VASA UNIVERSITET 

 

Filosofiska fakulteten 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Minna Pärkkä 

 

Samhällsbärande tvåspråkighet i ljuset av nutida utbildning och framtida 

arbetsliv inom vården 

– Enkätundersökning bland studerande vid tre yrkeshögskolor 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vasa 2011 



1 

INNEHÅLL 

 

TABELLER                   2 

 

FIGURER               3 

 

TIIVISTELMÄ              5 

      

1 INLEDNING               7 

1.1 Syfte                        8 

1.2 Material             10 

1.3 Metod                                   13 

 

2 DE TVÅ INHEMSKA SPRÅKEN I DET FINLÄNDSKA SAMHÄLLET        17 

    2.1 Språksociologisk synvinkel           17 

    2.2 Individuell kontext            20  

2.2.1 Modersmål                                  21 

2.2.2 Två- och flerspråkighet                                23 

2.3 Officiell kontext                                 25 

     2.3.1 Kort historisk bakgrund till svenskan i Finland                27 

     2.3.2 Språklagstiftning och språkförhållanden                               30 

     2.3.3 Skolkontext                                 32 

2.3.4 Arbetslivskontext                  34 

2.3.5 Dagsaktuell debatt och nationellt strategiarbete                37

  

3 SAMHÄLLSBÄRANDE TVÅSPRÅKIGHET I LJUSET AV SOCIALT 

ERKÄNNANDE            40  

   3.1 Kritisk samhällsteori            41    

   3.2 Identitet och gruppidentitet           43

      



2 

4 TILLGÅNG TILL TVÅ NATIONALSPRÅK UR VÅRDSTUDERANDES 

SYNVINKEL                    46 

    4.1 Bakgrundsinformation           47     

    4.2 Individdimensionen                   50 

4.2.1 De två inhemska språken i hemmet                                        51 

4.2.2 De två inhemska språken i skolmiljön                                      55 

4.2.3 De två inhemska språken med vänner och i arbetslivet                 57 

4.3 Rättsdimensionen                                 60 

4.3.1 Kunskaper i det andra inhemska språket                   61 

     4.3.2 Språkkurser och det framtida arbetslivet                      64 

4.4 Värdedimensionen                                        68 

     4.4.1 De två inhemska språken i samhället och i framtiden         69 

     4.4.2 De två inhemska språken jämfört med andra språk i arbetslivet        74 

4.5 De två inhemska språken i offentlig debatt          77                           

     4.6 Sammanfattning            81 

 

5 SLUTDISKUSSION             86

     

LITTERATUR            89

    

BILAGOR                                      

Bilaga 1. Kontaktbrevet till skolorna på svenska           95 

Bilaga 2. Frågeformuläret på svenska                         96 

Bilaga 3. Kartan över kommunernas språkliga indelning         97  

Bilaga 4. Språkindelningen i tvåspråkiga kommuner 2011                              98 

Bilaga 5. Svarsfördelningen i fråga nummer 10          99 

Bilaga 6. Svarsfördelningen i fråga nummer 13        100 

      

TABELLER 

Tabell 1. Svarsfördelningen mellan skolorna och könen         11 

Tabell 2. Femte kriteriet för modersmålet          22 

Tabell 3. Begreppen modersmål och tvåspråkighet                               24 



3 

Tabell 4. Språkförhållandena i kommunerna 2010          31 

Tabell 5. Erkännande enligt Honneth                  42 

Tabell 6. Den språkliga indelningen i Vasa och Rovaniemi                              48 

Tabell 7. Modersmålsfördelningen mellan informanterna         49 

Tabell 8. De två inhemska språkens användning i barndomshemmet och i det 

               nuvarande hemmet           52 

Tabell 9. De två inhemska språken i grundskolan och i nuvarande studier                 55 

Tabell 10. Användningen av de två inhemska språken med vänner         57  

Tabell 11. De två inhemska språken i arbetslivet          59 

Tabell 12. Språkkunskaperna i finska/svenska          62 

Tabell 13. Upplevelser om språkkurser           65 

Tabell 14. Det andra inhemska språket i samhället          69 

Tabell 15. Upplevelser om språkkunskapernas betydelse inom olika yrken        75 

 

FIGURER   

Figur 1. Modell för komparation mellan orter och individer         14 

Figur 2. Relationen mellan individnivå och samhällsnivå             26 

Figur 3. Fyra delkompetenser           61 

Figur 4. Vägar till de två inhemska språken          67 

Figur 5. Nyttan med de två inhemska språken          71 

Figur 6. De två inhemska språken i det framtida arbetslivet         73 

 

 

 

            

 

 

 





5 

 

VAASAN YLIOPISTO 

Filosofinen tiedekunta 

Tekijä:   Minna Pärkkä 

Pro gradu-tutkielma:   Samhällsbärande tvåspråkighet i ljuset av 

   nutida utbildning och framtida arbetsliv inom 

   vården – Enkätundersökning bland studerande 

   vid tre yrkeshögskolor 

Tutkinto:   Filosofian maisteri 

Oppiaine:   Ruotsin kieli 

Valmistumisvuosi:  2011 

Työn ohjaaja:   Nina Pilke 

 

TIIVISTELMÄ: 

 

Pro gradu tutkielmani tavoitteena on tutkia hoitoalan opiskelijoiden suhtautumista 

kotimaisiin kieliin opinnoissa ja tulevassa työelämässä.   

 

Keskeisiksi käsitteiksi ja samalla tutkimuskysymyksiksi nousi kotimaisiin kieliin 

suhtautuminen ja niiden tunnustaminen. Tutkimusmateriaalini kostuu 137 

kyselyvastauksesta, jotka kerättiin kolmesta eri ammattikorkeakoulusta. Pääasiallisena 

tutkimusmenetelmänä toimii näiden kolmen ryhmän keskinäinen vertailu sekä Axel 

Honnethin teoriaan pohjautuva sosiaalinen tunnustaminen, joka jakautuu 

tunnustamiseen yksilö-, oikeus- ja arvotasolla.  

 

Teoriaosassa lähestyn aihettani kielisosiologian näkökulmasta, jossa kielen 

henkilökohtainen ja yhteiskunnallinen merkitys yhdistyvät. Henkilökohtaisella tasolla 

käsittelen äidinkielen ja kaksikielisyyden merkitystä yksilölle, kun taas 

yhteiskuntatasolla käsittelen kotimaisten kielten historian vaikutusta nykyiseen 

kielilakiin, koulumaailmaan, työelämään ja ajankohtaiseen mediassa käytävään 

keskusteluun. 

 

Tutkimukseni tuloksista käy ilmi, että hoitoalan opiskelijat ovat tietoisia ammattiinsa 

liittyvästä kielellisestä velvoitteesta, joka tulee ilmi sekä kotimaisiin kieliin 

suhtautumisessa sekä niiden tunnustamisessa kolmella eri tasolla. Kotimaisten kielten 

tärkeys yksilötasolla ymmärretään jokaisen henkilökohtaiseksi oikeudeksi, mutta 

vaatimus ostata kummatkin kotimaiset kielet nähdään enemmin alueellisena kuin koko 

maata koskevana tekijänä.  

 

Johtopäätelmänä voi todeta, että hoitoalan opiskelijat suhtautuvat pääsääntöisesti niin 

kotimaisiin kieliin kuin kielitaitoon muissakin kielissä myönteisenä ja hyödyllisenä 

osatekijänä tulevassa työelämässä. He kokevat myös käytännönläheisen 

kielenopetuksen tärkeänä tekijänä kaksikielisyyden toteutumisessa hoitoalalla.  

   

NYCKELORD: de två inhemska språken, förhållningssätt, erkännande, vårdstuderande 





7 

 

1 INLEDNING 

 

”Språk är liv. Språk är bron mellan människor. Vi människor behöver språk för att möta 

varandra, för att förstå och bli förstådda. Kan jag uttrycka mig så kan jag nå fram till andra 

människor. Fråntas jag den möjligheten så blir jag ensam. Fasansfullt ensam.” (Ladberg 1996: 

5). 

 

Dessa tankar i citatet beskriver mina upplevelser om den livliga diskussionen om de två 

inhemska språken i media under år 2010. Jag blev förvånad över diskussionens ton som 

kunde i sin ytterlighet nästan upplevas som hotande för den finlandssvenska 

folkgruppen och som en maktdiskussion mellan de olika representanterna av samhället. 

Enligt min åsikt berör denna diskussion till grunden individens modersmål och 

språkliga rättigheter vilket poängteras i en kommentar som uttalades under temakvällen 

Pakkoruotsi-ilta i Ajankohtainen kakkonen: ”Det är mitt modersmål som ni grälar om.” 

(YLE 30.11.2010) 

 

Språk är viktigt för alla människor och det har en oumbärlig betydelse i livet. Vi 

behöver språk för att kunna kommunicera med varandra, för att kunna delta i samhället, 

för att bli erkända av medmänniskor och för att kunna känna oss själva som en del av 

det samhälle vi lever i. 

 

Jag har aldrig kunnat ifrågasätta svenskans ställning i Finland eftersom jag kommer från 

en tvåspråkig familj där de båda inhemska språken alltid haft en stark och synlig roll. 

Ett annat tema som har tagits upp i media har varit vårdbranschens kundservice på de 

två inhemska språken. Detta visade sig vara ett tema med bra kontaktyta till en 

undersökning om vårdstuderandes förhållningssätt till de två inhemska språken i studier, 

arbetslivet och samhälle. En sådan undersökning kan bidra till diskussionen kring 

tvåspråkigheten med autentiska upplevelser från personer som har valt ett yrke där de 

två inhemska språken är en verklig del av vardagen med kunder som har rättighet att få 

service på det egna modersmålet, finska eller svenska. 

 

Min undersökning är en del av projektet Tvåspråkigheten och det mångkulturella 

Finland – utbyte och utmaningar i ett framtidsperspektiv (TMF). Projektet hör till 



8 

 

forskargruppen BiLingCos verksamhet och är ett nationellt samarbetsprojekt mellan 

Uleåborgs universitet och Vasa universitet. Projektet är uppdelat i fem delprojekt och 

min undersökning ger ett bidrag till delprojektet inom högre utbildning men också en 

kontaktyta till tvåspråkigheten i serviceorganisationer. Delprojekten är följande:  

 

1. Regionförvaltningsreformen i ljuset av tvåspråkighet och informationsförmedling 

2. Tvåspråkighet i en serviceorganisation 

3. Tvåspråkighet i landskaps- och kommunförvaltning 

4. Tvåspråkighet inom högre utbildning 

5. Tvåspråkighet i föreningar 

 

”Syftet med projektet (TMF) är att studera vilken slags verksamhetskultur och vilka 

slags verksamhetsbetingelser som bäst stödjer tvåspråkighet i det finländska samhället” 

(VU2011a). Med andra ord ska projektet ge ökad kunskap om hur tvåspråkigheten i 

praktiken fungerar i olika mångkulturella kontexter, ge ökad förståelse för vilka typer av 

utmaningar gällande den tvåspråkighet som existerar inom olika sfärer i samhället och 

ge insikt i hur dagens verksamhetskulturer och -miljöer bäst kan stöda tvåspråkigheten 

så att den bevaras och utvecklas med tanke på framtiden (VU2011a). 

 

 

1.1 Syfte 

 

Som utgångspunkt för syftet i min avhandling har jag använt forskargruppen BiLingCos 

forskningsfrågor för projektet Tvåspråkigheten och det mångkulturella Finland – utbyte 

och utmaningar i ett framtidsperspektiv (VU 2011b). BiLingCos forskningsfrågor 

täcker omfattande hela projektets syften och därför kan dessa forskningsfrågor nämnas 

som en inledning till temat i min avhandling: 

 

1. Hur fungerar arbetsfördelningen mellan språk i två- och flerspråkiga kontexter? 

När använder man modersmål? När använder man andra språk? Vilka 

situationer är en- eller tvåspråkiga, vilka är flerspråkiga? Är 

informationskanalerna språkbundna?  

 

2. På vilket sätt motsvarar språkliga strategier och individuell språkbehärskning 

arbetsuppgifterna och deras organisering? 

 

http://www.uwasa.fi/viestintatieteet/tutkimus/projektit/kamoon/


9 

 

3. Hur upplevs två- och flerspråkighet? Hurdana krav ställer två- och 

flerspråkighet? Har individen aktiva eller passiva språkkunskaper och på vilket 

sätt framgår det? På vilket sätt besvarar aktörerna till språkliga utmaningar?  

 

Huvudsyftet med denna avhandling är att beskriva hur studerande inom vårdbranschen i 

tre yrkeshögskolor i Finland förhåller sig till de två inhemska språken i tre kontexter. 

Dessa tre kontexter är utbildning, det framtida arbetslivet och det omgivande samhället. 

Informanternas språkliga bakgrund kommer att fungera som utgångspunkt för 

förhållningssätten till de två inhemska språken. Således kan man betrakta tankarna i 

forskningsfråga nummer tre som centrala också i min avhandling medan de två andra 

frågorna kommer att tangeras i mindre skala. Min undersökning har ett bisyfte vilket är 

att bidra till en undersökning inom TMF som förverkligas under den närmaste 

framtiden. Mitt frågeformulär fungerar som pilotundersökning till en större 

undersökning med bredare informantgrupp.  

