VAASAN YLIOPISTON TUTKIMUKSIA 305
Studier i svensk
språkhistoria 14
HARRY LÖNNROTH | BODIL HAAGENSEN |
MARIA KVIST | KIM SANDVAD WEST (red.)
aaa
II
© Vasa universitet
Pärmbild: Petra B. Fritz, https://flic.kr/p/fHDgeg
ISBN
978-952-476-799-6 (tryckt)
978-952-476-800-9 (online)
URN:ISBN:978-952-476-800-9
ISSN
2489-2556 (Vaasan yliopiston tutkimuksia 305, tryckt)
2489-2564 (Vaasan yliopiston tutkimuksia 305, online)
Suomen yliopistopaino – Juvenes Print 2018
III
FÖRORD
Den fjortonde konferensen i serien Svenska språkets historia hölls i Vasa,
Finlands soligaste stad i hjärtat av Österbotten. Som värd för konferensen stod
enheten för nordiska språk vid Vasa universitet.
Som tema för konferensen hade vi valt ”Flerspråkighet och språkhistoria”, ett
stort och aktuellt tema. En bärande tanke för oss arrangörer var att flerspråkighet
inte är något nytt fenomen, och för att fördjupa vår förståelse av detta mång-
facetterade fenomen behöver vi mer språkhistorisk forskning och ökad språk-
historisk medvetenhet. Och många nappade på vår inbjudan! I konferensen
deltog cirka 60 personer från 13 universitet och fyra forskningsorganisationer.
De tre inbjudna plenarföreläsarna var Lars-Erik Edlund, professor i nordiska
språk vid Umeå universitet, Anna Helga Hannesdóttir, professor i nordiska språk
vid Göteborgs universitet, och Nils Erik Villstrand, professor i nordisk historia
vid Åbo Akademi och docent i de nordiska ländernas historia vid Vasa
universitet. Utöver plenarföredragen hölls det 36 sektionsföredrag och 4 poster-
presentationer på konferensen. I denna konferensvolym publiceras två plenar-
föredrag och 15 sektionsföredrag. Artiklarna har gått igenom referentgranskning.
Till slut vill vi tacka FD Sanna Heittola som har tagit hand om den tekniska
redigeringen. Ett varmt tack också till våra anonyma referenter. För ekonomiskt
stöd tackar vi Harry Schaumans Stiftelse, Vetenskapliga samfundens delegation
och Letterstedtska föreningen.
Jyväskylä i mars 2018
Harry Lönnroth, Bodil Haagensen, Maria Kvist och Kim Sandvad West
IV
V
Innehåll
BIRKASVENSKAN/HEDEBYNORDISKAN – KRING EN SPRÅKHISTORISK
KONSTRUKTION
Lars-Erik Edlund ................................................................................... 1
SPRÅK I KONTAKT OCH KONKURRENS. DEN TVÅSPRÅKIGA
LEXIKOGRAFINS RELEVANS FÖR SVENSK SPRÅKHISTORIA
Anna Helga Hannesdóttir ................................................................... 52
EN HISTORISK STUDIE AV PSEUDOSAMORDNING: KONSTRUKTIONEN GÅ
OCH V I SVENSKAN
Peter Andersson & Kristian Blensenius .............................................. 80
FUTURAL BETYDELSE OCH HJÄLPVERBSSYNTAX HOS VILJA 1526–1950
Maria Bylin ....................................................................................... 102
MORFOLOGISK VARIATION OCH SYNTAKTISK FUNKTION.
VERBKONGRUENS I SATSER MED EXPLETIVT ’DET’
David Håkansson ............................................................................. 118
”HAN TALTE ICKE, MEN ÖGAT TALTE.” OM VERBBÖJNINGEN HOS
RUNEBERG, TOPELIUS OCH NÅGRA TILL
Charlotta af Hällström-Reijonen ...................................................... 132
ANAFOR, ASYNDES OCH ANDRA STRUKTURDRAG ETT FÖRSÖK ATT
BESKRIVA SYNTAKTISKA RESURSER FÖR ATT UTTRYCKA
STRUKTURELLA HIERARKIER I FORNSVENSKAN
Håkan Jansson ................................................................................. 148
LATINISMER OCH ANTIKEN I SVENSKA 1700-TALSTEXTER
Mikko Kauko .................................................................................... 166
SUBJEKTIVT OCH INTERSUBJEKTIVT NOG. OM GRAMMATIKALISERING
OCH BRUK I LJUSET AV PAUL SINEBRYCHOFFS BREVVÄXLING KRING
1900
Jan Lindström & Therese Lindström Tiedemann .............................. 180
PSALTARPSALMERNA I DEN SVENSKA TIDEBOKEN 1525 – EN KATOLSK
”REFORMATIONSBIBEL”
Rickard Melkersson .......................................................................... 198
SCHLAGERTEXTER NÄR MORMOR VAR UNG. FLERSPRÅKIGHET OCH
EXOTISM
Marianne Nordman .......................................................................... 215
VI
A TERMINOLOGIA LATINA TILL SWENSKA ORD. EN STUDIE AV LATINSKA
OCH SVENSKA LEXIKALA ENHETER I TVÅ JURIDISKA HANDBÖCKER
FRÅN 1670-TALET
Lena Rogström & Hans Landqvist .................................................... 227
FINALA NEGATIONSPARTIKLAR I SVENSKA DIALEKTER UTBREDNING,
SYNTAX OCH ETYMOLOGI
Henrik Rosenkvist............................................................................. 244
STARK ELLER SVAG? BESTÄMD ELLER OBESTÄMD? OM UTVECKLINGEN AV
ADJEKTIVETS FORMER I FORNSVENSKAN
Ulla Stroh-Wollin............................................................................... 261
UTGIVNINGEN AV ESAIAS TEGNÉRS KYRKLIGA TAL – ETT EXEMPEL PÅ
EDITIONSFILOLOGINS GRÄNSÖVERSKRIDANDE NATUR
Barbro Wallgren Hemlin ................................................................... 277
DE NORDISKA R-STAMMARNAS PLURAL
Bo-A. Wendt ...................................................................................... 288
SVENSK-LATINSK TVÅSPRÅKIGHET I MEDELTIDA HANDSKRIFTER EN
INVENTERING
Patrik Åström ................................................................................... 301
BIRKASVENSKAN/HEDEBYNORDISKAN – KRING EN
SPRÅKHISTORISK KONSTRUKTION
Lars-Erik Edlund
This contribution examines Bengt Hesselman’s (1936) and Gun Widmark’s (1994a, 2001,
2010) thesis about the existence of a so-called Birkasvensk/Hedebynordisk variety. This
assumed Viking Age variety is supposed to have spread from Hedeby in Southern Jutland
to the Swedish and Norwegian language areas. From Birka, but also from Kaupang, a
further diffusion then took place. Basically, the language features were supposed to
emanate from the adjacent West Germanic area. The features discussed are, e.g.,
diphthongization of ŋ 2 to ia/iä, monophthongization of au to Ů and disappearance of
initial h. These language features and their distribution in the Scandinavian languages are
discussed in great detail in this contribution, and the result is that a
Birkasvensk/Hedebynordisk variety probably did not exist. The reasons are that the
status of the language features in question in the West Germanic area in several cases is
very difficult to establish, that the distribution patterns in Scandinavia differ quite
markedly if the different features are compared, and that good alternative explanations of
the sound developments and the distribution patterns do exist. Nevertheless, the
discussion is important, since it has given the language historians opportunities to
assume wider geographical perspectives, as in this case the language history is thereby
discussed in a historical context. The discussion of a Birkasvensk/Hedebynordisk variety
also causes sociolinguistic perspectives on the Viking Age language to be considered.
Hesselman’s thesis has not really been seriously discussed until recent decades and the
author also discusses the reasons for this.
1 Inledning
Det klagas ibland – och det med viss rätt – på att de språkhistoriska forskarna
ofta bara nöjer sig med att konstatera att förändringsprocesser sker utan att när-
mare reflektera kring hur resultaten kan förstås i ett vidsträcktare historiskt
sammanhang, där något sådant ändå vore möjligt.
Om man till språkhistoriska forskare räknar ortnamnsforskare, och det kan man
gott göra, blir bilden förstås en annan, ty för dem är den förhistoriska och
historiska kontexten naturligt nog högst relevant. Man kan exempelvis erinra om
Lars Hellbergs klassiska studie (1987) av de åländska ortnamnen, ett arbete som
utgör en utgångspunkt för all seriös diskussion rörande Ålands förhistoria och
2 University of Vaasa Research Papers
medeltidshistoria (jfr Edlund 1988 och Andersson 1997). Detsamma gäller i flera
avseenden för språkgeograferna, för vilka utbredningsmönstren ibland relateras
till kända historiska förhållanden, där t.ex. Natan Lindqvists stora undersökning
Sydväst-Sverige i språkgeografisk belysning (1947) utgör en viktig utgångs-
punkt för en diskussion av förhistoriska och historiska kontaktzoner och influ-
ensströmmar i de sydvästra delarna av Sverige i relation till riksbildningar och
handelsmönster. Här kan med fördel de språkliga resultaten sättas in i ett
historiskt sammanhang.
Jag skall i det här bidraget behandla en diskussion med rötter 80 år tillbaka i
tiden genom ett viktigt inlägg av Bengt Hesselman (1936), en ”forskningstråd”
som det nystats en del i under de senaste decennierna med viktiga bidrag av bl.a.
Gun Widmark (1994a, 2001, 2010) och andra.1 Det rör som framgår av rubriken
Birkasvenskan eller, som den ofta benämnts, Hedebynordiskan. Jag använder
nedan mestadels begreppet Hedebynordiska, men i förbindelse med Hesselman
oftast termen Birkasvenska.2 Med termen avses den vikingatida, nordiska språk-
varietet som antas ha utvecklats i Hedeby, det viktiga handelscentrum i södra
Jylland som ägde bestånd fram till mitten av 1000-talet då det utmärkta
kommunikationsläget hade försämrats och handelsplatsen i ett par omgångar
bränts ned. Här har handlande nordbor mött handelsmän från det angränsande
västgermanska området, och detta har skapat förutsättningar för upptagandet av
språkliga innovationer, vilka sedan som prestigeformer spridits vidare på
hemmaplan via Birka och i någon mån norska Kaupang. Att märka är att även
om de anförda Hedebynordiska språkdragen ursprungligen uppburit prestige,
har de varit ”vikande” och därför återfinns spåren huvudsakligen i texter från
vikingatid och framåt och i senare dialekter, endast undantagsvis i standard-
språken.
I sin striktare form måste alltså de Hedebynordiska dragen återfinnas på det
angränsande västgermanska området och en spridning till vikingatida skandina-
viskt område måste kunna göras trolig. Som min studie nedan kommer att visa är
det svårt att bekräfta existensen av en Hedebynordiska i denna striktare tapp-
ning, bl.a. därför att åtskilliga av de anförda språkförändringarna kan ha interna
orsaker och har utvecklats på olika ställen oberoende av varandra. Men man kan
däremot inte, såsom understryks i slutet (kapitel 6), helt utesluta att interna
utvecklingar och externt stödda språksociala drag kunnat ”dra” åt samma håll,
1 Detta tema har figurerat även i tidigare förhandlingar i konferensserien Svenska
språkets historia med ett bidrag av Karl G. Johansson i Tartu 2002 och Lennart Elmevik i
Uppsala 2010, och tangeras dessutom av Tomas Riad vid sammankomsten i Lund 2004.
2 Hesselman (1936:158 ff.) talar om ”Birkasvenskan”, om ”den baltiska svenskan” samt
om ”Hedeby-nordiskan”.
University of Vaasa Research Papers 3
varigenom ett språkdrag kunnat få förstärkt spridning. Därvid tolkas alltså den
Hedebynordiska konstruktionen inte i sin striktare tappning.
Mitt bidrag är uppbyggt så att jag i avsnitt 2.1 redovisar den empiriska basen för
konstruktionen i form av ett referat av Hesselman (1936), varefter i avsnitt 2.2
(och dess underavdelningar) redovisas Widmarks vidareutveckling av den
empiriska basen för konstruktionen och hennes argumentering för en
Hedebynordisk varietet. En diskussion av Hesselmans och Widmarks fram-
ställning följer sedan i kapitel 3, där de olika förutsättningarna för konstruktio-
nen kritiskt granskas. Denna granskning landar i slutsatsen att det finns uppen-
bara problem att upprätthålla tanken på en vikingatida Hedebynordisk varietet.
Trots detta har, som visas i kapitel 4, den förda diskussionen ett egenvärde,
eftersom man härigenom som språkhistoriker bl.a. får vidga det geografiska per-
spektivet och se kopplingarna mellan historien och språkhistorien. Det tog lång
tid innan diskussionen kring Hesselmans intressanta språkhistoriska konstruk-
tion tog fart, och man kan undra varför; några tankar kring detta förmedlas i
kapitel 5. I kapitel 6 till sist reflekterar jag lite ytterligare, utifrån språksociala
utgångspunkter, kring den antagna Hedebynordiska språkvarieteten.
2 Hedebynordiskan – den empiriska basen
2.1 Hesselman (1936) – den Birkasvenska konstruktionen och dess roll i
den språkhistoriska beskrivningen
Utgångspunkten för diskussionen av den språkliga varieteten Birkasvenska åter-
finner vi alltså i en uppsats från 1936, publicerad i samlingsvolymen Ordgeografi
och språkhistoria, som innehåller ett antal dialektologiska och språkhistoriska
studier från nordiska seminariet vid Uppsala universitet. Mellan bokens pärmar
stiftar vi bekantskap med tidens främsta språkhistoriska och språkgeografiska
forskare i nordiska språk, som Otto von Friesen, Valter Jansson och Delmar Olof
Zetterholm. Mest spännande i volymen är emellertid den avslutande uppsatsen,
Bengt Hesselmans ”Några nynordiska dialektformer och vikingatidens historia.
En undersökning i svensk och dansk språkutveckling”, där den erfarne
språkhistorikern och dialektologen med auktoritet studerar ett språkligt fenomen
och dess antagna historiska sammanhang. I fokus står den sekundära diftong-
eringen av germanskt ŋ 2 till ia/iä i ordet här > runsv. etc.),
dialektalt jär etc. Det är här från urgermanskans perspektiv fråga om ett långt e,
inte nedärvt från det indoeuropeiska språket utan ett senare, vilket enligt vanligt
4 University of Vaasa Research Papers
antagande hade annan kvalitet än det urgermanska långa e, som i de nordiska
och västgermanska språken resulterat i ett långt a.3
Utbredningen i nutida östnordiska dialekter av den diftongerade formen jär ’här’
är inte sammanhängande, men bilden kompletteras av Hesselman med hjälp av
belägg från runristningar och äldre språkliga källor, exempelvis fornsvenska
textkällor och bröllopsdikter från 1600- och 1700-tal. Hans kartor (här karta 1a
och 1b) är innehållsdigra, och, tycker jag, vackra exempel på en språkgeografisk
presentation.
Karta 1a. Utbredningen av brutna formen av här i nynordiska dialekter. Efter
Hesselman 1936.
3 Rörande germanskt ŋ2 finns en omfattande forskningslitteratur som inte här kan, eller
behöver, relateras i någon detalj. Det har bl.a. sagts att långt ŋ2 utvecklats ur en indoeur.
diftong ŋi (se Streitberg 1896:65 f., Prokosch 1939:104 f., Krahe 1967:32, 1969:53), och
detta betraktas av Kroonen (2013:XXIII) inte som omöjligt, även om han föredrar att se
ŋ1 som resultat av denna utveckling. Kroonen följer istället Kortlandt (2006:51 ff.) som
bakom ŋ2 i ett ord som *hŋ2r ser ett *hiar. För andra ord innehållande ŋ2 se Kroonen a.st.
(jfr även de nämnda handböckerna). (I Kroonens etymologiska ordbok har ŋ2
rekonstruerats *ia.) – Jfr beträffande utgångsformen för adverbet här (motsvarande)
bl.a. Hellquist (1948:387), de Vries (1962:222 f.), Magnússon (1989:321) och Bjorvand &
Lindeman (2007:449 f.).
University of Vaasa Research Papers 5
Karta 1b. Utbredningen av brutna formen av här i äldre källor, se för detaljer
legenden. Efter Hesselman 1936.
Utifrån sitt samlade material söker Hesselman göra troligt att det funnits ett
sammanhållet utbredningsområde för den aktuella diftongeringen i Östersjö-
området från Bottenviken i norr till Blekinge i söder, med spridning i Svealand
upp mot övre Dalarna, rimligen då från uppsvenskt område. I Danmark finner
han en motsvarande diftongering i Sydslesvig.
6 University of Vaasa Research Papers
Med Birkasvenska avser Hesselman den språkliga varietet som utgått från Birka
– ett tidigt ”stadsspråk” skulle man kunna säga –, men ytterst rör det sig om ett
drag från Hedeby.4 På kontinenten återfinner Hesselman sedan den aktuella
diftongeringen på anslutande västgermanskt område, där fornfrankiskan enligt
Hesselmans syn varit av särskild betydelse för den Birkasvenska varietetens
utveckling, men även fornsaxiskan och fornfrisiskan; senare forskning rörande
Hedebynordiskan har nog snarare lyft fram de senare språken.5 Hesselman förut-
sätter alltså att diftongeringen i de nämnda västgermanska språken tagits upp av
nordbor i Hedeby, varifrån den sedan spridits till Birka och än vidare inom ett
vidsträckt östnordiskt område. Så långt Bengt Hesselmans spännande tankar.
Hesselmans uppsats demonstrerar elegant hur en rekonstruktion av ett språkligt
fenomens utbredning kan göras med hjälp av vittnesbörd i äldre textkällor och i
dialekter, vilka på ett som det kan tyckas övertygande sätt kombineras med
varandra. Den koppling som görs till två av vikingatidens handelscentra är
fantasieggande och borde, tycker man, ha kunnat inspirera till en spännande
vetenskaplig diskussion. Det blev emellertid inte fallet förrän åtskilliga decennier
senare. Jag återkommer till de möjliga orsakerna i kapitel 5 nedan.
I våra handböcker nämns nästan inte alls Hesselmans konstruktion av den
Birkasvenska varieteten. I ett auktoritativt verk som Elias Wesséns Svensk språk-
historia 1 (1968), som tragglats av generationer nordister, tangeras endast i
förbigående Hesselmans arbete på ett par ställen: dels i samband med
preteritumformerna av halda och falla (s. 26) – där Wessén dock tycks föredra
en annan förklaring än Hesselman – och i förbindelse med runsv. , fornsv.
hiär, sv. dial. jär (s. 31), men det rör sig bara om hänvisningar som inte närmare
refererar Hesselmans konstruktion och än mindre tar ställning till den.
Mer intressant är det då att ta del av Wesséns framställning i handboken De
nordiska språken (1979). Här utreds (a.a. s. 10) bl.a. uppkomsten av den skarpa
språkgränsen mellan nordiskt och västgermanskt i södra Jylland, och Wessén
understryker att förbindelserna mellan detta område och andra delar av Norden,
bl.a. Uppsverige, därvid varit av stor betydelse. I det sammanhanget lyfts
handelsvägen mellan Birka och Hedeby fram liksom existensen av ett antaget
svenskt rike i södra Jylland på 900-talet (se kapitel 4 nedan). Under hänvisning
till just Hesselmans artikel 1936 (a.a. s. 10 n. 2) nämns de språkliga överens-
4 Genom antagandet av ett vikingatida ”svenskevælde” i Danmark underbygger
Hesselman (1936:143 ff.) ytterligare sin språkhistoriska konstruktion. Se vidare om
denna diskussion n. 31 anförd litteratur.
5 Jfr beträffande de språkliga förhållandena vid denna tid på det aktuella västgermanska
området bl.a. Ralph (1980:18 ff.). Det expanderande frankiska riket under Karl den store
arbetade vid denna tid för att sprida kristendomen mot norr, och det var under denna tid
som saxarna underkuvades.
University of Vaasa Research Papers 7
stämmelserna mellan dialekterna i Mälardalen och andra delar av den svenska
östkusten och dialekterna på de syddanska öarna och i södra Jylland. Genom
upprepade vikingatåg och bosättningar har det nordiska elementet på syddanskt
område allteftersom förstärkts. Wessén resumerar till sist: ”Språkliga drag, som
har haft sitt centrum längre norrut, har härigenom slagit rot i söder, och den
jylländska halvöns språkliga utveckling har blivit definitivt bestämd i rent
nordisk riktning” (a.a. s. 10). Wessén säger ingenting om att det i Hedeby kan ha
utvecklats en nordisk språkvarietet som upptagit drag från det angränsande
västgermanska området utan uppehåller sig som synes helt vid andra influens-
strömmar. Detta får väl tas till intäkt för att Wessén inte biträder den
Hesselmanska konstruktionen, i varje fall inte i dess striktare tappning.
Också i de internationella handböcker som finns i nordiska språk skymtar
Hesselmans Birkasvenska fram utan att den underkastas någon noggrannare
prövning. I Oskar Bandles på inte minst dialektal empiri baserade översikts-
arbete Die Gliederung des Nordgermanischen (1973:63) refereras, som han
uttrycker det, Hesselmans ”scharfsinnigen Untersuchung”, varvid även den kon-
tinentala bakgrunden till utvecklingen av ŋ 2 lyfts fram. Bandle uppehåller sig
emellertid huvudsakligen i sin framställning vid förhållandet att spridningen av
språkdrag skett från ett centralsvenskt område, och menar att den Birkasvenska
expansionen utgör en tidig exponent för detta centralsvenska spridnings-
centrum.6
I Einar Haugens breda genomgång av de nordiska språken i The Scandinavian
languages (1976:199 f.) relateras Hesselmans konstruktion, och en kritik kan
avläsas när Haugen säger att ”[w]hether this particular change actually developed
in this way or not, there were certainly a number of innovations in this period
that split east from west, and have led to the assumption of a West vs. East
Scandinavian”.7 Haugen sätter alltså in den Birkasvenska konstruktionen i en
stabiliseringsfas som språkhistoriskt etablerar väst- respektive östnordiskt, men
diskuterar den i övrigt inte. Betydelsen av vissa novationer i östra Norden för
uppkomsten av de öst- respektive västnordiska språken är hos Haugen en viktig
tanke.
6 Detta synsätt ger också Widmark (1994b:145, 149) uttryck för, när hon talar om en
språkligt expansiv Birkasvenska.
7 I den reviderade tyska upplagan heter det på likartat sätt: ”Einmal abgesehen davon, ob
diese Veränderung sich auf diese Weise entwickelt hat oder nicht, gab es mit Sicherheit
eine gewisse Anzahl von Neuerungen in dieser Periode, die das östliche Skandinavien
vom westlichen trennten und zu der Annahme verleiten, daß es eine westskandinavische
vs. ostskandinavische Sprache gegeben hat” (Haugen 1984:253).
8 University of Vaasa Research Papers
Man kan säga att det inte hos någon av de nämnda språkhistorikerna – Wessén,
Bandle eller Haugen – finns någon uttalad ambition att värdera Hesselmans
konstruktion, låt vara att en närläsning av texterna snarast visar på viss skepsis.
Konstruktionen nämns dessutom mer i förbigående.
Om vi nu lämnar handböckerna och vänder oss till den nordiska språk-
vetenskapen, är läget detsamma. Hesselmans hypotes har även här fört en
förvånansvärt undanskymd tillvaro. I exempelvis John Svenssons avhandling
(1944) om diftongering med palatalt förslag i de nordiska språken figurerar
förvisso Hesselman, men det rör sig inte om någon närgången granskning. Britta
Olrik Frederiksen lyfter fram och diskuterar Hesselmans Birkasvenska
konstruktion i en artikel 1974, 8 den möter oss också i en ytterligare artikel
signerad Frederiksen (1986) samt figurerar i arbeten av exempelvis Jan Paul
Strid (1989), Svante Lagman (1990) och Gerd Eklund (1991). Parallellt förs
diskussioner om den eventuella existensen av ett vikingatida svenskevælde i
Danmark, men till detta återkommer jag.
Egentligen är det endast Frederiksen som i sina inlägg mera på allvar diskuterar
den Birkasvenska konstruktionen i hela dess vidd, och det är därför så mycket
mer att beklaga att hennes väldokumenterade och i många delar skarpsinniga
inlägg 1974 gått så obemärkt förbi i den svenska diskussionen.
2.2 Widmark (1994a, 2001, 2010) – vidareutvecklingen av den
Hedebynordiska konstruktionen
Diskussionen kring den Hedebynordiska konstruktionen tog egentligen fart först
tack vare några bidrag av Gun Widmark. Viktigast är hennes bidrag i Arkiv för
nordisk filologi (1994a), men hon återkommer till ämnet i sin språkhistoriska
översikt Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan (2001)
och i ett längre, metodologiskt intressant kapitel i andra delen av studien av det
nordiska u-omljudet (2010). I de olika arbetena infogas olika drag mer eller
mindre säkert i den Hedebynordiska konstruktionen, vilket visar att hon ibland
tvekat beträffande enskilda språkdrags beviskraft och på olika sätt vägt dem mot
varandra under forskningsprocessens gång.
I den följande framställningen följer jag nära Widmarks resonemang (främst då
1994a) och redovisar och diskuterar den empiri hon anför. Det språkliga material
8 Dialektologen Poul Andersen (1977:110) refererar i sin översikt över dansk dialekt-
forskning uppskattande Britta Olrik Frederiksen (1974), vilken sägs avvisa sambandet
mellan de jyska formerna hjæ, jæ ’här’ och, som det heter, ”hele det spændende Drama
om ’Svenske-vældet’ i Hedeby, som Bengt Hesselman i sin Tid oprullede”.
University of Vaasa Research Papers 9
som ligger till grund för argumentationen kan i vissa detaljer ha modifierats i
senare forskning, vilket i så fall relateras.
2.2.1 Diftongeringen av Ĥ 2 till jä – en ljudutveckling också i det västliga
Norden
Vi återknyter först till Hesselmans studie av ŋ 2 > jä. I sina undersökningar har
Widmark, under åberopande av ett antal vetenskapliga arbeten, förmått
komplettera den av Hesselman aktualiserade utbredningen av germanskt ŋ 2 > jä.
Ytterligare empiri från runinskrifter kan måhända anföras (se Williams 2007b:13
f. med litt.). Diftongeringen finns dessutom, visar kompletterande studier, inte
bara i det östliga Norden utan också i Västsverige och Norge. Detta stöds bl.a. av
Lena Petersons studie av Hogastenen på Orust (1992:95 f., jfr även Lagman
1990:62 f.), men berörs redan i Seip (1947:200) med stöd i viktig empiri. Ljud-
utvecklingen förefaller i det västliga Norden endast vara fornspråklig och inte,
som på svenskt och danskt område, styrkt i dialekterna.
Widmark etablerar på detta sätt Birkasvenskan fastare på västligt nordiskt
område, något som enligt henne avsevärt styrker antagandet att influenserna
strömmat från det vikingatida Hedeby och nått västsvenskt och norskt område
liksom det svenskspråkiga området uppefter Östersjökusten och längre norrut.
2.2.2 Den ”östnordiska w-brytningen”
Om nu Hedebynordiskan vore en realitet, borde förstås också andra
ljudförhållanden än germanskt ŋ 2 kunna sättas in i ett motsvarande geografiskt
sammanhang. Ett sådant drag nämner redan Hesselman (1936:158 f., 160), om
ock i förbigående. Det gäller brytningen i siunga – det man kunde kalla ”öst-
nordisk w-brytning” –, vilken också finns i den forna frisiskan. Handboks-
exemplen är här:
urnord. *singwan > fornsv. siunga (: fornisl. syngva, nyisl. syngja, jfr ty.
singen) ’sjunga’
urnord. *biggwa > fornsv. biug (: isl. bygg) ’korn’, se Wessén (1968:26
f.).
Regeln är enligt Wesséns språkhistoriska handbok den att y – som i sin tur
uppkommit genom w-omljud på i – övergick till iu framför ggw, ngw och nkw på
östnordiskt område. (Jfr dock nedan avsnitt 2.2.4 för en alternativ språk-
historisk förklaring av denna ljudutveckling.) Denna förändring förs av Wessén
till urnordisk tid, och anses ha samband med de andra brytningsprocesserna,
men den dateringen kan diskuteras (Widmark 1994a:181 f.). På östnordiskt
10 University of Vaasa Research Papers
område har som ett äldsta belägg på östnordisk w-brytning betraktats det
rundanska ’Sigtrygg’ från 900-talet. På forndanskt och norskt område är
spåren svaga. Ett par exempel på brytning av detta slag finner man i Skånelagen
som har biug och liung. På svenskt område är utvecklingen bättre styrkt, där ett
flertal exempel kan andragas (se Kock 1920:246 ff.), och i äldre tid kan nog
brytningen ha varit ännu mer utbredd på svenskspråkigt område (Widmark
1994a:183).
Ett rimligen med verbet *dingwa- ’slå’ – vilket finns som diunger i Västgötalagen
– samhörigt dialektalt lindjung ’agnar efter tröskad linknopp’ finns belagt i
sörmländskan och i estlandssvenska dialekter (Moberg 1980:189 f.), och i
sammanhanget kan även jämföras med belägg i jylländska dialekter och med
Skånelagens diunga (Widmark 1994a:183).
Men bilden är oklar, eftersom brutna och obrutna former finns intill varandra –
redan i fornsvenskan finns sålunda stynger vid sidan av ett stiunger ’styng’,
’stickande’, ’tagg’ m.m.
Förhållandena i dialekterna kan illustreras med den språkkarta som jag
tillsammans med Sigurd Fries tagit fram över formerna bygg vid sidan av bjugg
’korn’ i svenska dialekter, där vi velat urskilja ett äldre bjugg-område i Skåne,
Småland och södra Halland och ett bygg-område i Dalarna, Värmland och
Bohuslän (karta 2).9
9 I kommentaren till kartan anför vi bl.a. följande: de ord som kartläggs på kartan är korn
och de två varandra närstående benämningarna bygg och bjugg. Ordet korn har en
vidsträckt utbredning i Sverige och Finland, medan former utgående från bygg/bjugg
endast finns längst i väster fr.o.m. övre Dalarna och ned till Skåne. Då det gäller bygg och
bjugg återges på kartan de upptecknade dialektbeläggen.
Eftersom korn är ett riksspråksord och kornet en viktig nyttoväxt, kan man vänta sig att
ordet trängt undan bygg/bjugg. Kartan belyser också ett sådant förlopp. Genom valet av
en ofylld ring som symbol för korn, kan man lätt se var det finns både belägg för korn och
för bygg/bjugg, se framför allt Värmland och övre Dalarna. Ordet korn är allenarådande
i alla landskap utom i Dalarna, Värmland, Bohuslän, Halland, Småland och Skåne. Vidare
är korn allenarådande i Finland och Estland samt i Gammalsvenskby.
Formen bygg är belagd 35 gånger i Bohuslän och Värmland samt i 2 socknar i
Västerdalarna. I Halland och Skåne finns 2 belägg ganska nära varandra. Ordet bögg är
belagt 1 gång, i Lycke socken innanför Marstrand. Dessa belägg hör rimligen samman
med norskans bygg.
En annan ordgrupp, som står bygg nära, finns i sydligaste Skåne, så många att inte alla
har fått rum på kartan. Beläggen är by:g (5 st) och by: (17 st) ofta i bestämningsled (t.ex.
byhalm ’kornhalm’). Men då angränsande belägg är bju:g, bju: och bjugg, skulle man av
dialektgeografiska skäl gärna vilja föra dem till bjugg-gruppen (jfr för en möjlig
ljudutveckling Olséni 1887:15). Även södra Hallands många bjygg-belägg och ett par
bjögg förs av Ernst Wigforss (1913–1918:343) tillbaka på bjugg. Till bjugg kan även föras
en liten grupp bjogg-belägg (med slutet o-ljud), samlade i sydvästra hörnet av Småland.
Här får man räkna med en övergång från u till slutet o-ljud framför långt g (jfr Hedström
1932:310). (1 belägg även i Långemåla sn, se Vide 1966:27; uppgiften kan dock, enligt
Sigurd Fries, ifrågasättas.)
