andra bloggar eller webbplatser. (Majava 2006: 89). 

Bloggar som kommenterar aktuella händelser förs av både privatpersoner och 

professionella journalister. Även traditionella nyhetsmedier har bloggar. (Haas 2005: 

388.) I april 2009 hade HS (2009a) elva bloggar, som kommenterade olika 

samhällsområden och fenomen som sport, bilar, teknologi, litteratur samt aktuella 

problem som t.ex. arbetslöshet. En betydande del av bloggarna förs av tidningens egna 

medarbetare.  

 

Till skillnad från bloggarna, som är individuella och tar upp aktuella ämnen, är wikierna 

ett medel för öppet deltagande i gemensamma projekt. Wikierna är inriktade på att 

kollektivt producera information. Det mest kända exemplet är det öppna uppslagsverket 

Wikipedia. (Majava 2006: 89.) Nyhetstjänsten Wikinews är baserad på samma principer, 

och inviterar alla att sända in nyheter. Man har två huvudtyper av artiklar. Dels 

publiceras syntesartiklar som bygger på sammandrag av artiklar från andra källor, 

varvid avsikten är att få en mera täckande överblick av nyheten och en neutralare 

beskrivning. Dels har man originalartiklar, där någon som bevittnat en händelse eller 

befinner sig på platsen rapporterar direkt. Artiklarna skall vara neutrala och får inte 

innehålla egna opinioner eller kommentarer. Den som vill uttrycka egna åsikter 

hänvisas till Wikinews bloggavdelning. (Wikinews 2009a.) Bloggarna är alltså ett 

medel för opinionsjournalistik, medan wikierna skall fungera enligt de journalistiska 

principerna för nyhetsbevakning och vara åsiktsneutrala. Wikinews har webbplatser på 

ett flertal olika språk, bl.a. svenska och finska. 

 



 30 

Det finns även tjänster som aggregerar nyheter från olika nyhetsplatser på webben och 

sammanställer dem till länklistor (Sirkkunen 2006: 137). Sådana listor finns t.ex. på 

Google News och Yahoo, och Kookas i Finland.1 De har kritiserats för att de gratis 

utnyttjar material som är producerat av andra för sin egen vinning, men själva 

framhåller de att de bara leder besökarna till den ursprungliga webbplatsen via länken, 

och på så sätt bidrar till att göra den mera känd. 

 

Web 2.0-ideologin, som med sin demokratiska inriktning betonar alla individers rätt och 

möjlighet att göra sin röst hörd, kritiseras dock för sin ytlighet och för att den riskerar 

att utarma kulturen. Keen (2007: 15–16, 50, 53) anser att Web 2.0-modellen hotar våra 

kulturella institutioner genom att den förringar expertis, erfarenhet och talang. När 

amatörerna tar över produktionen av innehållet på internet får vi bara ytliga 

observationer av världen och tomma åsikter. Etablerade nyhetsmedia, som t.ex. BBC 

och New York Times, är experter inom sitt område och har resurser att ge en mångsidig 

rapportering med djupa insikter i olika ämnen. De har professionella, kunniga 

journalister som bär ansvaret för sin rapportering och en trovärdighet som ger dem 

tillgång till politiker och andra betydande nyhetsskapare. Om dessa resurser utarmas 

t.ex. på grund av ekonomisk olönsamhet, kommer vi att förlora den expertis som kan 

leda utvecklingen.  

 

En mera positiv inställning intas av Gillmor (2004: 236–237) som framhåller att internet 

är det viktigaste mediet sedan tryckpressen och att det kommer att leda till en utveckling 

mot ett mera demokratiskt samhälle. De nya verktygen på webben ger möjligheter till 

omedelbar feedback i olika beslutsfrågor och till mångsidig, fördjupad information. 

Även Gillmor (ibid.) är medveten om de risker som har att göra med trovärdighet och 

ärlighet, men han är övertygad om att samhället med hjälp av professionella journalister 

och andra experter kommer att hitta lösningar. Den forna publiken är i nyckelställning 

som aktiva deltagare i formandet av de perspektiv som intas på samhället. 

 

                                                 
1 www.news.google.com, www.yahoo.com, www.kookas.fi 



 31 

Det är lätt att hålla med Keen (2007: 23) om att det finns en risk med att gränserna 

mellan upphovsman och konsument, expert och amatör suddas ut på webben. Det kan 

underminera vår känsla för rätt och fel, verklighet och fantasi och leda till ett samhälle 

med ökad misstro mot medmänniskorna. Människan har byggt upp ett samhälle där 

institutioner står för expertis och trovärdighet. De ger ett enhetligt perspektiv på 

tillvaron och bidrar till stabiliteten i samhället genom att vara en del av den sociala 

praktik som enligt Fairclough (2002: 72) är en följd av att människan försöker göra 

världen begriplig. Medieinstitutionerna står nu inför förändringar på grund av de 

diskursiva praktiker som uppstått på webben men kommer knappast att helt försvinna, 

eftersom människan behöver dem. De nyhetsorganisationer som på ett bra sätt kan 

integrera webben i sin verksamhet kommer troligtvis att kunna behålla sin ställning.  

 

Etablerade nyhetsorganisationer anses stå för trovärdighet. Här finns det emellertid 

också en risk, eftersom de själva bestämmer vad som är trovärdigt. Gillmor (2004: 237) 

är inne på detta när han säger att media inte lyssnar på sina konsumenter. Även Brennen 

(2009: 300–302) framhåller att fakta inte är någon självklarhet. Fakta existerar alltid i 

en social kontext, och är ofta föremål för tolkningar. Därför kan man inte utgå från att 

det finns någon objektiv sanning som journalisterna har monopol på, varför deras roll 

som dörrvakter för information ifrågasätts. Enligt Brennen (ibid.) kan nya typer av 

nyhetstjänster påverka journalistiken i framtiden, framför allt genom att ifrågasätta 

objektiviteten i det sätt som traditionella medier fungerar på. 

