VASA UNIVERSITET Filosofiska fakulteten Sara Haapa-aho Modalitet i språkbadselevers uppsatser i årskurserna 3, 6 och 9 Avhandling pro gradu i svenska språket Vasa 2017 1 INNEHÅLL TABELLER 2 TABLÅER 2 TIIVISTELMÄ 5 1 INLEDNING 7 1.1 Syfte 8 1.2 Material 9 1.3 Metod 11 1.4 Tidigare forskning 11 2 SPRÅKBAD 15 2.1 Kännetecknande drag för språkbad 15 2.2 Integrering av språk och innehåll i språkbad 17 2.3 Språklig feedback i språkbad 20 3 DEN SYSTEMISK-FUNKTIONELLA GRAMMATIKEN 23 3.1 Den interpersonella metafunktionen 24 3.1.1 Språkhandlingar 24 3.1.2 Modus 25 3.1.3 Modusmetafor 28 3.1.4 Modalitet och modal bedömning 29 3.1.5 Modalitetsmetafor 34 4 ANALYS AV MODALITET I ELEVUPPSATSERNA 37 4.1 Förpliktelse 37 4.2 Villighet 48 4.3 Vanlighet 52 4.4 Sannolikhet 63 5 SAMMANFATTNING AV CENTRALA RESULTAT OCH SLUTDISKUSSION 73 2 5.1 Sammanfattning av centrala resultat 73 5.2 Slutdiskussion 76 LITTERATUR 80 Bilaga. Elevuppgift 84 TABELLER Tabell 1. Ordantalet i uppsatserna i årskurserna 3, 6 och 9 10 Tabell 2. Antalet och andelen modala verb som uttrycker förpliktelse i årskurserna 3, 6 och 9 38 Tabell 3. Antalet modalitetstypen förpliktelse/100 ord i årskurserna 3, 6 och 9 47 Tabell 4. Antalet och andelen modala verb som uttrycker villighet i årskurserna 3, 6 och 9 48 Tabell 5. Antalet modalitetstypen villighet/100 ord i årskurserna 3, 6 och 9 52 Tabell 6. Antalet och andelen modala verb och interpersonella satsadverbial som uttrycker vanlighet i årskurserna 3, 6 och 9 53 Tabell 7. Antalet modalitetstypen vanlighet/100 ord i årskurserna 3, 6 och 9 63 Tabell 8. Antalet och andelen modala verb och interpersonella satsadverbial som uttrycker sannolikhet i årskurserna 3, 6 och 9 64 Tabell 9. Antalet modalitetstypen sannolikhet/100 ord i årskurserna 3, 6 och 9 72 Tabell 10. Antalet modalitetsuttryck samt antalet modalitetsuttryck/100 ord i årskurserna 3, 6 och 9 73 Tabell 11. Antalet modalitetsuttryck/100 ord i årskurserna 3, 6 och 9 74 Tabell 12. Antalet och andelen modalitetsmetaforer/100 modalitetsuttryck i årskurserna 3, 6 och 9 76 TABLÅER Tablå 1. Språkhandlingssystemet 25 Tablå 2. Modalitetens poler 30 Tablå 3. De tre graderna av sannolikhet 30 Tablå 4. De tre graderna av vanlighet 31 3 Tablå 5. De tre graderna av förpliktelse 31 Tablå 6. De tre graderna av villighet 32 Tablå 7. Vanliga modala verb och deras funktion på olika modalitetsskalor 33 Tablå 8. Vanliga interpersonella satsadverbial och deras funktion på olika modalitetsskalor 33 Tablå 9. Exempel på modal bedömning med interpersonella satsadverbial 34 4 5 VAASAN YLIOPISTO Filosofinen tiedekunta Tekijä: Sara Haapa-aho Pro gradu -tutkielma: Modalitet i språkbadselevers uppsatser i årskurserna 3, 6 och 9 Tutkinto: Filosofian maisteri Oppiaine: Ruotsin kieli Valmistumisvuosi: 2017 Työn ohjaaja: Siv Björklund TIIVISTELMÄ: Tässä tutkimuksessa tavoitteena on tutkia modaalisuutta kolmas-, kuudes- ja yhdeksäsluokkalaisten kielikylpyoppilaiden ruotsinkielisissä aineissa, jotka he ovat kirjoittaneet otsikolla Nu blir det vinter i Finland. Tutkimusmateriaalini on osa Vaasan yliopiston BeVis-projektin materiaalikorpusta. Tutkin espoolaisten, turkulaisten ja vaasalaisten kielikylpyoppilaiden aineita. Tutkimusmateriaalini koostuu yhteensä 90 aineesta, ja olen valinnut kustakin kaupungista kymmenen pisintä ainetta kultakin kolmelta vuosiluokalta. Näin ollen jokaisesta kaupungista ja jokaiselta vuosiluokalta on yhtä monta ainetta. En kuitenkaan vertaile eri kaupunkeja keskenään vaan ainoastaan eri vuosiluokkia. Tutkimuksen analyysissa hyödynnän systeemis-funktionaalisen kieliopin tapaa kategorisoida modaalisuus neljään eri merkitysskaalaan: todennäköisyys (probability), tavallisuus (usuality), velvollisuus (obligation) ja alttius (inclination). Huomioin tutkimuksessani modaaliverbit ja interpersoonaiset lauseadverbiaalit sekä modaalisuusmetaforat. Kvantitatiivisen analyysin tulosten mukaan modaalisuutta esiintyy eniten kuudesluokkalaisten aineissa, joissa 4,1 prosenttia aineen sanoista ilmaisee modaalisuutta. Kolmasluokkalaisilla vastaava luku on 3,6 ja yhdeksäsluokkalaisilla 3,3. Kolmas- ja kuudesluokkalaisilla yleisin modaalisuustyyppi on velvollisuus. Yhdeksännellä luokalla yleisin on todennäköisyys. Tulosteni mukaan yhdeksäsluokkalaisten aineissa esiintyy eniten ja monipuolisimmin erilaisia interpersoonaisia lauseadverbiaaleja. Kvalitatiivinen analyysi osoittaa myös, että eri vuosiluokkien oppilaat käyttävät tiettyä modaalisuustyyppiä usein saman ilmiön kuvaamiseen. Velvollisuudella kuvataan tyypillisesti ihmisiä, tavallisuudella säätä ja todennäköisyydellä ihmisiä ja eläimiä. Alttius on hyvin harvinainen kategoria. Modaalisuusmetaforia esiintyy kuudes- ja yhdeksäsluokkalaisten aineissa, ja niitä on koko materiaalissa kaksi prosenttia kaikista modaali-ilmauksista. AVAINSANAT: systemisk-funktionell grammatik, interpersonell metafunktion, modalitet, språkbad, andraspråksinlärning, elevuppsats 6 7 1 INLEDNING Språkbadet är en språkundervisningsform där språket tillägnas genom att använda det i meningsfulla situationer. Språkbadet i Finland syftar till funktionell två- och flerspråkighet. (Buss & Laurén 1998: 27, 30.) Detta innebär förmågan att kommunicera på språket i olika naturliga kommunikationssituationer enligt syfte och mottagare (Bergroth 2015: 60, 102). Det är innehållet som är viktigt i stället för den språkliga formen, speciellt i början av språkbadet (Buss & Mård 1999: 18). I den systemisk-funktionella grammatiken är betydelsen utgångspunkten och i fokus. Det är betydelse och funktion som är viktiga i stället för formen. Betydelse och språkets kommunikativa funktion är det grundläggande medan språklig form uppfattas som ett uttryck för betydelsen. Grammatiken handlar om hur människor förhåller sig till varandra och hur de formar en meningsfull verklighet av sina intryck med hjälp av grammatiken. Den interpersonella metafunktionen handlar om hur språket som resurs skapar relationer mellan skribent och läsare och i den interpersonella metafunktionen syns klart den systemisk-funktionella grammatikens kommunikativa utgångspunkter. (Holmberg & Karlsson 2006: 10, 12, 17, 31.) Både i språkbadet och i den systemisk-funktionella grammatiken är det alltså språkets funktion som är det viktiga. Jag anser att det kan vara intressant att analysera språkbadselevernas uppsatser med den systemisk-funktionella grammatiken som redskap. Jag kommer att undersöka modalitet i språkbadselevers uppsatser med hjälp av den kategorisering av modalitet som den systemisk-funktionella grammatiken erbjuder. När det gäller modalitet handlar det om att välja någon av de fyra betydelseskalorna som är sannolikhet, vanlighet, förpliktelse och villighet. Språkbadseleverna skriver sina uppsatser med Nu blir det vinter i Finland som rubrik (se bilaga). Eleverna kan tänkas behöva ämneskunskaper i biologi och geografi när de skriver om detta tema. Det kommer att vara intressant att undersöka hur språkbadseleverna uttrycker innehållet i uppsatserna – som faktum eller modifierar de innehållet med modalitet? Å ena sidan handlar det ju om att förmedla faktabaserad 8 kunskap om vintern i Finland, å andra sidan skriver språkbadseleverna till en jämnårig elev i Australien vilket kan tänkas lämna utrymme även till mera personliga åsikter vilket i sin tur kan leda till en bredare användning av modalitet. 1.1 Syfte Syftet med min avhandling är att studera modalitet i uppsatser skrivna av språkbadselever i årskurserna 3, 6 och 9. Jag kommer att utnyttja den systemisk- funktionella grammatikens indelning av modalitet i fyra kategorier: sannolikhet, vanlighet, förpliktelse och villighet. Med modalitet anges hur skribenten förhåller sig till det hen säger. Med modalitet kan anges till exempel hur säkert, osäkert, vanligt eller förpliktigande någonting är eller om någonting är möjligt, rekommenderat eller nödvändigt. I den systemisk-funktionella grammatiken analyseras modalitet som skribentens sätt att välja någon av de fyra ovannämnda kategorierna (se mera i avsnitt 3.1.4). Jag kommer att studera vilka typer av modalitet som förekommer samt mängden av förekommande modalitetsuttryck. Jag kommer att notera både modala verb och interpersonella satsadverbial. Jag kommer även att belysa förekomsten av modalitet med hjälp av exempel från uppsatserna. Även förekomsten av modalitetsmetaforer kommer att studeras i min undersökning. När modalitet anges med modala verb eller interpersonella satsadverbial är det fråga om det kongruenta sättet att ange modalitet. Modalitetsmetafor är det inkongruenta sättet att ange modalitet. Modala verb och interpersonella satsadverbial anger modaliteten inom den sats som modifieras medan vid modalitetsmetaforer anges modaliteten i en föregående sats och därefter följer den sats som modifieras (se mera i avsnitt 3.1.5). Mitt syfte är också att jämföra årskurserna 3, 6 och 9 sinsemellan. Jag kommer att jämföra årskurserna kvantitativt men försöker vid exemplifiering även förklara hur och i vilka sammanhang språkbadseleverna i de olika årskurserna använder modalitetsuttryck 9 och om det finns några klara skillnader i användning av dessa modalitetsuttryck i de olika årskurserna. Min hypotes är att det finns mera modalitet i de äldre elevernas uppsatser. Denna hypotes grundar jag på en tanke om att de äldre elevernas andraspråk är mera utvecklat och att de bättre kan reflektera över det de skriver. Min hypotes är också att det förekommer mångsidigare olika modalitetsuttryck i de äldre elevernas uppsatser. Jag antar att det inte förekommer mycket modalitetsmetaforer i materialet och att eventuella modalitetsmetaforer finns i de äldre elevernas uppsatser. 1.2 Material Materialet i min undersökning består av en del av det material som ingår i materialkorpusen för forskningsprojektet Begreppsvärldar i svenskt språkbad (BeVis). Projektet BeVis inleddes år 2004 vid Enheten för nordiska språk vid Vasa universitet. Det viktigaste målet för projektet är att studera utveckling av ämnesspecifika kunskapsstrukturer och kunskapshantering hos språkbadselever som får undervisning på både språkbadsspråket (svenska) och första språket (finska). Korpusen har samlats in i språkbadsklasser i Esbo, Vasa och Åbo och den innehåller bland annat muntligt material i form av gruppdiskussioner och skriftligt material i form av elevuppsatser. (Vasa universitet 2012.) Materialet i min avhandling består av uppsatser skrivna av elever i årskurs 3, 6 och 9 i Esbo, Vasa och Åbo. Mitt undersökningsmaterial består sammanlagt av 90 elevuppsatser; 30 uppsatser från respektive årskurs och stad. Jag har valt att ta med de 10 längsta uppsatserna från respektive årskurs och stad. Detta innebär att de 30 uppsatserna från årskurs 3 innehåller 10 uppsatser från Esbo, 10 uppsatser från Vasa och 10 uppsatser från Åbo. Samma princip gäller även årskurserna 6 och 9. Jag har valt att analysera de längsta uppsatserna därför att jag antar att de längre uppsatserna kan innehålla mera varierande strukturer och kan således vara mera intressanta med tanke på mitt syfte. Jag ville dock ha lika många uppsatser från respektive stad med i min 10 undersökning. I mitt material ingår således inte de längsta uppsatserna från hela korpusen utan de längsta efter den ovan beskrivna fördelningen enligt stad. Jag ville ha lika många uppsatser från respektive stad för att ha ett representativt material om hur språkbadselever i årskurserna 3, 6 och 9 typiskt skriver. Jag kommer dock inte att jämföra de olika städerna med varandra. De uppsatser som ingår i mitt material innehåller i årskurs 3 i genomsnitt 112 ord. Den kortaste uppsatsen innehåller 54 ord och den längsta 198 ord. I årskurs 6 är det genomsnittliga ordantalet 234 ord och den kortaste uppsatsen innehåller 145 ord och den längsta 388 ord. I årskurs 9 innehåller uppsatserna i genomsnitt 229 ord och den kortaste uppsatsen innehåller 168 ord medan den längsta innehåller 350 ord. I årskurs 3 innehåller uppsatserna totalt 3348 ord, i årskurs 6 totalt 7008 ord och i årskurs 9 totalt 6866 ord. Ordantalet i uppsatserna illustreras i tabell 1. Tabell 1. Ordantalet i uppsatserna i årskurserna 3, 6 och 9 Årskurs 3 6 9 Kortast 54 145 168 Längst 198 388 350 Medellängd 112 234 229 Totalt 3348 7008 6866 I de skriftliga uppsatserna (se bilaga) har språkbadseleverna fått som instruktion att skriva och berätta för en språkbadselev i Australien om vad som händer när det blir vinter i Finland. Språkbadseleverna har även fått sex ledtrådar som de har kunnat utnyttja som inspiration. De sex ledtrådarna är vädret, marken, vattendragen, växterna, djuren och människan. Språkbadseleverna har fått som instruktion att använda Nu blir det vinter i Finland som rubrik. 