University of Vaasa Research Papers 11
Karta 2. Utbredningen av olika ord för ’korn’ (Hordeum) efter karta
avsedd för Kungl. Gustav Adolfs Akademiens Atlas över svensk
folkkultur 3, Dialekter och ortnamn.10
Återstår så de avvikande formerna med e, som alla hör hemma i övre Dalarna, där de
förekommer vid sidan av korn. Endast ett simplexbelägg finns i materialet, nämligen
beg:, upptecknat i Lima (OÖD s.v. bjugg). Formerna med e förekommer i övrigt endast i
bestämningsleder med varierande kvantitet: beg:-, beg- (kortstavigt), be:(g)- främst i
Ovansiljan. Mer detaljerade uppgifter finner man ibid. Enligt Levander (1925–1928:193)
går Limas beg: tillbaka på bygg. Ett kort y i denna ställning öppnas nämligen i
Ovansiljan och Övre Västerdalarna inte till ö utan behålls eller delabialiseras till i. Detta i
sänks därefter ofta till e.
10 Kartan är framtagen vid den språkgeografiska databasen Diabas, Umeå universitet, av
Sigurd Fries och Lars-Erik Edlund. De runda symbolerna visar standardspråksordet
korn, de andra symbolerna visar formerna av bygg resp. bjugg. (När en symbol är
inskriven i en rund cirkel finns ordet korn och bygg/bjugg i samma socken.) Vi har i de
svenska dialekterna urskilt ett äldre bjugg-område i Skåne, Småland och södra Halland
samt ett bygg-område i Dalarna, Värmland och Bohuslän. Se n. 9 för en närmare analys
av de olika formerna, inte minst bjugg-formerna i de sydsvenska dialekterna.
12 University of Vaasa Research Papers
Man kan beträffande växlingen mellan stygger och stiugger se fördelningen i de
svenska dialekterna på en karta över formerna av anstygg respektive ansjugg
’vederstygglig’, ’ful’, ’hemsk’ m.m. i sydsvenska dialekter, vilken återfinns hos
Lindqvist (1947, 2: karta 2), här karta 3. Former som hänför sig till den brutna
formen ansjugg finns som synes inom ett större område väster om Vättern och
har sedan från Närke spridits längre österut till västra Södermanland och norra
Östergötland (jfr Lindqvist 1947, 1:49).
Karta 3. Efter Lindqvist (1947, karta 2) återges här kartan över formerna
av anstygg resp. ansjugg ’vederstygglig’, ’ful’, ’hemsk’ m.m. i
sydsvenska dialekter. Former som hänför sig till den brutna
formen ansjugg finns inom ett större område väster om Vättern
och har sedan från Närke spridits längre österut till västra
Södermanland och norra Östergötland.
Vad gäller verbet sjunga noterar man att dialekterna i Övre Dalarna och Gotland
– detta till skillnad från många av de andra som Hedebynordiska uppförda drag
som Widmark diskuterar (se de följande avsnitten och jfr 2.2.1) – inte uppvisar
brutna former; i gotländskan heter det nämligen singa och inte sjunga, en form
som även återfinns i dalmålen (Gotländsk ordbok s.v. sjunga; OÖD s.v. singa).
University of Vaasa Research Papers 13
Att märka är att Hesselman i sitt resonemang egentligen inte likställer den
”östnordiska w-brytningen” med utvecklingen ŋ 2 > jä just därför att w-brytning-
en saknas i dialekterna på Gotland och i övre Dalarna samt dessutom hör hemma
i hela Danmark. Kanske är, menar Hesselman, w-brytningen en senare
företeelse. Widmark (2010:233) säger att förhållandet kan tolkas så ”att
utvecklingen syngwa > sjunga antingen inte är ett Hedebydrag eller att ljud-
spridningen vid vikingatidens slut skiljer sig åtskilligt från den vid dess början”.
Tankarna utvecklas dock inte vidare.
Sammanfattningsvis får konstateras att det inte är helt enkelt att språk-
geografiskt fånga den ”östnordiska w-brytningen” i dialekterna, och även den
språkhistoriska evidensen spretar betänkligt. Att redovisa en mer samlad bild av
utbredningen är därför svårt.
Brytningen finns som sagt också i frisiskan, ehuru tendenserna där nog får
betraktas som rätt svaga (Siebs 1901:1197).
Särskilt väl infogar sig inte w-brytningen i den Hedebynordiska konstruktionen
vad gäller den kontinentalgermanska utgångspunkten samt den östnordiska
utbredningen.
2.2.3 Brytningen av kort y till iu mellan k/g och en r-förbindelse
Även beträffande ett annat, närliggande drag i ljudläran, förhållandet att kort y
bryts till iu mellan k/g och en r-förbindelse med exempelord som kjortel, skjorta
och (sadel)gjord, finns anledning att föra en diskussion ur ett Hedebynordiskt
perspektiv. Detta drag har traditionellt beskrivits så att mot fornisl. skyrta
’skjorta’ – en bildning till skortr ’kort’ – svarar fornsv. skiurta (skiorta). (Jfr dock
nedan avsnitt 2.2.4 för en annan analys av de bakomliggande orsakerna till
ljudutvecklingen.) Ljudförändringen är emellertid inte konsekvent genomförd,
vilket man kan se i ett ord som skörd (där ö återgår på äldre y), vilket ord dock i
sydliga svenska dialekter uppvisar brutna former (se karta 4). Detta synes här
kunna vara en novation som spridits söderifrån. Draget finns även i norska
dialekter; Seip (1955:264) noterar den i sydöstra Norge, Telemark och Agder
samt i (delar av) Rogaland.
14 University of Vaasa Research Papers
Karta 4. Efter Strid (2007, figur 6) återges här karteringen av de brutna
formerna av skörd. Under tidig medeltid har, förmodar Strid,
brutna former även varit utbredda i Skåne och kanske också i
Halland, i varje fall söder om Nissan. Också Västergötland antas
ha tillhört det tidigmedeltida brytningsområdet. Kartan
ursprungligen framställd av Rikard Sohlenius, Riksantikvarie-
ämbetet.
Hur ljudförändringen egentligen sammanhänger med de aktuella västgermanska
språken får betraktas som oklart. Framför r-förbindelse är det enda belägget i
frisiskan tsiurke ’kyrka’, men därutöver finns företeelsen framför l- och h-
förbindelser (Siebs 1901:1198 f.). Det har dock ifrågasatts om formen tsiurke alls
skall betraktas som bruten (se närmare Stiles 1995:194 f., n. 7, 213 f., jfr Bremmer
2009:34 f.). Emellertid menar Widmark (1994a:185) att brytning i det frisiska
University of Vaasa Research Papers 15
materialet beläggs i flera ”fonetiska kontexter, vilket styrker att den har spelat en
viss roll i språket”. Vidare framhåller hon att bristen på belägg i frisiskan inte
behöver spegla de ursprungliga förhållandena – eftersom de fornfrisiska
handskrifterna inte är äldre än 1200-tal ”är det helt möjligt att den frisiska
’brytningen’ var mera utbredd ett par, tre hundra år tidigare” (ibid.). Så kan det
naturligtvis vara, men det är onekligen svårt att leda ett sådant resonemang i
bevis.
Ett förhållande som äger intresse är att just formen kiurkia och liknande i Äldre
och Yngre Västgötalagens kyrkobalk – samt på enstaka andra ställen i det forn-
svenska materialet – finns för det inlånade ordet kyrka (fornsv. kirkia, kyrkia).
Det är naturligtvis frestande att jämföra denna form med den nyssnämnda
fornfrisiska, men bindande är sambandet förstås inte.
Wessén (1968:54) förlägger denna ljudutveckling för svenskt vidkommande till
äldre fornsvensk tid, men grunderna för denna datering framstår inte som
särskilt klara.
Jan Paul Strid (2007) har ägnat brytningen av kort y till iu mellan k/g och en r-
förbindelse en grundlig och väldokumenterad undersökning, och vidgar denna
till att gälla inte bara frisiskan utan också fornengelskan. Han menar därvid att
den begynnande utvecklingen kan ha funnits på västgermanskt område redan
från folkvandringstid, kan ha tillhört språket i Hedeby och att spridningen av
draget kunnat ske just därifrån, låt vara att även handelsplatser som Ribe och
Ålborg kunde nämnas som möjliga spridningscentra. Med ett sådant vidgat
perspektiv underbyggs den Hedebynordiska tolkningen, men glasklara är sam-
manhangen inte.
2.2.4 En alternativ tolkning av ”östnordisk w-brytning” och brytning av
kort y till iu mellan k/g och en r-förbindelse
De ljudutvecklingar som jag i anslutning till Hesselman och Widmark diskuterat i
avsnitt 2.2.2 och 2.2.3 utgår från en traditionell analys av dessa brytningars
uppkomst. I en större, under utgivning varande artikel ger den finlandssvenske
språkforskaren Johan Schalin (manuskript) andra, som jag ser det beaktansvärda
tolkningar av de aktuella ljudförhållandena och deras språkhistoriska bakgrund.
Han ser (manuskript, avsnitt 4.1.2.2) sjunga som en regelrätt brytningsprodukt,
tidsmässigt att jämföra med brytningen till ja- och jo-, vidare betraktar han en
form som isl. syngva som sekundär (manuskript, avsnitt 4.3.2). Denna tolkning
har rimligen språkhistoriska och språkgeografiska implikationer för bedömning-
en av de dalska och gotländska formerna singa. Beträffande r-brytningen sägs att
”[t]he emergence of r-breaking in these examples [e.g. skiurta, skiorta] is best
16 University of Vaasa Research Papers
reconstructed back into PPSc [= Post-Proto-Scandinavian, ca 475/550–
ca 525/600] rather than attributed to an alleged late development +y > *ju in
OESc [= Old East Scandinavian]” (manuskript, avsnitt 6.2.4).
De w- och r-brutna formerna faller med Schalins antaganden utanför den
Hedebynordiska kronologin, och dessutom blir ju förhållandet mellan sjunga och
dalmålets och gotländskans singa helt annorlunda än man traditionellt antagit.
Naturligt nog har Schalins uppsats ännu inte underkastats prövning i en bredare
vetenskaplig diskussion, men det finns enligt min mening en del som talar för
Schalins tolkningar, inte minst eftersom tolkningarna ger mer ekonomiska
beskrivningar av de aktuella ljudförhållandena än de traditionella gör.11
Jag har emellertid valt att här i mitt bidrag hålla fast vid den gängse
beskrivningen av ”östnordisk w-brytning” och brytning av kort y till iu mellan
k/g och r-förbindelse, då jag önskat granska Hesselmans och Widmarks
resonemang just utifrån dessa traditionella förutsättningar. Men man skall alltså
ha i bakhuvudet att Schalins tolkningar av förhållandena helt kan eliminera dessa
ljudförändringar ur diskussionen.
2.2.5 Monoftongeringen av au till ƃ
Ett antal ytterligare språkdrag relaterade till Hedebynordiskan framläggs i Gun
Widmarks studier. Ett sådant drag utgör monoftongeringen av au till Ů
(Widmark 1994a:178 ff., 2001:86, 2010:232 f.). I sin behandling av utvecklingen
av de fornärvda diftongerna på östnordiskt område tar Lennart Moberg (1954)
upp också denna utveckling. Monoftongeringen manifesteras som bekant i ord
som brŮð ’bröd’ (Ovansiljan), snŮ ’bar, naken’ (jfr no. snaud ’ds.’) (Dalabergs-
lagen) och gŮk ’gök’ (Hälsingland). Ljudutvecklingen ifråga finns i dialekter i
östra Svealand och på norrländskt område; i övre Dalarna är den regelmässig och
betygad redan på 1200-talet av ortnamnsformer att döma, se strax nedan
(Moberg 1954:121 f.).
Även i östra Norge finner man i vissa fonetiska kontexter en monoftongering av
au till å (motsv.) alldeles som också fornnorskan uppvisar liknande utveckling
med skrivningar som u, o och ibland a (se Seip 1955:73, 141, 259 ff., jfr Moberg
1954:91).
Monoftongeringen av au till Ů möter som sagt också i ortnamn och kan
exemplifieras med de dalska namnen Ornäs och Orsa (till or ’grus’, av fvn. aurr),
11 Detta bygger på ett inlägg från Schalin vid konferensen i Vasa den 9 juni 2016, och har
sedan kompletterats med åtskilliga e-postbrev till artikelförfattaren. Schalin har sedan
godhetsfullt låtit mig ta del av uppsatsen i manuskript.
University of Vaasa Research Papers 17
det gotländska Rone (1200-talet [af] ronum, till motsv. fvn. hraun ’stenhop’) och
det likaledes gotländska Fole (1316 [de] Folu, bildat till ett adj. urnord. *faula-
med en antagen betydelse ’sumpig mark, som avger obehaglig lukt’) (se Elmevik
2011:108). Dessa ortnamn måste ha betydande ålder, något som rimligen
indikerar att de snarare bildats under en period som föregår vikingatiden. Detta
talar emot att monoftongeringen skulle kunna sättas in i ett Hedebynordiskt
perspektiv.
Jan Paul Strid (1989) sätter i förbindelse med sin utredning av personnamns-
förleden Odh- (< Audh-) i Odhbiorn, Odhger, Odhmar m.fl. in monoftongeringen
av au till Ů i ett svealändskt perspektiv à la Hesselman, men diskuterar saken
med föredömlig försiktighet. Bland annat dryftas runformer med den aktuella
ljudutvecklingen, vilka indikerar ett drag på reträtt, eller som Strid (1989:20)
uttrycker det: ”det är i utkanterna av Svearikets huvudbygder, i norr och i väster,
som de indicerande skrivningarna uppträder”; jfr beträffande det angränsande
västmanländska runmaterialet numera Källström (2014:110 med karta 1). Med
stöd av runbelägg styrks antagandet att även Småland kunde inkluderas i det
område där au tidigt resulterat i Ů (se Lagman 1990:90, Williams 1990:114).
Riktar man nu blicken mot det västgermanska området finner man att
monoftongering au till Ů även finns i fornsaxiskan från 800-talet, även om
resultatet av ljudutvecklingen också konkret kan se ut på annat sätt (Gallée
1910:75 ff.). Frisiskan har en härom påminnande monoftongering till ett a som
senare blir o (Siebs 1901:1231 ff., Bremmer 2009:28).
När Widmark (1994a:181) resumerar diskussionen sägs att de ”sammantagna
indicierna för att det rör sig om en tidigt från fornsaxiskan inlånad
ljudförändring blir alltså ganska starka”. För egen del bedömer jag det emellertid
som berättigat att ifrågasätta antagandet att det här skulle röra sig om inlånade
ljudförändringar (se avsnitt 3.6).
2.2.6 Metatesen av wr- till rw-
I anslutning till Gerd Eklunds undersökning (1991) av utvecklingen av äldre
initialt wr- i de nordiska språken, särskilt svenskan, drar Widmark även fram
den i övredalska dialekter belagda metatesen wr- > rw-, vilken finns belagd i
Älvdalen och Våmhus med belägg också i andra Ovansiljandialekter. Av allt att
döma har metatesen tidigare funnits även i norra Bohuslän, vidare i äldre tid
också i dialekter i Norrbotten (Kalixmålen) och i norra Västerbotten.
Med stöd i det språkhistoriska materialet, som även det omsorgsfullt analyserats
av Eklund, kan man anta att metatesen tidigare funnits även i Uppland,
18 University of Vaasa Research Papers
Västmanland och Östergötland. Möjligen kunde draget dessutom finnas belagt på
en sörmländsk runsten från vikingatiden (Sö 45, S:t Nicolai sn), en tolkning som
Henrik Williams (i e-brev till artikelförfattaren) dock ställer sig tveksam till.
Salberger (1999:43 ff.) redovisar en annan förklaring till runformen, men det är
inte heller säkert att denna träffar rätt.
Metatesen har av skriftmaterial att döma även förekommit i sydöstra Norge
under 1200- och 1300-talet. I danskan finns däremot inga belägg för metates wr-
> rw-.
På västgermanskt område beläggs i det historiska materialet den aktuella
metatesen i fornöstfrisiskan (Eklund 1991:181 med där åberopade källor, jfr
Bremmer 2009:40), men den förefaller ”i frisiskan ha haft tillfällig karaktär”
(Widmark 2001:87). I fornsaxiska, fornfrankiska och fornengelska kvarstår wr-.
Eklund diskuterar olika sätt att tolka det eventuella sambandet mellan
ljudförändringen på västgermanskt och nordiskt område. Hon öppnar för en
tolkning ur ett Hedebynordiskt perspektiv, men utesluter inte heller möjligheten
av en spridning i motsatt riktning, från svenskt område till kontinenten. Eklund
är allmänt försiktig i sina ställningstaganden.
Widmark (2001:87) karakteriserar för sin del metatesen wr- till rw-, som kan
vara vikingatida, så att den ”en gång förefaller att ha varit rätt allmän men senare
har gått tillbaka”. Hur allmän den varit är väl ändå rätt så osäkert, däremot är det
ställt utom allt tvivel att den länge varit på stark tillbakagång, varför studiet av
denna ljudföreteelse bygger på ett rätt sprött språkmaterial.
2.2.7 Behandlingen av initialt h-
Ytterligare en ljudförändring som behandlas av Widmark i ett Hedebynordiskt
sammanhang är bortfall av initialt h, där en osäkerhet gör sig påmind inom olika
delar av det nordiska språkområdet. Det finns dessutom tillskott av initialt h- i
ord. Widmark (1994a:189 ff.) tycker sig även beträffande detta språkdrag se
likheter mellan Norden och kontinenten.
Materialsituationen tar sig konkret ut på följande sätt. Redan i de svenska
runinskrifterna finns för hans formen (Öl 28, Sö 8, U 358, U 371, U 490, U
617, U 785 m.fl.) vid sidan av (Öl 144, Öl 146, Ög 152, Ög 163, Ög 213, Sö 10,
Sö 32 m.fl.) – samt för and ’ande, själ’ (svarande till västnord. ؤnd) former med
ett sekundärt initialt h- ( U 418, U 859, U 940[?], U 954) (se Peterson
2006 s.v. hann respektive and). Draget diskuteras också av Peterson (1992:97) i
förbindelse med den tidiga, västsvenska Hogaristningen.
University of Vaasa Research Papers 19
Som Henrik Williams (2007a:233 f.) påpekat – han hänvisar bl.a. till studier av
Palm (1983) och Minugh (1985) – finns h-bortfallet i runmaterialet inte bara
inom områden med svealändskt inflytande utan också i Småland och
Västergötland, på Gotland, i Danmark, Norge och på Västerhavsöarna. Williams
(a.a. s. 234) sammanfattar med att ”konstatera att h-bortfall verkar belagt från i
stort sett hela det runnordiska området utom längst i söder men att det aldrig
dominerar helt”. Med utgångspunkt från Palm (1983) framhålls att beläggen kan
förklaras ”som beroende på dialekter, yttre påverkan eller bristfällig ljudanalys”
(ibid.). Detta är viktiga påpekanden.
I svenska dialekter finns h-bortfallet belagt i delar av Uppland, på dalmåls-
området där bortfallet på sina håll är fullständigt genomfört, på Södertörn, vidare
på södra Gotland och i övrigt utefter kusten från Östergötland ända ner emot
Öland på svensk sida och på Åland, i Åboland och Nyland på finlandssvensk sida.
Se karta 5, efter Minugh (1985), som ger de huvudsakliga konturerna av detta
språkdrags utbredning på svenskt område. I Norge finns också exempel på
bortfall i vissa ord. I folkmålen både i Sverige och Norge beläggs, å andra sidan,
ett tillfogat h framför initial vokal. Det finns enligt Brøndum-Nielsen (1968:307
f., 282) även härtill svarande tendenser i både forndanskan och de danska
dialekterna.
20 University of Vaasa Research Papers
Karta 5. Efter Minugh (1985, karta 1) återges områden i svenska dialekter
där h-bortfallet är belagt. Språkdraget finns, förutom där det
markeras på kartan, på södra Gotland och Åland.
På kontinenten utelämnas – eller tillägges – ett h i fornsaxiskan, ett utelämnat h
finns dessutom i fornfrisiskan och fornengelskan (Siebs 1901:1303 f., Gallée
1910:173 f., Sievers-Brunner 1951:195 f.).
Widmark (1994a:191) drar slutsatsen att det är troligt ”att man bör se på
bortfallen som en sammanhängande företeelse över ett stort område och inte
University of Vaasa Research Papers 21
som på många olika håll tillfälligtvis uppkomna [---] ’Birkasvenskan’ blir då en
naturlig ram för de nordiska h-bortfallen”. Enligt min bedömning talar
utbredning emellertid snarast för att språkdraget kunnat uppstå på olika ställen
oberoende av varandra.
2.2.8 Behandlingen av ljudförbindelsen ړn
Den fornsvenska ljudutvecklingen n > mn, av Wessén (1968:45) daterad till
runsvensk tid, finns också i norska dialekter (Bandle 1973:57), och även i
danskan finns belägg (se Brøndum-Nielsen 1968:106 ff.). Det är alltså den
ljudförändring där ett urnord. *hrana- ’korp’ (jfr isl. hrafn) resulterar i sv.
ramn. Vid sidan av runsvenska finner man fornsv. hamnir ’hamnar’.
I västnordiskt språk finns emellertid, alldeles som i danskan, därtill en motsatt
utveckling, så att mot svenskans namn (jfr ty. Name) svarar isl. nöfn, färöiska
navn och danskans navn, alltså ett slags dissimilation. Tolkningen av Rökstenens
kunde diskuteras i sammanhanget (se Widmark 1994a:192), men ut-
rymmet hindrar mig från att gå in på den frågan.
Ljudutvecklingen och dess komplexitet belyses även i förbindelse med båttermen
hamna ’årband’, ’fäste för åra’ av Sandström (2015:213 ff.), där olika
etymologiska utgångsformer för ordet redovisas och såväl nordgermansk som
västgermansk empiri anförs. Resonemanget hos Sandström illustrerar på ett
intressant sätt ljudutvecklingens komplexitet.
De nordiska språkens behandling av dessa ljudförhållanden visar uppenbart på
en osäkerhet bland språkbrukarna beträffande sekvenserna mn och fn.
I de västgermanska språken finns i fornsaxiskan en ljudförändring svarande till
den i svenskan (Gallée 1910:161), medan osäkerhet i behandlingen av ljud-
sekvenserna ifråga även karakteriserar frisiskan och fornengelskan (Siebs
1901:1263, Sievers-Brunner 1951:167). Bilden är emellertid knappast entydig –
jag skulle snarast beskriva den som svåröverblickbar och därmed som svår-
tolkad.
Widmark (1994a:192) drar slutsatsen att i en stabiliseringsfas ”generaliserade
fornsaxiskan mn och svenskan liksom i viss utsträckning norskan följde den i
spåren”. Det är, menar hon, ”helt rimligt att tänka sig att det rör sig om ett
’Birkaspråks’-drag men i detta fall ett som inte har gått tillbaka utan tvärtom
lyckats hävda sig som riksspråk. Runinskrifterna ger inget klart stöd åt en sådan
22 University of Vaasa Research Papers
tidig datering av ett på detta sätt uppkommet mn men de berörda orden är så få
att bristen på belägg därifrån inte är särskilt besvärande” (Widmark a.st.).12
Behandlingen av ljudförbindelsen n speglar väl snarast en fonologisk osäkerhet
som funnits i det talade språket, och jag är inte övertygad om att just ett sådant
språkligt drag med säkerhet kan sättas in i ett diffusionsperspektiv, alltså ses som
resultat av spridning. Sådana drag torde ha en tendens att uppstå oberoende av
varandra i olika språkgemenskaper.
2.2.9 Inskottskonsonanter – b mellan m och l/r, d mellan nn/ll och r
samt p mellan m och n/t
I ett Birkasvenskt/Hedebynordiskt perspektiv har även dragits in den inskotts-
konsonant b som redan under runsvensk tid återfinns mellan m och l/r i
exempelvis ackusativformen gamblan och det runsvenska personnamnet
(se Peterson 2007:116), vidare den inskottskonsonant d som finns mellan nn/ll
och r – mot exempelvis fornsv. ældri svarar fornisl. ellri – och den inskotts-
konsonant p som återfinns mellan m och n/t, dvs. former som fornsv. nampn,
sampt (se vidare Wessén 1968:47 f.).
Spår finns i dialekterna i Dalarna, på Gotland, och i Norrbotten och i de finlands-
svenska dialekterna, men förekomsten av inskottskonsonanter har ofta kommit
att döljas av senare assimilationer, och det är därför knappast helt enkelt att
utifrån dialekterna säkert sluta sig till hur förhållandena egentligen tett sig i en
fjärran forntid. Förhållandena i norskan och danskan är också de oklara. Detta
redovisas mer i detalj i Widmark (1994a:192 ff.).
Denna ljudförändring kunde jämföras med det inskott vid m som beläggs i
fornsaxiskan (Gallée 1910:154).13 Hans Frede Nielsen (1985:95) talar för sin del
om en allmän tendens till inskottskonsonanter inom ett större språkligt område
och betonar dessutom att det rör sig om sporadiska inskott.
Widmark (1994a) utvisar för sin del viss försiktighet i att föra in dessa
inskottskonsonanter under Hedebynordiskt flagg – trots allt rör det sig ju om en
fonetiskt lätt förståelig förändring –, men avslutar ändå med att säga om
utbredningen att den ”talar i varje fall inte emot att inskottskonsonanterna har
kunnat ingå i ’Birkasvenskan’” (a.a. s. 193). Det är kanske så man skall samman-
12 Materialet är nog lite större än Widmark antyder. Av de tjugotal belägg för språkdraget
som finns, har 90 % säkra skrivningar med fn eller motsvarande. Endast U 562 och U
592, daterade till 1100–1130, har möjliga skrivningar med mn. Dessa uppgifter har jag
fått av Henrik Williams. Jfr även NIYR 5:221, som uppvisar ett namn på den till ca 1100
daterade Karebyfunten i Bohuslän.
13 Ljudutvecklingen kan även iakttas i vissa ljudkontexter i frisiskan (Siebs 1901:1276).
University of Vaasa Research Papers 23
fatta läget – det rör sig dock återigen om en fonetiskt sett lätt förståelig ljud-
förändring som kan uppstå på olika ställen oberoende av varandra.
2.2.10 Utbildandet av svarabhaktivokal vid stavelsebildande l, r, n
Ett språkdrag som utbildandet av en svarabhaktivokal vid stavelsebildande l, r, n
nämns också mer i förbigående av Widmark som ett möjligt ”Birkasvenskt” drag,
men här understryker Widmark (1994a:194) själv att ljudutvecklingen är ”så
fonetiskt lättförståelig att man inte direkt behöver leta efter förebilder för
utvecklingen”. Det får man hålla med om.14
2.3 Sammanfattning av Widmarks syn på den Hedebynordiska
konstruktionen
Widmark konstaterar i den i många avseenden briljanta språkhistoriska översik-
ten 2001 ”att Hesselmans gamla hypotes att Hedeby har varit ett spridnings-
centrum för språkliga nyheter förefaller att vila på en solid grund. Den kan utan
svårigheter byggas på med åtskilliga fall som klart styrker den” (a.a. s. 91).
Hedeby står alltså i centrum för konstruktionen. Denna plats nämns på danska
och ett par svenska runstenar (DR 1 B, DR 3 B, DR 63, U 1048, Sö 16A[?], se
Peterson 2007:315). Att detta var en centralort i denna del av det sydliga
Östersjöområdet är helt uppenbart: Östersjön skildes ju här från Nordsjön med
ett ganska smalt näs. Här etablerades tidigt kontaktvägar i olika riktningar.15
Widmark målar upp en fantasieggande bild av detta Hedeby som en språklig och
kulturell smältdegel. Hon ser Hedeby som en internationell stad med avsevärd
språkblandning, där saxar, friser och nordmän förhandlar med varandra ”var och
en på sitt språk – språkskillnaderna var ju än så länge måttligt markerade”
(Widmark 1994a:197). Vidare, i ett annat sammanhang, säger hon att ”[i] detta
14 I Tomas Riads ”Historien om tonaccenten” (2005) figurerar också det Hedebynordiska
perspektivet. Han framställer bilden av en nordiska som till följd av förbindelserna
mellan Hedeby och Birka blivit enhetligare, varvid den demografiska och politiska
dominansen från Danmark satte sin prägel på det som skedde. Han tänker sig att
tonaccent av centralsvensk typ uppkommit i Danmark och ”exporterats” till östra
Svealand. Härifrån har spridningen fortsatt till närliggande områden. Men fråga är om
detta verkligen är att betrakta som ett Hedebynordiskt språkdrag i den strikta mening
som det används av Widmark. De nordiska tonaccenterna ansluter vad man kan förstå
knappast till kontinentala mönster, eftersom de andra germanska språken inte utvecklat
en tonaccent av samma typ som den skandinaviska. Riad (2005:8 n. 11) påpekar
visserligen att det i Rhendeltat finns ett område med s.k. frankisk tonaccent (se litteratur
a.st.), men ”[d]et är osannolikt att detta område skulle ha organiskt samband med det
skandinaviska”.
15 Jfr beträffande Hedeby bl.a. Ratke (1999:363 med karta s. 365, 366, 375 f.) samt hos
honom citerad och anförd litteratur.
24 University of Vaasa Research Papers
ganska välfungerande Babels torn lät han [dvs. den nordiske vikingen] sig
påverkas” (Widmark 2001:91 f.). Att Hedebynordiskan ”visar ganska massiv
påverkan på något så relativt resistent som uttalet, är en mycket starkare
indikation på nära förbindelser [än ordlån]. Det kan inte vara annat än genom
flitigt samspråk i fredlig samlevnad som våra vikingatida förfäder har låtit sig
influeras av detta Hedebyspråk” (ibid.).16
I Hedeby bör det, enligt Gun Widmark (1994a:198), ha etablerats en ny ”vi-
känsla” med en grupp som intog en särställning. Widmark tänker sig att ”sådana
sydliga nordbor” som återvände hem blev språkliga mönsterbildare.
Hedebynordiskan blev alltså på hemmaplan ett prestigespråk, men det var i alla
fall inte från detta prestigespråk som de framväxande riksspråken hämtade sina
förebilder.17 En ”äldre språkhistoria [är] i mycket […] de segrande novationernas
historia” (Ohlsson 1978:151), men med Hedebynordiskan riktas strålkastarljuset
istället mot en annan del av språkhistorien, mot sådana språkdrag som inte
etablerades som riksspråksdrag.
16 Widmark söker även sätta in den snabba spridningen av den yngre futharkens
kortkvistrunor i ett Hedebyperspektiv, och framhåller (2001:76 f.) därvid: ”Det faktum
att vi mycket tidigt hittar kortkvistrunorna i Sverige och Norge – som det nu förefaller
utan tydligt och naturligt samband med Danmark – skulle få en tillfredsställande
förklaring om vi lyckades hitta ett centrum med så livliga kommunikationer med Sverige
och Norge att runskriften nära nog ögonblickligen har kunnat hitta dit.”
Widmark skriver vidare – som det förefaller under stark övertygelse – om hur de
vikingatida förhållandena kan ha tett sig. I Hedeby kan, menar hon, runkunnigt folk från
större delen av Norden ha varit samlat och ”av praktiska skäl på modernt
utredningsmanér ha enat sig om principerna för ett nytt runalfabet” (ibid., jfr Widmark
1994a:204). Där har funnits en ambition att få tillstånd en väl fungerande skrift. Att det
nya skriftsystemet slog igenom så snabbt förklaras ”med Hedebyfararnas mäktiga
inflytande i samhället” (ibid.).
Att ge säkra svar beträffande uppkomsten och spridningen av den yngre futharken är
självfallet svårt, och det är inte egendomligt att man tänkt sig reformer som initierats av
enstaka individer eller i varje fall begränsade grupper (Widmark 1994a:204, 2001:77,
Grønvik 2001:75).