 

Sammanfattningsvis enar jag mig med Sirkkunen (2006: 154), som säger att man kan 

betrakta utvecklingen av journalistiken i webbåldern ur ett positivt och ett negativt 

perspektiv. Ur en positiv synvinkel har vi nu en mångsidigare nyhetsrapportering, där 

interaktivitet och diskussion blivit viktiga. Den gamla synen på konsumenterna som 

passiva mottagare av information håller på att förändras och de har nu fått en aktivare 

roll. Detta ger löften om en större demokrati och möjligheter att delta i 

samhällsutvecklingen för alla. En negativ utveckling kan innebära att medie-

institutionernas ekonomiska utveckling försvagas ytterligare, vilket ger mindre resurser 

för ett journalistiskt arbete av hög kvalitet. På webben kan den egocentriska och 



 32 

narcissistiska kulturen få övertaget över den sociala gemenskapen, vilket leder till att 

ekonomiska intressen tar över och vi får en socialt utarmad konsumtionskultur i stället.  

 

 

3.2 Dagstidningar i den digitala tidsåldern 

 

Enligt en undersökning från våren 2008 är finländarna ett tidningsläsande folk. Nästan 

alla 45 år fyllda läser tidningar regelbundet. Över hälften av den 16–74-åriga 

befolkningen läser nättidningar, men populärast är de bland 25–44-åringar. Unga läser 

mer sällan tryckta tidningar än övriga åldersgrupper. (Statistikcentralen 2009.) 

 

Eftersom konsumenterna är vana vid att nyhetstjänsterna på webben är fria, vill de inte 

betala för att få läsa nätupplagor, vilket gör att nyhetsservicen på webben är beroende av 

reklampengar. Endast en tiondedel av den finländska mediereklamens volym består av 

nätbaserad reklam (Tidningarnas förbund 2009), varför det inte är ekonomiskt lönsamt 

för tidningsförlagen att utveckla webbplatserna annat än som komplement till den 

tryckta huvudprodukten. Visserligen erbjuder många tidningar, bl.a. HS, också en så 

kallad digital upplaga mot avgift. Denna är en exakt kopia av papperstidningen. 

Statistikcentralens (2009) undersökning visar dock att de digitala upplagorna inte är 

speciellt populära. HS:s digitala upplaga ingår i prenumerationen på dagstidningen, och 

kan därför närmast ses som en tilläggsservice. 

 

I slutet av 1990-talet började tidningsutgivarna se internet som en konkurrent, vilket 

ledde till att de själva blev aktiva på webben. Som etablerade institutioner hade de 

fördelen av att vara trovärdiga och ha färdiga kanaler för nyhetsproduktion. I början av 

1999 hade 55 finländska tidningar en nätpublikation med nyheter. I början kopierade 

man bara materialet från den tryckta tidningen och lade ut det på webben utan att 

utnyttja möjligheterna till kontinuerlig uppdatering i någon högre grad. Det nya var att 

nästan alla webbplatser hade länkar till redaktionens e-postadress så att läsarna kunde 

ge feedback. I en undersökning från 1997 konstaterades att endast 30 % av 

nättidningarna hade en insändarsida eller diskussionsgrupp. (Wallenius 2001: 30–32.) 

 



 33 

Som framgår av avsnitt 3.1 har det under 2000-talet skett en allt större integration 

mellan medieproducerat och användargenererat material på webben. Nätverket av 

bloggar, bloggosfären, infiltrerar också nyhetswebbplatserna. HS har ett endast ett 

blygsamt antal bloggar länkade till en särskild bloggsida på HS.fi (2009a). Den svenska 

kollegan DN har också en egen sida med bloggar, men dessutom har man efter varje 

nyhetstext en lista på bloggar som länkat till nyheten i fråga, ungefär som HS.fi har en 

lista med diskussionsinlägg efter varje nyhet. (Se DN 2009a.) Nättidningarna har i 

allmänhet också en avdelning där läsarna kan publicera sina egna bilder och texter. 

 

Öppenheten på webben gör att medieföretagen måste anpassa sig till och lära sig 

utnyttja den nya teknologin på ett kreativt sätt. Den ökade andelen bloggar och 

läsargenererat material som integreras i nättidningarna visar att utvecklingen går mot en 

mera inkluderande kultur. Enligt Gillmor (2004: XIII) kommer morgondagens 

nyhetsrapportering och nyhetsproduktion mera att påminna om ett seminarium eller en 

diskussion än en föreläsning. De tidigare tysta åhörarna inkluderas i processen. 

 

 

3.3 Nätupplagorna ur ett genreperspektiv 

 

Det har uppstått nya textsorter eller genrer som är specifika för webben. Min avhandling 

anknyter till dagstidningarnas nätupplagor och två textsorter i dessa som kan definieras 

som separata genrer, nämligen nyhetsartiklar och diskussionsforum för läsare. Med 

genre avses en indelning av texter enligt den verksamhet de är knutna till (Hellspong & 

Ledin 1997: 24). En genre strukturerar texten på ett visst sätt. Man kan t.ex. känna igen 

en tidningsartikel på hur den är uppbyggd. En akademisk skrift representerar en mycket 

formbunden genre, medan andra genrer som t.ex. reklamannonser är friare. (Fairclough 

2003: 65–66.) Genren är uppbyggd av olika texttyper, beroende på vilket socialt uppsåt 

man har med texten. Man brukar skilja mellan deskriptiva, narrativa, instruktiva, 

argumenterande och klassificerande texttyper. (Pietikäinen & Mäntynen 2009: 98–99.)  