 

Jag har valt att närma mig förhållningssätten till de två inhemska språken ur en 

samhällelig synvinkel. Detta betyder att informanterna inte betraktas som individer utan 

som en grupp blivande experter inom vården. Informantgruppen består av studenter från 

tre yrkeshögskolor i Finland. För att kunna närma mig avhandlingens syfte från en 

samhällelig synvinkel har jag valt att betrakta de två inhemska språken med ett 

språksociologiskt grepp som stöds av en teori om socialt erkännande. Detta innebär att 

de två inhemska språken behandlas, inom avhandlingens ramar, som en del av det 

finländska samhället.  

 

Jag antar att avhandlingen kommer att visa att förhållningssätten till de två inhemska 

språken till största delen är positiva eftersom informantgruppen består av 

högskolestuderande med en förståelse av nyttan av att behärska olika språk i det 

framtida arbetslivet. Denna hypotes får stöd av bland annat en artikel som publicerades i 

tidningen Pohjalainen torsdagen 22 september 2011 med rubriken Vaasan yliopiston 

opiskelijat lisäisivät ruotsinkielistä opetusta. Artikeln baserar sig på en undersökning 

utförd av forskargruppen BiLingCo vilken visar att studerande vid Vasa universitet vill 

inkludera språkstudier i olika språk till sina studier samt att studeranden förhåller sig 

positiva till tanken om tvåspråkig utbildning (Pilke 2011; Pilke & Angervo 2011).  



10 

 

Jag förväntar mig dock att en viss skillnad kommer att synas i fråga om vilka språk som 

upplevs som viktiga. Dessa kommentarer kan tänkas bero på informanternas språkliga 

bakgrund, hemort och vilka planer man har för framtida bosättning. Jag antar också att 

svenskans betydelse kommer att motiveras utgående från den ortbaserade 

språksituationen som får mig att anta att också ryskans och samiskan betydelse lyfts 

fram i materialet.  

 

Således förväntar jag mig också att svenskan i viss mån kan likställas med andra 

främmande eller minoritetsspråk som förekommer i Finland, men att speciellt 

engelskans ställning gentemot svenskan lyfts fram. Det språksociologiska tänkandet och 

det sociala erkännandets framkomst antar jag komma fram i resultaten som en 

diskussion om de två inhemska språkens erkännande.  

 

Eftersom informantgruppen är begränsad till två orter i Finland kan man inte 

generalisera resultaten allt för mycket, men jag antar att en viss allmän tendens i 

förhållningssättet till de två inhemska språken kan läsas i resultaten.  

 

 

1.2 Material 

 

Materialet för undersökningen består av svar som samlats in med hjälp av ett 

elektroniskt frågeformulär med rubriken Tvåspråkighet i det finländska samhället – 

Kaksikielisyys suomalaisessa yhteiskunnassa. Frågeformuläret skickades till en 

yrkeshögskola i Rovaniemi och två yrkeshögskolor i Vasa den 14 februari 2011. 

Studerande hade tid att besvara frågeformuläret till den 28 februari 2011. 

Informantgruppen för undersökningen består av studerande inom vård och det sociala 

området. Orsaken till att vårdstuderandena blev den valda målgruppen inom 

yrkeshögskolorna var vårdbranschens människonära och sociala karaktär. Detta gör att 

man kan anta att de två inhemska språken har en framträdande roll både i studierna och i 

det framtida arbetslivet.  

 



11 

 

Studerande med finska och svenska som modersmål var en primär målgrupp eftersom 

de två inhemska språkens situation i Finland kan vara främmande för 

utbytesstuderanden. Allt som allt besvarade 137 informanter frågeformuläret och i 

tabellen nedan presenteras svarsfördelningen mellan skolorna och könen. Jag kommer i 

fortsättningen att använda i tabeller och figurer förkortningen RAMK för Rovaniemen 

ammattikorkeakoulu, VAMK för Vasa yrkeshögskola och NOVIA för Yrkeshögskolan 

Novia. Jag kommer att diskutera de utvalda skolorna grundligare i kapitel 4. 

 

 

Tabell 1. Svarsfördelningen mellan skolorna och könen 

 

  Kvinnor Män 

Summa 

f 

Summa 

% 

RAMK 21 4 25 18,3 % 

VAMK 47 4 51 37,2 % 

NOVIA 57 4 61 44,5 % 

Summa 

  

137 100 % 

 

 

Tabell 1 visar att materialet består sammanlagt av 25 svar från RAMK, 51 svar från 

VAMK och 61 svar från NOVIA. Svarsfördelningen mellan RAMK och 

yrkeshögskolorna VAMK och NOVIA var stor medan svarsfördelningen mellan de två 

sistnämnda skolorna är mindre. Svarsfördelningen mellan könen är överraskande (se 

diskussionen i avsnitt 4.1) eftersom det finns 4 manliga informanter från varje 

yrkeshögskola. Mellan kvinnorna var svarsfördelningen följande: 21 kvinnliga 

informanter från RAMK, 47 kvinnliga informanter från VAMK och 57 kvinnliga 

informanter från NOVIA. I fortsättningen kommer jag inte att göra skillnad mellan 

könen.  

 

 Frågeformuläret gjordes både på finska och svenska och det består sammanlagt av 20 

frågor. Dessa frågor är kategoriserade under fyra rubriker: bakgrundsinformation, 

studier, arbetsliv och samhälle. Frågor som behandlar bakgrundsinformation har som 

syfte att kartlägga för informanternas språkprofil: vilka språk som är eller har varit 

närvarande i olika livsområden i informanternas liv samt på vilken nivå 



12 

 

språkkunskaperna i de två inhemska språken ligger. Med frågor som behandlar studier 

och det framtida arbetslivet vill jag kartlägga informanternas upplevelser om 

språkkurser inom utbildningen och finskans, svenskans och andra språks betydelse i det 

framtida arbetslivet. Syftet med frågorna om samhälle är att redogöra för hur 

informanterna upplever tvåspråkigheten i Finland.  

 

Som stöd i bearbetningen av frågeformuläret har jag använt Folktingets undersökningar 

med titlarna Identitet och framtid. Suomenruotsalainen identiteetti (2006), Vårt land, 

vårt språk. En attitydundersökning om det svenska i Finland (1997), samt Kjell 

Herberts Opinioner och trender i Svenskfinland (2008) och Service på svenska och 

finska – ett medborgarperspektiv (2008). Frågorna i frågeformuläret är både slutna 

frågor (flervalsfrågor) och öppna frågor.  

 

Jag valde att använda ett elektroniskt frågeformulär i materialinsamlingen eftersom 

undersökningens mål var att samla material bland en större informantgrupp. Valet att 

göra ett elektroniskt frågeformulär kan motiveras också med praktiska orsaker. Enligt 

Heikkilä (2008: 20) kan svarsprocenten vara låg med enkäter som skickas via vanlig 

post medan svarsprocenten kan vara högre, beroende på informantgruppen, i 

elektroniska enkäter. Med tanke på informantgruppen i den gällande undersökningen 

upplevde jag användningen av e-postadresser som motiverat och effektivt. 

 

Det som också kan räknas som fördelar med ett elektroniskt frågeformulär är att man 

undviker ”intervjuarens” inverkan på informanterna samt att anonymiteten kan tänkas 

locka till mera sanningsenliga svar även om Heikkinen (2008: 20) konstaterar att detta 

kan i vissa fall även vara mera tvivelaktigt än i personliga intervjuer. Det är både snabbt 

och enkelt att svara via nätet och svaren samlas i elektronisk form som underlättar 

hanteringen av svaren.  

 

Som nackdelar med ett elektroniskt frågeformulär kan nämnas svårigheten att nå 

informanterna och svårigheten att kontrollera svarandet som kunde stödas till exempel 

med ett påminnelsebrev. Jag kan till exempel inte avgöra hur många studerande som 

sammanlagt fick möjligheten att delta i undersökningen. Det var inte heller möjligt i det 



13 

 

här fallet att skicka påminnelsebrev till studerande på grund av skolornas kutym om att 

inte ange studerandes e-postadresser till utomstående. Men med hjälp av 

yrkeshögskolornas personal kunde frågeformuläret skickas till målgrupperna i de 

utvalda utbildningsanstalterna. Kontaktbrevet till skolorna och en tematisk 

sammanfattning av frågeformuläret har bifogats som på bilagor 1 och 2 i denna 

avhandling.  

 

 

1.3 Metod 

 

Det som jag har valt att undersöka kan i första hand beskrivas som ett kvalitativt tema 

som anknyter till många olika livsområden samt till många olika samhälleliga arenor. 

Ens sätt att förhålla sig till någon företeelse påverkas i stort sett av kvalitativa 

angelägenheter som kan till exempel vara familjeförhållanden, vänner, uppväxt- och 

livsmiljö samt diverse kontakter. Individens förhållningssätt blir en del av samhällets 

förhållningssätt när individen medverkar i det omgivande samhället på ett eller annat 

sätt. Detta gör att tematiken för den här undersökningen inte är något lätt 

undersökningsobjekt eftersom det är så många olika aspekter som borde tas i beaktande 

för att kunna någorlunda omfattande diskutera de två inhemska språken och 

förhållningssätten till dem. Inom ramen för det material som jag har samlat in och med 

hjälp av de valda undersökningsmetoderna kan jag diskutera tematiken ur 

vårdstuderandes synvinkel.  

 

Fastän undersökningens tema är av kvalitativ natur och materialet därför kommer att 

analyseras med kvalitativa metoder, behövs även vissa kvantitativa grepp för att kunna 

ge kvantitativa värden. Därför har jag valt komparation som en grundläggande metod. 

Komparation är ett lämpligt tillvägagångssätt för att kombinera kvalitet och kvantitet i 

förhållningssätten till de två inhemska språken. Samtidigt ger metoden en motivering 

till varför informantgrupper från de tre medverkande yrkeshögskolorna deltar i 

undersökningen. Komparation som metod utgår från viljan att förklara en viss företeelse 

genom jämförelse (Ejvegård 2007: 41). 

 



14 

 

Komparationen kommer därmed att tillämpas på ortnivå och på modersmålsnivå mellan 

informantgrupperna från de tre skolorna. Komparationen kommer därmed inte att ske 

mellan yrkeshögskolorna som institutioner eller individerna emellan. Emellertid om det 

på individnivå framkommer anmärkningsvärda skillnader behandlas också sådana 

aspekter för att inte underskatta varken positiva eller negativa förhållningssätt gentemot 

de två inhemska språken.  

 

 

 

ORT NIVÅ 

ORT A   ORT B 

enspråkig ort                                                      tvåspråkig ort 

                       

MODERSMÅLSNIVÅ (INDIVIDNIVÅ) 

                grupp 1/modersmålet finska 

 

            grupp 3/ modersmålet svenska  

                                                                             (och finska) 

 

                grupp 2/modersmålet finska (och svenska) 

    

 

Figur 1. Modell för komparation mellan orter och individer  

 

 

I figur 2 illustreras komparationen i denna studie. I figuren syns det också hur 

informanterna är indelade i olika grupper. På ortnivå kommer jag att jämföra om de tre 

yrkeshögskolors placering i Finland syns i svaren samt om informantgruppernas 

förhållningssätt till de två inhemska språken skiljer sig mellan grupperna från de två 

olika orterna. Komparation på modersmålsnivå kommer att ske utgående från 

individernas modersmål och där betraktar jag hur skillnaderna i modersmålet syns i 

förhållningssätten till det två inhemska språken. Jag kommer att berätta mera om de 

medverkande yrkeshögskolorna och orterna i kapitel 4.  

 



15 

 

Komparation som metod är precis och entydig, men komparation måste dock alltid 

tillämpas med stor försiktighet så att komparationen har någon relevans för den 

undersökning man bedriver. Jämförelsen måste således ske mellan företeelser med 

liknande egenskaper. I den här undersökningen sker komparationen mellan studerande 

på yrkeshögskolnivå med samma utbildningslinje eller bransch. Det som enligt min 

åsikt gör komparation givande är att likheterna är lika viktiga för resultaten som 

olikheterna. (Ejvegård 2007: 41–42)  

 

I analysen kategoriserar jag frågorna och svaren för att kunna diskutera 

förhållningssätten till de två inhemska språken ur den samhällsbärande synvinkeln. I 

kategoriseringen kommer jag att använda en kvalitativ teori om socialt erkännande 

vilket behandlar erkännandet med utgångspunkt i tre dimensioner i olika sociala och 

samhälleliga kontexter. Teorin är skapad av samhällsvetaren Axel Honneth (1995, 

2003) och tillämpas i denna avhandling för att betrakta de två inhemska språkens 

erkännande i sociala sammanhang vilka uppkommer i de samhälleliga kontexter som 

berörs i denna avhandling.  