Men det finns en hake, en beaktansvärd sådan dessutom, och det gäller kronologin (se
Barnes 2009:137). Den första användningen av den yngre futharken finns på Ribekraniet
daterad till 720-talet (varom bl.a. Stoklund 1996:199, Barnes 2009:124 f., 2012:61), jfr
Schulte (2006:46 ff., 64). Denna datering har senare justerats till ca 760 (Bencard
2004:10 ff.). Från denna tid kan den yngre futharken således ha använts, och det är då
knappast möjligt att den spridits just från Hedeby. Hedeby blev nämligen först cirka
hundra år senare det betydelsefulla handelsnav som en spridning förutsätter.
17 Det finns i den germanska språkhistorien flera exempel på att hemvändare tagit med
sig sitt nyförvärvade språk till hembygden. Den tyske germanisten Thomas Klein
(2000:13 f.) nämner exempelvis att soldater, såsom alemanner, franker och saxar, vilka i
romersk tjänst legat vid garnisoner i de nordgalliska provinserna kan ha tagit med sig nya
språkdrag (som utbildats i mötet mellan saxiska, frankiska, alemanniska och latin) till
hembygden när de slutat sin tjänstgöring. Jag kan här luta mig mot de uppgifter som
germanisten Stefan Mähl, Uppsala, lämnat mig i ett e-brev.
University of Vaasa Research Papers 25
Inte minst detta senare gör att den Hedebynordiska konstruktionen framstår
som så utmanande ur ett forskningsperspektiv. Ett starkt prestigespråk skulle
efter någon tid som uppburet språk ha trängts tillbaka och blottläggs därför
numera endast på basis av dialektal empiri. Så här kan man, efter Widmark
(1994a), sammanfatta läget:
x Vad gäller diftongeringen av ŋ 2 till jä, alltså det fenomen som
avhandlades i Hesselman (1936), blir sedan i danska och svenska ä;
utveckling till je/jä är i danskan och svenskan dialektalt.
x Beträffande monoftongering av au till Ů; monoftongering till ö gäller för
danskan och för större delen av det svenskspråkiga området, utom
naturligtvis där diftong är bevarad; på norskt och svenskt område finns
monoftongen o dialektalt.
x Vad så gäller metatesen av äldre wr- till rw-; restituering till ursprungliga
former sker här, metatesen lever endast kvar i vissa äldre dialekter.
x Beträffande östnordisk w-brytning samt r-brytningen kan en tendens till
tillbakagång iakttas.
x Tendensen är att bortfall av initialt h avbrutits.
x Inskottskonsonanterna har försvunnit nästan överallt.
x Osäkerheten beträffande ursprungligt mn och n har senare reglerats i de
nordiska språken.
3 En kritisk diskussion av den Hedebynordiska hypotesen
3.1 Den vetenskapliga diskussionen kring den Hedebynordiska
konstruktionen efter Widmark
Widmark anser, som nämnts, att Hesselmans konstruktion av en Birka-
svensk/Hedebynordisk varietet vilar på en solid grund och dessutom att hennes
egna studier tillagt ytterligare ett antal språkdrag som pekar i samma riktning.
Hon hävdar att ”den enda helt rimliga förklaringen förefaller mig under sådana
förhållanden vara att någon form av samband bör ha funnits” (Widmark
1994a:195).
Nu är antalet förändringar dock inte avgörande, man frestas påminna om en av
Bengt Hesselman mycket finurligt formulerad tumregel: dragen skall inte blott
räknas, de måste också vägas – de måste kritiskt värderas. Det är en sådan
genomgång jag nu skall företa, och härigenom kompletterar jag min fram-
ställning ovan, där jag individuellt kommenterat enskilda språkdrag.
26 University of Vaasa Research Papers
Först lite forskningsbakgrund. De forskare som, förutom Gun Widmark, under
de senaste decennierna yttrat sig om den möjliga existensen av en Hedeby-
nordiska har i allmänhet varit försiktiga. Några av dem har nämnts tidigare, jag
inriktar mig nu endast på dem som sedan Widmark (1994a) mer monografiskt
behandlade Hedebynordiskan kommit in på språkvarieteten.
Stefan Brink (2002:764) tycks snarast biträda Gun Widmark i tanken på ett
Hedebynordiskt språkskikt, eftersom Widmark enligt honom givit ”further
arguments for a possible existence” av varieteten ifråga. Jan Paul Strid (2007) är
även han öppen för att sätta in sin tolkning av r-brytningen i ett Hedebynordiskt
perspektiv. Thorsten Andersson (2002:304) säger försiktigt att en del språkdrag
förvisso kan ha spridits från Hedeby och Birka, men undrar om ”diese Züge in
weit verstreuten Dialekten haben durchsetzen und weiterleben können und
inwieweit alternative Erklärungen denkbar sind”. Jag själv har i ett sammanhang
(Edlund 2002:296) framfört mer principiella reservationer, bl.a. att ljud-
utvecklingar kan ha uppstått oberoende av varandra och därför inte behöver vara
genetiskt avhängiga eller att ljudutvecklingar kan ha spridits inte bara från
kontinenten utan också i motsatt riktning. Också i ett senare arbete (Edlund
2012) har jag kritiskt diskuterat Hedebynordiskan. Lennart Elmevik är den som
allra tydligast argumenterat mot antagandena av denna varietet. I ett samman-
hang (2011:109) säger han att uppfattningen att det funnits en vikingatida
Hedebynordiska ”ter sig som teori betraktad närmast spektakulär”.18
Man skall emellertid komma ihåg att det är en synnerligen komplicerad uppgift
att söka rekonstruera den regionala variationen från en fjärran tid som vikinga-
tiden. Jag tycker Henrik Williams (2007a) på ett mycket klargörande sätt lyft
fram en del av de många problem som finns i en bedömning av forntida
isoglosser, där många faller utanför de språkgeografiska mönster man förväntar
sig, och ”många verkar vara av uppblossande karaktär och försvinner snart helt
eller delvis” (Williams 2007a:234). ”Hur många har inte ens avsatt spår i de
bevarade källorna?”, frågar sig Williams (a.st.).19 Det har man god anledning att
begrunda.
Williams (a.a. s. 237) sammanfattar genom att säga: ”I dagsläget vet vi helt enkelt
för litet för att ge en samlad bild [av verklig variation i den vikingatida
nordiskan], i alla fall om den ska utgöra något annat än en chimär”. Och, kan
18 Även i Dahl (2015) berörs Hesselmans teori (s. 212 ff.), om ock inte särskilt ingående.
Dahl understryker den likhet som finns mellan utbredningen av hiär och de språkdrag
Dahl benämner ”Peripheral Swedish phenomena” (a.s. s. 214). Jfr härtill även Dahl
(2001).
19 Påpassligt hänvisar Williams till Gösta Holms viktiga men ganska förbisedda
undersökning (2000) av Agneta Horns språk i dialektgeografisk belysning, vilken studie
inleds med ett bidrag till textlokaliseringens metodik.
University of Vaasa Research Papers 27
man i vårt sammanhang tillägga, inte blir saken enklare om man, som i fallet
Hedebynordiska, har att hantera en kontaktlingvistisk situation. Då krävs det
vetenskapligt mod att söka presentera en språkhistorisk konstruktion.
Widmark är naturligtvis fullt på det klara med att det är en komplex språklig
historia vi här har att göra med. Hon öppnar också – i varje fall i princip – för att
inflytandet kan ha gått i olika riktningar. Hon resumerar nämligen i ett samman-
hang på det här sättet: ”Den enda helt entydiga slutsats som man kan dra av de
språkliga likheterna blir då att det måste ha funnits en tät kontakt i någon form
mellan de berörda språken” (Widmark 1994a:196). Därom är nog alla eniga.
Men om man mer i detalj studerar hennes framställning synes huvudtanken ändå
vara att de språkliga influenserna strömmat från det kontinentala området, inte
vice versa, eftersom hon t.ex. talar om de aktuella västgermanska språken som
”långivande” (Widmark 1994a:197). Hon understryker också att den mer
exklusiva koppling som med Hesselmans resonemang etablerades mellan
Hedeby och Birka av allt att döma överdrev kopplingen till ett östligt nordiskt
område, ty då samma språkliga drag också finns på norskt och danskt
språkområde är det enklare att se Hedeby som utgångspunkt för dessa språkliga
innovationer, såsom ett kraftcentrum för språkliga inflytanden söderifrån där då
norska Kaupang blir ”en västlig motsvarighet till Birka” (Widmark 1994a:196).
3.2 Förutsättningarna för möten mellan de västgermanska och nordiska
språken i det vikingatida Hedeby
En förutsättning för att den Hedebynordiska hypotesen skall kunna övervägas
och göras trolig är ju att det funnits reella förutsättningar för språkmöten mellan
de västgermanska och nordiska språken i det dåvarande Hedeby. Låt oss därför
närmare blicka in i den språkliga miljö som det vikingatida Hedeby utgjorde. Då
det gäller de västgermanska språken som här florerade kan vi helt visst räkna
med betydande inbördes förståelighet. Den danske germanisten Steffen Krogh
(2013:149) har i ett sammanhang understrukit att
Aufgrund des vermutlich hohen Grades an gegenseitiger Verstehbarkeit
haben die altgermanischen Sprachen sich in der damaligen Zeit gewiss
nicht wie Fremdsprachen, sondern wie Dialekte zueinander verhalten. Im
Falle von Konvergenz waren daher für ein- und beidseitige Entlehnungs-
prozesse besondere Bedingungen gegeben.
Då det så gäller förståeligheten mellan de aktuella västgermanska språken och de
nordiska får man rimligen räkna med att det i varje fall existerat något slags
28 University of Vaasa Research Papers
semikommunikation av samma typ som diskuterats i förbindelse med
användandet av medellågtyskan i de nordiska städerna under medeltiden (se
bl.a. Braunmüller 1995a:38 ff., 1995b:48 ff., jfr även Rambø 2010, passim).20
Sammanfattningsvis får konstateras att reella förutsättningar för en språklig på-
verkan från de aktuella västgermanska språken på de nordgermanska föreligger i
den vikingatida Hedeby – och naturligtvis principiellt även påverkansmöjligheter
i den andra riktningen.
3.3 Svårigheterna att etablera de antagna Hedebynordiska språkdragen i
de aktuella västgermanska språken
Metodologiskt har de forskare som diskuterat Hedebynordiskan dragit fram
vikingatida nordiska språkdrag som sedan jämförts med de antagna för-
hållandena i den forna saxiskan, frisiskan och frankiskan. Man slås, då man
studerar materialet från dessa språk, av att motsvarigheterna här en hel del
gånger synes vara rätt svagt representerade. Tidsmässigt jämförbara textkällor på
västgermanskt område saknas dessutom ofta. Då det gäller fornsaxiska är
källäget synnerligen besvärligt, eftersom det finns så ytterst få fornsaxiska källor:
glossor, ort- och personnamn, några kortare inskrifter och enstaka ord i latinska
källor, om man bortser från Bibeleposet Heliand och Genesis (tillkomna ca 840),
vilka senare dock uppvisar starka fornfrankiska inslag.21
Då det gäller den antagna övergången y > ju framför r-förbindelser är exempelvis
de frisiska handskrifterna alltför sena för att man skall kunna få en säker bild av
de former som funnits i fornspråket, och det är väl fråga om man med Widmark
verkligen kan utgå från att det är ”fullt möjligt att övergångarna i ett tidigare
skede har varit vanligare, vilket i så fall är […] en likhet med svenskan” (Widmark
2001:87). Sanningen att säga är att vi inte säkert vet något om detta, och
källsituationen medför att man bör vara ytterst försiktig i sina slutsatser.
Å andra sidan finns inte heller anledning att inta en alltför stelbent hållning vid
bedömningen av de fornspråkliga västgermanska formerna. Om vi håller fast vid
att språkkontakterna etablerades i Hedeby är det ju faktiskt snarast i språk-
kontaktvarieteter man skall söka sina förebilder, och dessa kan ju ha skiljt sig en
20 Begreppet semikommunikation används ofta i dessa sammanhang och fungerar väl rätt
bra, även om det inte alltid blivit entydigt definierat. Det diskuteras också av Rambø
(2010), som säger att termen ”kanskje ikke er tilstrekkelig oppklarende” (a.a. s. 374) –
istället talar Rambø om ”reseptiv tospråklighet”, en tvåspråkighet som ”på et eller annet
tidspunkt kan gå over til å bli aktiv tospråklighet” (a.a. s. 375).
21 Uppgifter efter Stefan Mähl, se n. 17 ovan.
University of Vaasa Research Papers 29
del från de varieteter som möter i de fornspråkliga textkällorna.22 Men man skall
då vara klar över att vi ingenting konkret vet om språkkontaktvarieteterna.
Kommen så här långt i framställning stannar jag upp och utstöter en stilla hjärte-
suck, erinrande om att William Labov (1994:11) karakteriserat den historiska
språkforskningen som ”the art of making the best use of bad data”. Det är
sannerligen en pregnant och väl täckande formulering.
Vi kan sammanfattningsvis konstatera att man i arbetet med språkhistoriska
material ofta får arbeta med ofullständiga källor, och även i diskussionen av den
antagna Hedebynordiskan är detta en realitet.
3.4 De antagna Hedebynordiska dragen – inte bara vikingatida?
Ett grundantagande, inte minst från Gun Widmarks sida, är som vi sett att det
Hedebynordiska språket börjat som ett prestigespråk, men inte kommit att
fortleva som sådant. Med tanke på att språkdragen inte fick större genomslag kan
den verkanstid dragen haft inte ha varit alltför lång, menar Widmark. Tydligast
är genomslaget i gotländska mål och dalmålen. Dalmålen exempelvis uppvisar
”Hedebydrag” – om man nu väljer att förklara förekomsten av vissa drag utifrån
den Hesselmanska/Widmarkska tesen. Enligt Widmark har denna ursprungligen
som ”Östersjöhandelsspråk” etablerade varietet, fått fotfäste inne i landet,
sammanhängande med att järnet under vikingatiden fått kommersiell betydelse
och förbundit Dalarna med Uppland och kustlandet. Tanken underbyggs
påpassligt med arkeologisk evidens. Widmark menar att de Hedebynordiska
dragen här fungerat identifierande, detta vid sidan av de arkaistiska drag som
också karakteriserar målen i övre Dalarna. Principiellt finns inget som motsäger
ett sådant antagande, ty det är ju just så som dialektala identifikationsmönster
uppstår.
Vad gäller dalmål, men väl också gotländska, skulle tidsschemat hålla för en
antagen vikingatida spridning.
Men helt kan de antagna Hedebynordiska språkdragen ändå inte ha försvunnit
från det uppländska området. Vi finner nämligen hithörande drag i
22 Att närmare fastlägga varieteternas utseende kan vara problematiskt i språk-
kontaktsituationer. Vad gäller t.ex. lågtyskan i det medeltida Norden får man säkerligen
räkna med flera varieteter i medeltidens Norden, beroende på talarnas lågtyska hemort,
inlärarvariteter av olika slag hos ursprungligen svenskspråkiga individer etc. – Den
språkliga situationen ha varit ännu mer komplicerad i Hedeby än Hesselman och
Widmark räknat med, ty i grannskapet fanns även slavisktalande folk, jfr Dahl
(2001:229).
30 University of Vaasa Research Papers
kolonisationsbygder i Norrbotten (med ŋ 2 > jä, metates i initialt wr- > rw-) och
på finlandssvenskt område (med ŋ 2 > jä-, h-bortfall), vilka områden antagits ha
sina (i varje fall huvudsakliga) rötter på uppsvenskt område och där vi av
historiska skäl måste räkna med påverkan under medeltiden. Skulle nämligen
förekomsten av språkdragen i kolonisationsbygderna vara resultatet av
spridning, indikeras ju att dragen levt kvar in i medeltiden på det uppsvenska
området. Detta talar naturligtvis inte i sig emot existensen av Hedebynordiskan.
Man får då bara räkna med att den Hedebynordiska varieteten levt kvar under
längre tid än vad Widmark räknat med, detta på samma sätt som de fornärvda
diftongerna måste ha gjort av kolonisationsdialekter att döma, ehuru diftongerna
som bekant började kontraheras århundraden dessförinnan (se närmare Holm
1980).23
Vad gäller monoftongeringen au > Ů återfinns draget från uppländskt område
uppefter kusten ända till Västerbottensgränsen, och från kusten till
ångermanländska nybyggarmål i södra Lappmarken samt västerut mot det
centraljämtska området. Man får förmoda att denna spridning skett under lång
tid, från område till område, och kanske rör det sig snarast om ordspridning,
vilket det begränsade antalet ord, såsom elementet stop-, i sammansättningarna
stop-is, stop-vatten m.fl., tycks visa (se Edlund 2012:64).
Sammanfattningsvis får man räkna med att de språkdrag som antagits vara
Hedebynordiska kan ha funnits på uppsvenskt område, parallellt med
konkurrerande former, in i medeltiden och spridits under längre tid än det snäva
tidschema som ursprungligen antagits medger. Men detta är i sig inget som
underminerar antagandet av Hedebynordiskan, och torde exempelvis kunna
förklaras såsom resultatet av senare ordspridning.
3.5 De antagna Hedebynordiska dragens språkgeografiska ställning
Lägger man utbredningskartorna för de olika fenomenen som Widmark uppfört
som möjliga Hedebynordiska drag intill varandra, finner man att de skiljer sig en
hel del, ibland ganska mycket, från varandra – jämför bara utbredningen av jär
’här’, h-bortfallet och metatesen av wr- > rw- med exempelvis den ”östnordiska
23 Däremot måste Hesselmans (1936:158) uppgift av en vikingatida Birkasvenska som
talats ”i ett sammanhängande område omkring Östersjön från Överkalix i norr till Slesvig
(Hedeby) i söder” korrigeras. Så tidigt etablerades nämligen inte den nordiska dialekten i
det inre av Bottenviken och på det finlandssvenska området (jfr Widmark 1994:175), i
varje fall inte en dialekt med rötter på uppsvenskt område. Däremot finns vissa tecken på
att ett äldre västnordiskt språkskikt tidigt funnits här (se t.ex. Edlund 2001).
University of Vaasa Research Papers 31
w-brytningen” som inte alls finns i Dalarna och på Gotland (Widmark
1994a:183).24
Utbredningsbilderna måste värderas var för sig. I en del fall får man väl snarast
räkna med en vidarespridning av ljuddrag med hjälp av ordspridning som ju kan
vara av senare datum, se t.ex. kontraktionen au > Ů (avsnitt 3.4). Ibland ser det
närmast ut att vara fråga om drag som sporadiskt ”bubblar upp” på olika ställen,
såsom antagligen beträffande utvecklingen av initialt h- (avsnitt 2.2.7) osv.
Utbredningsbilderna kan med andra ord visa olika saker.
Och även när man faktiskt har två identiska eller nästan identiska utbrednings-
bilder vid varandras sida, får man vara försiktig vid uttolkningen. Kultur-
geografen Staffan Helmfrid (1994:1) har i ett sammanhang sammanfattat
komplexiteten vid tolkningen av fenomens utbredning genom att understryka att
en kartering i bästa fall endast ger en ”synkron och över hela ytan likvärdig
skenbart statisk ögonblicksbild ur i regel komplexa dynamiska förlopp”. Detta
fångar i en lysande formulering upp svårigheterna att tolka utbredningen av
språkliga fenomen; alla karteringar är nämligen just ögonblicksbilder av
pågående, komplexa förlopp. Här gäller det dessutom en kartering som syftar till
att spegla vikingatida förhållanden och då är metodproblemen helt givet ännu
större (jfr Williams 2007a:231 ff.).
För att sammanfatta: utbredningsbilderna för de av Widmark redovisade
Hedebynordiska dragen skiljer sig så markant ifrån varandra att de egentligen
inte pekar i någon entydig riktning. Frågan är också vad de olika utbrednings-
bilderna egentligen förmår belysa av vikingatida förhållanden.
24 Att endast kartlägga hiär ’här’ och vissa preteritumformer av reduplicerande verb
begränsar måhända perspektivet. Härmed jämförbara ljudtendenser kommer nämligen
därigenom i skymundan. Hesselman (1936:132 f., 137 ff., 156 f.) diskuterar därför också
jär ’är’, som uppvisar stora likheter i utbredningsmönstren med de diskuterade formerna
av här, och även Elmevik (2010:139 ff.) dryftar ingående dessa, och andra, former, bl.a.
under hänvisning till Hesselman (1945, passim). Som framhållits av John Svensson
(1944:95 ff.) kan diftongeringen av långt e styrkas över hela Norden, men det är ett
fenomen av olika ålder och av mycket olikartad karaktär. Men det är samtidigt uppenbart
utifrån Svenssons material att hiär, tillsammans med reduplicerande preteritumformer,
trots allt intar en särställning (a.a s. 148).
32 University of Vaasa Research Papers
3.6 Finns det alternativa förklaringar till de antagna Hedebynordiska
dragens distribution och språkhistoriska bakgrund?
Om man nu inte kan sätta in de aktuella ljudförändringarna i ett Hedebynordiskt
perspektiv, kan då alternativa förklaringar till ljudförändringarna ges? Jag vill
stanna upp också inför detta.
Man skall vara på det klara över att utvecklingar kan uppstå oberoende av
varandra och alltså inte behöver vara resultatet av spridning. Detta har redan
påpekats. Några särskilt starka skäl för exempelvis antagandet av ett Hedeby-
nordiskt sammanhang för att förklara inskottskonsonanter föreligger som jag ser
det inte. Jag tror att Elias Wessén (1968:47 f.) träffar rätt när han här räknar med
fonetiskt motiverade ljudutvecklingar.
Vad så gäller fn/mn framhåller Widmark själv (2010:237) att det rör sig om ”en
fonetiskt betingad osäkerhet”, men ser den väl ändå som ett drag nordborna har
övertagit från kontinentalgermanska språk. Det föreligger en osäkerhet
beträffande denna ljudsekvens, så är det förvisso, men behöver man verkligen
räkna med att en sådan osäkerhet måste vara inlånad, den förändringen borde ju
kunna uppstå spontant?
Vad beträffar behandlingen av h- framför vokal ger utbredningsbilden –
Widmark talar visserligen om en ”sammanhängande företeelse”, men så
sammanhängande är den egentligen inte – skäl snarare för antagandet att det här
rör sig om oberoende utvecklingar i olika talade varieteter av de nordiska språken
än att det är fråga om ett inlånat ljuddrag som antas ha spridits från ett enda
centrum.
Antagandet av extern påverkan, alltså spridning från Hedeby till olika nordiska
språkgemenskaper, då det gäller diftongeringen av germanskt ŋ 2 till ia/iä är
enligt Lennart Elmevik inte heller nödvändigt. Elmevik (2010) kan beträffande
de inhemska förutsättningarna för en diftongering av ŋ 2 bl.a. åberopa sig på Lena
Petersons studie (1992:97), där det sägs att det finns goda förutsättningar för
diftongering av runsvenskt innehållande ”ett slutet /e:/ [...] och ett
efterföljande velariserande /r/”. I ett par andra ord som dragits fram i
förbindelse med utvecklingen ŋ 2 > ia, nämligen fial ’föll’ och hialt ’höll’ av de
reduplicerande verben falla och halda, följs som synes den ursprungliga vokalen
av ett l. Det kan i det sammanhanget, framhåller Elmevik (a.st.), noteras att
Helge Dyvik (1978:26) funnit att man kan anta att ”/r/ and /l/ had a ’dark’, i.e.
velarized, articulation in PGmc” och att ”Old English breaking and retracting
processes would be difficult to explain if /r/ and /l/ were not assumed to be
velarized”. Något antagande av ett Birkasvenskt/Hedebynordiskt språkskikt finns
University of Vaasa Research Papers 33
det hur som helst inte behov av för att förklara dessa ljudförändringar, menar
Elmevik.25
Britta Olrik Frederiksen (1974) har i sin studie av adverben her och der i danska
dialekter som nämnts kommit in på Hesselmans undersökning och rimligheten
av de kontinentala spridningsmönster som den ju förutsätter.26 Även Frederiksen
ger en alternativ förklaring till danska dialektformer som her, hi:e eller (h)jæ,
vilka hon ser som resultatet av en (central)jysk novation under medeltiden. Hon
ser nämligen formerna som resultatet av en initial palatalisering eller
(-gutturalisering) av h eller som ett j-inskott efter h – alltså som relaterad till den
initiala konsonanten och inte den följande vokalen. Dessa tolkningar baserar hon
på ett överväldigande parallellmaterial hos Aage Hansen (1962:216 ff., 1971:106)
och en dialektal empiri hos Marius Kristensen (1933:70 ff., 92, se Frederiksen
1974:242, 1986:80). Åtskilliga goda paralleller till det antagande Frederiksen gör,
finns även från norskt område (Seip 1947:201, 1955:266), vilka av allt att döma är
exempel på en senare diftongering efter h, belagd både appellativt och bland
ortnamnen. Detta samlade material är i högsta grad beaktansvärt.
Beträffande monoftongeringen au > Ů har Elmevik i en rad viktiga uppsatser
(1997, 1998, 2000, 2011) visat att det är rimligt att anta att ett betydande antal
nordiska ord – appellativ som bose ’djävul’, ’rackare’ m.m., fosen ’svampaktig’,
’porös’ m.m., kop ’liten dal’, ’rund hulning i landet’, kota ’knöl’, ’klump’, ’utväxt
(på träd)’ och andra – återgår på diftongen au, men det är att märka att åtskilliga
av dessa appellativ beläggs utanför de områden där man primärt räknat med
Hedebynordiskt inflytande. 27 Monoftongeringen synes också föreligga i ort-
namnsbildningar (avsnitt 2.2.5), som är av så betydande ålder att det inte kan
röra sig om resultatet av ett antaget Hedebynordiskt inflytande. Under
åberopande av Jan Terje Faarlund (1975) framhåller Elmevik (2011) istället, att
man egentligen väntar sig slutprodukten Ů av äldre au, detta på samma sätt som i
flera andra av världens språk som högtyska, latin, romanska språk och sanskrit.28
25 Elmevik (2010:142) sammanfattar på detta sätt sina iakttagelser: ”Diftongeringen av
(ursprungligt) ŋ2 till ia (ie) i det av Hesselman diskuterade materialet, vilken alltså måste
vara äldre än och ha kraftigt undanträngts av den söderifrån kommande utvecklingen av
ŋ2 till långt ä-ljud, kräver enligt min mening inte hans antagande om ett birka-
svenskt/hedebynordiskt språkskikt för att kunna förstås.”
26 Då ett hiar inte finns belagt i danska runinskrifter lutar sig Hesselman istället mot
konjunktionen ian ’men’ och relativpartikeln ias, iaR ’som’, men en annan tolkning är att
ia i dessa ord är en digraf som återger kort e eller kort æ som uppkommit ur kort e. (Se
vidare Fredriksen 1974:234 f., jfr Andersen 1939, Nielsen 1960 och Elmevik 2010.)
27 Denna fonetiska kontraktionsprocess har av allt att döma ägt rum så snart au
utvecklats till ؤu. Diftongkomponenterna kan genom påverkan av omgivande
konsonanter artikulatoriskt ha kommit varandra så nära att kontraktion ägt rum.
28 Faarlund (1975) bygger i sin studie på matriser för de urnordiska diftongerna ai, au och
øy i tre utvecklingssteg med faktorerna +/- hög, +/- låg, +/- bakre och +/- rundad.
34 University of Vaasa Research Papers
På basis av detta anser Elmevik att antagandet av Hedebynordiskan inte heller i
detta fall är nödvändigt.
Dessutom får återigen erinras om att – ifall Schalins (manuskript) tolkning av
den ”östnordiska w-brytningen” och brytningen av kort y till iu mellan k/g och
en r-förbindelse (avsnitt 2.2.4) är riktig – man av språkhistoriska och språk-
geografiska skäl inte längre kan åberopa dessa språkdrag i en Hedebydiskussion.
Sammanfattningsvis kan sägas att andra förklaringar till de diskuterade Hedeby-
nordiska ljudförändringarnas distribution och språkhistoriska bakgrund utgör
fullt godtagbara alternativ.
3.7 Sammanfattning
Det finns som framgått av mönstringen ovan uppenbara problem med att
upprätthålla konstruktionen av den Hedebynordiska språkvarieteten i sin strikta
tappning, som alltså förutsätter en vikingatida nordisk spridning på basis av drag
som återfinns på västgermanskt område, vilket framför allt understryks i
avsnitten 3.3, 3.5 och 3.6. Det rör problemet att belägga de anförda språkdragens
ställning i de aktuella västgermanska språken och språkdragens utbredning på
skandinaviskt område, dessutom är det i flera fall fullt möjligt att ge goda
alternativa förklaringar till uppkomsten till de antagna Hedebynordiska språk-
dragen. Men trots detta finns i denna diskussion en del inslag väl värda att
stanna upp inför, inslag som nordiska språkhistoriker generellt har nytta av i sitt
forskningsarbete. Detta behandlas i nästa kapitel.
4 Betydelsen av diskussionen rörande Hedebynordiskan
Även om alltså Hedebynordiska troligen aldrig funnits i sin ursprungligen
formulerade form, har diskussionen kring varieteten ändå ett uppenbart
egenvärde. Diskussionen ger oss nämligen rika möjligheter att se sambanden
mellan historien och språkhistorien, en koppling som långt ifrån alltid är
självklar. Till och med Ferdinand de Saussure talar, lite oväntat kan man tycka,
om att historiska krafter – eller som han uttrycker det ”forces sociales” (Saussure
1972:8) – har betydelse för språkhistorien, men i grunden ser han inte de
inbördes sammanhangen särskilt tydligt.
Ulf Teleman (1985:66) har målande i ett plenarföredrag vid Svenskans
beskrivning (Göteborg 1985) framhållit att för ”lingvister framstår […] lätt den
allmänna historien som en serie rena tillfälligheter”. Filologerna har endast mer
University of Vaasa Research Papers 35
sällan ”vågat teckna större sammanhang eller formulera mera generella regler för
sambandet mellan språk, språkbruk och samhälle” (ibid.). Det är lite styvt trettio
är sedan detta formulerades, men detta gäller fortfarande.29
Med den Hedebynordiska diskussionen träder sambanden mellan historiska
förlopp och språkhistoria i förgrunden.
Vidare öppnar konstruktionen av Hedebynordiskan för breda geografiska
perspektiv, där det nordiska området ingår i ett större nordeuropeiskt
sammanhang. Att detta är nödvändigt visar inte minst drag som nordisk
monoftongering, vokalsynkopering, slutljudsskärpning m.m., sedda i förbindelse
med kontinentala förhållanden (se Ralph 1980:19, jfr Moberg 1954:91, även
resonemangen hos Dyvik 1978). Bo Ralph (1980:19) uttrycker detta träffande så
här: ”Forntidens Norden har inte varit isolerat, och det finns heller ingen
anledning att tro att språkförändringar här uppstått i isolering.”30
Det är därtill, visar denna diskussion, nyttigt att blicka bort från den politiska
historien för att istället söka efter ”de språkande människorna”, dem vilkas språk
vi i olika material söker blottlägga. Karl G. Johansson (2002:17) frågar sig om det
är i ”kungamaktens militära verksamhet vi skall söka språkkontakten”. Är det
inte snarare, säger han, i t.ex. det vardagliga arkeologiska materialet, vilket
vittnar om mångkulturellt handelsutbyte, som kontakterna som verkligen betytt
något skall sökas? Vid en diskussion om det lågtyska inflytandet på de nordiska
språken under 1300- och 1400-talet förväntar man sig knappast diskussioner om
Magnus Erikssons eller någon annan kungs inflytande, nej ”det är i lång och
intensiv kontakt mellan språkbrukare i handelssituationen som språkförändring-
ar sker, om än detta är i en semikommunikativ situation med ackommodation
och följande utjämning, eller i ett läge där många blir två- eller flerspråkiga”
(ibid.). Detta resonemang är tillämpbart också för äldre språkstadier, bl.a. i
förbindelse med den Hedebynordiska diskussionen.