 

När man definierar en genre utgående från att den är specifik för webben förknippas 

dess egenart med webbens egenskaper som medium. Den mest centrala funktionen på 



 34 

webben är hypertext, som är ett sätt att länka texter till varandra så att man har tillgång 

till dem i ickelinjära sekvenser (Askehave & Ellerup Nielsen 2005: 126). 

Webbdokument är hypertextuella, dvs. innehåller länkar till andra texter. Enligt 

Askehave och Ellerup Nielsen (ibid. 127) måste man inkorporera webben som medium 

när man identifierar en webbgenre och de föreslår därför en tvådimensionell 

genremodell. Den första dimensionen utgörs av själva läsandet, där man läser texten på 

traditionellt sätt. Den andra dimensionen är navigeringen, där man flyttar sig från ett 

ställe på webben till ett annat. (Ibid.) Denna modell är till god hjälp för att förstå 

skillnaderna mellan likartade genrer på och utanför webben och visar på olikheterna 

mellan en nyhetsartikel på webben och i en tryckt tidning. 

 

En studie av Ihlström och Henfridsson (2005: 189) visar att man kan urskilja specifika 

element både när det gäller form och uppsåt som gör att man kan tala om 

nyhetstidningarnas nätupplagor som en egen genre i förhållande till den tryckta 

upplagan. En viktig skillnad är tidsaspekten, eftersom webbnyheterna kan uppdateras 

kontinuerligt. Deras studie visar också att den tryckta upplagan och nätupplagan 

kompletterar varandra och att produktionen av dem är sammanlänkad, vilket göra att 

genrerna är invävda i varandra och beroende av varandra. (Ibid.) 

 

3.3.1 Nätupplagornas nyhetsartiklar som genre 

 

Hypertextfunktionen beskrivs som en viktig egenskap vid karaktäriseringen av 

webbgenrer, likaså möjligheten till snabb uppdatering av information (se avsnitt 3.3). 

En annan viktig egenskap är interaktivitet, dvs. att det finns möjlighet till 

kommunikation i båda riktningarna. Man kan således förvänta sig att nyhetsartiklarna i 

tidningarnas nätupplagor skiljer sig från sina motsvarigheter i den tryckta pressen 

genom att de utnyttjar dessa egenskaper.  

 

Webbartiklarna är i allmänhet kortare än de tryckta på grund av att det är svårare att 

överblicka långa texter på en webbsida. Eftersom webbsidan kan uppdateras 

kontinuerligt, är det också typiskt att man publicerar nyheter genast något hänt och att 

man sedan följer upp med mera detaljer. I detta avseende påminner webbnyheterna om 



 35 

radio- eller TV-nyheter som uppdateras betydligt oftare än det tryckta ordet. Texttypen 

är vanligen deskriptiv, dvs. beskrivande. 

 

Nyhetsartiklarna på HS.fi utnyttjar webbens egenskaper såtillvida att de avslutas med 

länkar till tidigare artiklar som publicerats i ämnet. Dessutom finns det möjlighet att 

kommentera artikeln genom ett inlägg på diskussionsforumet. Det finns även direkta 

anknytningar till nätgemenskaper som Facebook och MySpace så att man kan länka 

nyheten till sin egen sida. Till höger om nyhetsartiklarna finns en lista med länkar i 

kronologisk ordning till de övriga nyheterna på webbplatsen. I själva nyhetstexten 

utnyttjas hypertextfunktionen endast genom att namnen på nyhetsmakare som politiker 

och andra kända profiler är försedda med länkar. Genom att klicka på dessa namn får 

man fram artiklar där de förekommit tidigare. Nyhetssidans övre balk upptar dessutom 

länkar till andra avdelningar på webbplatsen HS.fi så att man kan snabbt gå över till 

ekonomisidan eller vad man nu önskar välja. Bilaga 2 visar ett exempel på en 

nyhetssida på HS.fi. 

 

DN (2009a) har ett något större utbud av material runt webbnyheterna. Man har en lista 

på bloggar som kommenterat innehållet i den enskilda nyheten och det finns även en 

faktaruta med material som tidigare publicerats i anslutning till artikelns tema, allt från 

nyheter till opinion och reportage. Man får ett intryck av att DN i högre grad utnyttjar 

hypertextfunktionen för att tillhandahålla bakgrundsmaterial än sin finska kollega. Detta 

kan möjligen tyda på att den tryckta tidningen har en starkare ställning i Finland än i 

Sverige, vilket understryks av att HS är Nordens största dagstidning. 

 

Den öppna, wikibaserade nyhetsservicen Wikinews (2009b) är ett exempel på en 

webbplats som maximerat användningen av hypertext och interaktivitet. Nästan alla 

begrepp, namn och platser är länkade till Wikipedia. Själva nyhetstexten är sammansatt 

av material som kopierats från globala nyhetsproducenter som BBC, The New York 

Times och lokala nyhetsmedia i den del av världen som nyheten berör. 

Ursprungsartiklarna finns på en länklista efter själva nyhetstexten. Dessutom finns en 

lista på tidigare artiklar i Wikinews som berört ämnet. Interaktiviteten utnyttjas genom 

att vem som helst har möjlighet att delta i nyhetsproduktionen. Nyhetstexterna redigeras 



 36 

kollektivt, vilket betyder att någon enskild person inte står som ansvarig för texten. 