 

Dimensionerna i teorin är individdimension, rättsdimension och värdedimension. Dessa 

kommer jag att använda i kategoriseringen av mitt undersökningsmaterial, som består 

av svaren på de 20 frågorna i frågeformuläret. Axel Honneths teori presenteras 

grundligare i kapitel 3. Om det finns behov av ytterligare kategorisering i analysen 

kommer jag att använda induktiv metod. Metoden baserar sig på kategorisering 

utgående från det material som undersöks. Syftet med denna typ av kategorisering är att 

skapa mening i den företeelse som undersöks. (Merriam 1994: 72)  

 

Eftersom det i frågeformuläret ingår också öppna frågor kommer jag att tillämpa den 

induktiva metoden i kategoriseringen av de öppna svaren. Dessa kategorier byggs upp 

med hjälp av följande regler: De kategorier som används ska stöda syftet som 

undersökningen har, kategorierna ska vara uttömmande och ömsesidigt uteslutande. 

Dessutom bör kategorierna vara oberoende av materialets information och formas enligt 

tydliga kategoriseringsprinciper. (Merriam 1994: 148) Ytterligare kommer jag att 

använda innehållsanalys i analysen av de öppna svaren. Det vanligaste sättet att använda 



16 

 

metoden inom modern innehållsanalys, som oftast har använts inom media, är att 

kvantifiera eller mäta längden av till exempel spaltmetrar eller förekomsten av en viss 

term (Bell 2006: 129). Jag kommer dock att använda innehållsanalys till att ta ställning 

till karaktären av den information som uppkommer i mitt undersökningsmaterial i 

förhållande till det undersökta temat (Merriam 1994: 129─128).  

 

Med hjälp av de valda metoderna förväntar jag mig kunna diskutera resultaten och 

bygga upp en helhet av de elementära utgångspunkterna som påverkar 

förhållningssätten till de två inhemska språken bland informanterna i denna 

undersökning. Resultaten som undersökningen ger bör dock ses i ljuset av den kontext 

som materialet representerar. Eftersom materialet för undersökningen är insamlat bland 

en bråkdel av vårdstuderande i Finland bör man inte generalisera resultaten och inte 

heller dra för långtgående slutsatser. Samtidigt kan resultaten dock visa nya riktlinjer för 

förhållningssätt till de två inhemska språken som existerar i en utbildningskontext i en- 

och tvåspråkiga orter.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



17 

 

2 DE TVÅ INHEMSKA SPRÅKEN I DET FINLÄNDSKA SAMHÄLLET  

 

Som en utgångspunkt för teoridelen i denna avhandling använder jag Tandefelts 

konstaterande om forskning i två- och flerspråkighet (2001: 3):  

 

För varje diskussion om tvåspråkighet eller flerspråkighet är viktigt att förstå att det inte går att 

dra enkla slutsatser om individnivå om man känner till förhållandena på samhällsplanet och 

tvärtom. Man måste varje gång behandla varje nivå separat. 

 

 

Undersökningens syfte är inte att diskutera tvåspråkighet på individnivå utan fokus sätts 

på det samhälleliga planet samt på yrkesmässig tvåspråkighet för att kunna redogöra för 

informanternas förhållningssätt till de två inhemska språken. Det är dock nödvändigt att 

diskutera termen tvåspråkighet vilket jag gör i avsnitt 2.2.2. Det skulle vara ambitiöst av 

mig att försöka behandla temat uttömmande, men för att kunna ta hänsyn till Tandefelts 

konstaterande om forskning som berör språkliga frågor har jag valt att i teoridelen utgå 

från sådana aspekter som behandlar de två inhemska språken både på individnivå och på 

samhällsnivå men ur vårdbranschens synvinkel. 

 

Jag har valt att betrakta det valda temat ur språksociologisk synvinkel i teoridelen 

eftersom det är en vetenskapsgren som förenar språk och samhälle på ett naturligt sätt. 

Som inledning till teorikapitlet kommer jag att kort berätta om språksociologi som en 

vetenskapsgren samt att förklara vilken betydelse modersmål och tvåspråkighet har för 

individen. Därefter behandlar jag de olika aspekterna som enligt min åsikt är av 

betydelse för avhandlingens teoretiska ram. Till dessa aspekter hör Finlands historia, 

den officiella kontexten som innefattar lagstiftning, utbildning och arbetsliv och till sist 

diskuteras medias verkan i den livliga och mångfasetterade språkdiskussionen som har 

rönt utlåtanden från olika representanter i samhället. 

 

 

2.1 Språksociologisk synvinkel 

 

Språksociologi är en modern vetenskapsgren som förenar språkvetarnas och 

samhällsvetarnas undersökningsintressen. Det är alltså en vetenskapsgren som belyser 



18 

 

språkligt beteende i ljuset av de sociala förhållandena. Einarsson (2004) för dock en 

diskussion mellan språksociologi och sociolingvistik, vilka på ett sätt tangerar varandra 

men skiljer sig åt i fråga om mikro- och makroperspektiv. I mikroperspektiv, som ofta 

förknippas med lingvister, studeras språk på individnivå medan man i makroperspektiv, 

som definierar språksociologin, studerar språk i förhållande till samhället. I makronivå 

är man intresserad av vad samhället gör med sina språk, hur de påverkar varandra och 

hur samhällets språk förvaras och bibehålls.  (Einarsson 2004: 14–15). 

 

Einarsson (2004: 17) har definierat följande sambandsmarkörer mellan språk och 

samhälle: 

 

1.  Samhällsstrukturen påverkar eller kanske till och med avgör det språkliga 

beteendet. 

2.  Det språkliga beteendet påverkar eller kanske till och med avgör 

samhällsstrukturen. 

3.  Båda förhållandena råder på så sätt att språk och samhälle påverkar 

varandra.    

 

Den första punkten kan tänkas exemplifiera språkligt beteende i de mera enspråkiga 

orterna i Finland. Det kan till exempel kännas mera normbundet på en mera enspråkig 

ort att välja standardfinska eller standardsvenska i offentliga situationer i stället för det 

egna modersmålet eller en dialekt. Den andra punkten innehåller utlåtanden om makten 

som ett språk kan medföra för dess användare. Det vill säga att den som saknar ordets 

makt (minoritetsspråk) saknar också möjligheten att påverka samhället på samma sätt 

som den som äger språkets makt (majoritetsspråk). I praktiken kan till exempel pengar 

fungera som ett maktmedel för den som inte har språkets makt. (Einarsson 2004: 17)  

 

Den tredje punkten kan tänkas beskriva det nuvarande men också det framtida Finland. 

Språklagen och lagen om den språkkompetens som krävs av myndigheter (Folktinget 

1998: 3) berättar om den teoretiska relationen mellan de två inhemska språken i 

Finland, men i praktiken kan relationen mellan de två inhemska språken halta på grund 

av olika offentliga och individuella faktorer. Språk är en stor del av det finländska 

samhället, det vill säga att de två inhemska språken spelar en roll i de flesta samhälleliga 



19 

 

frågorna. Som Einarsson (2004: 17) beskriver det är ”språkliga företeelser en särskild 

sorts sociala företeelser, och sociala företeelser är i stor utsträckning språkliga”.  

 

Einarsson (2004: 17) beskriver den sistnämnda ståndpunkten också som mest rimlig, 

och enligt min mening någonting som ett tvåspråkigt land borde sträva efter. Men man 

borde dock inte nöja sig med ett enkelt konstaterande om att språk och samhälle hör 

ihop eftersom sambandet mellan dessa två företeelser kan variera av olika orsaker. 

Därför borde man enligt honom ”fråga hur sambanden mellan språk och sociala faktorer 

ser ut, hur de uppstår och vilka följder de får i olika sammanhang”. (Einarsson 2004: 

17). Utgående från dessa frågeställningar kommer jag att bygga upp den teoretiska 

ramen för undersökningen.  

 

Men för att göra Einarssons tre punkter mera passande inom ramen för denna 

undersökning kan man ersätta termen samhällsstruktur med termen språkhierarki som 

enligt Pietikäinen (2010: 12) är ett språksystem som är historiskt och politiskt utformad 

och som förändras i tid och rum. Den typiska språkhierarkin baserar sig på kvantitet och 

nytta och kan följa följande modell: högst i hierarkin placeras majoritetens språk, 

därefter placeras språk som erbjuder ekonomisk nytta och mobilitet, därnäst placeras 

språk som är historiskt eller geografiskt betydande språk och som sist placeras 

minoritetsspråk på grund av att de kan upplevas som minst nyttiga. Språkhierarki är 

någonting som individen kan bygga upp för sig själv medan en offentlig språkhierarki 

tillämpas i det omgivande samhället. Därför kan det vara utmanande att alltid förstå och 

acceptera de bestämmelser och praktiska lösningar som görs gällande de två inhemska 

språken. 

 

Efter att jag har diskuterat den språksociologiska synvinkeln som en utgångspunkt till 

undersökningens teoretiska ram samt de existerande språkhierarkier i det omgivande 

samhället övergår jag till de utvalda aspekterna som förespråkar de två inhemska 

språkens närvaro i det finländska samhället. Det är dock på sin plats att först definiera 

begreppet modersmål i förhållande till tvåspråkighet utgående från individuella 

kontexten.   

 



20 

 

2.2 Individuell kontext  

 

Den individuella kontexten i den här undersökningen baserar sig på informanternas 

språkliga bakgrund med en teoretisk förankring till termerna modersmål och 

tvåspråkighet. Den individuella kontexten uppdelas vidare i inre och yttre kontext, vilka 

ger en utgångspunkt för informanternas förhållningssätt till de två inhemska språken. 

Med den inre kontexten menar jag det språk som man använder för att kommunicera 

med medmänniskor medan den yttre synvinkeln syftar till aspekter som påverkar 

individens språk utifrån.  

 

Informanternas språkliga bakgrund kartlades med hjälp av frågeformuläret där 

informanterna fick ange sitt modersmål samt beskriva de två inhemska språkens roll i 

sex angivna sammanhang. Dessa sammanhang var barndomshemmet, grundskolan, det 

nuvarande hemmet, nuvarande studier, vänner och arbete. Med hjälp av dessa sex 

språkmiljöer ville jag utreda hur en- eller tvåspråkiga informanterna egentligen är och 

utgående från detta få en bättre förståelse för informanternas förhållningssätt till de två 

inhemska språken. 

 

Det finns olika orsaker till varför man har ”fått” det modersmål som man har fått av sina 

föräldrar (exogami
1
 jämfört med endogami

2
) och vilket språk som registreras i den 

officiella statistiken. Men enligt Tandefelt säger dessa val lite om den språkliga 

verkligheten som individen lever i. Givetvis har moderns språk en stor betydelse för 

barnet under de första levnadsåren medan den språkliga miljön i daghem- och skolålder 

kan ha en annorlunda och märkvärdig inverkan på barnets språkidentitet. (Tandefelt 

2001: 12) 

 

Språkidentitet och de två inhemska språkens relation till varandra har man forskat 

mycket i under en lång tid och från många olika synvinklar (se till exempel McRae 

1999: 145–187). Eftersom det finska språket har majoritetsspråkets status är det ofta det 

svenska språket och förhållningssätten till det som fokuseras i undersökningar. Det 

                                                 
1
 parförhållande över språkgränser 

2
 parförhållande inom samma språkgrupp 



21 

 

framgår av Folktingets undersökning Svenskans ställning i Finland i publikationen Vårt 

land – Vårt språk att tvåspråkigheten i Finland har en stark förankring hos finländare 

som ett folk men också som individer. Om detta berättar också följande resultat: 70 % 

av finländarna ser svenska språket som en väsentlig del av det finländska samhället och 

76 % av finländarna anser att ett tvåspråkigt land är alltid starkare än ett enspråkigt land 

(Folktinget 1997: 83, 88).  

 

 

2.2.1 Modersmål 

 

Skutnabb-Kangas (1988: 51) gör en distinkt skildring mellan modersmål och andra 

språk. För det första beskriver hon modersmål som våra rötter och för det andra gör hon 

en beskrivande jämförelse mellan modersmålet och andra språk genom att jämföra 

modersmålet med människans hud och andra språk med olika kappor. Andra språk, som 

hon beskriver som kappor, kan kännas härliga, bekväma och nödvändiga och vi har 

möjligheten att klä på eller av dem enligt situationen, men dessa kappor kan aldrig 

ersätta människans hud, dvs. människans modersmål. (Se också Aikio-Puoskari 2002: 

92–93).   

 

Enligt Skutnabb-Kangas (1988: 42–43) är människor förprogrammerade för att lära sig 

språk. Övergången från fasen att inte äga ett språk till att äga ett språk är någonting som 

kan beskrivas som en unik utvecklingsfas. Redan under människans utveckling i 

mammors mage kommer man i kontakt med språket som väntar på en ute i världen. 

Relationen till modersmålet utvecklas redan som litet barn. Det utvecklas gradvis från 

att barnet reagerar på språket genom rörelse till att det börjar härma den språkliga 

modellen och slutligen når kunskapen att kunna forma ord, det vill säga språket själv. 

(Skutnabb-Kangas 1988: 42–43) Att lära sig modersmålet betyder att man blir till en 

människa eftersom man lär sig om den omgivande kulturens normer, tillägnar sig olika 

typer av kunskap och kan kommunicera med andra och med världen omkring sig 

(Iskanius 2002: 207). 