Diskussionen om Hedebynordiska får oss dessutom att lyfta oss från det
nationella perspektivet där man riskerar att se den språkliga utvecklingen som
dansk, svensk osv. – med de anakronismer beträffande äldre tider detta lätt kan
leda till (se Johansson 2002) – för att istället anlägga ett pannordiskt perspektiv.
29 Teleman (1985:66 f.) avrundar anekdotiskt och säger att det är rätt så ”karakteristiskt
att inte ett enda historiskt faktum från någon tid eller från någon del av världen (bortsett
från språkinterna förhållanden) nämndes vid årets [1985] internationella språkhistoriska
konferens i Pavia”.
30 Sådana storskaliga perspektiv aktualiseras dessutom i Natanael Beckmans studie
Västeuropeisk syntax (1934), där han pläderar för att novationer i västeuropeisk syntax
kan sättas i samband med en västeuropeisk handel, en studie som inte minst Widmark
(1994a:196 f. och utförligare 2001:97 ff.) lyfter fram.
36 University of Vaasa Research Papers
Man kommer på detta sätt bort ifrån den låsning som exempelvis funnits i
diskussionen av svenskevældet i Danmark under en del av vikingatiden – en
tanke som tangeras i Hesselmans studie –, en låsning som tycks vara starkt
knuten till nationella perspektiv. Flera svenska forskare har sökt underbygga
existensen av ett svenskevælde, medan tanken lika starkt avvisats av åtskilliga av
de danska forskare som deltagit i diskussionen (men det finns undantag).31
Tanken på ett svenskevælde på södra Jylland – vilket antagande i sin rigorösa
tappning har uppenbara svagheter (se not 31 anförd diskussion) – är också i en
31 Idén om svenskevældet på södra Jylland byggs av Hesselman (1936) samman med
konstruktionen av Birkasvenskan. Tanken är gammal och har diskuterats av flera
nordiska historiker (se Lund 1982:114 f. med litt. s. 123 f.). Teorin har sedan på basis av
dialektal empiri underbyggts av bl.a. Thorsen ([1902] 1927):144–162 och Brøndum-
Nielsen (1927:94). Också Erik Kroman (1947:180 ff., 1974:438 f., 1976:146 ff., 1981:101
ff.) har sökt styrka tanken på svensk påverkan på det syddanska området, bl.a. under
hänvisning till stödlösheten.
Lars Hellberg (1984) har dragit fram empiri som ansetts stödja ett sveainflytande.
Hellberg (1984:97) hävdar för sin del: ”Enligt min mening bär hela ortnamnsskicket i de
delar av södra Danmark, som nära berördes av de livliga handelsförbindelserna under
vendel- och vikingatid mellan sveariket och Västeuropa över den sydjylländska
landtungan, talrika och tydliga spår av svenskt kulturinflytande.” Mycket konkret ser
man skillnaden vid bedömningen av huvudleden nor i danska ortnamn, vilken av Jan
Paul Strid (1981:62) bedömts vara resultatet av ett sveainflytande, medan John Kousgård
Sørensen (1985:42 ff.) för sin del argumenterar för att dessa namn bör bedömas som
”før-vikingetidsdannelser” (a.a s. 48). – Jfr om svenska namninfluenser på danskt
område även Eric Elgqvist (1944, 1955, 1959:161 ff., 1961:8 ff., 1966), vilka arbeten dock
huvudsakligen berör ett äldre sveainflytande än det som ovan behandlats. Det är dock
notabelt att Elgqvist inte åberopar Hesselman (1936) i boken Vad ortnamn, bl.a. Husby
och Odense, vittnar om omfattningen av det svenska Hedebyväldet (1966). Däremot
nämns Elgqvist här och var i resonemangen om det senare svenskevældet, bl.a. av Britta
Olrik Frederiksen, Lars Hellberg och John Kousgård Sørensen.
Ett viktigt inlägg som tillbakavisar de språkliga argumenten för svenskevældet är Knud B.
Jensens (1929:61 f.) och mot Kromans antaganden har invändningar rests av Anders
Bjerrum (1948). Viktiga motinstanser har också samlats av Britta Olrik Frederiksen
(1974:232 ff. passim, 1986:79 ff.). Runologisk evidens som andragits för att stödja tanken
om ett svenskevælde i södra Danmark diskuteras och tillbakavisas även av Lerche Nielsen
(1998:173 ff., 2001:138 ff.).
Idén om svenskevældet har, efter en genomgång av historiska, arkeologiska, runologiska
och språkliga argument, allvarligt underminerats av Niels Lund (1982:114 ff.). Lund
avrundar sin genomgång med orden: ”’Svenskevældet i Hedeby’ være derfor hermed
indstillet til afskaffelse” (1982:123). När Peter Sawyer i Reallexikon der Germanischen
Altertumskunde 30 (2005:165 ff.) ger en historisk översikt över svearnas expansion,
kommer han självfallet också in på svenskevældet i södra Danmark, och säger därvid
sammanfattningsvis, under hänvisning till just Lund: ”The supposed conquest of Haiðaby
and south Jutland at the end of the 9th century has, however, been shown to be based on
unsatisfactoty evidence” (a.a. s. 168).
Mycket av den dialektologiska och onomastiska evidensen för antagandet av ett
svenskevælde haltar onekligen, och frågan är väl om det alls rört sig om ett riktigt
”vælde”. Troligen inte, däremot kan väl grupper av svenskar ha funnits i södra Danmark
vid denna tid, och övat inflytande där men också tagit emot influenser. Skäl för att det, i
varje fall på basis av runologisk evidens, verkligen finns spår av svensk närvaro i Hedeby
har lyfts fram av Williams (2001:158 ff.), och jag tycker nog att en del talar för det.
University of Vaasa Research Papers 37
mening av mindre betydelse för den Hedebynordiska konstruktionen, som ju i
sin ursprungliga form bygger på att västgermanska drag i Hedeby genom
handelskontakter förts både till det västra och det östra Norden. I det
perspektivet är rimligen den eventuella existensen av ett svenskevælde under-
ordnad.
5 Några reflektioner kring resultatspridningen i ämnet
nordiska språk
Jag skall till sist mer ämneshistoriskt reflektera kring varför en vetenskaplig
diskussion om den Hesselmanska konstruktionen av Birkasvenska länge inte
fördes. Att detta verkligen är förhållandet kan lätt konstateras.
Britta Olrik Frederiksen berör som nämnts i en studie 1974 utförligt Hesselmans
konstruktion, och den finns väl i bakgrunden till i varje fall vissa inlägg i den
debatt som fördes om en eventuell existens av ett svenskevælde i södra Danmark.
Annars var det ju först med Gun Widmarks studier från 1990-talet och framåt
och den diskussion som därigenom uppstod, som Hesselmans tankar på allvar
uppmärksammades.
Gun Widmark (1994a:174) uppehåller sig faktiskt vid frågan varför Hesselmans
Hedebynordiska konstruktion egentligen aldrig på allvar kommit att dryftas.
Kanske berodde det, menar hon, på att detta är en ljudförändring som ”snarast
tycks ha varit en återvändsgränd i språkutvecklingen”. Nu brukar väl, om san-
ningen skall fram, just förhållandet att mer undanskymda utvecklingar träder i
förgrunden, inte avhålla oss dialektologer och språkhistoriker från att hugga in
på problemet, snarare är det precis tvärtom: återvändsgränder i ljudutvecklingen
kan nog snarare ”trigga igång” språkforskarna.
Eller kan det, säger Widmark, ha berott på att språkgeografer i allmänhet inte
uppfattat fjärrspridningsfenomen vid denna avlägsna tid som naturliga. En sådan
syn kunde möjligen bottna i vanföreställningen att de förindustriella samhällena
var lokala till sin karaktär. Förvisso skulle detta kunna vara en del av förklaringen
till att diskussionen om Hedebynordiskan fört en så undanskymd tillvaro, men
det kan inte vara huvudorsaken. Uppsvenska språkdrag i de under medeltiden
etablerade dialekterna i den norra Bottnen (varom Jonsson 1966, Holm 1997,
Edlund 2001, 2009 m.fl.) eller götiska drag i de östsvenska dialekterna (varom
Lindroth 1929, Jansson 1942, Edlund 1991, Svahn 1991 m.fl.) förutsätter just
fjärrspridning. Och än vidsträcktare perspektiv på förhistorisk påverkan på de
nordiska ljudsystemen har anlagts, då fornspråkliga utgångspunkter med ur-
38 University of Vaasa Research Papers
sprung på kontinentalt område åberopats (kapitel 4), så nog har språkgeografer
och språkhistoriker varit medvetna om fjärrspridningens existens och betydelse.
Till sist lägger Widmark (1994a:174) till: ”Kanske menade man också att ett
mäktigt sveavälde borde kunna stå för sina egna språkutvecklingar och inte
hämta dem utifrån.” Jag vet inte om detta alls kan ha spelat in. Skulle ett sådant
nationellt argument finnas, är det i alla fall mycket väl förborgat, och några
explicita uttryck har det mig veterligt aldrig tagit.
Jag frågar mig istället om det inte till en början var respekten för Bengt
Hesselman som avhöll i varje fall svenska forskare från att kritiskt utvärdera
Hedebynordiskan. Många av Hesselmans elever beklädde betydelsefulla
positioner vid våra lärosäten och från dessa skall man inte primärt räkna med
särskilt stark kritik. Karakteristisk är i sammanhanget det ordval som K. G.
Ljunggren (1952:221) väljer i nekrologen över Hesselman, där han apropå
uppsatsen om Birkasvenskan säger att det är ett av de ”arbeten som har mottagits
med all den uppmärksamhet, som man är skyldig en forskare av Hesselmans
klass men som ej förmått att övertyga”.
Kan det sedan, till följd av detta, vara så enkelt att eftersom Hesselmans uppsats
inte omedelbart blev föremål för diskussion i den svenska kontexten så glömdes
den i stort sett bort. Resultaten av hans studie kom heller aldrig in i hand-
böckerna som vi sett utan nämns mera i förbigående om, ock med respekt.
Intressant nog uppmärksammades Hesselmans studie däremot ganska kort efter
publiceringen av en del utomsvenska forskare. I bibliografin i Acta Philologica
Scandinavica 1936–1937 (Andersen, Andersen & Widding 1937:338 f.) finns
sålunda ett utförligt referat av uppsatsen, och redan 1939 presenterar den danske
runologen Harry Andersen en kritisk genomgång utifrån danskt perspektiv, där
han menar ”at Hesselmans Opfattelse af det saakaldte Hedeby-nordisk og af en
Række runedanske Former er meget tvivlsom” (Andersen 1939:52).32 Däremot
får Hesselman väsentligen stöd för sin syn på hiär och beträffande utvecklingen
av preteritumformerna av de reduplicerade verb som också behandlas av honom,
av den tyske germanisten Theodor Frings (1939:9–15, 85 f.), varvid även den
dialektgeografiska metod Hesselman använder lyfts fram.
Det finns andra exempel från den nordistiska vetenskapen på att rön som varit
kända – och dessutom accepterade – inom vetenskapsskrået inte fått större
genomslag. Ett tydligt exempel som verifierar detta skall lyftas fram, och jag
32 Nielsen (1960:49), som också diskuterar rundanska förhållanden, säger apropå
Hesselmans hypotes om en Birkasvenska att ”den kan være rigtig, uden at forklaringen af
[de diskuterade formerna] behøver at være det”.
University of Vaasa Research Papers 39
hämtar det från något som min akademiske lärare Sigurd Fries berättat och även
skrivit om. Fries kunde i sin avhandling (1957:87, passim) konstatera att asp och
avledningen äspe i ortnamnssammansättningar sannolikt båda hade betydelsen
’asp’ – den ofta i litteraturen nämnda distinktionen mellan asp i en
allmänbetydelse och äspe i en betydelse ’ställe där det växer asp’, ’aspdunge’,
’aspskog’ kunde därför inte upprätthållas. Denna säkerligen riktiga tolkning fick
dock inget genomslag, trots att ingen argumenterat emot tanken, och har t.ex.
inte tagit sig in i de vetenskapliga ortnamnsutgåvorna, där det fortfarande oftast
heter att äspe betyder ’aspbestånd’ eller liknande. Fries konstaterar i ett långt
senare sammanhang (2000:204) – man kan faktiskt ana en viss frustration hos
honom – vad gäller detta att ”resultatspridningen [fungerar] illa inom vårt
ämne”.
Kanske är det en sådan bristande resultatspridning som drabbade också
Hesselman.
6 Några avslutande språksociala reflektioner kring
Hedebynordiskan
Bengt Hesselmans tankar om ett Birkasvenskt språkskikt under vikingatiden,
underbyggda framför allt med empiri och argument från Gun Widmark till en
vidsträcktare Hedebynordisk konstruktion, är storslagna tankar som kittlar
fantasin. Konstruktionen byggs upp av två kreativt arbetande språkhistoriska
forskare med sällsynt stabilt språkhistoriskt och dialektgeografiskt kunnande,
båda forskare som utifrån olika infallsvinklar i åtskilliga arbeten utforskat
språket i ett historiskt sammanhang.
Ibland önskar man nästan att tanken om en Hedebynordiska vore möjlig att
godta och att detta vore en realitet som gick att ytterligare underbygga – kanske
är detta mera ett uttryck för en längtan efter storslagna konstruktioner inom den
språkhistoriskt arbetande nordistiken. Dessvärre finns problem, också allvar-
ligare sådana, att med starka argument underbygga konstruktionen i sin striktare
tappning, där de aktuella språkmönstren alltså antas ha sin bakgrund på väst-
germanskt område och vara resultatet av vikingatida kontakter inom nordger-
manskt område. Frågetecknen är alltför många, och materialets karaktär, både
på västgermanskt område och i de nordiska fornspråken och dialekterna, stärker
knappast särskilt definitiva – och säkra – slutsatser. Detta är och förblir
ohjälpligt läget.
Men konstruktionen behöver måhända inte tolkas i sin striktare tappning. Vissa
formuleringar hos Widmark (t.ex. 1994a:196, 2001:91) låter oss ana att också hon
40 University of Vaasa Research Papers
öppnar för en mindre rigorös tolkning, åtminstone kan man välvilligt tolka henne
så. Som visats i översiktsarbeten såsom Bandle (1973) och Haugen (1976, 1984),
diskuterats i exempelvis Widmark (1994b) och även lyfts fram i arbeten av Dahl
(2001), Riad (2005) och andra, finns från 1000-talet och framåt en ”sydlig
språkexpansion” i Norden med rötter på danskt område och med språkdrag som
uppenbarligen uppburit prestige. Denna språkexpansion kan sättas i samband
med det danska riksenandet. Och även om vi inte skall räkna med något mer
välorganiserat svenskevælde i södra Danmark (se n. 31 och där anf. litt.) är det
nog okontroversiellt att säga att någon grad av vikingatida svensk närvaro ändå
kan ha funnits här (se t.ex. Williams 2001:158 ff.). Prestigedrag kan ha etablerats
här och spridits härifrån till andra delar av Skandinavien via exempelvis Kaupang
och Birka.
Även om man måste räkna med att en hel del av de ovan nämnda Hedeby-
nordiska dragen utvecklats på olika ställen i Skandinavien oberoende av
varandra, hindrar det inte att vissa drag därtill kunnat vara utifrån upptagna
prestigeformer som spridits. Interna utvecklingar och externt stödda språksociala
drag har sålunda kunnat ”dra” i samma riktning och därigenom har språkdragen
fått förstärkt spridning.
Det är ytterst svårt att ge entydiga svar på orsakerna till språkförändringar och
spridningen av dem inom en språkgemenskap. David Håkansson, som uppehållit
sig vid den viktiga frågan om förklaringar i språkhistorisk forskning, har i ett
sammanhang (2016:115) sagt att språk är ”en produkt av många olika
människors användning” – de enskilda språksociala valen över tid har varit
oändligt många och kunnat dra i olika riktningar. Det säger sig självt att sådana
longitudinella processer är svåra att enkelt fånga.
Vi kan naturligtvis inget säkert säga om de forntida språksociala förhållandena,
men nog är det fascinerande, som jag i ett tidigare sammanhang uttryckt det, att
Widmark i sina studier sökt studera ett mer än tusen år gammalt språkligt
förändringsförlopp ”from a principally sociolinguistic macro-perspective”
(Edlund 2002:297). Det kräver vetenskapligt mod.
Säkerligen kan de höga ambitioner som finns i Hesselmans och Widmarks
undersökningar omsättas i studier av också andra språkhistoriska fenomen.
Diskussionen om Hedebynordiskan blir på det sättet en inspirationskälla för
nordisterna.33
33 Jag vill varmt tacka dem som lämnat synpunkter på min framställning när den
presenterades vid konferensen i Vasa den 9 juni 2016 och senare vid ett seminarium i
nordiska språk i Uppsala den 5 april 2017. Jag tackar dessutom hjärtligt följande
medforskare: professor Henrik Williams, Uppsala universitet, som innehållsligt
University of Vaasa Research Papers 41
Litteratur
Andersen, Harry 1939. Digrafen ia paa danske Runestene. Arkiv för nordisk
filologi 54. S. 45–57.
Andersen, Harry, Poul Andersen & Ole Widding 1937. Bibliographie der
nordischen Philologie XII. Acta Philologica Scandinavica 12. S. 315–413.
Andersen, Poul 1977. Dansk Dialektologi i Tiåret 1965–1974. Danske studier
1977. S. 100–138.
Andersson, Thorsten 1997. Lars Hellbergs författarskap. I: Svante Strandberg
(red.). Ortnamn i språk och samhälle. Hyllningsskrift till Lars Hellberg.
Uppsala: Uppsala universitet. S. 21–36.
Andersson, Thorsten 2002. Nordgermanische Sprachen. I: Reallexikon der
Germanischen Altertumskunde von Johannes Hoops. Zweite, völlig neu
bearbeitede und stark erweiterte Auflage mit Unterstützung der Akademie des
Wissenschaften in Göttingen […] Bd 21. Naualia–Østfold. Berlin/New York:
Walter de Gruyter. S. 289–306.
Bandle, Oskar 1973. Die Gliederung des Nordgermanischen. Beiträge zur
nordischen Philologie 1. Helbing & Lichtenhahn. Basel–Stuttgart. [Reprint der
Erstauflage mit einer Einführung von Kurt Braunmüller. Beiträge zur nordischen
Philologie 47. Tübingen/Basel: Francke 2011.]
Barnes, Michael P. 2009. The Origins of the Younger Fuþark. A review of recent
and less recent research. NOWELE. North-Western Language Evolution 56/57.
S. 123–142.
Barnes, Michael 2012. Runes. A handbook. Woodbridge: Boydell.
Beckman, Nat. 1934. Västeuropeisk syntax. Några nybildningar i nordiska och
andra västeuropeiska språk. Göteborg: Göteborgs högskola.
Bencard, Mogens 2004. Introduction. I: Mogens Bencard, Aino Kann Rasmussen
& Helge Brinch Madsen (red.). Ribe excavations 1970–76. 5. Højbjerg: Jysk
Arkæologisk Selskab. S. 7–18.
Bjerrum, Anders 1948. [Recension av] Erik Kroman 1947. Arkiv för nordisk
filologi 63. S. 223–231.
kommenterat mitt bidrag och lämnat mig mycket viktiga sakupplysningar och referenser,
professor Ann-Catrine Edlund, Mittuniversitetet, som gett mig beaktansvärda synpunkter
på dispositionen och framställningen, docent Stefan Mähl, Uppsala, som meddelat mig
betydelsefulla uppgifter och referenser rörande de här aktuella västgermanska språken,
lektor Michael Lerche Nielsen, Københavns universitet, som ställt flera runologiska
arbeten till mitt förfogande och även i övrigt gett mig viktiga sakupplysningar samt
forskaren Johan Schalin, Helsingfors universitet, som sakkunnigt granskat avsnitt 2.2.4
(jfr n. 11).
42 University of Vaasa Research Papers
Bjorvand, Harald & Fredrik Otto Lindeman 2007. Våre arveord. Etymologisk
ordbok. Rev. og utvidet utg. Oslo: Novus.
Braunmüller, Kurt 1995a. Semikommunikation und semiotische Strategien.
Bausteine zu einem Modell für die Verständigung im Norden zur Zeit der Hanse.
I: Kurt Braunmüller (red.). Niederdeutsch und die skandinavischen Sprachen 2.
Heidelberg: Carl Winter. S. 35–70.
Braunmüller, Kurt 1995b. Forudsetninger for at overtage middelnedertyske
sprogstrukturer i de skandinaviske sprog. I: Ernst Håkan Jahr (red.). Nordisk og
nedertysk. Språkkontakt og språkutvikling i Norden i seinmellomalderen. Oslo:
Novus. S. 29–54.
Bremmer, Rolf H. Jr 2009. An Introduction to Old Frisian. History, Grammar,
Reader, Glossary. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins.
Brink, Stefan 2002. Sociolinguistic perspectives in the transitional period
between Proto-Nordic and Old-Nordic. I: Oscar Bandle m.fl. (red.). The Nordic
Languages. An International Handbook of the History of the North Germanic
Languages I. Berlin: de Gruyter. S. 761–769.
Brøndum-Nielsen, Johannes 1927. Dialekter og Dialektforskning. København:
Schultz.
Brøndum-Nielsen, Johannes 1968. Gammeldansk grammatik i sproghistorisk
fremstilling. 2. Konsonantisme. 3. opl. København: Schultz.
Dahl, Östen 2001. The origin of the Scandinavian languages. I: Östen Dahl &
Maria Koptjevskaja-Tamm (red.). The Circum-Baltic languages. Typology and
contact 1, Past and present. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins. S. 215–
235.
Dahl, Östen 2015. Grammaticalization in the North. Noun phrase
morphosyntax in Scandinavian vernaculars. Berlin: Language Science Press.
DR I = Danmarks runeindskrifter. Ved Lis Jacobsen & Erik Moltke under
medvirkning af Anders Bæksted & Karl Martin Nielsen. Text. 1942. København:
Munksgaard.
Dyvik, Helge 1978. Breaking in Old Norse and related languages. Arkiv för
nordisk filologi 93. S. 1–37.
Edlund, Lars-Erik 1988. [Recension av] Hellberg, Lars 1987. Studia
Anthroponymica Scandinavica 1988. S. 163–170.
Edlund, Lars-Erik 1991. Svenska dialekters ord för ’idissla’. I: 4. Nordiske
Dialektologkonference Askov Højskole 12.–16. august 1990. Konference-
foredrag. Danske folkemål 33. S. 319–330.
Edlund, Lars-Erik 2001. Norrbottens svenska dialekter och deras bakgrund –
några synpunkter. I: Marianne Blomqvist m.fl. (red.). Våra språk i tid och rum.
Festskrift till Ann-Marie Ivars på 60-årsdagen. Helsingfors: Helsingfors
universitet. S. 34–44.
University of Vaasa Research Papers 43
Edlund, Lars-Erik 2002. The contribution of Nordic dialectology to language
history. I: Oskar Bandle m.fl. (red.). The Nordic Languages. An International
Handbook of the History of the North Germanic Languages I. Berlin: de
Gruyter. S. 282–303.
Edlund, Lars-Erik 2009. De norrbottniska dialekterna – några nordiska
perspektiv. Norrbotten. Norrbottens hembygdsförbund 2009. S. 186–201.
Edlund, Lars-Erik 2012. Mellan väst och öst. Det jämtska språkområdet över tid
ur ett nordiskt perspektiv. I: Olof Holm (red.). Jämtland och den jämtländska
världen 1000–1645. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets
Akademien. S. 43–90.
Eklund, Gerd 1991. Vrist–brist–rist. Utvecklingen av gammalt udd-ljudande wr
i nordiska, särskilt svenska dialekter. Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet.
Elgqvist, Eric 1944. Skälv och skilfingar. Vad nordiska ortnamn vittna om
svenska expansionssträvanden omkring mitten av första årtusendet e. Kr.
Lund: Olins antikvariat.
Elgqvist, Eric 1955. Ullvi och Ullinshov. Studier rörande ullkultens uppkomst
och utbredning. Lund: Olins antikvariat.
Elgqvist, Eric 1959. Vad svioniska ortnamn vittnar om grundandet av det danska
väldet. Arkiv för nordisk filologi 74. S. 161–217.
Elgqvist, Eric 1961. Har det gamla Abosysæl under folkvandringstiden tillhört
svearnas intressesfär? Acta Philologica Scandinavica 24. S. 88–106.
Elgqvist, Eric 1966. Vad ortnamn, bl.a. Husby och Odense, vittnar om
omfattningen av det svenska Hedebyväldet. Lund: Olins antikvariat.
Elmevik, Lennart 1997. Dialekterna och språkhistorien. Till frågan om den gamla
au-diftongens utveckling i nordiska språk. I: Maj Reinhammar (red.). Nordiska
dialektstudier. Föredrag vid Femte nordiska dialektologkonferensen Sigtuna
17–21 augusti 1994. Uppsala: Språk- och folkminnesinstitutet. S. 92–101.
Elmevik, Lennart 1998. Sv. dial. bose ’djävul’, ’rackare’, ’skråpuk’, ’orm’,
’snorklump’ m.m. Svenska landsmål och svenskt folkliv. S. 19–28.
Elmevik, Lennart 2000. Till diskussionen om den urgerm. au-diftongens
utveckling på nordiskt område, särskilt i förbindelsen auh. I: Lars-Erik Edlund
(red.). Studier i svensk språkhistoria. Förhandlingar vid Femte
sammankomsten för svenska språkets historia Umeå 20–22 november 1997.
Umeå: Umeå universitet. S. 163–171.
Elmevik, Lennart 2010. Till diskussionen om en birkasvenska/hedebynordiska. I:
Maj Reinhammar m.fl. (red.). Studier i svenska språkets historia 11.
Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i
Uppsala 23–24 april 2010. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk
folkkultur. S. 137–144.
44 University of Vaasa Research Papers
Elmevik, Lennart 2011. Sv. och no. dial. Ů som motsvarighet till urnord. au. Till
diskussionen om den s.k. birkasvenskan. I: Lars-Erik Edlund, Lennart Elmevik &
Maj Reinhammar (red.). Studier i dialektologi och sociolingvistik. Föredrag vid
Nionde nordiska dialektologkonferensen i Uppsala 18–20 augusti 2010.
Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. S. 103–111.
Faarlund, Jan Terje 1975. Monoftongering i nordisk. Maal og minne. S. 169–189.
Frederiksen, Britta Olrik 1974. Adverbierne ’her’ og ’der’ i dobbelt belysning.
Dialektstudier 3. S. 169–249.
Frederiksen, Britta Olrik 1986. Svenskevældet, dialektgeografi og stednavne. I:
Vibeke Dalberg & Gillian Fellow-Jensen (red.). Mange bekke små. Til John
Kousgård Sørensen på tresårsdagen 6.12.1985. København: Reitzel. S. 75–94.
Fries, Sigurd 1957. Studier över nordiska trädnamn. Uppsala: Kungl. Gustav
Adolfs Akademien.
Fries, Sigurd 2000. När uppkom trädnamnsavledningar av typen birke, äspe? I:
Lars-Erik Edlund (red.). Studier i svensk språkhistoria. Förhandlingar vid
Femte sammankomsten för svenska språkets historia Umeå 20–22 november
1997. Umeå: Umeå universitet. S. 201–207.
Frings, Theodor 1939. Germanisch Ů und ŋ. Beiträge zur Geschichte der
deutschen Sprache und Literatur 63. S. 1–116.
Gallée, J. H. 1910. Altsächsische Grammatik. Sammlung kurzer Grammatiken
germanischer Dialekte 6. 2. Aufl. Halle/Leiden: Max Niemeyer.
Gotländsk ordbok = Gotländsk ordbok på grundval av C. och P. A. Säves
samlingar. 1918–1945. Red. av Gideon Danell, August Schagerström & Herbert
Gustavson. Uppsala/København: Landsmålsarkivet i Uppsala.
Grønvik, Ottar 2001. Über die Bildung des älteren und des jüngeren
Runenalphabets. Frankfurt am Main: Peter Lang.
Gustavson, Herbert 1940–1948. Gutamålet. En historisk-deskriptiv översikt 1–2.
Uppsala: Lundequistska bokhandeln.
Hansen, Aage 1962. Den lydlige udvikling i dansk fra ca. 1300 til nutiden. 1.
Vokalismen. København: Gad.
Hansen, Aage 1971. Den lydlige udvikling i dansk fra ca. 1300 til nutiden. 2.
Konsonantismen. København: Gad.
Haugen, Einar 1976. The Scandinavian languages. An introduction to their
history. London: Faber.
Haugen, Einar 1984. Die skandinavischen Sprachen. Eine Einführung in ihre
Geschichte. Vom Verfasser durchgesehene, umgearb. und erw. Aufl. Hamburg:
Buske.
University of Vaasa Research Papers 45
Hedström, Gunnar 1932. Sydsmåländska folkmål. 1. Inledning. Studier över
vokaler i starktonig ställning. Lund: Landsmålsarkivet i Lund.
Hellberg, Lars 1984. De finländska karlabyarna och deras svenska bakgrund.
Studier i nordisk filologi 65. S. 85–106.
Hellberg, Lars 1987. Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. 2.,
översedda och utök. uppl. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.
Hellquist, Elof 1948. Svensk etymologisk ordbok. 3. uppl. Lund: Gleerup.
Helmfrid, Staffan 1994. Kulturgränser som geografiskt problem. I: Lars-Erik
Edlund (red.). Kulturgränser – myt eller verklighet? En artikelsamling. Umeå:
Umeå universitet. S. 1–6.
Hesselman, Bengt 1936. Några nynordiska dialektformer och vikingatidens
historia. En undersökning i svensk och dansk språkutveckling. I: Ordgeografi
och språkhistoria. Stockholm/København: Hugo Gebers Förlag/Levin &
Munksgaard. S. 127–162.
Hesselman, Bengt 1945. Omljud och brytning i de nordiska språken. Förstudier
till en nordisk språkhistoria. Stockholm/Köpenhamn: Gebers.
Hesselman, Bengt 1948–1953. Huvudlinjer i nordisk språkhistoria. 1–3.
Stockholm: Bonnier.
Holm, Gösta 1980. Monoftongeringens kronologi och de finlandssvenska
folkmålen. I: Festskrift till Carl-Eric Thors. Helsingfors: Svenska litteratur-
sällskapet i Finland. S. 101–107.
Holm, Gösta 1997. Staten, kyrkan och ortnamnen och dialekterna i Norrbotten. I:
Svante Strandberg (red.). Ortnamn i språk och samhälle. Hyllningsskrift till
Lars Hellberg. Uppsala: Uppsala universitet. S. 143–160.
Holm, Gösta 2000. Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i
dialektgeografisk belysning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik.
Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
Håkansson, David 2016. Förklaringar i språkhistorisk forskning. I: Daniel
Andersson, Lars-Erik Edlund, Susanne Haugen & Asbjørg Westum (red.).
Studier i svensk språkhistoria 13. Historia och språkhistoria. Umeå: Kungl.
Skytteanska Samfundet. S. 103–117.
Jansson, Valter 1942. De östsvenska dialekternas ställning. Svenska landsmål
och svenskt folkliv 65. S. 47–71.
Jensen, Knud B. 1929. Vikingespor i Syddanmark. Danske Folkemaal 3. S. 59–
65.
Johansson, Karl G. 2002. Birka – Hedeby tur och retur. Ett svenskt storvälde
eller frihandel? I: Svante Lagman, Stig Örjan Ohlsson & Viivika Voodla (red.).
Studier i svenska språkets historia 7. Svenska språkets historia i
Östersjöområdet. Tartu: Tartu universitet. S. 13–24.
46 University of Vaasa Research Papers
Jonsson, Hans 1966. Nordiska ord för vattensamling. Lund: Lunds universitet.
Klein, Thomas 2000. Zur Stellung des Altsächsischen. Jahrbuch des Vereins für
Niederdeutche Sprachforschung 123. S. 7–32.
Kock, Axel 1920. Svensk ljudhistoria 3. Lund/Leipzig: C. W. K. Gleerups/Otto
Harrassowitz.