11 1.3 Metod I denna undersökning kommer jag att utnyttja den systemisk-funktionella grammatiken som redskap i analys av modalitet. I den systemisk-funktionella grammatiken avskiljs fyra olika modalitetstyper: sannolikhet, vanlighet, förpliktelse och villighet. Jag kommer att läsa uppsatserna flera gånger för att identifiera modalitetsuttryck (modala verb och interpersonella satsadverbial) i uppsatserna. Även modalitetsmetaforer noteras i denna undersökning. Därefter kommer jag att kategorisera alla representanter av dessa modalitetsuttryck i någon av de fyra modalitetstyperna. Jag har även tagit hjälp av Svenska Akademiens grammatik i vissa fall av kategoriseringen. Enligt Backman (2016: 35) innebär kvantitativa metoder kvantifiering med hjälp av statistik och matematik medan kvalitativa metoder däremot inte använder sig av tal eller siffror och de resulterar i talade eller skrivna formuleringar. Jag kommer att utnyttja både kvantitativa och kvalitativa metoder i denna undersökning. Kvantitativa metoder använder jag när jag vid identifiering av olika modalitetsuttryck räknar dem samt deras andel inom respektive modalitetstyp och presenterar deras förekomst i form av tabeller. För att jämföra de olika årskurserna med varandra relaterar jag förekomsten modalitetsuttryck till ordantalet i uppsatserna. Kvalitativa metoder använder jag vid exemplifiering när jag presenterar, tolkar och förklarar olika exempel på förekomsten av modalitetsuttryck i uppsatserna. 1.4 Tidigare forskning Holmberg och Karlsson (2006: 15–16) konstaterar att när det gäller de svenska användningarna av systemisk-funktionell grammatik är den ideationella metafunktionen ofta den populäraste medan den interpersonella metafunktionen inte har fått lika mycket uppmärksamhet. Modalitet i elevuppsatser, eller i språkbadselevernas uppsatser, har inte undersökts mycket. I detta avsnitt presenterar jag dock några undersökningar som berör modalitet, den interpersonella metafunktionen eller undersökningar som har utnyttjat den systemisk-funktionella grammatiken i analys av elevuppsatser. 12 Jannika Lassus (2010) har i sin doktorsavhandling Betydelser i barnfamiljsbroschyrer. Systemisk-funktionell analys av den tänkta läsaren och institutionen undersökt finlandssvenska och sverigesvenska socialförsäkringsbroschyrer till barnfamiljer utgivna av Folkpensionsanstalten i Finland och Försäkringskassan i Sverige. Lassus har utfört en systemisk-funktionell analys av dessa broschyrer. När det gäller den interpersonella metafunktionen analyseras språkhandlingar och modala hjälpverb kvalitativt. Resultaten i Lassus undersökning visar att språkhandlingarna har utförts på olika sätt. Den vanligaste språkhandlingen i broschyrerna är påståendet som ofta modifieras med modala hjälpverb. Frågorna i broschyrerna är rubriker och har en textstrukturerande roll. Uppmaningarna görs inte med imperativ utan med hjälp av modala hjälpverb. Användningen av modala hjälpverb leder vanligen till att realiseringen blir inkongruent. Det klart vanligaste modala hjälpverbet är verbet kan och även verbet ska är vanligt. Emilia Vikfors (2011) har i sin avhandling pro gradu Modalitet i uppsatser skrivna av elever i årskurs 3, 6 och 9 undersökt modalitet. Materialet i hennes undersökning hör till samma materialkorpus som materialet i denna undersökning. Vikfors material ingår i BeVis-materialet som jämförelsematerial. Eleverna som har skrivit uppsatserna i hennes undersökning går i finlandssvenska skolor i Vasaregionen och uppsatserna är skrivna med rubriken Nu blir det vinter i Finland. Vikfors har delat in modalitetsmarkörerna i tre kategorier enligt Hellspongs och Ledins modell: sannolikhet, antagande och behövlighet. Hon undersökte mängden icke-faktiska propositioner och deras fördelning i de tre kategorierna. Hon jämförde också de olika årskurserna samt flickorna och pojkarna sinsemellan. Vikfors undersökte även hur eleverna har använt icke-faktiska propositioner i samband med de sex stimulusorden. Hennes resultat visar att båda könen använder mera icke-faktiska propositioner med hjälp av modalitetsmarkörer i de högre årskurserna. Sannolikhetsmarkörerna är klart dominerande i var och en av årskurserna medan antagandemarkörerna är de ovanligaste. Användningen av icke-faktiska propositioner är i medeltal högre i årskurs 6 än i årskurs 9. Detta gäller sannolikhet bland flickorna och pojkarna samt antagande bland pojkarna. Eleverna i årskurs 9 använder mera olika slags modalitetsmarkörer än de yngre eleverna. När det gäller 13 användningen av icke-faktiska propositioner i samband med de sex stimulusorden visar resultaten att människan och vädret ofta beskrivs med icke-faktiska propositioner. Även Camilla Rosvall (2013) har i sin avhandling pro gradu Det skriftliga språkbadsspråket i årskurs 9 ur ett systemisk-funktionellt och genrepedagogiskt perspektiv undersökt BeVis-material. Rosvalls material består av 109 uppsatser skrivna av språkbadselever i årskurs 9 från städerna Esbo, Vasa och Åbo samt 35 uppsatser skrivna av svenskspråkiga elever i årskurs 9 från Vasa. Rosvall har använt den systemisk-funktionella grammatiken som verktyg men hon koncentrerar sig på den ideationella metafunktionen. Rosvall har undersökt processer och ideationella grammatiska metaforer (substantiv uttrycker processbetydelse; för definition se t.ex. Karlsson 2011: 31; Magnusson 2013: 645). Hennes resultat visar att materiella processer är klart vanligast i materialet. Därefter följer relationella processer och mentala processer. Verbala och existentiala processer är föga representerade i materialet. Grammatiska metaforer förekommer i materialet men de är inte speciellt frekventa. Rosvall har även undersökt principer inom språkbad och genrepedagogik och om språkbadet kan dra någon nytta av genrepedagogiken och tänkesätten bakom denna teori. Rosvall konstaterar att genrepedagogiken nog kan erbjuda tillämpningsmöjligheter i språkbadet. Ulrika Magnusson (2011) har också undersökt ideationella grammatiska metaforer i sin doktorsavhandling Skolspråk i utveckling. En- och flerspråkiga elevers bruk av grammatiska metaforer i senare skolår. Magnusson har koncentrerat sig på den ideationella metafunktionen, och närmare sagt på ideationella grammatiska metaforer. Hennes material består av 365 nationella skrivprov i svenska/svenska som andraspråk. Dessa är skrivna av både en- och flerspråkiga elever i årskurs 9 och i gymnasiet från städerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Resultaten i Magnussons undersökning visar att det förekommer mera grammatiska metaforer i gymnasiet än i årskurs 9. De grammatiska metaforerna är även mera frekventa i de uppsatser som har fått högre betyg samt betydligt mera frekventa i de uppsatser som är skrivna av enspråkiga svenska elever. Resultaten visar också att förekomsten av grammatiska metaforer varierar i olika grupper av elever som är flerspråkiga. De elever som har börjat tala 14 svenska före de har fyllt fyra, har lika mycket grammatiska metaforer i sina uppsatser som de enspråkiga eleverna. Även de elever som har kommit i kontakt med svenska efter att de har fyllt sju, använder grammatiska metaforer mycket. Däremot de elever som har börjat med svenskan i åldern från fyra till sju år, har betydligt mindre grammatiska metaforer i sina uppsatser. 15 2 SPRÅKBAD Med andraspråksinlärning avses inlärning av ett språk när barnet redan har etablerat sitt förstaspråk (Viberg 1987: 10; Sigurd & Håkansson 2007: 150.) Det kan handla om inlärningen av ett andra, tredje eller senare språk. Andraspråksinlärningen kan ske informellt eller formellt. Informell inlärning sker på egen hand utan undervisning, formell inlärning med hjälp av undervisning. (Viberg 1987: 10–11.) Informell och formell inlärning beskriver hur språket förmedlas och de har motsvarigheter i termerna andraspråkstillägnande och andraspråksinlärning (Laurén 2006: 16). Tillägnandet är det som sker omedvetet i naturliga kommunikationssituationer medan inlärning är en medveten process och sker med hjälp av formell undervisning (Buss & Mård 1999: 9). I språkbadet tillägnas språket genom att använda det i naturliga kommunikationssituationer och den liknar den process då barnet tillägnar sig sitt modersmål (Björklund, Mård-Miettinen & Turpeinen 2007: 9). 2.1 Kännetecknande drag för språkbad Språkbadet inleddes år 1987 i Finland då den första språkbadsgruppen av finskspråkiga barn inledde svenskt språkbad i ett finskt daghem. Modellen för språkbad kommer från Kanada där språkbadet huvudsakligen innebär att engelskspråkiga får undervisning på franska. Språkbadet går alltså ut på att majoritetsbarn får undervisning på minoritetsspråket. (Laurén 1999: 20–22.) Det tvåspråkiga samhället erbjuder för minoritetsbarn en naturlig chans att tillägna sig majoritetsspråket. Med språkbadet vill man erbjuda denna chans även för majoritetsbarn i minoritetsspråket. (Buss & Mård 1999: 9.) I Finland tillämpas det tidiga fullständiga språkbadet enligt den kanadensiska modellen (Laurén 1999: 20–22). Det tidiga språkbadet börjar i Finland senast i förskolan men den största delen av barnen börjar i språkbadet vid 4–5-årsåldern och är med i programmet ända till slutet av grundutbildningen. I det fullständiga språkbadet sker all verksamhet i daghemmet och i förskolan på språkbadsspråket (svenska). Efter det stiger andelen undervisning som ges på elevens förstaspråk (och främmande språk) 16 gradvis så att i slutet av grundskolan i årskurserna 7–9 sker ungefär 50 procent av undervisningen på språkbadsspråket. (Bergroth 2015: 6–7.) När barnen börjar i språkbadet ligger de på samma nivå när det gäller språkkunskaper: de har inga kunskaper i språkbadsspråket eller kunskaperna är mycket ringa (Buss & Mård 1999: 13; Bergroth 2015: 1). I språkbadet är språket ett medium i inlärningen av skolämnen. Eleverna lär sig innehållet i de olika skolämnena på språkbadsspråket. Det är innehållet som är viktigt i stället för den språkliga formen (Laurén 1999: 22–23.) För att eleven ska kunna använda språkbadsspråket för att tillägna sig kognitivt krävande och abstrakta innehåll, måste både elevens modersmål och språkbadsspråk medvetet utvecklas (Bergroth 2015: 3). Även om största delen av undervisningen sker på språkbadsspråket i början av språkbadsprogrammet, får eleverna under språkbadet undervisning även på sitt förstaspråk i de olika skolämnena. På detta sätt tillägnar eleverna sig de viktiga termerna och begreppen i de olika ämnena på båda språken. (Buss & Mård 1999: 13). I språkbadet handlar det om ett berikande språktillägnande. I språkbadet tillägnar sig eleverna ett andraspråk och bekantar sig med dess kultur utan att deras modersmål eller finska kulturidentitet blir lidande. (jfr Elomaa 2007: 94; Bergroth 2015: 4.) Det är alltså det tidiga fullständiga språkbadet som fungerar som modell i Finland och denna modell har anpassats för att passa