 



22 

 

För de flesta kan det vara självklart vilket som är ens modersmål, men för en som är 

uppvuxen i ett tvåspråkigt hem kan det vara svårt att göra skillnad mellan de två språk 

som har använts hemma. I sådana fall är det inte alltid det officiellt registrerade språket 

som uppfattas som modersmål. Skutnabb-Kangas (1981: 22–23; Svensson 1998: 179) 

har framställt fem kriterier för hur modersmålet kan definieras. För det första är 

modersmålet det första språket som individen talar (bakgrund). För det andra är 

modersmålet det språk som individen behärskar bäst (kompetens) eller det språk som 

individen använder sig mest av (funktion), vilket är den tredje definitionen. Den fjärde 

definitionen för modersmålet är att det är det språk som individen identifierar sig med 

(attityd) (se också tabell 3). Den femte definitionen är kanske inte lika ofta använd som 

de fyra första definitionerna. Den baserar sig nämligen på automatik och på individens 

världsbild. Den femte definitionen definieras enligt följande tabell:    

 

 

Tabell 2. Femte kriteriet för modersmålet (Skutnabb-Kangas 1981: 26) 

 

Kriterium   Definition       

Automatik, a. Språket som man räknar med 

  världsbild b. Språket som man tänker på 

  

  

c. Språket som man drömmer på 

      d. Språket som man skriver dagbok eller dikter på 

 

 

Enligt min åsikt är alla dessa definitioner acceptabla och i vissa fall kan alla dessa 

definitioner upplevas väsentliga samtidigt. Emellertid kan ursprunget kännas som det 

mest naturliga och enklaste sättet att definiera ens modersmål. I fråga om två- och 

flerspråkiga individer är det upp till var och en att bestämma vilken definition eller vilka 

definitioner man använder för att uppfatta sina språk som modersmål eller 

modersmålsaktiga språk. Och även om definitionerna ovan kan kännas slutgiltiga, 

speciellt ursprungsdefinitionen, bör man inte betrakta ”modersmål som ett stabilt och 

oföränderligt tillstånd utan som en process där ständiga ändringar är möjliga” 

(Skutnabb-Kangas 1981: 26). Detta kan tolkas som att alla fem definitionerna kan bli 

aktuella under en livstid beroende på olika faktorer som familjeförhållanden, vänner, 

arbetsrelationer och boendeort eller -land.  



23 

 

2.2.2 Två- och flerspråkighet 

 

Som termen tvåspråkig och flerspråkig antyder kan en individ behärska två eller flera 

språk. Hur de olika språken har kommit till i ens liv kan variera från tvåspråkiga 

föräldrar som har använt var sitt språk i kommunikation med barnet till att man har 

flyttat till ett annat land. Man använder också ”olika namn” för olika typer av 

tvåspråkighet för att karakterisera naturen av språkens inlärning. Skutnabb-Kangas 

nämner följande benämningar för tvåspråkighet: naturlig tvåspråkighet, 

skoltvåspråkighet, kulturell tvåspråkighet, elittvåspråkighet och folktvåspråkighet. (Se 

närmare definitioner i Skutnabb-Kangas 1981: 97–99). 

 

Med tanke på Finlands Språklag och lagstiftning kunde man också tala om 

yrkestvåspråkighet vilket enligt min åsikt är mycket vanligt inom olika yrkesområden 

och speciellt vanligt inom servicebranschen. Yrkestvåspråkighet kunde definieras på 

följande sätt: tvåspråkighet som är ”förorsakad” av arbetsmiljön och diverse 

arbetsuppgifter. Denna definition grundar sig till Bakers valfria tvåspråkighet (elective 

bilingualism). Han delar in individens användning av två språk i olika domäner varav en 

kan vara arbetsmiljön. (Baker 2006: 4–5) I praktiken kan det alltså betyda att man 

använder det ena inhemska språket som arbetsspråk medan det andra inhemska språket, 

modersmålet, används i det privata livet. Detta kan dock också ses som problematisk 

tvåspråkighet om det i praktiken betyder förminskade språkkunskaper i det egna 

modersmålet (Tandefelt 2003: 135). 

 

I tabell 3 presenteras Skutnabb-Kangas välkända definitioner av modersmål och 

tvåspråkighet. I tabellen visas de fyra mest använda kriterierna och deras betydelse för 

definitionen för modersmål och tvåspråkighet.  

 

 

 

 

 

 



24 

 

Tabell 3. Begreppen modersmål och tvåspråkighet (Skutnabb-Kangas 1981: 94) 

 

Kriterium Modersmålet är det Den är tvåspråkig som 

  språk som man   

Ursprung har lärt sig först (etablerat a. har lärt sig två språk i familjen av  

 

sina första långvariga infödda talare ända från början 

 

språkliga kontakter på) b. han använt två språk parallellt som  

  

kommunikationsmedel ända från början 

Kompetens behärskar bäst a. behärskar två språk fullständigt 

färdighetsnivå 

 

b. behärskar två språk som en  

behärskning 

 

(motsvarande) infödd 

  

c. behärskar två språk lika bra 

  

d. kan producera fullständiga 

meningsfulla yttranden på det andra 

språket 

  

e. har åtminstone någon kännedom om 

  

och kontroll av det andra språkets 

  

grammatiska strukturer 

  

f. har kommit i kontakt med ett annat 

  

språk 

Funktion använder mest 

a. använder (eller kan använda) två 

språk 

användning  (i de flesta situationer) (i enlighet med  

 

 

sina egna önskemål och samhällets 

krav) 

Attityder a. identifierar sig med a. identifierar sig själv som tvåspråkig/ 

identitet och 

b. identifieras av andra 

som  med två språk och/eller två kulturer 

identifikation infödd talare av (eller delar av dem) 

  

b. av andra identifieras som tvåspråkig/ 

    som infödd talare av två språk 

 

 

Som det kommer fram i tabellen är det inte lika enkelt att definiera tvåspråkighet som 

modersmål. Å andra sidan har de olika nivåerna av tvåspråkighet lett till en diskussion 

om en individ kan ha fler än ett modersmål. Detta skulle betyda att den som har två 

modersmål skulle ha jämförbara, likvärdiga kunskaper i båda språken, vilket en 

enspråkig har i sitt enda modersmål. Denna behärskningsnivå kallas för fullständig 

tvåspråkighet. (Börestam & Huss 2001: 25; Skutnabb-Kangas 1981: 26–27)  

 



25 

 

Också Berglund behandlar detta i sin artikel där hon baserar sina tankar på 

definitionerna ovan: en tvåspråkig människa kan under vissa betingelser anses ha två 

modersmål om individen själv anser sig att ha två modersmål, individen känner sig 

tillhöra båda språkgrupperna, individen identifierar sig själv som talare av båda språken 

och om individen uppfattas av enspråkiga utomstående som en genuin infödd talare av 

sina båda språk (Berglund 2007: 59). Detta visar att tvåspråkighet förutsätter inte bara 

språkkompetens utan tvåspråkighet kan också handla om identifiering med 

språkgruppen.  

 

Eftersom denna undersökning inte handlar om varken tvåspråkighet på individnivå eller 

språklig identifiering bör denna redogörelse om tvåspråkighet och tankarna bakom 

definitionen för tvåspråkighet uppfattas som en teoretisk del av förhållningssätten till de 

två inhemska språken. Med detta menar jag att om man som individ är beredd att 

uppfylla de språkliga kraven som är skrivna i Språklagen (Finlex 2003a) (se avsnitt 

2.3.2) och om de två inhemska språken har en roll i det privata livet borde 

(yrkes)tvåspråkigheten uppfattas som en förstärkande delkomponent i den egna 

yrkeskunskapen och därmed som ett individuellt mål. Språk är ju ingens enskilda 

egendom utan finskan är lika mycket en del av de svenskspråkigas kulturarv som 

svenskan är av de finskspråkigas kulturarv (Tandefelt 2001: 1) och därmed också en 

naturlig del av det vardagliga språkbruket i samhället.  

 

 

2.3 Officiell kontext 

 

Efter att jag har diskuterat individens språkliga samhörighet med samhället betraktar jag 

nu tvåspråkighet ur samhällelig synvinkel. Den officiella kontexten innebär därmed en 

diskussion om de olika delmomenten som berör de två inhemska språken i Finland. Till 

dessa delmoment räknar jag Finlands språkhistoria, lagstiftning, de två inhemska 

språkens närvaro i skol- och arbetsliv samt den dagsaktuella språkdiskussionen i media.  

Dessa delmoment utformar innehållet i detta avsnitt.  

 



26 

 

Som det konstaterades i citatet i början av kapitel 2 kan man inte diskutera de två 

inhemska språken utan att betrakta frågan både på individnivå och samhällsnivå. Enligt 

Tandefelt bör man betrakta dessa nivåer separat men också relationen mellan de två 

nivåerna är viktig för att kunna få en helhetsbild.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Figur 2. Relationen mellan individnivå och samhällsnivå 

 

 

I boken Språkliga möten. Tvåspråkighet och kontaktlingvistik presenterar Börestam och 

Huss (2001: 111) en figur som en sammanfattning till den språkliga situationen i 

Sverige. Figuren ovan är anpassad och modifierad till den nu aktuella undersökningen 

och den sammanfattar därmed de olika aspekterna i avhandlingen. Andra officiella 

språk som teckenspråk och andra inhemska minoritetsspråk är inte med i figuren 

eftersom de faller utanför avhandlingens syfte. Av samma orsak är invandrarspråk/-

grupper uteslutits från figuren. 

grupp 1 

majoritet 

 

finska  

 

 

grupp 2 

minoritet 

 

svenska  

 

 

grupp 3 

tvåspråkiga 

Statsmakt 

lagstiftning 

 

historia 

familjeförhållanden 

utbildning 

arbetsliv 

etc. 

 



27 

 

Överst i figuren står statsmakten med pilarna neråt mot de två språkgrupperna. Staten 

med regelrätt lagstiftning påverkar dessa grupper genom bestämmelser om hur de två 

inhemska språken används i det finländska samhället. Det är dock inte bara staten som 

har medel att påverka detta utan också de två språkgrupperna kan påverka staten genom 

att uttrycka vilka språkliga behov som är nödvändiga i ett språkligt välmående samhälle 

(pilarna riktade mot statsmakten).  

 

Pilen mellan majoritets- och minoritetsgruppen illustrerar gruppernas relation och 

påverkan sinsemellan. Denna relation är också någonting som påverkar helhetsbilden. 

Den tredje gruppen, de tvåspråkiga, existerar som en skild grupp med streckad linje för 

att illustrera tvåspråkighetens flexibilitet samt att individen kan samtidigt tillhöra 

majoritets-/minoritetsgruppen och den tvåspråkiga gruppen som de streckade pilarna 

framställer. Detta tillhörande påverkar också individens synsätt på de två inhemska 

språken i samhället. 

 

De olika delmomenten har placerats i mitten av figuren för att visa deras inverkan på de 

två sammanverkande nivåerna dvs. samhällsnivån och individnivån. Vissa delmoment 

kan i viss mån upplevas som ljudlösa medan andra kan upplevas som dikterande 

moment i samhällets språkliga välmående. Dessa delmoment erbjuder enligt min 

mening en täckande grund för den officiella kontexten för min undersökning. 

 

 

2.3.1 Kort historisk bakgrund till svenskan i Finland 

 

Enligt Magmas undersökning Varför irriterar finlandssvenskarna? är Finlands historia 

ett av argumenten som används av svenskans motståndare. Dick Harrison, professor i 

historia, från Lunds universitet i Sverige säger i en artikel i Vasabladet den 25 januari 

2011 följande: ”De som använder historien som argument för att svenskan är ett 

främmande språk i Finland försöker förfalska historien för att legitimera dagens 

politik”.  

 



28 

 

Arkeologer, historiker och språkforskare har länge forskat för att komma underfund 

med kunskap om svenskarnas ankomst till Finland. Enligt den arkeologiska forskningen 

skulle inflyttandet från Sverige till Finland ägt rum redan under förhistorisk tid. (Nyberg 

1982: 19) McRae (1999: 11) påstår dock att finländska författare skulle minska eller 

förneka den svenska befolkningens existens före 1200-talet. Den svenska som används i 

Finland nuförtiden har sina rötter i tidig medeltid.  

 

Från 1100-talet till 1809 var Finland en del av det svenska riket. Det finns dock bara 

fragmentiska vittnesbörder om svenskans och finskans inbördes relation under dessa 

århundraden av samhörighet med Sverige, men de två språken förefaller ha levt fredligt 

och möjligtvis i jämbördig samexistens med varandra. (Ivars 2006: 17; Orrman 2002: 

51, 59) 

 

Enligt Ivars (2006: 17) var svenskan officiellt språk och hemspråk för de högre skikten i 

samhället, men också finskan hade i vis mån en officiell ställning. Den lutherska kyrkan 

verkade efter reformationen på folkspråket vilket resulterade i att det kyrkliga livet 

fungerade på svenska i svenska socknar och på finska i finska socknar. Det finländska 

samhället som växte fram under korstågstiden var i många avseenden en kopia av det 

svenska samhället. Man grundade tre borgar, Åbo, Tavastehus och Viborg, för att 

trygga de svenska intressena och domstolsväsendet ordnades enligt den svenska 

modellen och man tillämpade också de svenska landskapslagarna. (Nyberg 1982: 23) 

 

Efter sjuhundra års gemenskap med Sverige inlemmades Finland i det ryska 

kejsardömet år 1809 på grund av kriget (Nyberg 1982: 31). Allting förblev till att börja 

med som förut: ”Den gamla svenska författningen blev även storfurstendömet Finlands 

lag” (Ivars 2006: 18) och svenskan förblev det enda officiella språket till mitten av 

1800-talet. Efter autonomin följde dock ett nationsbygge som först och främst ville 

förstärka finska språkets ställning. Efter olika skeden i framväxten av en egen nationell 

identitet lyckades Johan Vilhelm Snellman övertala kejsar Alexander II att utfärda 

språkreskriptet år 1863. Detta förblev ett genombrott för den finska språkrörelsen. (Ivars 

2006: 18–19) ”Svenskan skulle visserligen förbli officiellt språk i landet, men senast 



29 

 

1883 skulle finskan vara likaberättigad i allt som direkt berörde den finska befolkningen 

i landet” (Ivars 2006: 19).  