Denna typ av nyhetstext har fördelen att den sammanlänkar olika perspektiv på det som 

händer. Samtidigt krävs att det journalistiska innehållet kommer från trovärdiga källor, 

vanligen de etablerade och stora nyhetsproducenterna, vars fria nyhetsmaterial är en 

förutsättning för att webbnyhetsplatser som Wikinews ska kunna fungera. 

 

3.3.2 Nätupplagornas diskussionsforum som genre 

 

Dagstidningarna utnyttjar vanligen webbens möjligheter till interaktivitet genom att 

upprätthålla ett diskussionsforum i anslutning till nätupplagan. Där kan läsarna 

kommentera och diskutera de ämnen som tas upp i nyhetsartiklarna, eller starta upp en 

helt ny diskussion. Diskussionen är öppen för alla och inlägg sänds in med hjälp av ett 

sändformulär. En vanlig texttyp i denna genre är den argumentativa, dvs. texterna är till 

sin natur retoriska. Man vill påverka andra läsare att inta en viss ståndpunkt i 

förhållande till det aktuella temat. Diskussionsforum liknande det som upprätthålls på 

HS.fi stöder sig på de demokratiska principerna och lagen om yttrandefrihet (FINLEX 

2009), vilket innebär att alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt. Bilaga 3 visar ett exempel 

på en sida ur diskussionsforumet på HS.fi. Figur 1 visar i vilket förhållande 

diskussionsforumet står till närbesläktade genrer. 

 

 

Tryckta tidningar: 
 
 

 
Insändarsidor 

Opinionsartiklar (ledare, 
kolumner, recensioner) 

 
Webben: 

 
Nätupplagans 

diskussionsforum 

 
Bloggar, allmänna 
diskussionsforum, 
nätgemenskaper 

 

Figur 1. Relationerna mellan diskussionsforumet på en dagstidnings nätupplaga och 
besläktade genrer. 
 

 

Horisontellt visar nätupplagornas diskussionsforum släktskap med bloggar, allmänna 

diskussionsforum på nätet och olika nätgemenskaper som bildats runt ett gemensamt 



 37 

intresse eller mål (Sirkkunen 2006: 148). Vertikalt är det en släkting till de tryckta 

tidningarnas insändarsidor, där allmänheten traditionellt har kunnat ta ställning i 

aktuella frågor. Insändarsidorna hör till opinionsjournalistiken, i vilken ingår genrer 

som ledare, kolumner och recensioner. Opinionsjournalistikens rötter går tillbaka ända 

till 1700-talets kaffehus i London, där man diskuterade grundandet av de första moderna 

tidningarna (Nordenson 2008: 33). Opinionsjournalistiken har fått ett kraftigt uppsving 

på senare år. Konkurrensen om läsarna är stor och tidningarna ser 

opinionsjournalistiken som ett sätt att profilera sig och göra tidningen mera intressant 

för läsaren. Men framför allt florerar opinionsskriverierna på webben och i synnerhet i 

bloggarna, som är den nya arenan för opinionsbildning (ibid. 240). Bloggarna är nära 

besläktade med inläggen i ett debattforum, eftersom man ofta tar ställning till aktuella 

frågor.  

 

Nättidningarnas debattforum har kritiserats av bl.a. Gillmor (2004: 112) för att de inte 

tas på allvar och inkorporeras i det journalistiska arbetet. Man låter läsarna diskutera 

med varandra, men det som sägs varken noteras eller kommenteras av journalisterna, 

som ju är experter på nyhetsrapportering. Gillmor (ibid.) skulle gärna se att man tar upp 

sådana teman som väcker mycket debatt och utvecklar dem vidare. I dagens läge verkar 

bloggarna ta över mycket av denna roll, eftersom många bloggare är kunniga i sina 

ämnen. 

 



 38 

4 DISKURSANALYS SOM VERKTYG 

 

Termen diskurs har sitt ursprung i franskans discours, som står för diskussion eller tal, 

t.ex. föredrag. Under 1960- och 1970-talet började man inom vetenskapen allmänt tala 

om diskurs i samband med att man fick en mera integrerad syn på olika 

forskningsdiscipliner och blev intresserad av att undersöka hur språket och samhället 

fungerade tillsammans. Detta har senare refererats till som den språkliga vändningen 

(The Linguistic Turn)2, eftersom användningen av språket blev en central utgångspunkt i 

den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen. Diskurs är inget enhetligt 

begrepp och dess betydelse kan variera från ett vetenskapligt område till ett annat. 

(Pietikäinen & Mäntynen 2009: 23.) 

 

Inom språkvetenskapen började man först använda termen diskurs för att beteckna en 

språklig enhet som är större än en sats. Den traditionella grammatiken var koncentrerad 

sig på den teoretiska uppbyggnaden av språket och hade satsen som central enhet. Nu 

ville man undersöka längre texter för att kunna studera språket i interaktion med 

samhället. Senare kom diskurs att beteckna språkliga enheter som är större än en sats 

och som undersöks i förhållande till ett bestämt sammanhang, eller den sociala 

kontexten. (Pietikäinen & Mäntynen 2009: 24.) Genom att analysera diskurser kan man 

bättre förstå hur uppfattningar om världen bildas och förändras. 