Kortlandt, Frederik 2006. Germanic *ŋ1 and *ŋ2. NOWELE. North-Western
Language Evolution 49. S. 51–54.
Kousgård Sørensen, John 1985. Nor i Danmark. I: Thorsten Andersson (red.).
Nordiska namnstudier. Festskrift till Harry Ståhl 22 september 1985. Uppsala:
Lundequistska bokhandeln. S. 42–49.
Krahe, Hans 1967. Historische Laut- und Formenlehre des Gotischen. Zugleich
eine Einführung in die germanische Sprachwissenschaft. 2. Aufl. Bearb. von E.
Seebold. Heidelberg: Winter.
Krahe, Hans 1969. Germanische Sprachwissenschaft. I. Einleitung und
Lautlehre. 7. Aufl. Bearbeitet von Wolfgang Meid. Berlin: Walter de Gruyter.
Kristensen, Marius 1933. Folkemål og sproghistorie. København: Gyldendal.
Krogh, Steffen 2013. Die Anfänge des Altsächsischen. NOWELE. North-Western
Language Evolution 66. S. 141–168.
Kroonen, Guus 2013. Etymological dictionary of Proto-Germanic.
Leiden/Boston: Brill.
Kroman, Erik 1947. Musikalsk Aksent i Dansk. København. Omtryckt i Acta
Philologica Scandinavica 1949. S. 1–266.
Kroman, Erik 1974. Har svenske Bosettelser i Vikingetiden paavirket Sproget i
Syddanmark? I: Festskrift til Kristian Hald. Navneforskning, dialektologi,
sproghistorie på halvfjerdsårsdagen 9.9.1974. København: Akademisk forlag. S.
431–442.
Kroman, Erik 1976. Det danske rige i den ældre vikingetid. København:
Rosenkilde & Bagger.
Kroman, Erik 1981. Debat: Stød- og accentområder og deres oprindelse. Fortid
og nutid 29. S. 101–107.
Källström, Magnus 2014. Skriftnorm och runsvensk dialekt. En pilotstudie från
Västmanland. I: Maria Bylin, Cecilia Falk & Tomas Riad (red.). Studier i svensk
språkhistoria 12. Variation och förändring. Stockholm: Stockholms universitet.
S. 110–122.
Labov, William 1994. Principles of linguistic change. 1. Internal factors. Oxford:
Blackwell.
University of Vaasa Research Papers 47
Lagman, Svante 1990. De stungna runorna. Användning och ljudvärden i
runsvenska steninskrifter. Uppsala: Uppsala universitet.
Lerche Nielsen, Michael 1998. Frem og tilbage er ikke lige langt. Vikingetidsruner
og sproghistorien. I: Kjeld Kristensen (red.). Selskab for Nordisk Filologi
København. Årsberetning 1996–1997. København: Selskab for Nordisk Filologi.
S. 164–178.
Lerche Nielsen, Michael 2001. Swedish influence in Danish runic inscriptions. I:
Von Thorsberg nach Schleswig. Sprache und Schriftlichkeit eines Grenzgebietes
im Wandel eines Jahrtausends. Internationales Kolloquium im Wikinger
Museum Haithabu vom 29. September – 3. Oktober 1994 unter Mitarbeit von
Lars E. Worgull herausgegeben von Klaus Düwel, Edith Marold & Christiane
Zimmermann. Berlin/New York: Walther de Gruyter. S. 127–148.
Levander, Lars 1925–1928. Dalmålet. Beskrivning och historia 1–2. Uppsala:
Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.
Lindqvist, Nat. 1947. Sydväst-Sverige i språkgeografisk belysning 1–2. Lund:
Landsmålsarkivet i Lund.
Lindroth, Hjalmar 1929. De svenska verben för idissla. Studier tillägnade Axel
Kock. Lund: Gleerup. S. 468–484.
Ljunggren, K. G. 1952. [Nekrolog över] Bengt Hesselman. Arkiv för nordisk
filologi 67. S. 220–223.
Lund, Niels 1982. Svenskevældet i Hedeby. Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed
og Historie 1980. S. 114–125.
Magnússon, Ásgeir Blöndal 1989. Íslensk orðsifjabók. Reykjavík: Orðabók
Háskólans.
Minugh, David 1985. As old as the ’ills. Variable loss of h in Swedish dialects.
NOWELE. North-Western Language Evolution 6. S. 23–43.
Moberg, Lennart 1954. Den östnordiska diftongförenklingen. Nysvenska studier
33. S. 87–129.
Moberg, Lennart 1980. Nysvenskt ”linljung”. I: Ord och struktur. Studier i nyare
svenska tillägnade Gun Widmark den 31 juli 1980. Uppsala: Uppsala universitet.
S. 189–193.
Nielsen, Hans F. 1985. Old English and the continental Germanic languages. A
survey of morphological and phonological interrelations. Second, revised
edition. Innsbruck: Universität Innsbruck.
Nielsen, Karl Martin 1960. Til runedanskens ortografi. Arkiv för nordisk filologi
75. S. 1–78.
Nielsen, Karl Martin 1984. Svenskevældet og Haddeby-stenene. Danske Studier
1984. S. 17–25.
48 University of Vaasa Research Papers
NIYR 5 = Norges innskrifter med de yngre runer. 1960. Utgitt for
Kjeldeskriftfondet [---] ved Magnus Olsen. 5. Norsk Historisk Kjeldeskrift-
Institutt. Oslo: A/S Bokcentralen.
Ohlsson, Stig Örjan 1978. [Recension av] Haugen, Einar 1976. Danske studier 72.
S. 145–155.
Olséni, Nils 1887. Södra Luggudemålets ljudlära. Stockholm: Kongl.
Boktryckeriet/P. A. Norstedt & Söner.
Olson, Emil 1916. De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan. Bidrag
till den fornsvenska ordbildningsläran. Lund: Gleerup.
OÖD = Ordbok över folkmålen i övre Dalarna. 1–. 1961–. Uppsala. Uppsala:
Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.
Palm, Rune 1983. Uddljudande h i de uppländska runinskrifterna – ett försök
att bestämma h-bortfallets utbredning i Uppland under 1000-talet. Stockholms
universitet: Institutionen för nordiska språk. Otryckt uppsats i blocksvenska.
Peterson, Lena 1992. Hogastenen på Orust. I: Blandade runstudier I. Runrön.
Uppsala: Uppsala universitet. S. 81–111.
Peterson, Lena 2006. Svenskt runordsregister. Andra, reviderade upplagan.
Runrön. Uppsala: Uppsala universitet.
Peterson, Lena 2007. Nordiskt runnamnslexikon [online]. 5. uppl. Uppsala:
Institutet för språk och folkminnen. [Citerat 2.2.2017]. Tillgänglig:
http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/arkiv-och-samlingar/nordiskt-
runnamnslexikon.html.
Prokosch, Eduard 1939. A comparative Germanic grammar. Philadelphia:
University of Pennsylvania.
Rambø, Gro-Renee 2010. Historiske og sosiale betingelser for språkkontakt
mellom nedertysk og skandinavisk i seinmiddelalderen. Et bidrag til historisk
språksosiologi. Oslo: Novus.
Ralph, Bo 1980. Urnordisk slutljudsskärpning. Arkiv för nordisk filologi 95. S. 1–
24.
Ratke, Ch. 1999. Haiðaby: §2. Lage; §3. Forschungsgeschichte. §4. Historisches.
§5. Archäologisches. §6. Stadt–Umland–Beziehungen, Ernährung und Biotop.
§7. Urbanisation: Struktur und Funktionen. I: Reallexikon der Germanischen
Altertumskunde von Johannes Hoops. Zweite, völlig neu bearbeitede und stark
erweiterte Auflage mit Unterstützung der Akademie des Wissenschaften in
Göttingen […] Bd 13. Greifvögel–Hardeknut. Berlin/New York: Walter de
Gruyter. S. 363–381.
Riad, Tomas 2005. Historien om tonaccenten. I: Cecilia Falk & Lars-Olof Delsing
(red.). Studier i svensk språkhistoria 8. Lund: Lunds universitet. S. 1–27.
University of Vaasa Research Papers 49
Rietz, Johan Ernst 1867. Svenskt dialekt-lexikon. Ordbok öfver svenska
allmogespråket 1–2. Lund 1862–1867. 3. Register och rättelser av Erik
Abrahamson. Lund/Uppsala/København: Lundequistska bokhandeln.
Salberger, Evert 1999. Namnet i atruakn på Sö 45. Ortnamnssällskapets i
Uppsala årsskrift 1999. S. 43–56.
Sandström, Åke 2015. Hå och hamna. Ordhistoriska och ordgeografiska studier
av paddlingens och roddens äldsta terminologi i Norden. Uppsala: Kungl.
Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
Saussure, Ferdinand de 1972. Cours de linguistique générale publié par Charles
Bally & Albert Sechehaye avec la collaboration de Albert Riedlinger. Édition
critique préparée par Tullio de Mauro. Paris: Payot.
Sawyer Peter H. 2005. Svear: § 2. Historisch. I: Reallexikon der Germanischen
Altertumskunde von Johannes Hoops. Zweite, völlig neu bearbeitede und stark
erweiterte Auflage mit Unterstützung der Akademie des Wissenschaften in
Göttingen […] Bd 30. Stil–Tissø. Berlin/New York: Walter de Gruyter. S. 165–
170.
Schalin, Johan u.a. Scandinavian Umlaut and Contrastive Feature Hierarchies.
Manuskript antaget för utgivning i NOWELE. North-Western Language
Evolution 2017, 70:2.
Schulte, Michael 2006. The transformation of the older fuþark. Number magic,
runographic or linguistic principles? Arkiv för nordisk filologi 121. S. 41–74.
Seip, Didrik Arup 1947. [Anmälan av] Hesselman, Bengt 1945. Svenska landsmål
och svenskt folkliv. S. 198–202.
Seip, Didrik Arup 1955. Norsk språkhistorie til omkring 1370. 2. utg. Oslo:
Aschehoug.
Siebs, Theodor 1901. Geschichte der friesischen Sprache. (= Grundriss der
germanischen Philologie 1 […] herausgegeben von Hermann Paul. V. Abschnitt.
Sprachgeschichte. 8. Geschichte der friesischen Sprache. S. 1152–1464.)
Strassburg/Darmstadt: Karl. J. Trübner.
Sievers-Brunner 1951 = Altenglische Grammatik nach der Angelsächsischen
Grammatik von Eduard Sievers neubearb. von Karl Brunner. 2. rev. Aufl. der
Neubearb. Sammlung kurzer Grammatiken germanischer Dialekte. A.
Hauptreihe 3. Halle: Niemeyer.
SMP = Sveriges medeltida personnamn. 1–. 1967 ff.
Stiles, Patrick V. 1995. Remarks on the ’Anglo-Frisian’ Thesis. I: Volkert F.
Faltings, Alastair G. H. Walker & Ommo Wilts (red.). Friesische Studien 2.
Beiträge des Föhrer Symposiums zur Friesischen Philologie vom 7.–8. April
1994. North-Western European language studies. Supplement. Odense: Odense
University Press. S. 177–220.
50 University of Vaasa Research Papers
Stoklund, Marie 1996. The Ribe cranium inscription and the Scandinavian
transition to the younger reduced futhark. I: Tineke Looijenga & Arend Quak
(red.). Frisian runes and neighbouring traditions. Proceedings of the First
International Symposium on Frisian Runes at the Fries Museum, Leeuwarden
26–29 January 1994. S. 199–209.
Streitberg, Wilhelm 1896. Urgermanische Grammatik. Einführung in das
vergleichende Studium der altgermanischen Dialekte. Germanische Bibliothek.
Erste Abteilung. Elementar-u. Handbücher I. Reihe: Grammatiken. Heidelberg:
Carl Winter.
Strid, Jan Paul 1981. Nären, Njärven och Njurhulten. Studier över en grupp
svenska sjönamn och därmed samhöriga ord i nordiska språk. Stockholm:
Almqvist & Wiksell.
Strid, Jan Paul 1989. Ludvig, Auðun och Oþbiorn. Om ett personnamnselement
och den runsvenska utvecklingen av diftongen au. Studia Anthroponymica
Scandinavica 1989. S. 5–24.
Strid, Jan Paul 2007. Vokaler på glid. Till frågan om östnordisk brytning av
kort y. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Svahn, Margareta 1991. Finnskägg, tåtel och sia. Om folkliga namn på gräs.
Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå.
Svensson, John 1944. Diftongering med palatalt förslag i de nordiska språken.
Riktlinjer för en undersökning av brytningen och därmed besläktade
diftongeringsföreteelser. Lund: Gleerupska universitetsbokhandeln.
Sö + siffra = Sveriges runinskrifter 3. Södermanlands runinskrifter granskade
& tolkade av Erik Brate & Elias Wessén. 1924–1936. Stockholm.
Teleman, Ulf 1985. Historien och språkhistorien. I: Sture Allén m.fl. (red.).
Svenskans beskrivning 15. Förhandlingar vid Sammankomst för att dryfta
frågor rörande svenskans beskrivning, Göteborg den 11–12 oktober 1985.
Göteborg: Göteborgs universitet. S. 64–91.
Thorsen, P. K. [1902] 1927. Den danske Dialekt ved Husum i Slesvig. I: J. Byskov
&. M. Kristensen (red.). Afhandlinger og Breve af P. K. Thorsen. I. København:
Schønberg. S. 144–162.
U + siffra = Sveriges runinskrifter 6–9. Upplands runinskrifter granskade &
tolkade Elias Wessén & Sven B. F. Jansson. 1–4. 1940–1958. Stockholm.
Vendell, Herman 1904. Ordbok över de östsvenska dialekterna. Helsingfors:
Svenska litteratursällskapet i Finland.
Wessén, Elias 1968. Svensk språkhistoria 1. Ljudlära och böjningslära. 8. uppl.
Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Wessén, Elias 1979. De nordiska språken. 11. uppl. Stockholm: AWE/Gebers.
University of Vaasa Research Papers 51
Wessman, V. E. V. 1925–1932. Samling av ord ur östsvenska folkmål. Tillägg till
H. Vendells ordbok över de östsvenska dialekterna 1–2. Helsingfors: Svenska
litteratursällskapet i Finland.
Vide, Sten-Bertil 1966. Sydsvenska växtnamn. Lund: Landsmålsarkivet i Lund.
Widmark, Gun 1994a. Birkasvenskan – fanns den? Arkiv för nordisk filologi 109.
S. 173–216.
Widmark, Gun 1994b. Fågelperspektiv och historisk förklaring. En diskussion
kring ”Die Gliederung des Nordgermanischen”. I: Lars-Erik Edlund (red.).
Kulturgränser – myt eller verklighet? En artikelsamling. Umeå: Umeå
universitet. S. 139–152.
Widmark, Gun 2001. Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i
svenskan. Urtid – Runtid – Riddartid. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs
Akademien för svensk folkkultur.
Widmark, Gun 2010. Det nordiska u-omljudet. En dialektgeografisk
undersökning 2. Uppsala: Uppsala universitet.
Wigforss, Ernst 1913–1918. Södra Hallands folkmål. Ljudlära. Stockholm.
Williams, Henrik 1990. Åsrunan. Användning och ljudvärde i runsvenska
steninskrifter. Uppsala: Uppsala universitet.
Williams, Henrik 2001. From Meldorf to Haithabu. Some early personal names
from Schleswig-Holstein. I: Von Thorsberg nach Schleswig. Sprache und
Schriftlichkeit eines Grenzgebietes im Wandel eines Jahrtausends.
Internationales Kolloquium im Wikinger Museum Haithabu vom 29. September
– 3. Oktober 1994 unter Mitarbeit von Lars E. Worgull herausgegeben von Klaus
Düwel, Edith Marold & Christiane Zimmermann. Berlin/New York: Walter de
Gruyter. S. 149–165.
Williams, Henrik 2007a. Den vikingatida nordiskan, dess enhetlighet och
variation. I: Från drasut till brakknut. Studier tillägnade Gerd Eklund på 65-
årsdagen den 23 oktober 2007. Uppsala: Sällskapet för svensk dialektologi. S.
231–238.
Williams, Henrik 2007b. Runstenen vid Stora Mellösa kyrka i Närke (Nä 12). I:
Johny Hagberg (red.). Språk och lag. En vänskrift till Per-Axel Wiktorsson på
70-årsdagen 16 mars 2007. Skara: Skara stiftshistoriska sällskap. S. 11–20.
Vries, Jan de 1962. Altnordisches etymologisches Wörterbuch. Zweite
verbesserte Auflage. Leiden.
Ög + siffra = Sveriges runinskrifter 2. Östergötlands runinskrifter granskade &
tolkade av Erik Brate. 1911. Stockholm.
Öl + siffra = Sveriges runinskrifter 1. Ölands runinskrifter granskade & tolkade
av Sven Söderberg & Erik Brate. 1900–1906. Stockholm.
SPRÅK I KONTAKT OCH KONKURRENS. DEN TVÅSPRÅKIGA
LEXIKOGRAFINS RELEVANS FÖR SVENSK SPRÅKHISTORIA
Anna Helga Hannesdóttir
The role of bilingual lexicography in the history of the Swedish language was long
overlooked within historical linguistics – in spite of the fact that dictionaries and
glossaries constitute one of the oldest continuous genres of Swedish written language. In
their work, from the late 15th century and throughout the early modern period, the
bilingual lexicographers established an adequate vocabulary of the Swedish language.
They created a lexical description of Swedish words and they also established ways of
presenting semantic and pragmatic features in Swedish. Furthermore, the prefaces and
introductions to the dictionaries provide a forum where current linguistic issues are
debated. In the 19th century, the first monolingual Swedish dictionary was based directly
on its bilingual predecessors. The bilingual lexicography contributed to the consolidation
and standardisation of Swedish much more than has been conceded by the language
historians of the 20th century. The early dictionaries prove that the Swedes were part of
the learned European community and they are also the result and an expression of the
contact between Swedish-speaking society and other language communities in Sweden.
But first and foremost, the early bilingual dictionaries reflect the development of the
Swedish language and the metaperspective of that language in a way that no other genre
can.
1 Inledning
Få genrer har ett så utpräglat fokus på själva språket som lexikografin. Den är
också en av de få genrer som vi kan följa från sen medeltid till idag. I handböcker
och översiktsverk över svensk språkhistoria återfinns dock sällan lexikografiska
arbeten bland de texter som lagts till grund för den beskrivning av språkets
utveckling som presenteras.
Den svenska lexikografin tar sin trevande början under 1400-talet. Utöver svens-
kan omfattar den närmare 20 språk när den på 1850-talet framträder som fullt
utvecklad. Då publicerades den första enspråkiga ordboken över svenskan. Men i
det följande handlar det om tvåspråkig lexikografi och tvåspråkiga ordböcker och
deras relevans för svensk språkhistoria. I grova drag skisseras den svenska lexi-
kografins väg från de första tvåspråkiga verken till dess att beskrivningen av
svenskan som källspråk kombineras med beskrivningen av främmande uppslags-
University of Vaasa Research Papers 53
ords semantiska, pragmatiska och kombinatoriska egenskaper; en beskrivning
som vuxit fram i arbeten där svenskan utgjort målspråk. Därefter följer en redo-
görelse för den roll som den tvåspråkiga lexikografin har spelat i svenskans
standardisering, och de tvåspråkiga ordböckernas status inom nordistikens
traditionella språkhistoriebeskrivning ventileras. Slutligen diskuteras kortfattat
ordböckernas funktion i ett samhälleligt sammanhang. Med svensk lexikografi
och svenska ordböcker avses här att svenska ingår som ett av de två – eller i vissa
fall flera – språk som behandlas. Många av verken är ordnade alfabetiskt, andra
tematiskt. Långt ifrån alla uppfyller de krav som vi idag ställer på en ordbok – för
att en del av dem över huvud taget ska kunna betraktas som ordböcker krävs
Einar Haugens generösa definition: ”A dictionary may be broadly defined as a
systematic list of lexemes, i.e., words or wordlike units, plus whatever
information the author chooses to encode with each lexeme” (Haugen 1984:1,
hans kursiv). Den översikt som nu följer avgränsas till tiden fram till 1850 när
den första enspråkiga ordboken, Anders Fredrik Dalins Ordbok öfver svenska
språket, började publiceras. Den förelåg komplett 1855.
2 Från tvåspråkig till enspråkig lexikografi
Den sofistikerade lexikografiska beskrivning av svenskan som idag redovisas i
enspråkiga ordböcker som NEO (1995–1996), Natur och kulturs svenska ordbok
(2006) och Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien (2009)
grundlades i den tvåspråkiga lexikografi som tog form under tiden från 1400-
talet till 1800-talets mitt. Utvecklingen från de tidiga arbetena till Dalins
enspråkiga ordbok är inte obruten men egentligen ganska rak. Svenskans debut i
lexikografiska sammanhang sker i rollen som målspråk, i form av ekvivalenter
eller förklaringar till latinska uppslagsord. Liksom i tvåspråkiga ordböcker i
allmänhet är målspråkets ordförråd reaktivt i förhållande till källspråket,
åtkomligt endast genom den givna uppsättningen uppslagsord. Det är därigenom
inte nödvändigtvis särskilt representativt för målspråkets lexikaliska struktur. Så
var det också med svenskan i de första lexikografiska verken: den ordlista från
1400-talet som finns bevarad som Codex Ups. C 20, i den första tryckta lilla
ordboken Variarum rerum vocabula (1538) samt de flesta av 1600-talets
ordböcker.
De tidiga lexikografiska arbetena ingick i en gemensam, europeisk lärdoms-
tradition grundad på den aristoteliska synen på vetenskap. Det lexikografiska
formatet, ordboksartikeln, var redan under medeltiden, såsom Oddrun Grønvik
(2016:31) påpekar, ”ein kjend standard for korleis sanning om språk blir
etablert”. Hon påpekar också att själva artikelformatet var givet så länge den
54 University of Vaasa Research Papers
aristoteliska logiken var en del av skolade européers allmänbildning (Grønvik
2016:31). Långt in på 1700-talet var den svenska lexikografin tydligt influerad av
denna etablerade, kontinentala lexikografi – många av verken bottnar direkt eller
indirekt i utländska förlagor (Holm 1986:III:56). Ett av ordböckernas viktigaste
syften var att underlätta svenskarnas umgänge med latinet, och länge styrdes
mycket av beskrivningen av svenskan på ett eller annat sätt av latinets
egenskaper. Att som Adolf Noreen (1903:186) betrakta ordböckerna som triviala,
”praktiska hjälpredor för inlärande av främmande språk, sålunda endast indirekt
upplysande svenskan”, är trots det inte helt rättvisande. Själva behovet av
pedagogiska hjälpmedel vittnar om svenskarnas delaktighet i den kontinentala
lärdomstraditionen. Svenskan fick visserligen allt starkare ställning i samhället,
”but in international learning Latin remained entrenched. Europe was still a
common market of learning” (Haugen 1984:5).
Från det tidiga 1700-talet till mitten av 1800-talet präglas lexikografin av svens-
kans allt viktigare funktioner i samhället och av svenskarnas ökade behov av att
behärska andra europeiska folkspråk. Den lexikografiska beskrivningen av
svenskan med avseende såväl på ordurvalet som på ordens formella och seman-
tiska egenskaper utvecklas i de tvåspråkiga ordböckerna. När sedan Dalin tar sig
för att skriva en enspråkig ordbok bygger han vidare på den lexikografiska
beskrivning som utvecklats både genom andras och eget arbete med tvåspråkiga
ordböcker (Malmgren 1988, Hannesdóttir 1991, 1998:471). Hans enspråkiga ord-
bok markerar såväl kulmen på den tvåspråkiga lexikografins utveckling som in-
ledning till den enspråkiga lexikografi som vi sedan dess har fortsatt att utveckla
och förfina.
I slutet av 1980-talet startade projektet Lexikografisk tradition i Sverige vid
Göteborgs universitet. Syftet med projektet var dels att genom att studera äldre
tiders lexikografi teckna en bakgrund till den moderna lexikografin, dels att lyfta
fram den tidiga lexikografins språkhistoriska betydelse (Hannesdóttir & Ralph
1988:265). Resultatet blev tre doktorsavhandlingar (Johansson 1997,
Hannesdóttir 1998 och Rogström 1998) och en ansenlig mängd artiklar. Några av
de senare har publicerats inom ramen för denna konferensserie. Mycket av det
som presenteras här bygger på det vi kom fram till inom ramen för projektet och i
vår egen och andras uppföljning av det.
3 Lexikografins språkhistoriska relevans
1600- och framför allt 1700-talet är en period då svenskan vinner stadga i fråga
om ortografi och morfologi. Det är också under denna tid som den svenska
University of Vaasa Research Papers 55
lexikografin tar form. Språkklimatet präglas av en gigantisk idékonstruktion:
man bygger den kodifierade och standardiserade svenskan. Lexikografin utgör en
viktig komponent i detta bygge och ordböckerna bildar ett centralt forum för
tidens språkliga debatt. I sina förord och inledningar redovisar lexikograferna sin
syn på språkliga frågor, aktuella i samtidens svenska språksamhälle. Det gäller
bland annat svenskans status i relation till latinet och andra främmande språk
och olika strategier för att bygga ut det svenska ordförrådet till att bli funktions-
dugligt och effektivt i alla sammanhang – inte bara för kyrkans, lärdomens och
vetenskapens behov utan också för handel, sjöfart och som konstnärligt
uttrycksmedel. Och i själva den lexikografiska beskrivningen redovisas inte bara
resultatet av den kontrastiva analysen i relation till det främmande språket i det
enskilda verket, där avspeglas också lexikografens bidrag till den standardi-
seringsprocess som svenskan under 1600- och framför allt 1700-talet genomgick.
Svenska språkets utveckling från att vara ett folkspråk, som endast i begränsad
utsträckning var kodifierat, till den utbyggda och genomstandardiserade
moderna svenska vi har idag har jag tidigare jämställt med en språkplanerings-
process (Hannesdóttir 1998:11 ff., 2000a:224 f., 2011). Einar Haugen etablerade
redan under 1950-talet begreppet språkplanering. I första hand avsåg han språk-
planering i modern tid, i samband med kodifiering och standardisering av folk-
språk i samhällen som tidigare administrerats på en kolonimakts språk. Det kan
dock vara belysande att anlägga ett språkplaneringsperspektiv även på äldre
tiders kodifierings- och standardiseringsprocesser – och då exempelvis på lexi-
kografernas roll i sammanhanget.
Haugen definierar två huvudsakliga arenor för processen: dels samhället (då
gäller det statusplanering), dels språket (korpusplanering). Vidare urskils två di-
mensioner: form respektive funktion. Samtliga dessa aspekter kan fångas i en
matris som på ett naturligt sätt bildar fyra principiellt olika men överlappande
faser i språkplaneringsprocessen (figur 1).
56 University of Vaasa Research Papers
Form (policy) Funktion (språkvård)
Samhället
(statusplanering)
1) Urval
(beslutsprocesser)
3) Implementering
(genom utbildning)
a) Identifiera problem
b) Formulera normer
a) Korrigerings-
processer
b) Evalueringsprocesser
Språket
(korpusplanering)
2) Kodifiering
(standardiseringsprocesser)
4) Utveckling
(funktionell utbyggnad)
a) Grafisering a) Terminologisk
modernisering
b) Grammatisering b) Stilistisk utbyggnad
c) Lexisering
Figur 1. Haugens matris för språkplaneringsprocessen (efter Haugen
1987:64).
När man talar om ”lexikografins språkhistoriska relevans” kan det betyda rätt
olika saker. För det första har vi att utreda det eventuella inflytande lexikografin
haft på det språkhistoriska utvecklingsförloppet. För det andra kan man vilja
fokusera den roll lexikografin i allmänhet spelat i den språkhistoriska beskriv-
ningen. En tredje aspekt är lexikografins funktioner i och samspel med sam-
hället. I det följande berörs dessa tre perspektiv.
4 Lexikografins inflytande på språkhistorien
Den tidiga lexikografins viktigaste insatser gäller språkets form, dvs. urvals- och
kodifieringsprocesserna. Det är dessa som diskuteras nedan.
4.1 Urvalsfasen – konkurrerande språk
I den första fasen, urvalsfasen, identifieras språkliga problem, och lösningar på
dessa formuleras eller växer fram. Vi vet inte mycket om det som vi med dagens
terminologi skulle kalla ”det svenska språksamhället” i förhistorisk tid. Under
den tid som vi kan följa det svenska språket, alltså långt före 1600-, 1700-talet,
kan dock vissa språkpolitiska konflikter anas, om vi med konflikt menar
konkurrerande lösningar på samma, ur språklig synvinkel, problematiska
situation. En sådan konflikt följer redan av den första kontakten med kyrkan och
kristendomen. Med kyrkan uppstår en ny situation då en kristen språk-
gemenskap etableras med ett nytt språk och ett nytt skriftsystem. Vi vet hur
denna konflikt slutade – alfabetet tog över runornas funktion som skriftmedium,
samtidigt som det under flera sekler rådde en etablerad och strikt funktions-
University of Vaasa Research Papers 57
uppdelning mellan latinet och svenskan: på latin skrev man, svenskan användes i
tal. Det dröjde i själva verket till in på 1800-talet innan svenskan helt och hållet
övertog latinets sista domäner. Under tiden hade också andra språk utgjort
markanta inslag i det svenska språksamhället, tyskan under medeltiden och långt
in i tidigmodern tid och franskan under 1600- och 1700-talet. Sådan massiv
kontakt med andra språk som den med främst latinet och tyskan menar jag
utgjorde en situation som vi i efterhand kan relatera till ruta 1 i Haugens matris.
Vi har inte hela beslutsprocessen klar för oss och inte heller alla de aktörer som
på ett eller annat sätt medverkade. Däremot vet vi att lexikografin kom att spela
en viktig roll i processen.
Det enda arbete av lexikografisk art som vi har bevarat från medeltiden är som
sagt Codex Ups. C 20, även kallad Glossaret, som tillkom under andra halvan av
1400-talet. Glossaret är en latinsk ordlista där uppslagsorden i största delen av
arbetet (A–Sinapis) har försetts med svenska ekvivalenter eller parafraser
(exempel 1):
1. follicia e et follencia e daarhet högferdh ok fafänga
folliculus diminutiuum lithin bälger
follis lis mas generis bälger smidiobälger inde follis com generis
et hoc folle högfärdoger darother ok forbolgin
Glossaret har inte på något sätt påverkat den senare utvecklingen av den svenska
lexikografin. Däremot är det intressant ur ett sociolingvistiskt och kultur-
historiskt perspektiv. På kontinenten tillkom tidigt stora, latinska ordböcker. Den
idag mest kända av dessa är den stora Catholicon av Johannes Januensis de
Balbis, färdigställd 1286. Medeltiden igenom spreds avskrifter av detta arbete till
de kristna klostren i Europa och man vet att en avskrift fanns i Vadstena kloster
tidigt på 1400-talet (Neuman 1973:XIV, Wollin 1992:79). Också Glossaret bygger
till stor del på Catholicon. Exakt på vilka vägar det kom till Sverige är inte helt
kartlagt men det anses ha tillhört en kanik i Västerås. Neuman, som är den som
mest ingående har studerat Glossaret och som också gav ut det mesta av det,
kommer fram till att det har ”använts vid undervisningen i katedralskolan” i
Västerås (Neuman 1973:LXXVII).
Lars Wollin, som har undersökt Glossaret ur bland annat ett lexikografiteoretiskt
perspektiv, ifrågasätter det av Neuman antagna pedagogiska syftet. Han konsta-
terar att arbetet knappast kan ha varit till särskilt stor hjälp vid elementära stu-
dier i latin. Troligare är att det har varit avsett som hjälp för översättarna i
Vadstena kloster. Dessa besatt habila kunskaper i latin men de kunde däremot
behöva hjälp med att klä det innehåll som formulerats på latin i en adekvat
svensk språkdräkt. Glossaret, menar han, kan lika gärna ha varit avsett som
58 University of Vaasa Research Papers
hjälpmedel vid produktion av svensk text som vid avkodning av latinet.