 

Årtiondena mellan 1863 och 1902 blev en tid av en utdragen språkkonflikt. Snellman 

tillsammans med andra ställde krav på förfinskning av kulturlivet och administrationen 

och under den egentliga språkstriden hade kraven uppnått den konservativa 

skolpolitiken, som sedan utvecklades till en utbredd attityd till antisvenskhet. (Ivars 

2006: 19 – 20; Reuter 2006: 29) Trots att finskspråkiga hade uppnått en dominerande 

ställnig i samhället i början av 1900-talet hade man inte uppnått språkfred (Nyberg 

1982: 38). Vid det här skedet hade den svenska befolkningens ställning ändrats i 

Finland. Fast svenskan fick behålla sin ställning som ett nationalspråk kunde man inte 

betrakta den längre som hela nationens språk som man tidigare hade gjort. En annan 

följd av detta var att de svenskspråkiga började ses som en helhet av dem själva och av 

andra. Övergången till 1900-talet betydde alltså stora förändringar för svenskans 

ställning i Finland. (Reuter 2006: 29) 

 

Den efterlängtade språkfreden trädde i kraft först år 1940. Stämningen efter vinterkriget 

var lämplig för de båda språkgrupperna att ”begrava stridsyxan” gällande 

språkrelaterade frågor och vinterkriget hade dessutom enat befolkningen på ett sätt som 

aldrig tidigare. (Nyberg 1982: 44) Före detta hade man dock i regeringsreformen år 

1919 slagit fast svenskans ställning som ”republikens nationalspråk” (Reuter 2006: 32). 

Också Språklagen som trädde i kraft 1922 ”detaljerade bestämmelserna om indelning i 

enspråkiga och tvåspråkiga ämbetsdistrikt och självstyrelseområden, medborgarnas rätt 

att använda sitt eget språk i domstolar och hos myndigheter [...]” (Reuter 2006: 32). En 

följd av språkfreden efter vinterkriget 1940 var, enligt Nyberg (1982: 44), att den 

finskspråkiga majoriteten började visa förståelse för den svenskspråkiga befolkningens 

ställning.  

 

Nyberg (1982: 45) beskriver tiden efter kriget som en vattendelare i finländsk historia. 

Relationen och kommunikationen mellan de två språkgrupperna blev fredlig i 

jämförelse med tiden före kriget. Att bygga upp ett tvåspråkigt samhälle där 

samhällsservicen fungerar på båda språken har dock förutsatt aktivitet från den 



30 

 

svenskspråkiga befolkningen. Trots av språkfreden har det dock uppkommit lokala 

språkgräl vilka i dagens läge uppkommer mera i form av hetsiga insändare om de två 

inhemska språken i olika kontexter. Det som kan beskrivas som sammanfallande med 

tiden efter kriget till 2000-talet är en fortlöpande motarbetning av försämringen av 

servicen på svenska. 

 

När man betraktar en språkkarta över Finland på 2000-talet (se bilaga 3) är det lätt att 

konstatera att landet uppenbart är finskspråkigt till majoriteten. De svenskspråkiga 

områdena är koncentrerade till Österbotten, södra Finland och Åland. Man kan därmed 

tala om en uppdelning mellan kust och inland med undantag av inlandets språköar
3
 

vilka uppkom under 1700- och 1800-talen till följd av att svenskspråkiga tjänstemän 

och industriexperter flyttade till finskspråkiga orter så som Tammerfors. Andra språköar 

i Finland är Kotka, Björneborg och Uleåborg. (Lönnroth 2009: 119)  

 

Det som är typiskt för den Finländska tvåspråkigheten är att den i första hand är ett 

stadsfenomen, vilket påverkats av landets industrialisering och urbanisering samt 

språkgruppernas storlek och position som har dikterat de språkliga förhållandena. Enligt 

Tandefelt (2001: 7) kan man tänka sig att bilden av det egna landet, i fråga om de två 

inhemska språken, ter sig mycket olika för olika finländare. Detta kan sägas bero på 

personliga erfarenheter av språkliga möten med de inhemska språken eller bristen av 

sådana möten.  

 

 

2.3.2 Språklagstiftning och språkförhållanden 

 

Enligt grundlagen har Finland två nationalspråk: finska och svenska. Det betyder att var 

och en har rätt att använda dessa språk hos statliga och tvåspråkiga kommunala 

myndigheter. Att få använda de båda inhemska språken är en grundläggande rättighet 

som garanteras i grundlagen. Syftet med lagen är att se till att både den finsk- och 

svenskspråkiga befolkningen har möjlighet att leva ett fullödigt liv på sitt eget språk 

                                                 
3
 Enlig SAOB: mindre, avgränsat språkområde inne i ett område där annat eller andra språk talas 



31 

 

(Språklag 10§) (Finlex 2003a). Den gamla Språklagen från 1922 ersattes av en ny 

Språklag som trädde i kraft den 1 januari 2004.   

 

”Lagen innebär inga nya språkliga rättigheter utan avsikten med den är att se till att de 

språkliga rättigheter som i grundlagen garanteras både finsk- och svenskspråkiga tillgodoses i 

praktiken. Nytt är att myndigheterna självmant skall se till att individens språkliga rättigheter 

tillgodoses utan att de behöver åberopas särskilt”. (Justitieministeriet 2009) 

 

Bestämmelserna i språklagstiftningen kan konstateras vara symmetriska med hänsyn till 

de båda inhemska språken. Detta betyder i praktiken att ”den faktiska språkminoritetens 

ställning och rättigheter är desamma oberoende av om majoritetsspråket (eller det enda 

språket) i ämbetsdistriktet är svenska eller finska” (Kielilakikomitea 2000: 14). Den 

gällande Språklagen (Finlex 2003a) innefattar 43 paragrafer som innehåller de två 

inhemska språkens ställning och funktion i olika sammanhang. Vidare finns det 

Statsrådets förordning om yrkeshögskolor i vilken språkkunskaper tas upp i paragraf 8 

(Finlex 2003b).  

 

Enligt Kunta.net är kommunernas nuvarande språkförhållanden fastställda av Statsrådet 

till år 2012. Statsrådet fastställer kommunernas språkliga status för 10 år åt gången 

utgående från officiell befolkningsstatistik (Halonen 2010). Det som definierar 

kommuners språkliga status är registreringsspråket av kommunens invånare. Detta 

förfarande har varit ett någorlunda tillförlitligt system, men på grund av språkligt 

blandade hushåll är systemet inte längre lika tillförlitligt som det varit tidigare. 

(Lojander-Visapää 2006: 270) Språkförhållandena i kommunerna finns på webbsidan 

Kunnat.net som baserar sig på Statistikcentralens uppgifter från 31.12.2010.  

 

Tabell 4. Språkförhållandena i kommunerna 2010 

 

Språklig indelning Invånarantalet Svenskspråkiga Svenskspråkiga % Antalet  

  

   

kommuner 

Enspråkigt finska kommuner 3 675 693 14 671 0,4 287 

Tvåspråkiga kommuner med 

finsk majoritet 1 514 936 140 015 9,2 18 

Enspråkigt svenska 

kommuner 44 518 39 843 89,5 19 

Tvåspråkiga kommuner, med 

svensk majoritet  140 129 96 624 69,0 12 

Sammanlagt 5 375 276 291 153 5,4 336 



32 

 

I tabell 4 kan man se att skillnaden mellan de svenskspråkiga kommunernas antal och 

de tvåspråkiga kommunernas antal (49) jämfört med de finskspråkiga kommunernas 

antal (287) är märkvärdig. Emellertid bevisar det svenska språkets centralisation i 

Nyland, Åboland, Åland och Österbotten de två inhemska språkens betydelse på dessa 

orter (se bilaga 3). Sammanlagt finns det 30 tvåspråkiga kommuner i Finland vilka 

presenteras i bilaga 4. Det är dock intressant att i de tvåspråkiga kommunerna där 

finskan är i majoritet är antalet svenskspråkiga (9,2 %) nästan lika stor som de 

finskspråkigas antal (10,5 %) i de enspråkigt svenska kommunerna. Detta kan bland 

annat tolkas som en följd av parförhållanden över språkgränser.  

 

Fast Finland är ett av de officiellt tvåspråkiga länderna i världen är det samtidigt ett av 

de mest språkligt homogena länderna i världen. Om detta bevittnar det faktum att över 

90 % av befolkningen har finska som modersmål. Jämfört med grannlandet Sverige, 

som är ett enspråkigt land med cirka 9 miljoner invånare, har 2 miljoner invånare något 

annat språk än svenska som sitt modersmål. (Tandefelt 2001: 3) Av detta kan man dra 

de slutsatser som Tandefelt konstaterar i boken Finländsk tvåspråkighet: ”Fast ett 

samhälle är två- eller flerspråkig betyder det inte att dess invånare är det” samtidigt som 

hon fortsätter ”om invånare i ett samhälle behärskar flera språk utesluter det inte att 

samhället ändå är enspråkigt” (Tandefelt 2001: 3, 7). 

 

 

2.3.3 Skolkontext 

 

Grundstrukturen för Finlands skolsystem utformades under autonomin. Efter att 

folkskoleväsendet formades år 1866 var det ett tvågrenat skolsystem som tog hand om 

befolkningens allmänbildande utbildning. Läroverket var mera teoretiskt orienterat 

medan folkskolan betonade mera det praktiska i livet och i arbetslivet. Eftersom 

läroverket var avsett för prästerskapets och ämbetsmannakårens barn ingick det rikligt 

med undervisning i främmande språk: svenska, tyska och engelska. Undervisning i 

språk ingick inte ursprungligen i folkskolans undervisning, men efter ändringar i 

folkskolelagen år 1964 var det möjligt att delta i undervisning i främmande språk också 

i folkskolan. (Kielilakikomitea 2000: 18) 



33 

 

År 1968 accepterade riksdagen lagen som möjliggjorde den 9 åriga grundskolan för alla. 

Skolförnyelsen förverkligades områdesvis under åren 1972–1977. Det var 

språkundervisning i det nya skolsystemet som väckte diskussion, men detta löstes med 

lagen om obligatorisk språkundervisning i två främmande språk av vilka ett skulle vara 

det andra inhemska språket. Enligt denna lag måste det andra inhemska språket, finska 

eller svenska, absolut ingå i grundskolans läroplan. Undervisning i andra främmande 

språk kan ordnas enligt undervisningsanstaltens möjligheter och val att erbjuda valfri 

undervisning i andra främmande språk så som tyska, franska och ryska. Lagen om 

språkundervisningen gör att läroplanen i Finland var mera språkbetonad än den 

Europeiska modellen före 1990-talet. (Kielilakikomitea 2000: 19–20) 

   

Yrkeshögskolornas primära uppgift kan sägas vara att utbilda experter för arbetslivets 

behov samt att reflektera de behov som den närliggande regionen och det omgivande 

samhället ställer på utbildningen. Bergroth (2007: 10) diskuterar i sin doktorsavhandling 

språkundervisningens roll i yrkeshögskolor och hur detta tema har diskuterats mycket 

på grund av olikheterna inom undervisningen trots gemensamma rekommendationer. 

Detta antyder att det finns skillnader i principerna för hur språkstudierna genomförs vid 

olika yrkeshögskolor för att uppnå de språkkrav som Statsrådets förordning om 

yrkeshögskolorna ställer på studerande. Språkundervisning i de två inhemska språken 

anses inte vara lika strukturerad i yrkeshögskolor som vid universiteten eftersom det är 

få yrkeshögskolor som har liknande administrativa enheter för koordinering av 

språkundervisning som universiteten har. (Krogell-Haimi 2010: 13) 

 

Enligt Krogell-Haimi (2010: 13) är språkundervisningen i grundskolan och gymnasiet 

största orsaken till studerandes otillräckliga språkkunskaper. Det finns också olikheter i 

hur lärare ser yrkeshögskolornas krav på språkundervisning. En del upplever dem som 

en styrka medan ”andra ser inte språkstudierna lika viktiga och godkänner därför i vissa 

fall språkstudieprestationer som inte når godkänd nivå”. (Krogell-Haimi 2010: 13) 

 

Detta kan vara problematiskt om man tänker på Statsrådets förordning om yrkeshögskolor 

(Finlex 2003b) som paragrafen (8 §) nedan talar om:  

 



34 

 
En studerande skall i de studier som ingår i yrkeshögskoleexamen eller på annat sätt visa sig ha 

förvärvat 1) sådana kunskaper i finska och svenska som enligt lagen om de språkkunskaper, 

som krävs av offentligt anställda (424/2003) krävs för en tjänst inom ett tvåspråkigt 

ämbetsdistrikt för vilken högskoleexamen är ett krav, och som behövs med tanke på 

studerandens yrkesutövning och utveckling i yrkesmässigt avseende.  