bättre i de finska förhållandena. En viktig uppgift för grundutbildningen i Finland är att befrämja det egna kulturarvet och därför börjas undervisningen i och på modersmålet redan i årskurs 1 i Finland. Tyngdpunkten ligger då i den muntliga kommunikationen eftersom språkbadseleverna lär sig läsa och skriva på språkbadsspråket. I den finska grundskolan studeras även främmande språk och i språkbadet introduceras det första främmande språket vanligen i årskurs 2 eller 3. (Bergroth 2015: 26.) När det gäller språkbadsläraren är den ideala situationen att hen är tvåspråkig och språkligt medveten samt entusiastisk och kreativ. En viktig princip i språkbad är att en person alltid använder ett och samma språk. (Bergroth 2015: 2.) Detta ”en person – ett språk” kallas Grammonts princip. Trots att språkbadsläraren alltid använder 17 språkbadsspråket med eleverna i och utanför klassrummet, måste hen åtminstone förstå elevernas förstaspråk. Förståelsen av elevernas förstaspråk är viktigt speciellt i början av språkbadet så att eleverna har möjlighet att använda sitt förstaspråk. Språkbadsläraren ska dock hela tiden skapa situationer där det känns naturligt för eleverna att använda sitt språkbadsspråk. (Buss & Mård 1999: 17.) Trygghet och positivt klimat i klassrummet är viktiga för att eleverna ska börja kommunicera på språkbadsspråket. Det är även viktigt för språkbadsläraren att beakta såväl innehåll som språk redan i planeringen. (Kaskela- Nortamo 2007: 70.) Språkbadsläraren måste vid sidan av den innehållsbetonade undervisningen stöda även förståelsen samt produktionen av språkbadsspråket. Språket ska vara anpassat enligt elevernas nivå. (Bergroth 2015: 2.) Språkbadet är ett frivilligt program vilket gör att språkbadsfamiljerna ofta är engagerade i barnets skolgång och har tät kontakt med skolan eller daghemmet. Engagemanget är väsentligt även därför att barnet ska vara med i språkbadsprogrammet från daghemmet till slutet av grundskolan. Språkbadsfamiljens engagemang kan även ha sin påverkan i fråga om goda inlärningsresultat som man har fått i språkbadet. Språkbadet passar även för barn med inlärningssvårigheter fast ett barn med inlärningssvårigheter naturligt kan behöva likadana stödåtgärder som hen skulle behöva även i den traditionella undervisningen. (Bergroth 2015: 1–2.) 2.2 Integrering av språk och innehåll i språkbad I det tidiga fullständiga språkbadet ges undervisning på språkbadsspråket betydligt mera än i den traditionella språkundervisningen. Trots detta motsvarar språkbadselevernas språk inte infödd nivå och vissa feltyper upprepas frekvent i språkbadselevernas skriftliga och muntliga kommunikation. Att tillägna sig grammatiken och ordförrådet i språkbadet kräver medvetet arbete av både lärarna och eleverna. I praktiken betyder detta att grammatiken ska systematiskt integreras med ämnesundervisningen samt att även elevernas uppmärksamhet ska fästas vid språklig framställning. (Bergroth 2015: 105–106.) Enligt språkbadets principer är det dock viktigt att grammatiken inte undervisas som isolerade regler som inte har någonting att göra med innehållet och som 18 ska kunnas utantill. I stället ska grammatiken vara en del av en meningsfull helhet. (Bergroth 2015: 105–106; Nevasaari 2015: 28.) I språkbadet är språket både medium och föremål för inlärningen (Bergroth 2015: 11). I språkbadsundervisningen betonas innehållet och följs både nationell och lokal läroplan. Även om en del av undervisningen ges på språkbadsspråket är det inte språket som bedöms utan kunskaperna i ämnet. (Bergroth 2015: 3, 75.) Språket är ett redskap och innehållet i undervisningen är det viktigaste (Buss & Nordgren 2007). Bergroth skriver att enligt Lyster (2007) är det dock nödvändigt att medvetet fästa uppmärksamhet vid språket eftersom språkinlärningen inte sker automatiskt vid sidan av inlärningen av innehållet. Det räcker inte med de språkinlärningssituationer som råkar uppstå i undervisningen utan språkbadsundervisningen ska systematiskt rikta sig även till språket och dess form. Det viktiga är dock att grammatiken inte undervisas isolerad från den övriga undervisningen. Till skillnad från den traditionella grammatikundervisningen där man koncentrerar sig på tillägnandet av grammatiska regler, bör man skapa situationer där grammatiska regler behöver tillämpas i praktiken i meningsfulla kontexter. Lyster föreslår att man kombinerar språkliga mål med innehållsundervisningen. Detta tillvägagångssätt kallas counterbalanced approach på engelska. När språkbadsläraren redan i början av undervisningen har klart för sig vilka de språkliga målen är, kan hen på ett meningsfullt sätt fästa elevernas uppmärksamhet vid vissa språkliga drag såsom de förekommer i olika undervisningsmaterial. På detta sätt ökas elevernas medvetenhet om vissa språkliga drag och därefter övas dessa drag med hjälp av kognitivt mindre och mera krävande uppgifter. I den finska språkbadsundervisningen syftar man till denna balanserade approach med termen temaundervisning. (Bergroth 2015: 69–70.) I temaundervisningen är målet att arbeta med innehållshelheter långsiktigt under en viss tidsperiod. Det handlar om en långsiktig integrering av språk och innehåll. (Bergroth 2015: 70, 73.) För temaundervisningen planeras alla teman noggrant när det gäller både språk och innehåll vilket leder till många olika slags arbetsuppgifter. När teman planeras noggrant, minimeras risken att några viktiga språkliga aspekter glöms bort och systematisk och målmedveten utveckling av språket är möjligt. Läraren planerar olika 19 språkliga aspekter att ingå i teman och dessa aspekter återkommer och övas så länge att de blir automatiserade och ingår i elevernas aktiva språkbruk. Det är viktigt att öva redan tidigare inlärda språkliga aspekter samt att även förbereda eleverna för de kommande språkliga aspekterna under föregående teman. (Buss & Nordgren 2007.) Alla elevers språkutveckling sker dock inte i samma takt och trots att temaundervisning tar hänsyn till språkets form är det inte meningen att tvinga eleven att använda vissa former förrän eleven är redo för det. Meningen är i stället att ge eleven redskap för att utveckla språklig medvetenhet. (Buss & Nordgren 2007; Bergroth 2015: 70.) I temaundervisningen är det viktigt att eleverna har möjlighet att använda språket aktivt. Därför är det viktigt att välja sådana undervisningsmetoder där eleven har den centrala rollen. Läraren presenterar det nya temat och berättar om rutiner gällande temaundervisning men därefter fungerar läraren som handledare och det är eleven som tar den aktiva rollen. I temaundervisningen lär eleverna sig jobba självständigt och ta ansvar för sin egen inlärning samt arbeta i grupper. Temaundervisningen kräver noggrann planering så att eleverna har så bra möjligheter som möjligt att höra och öva språket utan att inlärningen av innehållet blir lidande. (Bergroth 2015: 70–71.) I temaundervisningen kan även ingå studiebesök på språkbadsspråket till det omgivande samhället så att eleverna har möjlighet att höra och använda språket även utanför klassrummet (Bergroth 2015: 73). Att eleverna får kontakt med målspråkstalare är speciellt viktigt med tanke på språkbadets mål i Finland som är funktionell två- och flerspråkighet. Funktionell språkförmåga innebär att eleven kan använda sitt språkbadsspråk i olika slags sociala kontexter och för olika syften samt i kontakter med olika målspråkstalare. (Buss 2002: 52–55; Bergroth 2015: 60.) Det är svårt att erbjuda elever mångsidiga språkliga modeller om den största delen av språktillägnandet sker i klassrummet där eleverna hör endast läraren tala språkbadsspråket. Detta kan leda till att språkbadsspråket inte blir en del av språkbadselevernas liv utan det begränsas till klassrummet (Bergroth 2015: 60, 69). Det kan vara svårt för eleverna att variera språkbadsspråket enligt syfte och mottagare och använda det i olika roller eftersom de är mest bekanta med språket i klassrummet och i faktatexter (Buss & Nordgren 2007). 20 Språkbadsläraren ska tala klart och korrekt standardspråk. Språkriktighet är viktigt men läraren behöver dock inte sträva efter språkriktighet på bekostnad av äkta och naturlig kommunikation och även sociolingvistiska aspekter av språket (t.ex. dialekter, talspråk, finlandismer) är viktiga att beakta. (Bergroth 2015: 58, 60.) Enligt kanadensisk forskning är just den sociolingvistiska kompetensen bland de svåraste för eleverna när det gäller deras språkbadsspråk (Buss 2002: 53). 2.3 Språklig feedback i språkbad Språkbadseleverna jämförs ofta med elever som talar svenska som modersmål och det är ofta så att språkbadselevernas språk inte uppnår samma nivå som de infödda talarnas. Detta gäller speciellt produktiva kunskaper i språkbadsspråket. (Bergroth 2015: 95.) Språkbadseleverna har bra receptiva kunskaper när det gäller både muntligt och skriftligt språk men det är inte lika lätt för språkbadseleverna att själva producera språket (Harju-Luukkainen 2007: 197). Det räcker inte med bara förståeligt inflöde (input) för att andraspråksinlärningen ska vara framgångsrik utan det krävs även förståeligt utflöde (output). Eleverna ska ha rikligt med möjligheter till att producera språket och de ska även få feedback om sitt språk. (Lyster & Ranta 1997: 41.) Man ska inte nöja sig med att språkbadseleverna blir förstådda i klassrummet utan man ska motivera dem att använda språket mera exakt och grammatiskt på det sättet att det liknar mera infödda talare. Språkbadslärarna har märkt att eleverna hör och vet i vissa faser av språkutvecklingen att de gör språkliga fel och de vill veta hur innehållet uttrycks språkligt bättre. (Björklund 1996: 42.) När eleverna blir äldre har de större behov av att uttrycka sig mera exakt och korrekt (Buss & Nordgren 2007). De yngre barnen behöver inte ännu kunna uttrycka abstrakta och mångskiftande innebörd. Barnens kognitiva nivå kräver inte djupa kunskaper i språkbadsspråket, dvs. avståndet mellan barnens kognitiva och språkliga utveckling är inte stort. (Björklund, Kaskela-Nortamo, Kvist, Lindfors & Tallgård 2005: 4; Bergroth 2015: 60.) Barnen ska dock redan i början av språkbadet uppmuntras till att använda språkbadsspråket. I det tidiga skedet av språkbadet ska språket vara situationsbundet så att det är möjligt för 21 eleverna att förstå språket. Rutinmässiga uttryck är också viktiga i början av språkbadet eftersom de ger barnen möjlighet att upprepa samma bekanta uttryck som läraren använder och på detta sätt pröva dem i lämpliga kontexter. Rutinmässiga uttryck kan användas även senare i språkbadet men man måste se till att kommunikationen inte blir för enkel. För att avståndet mellan innehållet och den språkkunskap som behövs för att kunna uttrycka detta innehåll inte skulle växa under språkbadet, är det viktigt att erbjuda mångsidiga språkanvändningssituationer så att eleverna kan testa sina hypoteser gällande språkbadsspråket. (Bergroth 2015: 58, 60–61.) Feedbacken som ges eleverna angående deras språk är viktigt för att eleverna ska kunna bearbeta sitt språk. Feedbacken kan vara korrigerande eller uppmuntrande. (Bergroth 2015: 62.) En central tanke i språkbad angående språktillägnande är att man fäster uppmärksamhet vid språket när situationen kräver det. Lyster har med sina kollegor undersökt processen mellan lärares korrigerande språklig feedback och elevernas mottagande av denna feedback. Enligt Bergroth har Lyster, Saito och Sato (2013) identifierat många möjliga sätt att ge språklig feedback. De indelar den muntliga korrigerande feedbacken i två huvudgrupper: lärarens omformulering av budskapet och att uppmuntra eleven att korrigera budskapets språkliga form. I båda grupperna ingår flera sätt att ge feedback, antingen entydig begäran för korrigering eller indirekt framställd begäran. Läraren