Glossarets utformning, där de latinska uppslagsorden i många fall inte förses
med svenska ekvivalenter eller parafraser utan med ”langen und verwickelten
Auseinandersetzungen über an sich wesentliche Distinktionen lateinischer Wort-
bildung und Phraseologie”, är då snarare motiverad av den tilltänkta mål-
gruppens goda förtrogenhet med latinet och svenskans rudimentära litterära
tradition (Wollin 1992:95 ff.). Men trots att det är latinet som är utgångspunkten
för den språkliga analys som redovisas i form av svenska motsvarigheter kan
själva det faktum att svenskan förekommer i ett metaspråkligt vetenskapligt sam-
manhang, där etablerade lärda metoder tillämpas, ses som ett led i den process
som Lars Boje Mortensen (2006:159 f.) kallar ”bogliggørelsen af et barbarsprog”.
Trots att Glossaret alltså inte haft någon inverkan på den svenska lexikografin
och dess utveckling kan det ses som ett uttryck för statusförhållandena mellan
latinet och svenskan under senmedeltiden. I de litterata miljöerna var det inte
nödvändigtvis latinet som var problematiskt, det var svenskans svaga ställning
inom den religiösa domänen där centrala begrepp var etablerade i latinsk språk-
dräkt – men ännu inte i svensk. Samtidigt är Glossaret ett symptom på att
Sverige redan då var en del av den kontinentala bildningsgemenskapen.
4.2 Kodifieringsfasen – konkurrerande språkliga lösningar
Det är i processerna i ruta 2 i Haugens matris som lexikografins språkhistoriska
påverkan har varit som störst. Processerna gäller kodifiering och standardisering.
Dessa omfattar språkets grafisering, dvs. etableringen av ett skriftsystem och
utvecklingen av en ortografisk norm, grammatisering, dvs. analys av språkets
grammatiska struktur för att identifiera och beskriva grammatiska regler, samt
lexisering, ordförrådets konsolidering i form av ett effektivt och representativt
ordförråd och dess beskrivning.
4.2.1 Grafisering
Det led i kodifieringsprocessen, grafiseringen, som utföll till förmån för alfabetet
innebar att bokstäver ersatte runor. Den definition av begreppet ’bokstav’ som
Samuel Columbus presenterar i inledningen till sin Ordeskötsel ger kanske en
antydan om vilken ställning skrift och skriftlighet hade i det svenska språk-
samhället fortfarande under senare delen av 1600-talet: ”Bokstäfr äre teckn som
mäd mångeleds hijt ok dijt dragne streek, prickar ok linier, liksom af-copiera
tanckan, ok dess tolk, Språket” (Columbus [1670-tal] 1963:2). Efter det att
alfabetet infördes har dess ställning dock varit ohotad – inte ens under
University of Vaasa Research Papers 59
fornvurmens 1600-tal och de försök till nylansering och återinförande av
runskriften som då gjordes rubbade dess status.
För att effektivt kunna avspegla svenskans fonematiska struktur behövde emel-
lertid den uppsättning tecken som ingår i den latinska versionen av alfabetet
utökas. Från dubbelteckning och vokalkombinationer etablerades med tiden de
särsvenska lösningarna med digraferna å, ä och ö. Vi vet att den tidiga varianten
av dessa, dvs. ett a med ett mindre e eller o som diakritikon respektive ett o krönt
med ett e, användes i den svenska översättningen av Nya testamentet (1526) och i
Gustav Vasas bibel (1541). Det innebar dock inte att de tidigare lösningarna
därmed helt övergavs. Tecknen anammades i och för sig ganska snabbt. Däremot
var inplaceringen av dem i det svenska alfabetet länge en öppen fråga, och en
fråga som var särskilt relevant för den alfabetiskt ordnade lexikografin.
Den förste av lexikograferna som placerar å, ä och ö där vi är vana vid att finna
dem är Elaus Helsingius i sin svensk–latinsk–grekiska ordbok Synonymorum
libellus (1587). Denna är den senare av de två ordböcker som trycktes under
1500-talet, och där förekommer svenskan som källspråk för första gången ge-
nomfört i en ordbok. Den är alfabetiskt ordnad och målspråken är latin och
grekiska.
Trots Helsingius tidiga placering av å, ä och ö var den alfabetiska ordningen som
sagt inte därmed avgjord. Långt in på 1700-talet fanns det parallella system med
placering sist, efter z, å ena sidan, eller med placering av å och ä under a och ö
under o å den andra. De ordnades då antingen alfabetiskt som ae, ao respektive
oe eller sist i bokstavsavsnittet så att ord med initialt ä redovisades efter ord
inledda med ax och ord på å efter orden på ä och ord inledda med ö på samma
sätt. För att underlätta för användarna ger lexikograferna explicita anvisningar
om var ord på å, ä och ö ska sökas. Grafiseringsprocessen innebär också att
ortografin standardiseras. Här är relationen mellan den ortografiska stan-
dardiseringen och den praktiska lexikografiska tillämpningen snarast instrumen-
tell; själva stavningsdebatten förs huvudsakligen på annat håll än i ordböckerna.
Vissa av lexikograferna var emellertid djupt involverade i arbetet med ortografin
– framför allt blev Abraham Sahlstedts arbeten betydelsefulla (Santesson 1986:7,
Teleman 2003:111).
4.2.2 Grammatisering
Lexikografin har således haft stor betydelse för det svenska alfabetets standardi-
sering, mindre för ortografin. Däremot var ordböckernas insats i gramma-
tiseringsprocessen mycket viktigare än vad som tidigare uppmärksammats
60 University of Vaasa Research Papers
(Hannesdóttir 2000b:30 ff.). I de tidiga beskrivningarna av svenskan är distink-
tionen mellan det grammatiska och det lexikografiska perspektivet på språket
långt ifrån skarp. Så består den första svenska grammatikan, Gabriel Wallenius
Project af swensk grammatica (1682), huvudsakligen av en lista med substantiv.
Dessa är ordnade efter genus, först maskuliner, därefter femininer och sist
neutrer. Inom varje genuskategori ordnas orden alfabetiskt. Den information
som lämnas om de enskilda orden är lexikografisk snarare än grammatisk, och
den varierar såväl när det gäller innehåll som omfattning. Samtliga ord förses
åtminstone med en latinsk motsvarighet (ex. 2). Vid vissa ord ges även en
encyklopedisk förklaring (ex. 3 och 4), och polysema ord kan förses med
disambiguerande information (ex. 5). Pragmatisk information förekommer (ex.
6), liksom också etymologisk information (ex. 7) och även viss fraseologi och
källhänvisningar.
2. Mört laso.
3. Mossa muscus; wäxer på trä / stenar / och andra wåta rum.
4. Nächtergal liscinia siu[n]ger liufligast ibland alla Foglar.
5. Nagel på finger eller tåår ungvis; men nagel / som slås vthi
wäggen / eller annorstädes at fästa något / clavus. Syr. 27:2.
6. Gåfwa donum Prov. nyåhrsgåfwa strena.
7. Häfd usucapio, non absq; ratione derivatur ab hafwa habere vel
possidere. Lex. Lock. p. m. 73. vhrminnes häfd præscriptio
immemorialis.
Trots att den lilla volymen förutom avsnittet Etymologia (där ordlistorna samt
vissa generaliseringar i form av regler ingår) också innehåller avsnitten
Orthographia, Prosodia och Syntaxis, är det de lexikografiska dragen som
karakteriserar Wallenius Project af swensk grammatica. Även i Swedbergs
Schibbolet (1716) upptar ordlistor av olika slag en betydande del av utrymmet:
”Ordlista på främmande ord och ordalag / som hos oss merendels onödigt
brukas. I theras stelle Swenska ord gifwen”, därefter ”Lista på gamla / gäfwa och
wackra ord och ordalag” och slutligen ”Ett Prof på en Swensk Ordabok. Hwar af
kan tagas / at orden på ett wisst sett alltid skrifwas kunna och böra”. Också i den
något senare grammatiken (1722) ägnar Swedberg ett kapitel åt enskilda ord och
lexikaliska subgruppers rätta bruk. Långt in på 1700-talet var i själva verket
funktionsuppdelningen mellan de båda genrerna grammatik och ordbok i hög
grad flytande, men denna form av lexikografiska presentationer i icke-lexi-
kografiska sammanhang är dock inte att betrakta som ett bidrag till svenskans
grammatisering.
University of Vaasa Research Papers 61
Den förste som påpekade det för oss uppenbara faktum att varken det
grammatiska eller det lexikala perspektivet är tillräckligt utan det andra i
språkbeskrivningen är Abraham Sahlstedt. I Swensk Ordbok (1773) hänvisar han
flitigt till sin tidigare utgivna Swensk Grammatika efter det nu för tiden i
språket brukliga sättet författad (1769a) – och vice versa. De båda verken
utarbetades parallellt, men praktiska omständigheter gjorde att ordboken
trycktes först fyra år efter grammatiken. I förordet till ordboken påpekar han som
en självklarhet att ”Grammatikans och Ordbokens nära förening lär jag icke
behöfwa widlöftigt omtala. Hwar och en wet, at det är icke nog, at lära et ords
bemärkelse, utan at af Grammatikan inhämta des slag, böjelse och öfriga bruk”
(Sahlstedt 1773, förordet s. 9). I själva verket tycks det som Sahlstedt här åbero-
par som allmänt känt vara något han själv kommit fram till (se Hannesdóttir &
Ralph 2010:154 f.). Sahlstedts ordbok har beskrivits som den första svenska
ordboken, en ”verkligt svensk ordbok” (Hesselman 1929:VI). Trots att den till
formen är tvåspråkig – svenskan utgör källspråk och latinet målspråk – komplet-
teras beskrivningen av det svenska uppslagsordets formella egenskaper med en
metaspråklig beskrivning av dess semantiska och pragmatiska egenskaper – inte
på svenska men på latin.
Ur ett lexikografiskt perspektiv innebär grammatiseringsprocessen att det är det
svenska – och inte det latinska – språksystemet som läggs till grund för
redovisningen av de svenska uppslagsordens morfologiska och kombinatoriska
egenskaper. Det är först från mitten av 1700-talet som den grammatiska
beskrivningen av svenskan tar form (Hof 1753, Ljungberg 1756, Sahlstedt 1769),
men länge var det dock vanligt att utgångspunkten för svenskans beskrivning var
latinets grammatiska struktur. Det är främst två stora strukturella förändringar
som fullbordas under den här aktuella tiden: kasussystemets förenkling och
tregenussystemets omdaning. När det gäller dessa drag återges substantiv-
paradigm med sex kasus fortfarande i grammatikor från 1800-talet: Flicka
(nom.), Flickas (gen.), åt Flicka (dat.), Flicka (ack.), o Flicka (voc.), af Flicka
(abl.) (Olof Tholin 1837:32, se också Hannesdóttir 2000a). Grammatikerna var
naturligtvis – och hade länge varit – medvetna om att substantivet i svenskan
bara har två morfologiskt markerade kasus, men för vissa av dem var den
latinska presentationsmodellen fortfarande tvingande. I ordböckerna redovisas
substantivens grundform, och för pronomen ges vissa oblika former. Redan i
Spegels Glossarium (1712), där böjningsformer anges för en del pronomen, är det
dock bara fråga om faktiskt förekommande, morfologiskt markerade, oblika
former.
Genusangivelser förekommer sporadiskt i ordböckerna under första hälften av
1700-talet. I Serenius svensk–engelska ordbok (Serenius 1741), som är först med
62 University of Vaasa Research Papers
att ange ordklasstillhörigheten för samtliga uppslagsord, används genus-
angivelser i disambiguerande syfte vid homografer (Rogström 1998:167 f.).
Första gången som substantiviska uppslagsord konsekvent förses med uppgift
om genustillhörighet är i Olof Linds svensk–tyska ordbok (Lind 1749). Redan där
syns tecken på utvecklingen inom svenskans genussystem – på den lexikala
beskrivningsnivån är indelningen i tre genus inte helt oproblematisk. För vissa
gamla maskuliner anger Lind såväl nominativformen som den oblika formen och
tilldelar dem var sitt genus: ”Låge, m. låga, f.”. Andra förses med dubbel
genustillhörighet, ”Fint, m. & f.”, ”Fostran, m. & f.”, ”Främling, m. & f.”. Ett ännu
radikalare grepp om genustillhörigheten tar Sahlstedt i sin grammatik (1769a)
och ordbok (1773). Där introduceras stillsamt en ny genuskategori för svenska
substantiv: Communis generis. I grammatikens avsnitt om maskulina substantiv
kommenterar Sahlstedt ord som slutar på -ing: ”af dessa äro några Communis
generis, såsom Hedning. Främling. Affällning. etc.” (Sahlstedt 1769a:13). Just
dessa tre ord uppges i ordboken vara maskuliner, medan däremot andra ord,
bl.a. fadder och näspärla förses med genusmarkeringen Com. gen. (se
Hannesdóttir 1998:260 f.).
I vilken utsträckning Lind och Sahlstedt förutsåg den utveckling som genus-
systemet kom att genomgå är naturligtvis svårt att avgöra. Om tidens gram-
matiker har det däremot hävdats att de ”were hardly aware of the fact that
masculine and feminine grammatical genders were on their way out” (Teleman
2005:1391). Medan grammatikerna generaliserar, systematiserar och formulerar
generella regler och anger enstaka, illustrativa undantag till det stora mönstret,
beskriver lexikograferna det enskilda ordets faktiska egenskaper. De hanterar all
den mångfald och variation som språket faktiskt uppvisar. Överfört till dagens
språkbeskrivning kan konstateras att SAG utgår ifrån substantivens 7 deklinatio-
ner, visserligen med en rad undantag redovisade, medan det i den morfologiska
databas, SMDB, som vid Göteborgs universitet utvecklats för den lexikaliska och
lexikografiska beskrivningen av svenskan, urskils bortåt 300 grupper för
substantivböjningen (muntlig kommunikation med Sture Berg).
4.2.3 Lexisering
Den sista processen i Haugens kodifieringsfas är lexiseringen – uppbyggnaden av
ordförrådet. Är det något man vet om lexikografer och om ordböcker så är det att
lexikografer skriver av sina föregångare. Hur naturligt det än kan framstå att
använda de tidiga ordböckerna som utgångspunkt för studier av ordförrådets
utveckling, är det ändå nödvändigt att bedöma kriterierna för urvalet av
uppslagsord i den enskilda ordboken, dvs. hur representativt det svenska ord-
förråd som redovisas som källspråk är för det ordförråd som faktiskt var i bruk.
University of Vaasa Research Papers 63
Vidare måste lexikografens språkpolitiska agenda beaktas. Även den tvåspråkiga
ordbokens natur spelar in liksom den eventuella direkta såväl som indirekta
styrning som relationen till den enskilda ordbokens målspråk kan medföra av det
svenska ordförråd som presenteras. I en svensk–latinsk ordbok påträffas exem-
pelvis fraser av typen ”Daghen ther effter” (Helsingius 1587) och ”book ther alla
månader anteknas” (Lincopensen 1640), liksom ”Slägtas på en” i en svensk–tysk
ordbok (Lind 1749). Förekomsten av fraser som dessa i det svenska ordförråd
som behandlas, motiveras av att deras innehåll är lexikaliserat som ett ord eller
konstruktion i målspråket. I det här fallet latinets ”Postridie” respektive
”Calendarius, Calendarium” och tyskans ”einem nachschlagen, nacharten”.
Med tiden utvecklas den lexikografiska beskrivningen av uppslagsenheterna
genom att artiklarna utökas med bruksexempel. Syftet med dessa var inte bara
att illustrera ordens kombinatoriska egenskaper utan också att bekräfta ordets
faktiska existens.
Den språkpolitiska diskussionen om utbyggnaden av ordförrådet var intensiv
under det sena 1600-talet och det tidiga 1700-talet. Främst var det frågan om hur
ordförrådet skulle förnyas och utvecklas. Där märks en rad konkurrerande
strategier: ordförrådet kunde utökas med hjälp av lånord, genom återanvändning
av gamla inhemska ur bruket komna ord eller genom införlivande av dialektala
och folkliga ord i det allmänna ordförrådet. Debatten förs bland annat i
ordböckernas förord och avspeglas delvis i det urval av uppslagsenheter som
behandlas i ordboken. Lexikografins största normativa insats gällde ordförrådet:
ordböckerna avspeglar respektive upphovsmans inställning i frågan om
utökningen av det svenska ordförrådet.
Här redovisas hur fyra av 1700-talets lexikografer förhåller sig till de olika
strategierna när det gäller de ord de upptar i sina ordböcker: Haqvin Spegel
(1712), Jesper Swedberg ([1720-tal] 2009), Levin Möller (1745) och Abraham
Sahlstedt (1769b, 1773).
Spegel och hans ordbok har ett rykte om sig att innehålla en godtyckligt
sammansatt blandning av gamla, dialektala och andra någorlunda svenska ord. I
inledningen till sin ordbok, Glossarium – Sveo-Gothicum (1712), argumenterar
han för och emot gamla respektive inlånade nya ord. Han anför som de flestas
mening att det är bättre att använda sitt eget, också det som är gammalt och
nästan bortglömt, än att låna av andra – trots att det kan verka både nyare och
behagligare. Men de utländska orden, hävdar han, hör inte hemma i svenskan.
Bland annat framför han vad man skulle kunna kalla demokratiska argument
mot användningen av främmande ord: Om överheten använder ord som
allmänheten inte förstår ”så kan theraf intet annat följa / än missförstånd och
64 University of Vaasa Research Papers
wilfarelse” (Spegel 1712:580). Argumentationen kryddar han med diverse
synpunkter på hur präster använder främmande ord i sina predikningar. Han
avslutar emellertid sin ordbok med en ”Förtekning på några Fransöska Ord som
äro nu inblandade uti Swenskan / och kan hende af allom icke rätt förstås”.
Orden behandlas sakligt, många av dem förklaras på svenska men ännu fler på
latin.
Spegels samtida biskops- och lexikografkollega Jesper Swedberg har samma
framtoning i debatten som Spegel. Hans språkvetenskapliga skrifter avspeglar
dock en mera pragmatisk inställning till användningen av de främmande orden
än Spegels, framför allt beträffande ord förknippade med det franska inflytandet
på svenskan. Av de sju ord på D och E som Spegel i sin ordbok redovisar i
förteckningen över franska ord, dame, datum, dravant, element, equipage,
esclave och exempel, inkluderar Swedberg dame, datum (med hänvisning till
Spegels ordbok), drabant, element och exempel i sin Swensk ordabok (Holm
2009). I sin självbiografi, utan krav på saklighet och objektivitet tar dock
Swedberg bladet från munnen:
Men sedan Tyska kriget || vpkom, som i trettijo åhr wahrade, tå kom wårt
Swenska språk af sig. Enkannerliga kom thet af sig och förderfwades i
Drottnings Christine tid, tå Fransosar kommo såsom en syndaflod in i
Swerige, och alt skulle wara Fransöskt. Maten och drycken skulle wara
Fransösk: klädren Fransöska: sengen Fransösk. Jag gitter ei nemna mehr
Fransöskt fläder och fåfängio. Alle skulle med ens til Franckrike, at
afsettia Tyska krigets penningar, och lära och föra hem med sig bon yiur
Monsieur, parlez vous Francois Monsieur, etc. etc. Tå blef språket mehr
och mehr förderfwadt. (Wetterberg 1941:452 f.)
Längre fram på 1700-talet märks tidens mer nyttoinriktade anda också i lexi-
kografernas förhållningssätt till ordförrådet. Lånorden betraktas inte nödvän-
digtvis som konkurrenter till inhemska ord utan snarare som ett nyttigt tillskott
till ett delvis föråldrat och i många avseenden otillräckligt ordförråd. Sålunda
förespråkar Levin Möller, i förordet till sin fransk–svenska och svensk–franska
ordbok, tydligheten och nyttan när det gäller de främmande orden:
[…] när fremmande ord äro i wårt språk bekanta och antagna: så hindrar
man tankarnas befordran hos sig och andra, om man lemnar dem, och i
theras stellen updiktar andra. Af denna grunden säger jag helre
mathematik, än natur-mätning, diameteren helre än twär-mätaren, musik
helre än ton-konst &c. […] Det inkastet, som häremot kunde gjöras af
språkets renhet, är af ringa werde. (Möller 1745: Företal, s. [5 f.].)
Den siste av de fyra lexikograferna är Abraham Sahlstedt. Han ger ut den första
ordlistan över främmande ord i svenskan, Dictionarium Pseudo-Svecanum
(1769b). Där urskiljer han tre slags lånord: sådana som ”igenom tiden och wanan
University of Vaasa Research Papers 65
blifwit för oss oumbärlige; helst när inge jämngode i wårt språk finnas” – dessa
tar han med i den ”Swenska Ord-boken”. Här menar Sahlstedt sin egen Swensk
ordbok som kom ut 1773. En andra typ av främmande ord ”kunna aldeles
umbäras; då wi i wårt språk kunne dem, antingen med lika goda ord uttrycka;
eller med en liten omgång i talet säga det samma”. Det är ord av det slaget som
han tar med i sin ordlista över de främmande orden liksom ord av det tredje
slaget: ord för nya begrepp, ord som ”brukas stundom i Tal och Skrifter, och
torde icke kunna umbäras, förr än man med tiden kan få några jämgoda i ställe
antagna” (Sahlstedt 1769b:3 f.). I ordlistan förses uppslagsordet med den svenska
ekvivalenten där sådan finns, medan de nya ord som ännu inte fått någon svensk
motsvarighet får en parafrastisk förklaring.
I förordet till sin stora svensk–latinska ordbok, Swensk Ordbok (1773), redovisar
Sahlstedt att han avser att behandla det allmänna ordförrådet. Även där
definierar han olika kategorier av ord. Till det allmänna, representativa
ordförrådet räknas inte, säger han, dialektala ord, ”Wetenskaps- och Konst-ord”,
skällsord och öknamn, gamla och ur bruket komna ord (att jämföra med Spegels
uttalade inställning), ord som ”höra egentligen till Poeternas språk”; av sådana
ord tar han dock med ord som han bedömer som allmänt använda. Detsamma
gäller ord ”som i synnerhet höra till wisthuset, köket eller källaren, eller särskildt
til wåra Fruntimmers slögder. Af desse äro de allmänt gängse uti Ordboken
intagne: men somlige brukas icke, och förstås icke heller af andra, än af
Fruntimren. Sådane ord har man icke acktat nödigt, at uti Ordboken införa.”
(Sahlstedt 1773: Til Läsaren s. 7 f.)
Exakt vilka ord Sahlstedt menade hörde till dessa kategorier är inte givet. En
snabb jämförelse av ordförrådet i tre recept och en anvisning om fläck-
borttagning i Kajsa Wargs någorlunda samtida Hjelpreda i hushållningen (1755)
visar att av sammanlagt 64 köks- eller hushållsspecifika ord har han ansett 46
vara tillräckligt allmänspråkliga för att inkluderas i ordboken. Dock inte
”fruntimmersorden” grytstek, järngryta och tälgstensgryta.
4.3 Ordböckernas bidrag till funktionsplaneringen
De två sista faserna i Haugens språkplaneringsprocess, implementering och
utveckling, avser dels språkets funktioner i samhället, dels språkets funktionella
utbyggnad. För implementering av standardiseringsprocessens resultat krävs
effektiva spridningskanaler, främst i form av ett utbyggt utbildningssystem
(Hannesdóttir 2011). Det dröjde till 1842, när folkskolan inrättades, innan ett
sådant var på plats i Sverige och ännu längre tills det fått märkbara effekter.
Trots att vissa av ordböckerna användes som läromedel (Romppanen 2001:87),
66 University of Vaasa Research Papers
torde det dock vara först när det allmänna utbildningssystemet är etablerat som
1700- och det tidiga 1800-talets standardiseringssträvanden får brett genomslag.
Utvecklingsfasen slutligen, som består i språkets effektivisering genom
terminologisk utveckling och stilistisk utbyggnad, är en ständigt pågående
process som idag bland annat ombesörjs av samhällets språkvårdande instanser.
5 Den tvåspråkiga lexikografin och den språkhistoriska
beskrivningen
Att den tidiga svenska lexikografin har sina rötter i den kontinentala,
latinbaserade lexikografin är väl belagt. Som språkvetenskaplig genre var denna
väl förankrad i den aristoteliska vetenskapssynen (Grønvik 2016:31). Det
språkliga studieobjektet var ordet, dess form och dess betydelse. Dessa beskrevs i
ordboksartiklar som redan under medeltiden antagit den form som utgör
mönster än idag. Trots vissa tidigt etablerade, genrespecifika drag råder dock
länge stort godtycke beträffande vilka informationskategorier, utöver
uppslagsenheten och dess motsvarighet på ett annat språk eller varietet, som
redovisas i den enskilda ordboken. Men med tiden skärps de successivt allt
strängare krav som ställs på vetenskaplighet, och de kom att omfatta också den
svenska lexikografin. Från att källspråkets ord listas och förses med en eller flera
ekvivalenter utvecklas ordboksartikeln till att ordets grammatiska, pragmatiska
och med tiden också kombinatoriska egenskaper beskrivs. Och det räckte inte
särskilt länge att ordboksartikeln var ”ei logisk korrekt utsegn om ekvivalens, han
måtte omfatta prov, i form av kjeldefeste døme på verkeleg språkbruk” (Grønvik
2016:32) – artiklarna kompletterades med exempel.
Inte bara den semantiska beskrivningen utvecklas genom den tvåspråkiga
lexikografin – lexikografernas grammatiska beskrivning frigör sig tidigare från de
latinska ramarna än den rena grammatikgenren. Den tvåspråkiga lexikografins
utveckling kulminerar i att den redovisning av ordets semantiska egenskaper som
utvecklats genom den kontrastiva analysen av främmande källspråksenheter
kombineras med enskilda svenska ord. Detta sker i och med att Dalin i sin
Ordbok öfver svenska språket sammanför det svenska ordförrådet med
ordförklaringarna på svenska.
Den tidiga nordistiken var i det närmaste helt och hållet inriktad på
språksläktskap och på språkets historia. Att också äldre tiders ordförråd gjordes
till föremål för omfattande studier vittnar det sena 1800-talets stora
ordboksprojekt om. Där märks främst Söderwalls ordbok över medeltidsspråket
(1884–1918) och Schlyters ordbok över det medeltida lagspråket (1877), liksom
University of Vaasa Research Papers 67
också Svenska Akademiens gigantiska ordboksprojekt som då kom igång på
allvar (1893–). Själva den metod som användes för att kartlägga ordens betydelse
och bruk i äldre texter, dvs. den lexikografiska analysen och presentationen,
ägnades mindre uppmärksamhet. Huruvida Adolf Noreens karakteristik av
lexikografin som ”en osystematisk och såtillvida ovetenskaplig uppställning av
grammatikens innehåll” redan var etablerad i det samtida forskarsamhället eller
om han därmed angav tonen när det gäller synen på den som en disciplin utan
vetenskapliga kvaliteter är inte givet (Noreen 1903:49). Hur som helst kom den
tvåspråkiga lexikografin att marginaliseras och avfärdas som en perifer
språkvetenskaplig genre som oftare än inte förbisetts i översiktsverk över nordisk
språkvetenskap (Romppanen 2001:15). Denna syn kommer fortfarande till
uttryck inom nordistiken: ”Earlier bilingual dictionaries offered some
information on inflection, but this information was meant for foreigners, and it is
unlikely that it had any influence on the standardization of Swedish” (Teleman
2005:1390).
En som dock uppmärksammade lexikografin som genre var Bengt Hesselman,
som 1929 gav ut Ericus Schroderus Dictionarium quadrilingue från 1630-talet.
Hesselman undersökte ljudlagsenlig stavning av konsonant efter gammal lång
respektive kort vokal i syfte att belysa frågan om förekomsten av ett enhetligt s.k.
riksspråk redan under medeltiden. Som material använde han de första tryckta
ordböckerna, den anonyma Variarum rerum (1538), Helsingius svensk–latinsk–
grekiska Synonymorum libellus (1587) och Jonas Petri Gothus svenska index till
den stora Lincopensen (1640). Bortsett från resultaten, som bekräftar
Hesselmans skepsis inför förekomsten av ett etablerat riksspråk, gör hans
klarsynta kommentarer om lexikografin som genre hans studie intressant ur ett
lexikografihistoriskt perspektiv. Upphovsmännen till Synonymorum och
Lincopensen, Elaus Petri Helsingius respektive Jonas Petri Gothus, presenterar
Hesselman som följer:
[…] två ’bildade’ svenskar författa hvar för sig en ordbok öfver svenska
språket och resultatet blir, att den ene beskriver sin dialekt, den andre
sin.
Han fortsätter:
Om vi skulle tänka oss, att samme män författat icke en ordbok utan
exempelvis en religiös uppbyggelseskrift, skulle säkert skillnaden emellan
dem i fråga om skrifsättet ej blifvit lika stor. Situationen är en annan för
en ordboksförfattare eller en grammatiker, än för den som skrifver något i
en upparbetad litterär genre. Ordboksförfattaren hade ingen skriftlig
tradition att bygga på: Helsingius har tydligen ej afskrifvit Var rer. — först
en senare tids lexikografer ha fått vanan att slafviskt upprepa hvarandra.
[…] Några egna innötta skrifvanor har han icke förvärfvat, ty då han själf
68 University of Vaasa Research Papers
författat något, har han mest begagnat sig af latinet. Nu är det tydligt, att
han i sitt ordboksarbete medvetet eftersträfvar en viss reda och
noggrannhet i formgifningen, en viss konsekvens i stafningen — större än
som i andra litterära alster, handskrifna eller tryckta, på den tiden ansågs
behöflig. Han tvingas härigenom att för sig själf tänka efter, hur orden
heta, på ett helt annat sätt än vanliga skrifvare, som låta pennan löpa och
utan eftertanke nedskrifva den form, de sett hos sina föregångare, äfven
om den strider mot deras eget språkbruk. (Hesselman 1904:386, kursiven
står för spärrad stil i originalet.)
Hesselmans klarsynta kommentarer om den jungfruliga genren och dess värde
som källmaterial väckte ingen anklang bland nordisterna. Vissa forskare kom
dock att använda de gamla ordböckerna som källmaterial för enskilda studier (se
Johansson 1997:29 ff. för en översikt) men efter att den enspråkiga lexikografin
etablerats inom nordistikens ramar, avtog intresset för den äldre, definitions-
mässigt tvåspråkiga lexikografin som genre relativt snabbt och i det närmaste
totalt. Fram till 1980-talet.
6 Språken i samhället och språken i ordböckerna
Under 1980-talet, ungefär när projektet Lexikografisk tradition i Sverige
startade, genomgick det svenska ordbokslandskapet en drastisk förändring.
Sverige fick en ny typ av lexikografi. Från 1980-talet till idag har ett 20-tal nya
språk tillkommit som målspråk i svenska ordböcker; språk som arabiska,
somaliska och turkiska. Och det är egentligen först då, inom ramen för Lexin-
projektet, som tvåspråkiga, svenska ordböcker skrivs – inte för svenskar – utan
för icke-svensktalande, dvs. för inlärare av svenska (Lexin).
”De gamla svenska ordböckerna var en exklusivt svensk angelägenhet. […]
Knappast någon ordbok – utom möjligen ’Hamburgensen’ – […] har tillkommit
för att göra svenskan tillgänglig för tyskar, fransmän, engelsmän osv.” (Holm
1986:III:39.) Dessutom tillkom snart sagt alla ordböcker som innehåller svenska
i Sverige eller i orter tillhörande svenska riket (Holm 1986:III:55 f.). De var
primärt avsedda för svensktalande användare och svenskan förutsattes vara
användarnas modersmål. Vissa viktiga undantag finns dock – framför allt ord-
böckerna mellan svenska och finska respektive svenska och samiska. Ordböcker
tillkomna för talare av det i sammanhanget ”främmande” språket, finska och
samiska, har i vissa fall varit antingen lingvistiskt, språkpolitiskt eller ideologiskt
motiverade, snarare än kulturhistoriskt eller marknadsmässigt. Den svensk–
finska och finsk–svenska lexikografin har Birgitta Romppanen studerat
ingående, främst i sin avhandling (Romppanen 2001).