 

 

4.1 Diskursanalys och den sociokulturella referensramen 

 

Diskursanalys kan användas på många olika sätt för att studera de mönster som språket 

bildar när vi talar om och försöker förstå världen. Numera anses diskursanalysen vila på 

en teoretisk grund som kallas socialkonstruktionism, som utgår från att språket inte 

neutralt avspeglar vår omvärld, utan att det är med och skapar den. (Winther Jørgensen 

& Phillips 2000: 7.) Vi använder alltså språket för att skapa den sociala verkligheten, 

men samtidigt inverkar denna på språket och hur vi använder det (Pietikäinen & 

                                                 
2 Uttrycket  myntades av Richard Rorty i antologin The Linguistic Turn. Essays in the Philosophical 
Method som utgavs 1967. 



 39 

Mäntynen 2009: 22). Diskursanalys har att göra med det perspektivbundna i tillvaron. 

Så snart man har sagt något så har en av flera tänkbara versioner använts för att beskriva 

den. (Börjeson & Palmblad 2007: 10.) 

 

Winther Jørgensen och Phillips (2007: 13–15) skiljer mellan tre huvudformer av 

diskursanalys som är grundade på socialkonstruktionismen. Alla tre bygger på en 

språkfilosofi som hävdar att vårt tillträde till verkligheten alltid går genom språket. Det 

första analytiska angreppet kallar Winther Jørgensen och Phillips (ibid.) för 

diskursteori,3 och dess utgångspunkt är att språkets grundläggande instabilitet gör att en 

betydelse aldrig kan låsas. En diskurs är ju ett sätt att tala om och uppfatta den sociala 

världen och den vill låsa fast språket på sitt eget sätt. Men en diskurs omformas ständigt 

i kontakten med andra diskurser när den kämpar med dem om herraväldet. Enligt detta 

kan sociala fenomen aldrig bli färdiga eller totala, vilket ger plats för en ständig social 

strid om hur samhälle och identitet skall identifieras (ibid. 31). Den andra 

diskursanalytiska formen som Winther Jørgensen och Phillips (ibid. 97) refererar till är 

diskurspsykologi4, som har utvecklats inom socialpsykologin. Texter och talspråk ses 

här som konstruktioner av världen och de orienteras mot sociala handlingar. I stället för 

att betrakta mentala processer som något som försiggår bara i människans inre, ser man 

dem mera som en social praktik, som byggs upp av diskurser. Diskurserna skapar en 

värld som ser verklig eller sann ut för talaren och yttre fenomen får sin mening genom 

diskurserna (ibid. 104). 

 

Den tredje huvudformen av diskursanalys enligt Winther Jørgensen och Phillips (2007: 

70) är den kritiska diskursanalysen, som utmärks av att den inte är politiskt neutral, utan 

syftar till att avslöja hur maktförhållanden upprätthålls i samhället. Jag har valt att 

analysera materialet utgående från den kritiska diskursanalysen eftersom klimat-

uppvärmningen är ett globalt fenomen, vars inverkan på politiska, ekonomiska och 

sociala faktorer kan få betydelse för maktmönster i samhället. Det kan därför vara av 

intresse att kritiskt granska hur den framställs i media för att se om språkbruket visar 

                                                 
3 Huvudverket inom diskursteorin är Hegemony and Socialist Strategy (1985) av Ernesto Laclau och 
Chantal Mouffe.  
4 Se t.ex. Discursive Psychology (1992) av Derek Edwards och Jonathan Potter.  



 40 

några tecken på sådant. Den kritiska diskursanalysen lägger även mera tyngd på den 

lingvistiska analysen än de andra formerna (ibid. 25), vilket är intressant ur ett 

kommunikationsvetenskapligt perspektiv, där språkbruket är centralt. 

 

 

4.2 Kritisk diskursanalys 

 

Den kritiska diskursanalysen strävar till att avslöja på vilket sätt sociala strukturer som 

t.ex. maktmönster påverkar språkmönstret i diskurserna. Grundidén är inte bara att 

avslöja de sociala dimensionerna hos språkbruket, utan upptäckterna ska leda till att 

man ser samhället på ett nytt sätt och börjar förändra det till det bättre. (Blommaert & 

Bulcaen 2000: 449.)  

 

Den kritiska diskursanalysens frontfigur Norman Fairclough (2003: 214–215) använder 

diskursbegreppet på två olika sätt. Dels ser han diskurser som sätt att representera olika 

aspekter på världen, dvs. att man ser den ur ett visst perspektiv. För att identifiera en 

diskurs kan man först identifiera vilka delar av världen som representeras, dvs. de 

huvudteman som finns i texten, och därefter kan man undersöka vilket perspektiv de 

utgår ifrån. I min analys identifierar jag några av de diskurser, t.ex. den vetenskapliga, 

som konstituerar den globala uppvärmningen. Fairclough (2003: 3) använder även 

begreppet diskurs i abstrakt mening för att uttrycka att språket är ett socialt element, 

som står i ett dialektiskt förhållande till andra element. Diskurs avser då språkbruket 

som social praktik och denna betydelse är relevant när man analyserar kommunikativa 

händelser, eftersom diskurs både konstitueras av verkligheten och är med och 

konstituerar den, dvs. konstruerar den och ger den betydelser (Fairclough 1992: 64).  

 

Fairclough (1992: 64) ser tre konstruerande effekter hos diskurs. Den konstruerar 

sociala identiteter, sociala relationer samt kunskap och tro. Detta korresponderar med de 

tre huvudkategorier av språkliga funktioner som definieras i den systemisk-funktionella 

språkteorin (Halliday 1985), dvs. den textuella, interpersonella och ideationella 

funktionen. Diskursordning är ett centralt begrepp inom kritisk diskursanalys och 

definieras av Fairclough (2003: 220) som den speciella kombination av relativt stabila 



 41 

genrer och diskurser som förekommer inom ett visst socialt område eller institution. 