 

Enligt Krogell-Haimi (2010: 8) bör alla studerande vara kompetenta också för de 

statliga tjänster som ”kräver utmärkta språkkunskaper i majoritetsbefolkningens språk i 

ämbetsdistriktet (oftast finska) och nöjaktiga kunskaper i det andra språket (oftast 

svenska) eller för andra befattningar med behörighetsvillkor beträffande språk”. 

 

På grund av de bristfälliga språkkunskaperna anser Grundlagsutskottet att exempelvis 

resurserna för svenskundervisningen kunde öka på alla skolnivåer (Krogell-Haimi 2010: 

16). I Grundlagsutskottets betänkande 1/2010 uttrycks oron över lagens genomförande 

om de språkliga rättigheterna och därför anser man att det behövs långsiktiga insatser 

för att myndigheterna i verkligheten ska klara av att ge service också på svenska. 

 

Diskussionen om språkkunskaper i de två inhemska språken är viktig med tanke på de 

lagbaserade språkliga rättigheterna. Man borde utveckla språkundervisningen inom 

olika utbildningsprogram till den nivå att den betjänar både lagen och den framtida 

expertens yrkesliv. Enlig Bergroth (2007: 10) har språkundervisningen i yrkeshögskolor 

som mål att få studerande att förstå betydelsen av språkkunskaper som en del av den 

yrkesmässiga helheten. Detta kommer också fram i Vasa sjukvårdsdistrikts 

språkprogram (2011: 4) där det sägs att ”det är viktigt att varje anställd omfattar tanken 

att vård som ges patienten på hennes eget modersmål utgör en del av vårdkvaliteten.”  

Bergroth (2007:10) säger också att kunskaper i de två inhemska språken är en naturlig 

del av yrkeskunskap där kunskap, färdigheter och social interaktion skapar experter.  

 

 

2.3.4 Arbetslivskontext 

 

I det moderna arbetslivet i Finland är tvåspråkighet eller kunskaper i de två inhemska 

språken en av de viktigaste komponenterna i de olika formerna av service som erbjuds 

http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2003/20030424


35 

 

befolkningen. I Språklagen 35 § (Finlex 2003a) sägs följande om åtgärder för främjande 

av de språkliga rättigheterna: 

 

[…] När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden 

eftersträvas så att den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att 

erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder […]. 

 

Vidare i Språklagen (Finlex 2003a) i kapitel fem, Myndigheternas skyldighet att 

förverkliga språkliga rättigheter, i paragraf 23 sägs det följande om myndigheternas 

språkliga skyldighet: 

 

Myndigheterna skall i sin verksamhet självmant se till att individens språkliga rättigheter 

förverkligas i praktiken. 

 

En tvåspråkig myndighet skall betjäna allmänheten på finska och svenska. Myndigheten skall 

både i sin service och i annan verksamhet utåt visa att den använder båda språken. 

När en tvåspråkig myndighet tar kontakt med enskilda individer eller juridiska personer skall 

myndigheten använda deras eget språk, om den vet vilket det är eller utan oskäligt besvär kan 

få reda på det, eller använda både finska och svenska. 

 

Enligt Krogell-Haimi (2010: 5) innebär paragraf 23 inom vårdbranschen att sjukhus ska 

ordna service som fungerar på lika villkor på finska och svenska och de är skyldiga att se 

till att det finns språkkunnig personal i alla skeden av vårdkedjan. Detta betyder från 

den anställdas synvinkel att på ett tvåspråkigt sjukhus ska man på eget initiativ tala 

patientens språk och får därmed inte be patienten byta språk.  

 

Som botemedel till att inte hamna i en situation där Språklagen inte uppfylls i officiella 

kontexter nämner Krogell-Haimi (2010: 15) åtskilliga åtgärder av Statsrådet som bör tas i 

beaktande inom ledning, personalpolitik och övervakning. Hon nämner till exempel att 

serviceleverantören borde beakta den muntliga och skriftliga kundservicens kvalité och 

funktion samt utreda servicekedjan ur språkets synvinkel (i praktiken kan detta betyda 

att utredningen visar vem som kan betjäna på vilket språk). Detta innebär också att man 

bör utreda vilka språkkunskaper som behövs i de olika arbetsuppgifterna samt 

upprätthålla personalens språkkunskaper genom tillräcklig språkundervisning och vid 

behov erbjuda språkundervisning till sådana personer som behöver det. För att kunna 

erbjuda en välfungerande service på de båda inhemska språken är det nödvändigt att 

utveckla modeller för rekrytering av ny personal för att garantera tillräckliga 



36 

 

språkkunskaper hos de som ansöker. Det gäller alltså att utveckla lämpliga 

utvärderingsmetoder för att reda ut hur nationalspråken tas i betraktande i kundservicen 

och i personalpolitiken.  

  

Styfs (1997) undersökning om kommunikation och trivsel i tvåspråkiga sjukhus är ett 

bra exempel på Språklagens förverkligande i sjukhusmiljö. Hennes undersökning visar 

att betjäning på patienternas modersmål är ett av de viktigaste kvalitetskriterierna inom 

vården. Samtidigt är betjäning på patientens modersmål en av de mest kritiserade 

aspekterna i fråga om betjäning på sjukhus. Som en lösning på detta betonade både 

patienterna och personalen behovet av språkkurser. Behovet av språkkurser motiverades 

med behovet av att öka kunskapen om att kunna diskutera känsliga saker på rätt språklig 

nivå samt att kunna ta patienternas känslor bättre i beaktande. (Styf 1997: 86 – 88, 104 

och 137) 

 

Englunds (2009) undersökning inom den sociala sektorn presenterar också resultat 

gällande modersmålets betydelse i kontexter där personliga angelägenheter diskuteras. 

Eftersom de två inhemska språken har annorlunda status är det viktigt att respektera 

klientens modersmål och språkval också för att stöda den finlandssvenska 

språkkulturen. (Englund 2009: 73, 76, 82 – 83)  

 

Vid Vasa centralsjukhus har man vidtagit åtgärder gällande de två inhemska språkens 

synlighet i det dagliga arbetet. Till Vasa sjukvårdsdistrikt hör 165 000 invånare varav 

cirka 45 % har finska som modersmål, 51 % har svenska som modersmål och de 

resterande 4 % har något annat modersmål än finska eller svenska (VCS 2011: 2). 

Också inom sjukhusets personal följer språkfördelningen samma linjer. Eftersom Vasa 

sjukvårdsdistrikt vill stöda sin personal att uppnå de gemensamma språkliga målen, det 

vill säga att vården ska ges på patientens eget modersmål, har det från och med år 2004 

funnits en språklärare vid Vasa centralsjukhus som möjliggör personalen 

språkundervisning under arbetstid. (Hembesöket 2/2008)  

 

 

 



37 

 

2.3.5 Dagsaktuell debatt och nationellt strategiarbete 

 

Den dagsaktuella debatten om de två inhemska språken var den ursprungliga 

motiveringen för mig att göra en undersökning i anslutning till de två inhemska språken. 

Också Kjell Herberts bok ”Detta svenska talande bättre folk... En dokumenterande 

innehållsanalys av språkdebatter i finsk huvudstadspress under åren 1984–1988” 

inspirerade mig att börja följa diskussionen. Boken är en innehållsanalysbaserad 

undersökning om språkdebatter. Den baserar sig på artiklar, nyheter, notiser, intervjuer, 

ledare och insändare.  

 

Det var förvånande att upptäcka hur liknande åsikterna från 1980-talet är i jämförelse 

med de som har uttalats nu 30 år senare. Till exempel följer rubriceringen samma linjer i 

den dagsaktuella debatten som den gjorde på 1980-talet: Engelskan lämpar sig inte som 

nordiskt samarbetsspråk (16.3.1988) Språkkampanj för att stärka nordisk gemenskap 

(Vbl 7.5.2010) Svenska språket valbart (12.11.1985) ”EK vill avskaffa obligatorisk 

svenska (Vbl 2.6.2010) Svenska språket är en rikedom för Finland (3.3.1988) och 

Tvåspråkigheten är en resurs (Vbl 10.11.2010) (Herberts 1988: 74, 116, 127). 

 

I tidskriften Språkbruk skriver Forsskåhl om de konsekvenser som diskussionsformerna 

i fråga om de två inhemska språken har för samhället. Hon anser att det är viktigt att 

man deltar i diskussionen, men att man inte borde närma sig den gällande frågan i form 

av debatt utan genom förhandling. Hon beskriver förhandling på följande sätt: ”I en 

förhandling strävar deltagarna först efter att identifiera en gemensam syn på målet och 

därefter arbetar de utifrån sina egna positioner mot det gemensamma målet.” (Forsskåhl 

2011: 31)  

 

Som ett konkret exempel och en sammanfattning på den upphetsade diskussionen som 

pågår år 2011 betraktar jag artikeln som publicerades i Vasabladet den 10 mars 2011 

med rubriken Jag vill ha en nordisk syn tillbaka och den på Folktingets webbsidor 

publicerade artikeln med rubriken President Ahtisaari kräver krafttag (den 9 mars 

2011). Artiklarna handlar om ett nytt handlingsprogram för att stärka Finlands två 

nationalspråk. Handlingsprogrammet utarbetades av en styrgrupp som grundades av 



38 

 

Folktingets begäran våren 2010 och leddes av President Ahtisaari. Uppgiften för 

styrgruppen var att ”utarbeta ett handlingsprogram för hur Finland ska förbli ett land 

med två levande nationalspråk” (Folktinget 2011).  

 

Styrgruppen efterlyser i artikeln som publicerades på Folktingets sidor en långsiktig 

språkstrategi samt en konkret språkpolitisk handlingsplan för hur Finlands två 

nationalspråk ska stödas och utvecklas. De uttrycker också oro för de försämrade 

språkkunskaperna vilka kunde botas genom en förnyelse i läroplanen i vilka de 

kommunikativa kunskaperna i språkundervisningen skulle betonas. (Folktinget 2011) 

Konsekvenserna för eventuell avskaffning av obligatoriska språkstudier diskuteras 

också i Noterat spalten i Språkbruk. Enligt Palviainen (2011: 37) skulle detta bland 

annat förorsaka svårigheter att hitta språkligt kompetent personal inom olika områden.  

 

Detta kan också tänkas vara styrgruppens bekymmer inom vårdbranschen. Patienternas 

språkliga rättigheter inom vården diskuteras nämligen kort i artikeln. Styrgruppen 

efterlyser en skärpt övervakning och uppföljning för att åtgärda de stora bristerna i de 

språkliga rättigheterna inom vården. De säger också att alla tvåspråkiga 

sjukvårdsdistrikt, men också kommunala social- och hälsovårdsenheter, bör ha ett eget 

språkprogram för hur dessa språkliga brister kan rättas. (Se mera i Folktinget 2011). 

 

Beredningen av Vasa sjukvårdsdistrikts språkprogram inleddes av nämnden för 

minoritetsspråkets initiativ i slutet av 2010. På våren 2011 godkändes språkprogrammet, 

som till sin utformning stöder sjukvårdsdistriktets strategi. Språkprogrammet inriktar 

sig på fyra målområden: kunden, personalen, processer samt strukturer och ekonomi. I 

språkprogrammet finns det för varje målområde inskrivet dess tyngdpunktsområden, de 

centralaste målsättningarna och åtgärderna. (Se mera i Vasa sjukvårdsdistrikts broschyr 

Språkprogram).  

 

Handlingsprogrammet, som utarbetades i ledning av President Ahtisaari, består 

sammanlagt av 25 åtgärdsförslag där alla samhällsnivåer från regering till invandrare 

tangeras. Handlingsprogrammet i sin helhet bevisar, enligt min åsikt, att de diskussioner 

som har pågått i flera år i media har nått en punkt där allvarliga och synliga åtgärder 



39 

 

krävs och behövs för att kunna trygga de språkliga rättigheterna både för minoriteten 

och majoriteten. Styrgruppen fortsätter sitt arbete år 2012 under ledning av statsminister 

Jyrki Katainen (Justitieministeriet 2011).   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



40 

 

3 SAMHÄLLSBÄRANDE TVÅSPRÅKIGHET I LJUSET AV SOCIALT 

ERKÄNNANDE 

 

I det här kapitlet kommer jag att redogöra för Honneths teori om socialt erkännande 

som används som utgångspunkt för kategoriseringen av mitt material. Eftersom teorin 

ursprungligen är skapad för att tolka och undersöka samhället och dess invånare i en 

större kontext kommer teorin att tillämpas med tanke på undersökningens syfte. 

Eftersom språk har i huvudsak en social funktion (Svensson 1998: 12) är Honneths teori 

ett lämpligt hjälpmedel för det ändamål som denna undersökning har det vill säga att 

undersöka förhållningssätten till de två inhemska språken.  