University of Vaasa Research Papers 69
Fram till 1850-talet förekom följande främmande språk i svenska ordböcker:
danska, engelska, finska, franska, grekiska, hebreiska, isländska, latin, lettiska,
polska, ryska, samiska och tyska. Några av dem förekommer i en enda ordbok
under perioden, andra förekommer i flera arbeten varav vissa utkommer i flera
upplagor fram till 1800-talets mitt.
6.1 Språkkontakt av olika slag
Bakom de enskilda ordböckerna ligger olika typer av kommunikativa behov och
olika slags kontakt mellan de båda involverade språksamhällena: det svenska och
det som representeras av det andra språket. Över hela ordbokslandskapet svävar
latinet, som inte bara är det språk som först förekommer tillsammans med
svenskan. De latinska ordböckerna utgjorde ett viktigt hjälpmedel för svensken i
kontakt med inte bara den europeiska bildningsgemenskapen utan även den
svenska, vare sig det var i funktionen som lingua franca i muntlig kommunika-
tion eller vid studier i allmänhet, specifikt avkodning av latinska texter eller
aktivt bruk genom egen produktion av text på latin. Latinet ingår också på ett
eller annat sätt i alla större svenska ordböcker till långt in på 1700-talet, även i
ordböcker mellan svenska och de andra moderna språken, engelska, finska,
franska och tyska. Latinets roll i de nordiska samhällena är välkänd och behöver
inte någon närmare genomgång här. De domäner som präglades av latinet var
funktionellt definierade snarare än uppbyggda kring grupper av människor vars
modersmål var latin.
Av ett speciellt slag är kontakten med grekiska, isländska och hebreiska. Grekiska
förekommer i en 1500-talsordbok, isländska i en ordbok från 1600-talet och
hebreiska behandlas fram till 1800-talets mitt i ett par ordböcker och
konkordanser, de äldsta från 1700-talet. Den kontakt svenskarna hade med just
dessa språk var först och främst av det lärda slaget – ordböckernas syfte var att
göra den klassiska grekiska, isländska eller bibliska litteraturen tillgänglig för
svenskarna. De möjligheter svenskarna hade till direkt kontakt och kommunika-
tion med greker och islänningar – för att inte tala om hebreisktalande – var nog i
det närmaste obefintliga. Och att intresset var tämligen ensidigt från svenskarnas
sida kan vi utgå ifrån; det fanns nog inga starka incitament för greker och
islänningar att lära sig svenska. Det isländska arbetet, Jón Rúgmanns Mono-
syllaba, som tillkom på initiativ av Antikvitetskollegium och trycktes i Uppsala
1676, var dessutom speciellt genom att det inte innehåller någon svenska, bara
isländska och latin. Arbetet kan knappast ha tillkommit i kommunikations-
främjande syften. Istället kan det ses som ett utslag av den göticism som vid den
tiden snarast hade karaktären av statsideologi (Ralph 2001:306 ff., 2016:337).
70 University of Vaasa Research Papers
Även språkkonstellationen tyska–svenska–polska–lettiska, presenterad i den
fyrspråkiga ordboken Wörter-Büchlein/ Wie Etzliche gebräuchliche Sachen auff
Teutsch/ Schwedische/ Polnisch und Lettisch/ Zu benennen seynd, publicerad i
Riga 1705, är anmärkningsvärd på sitt sätt. Ordboken har en likaledes fyrspråkig
föregångare, utgiven 1688, men där ingår latin och inte svenska tillsammans med
tyska, polska och lettiska. Trots Sveriges maktposition i Östersjöprovinserna
under stormaktstiden, tycks svenskan ha spelat en mycket underordnad roll i den
språkliga mångfald som för övrigt rådde i Livland, till skillnad från både tyskan
och polskan (Larsson 2003:74 f., 82 ff.). Orsakerna till och många
omständigheter kring svenskans införlivande i Wörter-Büchlein är, trots Lennart
Larssons ingående undersökning, fortfarande höljda i dunkel.
Under 1700-talet tar sig lexikograferna på allvar an de moderna språken. I det
svenska samhället är förutsättningarna för dessa språk av olika slag. De flesta är
främmande språk, medan andra utgör modersmål för en del av Sveriges
befolkning. Här nedan belyses kort de språksamhällen och de olika typer av
språkkontakt som motiverade tillkomsten av några av ordböckerna.
6.2 Språksamhällena i det tidiga svenska samhället
I det svenska samhället kan man under medeltiden och långt in i tidigmodern tid
urskilja flera avgränsade, inkapslade språksamhällen, definierade av det språk
som användes för kommunikation inom språksamhället eller gruppen i fråga. De
viktigaste av dessa språksamhällen är, förutom det svenska, det tyska och det
finska. Dessa utgjordes av modersmålstalare, mer eller mindre en-, två- eller
flerspråkiga och med högst växlande kontakt utanför den egna språkgruppen.
Också samerna bildade länge egna språksamhällen.
6.2.1 Tyskan
Kontakten mellan lågtyskan och de skandinaviska språken under i första hand
senmedeltiden och den tidigmoderna tiden är ganska väl kartlagd. Tyskan var
modersmål för många invånare i framför allt de större svenska städerna. Till
skillnad från latinet var den ett levande talspråk och de strukturella och
lexikaliska likheterna mellan tyskan och svenskan var stora nog för att ett slags
receptiv tvåspråkighet kunde uppstå (Moberg 1989:12, Rambø 2010:11 ff.).
Förutom att tyskan hade en viss geografisk koncentration hade den också en
stark ställning inom vissa domäner såsom förvaltning, handel och hantverk. I och
med och efter reformationen stärktes också tyskans ställning i förhållande till
latinets inom den religiösa domänen genom att texter som relaterade till
reformationskyrkan i stor utsträckning översattes från tyska (Wollin 2005:57).
University of Vaasa Research Papers 71
Av Stina Hanssons undersökningar av översättningar under 1600-talet framgår
att av de verk som då översattes till svenska är flest översättningar från tyska,
betydligt fler än från latin även med reservationer för vissa problem när det gäller
att avgöra vilket källspråket var (Hansson 1982:29 ff.). En stor andel av dessa
översättningar var andliga texter.
Det tyska språkets praktiska roll kan utläsas i det första arbetet av lexikografisk
natur som innehåller tyska och svenska. Det är det lilla häftet Samtaal på tyska
och svenska, som almennelighen brukas både i huushåld och annorstädes. Och
ther brede vvidh itt litet Dictionarium eller Glosebook: Nyttigh för them som
begge Språken lära wilia, tryckt i Stockholm i slutet av 1620-talet. Detta är en
praktisk hjälpreda, tydlig i sin marknadsföring: ”thet är ingen, hwarken i Sverige
eller i Tyskland, som här drifwer någhon Köphandel, som icke behöfwer thesse tu
Språken, som vthi thenna Book äre beskreffne” (Samtaal s. [2]). Första delen
består av åtta kapitel, de flesta i dialogform. De berör bland annat teman som
”Om köpande och säliande” och ”Om Skuld fordrande”, samt en brevställare med
anvisningar om hur man skriver bl.a. kvitton. Materialet är parallellt uppställt i
spalter: tyska till vänster, svenska till höger. Den andra delen innehåller en
alfabetiskt ordnad tysk–svensk ordlista på närmare 900 tyska ord som förses
med svenska motsvarigheter. Förordet till ordlistan innehåller en mycket konkret
bruksanvisning om hur ordlistan ska användas och till vad:
När tu förthenskull wilt förandra en mening aff Tyskan på Swenska,
behöfwer tu intet annat märckia, än vthaff hwilken Bokstaff ordet, som tu
söker effter, begynnas, hwilket tu sedan lättelighen warder finnandes. Och
när tu orden haffuer funnit, så må tu them således tilsammanfögha,
såsom the vthi then förra Boken [alltså dialogsamlingen] satte äre.
Användarnas förtrogenhet med alfabetet och dess finesser tycks inte ha tagits för
given.
Relationen mellan tyskan och det svenska språksamhället är under flera
århundraden densamma som den är under medeltiden, tyskan användes i stor
utsträckning av infödda tysktalande bosatta på svensk mark och i svenskarnas
kontakt med dessa. Sålunda konstaterar Swedberg att ”Thet tyska språket läre wi
Swenske bätst af öfningen / läsande och talande med infödda Tyskar; hwar af
man ock här i landet gott tilfelle och tilråd hafwer” (se Holm 1986:III:9).
Förutom i Samtaal återfinns tyskan i ytterligare fyra ordböcker publicerade
under 1600-talet och sammanlagt i ett 40-tal lexikografiska verk under tiden
fram till 1850.
72 University of Vaasa Research Papers
6.2.2 Finska och samiska
De första ordböckerna där svenska och finska förekommer är dels Erik
Schroderus lilla flerspråkiga, ämnesindelade arbete Lexicon latino-scondicum
(1637) med latin, svenska, tyska och finska, dels en variant av den likaledes
ämnesvis ordnade Variarum rerum från 1644. Där har finskan lagts till som
ytterligare ett målspråk utöver svenskan. Variarum hade då tryckts i ett tiotal
upplagor från det att den kom ut första gången 1538. Både Lexicon latino-
scondicum och Variarum rerum var snarare avsedda för latinstudiet än för att
främja kommunikationen mellan svensk- och finsktalande. Med tanke på den
nära relationen mellan den finsktalande och den svensktalande befolkningen i
det svenska riket från tidig medeltid framstår den svensk/finska lexikografin som
förvånansvärt blygsam. I Variarum rerum är det fortfarande latinet som står i
centrum, och finskan i Schroderus arbete tycks snarare ha motiverats av hans
språkvetenskapliga intresse för finskan än av att han ville främja
kommunikationen mellan de båda språksamhällena (Hesselman 1929:XIV).
Trots Romppanens (2001) omfattande studie av svensk–finsk och framför allt
finsk–svensk lexikografi återstår fortfarande mycket att undersöka angående
kommunikationen mellan de svensk- respektive finsktalande befolknings-
grupperna. När det gäller de tidiga svensk–finska ordböckerna tycks andra
ändamål än de kommunikativa ha varit primära.
Tvärtemot vad som var fallet med finskan var syftet med den första svensk–
samiska ordboken, Pehr Fjellströms Dictionarium sueco–lapponicum (1738) att
främja kommunikationen mellan svensktalande och samisktalande. Den var
också ett led i arbetet med att ta fram ett samiskt skriftspråk samt framför allt
avsedd att fungera som redskap i den kristna missionen bland samerna. År 1780
kom en betydligt större samisk–latinsk–svensk ordbok, Lindahls och Öhrlings
Lexicon lapponicum, även den inriktad på kommunikation mellan svenskar och
samer och också på studiet av samiskan. Den innehåller en lärd inledning av
Johan Ihre och en relativt utförlig samisk grammatik av Johan Öhrling. Den
information om uppslagsorden som ges på latin är betydligt fylligare än den på
svenska. Huruvida ordförrådet i ordboken avspeglar ett centralt, samiskt
ordförråd är svårt att avgöra. Att döma av artiklar som exempelvis ”Danskestet”
kan man ana en viss påverkan från Knud Leems stora samisk–dansk–latinska
ordbok (1768).
Danskestet, v. n. propr. Danica imperite loqui, tala illa Danska. It.
confabulari, prata. Danskestime åbbå peiweb, confabulabamus per
totam diem. Danskestatjet, incipere Danica loqui, confabulari, begynna
tala Danska, &c. (Lindahl & Öhrling 1780.)
University of Vaasa Research Papers 73
Trots den språkkontakt som är ofrånkomlig mellan den tvåspråkiga ordbokens
pärmar skymtar andra syften än de kontakt- och kommunikationsfrämjande i
den tidiga lexikografiska verksamheten. Medan den tvåspråkiga lexikografin i
allmänhet bidrog såväl till konsolideringen av det svenska språket som till
beskrivningen av detta språk kan även andra drivkrafter anas för den
svensk/finska och den svensk/samiska lexikografin. De var tydliga utslag av de
patriotiska strömningar som var inriktade på hela Sveriges och dess invånares
storslagna forntid och som under stormaktstiden och dess efterdyningar bland
annat tog sig lexikografiska uttryck (Ralph 2016).
6.3 Ordböckerna som språksamhällets spegel
Sammanfattningsvis kan konstateras att den tidiga tvåspråkiga lexikografin
speglar både det flerspråkiga, svenska samhället och svenskarnas kontakter med
andra språksamhällen utanför landets gränser. Dessutom kan man ana andra
motiv till att ordböcker utarbetas, motiv som snarast är föranledda av politiska
och ideologiska ambitioner.
Tvåspråkiga ordböcker är definitionsmässigt en samhällelig angelägenhet. Med
dagens terminologi ingår lexikografiska verktyg i samhällets infrastruktur för
kommunikation och utbildning. De utgör en viktig komponent i undervisningen i
främmande språk, språk som kan vara samhällsekonomiskt och/eller kultur-
politiskt eller ideologiskt angelägna. I äldre tid kunde ordböcker också ingå i
bygget av en nationell identitet – till och med innan nationen blev ett begrepp.
Själva förekomsten av en ordbok mellan två språk säger något om det samhälle
där den har tillkommit. Ordböcker mellan svenska och ett annat språk är och har
alltid varit ett tecken på att det mellan de båda språksamhällena finns relationer
som anses vara viktiga. Kontakten mellan det svenska och andra språksamhällen
har också alltid varit av växlande karaktär. Vissa språk har varit representerade
av infödda talare av språket, samtidigt som de därigenom har utgjort naturliga
inslag i det svenska samhället, medan kontakten med andra språk har varit
indirekt och av kulturhistorisk art snarare än kommunikativ. Tvåspråkiga ord-
böcker har alltid bidragit till att underlätta kontakten med främmande språk –
och vissa också med språkens talare.
7 Avslutning
Något som slår en när man öppnar en ordbok som publicerades för flera hundra
år sedan är hur lik den är de moderna, tryckta ordböckerna. Pappret är gulnat
74 University of Vaasa Research Papers
och lite grövre i strukturen, och är de tillräckligt gamla är vissa informations-
kategorier tryckta i frakturstil. Men uppläggningen är i stort sett densamma. Man
identifierar en sådan skrift omedelbart som just en ordbok.
De gamla ordböckerna var i vissa fall kanske avsedda som pedagogiska
hjälpredor, men de är så mycket mer än så. Bland annat innehåller de i allmänhet
en systematisk beskrivning av svenskans ordförråd och de svenska ordens
egenskaper, bruk och betydelse för länge sedan. Genom den egenskap som
konstituerar ordboken, symbiosen mellan empiri och analys, kan vi för en gångs
skull få relativt klara samtida besked om språkhistoriska förhållanden.
Hesselman hade rätt i att Helsingius och Gothus inte hade skrivit av sina
företrädare – de hade ju faktiskt inga. Till lexikografins mest typiska egenskaper
hör inte bara en systematisk utveckling av föregångarnas arbete utan också ett
lika systematiskt utnyttjande av deras insatser, föregångare som samtidigt
förklaras som totalt odugliga av efterföljarna. Lexikograferna är alltså långt ifrån
pålitliga i alla avseenden. Därför kan man inte ta deras uppgifter för god vara
utan ett ingående granskningsarbete. Det är detta som gör det lexikografi-
historiska studiet både nödvändigt och stimulerande. Men när det gäller deras
uppgifter om det språk de beskrev, kan vi konstatera att deras prestationer i fråga
om den lexikaliska beskrivningen av svenskan utgör ett viktigt bidrag till vår
kunskap om äldre tiders språk. De gjorde en ovärderlig insats i det idébygge som
resulterade i det språk som vi känner som svenska. Det är lexikografihistoriens
uppgift att precisera, värdera och sätta in denna insats i ett större sammanhang.
Ett naturligt sådant är den totala beskrivningen av svenska språket, det vi kallar
svensk språkhistoria.
University of Vaasa Research Papers 75
Litteratur
Columbus, Samuel 1670-tal/1963. En Swensk Ordeskötsel. Utg. med inledning
och kommentar av Sylvia Boström. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Dalin, Anders Fredrik 1850–1853 [1855]. Ordbok öfver svenska språket.
Stockholm.
Fjellström, Pehr 1738. Dictionarium sueco–lapponicum, eller En orda-bok. I
hwilken the förnämste swenska ord efter alphabetet upsökas kunna, och på
lapska gifne finnas. Stockholm: J. L. Horn.
Glossaret = Latinskt–svenskt glossarium.
Gothus, J. P. 1640. Dictionarium. Latino-sveco-germanicum. Lincopiæ: Ch.
Güntherus.
Grønvik, Oddrun 2016. Vitskaplegheit og samfunnsrelevans for store
ordboksverk. I: Asgerd Gudiksen & Henrik Hovmark (red.). Nordiske studier i
Leksikografi 13. Rapport fra 13. Konference om leksikografi i Norden,
København 19.–22. maj 2015. København: Københavns Universitet. S. 27–61.
Hannesdóttir, Anna Helga 1991. Relationer mellan Dalins olika ordböcker. I:
Sven-Göran Malmgren & Bo Ralph (utg.). Studier i svensk språkhistoria 2.
Göteborg: Göteborgs universitet. S. 78–89.
Hannesdóttir, Anna Helga 1998. Lexikografihistorisk spegel. Den enspråkiga
svenska lexikografins utveckling ur den tvåspråkiga. Göteborg: Göteborgs
universitet.
Hannesdóttir, Anna Helga 2000a. Tvåspråkig lexikografi och språkplanering i
1700-talets Sverige. I: Lars-Erik Edlund (red.). Studier i svensk språkhistoria 5.
Förhandlingar vid Femte sammankomsten för svenska språkets historia. Umeå
20–22 november 1997. Umeå: Umeå universitet. S. 224–235.
Hannesdóttir, Anna Helga 2000b. Ordböckernas roll i svenskans grammatiska
standardisering. LexicoNordica 7. S. 23–40.
Hannesdóttir, Anna Helga 2011. From vernacular to national language: Language
planning and the discourse of science in eighteenth-century Sweden. I: Britt-
Louise Gunnarsson (red.). Languages of Science in the Eighteenth Century.
Berlin/Boston: Walter de Gruyter. S. 107–122.
Hannesdóttir, Anna Helga & Bo Ralph 1988. Early Dictionaries in Sweden:
Traditions and Influences. I: Karl Hyldgaard-Jensen & Arne Zettersten (red.).
Symposium on Lexicography IV. Proceedings of the Fourth International
Symposium on Lexicography April 20–22, 1988 at the University of
Copenhagen. Tübingen: Niemeyer. S. 265–279.
76 University of Vaasa Research Papers
Hannesdóttir, Anna Helga & Bo Ralph 2010. Explicit och implicit information i
tvåspråkig lexikografi. I: Harry Lönnroth & Kristina Nikula (red.). Nordiska
studier i lexikografi 10. Rapport från Konferensen om lexikografi i Norden,
Tammerfors 3–5 juni 2009. Tammerfors: Tammerfors universitet. S. 150–163.
Hansson, Stina 1982. ”Afsatt på swensko”. 1600-talets tryckta
översättningslitteratur. Göteborg: Göteborgs universitet.
Haugen, Einar 1984. Introduction. I: Eva L. Haugen (red.). A bibliography of
Scandinavian dictionaries. New York: Kraus International Publications. S. 1–52.
Haugen, Einar 1987. Blessings of Babel. Bilingualism and Language Planning.
Problems and Pleasures. Berlin/New York/Amsterdam: Mouton de Gruyer.
Helsingius, Elaus Petri 1587. Synonymorum libellus […]. Stockholmiae: Andreas
Gutteruitz.
Hesselman, Bengt 1904. Kritiskt bidrag till läran om nysvenska riksspråket.
Nordiska studier tilllegnade Adolf Noreen på hans 50-årsdag den 13 mars 1904.
Uppsala: K. W. Appelbergs boktryckeri. S. 375–395.
Hesselman, Bengt 1929. Inledning. I: Bengt Hesselman (utg.). Ericus Johannis
Schroderus Upsaliensis Dictionarium quadrilingue suedicum germanicum
latinum græcum. Uppsala. S. V–XXVI.
Holm, Lars 1986. Jesper Swedbergs Swensk Ordabok – bakgrund och
tillkomsthistoria. Uppsala: Uppsala universitet.
Holm, Lars 2009 (utg.). Jesper Swedberg Swensk ordabok. Utgiven efter
Uppsala-handskriften, med tillägg och rättelser ur övriga handskrifter, av Lars
Holm. Skara: Stiftelsen för utgivande av Skaramissalet.
HSK = Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft. Bandle,
Oskar m.fl. (red.). The Nordic Languages. An International Handbook of the
History of the North Germanic Languages. Volume 2. Berlin/New York: Walter
de Gruyter.
Johansson, Monica 1997. Lexicon Lincopense. En studie i lexikografisk tradition
och svenskt språk vid 1600-talets mitt. Göteborg: Göteborgs universitet.
Larsson, Lennart 2003. Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i
en fyrspråkig ordbok utgiven i Riga 1705. Uppsala: Uppsala universitet.
Latinskt-svenskt glossarium efter Cod. Ups. C 20. Utg. av Erik Neuman.
Uppsala: Almqvist & Wiksell.
Lexin.
Lincopensen = Gothus, J. P. 1640.
Lind, Olof 1749. Teutsch–Schwedisches und Schwedisch–Teutsches Lexicon oder
Wörter-Buch. Orda-Bok på Tyska och Swänska, […]. Stockholm: J. F. Lochner.
University of Vaasa Research Papers 77
Lindahl, Erik & Johan Öhrling 1780. Lexicon lapponicum cum […] indice
svecano lapponico. Holmiæ: J. G. Lange.
Malmgren, Sven-Göran 1988. Almqvist, Dalin och den svenska
definitionsordbokens födelse. I: Gertrud Pettersson (red.). Studier i svensk
språkhistoria. Lund: Lund University Press. S. 195–213.
Moberg, Lena 1989. Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker.
Uppsala: Uppsala universitet.
Mortensen, Lars Boje 2006. Den formative dialog mellem latinsk og folkesproglig
litteratur ca 600–1250. Udkast til en dynamisk model. I: Else Mundal (red.).
Reykholt som makt- og lærdomssenter i den islandske og nordiske kontekst.
Reykholt: Snorrastofa, Menningar- og miðaldasetur. S. 129–171.
Möller, Levin 1745. Nouveau Dictionaire François–Svedois et Svedois–François.
En ny frantzösk och swensk samt swensk och frantzösk lexicon, eller Orda-Bok.
Stockholm/Upsala: G. Kiesewetter.
Neuman, Erik 1973. Inledning till utgåvan av latinskt-svenskt glossarium efter
Cod. Ups. C 20. Uppsala: Almqvist & Wiksell.
Noreen, Adolf 1903. Vårt språk. Nysvensk grammatik i utförlig framställning.
Lund: C. W. K. Gleerup.
Ralph, Bo 2001. Orden i ordning. Den historiska framväxten av en lexikografisk
tradition i Sverige. I: Martin Gellerstam, Kristinn Jóhannesson, Bo Ralph & Lena
Rogström (red.). Nordiska studier i lexikografi 5. Rapport från Konferens om
lexikografi i Norden, Göteborg 27–29 maj 1999. Göteborg: Göteborgs
universitet. S. 282–322.
Ralph, Bo 2016. Patriotic lexicography – an obsolete genre? I: Victoria
Domínguez-Rodríguez m.fl. (red.). Words across History. Advances in
Historical Lexicography and Lexicology. Las Palmas: Universidad de Las
Palmas de Gran Canaria. S. 331–340.
Rambø, Gro-Renée 2010. Historiske og sociale betingelser for språkkontakt
mellom nedertysk og skandinavisk i seinmiddelalderen – et bidrag til historisk
språksosiologi. Oslo: Novus.
Rogström, Lena 1998. Jacob Serenius lexikografiska insats. Göteborg: Göteborgs
universitet.
Romppanen, Birgitta 2001. Från målspråk till källspråk: utvecklingen av den
finsk-svenska och den enspråkiga finska ordboken. Vasa: Vasa universitet.
Rúgmann, Jón 1676. Mono-syllaba Islandica. Upsala.
Sahlstedt, Abraham 1769a. Swensk Grammatika efter det nu för tiden i språket
brukliga sättet författad. Upsala: J. Edman.
Sahlstedt, Abraham 1769b. Dictionarium Psevdo-Svecanum, Det är: Ord=Lista
På främmande i Swenska Språket förekommande Ord. Wästerås: J. L. Horrn.
78 University of Vaasa Research Papers
Sahlstedt, Abraham 1773. Swensk Ordbok. Stockholm: C. Stolpe.
Samtaal på tyska och svenska, som almennelighen brukas både i huushåld och
annorstädes [u.å.]. Stocholm: Ignatium Meurer.
Santesson, Lillemor 1986. Tryckt hos Salvius. En undersökning om språkvården
på ett 1700-talstryckeri med särskild hänsyn till ortografi och morfologi. Lund:
Lund University Press.
Schroderus Upsaliensis, Ericus 1637. Lexicon latino-scondicum. Holmiæ:
Sueonum.
Spegel, Haqvin 1712. Glossarium – Sveo-Gothicum. Lund: A. Habereger.
Swedberg, Jesper 1716. Schibbolet. Swenska Språkets Rycht och Richtighet.
Skara: Tryckt hos sal. Kiellbergs Änckio.
Swedberg, Jesper 1722. En kortt swensk grammatica. Stockholm.
Swedberg, Jesper (ms. 1722). Svensk Ordabok. (Se Holm, Lars 2009.)
Teleman, Ulf 2003. Ära, rikedom & reda. Svensk språkvård och språkpolitik
under äldre nyare tid. Stockholm: Norstedts Ordbok.
Teleman, Ulf 2005. The role of language cultivators and grammarians for the
Nordic linguistic development. HSK 22:2. S. 1379–1396.
T[holi]n, O[lof] 1837. Svensk grammatika i sammandrag. Örebro: P. M. Lindhs
förlag.
Wallenius, Gabriel 1682. Project af swensk grammatica. Hastigt och wälment å
Papperet gifwit. Åbo: J. Winter.
Warg, Kajsa 1755. Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber. Stockholm:
Lor. Ludv. Grefing.
Variarum rerum vocabula cum sueca interpretatione 1538. Stocholm: [Kungl.
tryckeriet].
Variarum rerum vocabula cum suetica et finnonica interpretatione 1644.
Stockholm: Ignatius Meurer.
Wetterberg, Gunnar 1941 (red.). Jesper Swedbergs lefwernes beskrifning. Lund:
C. W. K. Gleerup.
Wollin, Lars 1992. Hat Jöns Budde im ’Catholicon’ geblättert? Niederdeutsches
Lehngut in einem mittelalterlichen schwedischen Wörterbuch. I: Lennart
Elmevik & Kurt Erich Schöndorf (red.). Niederdeutsch in Skandinavien III.
Zeitschrift für deutsche Philologie, Beihefte 6. Berlin: Erich Schmidt Verlag. S.
77–99.
University of Vaasa Research Papers 79
Wollin, Lars 2005. The significance of translations for linguistic developments
from the 16th to the end of the 18th century: The case of Swedish. HSK 22:2. S.
1357–1361.
EN HISTORISK STUDIE AV PSEUDOSAMORDNING:
KONSTRUKTIONEN GÅ OCH V I SVENSKAN
Peter Andersson & Kristian Blensenius
This article studies a special type of verbal coordination in Swedish, pseudocoordination,
which involves two verbs or verb phrases typically combined with och ‘and’. Although it
consists of two verbs with a conjunction between them, pseudocoordination in many
ways behaves like a subordinating complex-predicate construction. In the literature,
pseudocoordination is treated more or less explicitly as a unitary phenomenon, but
previous diachronic studies of some types of pseudocoordination point in slightly
different directions regarding the origin of pseudocoordinations with different first verbs.
It has been claimed that they originate in (canonical) verbal coordinations, but it has also
been claimed that they are originally hypotactic structures in which the conjunction is a
covert infinitival marker (both are typically pronounced in the same way today). To the
best of our knowledge, the gå och V ‘walk/go and V’ construction has not previously been
studied both diachronically and corpus-based. By examining gå och V in historical
corpora, we therefore add to the historical knowledge of pseudocoordination with gå in
Swedish. The gå och V construction is particularly interesting since it has multiple
meanings and since it, unlike the bulk of Swedish pseudocoordinations, also has
subordination counterparts in Modern Swedish.
1 Introduktion
Verbkonstruktioner av den typ som illustreras i 1 har varit föremål för en del
diskussioner i litteraturen (en redovisning av litteratur ges i kapitel 3).
1. Han ligger och läser på examen.
Exemplet är hämtat från Riktig svenska (Wellander 1939:41), där det illustrerar
ett fall av så kallad ologisk samordning av verb: ”Talspråket samordnar gärna två
predikatsverb, där det mera logiska skriftspråket underordnar eller undertrycker
ettdera”. Samordningar av den här typen, ofta med positionsverben sitta, stå
eller ligga i första ledet, har sedermera vanligen kommit att benämnas
pseudosamordning av verb, till exempel i Svenska Akademiens grammatik, SAG
(jfr SAG 4:902–909).
University of Vaasa Research Papers 81
Det som är ”ologiskt”, eller ”pseudo”, med samordningar som den i 1 ovan är att
de inte anses fungera som vanliga, egentliga samordningar med additiv bety-
delse, utan som underordnande konstruktioner liknande hjälpverbs-
konstruktioner. Jämför t.ex. pseudosamordningen i 1 med en egentlig verb-
samordning som den i 2:
2. Min syster orienterar och seglar. (SAG 4:885.)
Medan meningen i 1 ovan främst anses ha som betydelse att subjektsreferenten
utför den handling som det andra ledet uttrycker, dvs. läser (s.k. enhändelse-
tolkning), betyder 2 att min syster utför båda handlingarna i lika utsträckning,
dvs. hon såväl orienterar som seglar. Med andra ord är den lexikala betydelsen
hos det första verbet i en pseudosamordning nedtonad, och de båda samord-
ningsleden står i en sorts inklusionsförhållande till varandra (SAG 4:886):
liggandet är en del av läsandet i 1, medan orienterandet och seglandet i 2 är
distinkta aktioner.
2 Pseudosamordningens särdrag
I litteraturen behandlas vanligtvis en typ av pseudosamordning åt gången.
Typiskt handlar det om pseudosamordning med positionsverb (t.ex. Kvist
Darnell 2008), bl.a. eftersom denna konstruktion anses uttrycka progressivitet
(t.ex. Bertinetto m.fl. 2000:523, Ebert 2000:607). Även vissa samordningar med
gå som förstaled har behandlats (t.ex. Wiklund 2009, Josefsson 2014), t.ex. i gå
(runt) och samla pengar.1 De drag som redovisas antas emellertid ofta, mer eller
mindre implicit uttryckt, utmärka hela kategorin pseudosamordning (se t.ex.
Kvist Darnell 2008:1–3, men även SAG 4:902 f.). I enstaka fall uttrycks
samhörigheten explicit, t.ex. i Ebert (2000:617): ”There is thus no clear evidence
for distinguishing a motion progressive [en typ av gå och V, vår anm.] from
postural verb constructions [typen sitta och V, vår anm.]”.
Det som utmärker pseudosamordningar är i litteraturen semantiska, prosodiska
och syntaktiska drag. Semantiskt brukar den nedtonade lexikala betydelsen hos
förstaverbet framhållas, liksom enhändelsetolkningen, särskilt i de fall första-
verbet är ett positionsverb. Inte sällan lyfts aspektuella egenskaper fram hos
konstruktionen (något som Blensenius 2015 ifrågasätter). Prosodiskt uppvisar
pseudosamordningar likheter med hypotaktiska verbkonstruktioner i att det
första verbet, i likhet med ett hjälpverb i en verbkedja, ofta är obetonat.