Begreppet härstammar från Foucault (1984: 113–114) som ser diskursordningen som ett 

system där diskurser formas, kontrolleras och avgränsas, så att de kan ge mening och 

konstruera sanningseffekter t.ex. inom en vetenskaplig disciplin. Människans strävan 

efter makt genomsyrar diskursordningen. Vid analys av diskurser är det enligt Foucault 

(ibid. 133) fruktbart att å ena sidan fokusera på hur de begränsas och sanktioneras för att 

kunna hållas stabila och upprätthålla ett socialt system och å andra sidan på hur de 

uppstår och intar sin karaktär av vad som är sanning. Den kritiska diskursanalysen 

fokuserar mera på hur språkliga val är strukturerade inom olika sociala domäner och 

vad det är som gör att man väljer på ett visst sätt (Fairclough 2003: 220). Min 

avhandling tar avstamp i nyhetsmediernas diskursordning och fokuserar på två 

traditionella genrer, nämligen nyhetstexter och läsarkommentarer. Eftersom det material 

som studeras är taget ur en dagstidnings nätupplaga, har dessa genrer omformats för 

webben och fått nya kännetecken, som är så specifika att det är befogat att tala om helt 

nya genreformer (Ihlström & Henfridsson 2005: 189). De nya praktiker som uppstått på 

webben kan även inverka på hur diskurserna konstruerar den globala uppvärmningen, 

vilket jag längre fram berör i min analys. 

 

Enligt Fairclough (1992: 71–73) kan diskurs analyseras enligt en tredimensionell 

modell, där varje dimension uttrycker en speciell aspekt av diskurs som praktik. I sin 

lingvistiska form manifesteras praktiken som text, vilken kan vara både talad och 

skriven. Socialt är praktiken en del av de sociala praktiker som utövas i samhället, t.ex. 

politiska eller ideologiska. Den tredje dimensionen handlar om produktion, distribution 

och konsumtion av texter och kallas diskursiv praktik, och den fungerar som en 

förmedlande länk mellan text och social praktik.  

 

Vid textanalysen ser man på de formella dragen i en text och hur den konstruerar 

diskurser och genrer lingvistiskt. Den sociala praktiken syftar på hur medlemmar av 

sociala gemenskaper bygger upp ett system för att få världen att framstå som 

någorlunda systematisk och pålitlig. När praktiker formas bygger de på sociala 

strukturer och maktrelationer som samhällsmedlemmarna ofta inte är medvetna om. 

(Fairclough 1992: 72.) Enligt Fairclough (1997: 68) har den diskursiva praktiken att 



 42 

göra med medierutinernas betydelse, dvs. hur sättet att införskaffa, välja och utforma 

material kan påverka texterna via inbyggda maktstrukturer. Nord (2008: 11) framhåller 

att redaktionens sätt att arbeta är viktigare för nyhetsurvalet än den enskilda 

journalistens åsikter. Enligt socialkonstruktionismen kan nyheterna inte vara en exakt 

spegling av verkligheten. Det är inte heller mediernas uppgift att okritiskt återge 

information som vinklats av olika samhällspåverkare, utan medierna ska förhålla sig 

självständigt till det som publiceras. När det gäller hot och risker har nyhetsmedierna 

inte alltid förutsättningar att bedöma vad som är reellt, varför man ofta väljer att 

utforma materialet som en dramatisering av framtida hotbilder. (Ibid. 23.) De scenarier 

som forskarna lagt fram om klimatuppvärmningen är tacksamma för dramatisering, 

eftersom de innehåller synnerligen effektfulla element. 

 

Den diskursiva praktiken har också att göra med att en text byggs upp på existerande 

texter, diskurser och genrer. Genom att undersöka intertextualiteten, dvs. relationerna 

till andra texter, får man en uppfattning om vad som påverkat en text (Fairclough 1997: 

84).  

 

Kritisk diskursanalys har kritiserats bl.a. för oklarhet i fråga om metoder, eftersom det 

finns många alternativ att välja på. Eftersom kritisk diskursanalys strävar till att avslöja 

sociala orättvisor har den också kritiserats för bristande objektivitet och favorisering av 

vissa synsätt. (Carvalho 2008: 162.) Fairclough (2003: 14) framhåller att det inte 

existerar något helt objektivt sätt att analysera texter, eftersom analysen alltid är baserad 

på forskarens subjektiva tolkningar. Forskaren bör emellertid reflektera över sina egna 

positioner och hur de eventuellt kan påverka analysen (ibid. 210). Enligt min egen 

erfarenhet är det vissa svårigheter i den praktiska tillämpningen av metoderna, eftersom 

tolkningar intar en så central roll. Ett problem med textanalys är olikheterna i hur språk 

är uppbyggda. I min analys kommer detta fram speciellt tydligt, eftersom jag studerar 

finskspråkiga texter, skriver på svenska och använder bl.a. Faircloughs engelskspråkiga 

litteratur som vägledning. 

 



 43 

4.2.1 Beskrivning av processer 

 

Enligt den funktionella grammatiken handlar den ideationella metafunktionen hos 

språket om hur vi beskriver världen runt omkring oss. Beskrivningarna byggs upp runt 

våra erfarenheter av de olika skeenden eller processer som iakttas eller som vi är del-

aktiga i. Man skiljer mellan tre grundläggande processtyper: materiella, mentala och 

relationella. Dessutom finns det ett antal gränstyper. (Holmberg & Karlsson 2006: 73, 

79.) Processerna binder ihop de deltagare som är involverade. Holmberg och Karlsson 

(ibid. 74) gör en grundläggande indelning i förstadeltagare, dvs. den deltagare som 

processen utgår ifrån och andradeltagare, dvs. den deltagare som processen riktas mot 

eller som binds ihop med förstadeltagaren. 