kan omformulera budskapet så att eventuella problem som gäller kommunikationen kan redas ut. Denna indirekta korrigeringsfeedback kallas konversationsfeedback (conversational recast). Om det inte har uppstått något problem i konversationen men läraren korrigerar eleven för att erbjuda en språklig form på målspråket är det fråga om didaktisk feedback (didactic recast). Utöver detta kan läraren explicit korrigera eleven (explicit correction) eller utöver korrigering erbjuda även en språklig förklaring till vad, varför och hur korrigeras (explicit correction + metalinguistic explanation). Lyster och Ranta (1997) kom i sin forskning fram till att effektivare än de korrigeringar som läraren gör är begäran om korrigering där eleven uppmuntrades till att själv korrigera sitt uttryck. Sådana här egna korrigeringar av eleven kan lockas fram indirekt genom att fråga efter en mera exakt förklaring (clarification request) eller genom att upprepa det felaktiga uttrycket på så sätt att felet framhävs så att eleven upptäcker felet (repetion). Även olika slags icke-verbala resurser 22 (t.ex. gester, frågande min) kan få eleven att fästa uppmärksamhet vid felaktiga uttryck (paralinguistic signal). Läraren kan försöka locka fram den korrekta formen till exempel genom att upprepa uttrycket förutom det ställe där felet förekommer (elicitation) eller genom att ge ett språkligt tips som leder eleven mot den korrekta formen (metalinguistic clue). (Bergroth 2015: 81.) Lyster, Saito och Sato (2013) konstaterar att lärarna borde utnyttja olika sätt att ge feedback i kommunikativa undervisningssituationer för att stöda språktillägnandet hos eleverna. För att ge nyttig och funktionell feedback ska läraren ta hänsyn till barnens ålder och språkkunskap, de språkliga målen i undervisningen, kommunikationssituationen samt övrigt innehåll som ingår i läroplanen. (Bergroth 2015: 81.) Signalerna som läraren använder ska vara entydiga och bekanta för eleverna för att feedbacken verkligen ska fungera som feedback (Södergård 2002: 241; Bergroth 2015: 81). 23 3 DEN SYSTEMISK-FUNKTIONELLA GRAMMATIKEN Den systemisk-funktionella grammatiken är en modell som har sin utgångspunkt i betydelsen. Språket speglar verkligheten men är även med och formar bilden av världen. (Holmberg, Karlsson & Nord 2011: 7.) Med språket realiserar människor sådana betydelser som de behöver uttrycka. I den systemisk-funktionella grammatiken ses språket uppdelat i fyra olika skikt: kontext, semantik, lexikogrammatik och fonologi/ortografi. Dessa realiserar varandra i en kedja. Kontexten är utgångspunkten för all användning av språket. I sociala kommunikationssituationer går det att urskilja tre olika faktorer som påverkar hur språket fungerar och struktureras i dessa situationer. Den första är relationen mellan kommunikationsparterna. Det kan till exempel vara fråga om kommunikationen mellan läkare och patient. Rollerna skapas genom kommunikationen men dessa roller skapar även förutsättningarna för användningen av språket. Den andra faktorn är den verksamhet som kommunikationen handlar om. Det kan vara fråga om till exempel något ämnesområde eller någon domän som sjukvård. All verksamhet erbjuder en speciell tolkningsram för kommunikationen Den tredje faktorn är ett kommunikationssätt. Kontexten med dessa tre faktorer ger upphov till betydelse (semantik). Betydelsen i sin tur realiseras i lexikogrammatik och lexikogrammatik realiseras genom fysiska uttryck (fonologi eller ortografi). (Holmberg & Karlsson 2006: 18–20; Holmberg m.fl. 2011: 10.) Det finns tre olika metafunktioner och dessa metafunktioner är skiktade i kontext, betydelse och lexikogrammatik. De tre metafunktionerna är ideationell, interpersonell och textuell metafunktion. Termen metafunktion syftar till övergripande funktioner som har att göra med det som sker i kontexten och i språkliga yttranden, deras semantik och lexikogrammatik. I varje kontext finns dessa tre dimensioner: det pågår någon slags verksamhet (ideationellt), mellan kommunikationsparterna finns det en relation (interpersonellt) och något kommunikationssätt (textuellt). (Holmberg & Karlsson 2006: 18; Holmberg m.fl. 2011: 10.) I kommande avsnitt i detta kapitel behandlas den interpersonella metafunktionen som denna undersökning gäller. 24 3.1 Den interpersonella metafunktionen Den interpersonella metafunktionen har att göra med hur interaktionen mellan människor möjliggörs av språket både i text och i samtal. Själva ordet interpersonell syftar på mellanmänsklighet. (Holmberg 2011: 97.) Den interpersonella metafunktionen betraktar språket som en resurs för att skapa relationer mellan skribenter och läsare samt mellan talare och lyssnare. Den interpersonella sidan av språket kommer tydligt fram i dialoger mellan flera personer som har var sin tur i fråga om att tala och lyssna. I samtalet kommer det tydligt fram hur deltagarna förstår varandras inlägg och det går att följa hur relationerna mellan deltagarna upprättas. Språket fungerar dock på ett liknande sätt även i mera monologa texter; till exempel en skriven text ger läsaren olika slags möjligheter att handla, reagera och engagera sig. (Holmberg & Karlsson 2006: 31.) I den systemisk-funktionella grammatiken får varje sats interpersonellt en dubbel analys. Semantiskt sett handlar det om vilken språkhandling som realiseras. Lexikogrammatiskt sett handlar det däremot om hur detta sker. (Holmberg 2011: 97.) 3.1.1 Språkhandlingar Den interpersonella språkutvecklingen innebär ur mänsklighetens (fylogenes) synvinkel en övergång från icke-verbala resurser till det verbala språket, något som har möjliggjort mera komplicerad interaktion mellan människor. Den systemisk- funktionella grammatiken skiljer mellan två olika utbyten: utbytet av varor och tjänster samt utbytet av information. Utbytet av varor och tjänster hör ihop med tiden utan det verbala språket i mänsklighetens historia. Då var det bara mycket fysiska förändringar som var möjliga, så som att utföra handlingar eller att något objekt byter plats. Utbytet av information har möjliggjorts av det verbala språket. Kroppsspråket kan spela en viktig roll också i utbytet av information, till exempel genom huvudskakningar eller nickningar, men det viktiga är att även semiotiska förändringar är möjliga: det som sägs kan bekräftas eller ifrågasättas. (Holmberg 2011: 97–98.) 25 Barnets (ontogenes) interpersonella språkutveckling innebär att barnet redan genom non-verbal kommunikation kan uttrycka interpersonella betydelser: barnet kan kräva varor och tjänster, till exempel ge mig eller gör det. När barnet lär sig ord och börjar pröva dem innebär detta att även ett utbyte av information inleds. Samtidigt börjar barnet använda de två olika talarrollerna: krävande och givande. (Holmberg 2011: 98.) Språkhandlingarna syftar på språkets interpersonella semantik (Holmberg 2011: 98). Två utbyten och talarroller möjliggör tillsammans fyra grundläggande sätt att skapa interpersonell betydelse (Holmberg & Karlsson 2006: 34). Den systemisk-funktionella grammatiken skiljer mellan fyra grundläggande språkhandlingar: påstående, fråga, erbjudande och uppmaning. De fyra språkhandlingarna är kombinationer av utbyte och talarroll. Påstående är att ge information, medan fråga är att kräva information. Erbjudande handlar om att ge varor och tjänster, medan uppmaning handlar om att kräva varor och tjänster. (jfr Halliday & Matthiessen 2004: 107–108; Holmberg 2011: 98–99.) I tablå 1 illustreras språkhandlingssystemet. Tablå 1. Språkhandlingssystemet (modifierat enligt Holmberg 2011: 99) TALARROLL givande krävande information påstående fråga UTBYTE varor och tjänster erbjudande uppmaning 3.1.2 Modus Typiska interpersonella satstyper finns tillräckligt endast för de mest generella språkhandlingarna: påstående, fråga, uppmaning och eventuellt erbjudande (Holmberg 2011: 101). Den lexikogrammatik som uttrycker språkhandlingar kallas för modus i funktionell grammatik. Den del av satsen som uttrycker språkhandlingen heter moduselement och moduselementets funktioner är subjekt, finit och interpersonella 26 satsadverbial. (Holmberg & Karlsson 2006: 37.) Det grammatiska modussystemets olika satstyper betecknas med termer där deras typiska koppling till semantikens språkhandlingar kommer fram. Det grammatiska modussystemets satstyper kallas således för påståendesats, frågesats och uppmaningssats. Språkhandlingar och satstyper syftar alltså till språkets olika skikt. Fråga, påstående och uppmaning hör till språkets betydelseskikt och syftar till språkhandlingarna. Frågesats, påståendesats och uppmaningssats hör däremot till språkets lexikogrammatiska skikt och syftar till satstyperna. (Holmberg & Karlsson 2006: 46; Holmberg 2011: 101.) Språkhandlingens typiska uttryck är fria satser. För att skilja olika satstyper måste det identifieras subjekt och finit. (Holmberg 2011: 101.) I funktionell grammatik blir dessa två termer definierade utifrån hur de fungerar i interaktionen. Subjekt och finit gör satser öppna för respons. (Holmberg & Karlsson 2006: 37.) Subjektet utgör fästpunkten för respons. När det ställs en fråga, inbjuds lyssnaren eller läsaren att ge information med hänvisning till subjektet i fråga. När det gäller påståenden, är det en inbjudan för lyssnaren eller läsaren att ta emot informationen genom att fånga upp subjektet. Subjektet kan utgöras av ett kort ord som personliga pronomen. Detta är vanligt speciellt i informella samtal. Subjektet kan också bestå av en lång nominalgrupp något som är typiskt för specialiserade texter. (Holmberg & Karlsson 2006: 40–42.) Finitet förankrar satsen i tiden, något som krävs för att satsen ska kunna fungera i utbytet av information. Finitet utgörs av ett verb och svenska språket har två olika verbformer för att skapa finitets tidsförankring: preteritumböjning för dåtid och presensböjning för nutid. För att förankra satsen i framtid, behövs det ett extra verb i svenskan: kommer eller (obetonat) ska. De flesta verb som utgör finit har en dubbel betydelse eftersom de utöver tidsförankringen anger även vad som händer i satsen. Det finns dock två fall där verbet som finit inte har denna dubbla betydelse. Detta är fallet när finitet utgörs av ett temporalt verb (har/hade, ska/skulle, kommer att) eller av ett modalt verb (vill/ville, kan/kunde, få/fick, måste, lär, bör/borde, brukar/brukade, betonat ska/skulle). Finitet som utgörs av ett temporalt eller modalt verb följs av ett annat verb när det är fråga om temporal och modal användning av finitet. (Holmberg & Karlsson 2006: 43–45.) 27 Frågans grammatik kallas för frågesats. Denna grammatik ger lyssnaren eller läsaren möjlighet att snabbt förbereda sin respons. Huvudprincipen med frågesatsens grammatik är att subjektet kommer efter finitet. Det finns två olika slags frågor: öppna frågor och slutna frågor. Öppna frågor kan i princip få obegränsad mängd svarsalternativ medan slutna frågor begränsar svarsalternativen till ja eller nej. Den grammatiska skillnaden mellan öppna och slutna frågor är att den öppna frågan har ett frågeled framför finitet. Det finns öppna frågor som bryter mot principen om att finitet kommer före subjektet i en frågesats. Detta är fallet i frågor där subjektet efterfrågas. I dessa fall blir frågeledet subjekt såsom i frågan ”Vem tipsade dig om detta?”