 

Det sociala sammanhanget i den här undersökningen berör situationer där 

informanterna bemöter de två inhemska språken i det privata livet, i skolmiljön, i 

arbetsmiljön och i det omgivande samhället i samråd med andra människor. Termen 

social ska i den här kontexten förstås som någonting som sker mellan människor och 

någonting som berör samhället på den sociala nivån. Som term har erkännande olika 

betydelser beroende av den kontext där den används. I Stora svensk-finska ordboken 

(1982) kan man hitta till exempel två betydelser till ordet erkännande, nämligen 

godkännande och medgivande.  

 

För att öppna tankesätten bakom teorin ger Heidegren flera exempel på att bli erkänd 

eller att bli förvägrad erkännande i sociala relationer. För denna undersökning kan 

följande typer av erkännande förväntas vara framträdande såväl på individnivå som 

gruppnivå: att bli accepterad som jämlike, att bli förbisedd, stigmatiserad eller 

förnedrad för den man är. (Heidegren 2003: 7) 

 

Eftersom teorin är hämtad från filosofins och samhällsteoriernas värld, vilka inte är de 

mest framträdande vetenskapsgrenarna inom språkstudier, kommer jag att kort behandla 

bakgrunden till Honneths teori i avsnitt 3.1 för att sedan diskutera vidare i avsnitt 3.1 

teorins uppbyggnad. Eftersom erkännande från andra människor är enligt Honneths 

teori en central del av utvecklingen av den egna identiteten (Jerlinder 2010: 37) kommer 

jag också att diskutera begreppet identitet och gruppidentitet i avsnitt 3.2.  



41 

 

3.1 Kritisk samhällsteori 

 

Den kritiska samhällsteorin utvecklades ursprungligen i Frankfurt under 1920-talet. 

Honneth fungerade som assistent till Habermas som anses vara samtidens viktigaste och 

intressantaste samhällstänkare. Enligt Habermas skulle den kritiska samhällsteorin inte 

förhålla sig neutral till moraliska och etiska frågor utan tvärtom, det vill säga behandla 

viktiga frågor i människornas liv, alltså frågor som behandlar rätt och moral. (Månson 

2010: 307, 312) När Honneth arbetade med Habermas började han utveckla sin egen 

teori om kritisk samhällsteori med ledmotivet kampen om erkännande vilket realiseras 

genom olika dimensioner (Heidegren 2003: 7–8).  

 

Grundtanken i Honneths teori är att individen måste röna ett flerdimensionellt 

erkännande från andra människor för att kunna utveckla en personlig identitet eller 

positiv relation till sig själv. Detta tankesätt har använts till exempel i diskussioner kring 

multikulturalism med föreställningen ”att individer måste röna erkännande och respekt i 

sin ’skillnad’” (Honneth 2003: 92). De tre dimensionerna för erkännandet som Honneth 

utgår ifrån i sin teori är (1) våra primärrelationer, (2) våra relationer till andra och (3) 

värdegemenskap. Alla dessa dimensioner riktar sig till plikten om emotionell omsorg, 

likabehandling och solidaritet. Honneth är ute efter förpliktelsen att behandla andra 

människor på så sätt att han eller hon kan utveckla en positiv uppfattning om sig själv. 

(Heidegren 2003: 11–12) Honneth konstaterar dock att de olika moraliska och etiska 

plikterna, som människor har gentemot varandra, inte har någon harmonisk relation till 

varandra utan snarare kan relationen mellan förpliktelserna beskrivas vara mer eller 

mindre i ett spänningstillstånd (Heidegren 2003: 12 ). Å andra sidan handlar erkännande 

i de olika relationerna om ömsesidigt erkännande (Honneth 1995: 92). 

 

I följande tabell presenteras Honneths teori om socialt erkännande i sin helhet. Eftersom 

jag kommer att utnyttja endast en del av teorin kommer jag att koncentrera mig på de tre 

nivåerna av erkännandet som jag har markerat med grå färg. Jag kommer också att fästa 

uppmärksamhet vid hur dessa nivåer blir synliga i mitt undersökningsmaterial.  

 

 



42 

 

Tabell 5. Erkännande enligt Honneth (1995) 

 

The structure of relations of recognition 
 

Mode of 

recognition 

emotional 

support 

cognitive  

respect 

social  

esteem  

Dimension of 

personality 

needs and 

emotions 

moral 

responsibility 
traits and abilities 

Forms of 

recognition 

primary 

relationships 

(love, 

friendship) 

legal relations 

(rights) 

community of 

value 

(solidarity) 

Developmental 

potential 
— 

generalization, 

de-formalization 

individualization, 

equalization 

Practical relation-

to-self 

basic 

self-confidence 
self-respect self-esteem 

Forms of 

disrespect 
abuse and rape 

denial of rights, 

exclusion 

denigration, 

insult 

Threatened 

component 

of personality 

physical 

integrity 
social integrity ‘honour’, dignity 

 

 

 

Tabell 5 berör Honneths teori ur flera aspekter av mänsklighet. Jag kommer emellertid 

att diskutera erkännandet enbart i fråga om de två inhemska språken. Jerlinders (2010) 

redogörelse om Honneths teori har varit betydelsefull i tolkningen av erkännandets 

betydelse på de olika nivåerna som jag kommer att använda i analysen av mitt material. 

 

Den första nivån av erkännandet betyder enligt Jerlinder att kunna vara sig själv 

tillsammans med andra, vilket enligt henne är mycket viktigt för ett grundläggande 

självförtroende. Om en person inte erkänns i de närmaste relationerna påverkas den 

psykiska integriteten samt individens självkänsla. Den andra nivån av erkännandet har 

att göra med den juridiska rättsäkerheten som vi har i egenskap av medborgare i 

samhället. Dessa juridiska rättigheter är också betydelsefulla för individens självrespekt. 

Erkännandet på den tredje nivån baserar sig på ”gruppers och samhällens solidariska 

värderingar om hur man ska vara (eller bete sig) för att passa in i gemenskapen” 

(Jerlinder 2010: 36). Enligt Jerlinder påpekar Honneth också att varje människa behöver 



43 

 

bli erkänd på alla dessa nivåer som verkar över flera olika arenor i samhället. (Jerlinder 

2010: 36)  

 

Jag kommer att använda teorin om socialt erkännande för att kategorisera mitt material. 

Erkännandets uttrycksformer i svaren kommer att betraktas genom dessa tre 

dimensioner: individdimensionen, rättsdimensionen och värdedimensionen. Med hjälp 

frågorna som behandlar informanternas bakgrund kommer jag i enlighet med Honneths 

teori och Jerlinders tolkningar att betrakta erkännande på den första nivån. På den första 

nivån sker erkännandet i de nära och grundläggande språkrelationerna som individen 

har med familjen, nära vänner, eller med andra viktiga personer i den närmaste 

omgivningen. Erkännandet på den andra nivån, som handlar om individens plats i 

lagstiftning, betyder enligt Jerlinder (2010: 36) ”den juridiska rättsäkerheten som vi har 

i egenskap av medborgare i samhället och som spelar roll för individens självrespekt”. 

Den tredje nivån, som handlar om erkännandet på gruppnivå kommer jag att betrakta 

med hjälp av innehållsanalys i synnerhet i de öppna frågorna. Eftersom erkännande är 

en kvalitativ företeelse kommer analysen att basera sig på uttryck för positiva och 

negativa förhållningsätt i materialet.  

 

 

3.2 Identitet och gruppidentitet 

 

I kapitel 2 diskuterade jag språkets betydelse för människan, men identitet kan tänkas ha 

en lika stor betydelse för människan: Att skapa sig identitet är att man blir till en 

människa (omarbetad enligt Skutnabb-Kangas 1988: 42). De två grupperna i denna 

undersökning är den finskspråkiga majoriteten och den svenskspråkiga minoriteten. 

Tandefelt (2001: 15) beskriver träffande språkets betydelse för dessa gruppers identitet i 

citatet nedan: 

 

För en minoritetsgrupp som finlandssvenskarna, vars tydligaste särdrag är språket, kommer 

acceptansen i praktiken i hög grad att vara beroende av individens språkfärdighet. En 

majoritetsgrupp som de finskspråkiga har s.a.s. råd att vara mer generösa och acceptera 

medlemmar vars finska språkbehärskning inte är perfekt. I praktiken visar det sig att bägge 

grupperna ändå är vad man kunde kalla språkkänsliga.  

 



44 

 

 

De två nivåerna av identitet är å andra sidan någorlunda nära varandra. Enligt Werndin 

(2010: 112) studerar man inom sociologi och psykologi ofta relationen mellan individ 

och grupp. Detta kan tolkas som att identitet är någonting som uppstår i socialt samspel 

med andra. Man måste dock ge rum för utvecklingen av de två nivåerna av identitet, det 

vill säga att människor bör betraktas i samhället som individer med individuell identitet 

samt som medlemmar av olika grupper där gruppens identitet också blir en del av den 

individuella identiteten.  

 

Berglund (2007: 59, 60–61) utgår ifrån tre olika språkidentiteter, enspråkig-, tvåspråkig- 

och flerspråkig identitet, vilka enligt min åsikt beskriver också det finländska samhället. 

Hon diskuterar dessa identiteter på det individuella planet, men enligt min åsikt kan 

dessa språkliga identiteter också fungera som en identitetsmarkör för grupper. Som 

Werndin beskriver (2010: 112–113) är identitetskapandet på båda nivåerna under en 

ständig process, som tvingar till handlingar, positionering och ställningstagande, vilket i 

det här fallet kan betyda till exempel språkliga val i olika sociala situationer. 

 

Identitet på det individuella planet är någonting som definierar för en själv vem man är. 

Man kan definiera sig själv bland annat enligt sina föräldrar, kön, hobbyer, utbildning, 

arbetsplats, det land som man bor i och med många fler bestämningar. Alla de olika 

bestämningarna utformar en individuell identitet vilken är under en ständig rörelse. 

Därför är det också viktigt att förstå identitet som en företeelse vilken inte blir 

fastslagen utan den förändras och utvecklas till olika riktningar enligt olika variabler. 

Variablerna påverkas av individens olika livssituationer. (Haglund 2004: 360) I fråga 

om identitet är det också viktigt att uppfatta att ingen människa äger bara en identitet 

utan man äger flera, vilket leder till att man beter sig olika i olika kontexter. Till 

exempel i skolmiljön kan individen identifiera sig i egenskap av lärare, elev eller 

förälder och enligt den egenskap som man har i den gällande miljön identifierar man sig 

också enligt den. (Werndin 2010: 113) 

 

En grupp i samhället kan definieras som en samling av människor som sluter sig 

samman och på ett eller annat sätt markerar en gräns gentemot andra grupperingar 



45 

 

(Börestam & Huss 2001: 110). Gruppidentitet är någonting som man delar med de 

andra medlemmarna i gruppen samtidigt som en fungerande grupp accepterar också 

individens identitet (Tandefelt 2001: 15). De olika identitetsmarkeringarna för en grupp 

kan till exempel beröra ålder, kön, åsikter, socioekonomisk status, kultur, religion och 

språk vilket enligt Börestam och Huss (2001: 110–111) är en viktig identitetsmarkering 

i grupper. Också Aikio-Puoskari (2005: 91) instämmer med att språk är det mest 

centrala kriteriet för grupptillhörandet i det samiska och i de nordiska samhällena. 

 

Språk i sig är en speciell identitetsmarkör på båda nivåerna eftersom kulturen bevaras 

och tolkas genom språk (Aikio-Puoskari 2005: 91). Detta kan anses vara som en viktig 

faktor för båda identitetsnivåerna i fråga om de två språkgrupperna. Om man vill bygga 

upp en stark identitet, både som individ men också som gruppmedlem av den 

finskspråkiga, svenskspråkiga eller tvåspråkiga befolkningen gäller det också att hålla 

fast vid och ta vara på det kulturella som dessa språk innefattar. 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



46 

 

4 TILLGÅNG TILL TVÅ NATIONALSPRÅK UR VÅRDSTUDERANDES 

SYNVINKEL 

 

I detta kapitel presenteras resultaten av analysen som belyser hur informanterna i denna 

undersökning förhåller sig till de två inhemska språken i det privata livet, i studierna, i 

det framtida yrkeslivet och i det finländska samhället i allmänhet. Som 

yrkeshögskolestuderande har dessa informanter deltagit i språkundervisning i det andra 

inhemska språket redan i grundskolan och dessa kunskaper har de kunnat fördjupa i den 

nuvarande läroanstalten. I och med ett yrkesval inom vårdbranschen har studerandena 

sannolikt också medvetet reflekterat över det egna förhållningssättet till de två inhemska 

språkens roll i det nuvarande och i det framtida livet.   

 

I inledningsavsnittet presenterade jag undersökningens huvudsyfte som är att beskriva 

vårdstuderandes förhållningssätt till de två inhemska språken i utbildning, i det framtida 

arbetslivet och i det omgivande samhället. Med hjälp av de utvalda metoderna kommer 

jag att analysera det insamlade materialet från de tre deltagande yrkeshögskolorna.  