 

Materiella processer innebär att någon gör något eller att något händer rent konkret. En 

text som innehåller materiella processer är ofta konkret och har en berättande struktur. 

Mentala processer är sådana som upplevs, de utspelar sig på ett inre, symboliskt plan. 

En text som beskriver mentala processer fokuserar på personers tankar och upplevelser. 

Relationella processer beskriver hur saker och ting förhåller sig. De beskriver en 

relation mellan två deltagare, eller en enda deltagares existens. Relationella processer är 

vanliga i abstrakta och formella texter. Verbala processer är en mellanform, som gränsar 

till både mentala och materiella processer. De innebär att någonting sägs. Verbala 

processer är vanliga i tidningsartiklar, där man ofta återger olika parters uttalanden i 

någon fråga. (Holmberg & Karlsson 2006: 79–80, 85, 89, 94–95, 113.) 

 

Vid kritisk diskursanalys analyserar man processer för att systematiskt granska de val 

som textproducenten gjort och för att få en uppfattning om hur de inverkar på textens 

representation av verkligheten. Textproducenten kan välja att lägga tonvikten på det 

som görs (materiella processer), hur något upplevs (mentala processer), hur något är 

(relationella processer) eller vad som sägs (verbala processer). Enligt Fairclough (1997: 

144) kan processdeltagarna också ge viktiga upplysningar. I en materiell process är 

aktören drivande och har det största inflytandet på skeendet. Om en processdeltagare 

avskaffas genom att man använder en passiv verbform i stället för en aktiv, kan man 



 44 

anta att deltagaren inte tillräknas något stort inflytande. Sådana val fördunklar texten 

och läsaren lämnas i osäkerhet om vem som bär ansvaret för processen (ibid. 149).  

 

Genom att undersöka processernas agentivitet kan man se om det finns någon deltagare 

som har ansvar för processen och som ligger bakom att den äger rum. Om det finns en 

ansvarig agent som orsakar processen, betecknas den som en handling. Om processen 

inte har någon agent talar man om en händelse. Skillnaden mellan händelse och 

handling syns bäst i de materiella processerna. Mentala och relationella processer är 

typiska händelser och verbala processer kan oftast förstås som handlingar. (Holmberg & 

Karlsson 2006: 108–109.) Agentiviteten är speciellt intressant för min granskning av 

den globala uppvärmningen, eftersom människans agerande enligt forskningen är den 

största orsaken till att klimatet blir varmare (se avsnitt 2.1). Jag förväntar mig därför att 

analysen kommer att visa i vilken grad människan beskrivs som ansvarig agent. 

Processanalysen hjälper mig främst att ta reda på vilka processdeltagare som framträder 

ur materialet och vilka som fungerar som agenter.  

 

4.2.2 Språkliga val och motsatser i texten 

 

Den kritiska diskursanalysen bygger på den systemisk-funktionella synen på språket. 

Språkets funktioner behandlades i avsnitt 4.2 ovan. Ur ett systemiskt perspektiv ses en 

text som en uppsättning språkliga val som textproducenten gjort (Fairclough 1997:30). 

Vilka val som görs kan bero t.ex. på den kulturella omgivningen eller den inställning 

som textproducenten har till det som behandlas (Fairclough 2002: 191). Valen berättar 

något om de perspektiv som intas på världen. Om man t.ex. väljer att beskriva 

klimatuppvärmningen som ett hot handlar det om effekter som den eventuellt kan ha i 

framtiden men som inte är reella just nu. Detta sätt att tala om klimatförändringen tyder 

på att man inte kan eller vill fokusera på nuläget. 

 

Man kan få information om diskursernas stabilitet genom att undersöka om de språkliga 

valen som bildar en text innehåller mycket motsatser. En stabil diskurs med få motsatser 

stöder den rådande diskursordningen, medan motsatser och spänningar inom diskursen 

eller diskursordningen tyder på att samhället kan stå inför en förändring (Fairclough 



 45 

1998: 145). Det vore ändå fel att dra den slutledningen att det läsargenererade materialet 

som ingår i min analys tyder på förändringar bara för att det innehåller mycket 

motsatser i de språkliga valen. Enligt definitionen av nätupplagornas diskussionsforum 

som genre (se avsnitt 3.3.2) är texterna vanligen till sin natur argumenterande, vilket 

innebär att inläggen intar olika poler i förhållande till det som diskuteras. Här kan man i 

stället lägga märke till vilka perspektiv som intas och hur enhetliga de är.  

 

Kännetecknande för en argumenterande text är att den tar ställning och uttrycker en 

åsikt (Pietikäinen & Mäntynen 2009: 102). Språkligt kännetecknas den argumenterande 

texten av att den framhåller motsatser. Den innehåller konjunktioner som pekar på 

invändningar som till exempel men, även om och emedan, adjektiv som lyfter fram 

motsatser, som till exempel rätt – fel, trolig – osannolik, eller substantiv som 

kategoriseras i motsatspar som till exempel industrin och De gröna i materialet. (Ibid.) 

 

En argumenterande text verkar alltid inom ett visst perspektiv och inom en viss ram. 