. (Holmberg & Karlsson 2006: 46–48.) Påståendesats är ofta den satstyp som dominerar i skrivna texter (Holmberg 2011: 102). Av alla språkhandlingar kräver påståendet minst responsdrag av lyssnaren eller läsaren men den är ändå ett utspelsdrag som kan antingen bekräftas eller ifrågasättas. Påståendesatsen är påståendets grammatik. Påståendesatsen har ingen fast följd när det gäller subjekt och finit, men det viktiga är att finitet kommer (några undantag bortsett) alltid som satsens andra led. Därför räknas svenskan som ett ”v2-språk” där förkortningen betyder att det finita verbet kommer på andra plats. Ett vanligt undantag från ”v2-regeln” är när flera på varandra följande satser har samma subjekt. Ingår dessa satser i samma satskomplex, utelämnas subjektet ofta i den senare satsen (Han tittade upp och __ såg mig). (Holmberg & Karlsson 2006: 49–51.) När det gäller uppmaningar är det fråga om utbyte av varor och tjänster till skillnad från de ovan beskrivna två språkhandlingarna som gällde utbytet av information. I utbytet av varor och tjänster är språkhandlingar mera knutna till talsituationens här och nu. Uppmaningarnas grammatik, uppmaningssatsen, utmärks av att den inleds av ett verb som står i imperativ. Uppmaningssatser har inget subjekt eller tidsförankrande finit något som innebär att lyssnaren inte förväntas säga något utan göra något. Uppmaningarna får dock ofta andra grammatiska uttryck. Uppmaningssatser används för det mesta i situationer där båda parterna är helt likvärdiga eller i situationer där den ena parten har ett tydligt maktöverläge. Om det i stället för det kongruenta uttrycket används grammatiska metaforer, finns det flera responsalternativ: i stället för 28 handlingen är även en verbal respons möjlig. Då blir uppmaningen ett utspelsdrag i de två olika utbytena samtidigt. (Holmberg & Karlsson 2006: 52–54.) Den sista språkhandlingen, erbjudandet, har inga kongruenta grammatiska uttryck. Erbjudandet måste i stället anges med grammatiska metaforer (se nästa avsnitt). Uppmaningssatsen kunde räknas som ett huvudalternativ men även påståendesatser och frågesatser kan användas för att uttrycka erbjudanden. Anledningen till att grammatiken för utbytet av varor och tjänster inte är lika utvecklad som den för utbytet av information är att detta utbyte handlar om ett utbyte av det materiella och språket har först och främst en ackompanjerande roll. (Holmberg & Karlsson 2006: 55–56.) 3.1.3 Modusmetafor Grammatiska val ses som ett sätt att skapa betydelse och vissa betydelser är enligt funktionella grammatiken så grundläggande att de har egna grammatiska uttryck, det vill säga kongruenta realiseringar. Detta är fallet när en påståendesats realiserar ett påstående, en frågesats realiserar en fråga och när en uppmaningssats realiserar en uppmaning. Grammatiken kan dock skapa även andra betydelser än bara grundläggande betydelser. Grammatiska metaforer handlar om att grammatiken också är med och ändrar dessa betydelser. Det finns två typer av interpersonella grammatiska metaforer: modusmetaforer och modalitetsmetaforer (se avsnitt 3.1.5). Det är fråga om en modusmetafor när modussystemets satstyper (påståendesats, frågesats och uppmaningssats) inte realiserar de språkhandlingar vars namn de bär. Till exempel frågesatsen ”Skulle du kunna skicka mig saltet?” realiserar faktiskt en uppmaning. Den funktionella grammatiken ser språkhandlingar som något i grunden socialt. (Holmberg 2011: 103.) Med begreppet grammatisk metafor finns en metodisk risk att det blir oklart hur metaforiska tolkningar av grammatiska val ska motiveras. Till exempel ”Du måste vara serviceinriktad” är en påståendesats som realiserar en uppmaning. Problemet är hur det kan motiveras att denna påståendesats inte realiserar ett påstående, utan en uppmaning. Den funktionella grammatiken har ett förslag om att kombinera tre analysperspektiv: 29 uppifrån, nerifrån och från sidan. Uppifrån är en språkhandling ett uttryck för relationen mellan skribent och läsare i situationskontexten. För att kunna tolka en sats som uppmaning måste relationen mellan skribent och läsare i den aktuella situationskontexten möjliggöra en sådan intervention. Nerifrån ses språkhandlingen som en lexikogrammatisk konstruktion. För att kunna tolka en sats som någon annan språkhandling än vad satsens modusval är måste det kunna pekas på hur andra lexikogrammatiska val stöder denna tolkning. Till exempel i satsen ”Du måste vara serviceinriktad” är dessa lexikogrammatiska val förpliktelsemodalitet med subjekt i andra person (”du måste”). Från sidan betraktad ses språkhandlingen som ett av flera drag i interaktionen. I samtal är de uttalade responsdragen viktiga för tolkningen. I texter måste det bara prövas vilka typiska responsdrag som är möjliga. (Holmberg 2011: 103–104.) Genom att pröva dessa tre analysperspektiv kan det i analysen hittas argument för att avgöra om språkhandlingar kan tolkas som modusmetaforer. Ofta ger alla perspektiv inte entydigt svar, något som är naturligt när själva begreppet grammatisk metafor bygger på en semantisk flertydighet. (Holmberg 2011: 105.) 3.1.4 Modalitet och modal bedömning Det kan hända att talaren eller skribenten inte är, eller vill verka vara, säker på sina påståenden eller för befallande i sina uppmaningar. Språkhandlingarna kan modifieras på olika sätt genom att använda modala verb eller interpersonella satsadverbial. Detta kallas för modalitet. I den systemisk-funktionella grammatiken analyseras modalitet som talarens eller skribentens sätt att välja någon av fyra betydelseskalor: sannolikhet, vanlighet, förpliktelse och villighet. Dessa modalitetsskalor delas in i tre grader: låg, medelhög och hög grad. Dessa betydelseskalor finns mellan en språkhandling utan modalitet och dess negerade motsats. Den onegerade språkhandlingen utan modalitet och dess negerade motsats bildar två poler och mellan dem finns modalitet, ett kontinuum av möjligheter mellan ja och nej. (Holmberg & Karlsson 2006: 58; Holmberg 2011: 105.) Detta exemplifieras i tablå 2. 30 Tablå 2. Modalitetens poler (Holmberg & Karlsson 2006: 59) negerad språkhandling, utan modalitet  MODALITET  onegerad språkhandling, utan modalitet Modalitetsval påverkar satsens interaktionella potential och detta är skälet till att modalitet ses som en interpersonell grammatisk resurs. De olika typerna av modalitet förekommer typiskt med olika språkhandlingar. Sannolikhet och vanlighet rör utbytet av information medan förpliktelse och villighet avser utbytet av varor och tjänster. Modalitetsval ändrar satsens interaktionella status, något som är tydligast vid modusmetaforer. Villighetsmodalitet till exempel förorsakar ofta att påståendesatser och frågesatser realiserar uppmaningar. (Holmberg & Karlsson 2006: 59; Holmberg 2011: 106.) Med sannolikhet anges hur säker talaren eller skribenten är i sina påståenden. Denna betydelseskala delas in i tre grader av sannolikhet med hjälp av svenskans modala verb. (Holmberg & Karlsson 2006: 60.) Detta framgår i tablå 3. Tablå 3. De tre graderna av sannolikhet (Holmberg & Karlsson 2006: 60) negerat SANNOLIKHET onegerat påstående, utan modalitet låg grad (tänkbart) medelhög grad (troligt) hög grad (säkert) påstående, utan modalitet Din ekonomi får sig inte en törn i dag. Din ekonomi kan få sig en törn i dag. Din ekonomi bör få sig en törn i dag. Din ekonomi måste få sig en törn i dag. Din ekonomi får sig en törn i dag. Med vanlighet får påståenden (eller frågor) en sådan modifiering att informationen som ges (eller krävs) gäller bara mer eller mindre ofta. Svenskan har endast två modala verb som fungerar på denna skala (brukar och kan). De tre modalitetsgraderna kan dock skiljas åt när dessa modala verb används tillsammans med interpersonella satsadverbial. (Holmberg & Karlsson 2006: 62.) Detta framgår i tablå 4. 31 Tablå 4. De tre graderna av vanlighet (Holmberg & Karlsson 2006: 62) negerat VANLIGHET onegerat påstående, utan modalitet låg grad (ibland) medelhög grad (vanligen) hög grad (alltid) påstående, utan modalitet Stenar tas inte bort under operationen. Stenar kan ibland tas bort under operationen. Stenar brukar ofta tas bort under operationen. Stenar brukar alltid tas bort under operationen. Stenar tas bort under operationen. Både vanlighetens och den först beskrivna sannolikhetens låga och medelhöga grad gör att även andra påståenden kan vara möjliga utan att dessa påståenden är i konflikt med varandra (Holmberg & Karlsson 2006: 61, 63). Vanlighetens och sannolikhetens höga grad för sin del, trots den höga graden, är mindre vanligt eller sannolikt än motsvarande sats utan modalitet. Halliday och Matthiessen (2004: 147) påpekar paradoxalt att man säger att man är säker endast då när man inte är det. Förpliktelse modifierar uppmaningar så att den som tilltalas blir mer eller mindre förpliktigad att lyda (Holmberg & Karlsson 2006: 63). Denna modalitetstyp illustreras i tablå 5. Tablå 5. De tre graderna av förpliktelse (Holmberg & Karlsson 2006: 63) negerat FÖRPLIKTELSE onegerat uppmaning, utan modalitet låg grad (tillåtet/möjligt) medelhög grad (rekommenderat) hög grad (nödvändigt) uppmaning, utan modalitet Fyll inte i en särskild blankett! Du kan fylla i en särskild blankett. Du bör fylla i en särskild blankett. Du ska fylla i en särskild blankett. Fyll i en särskild blankett! Som det framgår i tablå 5 har de uppmaningar som finns mellan de två polerna inte formen av uppmaningssatser. I stället är det påståendesatser som realiserar dessa uppmaningar. I sådana grammatiska metaforer går det ofta att finna 32 förpliktelsemodalitet. Hög grad av förpliktelse minimerar möjlighet för alternativa handlingar medan låg grad av förpliktelse ger utrymme för dem. Medan uppmaningssatsen har bara ett läge för att kräva handling, kan grammatiska metaforer variera graden av förpliktelse. Med grammatiska metaforer kan uppmaningarna även riktas till olika personer till skillnad från uppmaningssatsen som saknar subjekt. (Holmberg & Karlsson 2006: 63–64.) Den sista modalitetstypen är villighet och den handlar också om utbytet av varor och tjänster (Holmberg & Karlsson 2006: 65). I tablå 6 finns två erbjudanden och mellan dem villighetsmodalitet med dess tre grader. Svenskan har ingen speciell satstyp för erbjudande och därför är det inte klart hur de två polerna ska formuleras (Holmberg & Karlsson 2006: 65). Tablå 6. De tre graderna av villighet (Holmberg & Karlsson 2006: 65) negerat VILLIGHET onegerat erbjudande, utan modalitet låg grad (beredd) medelhög grad (villig) hög grad (angelägen) erbjudande, utan modalitet Nej, ni får inget nationellt mål för försäljningen av förnybara bränslen! Vi kan sätta upp ett nationellt mål för försäljningen av förnybara bränslen. Vi vill sätta upp ett nationellt mål för försäljningen av förnybara bränslen. Vi ska sätta upp ett nationellt mål för försäljningen av förnybara bränslen. Varsågod! Här får ni ett nationellt mål för försäljningen av förnybara bränslen! I tablå 7 kompletteras och illustreras sammanfattningsvis vanliga modala verb enligt modalitetstypen och modalitetsgraden. 