 

Analysen av materialet baserar sig på informanternas språkliga bakgrund och därmed 

kommer undersökningsmetoderna att stöda undersökningens syfte i sin helhet. Den 

teoretiska ramen som presenterades i kapitel 2 har en dubbel funktion. För det första har 

den som uppgift att erbjuda en översikt över tvåspråkigheten i Finland samt diskutera 

vilka olika faktorer som medverkar till den språkliga situationen i dagens samhälle. För 

det andra fungerar teorin som en grund för resultaten och delvis som bakgrund till 

informanternas förhållningssätt till de två inhemska språken. 

 

I avsnitt 4.1 ger jag först allmän bakgrundsinformation om skolorna i undersökningen 

och orterna var de befinner sig på. I de tre följande avsnitten presenteras resultaten 

utgående från de tre dimensionerna av erkännande: 4.2 individdimensionen, 4.3 

rättsdimensionen och 4.4 värdedimensionen. I avsnitt 4.5. presenteras analysen av de 

två inhemska språken i offentlig debatt utgående från informanternas kommentarer och 

avslutningsvis sammanfattas resultaten i avsnitt 4.6.  

 



47 

 

4.1 Bakgrundsinformation  

 

De två inhemska språken kan upplevas olika i olika delar av Finland och därför var det 

motiverat att välja informanter från olika yrkeshögskolor. Detta gör att 

förhållningssätten till de två inhemska språken kan diskuteras också i en mera 

omfattande kontext. De tre yrkeshögskolorna som valdes till undersökningen liknar 

varandra i fråga om utbildningsprogram inom vården, men skiljer sig åt i den språkliga 

profilen. En sammanträffande faktor mellan de två valda orterna är likheten i 

invånarantalet (se tabell 6 nedan). 

 

Frågeformuläret som skickades till skolorna resulterade i sammanlagt 137 svar. 

Svarsfördelningen mellan skolorna är 25 (18,2 %) svar från Rovaniemen 

ammattikorkeakoulu, 51 (37,2 %) svar från Vasa yrkeshögskola och 61 (44,5 %) svar 

från Yrkeshögskolan Novia. Jag kommer i fortsättningen att presentera resultaten i 

procent så att skillnaderna och likheterna mellan grupperna kan jämföras. Därmed är det 

viktigt att beakta gruppernas olikheter i antalet informanter bakom procentantalen. Jag 

kommer också att använda förkortningar RAMK, VAMK och NOVIA när jag hänvisar 

till informantgrupperna.  

 

Skillnaden i antalet svar mellan kvinnliga och manliga informanter kan beskrivas vara 

stor eftersom endast 12 (8,8 %) män och 125 kvinnor (91,2 %) har besvarat 

frågeformuläret. Det var förvånande att antalet manliga informanter per skola blev det 

samma, nämligen fyra män från varje yrkeshögskola. Fördelningen mellan könen kan 

också tänkas berätta om branschens kvinnodominans. På grund av detta kommer jag att 

hänvisa till alla informanterna med pronomenet hon. Genomsnittsåldern hos 

informanterna är 27 år, den yngsta informanten är 20 år och den äldsta informanten är 

59 år.  

 

Rovaniemen ammattikorkeakoulu (RAMK) kan lokaliseras i norra Finland och är en 

enspråkigt finsk skola på en finsk ort. Sammanlagt finns det 3000 studerande och en 

personal på 250 personer. RAMK erbjuder 11 finskspråkiga och 3 engelskspråkiga 

utbildningar. De två andra yrkeshögskolorna, Vasa yrkeshögskola (VAMK) och 



48 

 

Yrkeshögskola Novia (NOVIA) finns i västra Finland på en tvåspråkig ort. I VAMK 

finns det 3600 studerande och personalen består av 300 personer. Vid VAMK kan man 

utbilda sig till ingenjör, tradenom, sjukskötare, socionom, hälsovårdare och restonom 

och man kan studera på finska, svenska och engelska. Vasa yrkeshögskola profilerar sig 

som en finskspråkig yrkeshögskola. Den största svenskspråkiga Yrkeshögskolan Novia 

har 4000 studerande och en personal som består av 400 personer. NOVIA erbjuder 24 

olika utbildningar varav 5 tillhör vårdbranschen. Yrkeshögskolan Novia profilerar sig 

som en svenskspråkig yrkeshögskola. (Mera information om skolorna kan hittas på 

deras hemsidor: ramk.fi, puv.fi och novia.fi). Det som är gemensamt för de tre skolorna 

är att alla erbjuder utbildning inom vården samt att undervisning ges också på engelska 

inom de internationellt inriktade utbildningsprogrammen. I tabell 6 nedan har jag 

ytterligare sammanställt information om de två kommunerna där skolorna ligger.  

 

 

Tabell 6. Den språkliga indelningen i Vasa och Rovaniemi (Kunnat.net) 

 

Kommun och språklig 

indelning 

Invånarantalet Svenskspråkiga 

f 

Svenskspråkiga 

% 

Rovaniemi: Enspråkig finsk 

kommun 
60 090 93 0,1 

Vasa: Tvåspråkig kommun, 

majoritetsspråket finska 
59 587 14 669 24,7 

 

 

Tabell 6 visar att skillnaden i invånarantal mellan Rovaniemi och Vasa är cirka 500 

invånare. Andelen svenskspråkiga utgör största skillnaden mellan kommunerna i 

tabellen: I Rovaniemi är andelen svenskspråkiga 0,1 % medan andelen svenskspråkiga i 

Vasa är 24,7 %. Siffrorna visar att Rovaniemi är en enspråkig finsk kommun medan 

Vasa är en tvåspråkig kommun med finska som majoritetsspråk. Eftersom 24,7 % av 

invånarna i Vasa har svenska som modersmål är det intressant att i figur 3 se hur 

tvåspråkigheten syns i mitt material.  

 

 

 



49 

 

Tabell 7. Modersmålsfördelningen mellan informanterna 

 

Modersmål RAMK VAMK NOVIA

finska 100,0 % 98,0 % 9,8 %

svenska 2,0 % 86,9 %

finska och svenska 3,3 %  
 

 

I RAMK har alla studerande finska som modersmål medan det i de två övriga skolorna 

finns mera språklig variation i fråga om modersmålet. I VAMK är det 2 % som har 

svenska som modersmål samtidigt som 9,8 % av informanterna i NOVIA har finska 

som modersmål och 3,3 % kan räknas som tvåspråkiga enligt svaren i frågeformuläret. 

Modersmålsvariationen är större i den svenskspråkiga yrkeshögskolan i Vasa (13,1 % 

av informanterna har inte svenska som modersmål) jämfört med den finskspråkiga 

yrkeshögskolan i Vasa (2,0 % har inte finska som modersmål).  

 

Denna ”modersmålsblandning” i de två skolorna i Vasa kan för det första förklaras 

utgående från språkkvotsystemet som existerar i finländska högskolor. Det betyder i 

praktiken att man som finsk- eller svenskspråkig har möjlighet att ansöka om studieplats 

både i finskspråkiga och i svenskspråkiga högskolor – dock med den förutsättningen att 

studeranden kan intyga sig behärska skolans undervisningsspråk tillräckligt bra. För det 

andra kan man tänka sig att modersmålsblandningen kan förklaras med individuell 

tvåspråkighet som möjliggör att man som tvåspråkig kan välja undervisningsanstalt 

efter gymnasiet utgående från andra faktorer än språket. För det tredje antar jag dock 

rent hypotetiskt att det är vanligare att en tvåspråkig person väljer en svenskspråkig 

skola där det kan tänkas vara flera tvåspråkiga studerande. 

 

Dessa resultat ger också anledning till antaganden om att förhållningssätten i de tre 

skolorna skiljer sig åt i fråga om de två inhemska språkens status i livsmiljön. 

Förhållningssätten bland informanterna från RAMK kan reflekteras utgående från 

svenskans ställning som ett arbetsspråk, som behövs mera sporadiskt, medan 

förhållningssätten bland informanterna från VAMK och NOVIA kan reflekteras 

utgående från de två inhemska språkens mera personliga och närliggande betydelse.  



50 

 

Med detta resonemang om bakgrundsinformationen har jag velat upplysa den språkliga 

kontexten som informanternas förhållningssätt till de två inhemska språken kan tänkas 

bygga på. Eftersom svarsfördelningen är tämligen stor mellan skolorna kan 

undersökningens resultat inte generaliseras utan ska betraktas inom ramen för denna 

undersökning. Också jämförelsen mellan grupperna bör tolkas med försiktighet i 

enlighet med undersökningens omfattning och med hänsyn till svarsfördelningen.  

 

 

4.2 Individdimensionen  

 

De tre dimensionerna som diskuteras i analysen på individnivå berör individen både på 

den individuella nivån så som på gruppnivån. Erkännandets framträdande i hemmiljön, i 

skolmiljön, i sociala möten med vänner och i arbetslivet är av intresse i resultaten. 

Erkännandet kommer därmed att betraktas både som en underliggande faktor och som 

en tydligt framträdande faktor.  

   

Analysen av materialet inom individdimensionen baserar sig på de frågor i 

frågeformuläret som berör de individuella faktorerna hos informanterna. Inledningsvis 

har jag presenterat resultaten angående svarsfördelningen samt den språkliga 

fördelningen bland informanterna enligt det officiella modersmålet (tabell 1 och tabell 7 

ovan). Med hjälp av analysen på den individuella nivån kommer jag att fördjupa 

analysen av resultaten i tabell 7, vilket sammanfattar resultaten från fråga nummer 3. 

Därmed fördjupar jag förståelsen om informanternas språkliga bakgrund som utreddes 

med hjälp av frågorna nummer 4 och 5. (Se bilaga 2). I avsnitten nedan (4.2.1–4.2.3) 

redogör jag för resultaten för analysen av svaren på frågorna 4 och 5. Eftersom fråga 

nummer 4 innehöll sex olika språkmiljöer har jag delat in analysen i de tre följande 

avsnitten.  

 

 

 

 

 



51 

 

4.2.1. De två inhemska språken i hemmet 

 

I fråga nummer 3 fick informanterna ange sitt modersmål enligt två angivna alternativ: 

finska och svenska. Det var även möjligt att ange något annat modersmål. När man 

betraktar resultaten utgående från det officiella registreringssystemet, det vill säga 

modersmålet finska eller svenska, framgår det av svaren att 59,9 % av informanterna 

har finska som modersmål och 40,1 % har svenska som modersmål. Emellertid om man 

betraktar resultaten utgående från möjligheten att ange något annat modersmål är det 

intressant att märka att två informanter hade tolkat detta som en möjlighet att berätta om 

sin tvåspråkighet. Svaren i exempel 1 och 2 visar att det inte alltid är så entydigt vilket 

språk man upplever som sitt modersmål:  

 

 Ex. 1 finska och svenska, jag är tvåspråkig (N16) 

 Ex. 2 finska, officiellt svenska (N103) 

 

I den elektroniska blanketten var det möjligt att besvara frågan genom att välja enbart 

finska eller svenska, men möjligheten att ange något annat modersmål fungerade som 

en öppen fråga vilket betyder att informanterna kunde formulera svaret fritt. I exemplen 

ovan har jag markerat två informanters svar på den öppna frågan med kursiv (utan 

fetstil). Första svaret kan tolkas i enlighet med Berglunds (2008) undersökning där det 

framkom att man oftast definierar modersmålet enligt det registrerade språket, det vill 

säga att man ”accepterar” det registrerade språket som definition för sitt modersmål. Det 

andra svaret är strider dock mot Berglunds resultat och bör därför betraktas ur andra 

definitionskriterier som till exempel kunskap eller identifiering (se tabell 3).  

 

Eftersom det inte är möjligt att registrera sig som tvåspråkig, och svaren ovan visar att 

frågan om ens modersmål kan vara mer flerdimensionell än endimensionell, kunde jag 

inte nöja mig med en endimensionell fråga gällande informanternas språkliga bakgrund. 

Därför upplevde jag fråga nummer 4 som ett nödvändigt tillägg för att kunna utreda 

informanternas språkprofil grundligare. Syftet med analysen av fråga nummer 4 är inte 

att definiera informanterna som tvåspråkiga utan att visa att informationen gällande 



52 

 

informanternas modersmål kan eventuellt dölja verkligheten om de två inhemska 

språkens användning i det vardagslivsbaserade språkbruket. 

 

I de följande tabellerna illustreras de två inhemska språkens roll i informanternas 

hemmiljö, med vänner, i arbetslivet, i grundskolan och i de nuvarande studierna. Jag har 

valt att avstå från att gruppera informanterna enligt modersmål eftersom intresset i den 

här undersökningen ligger mera på gruppnivå och i skillnaderna mellan 

informantgrupperna från respektive skolorna.  

 

I tabell 8 presenteras resultaten av språkanvändningen i barndomshemmet och i det 

nuvarande hemmet. Det visar sig att variationen i språkanvändningen gällande de två 

inhemska språken är störst bland informantgruppen NOVIA, både vad gäller 

språkanvändningen i barndomshemmet och i det nuvarande hemmet. Emellertid 

förekommer användning av svenska i hemmiljön också bland informantgrupperna 

RAMK och VAMK även om endast en informant bland dessa två grupper angav 

svenska som sitt modersmål.    

 

 

Tabell 8.  De två inhemska språkens användning i barndomshemmet och i det 

 nuvarande hemmet 

 

4. I vilken utsträckning använder du/har du använt finska och svenska i 

följande sammanhang?