Inställningen eller attityden visar vad man tänker och känner i olika frågor. En attityd 

kan yttra sig i form av värderingar, när man framhåller vissa saker som bra och andra 

som dåliga genom att använda värdeord. (Hellspong & Ledin 1997: 169). Man kan tala 

om två typer av värdeord, plusord och minusord, där de förra uttrycker gillande och de 

senare ogillande (ibid. 170). Som exempel på plusord och minusord i materialet kan 

nämnas ympäristötietoiset ihmiset (miljömedvetna människor), dvs. sådana som vill 

införa klimatvänliga åtgärder, samt ilmastoalarmistit (klimatalarmister) som syftar på 

samma grupp av människor ur ett perspektiv där de ses som onödigt aktiva. Den som 

använder värdeord strävar alltid till att påverka andras hållning och handlingar. 

Värdeord är också viktiga på grund av att de får en socialt sammanhållande effekt 

genom att visa på gemensamma värderingar i den grupp man tillhör (ibid.). 

 

Om man kopplar samman plusord och minusord som ytterpunkter på en värdeaxel, får 

man en pol och en motpol (Hellspong & Ledin 1997: 170). Det läsargenererade materia-

let innehåller rikligt med värdeaxlar. Ett exempel är värdeaxeln om expertis i klimat-

frågan, där itseoppinut nettiasiantuntija (självlärd nätexpert) står för någon som inte har 

särskilt hög kunskapsnivå när det gäller klimatuppvärmningen, medan motpolen utgörs 



 46 

av tiedeyhteisö (det vetenskapliga samfundet) som är expert på området. Ett annat 

exempel är värdeaxeln om vem som känner till förhållandena i Finland, där Suomen 

kansa (det finländska folket) står för en hög kunskapsnivå medan Brysselin valtio-

tieteenmaisterit (statsvetarmagistrarna i Bryssel) utgör motpolen med ringa kunskaper. 

 

4.2.3 Intertextualitet 

 

Den ryske filosofen Bakhtin var en av de första att reflektera över hur texter hänger 

samman med andra texter. Hans tankegångar ledde till ett sätt att betrakta texter som 

senare kom att betecknas med termen intertextualitet. Bakhtin införde begreppet utsaga 

som uttryck för en avgränsad textuell enhet. Utsagan är bunden till ett subjekt och den 

börjar när subjektet tar ordet och slutar när någon annan tar vid (Bakhtin 1986: 71). 

Varje utsaga är individuell, men samtidigt påverkas den av sin användningsmiljö, där 

det finns en relativt stabil typ av utsagor, dvs. genrer. Språket realiseras i de olika 

områden av aktiviteter som människor deltar i genom innehåll eller tema, genom 

lingvistisk stil och genom de ord och fraser som används och hur dessa struktureras. 

Allt detta hör ihop och är länkat till utsagan som en helhet. Genrer är mycket heterogena, 

eftersom det finns oändliga möjligheter till variation. Samtidigt är de relativt stabila vad 

gäller tematik, komposition och stil. (Ibid. 60–65.) En utsaga är endast en länk i en 

komplex kedja av andra utsagor. När man säger eller skriver något tar man för givet att 

det finns tidigare utsagor, egna eller andras, som den länkar till. (Ibid. 69.) 

 

Enligt Fairclough (2003: 17) syftar intertextualitet på hur texter anknyter till varandra 

genom att t.ex. låna in material, föra dialog, eller rekontextualisera, dvs. sätta in 

material i en ny kontext med betydelseförskjutning som följd. En text ingår alltid i ett 

socialt sammanhang där den är en del av kommunikationen. Intertextualitet hänger 

därför nära samman med vad Fairclough (ibid. 40) kallar assumptions, dvs. antaganden 

om något som inte sagts ut. Det som sägs i en text har alltid en bakgrund i något som 

inte sägs i själva texten; den bottnar i en odefinierad gråzon som länkar den till något 

som sagts, skrivits eller tänkts någon annanstans. Detta är i analogi med Bakhtins 

reflektioner om hur en utsaga alltid länkar till andra utsagor. En gemensam bakgrund 

behövs för att vi ska kunna förstå varandra utan att hela tiden behöva gå in på detaljer. 



 47 

Med tanke på att det material som studeras är publicerat på webben anser jag att det är 

speciellt givande att studera det ur ett intertextuellt perspektiv. Hypertextfunktionens 

avgörande betydelse för produktion och konsumtion av information på webben 

(Askehave & Ellerup Nielsen 2005: 126), dvs. praktiken att använda länkar, gör det lätt 

att bygga upp meningen i en text med hjälp av andra texter. Skenbart underlättar 

praktiken identifieringen av de röster som en text bygger på. Det är lätt att se till vilken 

text en länk leder. På grund av webbens anonymitet och den mängd information som 

finns tillgänglig kan det emellertid vara svårt att avgöra var de olika röster som finns 

representerade i texten har sitt ursprung och vilka konventioner de bygger på. 

 

Solin (2004: 268–269) framhåller att en text är dialogisk i förhållande till sin omgivning 

och intertextualitet framhäver det relationella perspektivet på hur en text får sin mening. 

Det är lätt att hitta de röster som signaleras tydligt, t.ex. med citationstecken, men man 

kan även söka efter mera subtila anspelningar på andra texter, som t.ex. allusioner 

(ibid.). Ett exempel på allusioner i materialet är från en diskussion om framtida 

energilösningar, där De gröna kallas för tuulimyllypuolue, väderkvarnspartiet, eftersom 

de förespråkar vindkraft. Beteckningen kan också ses som en anspelning på boken Don 

Quijote (1605), där huvudpersonen fäktades med väderkvarnar som han trodde var 

fiender. De grönas uppfattning om vindkraft som