33 Tablå 7. Vanliga modala verb och deras funktion på olika modalitetsskalor (Holmberg & Karlsson 2006: 67) LÅG GRAD MEDELHÖG GRAD HÖG GRAD sannolikhet kan, lär bör ska, måste vanlighet kan brukar brukar förpliktelse kan, får bör ska, måste, behöver villighet kan vill ska, måste Som även tablå 7 visar måste man ta hänsyn till hela satsens betydelse i sin kontext eftersom några modala verb som kan, bör, ska och måste kan uttrycka olika modalitetstyper. Slipper är ett modalt verb som inte passar in i uppställningen. Detta verb uttrycker förpliktelse, men med verbet slipper blir skalan negerad. (Holmberg & Karlsson 2006: 67.) I tablå 8 finns en sammanfattning av vanliga interpersonella satsadverbial. Tablå 8. Vanliga interpersonella satsadverbial och deras funktion på olika modalitetsskalor (Holmberg & Karlsson 2006: 68) LÅG GRAD MEDELHÖG GRAD HÖG GRAD sannolikhet möjligen, nog, kanske, eventuellt förmodligen, antagligen, troligen, sannolikt med stor sannolikhet, säkert, garanterat, bergis vanlighet ibland, tillfälligtvis ofta, oftast, vanligtvis, mestadels alltid förpliktelse gärna helst villighet gärna helst I tablå 8 syns att förpliktelse och villighet kan uttrycka modalitet bara begränsat. Även bland de interpersonella satsadverbialen finns sådana som fungerar på negerade modalitetsskalor. Sådana är till exempel knappast (hög negerad sannolikhet), sällan 34 (medelhög negerad vanlighet) och aldrig (hög negerad vanlighet). (Holmberg & Karlsson 2006: 67–68.) Det finns också satsadverbial som uttrycker interpersonella betydelser men som inte bedömer modalitet. Funktionen hos dessa interpersonella satsadverbial kallas modal bedömning. Interpersonella satsadverbial kan till exempel bedöma om det som uttrycks i satsen är bra eller dåligt (talarattityd), om det utgör en egen åsikt (individualitet), om det bör ges en speciell emfas eller inte (intensitet), eller det kan handla om en bedömning av hur något ska placeras in i tiden i relation till talsituationen och dess förväntningar (relativ tid). En utredning av svenskans interpersonella satsadverbial saknas ur den systemisk-funktionella grammatikens perspektiv. (Holmberg 2011: 107.) I tablå 9 finns några exempel på detta system. Tablå 9. Exempel på modal bedömning med interpersonella satsadverbial (Holmberg 2011: 107) Typ av modal bedömning Subkategori Typiska interpersonella satsadverbial Talarattityd Positiv lyckligtvis, tack och lov Negativ tyvärr, oturligt nog Individualitet för min del, personligen Intensitet Förstärkning absolut, tveklöst, bannemej Försvagning nästan, liksom I enlighet med förväntan naturligtvis, förstås I strid med förväntan faktiskt, minsann, verkligen Relativ tid I förhållande till tal- situationen då, nu, snart I strid med förväntan fortfarande, redan, plötsligt 3.1.5 Modalitetsmetafor Utöver modala verb och interpersonella satsadverbial finns det även andra grammatiska möjligheter att uttrycka modalitet och modal bedömning. Modusmetafor (se avsnitt 3.1.3) var den ena typen av interpersonell grammatisk metafor; den andra heter 35 modalitetsmetafor. Grad av modalitet och modal bedömning innebär alltid en bedömning. Denna bedömning blir endast implicit i satser med modala verb eller interpersonella satsadverbial, men detta räknas som det kongruenta sättet att ange modalitet och modal bedömning. Ett argument för detta är att både modala verb och interpersonella satsadverbial anger modaliteten direkt i den sats som modifieras. Modalitetsmetafor innebär att modaliteten uttrycks i en sats som föregår den sats som modifieras, och på detta sätt utnyttjar modalitetsmetaforer ideationell grammatik för att ange interpersonella betydelser. Modalitetsmetafor möjliggör framhävandet eller undertryckandet av den som gör bedömningen. Dessa två typer av modalitetsmetaforer heter subjektiv respektive objektiv modalitetsmetafor. (Holmberg & Karlsson 2006: 67, 69; Holmberg 2011: 108.) I subjektiv modalitetsmetafor syns talaren eller skribenten som subjekt i den inledande satsen (Holmberg 2011: 108). Detta syns till exempel i följande sats som är hämtad från mitt analysmaterial: ”Men jag tror att alla är inte så glada efter som t.ex. bilen startar inte”. Vid subjektiva modalitetsmetaforer utgör den inledande satsen ideationellt ofta en mental (jag tror…) eller verbal (jag föreslår…) process. Mentala processer handlar om att uppleva medan verbala processer handlar om att säga (Karlsson 2011: 25). För dessa processtyper är det typiskt att de kan anföra tanke eller tal. Subjektiva modalitetsmetaforer lånar in denna anföringsgrammatik för att binda upplevaren eller talaren i anföringssatsen med den bedömning som anges i den anförda satsen. (Holmberg 2011: 108.) Objektiv modalitetsmetafor framställer bedömningen mera som ett faktum och har därmed det som subjekt i den inledande satsen. Ideationellt är denna sats typiskt en relationell process. (Holmberg 2011: 108.) Relationella processer handlar om att ha eller vara (Karlsson 2011: 25). Relationella processer kan konstrueras så att inbäddad sats blir bärare av ett attribut (Holmberg 2011: 108). Den objektiva modalitetsmetaforen skulle lyda ”Det är troligt att alla inte är så glada” där det döljs vem som gör bedömningen. Det kongruenta alternativet skulle lyda ”Alla är troligen inte så glada” där modaliteten uttrycks med ett interpersonellt satsadverbial. 36 En mera korrekt term för subjektiva och objektiva modalitetsmetaforer skulle egentligen vara metaforer för modal bedömning. Det finns mycket modala bedömningar utanför modalitetsskalorna som också går att uttrycka med samma slags metaforik. ”Jag tycker att rosa är ok som väggfärg” är ett exempel på ett metaforiskt uttryck för individualitet. (Holmberg 2011: 109.) 37 4 ANALYS AV MODALITET I ELEVUPPSATSERNA I detta kapitel kommer jag att redogöra för resultaten från analys av modalitet i elevuppsatserna. Jag kommer att behandla varje modalitetstyp en åt gången. Först presenteras de modalitetstyper som rör utbytet av varor och tjänster: förpliktelse och villighet och därefter följer en presentation av de modalitetstyper som rör utbytet av information: vanlighet och sannolikhet. Jag kommer att jämföra de olika årskurserna vid behandlingen av respektive modalitetstyp. Först presenteras de kvantitativa resultaten i form av tabeller och därefter följer den kvalitativa genomgången av resultaten. 4.1 Förpliktelse När det gäller modalitetstypen förpliktelse förekommer det endast modala verb i uppsatserna i årskurserna 3, 6 och 9. Det förekommer alltså inga interpersonella satsadverbial i materialet. I min analys av modalitetstypen förpliktelse kommer jag att utgå från de modala verb som eleverna har använt i sina uppsatser. Dessa modala verb och deras antal och andel av de ord som uttrycker förpliktelse finns samlade i tabell 2. Dessutom förekommer det en inkongruent realisering av förpliktelse som också finns med i tabell 2 och har räknats med i förekomsten av förpliktelse tillsammans med de kongruenta alternativen. 38 Tabell 2. Antalet och andelen modala verb som uttrycker förpliktelse i årskurserna 3, 6 och 9 åk 3 kan får ska måste sammanlagt 56 4 7 14 81 69 % 5 % 9 % 17 % 100 % åk 6 kan får ska måste sammanlagt 94 2 4 18 118 80 % 2 % 3 % 15 % 100 % åk 9 kan får ska måste behöver modalitets- metafor sammanlagt 48 2 2 21 1 1 75 64 % 3 % 3 % 28 % 1 % 1 % 100 % Som det framgår i tabell 2 förekommer det fyra olika modala verb i uppsatserna skrivna av eleverna i årskurs 3 och 6. De modala verben kan och får representerar låg grad av förpliktelse medan ska och måste representerar hög grad av förpliktelse. Utöver dessa fyra modala verb förekommer det i årskurs 9 även verbet behöver som uttrycker hög grad av förpliktelse. Dessutom förekommer det en modalitetsmetafor i årskurs 9. Det finns inga representanter för medelhög grad av förpliktelse. Det modala verbet kan är klart dominerande i alla undersökta årskurser. Av alla uttrycken för förpliktelse utgör verbet kan 69 procent i årskurs 3, 80 procent i årskurs 6 och 64 procent i årskurs 9. Den stora mängden av kan kan förklaras med att de kan-verb som förekommer i betydelsen ”det är möjligt” har blivit kategoriserade som låg grad av förpliktelse. I exemplen (1)–(6) förekommer det modala verbet kan i denna betydelse. (1) Vatnet plir iss och där kaman skida. (åk 3) (2) När de är jätte starkt is so kan man gå skrinna (åk 3) (3) Ibland är det så tjockt att man kan gå på det. (åk 6) (4) På vintern kan man gå och vinterbada i havet. Man gör en hål i isen och då kan man gå och bada. (åk 6) (5) Det är roligt om det är vinter och tillräckligt snö och kallt, så att man kan åka skidor eller skridskor (åk 9) (6) Människorna kan göra många saker, som dom inte kan göra på sommaren. Många vinter sport behöver snön och vinter. Man kan åka skridsko, skida och mycke mera. (åk 9) 39 I exemplen (1)–(6) används det modala verbet kan i betydelsen ”det är möjligt”. Det är vintern med dess is, snö och kyla som gör det möjligt att utöva olika slags vinteraktiviteter. I exemplen (1)–(6) har eleverna explicit uttryckt vad som behövs för att kunna utöva vissa aktiviteter. I exemplen (1) och (2) har eleverna i årskurs 3 explicit uttryckt att det är ”iss” och ”jätte starkt is” som behövs för att kunna skida respektive skrinna. I exemplet (3) från årskurs 6 skriver eleven om isen som måste vara tillräckligt tjock för att man ska kunna gå på den. I exemplet (4) från årskurs 6 behöver man göra ”en hål i isen” för att kunna ”vinterbada i havet”. I exemplen (5) och (6) från årskurs 9 har eleverna explicit uttryckt att det behövs ”tillräckligt snö och kallt” respektive ”snön och vinter” för att kunna utöva vissa vinteraktiviteter. I exemplen (7)–(10) har det modala verbet kan också använts i betydelsen ”det är möjligt” men i exemplen (7)–(10) kommer det mera implicit fram att vintern är en förutsättning för vissa aktiviteter. (7) Man kan göra snö gubbar och snöbollar. Man kan skrinna och skida. (åk 3) (8) Man kan inte ens sykla. (åk 3) (9) På vinter kan man också åka skidor eller slalom. (åk 6) (10) Man har många olika saker i Finland vad man kan göra på vintern men inte på sommaren. Till exempel kan man åka slalom och snowboard på fjällen i Lappland, man kan åka med skriddskor också ute och man kan leka i snön. (åk 9) I exemplet (7) från årskurs 3 finns det ingen explicit förklaring till varför man kan göra de aktiviteter som eleven har skrivit om. I exemplet (8) har eleven från årskurs 3 skrivit om vad som inte går att göra på vintern. I exemplet (8) finns det inte heller någon explicit förklaring till varför man inte kan cykla. Den naturligaste tolkningen är att vintern med dess snö och is gör det mera eller mindre omöjligt att cykla. En annan tolkning kunde vara att det är föräldrarna som förbjuder cyklandet under vintern för att det kan vara farligt att cykla då. I detta fall skulle det handla mera om att man blir förpliktigad att lyda en uppmaning om att inte cykla, snarare än att det inte är möjligt att cykla. Då skulle det modala verbet får emellertid vara ett mera naturligt val. 40 I exemplet (9) från årskurs 6 kommer det också endast implicit fram varför det är möjligt att utöva vissa aktiviteter. Eleven nämner dock ”på vinter” som kan fungera som en mindre utförlig förklaring. I exemplet (10) från årskurs 9 räknar eleven upp aktiviteter som man bara kan göra på vintern. Det modala verbet kan förekommer även i mera förpliktande betydelse, fast i betydligt mindre utsträckning än i betydelsen ”det är möjligt”. I exemplen (11)–(13) har kan en förpliktande karaktär. (11) är kan mann inte vara med sorts och t-sjorta här moste man sälla mycket på om man gor ute. (åk 3) (12) Människan kan int gå mer ute med T-skjorta eller shorts för det är så kalt, vi most klä på oss mycket varmt […]. (åk 6) (13) Man kan inte gå ut bara med en t-skjorta. Alla måst ha en varm jacka och mössan på. (åk 9) Exemplen (11)–(13) från respektive årskurs belyser en typisk användning av kan med en förpliktande karaktär. I exemplen (11)–(13) används kan i en negerad sats följd av en annan sats med det modala verbet måste. I exemplen (11)–(13) beskrivs hur man inte kan vara ute om man har för lite kläder på sig och efter det beskrivs hur man måste agera i stället. Det handlar egentligen om att uttrycka samma innehåll på två olika sätt. Det modala verbet kan representerar låg grad av förpliktelse medan måste representerar hög grad av förpliktelse. Verbet kan förekommer dock i en negerad sats och uttrycker egentligen lika stark grad av förpliktelse som verbet måste: man kan inte om man inte vill frysa ihjäl; man måste om man inte vill frysa ihjäl. Det finns även andra exempel där det modala verbet kan förekommer i förpliktande betydelse. Exemplet (14) är från årskurs 3. (14) Kan du kåmma yt. Ja det kan jag. (åk 3) I exemplet (14) från årskurs 3 handlar det om en dialog. I exemplet förekommer båda kan i betydelsen ”det är tillåtet”: ”Är det tillåtet för dig att komma ut? Ja, det är tillåtet 41 för mig.” Det handlar om en låg grad av förpliktelse. Exemplet (15) nedan är från årskurs 6. (15) Man kan göra snögubbar och snobollar och leka snökrig fast inte på skolan. Det är inte tillåtet. (åk 6 ) Exemplet (15) från årskurs 6 är intressant på det sättet att jag inte har analyserat det som representant för modalitetstypen förpliktelse för den delen av uttrycket som uttrycker faktisk förpliktelse. Exemplet är dock värt att diskutera. Det första, explicita modala kan förekommer i betydelsen ”det är möjligt”. Därefter är det modala verbet kan endast underförstått. Om det modala verbet kan skulle upprepas, kunde exemplet (15) lyda: ”Man kan leka snökrig fast inte i skolan kan man göra det.” I detta fall skulle den senare förekomsten av kan uttrycka förpliktelse. Det skulle handla om kongruent realisering av förpliktelse. Exemplet (15) fortsätter dock i följande mening med uttrycket ”Det är inte tillåtet”. Det naturligare alternativet skulle således lyda: ”Man kan leka snökrig fast i skolan är det inte tillåtet att man leker snökrig.” I detta fall skulle det handla om inkongruent realisering av förpliktelse. I exemplet (15) är förpliktelsen dock endast underförstådd och kan inte fångas av analysen. Det sista exemplet på det modala verbet kan är från årskurs 9. (16) Vintern skapar en del problem, som att man måst byta bilarnas däck så att man kan köra på den hala marken. (åk 9) Exemplet (16) kan få två olika tolkningar. Den ena tolkningen handlar om tillåtelse och den andra om möjlighet. I det första alternativet ska man ha vinterdäck för att kunna köra på vintern eftersom lagen säger så; det är inte tillåtet att köra utan vinterdäck under en viss tidsperiod enligt lagen. Det andra möjliga alternativet handlar om möjlighet: det är inte möjligt att köra utan vinterdäck på vintern eftersom det är så halt att man kan till exempel köra i diket. Det andra modala verbet som representerar låg grad av förpliktelse är verbet får. Detta modala verb förekommer ytterst sällan i materialet. I årskurserna 3 och 6 är verbet får 42 minst representerat av de verb som förekommer i materialet. I dessa årskurser utgör verbet får 5 respektive 2 procent av de förekommande modala verben. I årskurs 9 utgör verbet får 3 procent men är inte det minst representerade verbet för förpliktelse. I årskurs 3 förekommer det modala verbet får fyra gånger. Dessa verb återges i exemplen (17)–(20). (17) Men hösten sen är jete roligt när lövänä falar ner på tredena sen få man plåka di och jära en fin tavla. (18) då får man också setta en julgran. (19) Så får man också göra Pepparkakor Och pepparkakshus. (20) Skolan kåstar mycket och bara några barn får gå i skolan. I exemplen (17)–(20) förekommer det modala verbet får i betydelsen ”det är tillåtet”. Det handlar om låg grad av förpliktelse. I exemplen (17)–(19) är det främst årstiden som gör det lämpligt eller möjligt att utföra aktiviteter beskrivna i exemplen. I exemplet (20) är det fattigdomen i landet som leder till att inte alla barn har möjlighet att gå i skolan. I årskurs 6 förekommer det modala verbet får två gånger. I exemplen (21) och (22) återges dessa verb. (21) […] om du kommer nån gång till Finland på vinter får du inte sätta tummen till nån stolp när det är kalt för att annas blir den fast dit […]. (22) På våren får man absolut inte gå på isen för den kan gå sönder och man kan drukna. I årskurs 6 förekommer det modala verbet får endast i negerade satser som exemplen (21) och (22) visar. Enligt SAG (1999: 288) står det deontiska hjälpverbet får inom satsnegationens räckvidd. Jannika Lassus konstaterar i sin doktorsavhandling (2010: 210) att den deontiska betydelsen sammanfaller med modalitetstypen förpliktelse i den systemisk-funktionella grammatiken. Eftersom verbet får står inom satsnegationens räckvidd står inte får för ”inte tillåtet att” (SAG 1999: 288). Exemplet (21) skulle således lyda ”Det är inte så att det är tillåtet att du sätter tummen till nån stolp”. I exemplet (22) förstärks förbudet med adverbialet absolut: ”Det är absolut inte tillåtet att man går på isen”. Även om det modala verbet får representerar låg grad av förpliktelse 43 blir man starkt förpliktigad att lyda uppmaningen genom att adverbialet absolut används. Även i årskurs 9 förekommer det modala verbet får två gånger. Förekomsten av verbet får presenteras i exemplen (23) och (24). (23) I dem kastar man en mandel och den som hittar den får önska eller någon liten present. (24) Dom får bygga snögubbar och åka i pulkbacken. I exemplet (23) används det modala verbet får i betydelsen ”det är tillåtet”: det är tillåtet för den, och bara för den, som hittar en mandel att önska någonting. I exemplet (24) förekommer verbet får mera i betydelsen ”det är möjligt” eftersom de handlingar som beskrivs i exemplet förutsätter snö. Det modala verbet ska representerar hög grad av förpliktelse. Det förekommer i uppsatserna i alla årskurserna men inte i överflöd. Både i årskurs 6 och i årskurs 9 utgör verbet ska tre procent av de verb som uttrycker förpliktelse. I årskurs 3 utgör verbet ska däremot nio procent. I årskurs 3 förekommer det modala verbet ska sju gånger. Tre av dessa verb förekommer i en och samma uppsats. Användningen av verbet ska illustreras i exemplen (25)–(29). (25) Människan ska kle pra att dom inte fryser. (26) När är vinter så ska man hasej mycket påsej kläder. (27) […] på vinter är det så kallt att människan ska ochså ke på mera en vinttern. (28) Om vi skulle gå ut so skall vi tar bra jacka och ute buxor vanttar, skor och mössan. (29) Vart ska jag titta sa mamma. Du ska titta yt. Aa! ska jag titta på dendä vedret. Det modala verbet ska representerar hög grad av förpliktelse. Exemplen (25)–(28) handlar alla om användningen av kläder på vintern: man blir starkt förpliktigad att 44 använda mera kläder på vintern. I exemplet (28) används det skall i stället för ska. Den förpliktande karaktären är dock lika stark i varje exempel. I exemplet (29) är det fråga om en dialog. I varje ska ingår det utöver en hög grad av förpliktelse även en framtidsbeteckning. Enligt SAG (1999: 289) är ska en typ av de intentionella hjälpverben. I årskurs 6 förekommer det modala verbet ska fyra gånger. Dessa verb återges i exemplen (30)–(33). (30) Skidning och skridskoåkning är populära saker, men det ska vara mycket snö och minusgrader att man kan göra dem. (31) Och då ska man ha i bilen vinterhjul, att hjulen inte glider på isiga gatan. (32) Marken blir full av snö och is och då skall man vara försiktig. (33) Obs: du ska icke äta snö för du kan bli sjuk. Genom det modala verbet ska blir man starkt förpliktigad att lyda uppmaningen. I exemplen (30)–(33) handlar det om krav och nödvändighet: ”det är nödvändigt att det är mycket snö”, ”kravet är att man har vinterdäck”, ”kravet är att man är försiktig”. I exemplet (30) gäller kravet omständigheterna medan i exemplen (31) och (32) krävs det en viss handling av någon. I exemplet (33) förekommer det modala verbet ska i en negerad sats och läsaren tilltalas direkt genom användningen av det personliga pronomenet du: ”kravet är att du inte äter snö”. Uppmaningen riktar sig således till läsaren. Enligt SAG (1999: 288) står det deontiska hjälpverbet ska utom satsnegationens räckvidd. I årskurs 9 förekommer verbet ska endast två gånger. Användningen av detta verb återges i exemplen (34) och (35). (34) Om rättipää erittää mörda dej du ska sköta han med Uzi […]. (35) och de doligaste är det att den är för long och marken är liukas och när man ska klä sig so mycket på. I exemplet (34) riktas uppmaningen till läsaren genom att använda det personliga pronomenet du. Läsaren blir starkt förpliktigad att lyda uppmaningen. I exemplet (35) 45 beskrivs det som är dåligt med vintern: det dåliga är att det är nödvändigt att ha mycket kläder på sig. Det andra modala verbet som representerar hög grad av förpliktelse är verbet måste. Detta verb förekommer i alla årskurser och är dessutom det näst vanligaste modala verbet för att uttrycka förpliktelse i var och en av årskurserna. I årskurs 3 utgör verbet måste 17 procent av alla uttryck för förpliktelse. I årskurs 6 är motsvarande siffra 15 procent. I årskurs 9 utgör verbet måste däremot 28 procent. I årskurs 3 förekommer det modala verbet måste 14 gånger. I exemplen (36)–(40) används verbet måste. (36) Man most sätta mycket kläder på sei. (37) Människan måst ha mycke på sig för att det är så kalt. (38) Mamma sa att i vinter på finland är jette kalt och där för måste man ha mucke gleder tilexsemppel en: skorta och buksor och en jacka och strumppor. (39) Här e so kallt att om man sätter hand till non stolp so ben blir fast bär och moste man bra kanska hort att ben kommer bort där. (40) alla barnen måste gå i jobb att famili får mat och pennar. I årskurs 3 används det modala verbet måste till stor del för att beskriva att det är nödvändigt att använda mera kläder på vintern. Exemplen (36)–(38) handlar om användningen av kläder. I exemplet (37) finns det en explicit förklaring till varför man måste ha mera kläder på sig (”för att det är så kalt”). I exemplet (38) är det skribentens mamma som kräver att man använder mera kläder på vintern. Exemplen (39) och (40) är de två enda exemplen i årskurs 3 som inte gäller användningen av kläder. Även i dessa exempel handlar det om nödvändighet att utföra en viss handling. I årskurs 6 används det modala verbet måste totalt 18 gånger. Även i årskurs 6 används måste till stor del för att beskriva nödvändigheten att använda mera kläder på vintern. I årskurs 6 förekommer måste dock sju gånger även i andra kontexter. Detta illustreras i exemplen (41)–(44). 46 (41) Sen måst man skrapa på morgonen glaserna i bilen för att dom var så full av is. (42) Man måst endå vara försiktig att isen inte går sönder och man inte druknar. (43) En sak är lite dumt i slalom, man måste ha hjelmen på sig om man faller, att man inte stötar sin huvud. (44) Björnen, som sover över vintern måste äta jätte mycket på sommaren och på hösten […]. I exemplen ovan handlar det om hög grad av förpliktelse. I exemplen (41)–(43) blir människorna starkt förpliktigade att agera på ett visst sätt på vintern. I exemplet (44) är det däremot björnen som förpliktelsen gäller. I exemplet (41) måste man skrapa bilrutorna eftersom det är en förutsättning för att man överhuvudtaget ska kunna se ut när man sitter i bilen. I exemplet (42) är det nödvändigt att vara försiktig för att det finns en möjlighet att isen går sönder. I exemplet (43) beskrivs tvånget att ha hjälmen på sig när man åker slalom så att man inte skadar huvudet om det skulle hända så att man faller. I exemplet (44) beskrivs att det är nödvändigt för björnen att äta mycket före vintersömnen för att ha tillräckligt med energi för hela vintern. I årskurs 9 förekommer det modala verbet måste 21 gånger. Även i årskurs 9 är verbet måste populärt för att beskriva klädseln på vintern. Verbet måste förekommer i denna kontext i 13 av fallen. I exemplen (45)–(48) återges andra kontexter där verbet måste förekommer. (45) Vi fryser på rasterna men vi måste gå ut. (46) På vintern blir människorna kanske ”lite” aggressivare för att dom börjar hata dom som är orsaken till att de måste vara ute. (47) Vintern skapar en del problem, som att man måst byta bilarnas däck […]. (48) Då är det mycket halt och många människor måste åka till hälsocentralen när de har fallit omkull och till exempel brutit armen. I exemplen (45) och (46) är det en utomstående auktoritet som gör skribenten och andra människor förpliktigade att vistas utomhus på vintern fast det inte verkar vara önskvärt enligt skribentens åsikt. I exemplen (47) och (48) är det däremot omständigheterna som förorsakar (47) eller har förorsakat (48) att man måste agera på ett visst sätt. 47 Det modala verbet behöver representerar hög grad av förpliktelse tillsammans med de ovan beskrivna ska och måste. Verbet behöver förekommer som modalt verb endast en gång i materialet. Detta modala verb återges i exemplet (49). (49) Då behöver man ligga på sängen ett par dagar. Exemplet (49) är från årskurs 9. Genom användningen av verbet behöver blir man starkt förpliktigad att lyda uppmaningen. Det förekommer bara en grammatisk metafor för förpliktelse i materialet. Denna modalitetsmetafor återges i exemplet (50). (50) När det blir is är det mycket lätt att falla på marken, men därför är det viktigt att man har bra skor. Exemplet (50) är från årskurs 9 och det är fråga om en objektiv modalitetsmetafor där den som kräver döljs genom att ha det som subjekt i den extra satsen. Den förpliktelse som modalitetsmetaforen i exemplet uttrycker kan tänkas vara av medelhög grad: handlingen är rekommenderad. Tabell 2 som har presenterats i början av detta avsnitt visar hur många modala hjälpverb eleverna använder i sina uppsatser samt deras procentandel. Dessa siffror är dock inte jämförbara mellan de olika tre årskurserna. I tabell 3 har jag räknat hur många modalitetsuttryck som förekommer per 100 ord i uppsatserna. Tabell 3. Antalet modalitetstypen förpliktelse/100 ord i årskurserna 3, 6 och 9 åk 3 åk 6 åk 9 2,4 1,7 1,1 Tabell 3 visar att ju yngre eleverna är desto mera använder de modalitetsuttryck för förpliktelse i sina uppsatser. Eleverna i årskurs 3 har 2,4 modalitetsuttryck per 100 ord, 48 eleverna i årskurs 6 har 1,7 och eleverna i årskurs 9 har endast 1,1. Eleverna i årskurs 3 använder således över dubbelt så många modalitetsuttryck för förpliktelse som eleverna i årskurs 9. Skillnaderna verkar inte stora men det handlar bara om en enda typ av modalitet. 4.2 Villighet Modalitetstypen villighet är ytterst föga representerad i mitt material. Det förekommer endast två olika modala verb och inte alls några interpersonella satsadverbial i materialet. Dessa modala verb och deras antal och andel återges i tabell 4. Tabell 4. Antalet och andelen modala verb som uttrycker villighet i årskurserna 3, 6 och 9 Som det framgår i tabell 4 är det de modala verben kan och vill som förekommer i materialet i var och en av årskurserna. Det modala verbet kan representerar låg grad av villighet medan det andra modala verbet vill representerar medelhög grad av villighet. Det modala verbet kan förekommer sammanlagt sex gånger i uppsatserna skrivna av språkbadseleverna i årskurserna 3, 6 och 9. I årskurs 3 förekommer verbet kan två gånger och de ingår i en och samma uppsats. Detta återges i exemplet (51). åk 3 kan vill sammanlagt 2 7 9 22 % 78 % 100 % åk 6 kan vill sammanlagt 3 3 6 50 % 50 % 100 % åk 9 kan vill sammanlagt 1 3 4 25 % 75 % 100 % 49 (51) Sen sätter vi dem bara påsej och sen gör man av stenar ögon och mun och av en morot kan man göra näsa. Man kan sätta till den en mössa och en halsduk. I exemplet (51) beskrivs hur man brukar bygga en snögubbe. De två första faserna av att bygga en snögubbe presenteras som fakta men i beskrivningen av de två senare faserna används verbet kan. Det är inte helt oproblematiskt att kategorisera verbet kan i denna kontext som representant av modalitetstypen villighet. Den kunde till exempel ses som representant för låg grad av vanlighet (”av en morot kan man ibland göra näsa. Man kan ibland sätta till den en mössa och halsduk.”). Det handlar dock om utbytet av varor och tjänster, det vill säga det är fråga om en handling som utförs och därför har verbet kan i denna kontext blivit kategoriserat som låg grad av villighet. Det handlar inte om en nödvändighet eller förpliktelse utan skribenten erbjuder en möjlighet att utföra handlingen i fråga om man så vill. I årskurs 6 förekommer det modala verbet kan tre gånger och precis som i årskurs 3 förekommer verbet kan även i årskurs 6 i en och samma uppsats. Förekomsten av verbet kan i årskurs 6 återges i exemplet (52). (52) Om du tycker om gymnastik, så vi kan gå och skida här. Du kan låna mina skidor. Eller så kan vi gå till skridsko-banan. I exemplet (52) handlar det om ett erbjudande där verbet kan används. Skribenten tilltalar läsaren genom användningen av det personliga pronomenet du och erbjudandet riktar sig således till läsaren. Läsaren erbjuds även alternativa handlingar att välja emellan. Genom användningen av verbet kan betecknar skribenten att hen är beredd att utföra de nämnda aktiviteterna med läsaren när hen besöker Finland om hen så vill. I årskurs 9 förekommer det modala verbet kan en gång. Detta återges i exemplet (53). (53) Du kunde ju komma med din familj och titta hur Finlands vinter ser ut! 50 I exemplet (53) erbjuds läsaren möjlighet att besöka Finland för att se hur vintern i Finland ser ut. Det finita verbet i preteritum (kunde) tillsammans med det interpersonella satsadverbialet ju gör erbjudandet artigt vilket minskar kravet på läsaren att acceptera erbjudandet. Det andra modala verbet för att uttrycka villighet i materialet är verbet vill. I årskurs 3 förekommer detta verb sju gånger. Förekomsten återges i exemplen (54)–(59). (54) En dag sa Marjas mamma att vill du veta om finland? Marja sa klart vill jag. (55) Ja jag vill vara först katt säger Sebbe. (56) katten vill vara ine. (57) Djur vill var ine helre en ute […]. (58) Markken blir vitt därför att snön kommer till markken så kan man göra snöbollar, snögubber och vad man vill att göra fron snö. (59) En gång hadde kommit en flicka från Australien som var språksbadelev och hadde kommit till finland och ville lära sig. I exemplet (54) är det fråga om en dialog. I dialogen frågar mamma om Marja vill veta om Finland. Genom att använda det modala verbet vill visar mamma att hon är villig att berätta om Finland. Det handlar om medelhög grad av villighet. Det personliga pronomenet du hänvisar till Marja och frågan är riktad till henne. Marja visar sin villighet att veta om Finland genom att upprepa verbet vill och villigheten framhävs ytterligare genom användningen av adverbialet klart. I exemplet (55) är det också fråga om en dialog. Det är Sebbe i dialogen som gör ett erbjudande och visar sin villighet att ”vara först katt” genom att använda verbet vill. I exemplen (56) och (57) beskriver skribenterna djurens beteende; de är villiga att hålla sig inomhus på vintern. I exemplet (58) beskriver skribenten att det är möjligt att forma olika saker av snö enligt egen vilja. I exemplet (59) handlar det om en persons vilja att lära sig och det är fråga om en medelhög grad av villighet. Modalitetstypen villighet rör utbytet av varor och tjänster och förekommer typiskt i satser som realiserar ett erbjudande. I exemplet (59) samt i exemplen (56) och (57) är det dock inte fråga om ett erbjudande utan det handlar om utbytet av information där skribenten beskriver någons villighet. 51 I årskurs 6 förekommer det modala verbet vill tre gånger. Denna förekomst återges i exemplen (60)–(62). (60) Om man vill fiska på vintern, kan man göra en hål i isen och fiska genom den. (61) Också halsduk är viktig om man vill inte bli sjuk. (62) Några människor går till någon land var är varmt för de vill inte ha kalt. I exemplet (60) förekommer villighetsmodalitet i en villkorsbisats: om man är villig att utföra handlingen i fråga, kan man göra så som skribenten föreslår. I exemplet (61) förekommer villighet i en negerad villkorsbisats: om man inte är villig att drabbas av en sjukdom, bör man följa skribentens anvisningar om klädseln. Även i exemplet (62) förekommer det modala verbet vill i en negerad sats. Det handlar om medelhög grad av villighet att inte ”ha kalt”. I årskurs 9 förekommer det modala verbet vill tre gånger. Detta återges i exemplen (63)–(65). (63) ”Jag vill gå till Pakistan med en Hornet” (64) En del folk vill kanske inte ännu kalla det här vinter, men nu är det faktiskt vinter, så tycker jag. (65) ”Om du vill se snö och Finland som det var 1000 år sedan, fatill Sverige I exemplet (63) visar skribenten sin villighet att utföra den nämnda aktiviteten. Det handlar om medelhög grad av villighet. I exemplet (64) beskriver skribenten människornas möjliga ovillighet att vara av samma åsikt med hen. Det modala verbet vill förekommer i en negerad sats. I exemplet (65) förekommer det modala verbet vill i en villkorsbisats. Det handlar om en dialog där talaren uppmanar lyssnaren att agera på ett visst sätt om lyssnaren har den villighet som beskrivs i villkorsbisatsen. I tabell 5 nedan presenteras hur många modalitetsuttryck som förekommer per 100 ord i uppsatserna i årskurserna 3, 6 och 9. 52 Tabell 5. Antalet modalitetstypen villighet/100 ord i årskurserna 3, 6 och 9 åk 3 åk 6 åk 9 0,3 0,09 0,06 Tabell 5 visar att ju yngre eleverna är desto mera förekommer det modala verb för att uttrycka villighet i deras uppsatser. I årskurs 3 förekommer det 0,3 modala verb per 100 ord och i årskurserna 6 och 9 är motsvarande siffra 0,09 respektive 0,06. Modalitetstypen villighet är ytterst föga representerad i materialet men eleverna i årskurs 3 använder dock fem gånger mera modala verb för att uttrycka villighet än eleverna i årskurs 9. Skillnaden mellan årskurs 3 och årskurs 6 är ännu mindre. 4.3 Vanlighet När det gäller modalitetstypen vanlighet förekommer det både modala verb och interpersonella satsadverbial i uppsatserna i årskurserna 3, 6 och 9. Det förekommer inga modalitetsmetaforer för vanlighet i materialet. I tabell 6 presenteras alla i uppsatserna förekommande modala verb och interpersonella satsadverbial samt deras antal och andel. I tabell 6 presenteras först modala verb och därefter interpersonella satsadverbial. 53 Tabell 6. Antalet och andelen modala verb och interpersonella satsadverbial som uttrycker vanlighet i årskurserna 3, 6 och 9 åk 3 åk 6 åk 9 kan 1 24 19 12, 5 % 34 % 27,5 % brukar 3 11 7 37,5 % 15 % 10,1 % aldrig 2 1 3 % 1,5 % sällan 1 1,5 % ibland 2 8 5 25 % 11 % 7,3 % någon gång 2 1 3 % 1,5 % vanligen, vanligtvis 2 5 3 % 7,3 % ofta, oftare, oftast 1 14 17 12,5 % 20 % 24,6 % alltid 1 8 13 12,5 % 11 % 18,8 % sammanlagt 8 71 69 100 % 100 % 100,1 % Det framgår i tabell 6 att i årskurserna 6 och 9 förekommer nästan lika många uttryck för vanlighet med 71 respektive 69 förekomster. I årskurs 3 förekommer det däremot betydligt mindre uttryck för vanlighet med endast 8 förekomster. I svenskan finns det endast två olika modala verb för att uttrycka vanlighet. Det modala verbet kan representerar låg grad av vanlighet medan det modala verbet brukar kan representera antingen medelhög eller hög grad av vanlighet. Det framgår i tabell 6 att båda dessa modala verb förekommer i var och en av årskurserna. I årskurserna 6 och 9 är verbet kan det vanligaste sättet att uttrycka vanlighet med 34 procent respektive 27,5 procent. I årskurs 3 förekommer kan bara en gång och utgör 12,5 procent av uttrycken för vanlighet. Det andra modala verbet brukar är däremot det vanligaste sättet att uttrycka vanlighet i årskurs 3 med 37,5 procent. I årskurserna 6 och 9 utgör detta verb 15 respektive 10,1 procent. 54 Det framgår i tabell 6 att det förekommer tio olika interpersonella satsadverbial i materialet. Antalet adverbialen vanligen och vanligtvis har räknats ihop och presenteras tillsammans i tabellen. Samma princip gäller även adverbialet ofta med dess komparationsformer oftare och oftast. I årskurs 9 förekommer det mest olika slags interpersonella satsadverbial. I årskurs 6 förekommer det annars samma interpersonella satsadverbial som i årskurs 9 men adverbialet sällan förekommer inte i uppsatserna skrivna av eleverna i årskurs 6. Även i årskurs 9 är adverbialet sällan dock sällsynt med endast en förekomst. I årskurs 3 är det bara adverbialen ibland, ofta och alltid som förekommer i materialet. Adverbialen aldrig, sällan, någon gång och vanligen/vanligtvis som inte förekommer i årskurs 3 är föga representerade även