1 Nämnas ska även Andersson (1979) och Ekberg (1983), om bl.a. vara och V, och Ekberg
(1993) och Wiklund (2009), om ta och V.
82 University of Vaasa Research Papers
Syntaktiskt, slutligen, är de flesta forskare överens om att det finns en uppsätt-
ning kriterier som kan tillämpas för att avgöra om något är en pseudo-
samordning eller inte (t.ex. Josefsson 1991:140 f., SAG 4:903, Kvist Darnell
2008:56 ff.). Vi kan här nöja oss med redovisningen i SAG (4:903), där en stor
del av de syntaktiska kriterier som tas upp i litteraturen redovisas. SAG anger
nedanstående som typiskt för ”satser med samordning av denna typ (pseudo-
samordning)”:
i. Verbet i det första ledet är obetonat, t.ex. satt och sydde.
ii. Konstruktionen kan inte parafraseras med samordnade satser (med två
uttryckta subjekt), t.ex. Mona satt i det blå rummet och {Ø/?hon} sydde.
iii. Samordningsleden kan inte byta plats, t.ex. Mona {satt och
sydde/*sydde och satt} i det blå rummet.
iv. Konstruktionen kan inte ta både: Mona {Ø/*både} satt och sydde i det
blå rummet.
v. Ett subjekt (som inte är fundament) och ett satsadverbial vid fa-
ordföljd måste stå efter det första finita verbet: Nu {satt Mona tyvärr och
sydde/*satt och sydde Mona tyvärr} i det blå rummet.
vi. Ett objekt eller bundet adverbial som hänför sig till det senare verbet
(och som inte passar till det första verbet) kan stå som satsbas till hela
satsen: Den där artikeln har hon suttit och skrivit på hela dagen. (Inte
t.ex. … sovit och skrivit på hela dagen.)
De redovisade kriterierna i SAG är nu inte samtliga kriterier, utan ett urval.
Utifrån de redovisade exemplen kan man t.ex. också sluta sig till att båda
samordningsleden, hädanefter V1 och V2, ska kongruera i tempus (satt och
sydde, inte *satt och syr eller *satt och sy; jfr även Wiklund 2007:1 och Hansen
& Heltoft 2011:979, där de senare talar om pseudosamordningar som
”kongruenskonstruktioner”). I alla händelser är kriterierna tänkta att kunna
appliceras på olika typer av pseudosamordningar, där typerna definieras av V1-
verbet. Nedan redovisas den uppdelning som ges i SAG (4:902–909):
V1 anger befintlighet (t.ex. sitta och läsa, stå och röka)2
V1 anger förflyttning utan mål (t.ex. gå [runt] och sörja) (se även
Josefsson 2014)
V1 anger förflyttning med ett mål (t.ex. gå och fiska, åka och handla
mat) (se även Josefsson 2014, Ahlberg m.fl. 2015:12)
V1 anger olika faser av en aktion (börja och spela, fortsätta och sura)
V1 inleder artighetsuttryck (var vänlig och svara inom 14 dagar)
V1 anger kanalen för en språkhandling (ringa och beställa)
2 Fetstil i exempel är tillagd av oss i åskådliggörande syfte.
University of Vaasa Research Papers 83
Något som sällan tas upp i litteraturen är att de kriterier för pseudosamordningar
som anförs är tillämpliga i högst olika grad på olika typer av pseudo-
samordningar, och kriteriernas tillämpbarhet begränsas för övrigt inte nödvän-
digtvis av klassificeringen som just pseudosamordningar. Betrakta t.ex. kriterium
(iii) ovan: att samordningsleden inte kan byta plats. Detta kriterium fungerar rätt
väl för pseudosamordningar med positionsverb som i det redovisade exemplet
(satt och sydde/*sydde och satt), men det fungerar inte självklart lika bra som
kriterium för t.ex. en pseudosamordning med gå i V1, med betydelsen ’gå iväg’.
Här fungerar det, åtminstone syntaktiskt, utmärkt att byta plats på samordnings-
leden (se 3a). Ett annat exempel på ett kriterium som inte alltid ger tydligt utslag
är (vi) ovan, dvs. det att ett komplement i V2 ska kunna stå som satsbas till
satsen i en pseudosamordning 3b:
3. a. Hon {gick och betalade/betalade och gick}.
b. ?En tupplur gick han och tog. (Jfr: Han gick och tog en tupplur.)
Det är väl knappast någon överraskning att kriterier är mer eller mindre
applicerbara på kategorimedlemmar, men man kan i alla händelser fråga sig hur
homogena pseudosamordningar egentligen är. Att en pseudosamordning med gå
i V1, som i 3, kan passera platsbyteskriteriet medan en med sitta i V1 inte gör det
skulle kunna ha att göra med graden av självständighet hos V1: ett positionsverb
står sällan självständigt i satser, dvs. utan adverbial eller i en pseudosamordning,
utan att betydelsen blir ganska specifik (Han satt {i soffan/och läste/?Ø}),
medan t.ex. gå utan svårighet också kan stå självständigt (Han gick {till
affären/och handlade/Ø}). Medan sitta så att säga är självständigt i pseudo-
samordning, verkar t.ex. gå:s självständighet inte nödvändigtvis beroende av just
pseudosamordningen, åtminstone i de fall samordningen har ’gå iväg’-betydelse.
Det är vidare intressant att märka att gå och V-konstruktionen till ganska nyligen
(1800-talet) växlade med en infinitivkonstruktion, gå att V.inf, åtminstone i vissa
texttyper. Vi finner t.ex. konstruktioner som gick att bese slottet i Almqvists
Jaktslottet (Almqvist [1832] 2015), och i detta påminner gå och V om den nutida
pseudosamordningen hålla på och V, som i höll på och skrev, som växlar med
den mer standardspråkliga hålla på att V.inf, som i höll på att skriva.
Infinitivkonstruktionen tycks dock vara begränsad till agentiva konstruktioner
med final betydelse. Notera att t.ex. sitta/stå/ligga (m.fl.) och V inte växlar på
detta vis, t.ex. *Hon satt att läsa.
I anslutning till frågan om pseudosamordningars homogenitet kan för övrigt
också frågan om hur pseudosamordning förhåller sig till egentlig verbal sam-
ordning lyftas fram helt kort, eftersom även vissa ”egentliga” verbsamordningar
84 University of Vaasa Research Papers
(dvs. tidigare inte beskrivna som pseudosamordningar) passerar flera pseudo-
samordningskriterier. Ahlberg m.fl. (2015:17 f.) finner t.ex. nya potentiella V1-
verb för kanalen för en språkhandling, t.ex. maila och fråga, och även verb för
icke-verbal kommunikation: {le/nicka/skratta} och säga. Vidare har man funnit
vissa verb som anger att en handling upphör, t.ex. stanna och käka, medan andra
verb är rörelseverb som anger att en aktion inleds, t.ex. {sticka/dra} och käka
(Ahlberg m.fl. 2015:18). Liknande tendenser visas för övrigt i Kinns studie av
pseudosamordning i modern norska (Kinn, under utg.). Han konstaterar även
bland annat att variationen av motsvarande V1-verb i konstruktioner som
uttrycker förflyttning utan mål är mycket stor; han finner inte mindre än 167
olika typer.
Utifrån vad som sagts ovan, är syftet med föreliggande studie att undersöka om
ett språkhistoriskt perspektiv kan ge ledtrådar till varför dagens pseudo-
samordningar ibland beter sig olika och därigenom ifrågasätta deras ibland
påstådda likheter. Vi genomför en diakron studie av verbet gå som V1 och jämför
med de (få) studier som finns av andra V1-verb.
3 Beskrivningar av pseudosamordning i äldre tid
Ur ett samtida perspektiv har pseudosamordning i svenskan behandlats i ganska
stor utsträckning i litteraturen (t.ex. Andersson 1979, Ekberg 1983, Josefsson
1991, Ekberg 1993, Kvist Darnell 2008, Wiklund 2009, Josefsson 2014,
Blensenius 2015). I fråga om övriga nordiska språk, har framför allt norska
pseudosamordningar studerats (Lødrup 2014, Kinn, under utg.). Ur ett historiskt
perspektiv har pseudosamordningen som sådan emellertid rönt förhållandevis
lite uppmärksamhet. Detta har väl delvis att göra med svårigheten att belägga
dem empiriskt och avgöra hur olika fall kan skiljas från egentlig samordning. Om
olika kriterier kan vara svåra att tillämpa i modern tid är de förstås inte enklare
att använda i studiet av historiska texter. Det finns t.ex. få fall av
komplementsextraktion i äldre tid, dvs. att objekt eller bundna adverbial flyttas
fram som satsbas (se Delsing & Falk u.a. för några exempel från 1500-talet och
framåt), och det är inte särskilt lätt att i medeltida texter slå fast uppfyllandet av
ett semantiskt kriterium som enhändelsetolkning. Det är dock möjligt att
identifiera potentiella konstruktioner och följa dem över tid.
Runt 1900-talets början förekom en diskussion om sammanblandning och/eller
fonetiskt sammanfall av infinitivmärket att och konjunktionen och, något som
förts fram som tänkbar orsak till etableringen av pseudosamordningar i
University of Vaasa Research Papers 85
fastlandsskandinaviska språk.3 Här ges en förkortad genomgång, men se t.ex.
Blensenius (2015, studie III, s. 181 ff.) för en mer uttömmande redogörelse.
Den som kanske uttrycker sig allra bestämdast för svenskans del i fråga om
att/och i verb-verb-konstruktioner är Beckman (1916), som bl.a. anför att ”[d]et
har nog från början alltid hetat gå ut att gå” (Beckman 1916:132). Han får i
princip stöd av bl.a. Cederschiöld (1897), Ottelin (1900) och Östergren (1901),
som samtliga ger exempel på konstruktioner med tempusböjt gå kombinerat
med infinit verb i V2. Detta, menar de, tyder på en sammanblandning av
infinitivmärket att och konjunktionen och.
Holm (1958:201), som också genomför en historisk undersökning av bl.a.
rörelseverbet fara, intar något av en mellanposition i fråga om växlingen att/och.
Han finner flera infinitivkonstruktioner men menar att samordning vid rörelse-
verb är ”utomordentligt vanlig redan i den äldsta [fornvästnordiska] prosan”.
Han ger flera parallella exempel för att illustrera växlingen (nedan ur Orvar Odds
saga, Holm 1958:202):
4. a. Fara þeir nú ok leita hans.
b. Nú fara þeir at leita hans.
Exempel som de ovanstående visar enligt Holm (1958:206) att ”en rent
syntaktiskt – alltså icke fonetiskt – betingad koordinering kunnat uppträda
mycket tidigt i nordiska språk även i sådana fall där det […] kan tyckas föreligga
skäl för den analyserande grammatiken att hävda infinitivkonstruktionens
primat”.
Andra författare menar att sammanfallet att och och nog kan ha påverkat utbred-
ningen men att den knappast kan ha varit avgörande. Persson (1918:445)
meddelar följande:
För min del vill jag ej bestrida, att sammanfallet af och och att medverkat
till det ifrågavarande uttryckssättets utbredning [läs. gå ut och gå], men
att detsamma alltigenom skulle vara sekundärt, att det, som Beckman
uttrycker sig, från början alltid hetat t.ex. gå att fråga, gå ut att gå, synes
mig osannolikt. Jag tror tvärtom, att samordningen med och (det
koordinerande eller parataktiska uttryckssättet) i stort sedt är att betrakta
som ursprunglig.
Persson får några år senare stöd av Sundén (1931:272), som dessutom hävdar att
samordningen inte kan härledas till ett underordnande uttryck:4
3 Redan 1895 menar också Jespersen (1895:170 f.) att å i danska konstruktioner som gå å
drive och gå hen å købe i grunden är ett förtäckt infinitivmärke at.
86 University of Vaasa Research Papers
I samtalsspråk brukas uttryck såsom gå och fråga, gå ut och gå, komma
och titta på, där den senare handlingen naturligast fattas ss. finalt
subordinerad till den förra, dvs. = gå (för) att fråga osv. Detta bruk har
gynnats av sammanfall av att och och till å men kan ej ha uppkommit
därav, ty jfr lat. uttryck ss. ire et rogare. Utgångspunkten har väl varit
uttryck som gå och tala, sitta och sova, där samordning är det naturliga
och ursprungliga uttryckssättet men där den andra handlingen sedan
fattats ss. logiskt (om än icke finalt) subordinerad, dvs. gå under talande
osv.
Pseudosamordningar har även studerats ur ett grammatikaliseringsperspektiv.
Ett exempel är Hesse (2009), som behandlar de mest etablerade V1:orna i
framför allt norska (en stor del ägnas åt positionsverb). Hesse bygger emellertid
sin studie på synkrona och i första hand konstruerade exempel för att dra
slutsatser om deras diakrona utveckling och grammatikaliseringsgrad. Hennes
detaljerade analyser av semantisk och syntaktisk utveckling är beaktansvärda,
men bygger i princip på förbestämda utvecklingsvägar. Hesse delar in
pseudosamordningar i aspektuella kategorier och menar att en blekt betydelse
hos V1 leder till att de utvecklar grammatiska funktioner vilket också medför
syntaktisk förtätning (condensation).
Andra har försökt att empiriskt testa hypotesen om grammatikalisering och då
främst inriktat sig på syntaktisk förtätning. Vannebo (2003) behandlar t.ex.
konstruktionen ta och V i norska och kommer fram till att den är etablerad i
fornnordiskan (t.ex. takið ok haldið henni ’ta och håll henne’, Vannebo
2003:179). Han menar att konstruktionen i modern norska troligen uppkommit
ur två parataktiskt samordnade meningar där objektet fungerat som komplement
till både V1 och V2. Han visar vidare att objektet över tid tydligare kommer att
associeras med V2 (eller med hela konstruktionen).
Hilpert och Koops (2008) studerar konstruktionen sitta och V i relation till
konstruktioner med sitta som enda predikatsverb och kommer fram till att sitta
har en förändrad argumentstruktur över tid i kombination med ett annat verb,
med tecken på både semantisk blekning och syntaktisk förtätning. Verben
kommer att uppfattas som en enhet. I exempel 5 nedan är en enhändelsetolkning
4 Vidare får Persson och Sundén stöd för sin något mer återhållsamma hållning till
sammanfallets betydelse av det faktum att förflyttningskonstruktioner med gå och V
tycks vara förhållandevis etablerade i flera andra språk, utan att ett sammanfall mellan
konjunktion och infinitivmärke har funnits, t.ex. fornengelska, portugisiska, bulgariska
(Ross 2016) och grekiska (Sorou 2016). I dessa språk är verbet dock inte begränsat till
betydelsen ’förflytta sig till fots’, utan uttrycker snarast i likhet med engelskans go en mer
allmän förflyttning.
University of Vaasa Research Papers 87
av sitta och tala trolig då den står i en temporal bisats som ger bakgrunden till
matrissatsens aktion (djävulens frestelse).5
5. Tha han kom til qwinnan oc sat och taladhe med henne, tha
frestade diæfwllin honom (Hilpert & Koops 2008:251, egen
översättning)
’När han kom till kvinnan och satt och talade med henne, frestade
djävulen honom’
Hilpert och Koops menar att sitta i dessa fall används som ett uttryck för
progressiv aspekt snarare än för lokativ betydelse. De kommer fram till att
lokativa adverbial saknas eller placeras allt mer utanför sitta och V-
konstruktionen samt att komplementsextraktion ökar över tid. Det leder fram till
slutsatsen att sitta i pseudosamordningen visar tecken på grammatikalisering.
Hilpert och Koops analys av adverbialplacering är nu inte oproblematisk,
eftersom adverbialen är möjliga att placera fritt även i modern svenska (jfr Mona
sitter i soffan och syr, I soffan sitter Mona och syr, Mona sitter och syr i soffan).
Kriteriet för objektsextraktion är också svårt att tillmäta för stor vikt, eftersom
författarna finner få belägg på sådan under äldre tid. Utanför pseudo-
samordningen kombineras förvisso sitta betydligt oftare med adverbial än vad
den gör inom densamma, något som tyder på att sitta och V ska betraktas som en
grammatisk konstruktion ganska tidigt (Hilpert & Koops 2008:252).
4 En studie av gå och V
4.1 gå och V:s betydelser
De pseudosamordningar som diskuteras ovan, bl.a. sitta och V och ta och V,
skiljer sig uppenbart på så sätt att V1-verben har olika valensmönster: sitta är
intransitivt, medan ta (utanför pseudosamordning) inte är det. Verben har dock
det gemensamt att de båda uppträder som just samordningar redan i de äldsta
texterna. En pseudosamordning som gå och V, som tidigare inte undersökts
historiskt i svenskan i någon större utsträckning, har dock inte självklart tagit
samma utvecklingsväg.
Särskilt intressant med gå och V är att konstruktionen har flera betydelser, till
skillnad från de andra typiska pseudosamordningarna. Betydelserna verkar vara
tre till antalet (se t.ex. SAG 4:905 f., Wiklund 2009, Josefsson 2014): ’gå iväg’ i
6a, ’gå omkring’ i 6b och ’gå-oväntat’ i 6c (exempel från Josefsson 2014:41–43):
5 Se även Delsing och Falk (u.a.), som menar att pseudosamordningar i fornsvenskan
påfallande ofta står i temporal bisats.
88 University of Vaasa Research Papers
6. a. Hon gick och hämtade doktorn.
b. Hon gick och funderade på frågan.
c. Hon har gått och gift sig.
Medan 6a beskriver en aktion där subjektsreferenten går iväg, hädanefter gå
iväg-konstruktion, är det i 6b snarast fråga om en ’gå omkring’-aktion (det
konkreta gåendet kan dock vara nedtonat), hädanefter gå omkring-konstruktion.
I 6c, slutligen, uttrycks något oväntat (ung. ’kan du tänka dig, hon har gift sig’),
och här är gåendet ytterligare nedtonat. Hädanefter benämns den sistnämnda
konstruktionen gå-oväntad-konstruktion.
Hur kan då gå och V ha utvecklat ovanstående ganska olika betydelser? Denna
fråga ska vi beröra här genom att excerpera gå och V-strukturer i ett
förhållandevis omfattande material. Vi har sökt efter gå (med dess böjnings-
former) + lucka (t.ex. subjekt eller adverbial)6 + och (med varianter, t.ex. oc, ok,
å) + verb. Sökträffarna har genomgått manuell granskning, varvid irrelevanta
träffar såsom tydliga exempel på egentlig samordning (t.ex. han gjorde sig färdig
att gå, och kastade en afskedsblick på hästarne) och felaktiga ordklasser (t.ex. i
går och x) sorterats bort. En stor del av materialet från slutet av 1700-talet och
framåt består av korpusen KubHist, en omfattande samling dagstidningar,
digitaliserade av Kungliga biblioteket. Materialet är automatiskt inläst och
innehåller ocr-fel, men fungerar väl för vårt syfte. I övrigt är delkorpusarna i
tabell 1 exemplifierade med de texter som utgör merparten av materialet.
Samtligt material finns specificerat under fliken historiskt i språkbanken.7 Vid
exemplen nedan hänvisas till specifika texter i materialet.
6 Vi lämnar endast en lucka för att försöka undvika andra träffar än pseudosamordningar.
Jfr SAG (4:903): ”Ju fler egna bestämningar som står omedelbart efter det första verbet,
desto svagare är förbindelsens karaktär av pseudosamordning”.
7
University of Vaasa Research Papers 89
Tabell 1. Korpusunderlag och antal V2-token och V2-typer8 per tidsperiod
1200–1500
Delkorpus: Fornsvenska textbanken
1500–1800
Delkorpusar: Nysvenska annexet
(fornsv. textbanken), Äldre biblar,
KubHist (de tidigaste
dagstidningarna)
Storlek: 4 462 miljoner token Storlek: 31 198 miljoner token9
gå och V-token: 101 gå och V-token: 102
gå och V-typer: 65 gå och V-typer: 71
1800–1850
Delkorpusar: KubHist (främst
Aftonbladet), Litteraturbanken
1850–1900
KubHist (främst Aftonbladet),
Litteraturbanken
Storlek: 441 462 miljoner token Storlek: 510 437 miljoner token
gå och V-token: 1 435 gå och V-token: 5 625
gå och V-typer: 393 gå och V-typer: 889
Det faktum att gå och V har indelats i flera olika typer utan att ha undersökts
diakroniskt i svenska gör en studie särskilt motiverad. Den i särklass vanligaste
varianten i vårt material är gå iväg-konstruktion, som tolkas sekventiellt: någon
går först någonstans och genomför aktionen i V2 sedan. Inte sällan kombineras
gå därför med partiklar som bort och ut.
Nedan presenteras och diskuteras resultaten av studien utifrån de fyra
tidsperioderna i tabell 1.
4.1.1 Perioden 1200–1500
Under hela den fornsvenska perioden är gå iväg-konstruktionen närmast
allenarådande. Följande exempel illustrerar typiska V2-verb i fornsvenskan,
uttryckande perception, se, respektive kommunikation, spörja.
7. a. Iak skal ganga oc see thæssa vndirliga syn huru buskin
brændhir ey j bland eld (Pentateuchparafrasen MB 1B, 1526).
’Jag ska gå och betrakta den här underliga synen att busken inte
skadas/förstörs av eld’
8 En typ defineras som gå(samtliga böjningsformer) och V(samtliga böjningsformer av
ett specifikt verb).
9 Materialet från perioden 1500–1800 är betydligt mer omfattande än det mellan 1200–
1500 även om resultatet är snarlikt. Det beror sannolikt på att de tidigaste
dagstidningarna som utgör merparten av det förra inte präglas av narrativ text till
skillnad från det fornsvenska materialet.
90 University of Vaasa Research Papers
b. The gingo borth ok spordho män ther till vm (Sju vise
mästare 1440–1450)
’De gick bort och frågade människor om det’
I de flesta fall där vi kan tänka oss både en förflyttning mot ett mål och en
förflyttning utan mål ger kontexten tydliga ledtrådar, t.ex. vid kommunikations-
verb i andra ledet som tala och spörja, vilka är vanliga i fornsvenskan.
Otvetydigt är att det förekommer en växling mellan och och att i äldre tid. Lägg
märke till följande exempel 8a–b där varianterna är identiska men hämtade från
olika handskrifter av Pentateukparafrasen.
8. a. Ther äpter talar cayn til abel sin brodher gangom oc
glädhiom os wt a mark (Pentateuchparafrasen MB 1A, 1400–
1450)
’Låt oss gå ut i markerna och fröjda/förlusta oss’
b. her talar chain til abel sin brodhir gangom at skæmta os vt a
markena (Pentateuchparafrasen, Cod MB 1B, 1526)
’Låt oss gå ut i markerna och fröjda/förlusta oss’
Det går knappast att fastställa något av de båda exemplen som ursprungligt i
detta fall, även om gangom at V i 8b återfinns i den handskrift av Pentateuch-
parafrasen som antas spegla det äldre språkbruket (Thorell 1951). Växlingen
mellan att och och i gå iväg-konstruktioner är vid en närmare studie vanlig ända
in på 1900-talet.10 De finala konstruktionerna, motsvarande gå iväg-konstruktio-
ner, kommenteras också av Hesse (2009). Hon menar att dessa knappast ska
betraktas som pseudosamordningar med enhändelsetolkning eftersom de båda
verben uttrycker ett sekventiellt skeende där subjektsreferenten går någonstans
och i nästa steg utför den handling som uttrycks av V2. Hon poängterar vidare att
konstruktionen existerar i flera andra språk utan att kallas pseudosamordning
(ty. ich gehe und bezahle die Rechnung) och att den är utbytbar mot
infinitivkonstruktionen gå att V (Hesse 2009:100). Viktigt, enligt Hesse, är också
att ett adverbial för riktning måste stå mellan V1 och V2 i dessa fall och alltså inte
kan betraktas som gemensamma för hela konstruktionen, Vanessa gick till
skolan/hem och frågade (*Vanessa gick och frågade till skolan/hem).
Till skillnad från, vad vi kan bedöma, de flesta språk där motsvarande gå iväg-
konstruktion återfinns, har det utvecklats en förflyttningskonstruktion utan mål i
10 Konstruktioner med gå att V är dock inte tillnärmelsevis så vanliga som gå och V; i
modernt språk är konstruktionen knappast bruklig (SAG 4:906). Gå i betydelsen
’förlöpa’, ’lyckas’ är naturligtvis undantagen eftersom den normalt konstrueras med
infinitiv: det går (bra) att anmäla sig nu.
University of Vaasa Research Papers 91
de fastlandsskandinaviska språken, gå omkring-konstruktionen. SAG (4:905) tar
upp denna i samband med positionsverben i pseudosamordning, som en
befintlighetsangivande konstruktion. I vår studie finns det endast ett fåtal belägg
från fornsvenskan som kan tolkas i denna betydelse; betrakta t.ex. 9a–b.
9. a. varfrw gik oc thagde. Ok sköt sik til iohannem (Fornsv.
textbanken: Bonaventura, 1410–1430)
’Jungfru maria gick och teg, och drog sig (närmare) till Johannes’
b. Tha bwken är offwerfuldhher antiggia dragher han til sömpn at
hwila owerfflödogha säkken ällar twingar til at gaa oc spazsera
at han säkken swa tömer (Fornsv. textbanken: Själens kloster,
1480)
’Då buken är överfull, drar han antingen till sömns för att vila den
överfulla säcken eller tvingas att gå och promenera så att han på så
vis tömmer säcken’
Det finns ytterligare två exempel med gå och spatsera i yngre fornsvenska och
konstruktionen är fortsatt etablerad i vårt senare material. Det är dock svårt att
veta om det rör sig om förflyttning mot ett mål i syfte att promenera (’gå iväg och
promenera’) eller om det rör sig om förflyttning utan ett mål (’gå omkring och
promenera’). Vid ett av beläggen i fornsvenska är adverbialet widh syön placerat
efter V2, något som åtminstone tyder på att det bör röra sig om förflyttning utan
ett särskilt mål (tha gik aboten oc spazeradhe widh syön).11 Söderwall (1884–
1918) anger ytterligare två intressanta exempel från äldre tid, dels ett där gå står
tillsammans med infinitiv och spatsera 10a, dels exemplet i 10b där gå och
spatsera står som particip. Båda beläggen i 10 tyder möjligen på att konstruktio-
nen bör tolkas som en lexikaliserad konstruktion där spatsera uttrycker den mer
generella handlingen av att gå omkring (för nöjes skull).
10. a. Nar sanctus raimundus ärkibiscopir aff kanturia gik til skola
wilde han ey ga at spazera mz andrum piltum älla tala barna
ordh mz them. (Söderwall, spatsera Järteckensbok, 1385)
’När St Raimundus ärkebiskop av Kanturia gick till skolan ville
han inte gå och promenera med andra gossar eller tala det språk
de talade’
b. henrich . . . och hans . . . skulle . . . haffue gaat spazerende pa
torgit til och ffran (Söderwall, spatsera, ca 1512)
’Heinrich och Hans skulle ha gått spatserande på torget fram och
tillbaka’
11 Hesse (2009) tar en sådan adverbialplacering till intäkt för att denna konstruktion är
mer grammatikaliserad än den finala motsvarigheten. Det mest frekventa adverbialet i
vårt material är dock omkring, vilket inte kan placeras efter V2 i svenska: *gå och
promenera omkring.
92 University of Vaasa Research Papers
Utöver de exempel som upptagits här finns ett exempel från yngre fornsvenska
där gå står tillsammans med det kognitiva verbet tänka, ”gik ensamin ok thänkte
a gudh swa mykit som han kunne”.
4.1.2 Perioden 1500–1800
Under nysvensk tid mellan 1500 och 1800 ökar gå omkring-konstruktionen i
frekvens. Intressant att notera är att de flesta belägg under denna tid specificerar
det sätt på vilket man går eller liknande. Jämför följande exempel från
nysvenskan:
11. a. men nu kan du så mycket dej lyster gå och sprätta helt allena
(Gyllenborg, Sprätthöken 1740)
b. Juncker mej hit, och Juncker mej dit, den som will röka tobak,
så har han wäl tid, at gå och söla (Gyllenborg, Sprätthöken
1740)
Andra exempel som specificerar det sätt på vilket man går är exempel som gå och
vanka och gå och lulla. Övriga exempel på gå omkring-konstruktionen fram till
1800-talet är också förhållandevis konkreta förflyttningskonstruktioner. Det rör
sig alltså om en subjektsreferent som på något vis går omkring och utför en
samtidig aktion, t.ex. glisa ’le’, tigga eller sälja. Något exempel med gå i
supinum tyder på att gåendet inte måste betraktas som särskilt konkret eller
kontinuerligt i dessa konstruktioner – jfr gått och pustat ’strävat’:
12. Här har jag gått och pustat för at upmuntra 100000
Menniskior, til at i sielfwa Gagnet ställa sig ädelsinte, nyttige,
dygdige och behagelige mot sitt Fädernesland och sin Nästa
(Dalin, Argus)
I likhet med den fornsvenska perioden är antalet exempel dryga 100 med ett
större antal typer av V2, vilket gör att de flesta belägg förekommer ett fåtal
gånger eller vid ett enda tillfälle.
4.1.3 Perioden 1800–1850
Från 1800-talet och framåt ökar beläggen av gå och V kraftigt på grund av ett allt
större material. Vad vi kan anta som nästa fas i utvecklingen är belägg med
kognitiva verb som V2, nämligen gå och tänka/vänta/grubbla/fundera. Före
1800 har vi endast funnit 2 belägg med tänka som V2 och inga andra kognitiva
verb. Samtliga kognitiva verb återfinns bland de 30 mest frekventa typerna under
perioden 1800–1850 och måste tolkas som exempel på gå omkring-konstruktion,
gå och tänka (18), grubbla (12), vänta (27) och fundera (11). Notera att
University of Vaasa Research Papers 93
adverbialet omkring inte vid ett enda tillfälle står efter gå när V2 utgörs av de
kognitiva huvudverben; ett fåtal av dessa konstruktioner har dock andra adverb
emellan som här, nu och ofta. Beläggen med kognitiva huvudverb kan sägas
etablera en betydelse där gåendet är mindre konkret och knappast behöver ses
som kontinuerligt.
13. Han gick och grubblade på problemet att vinna regeringen
(KubHist, Jönköpingsbladet 1840-talet)
Utöver konstruktionerna med kognitiva V2:or är gå omkring-konstruktionen ofta
representerad av gå och sälja (29) och gå och tigga (41) där adverbialet omkring
vanligen placeras emellan V1 och V2:
14. han måste i sitt halfnakna och svagsinta tillstånd gå omkring
och tigga hos grannarne (KubHist, Aftonbladet 1840-talet)
Den vanligaste typen även mellan 1800 och 1850 är emellertid gå iväg-
konstruktioner som gå (iväg) och fråga, gå iväg och se och gå iväg och lägga
sig. Vår tredje konstruktionstyp, gå-oväntad, som alltså antas ha en bibetydelse
av överraskande eller oväntad aktion, är inte lätt att identifiera i materialet.
Orsaken är att det är en tolkningsfråga hur oväntad eller överraskande aktionen
är från fall till fall. En konstruktion som ofta får illustrera denna typ, gå och gifta
sig (t.ex. Wiklund 2009:199, Josefsson 2014:27) är dock representerad under
perioden (8 belägg) och ökar sedan stadigt från mitten av 1800-talet (se nästa
avsnitt). Andra typer som möjligen kunde tolkas som oväntade under perioden är
de förhållandevis frekventa konstruktionerna gå och dränka/hänga sig med 17
respektive 15 träffar.
15. en välkänd bondhustru i Södra Soneby under pågående bröllop
det bedröfliga infallet att gå och dränka sig i den invid hennes
bostad varande sjön Fryken (KubHist, Aftonbladet 1840-talet)
4.1.4 Perioden 1850–1900
Det mest anmärkningsvärda under den fjärde perioden är att V2:or som
uttrycker sociala relationer (gifta sig, fria) eller emotion/värdering (förälska sig,
inbilla sig, sörja) ökar kraftigt och återfinns bland de 30 mest frekventa
konstruktionstyperna. Detta är intressant i relation till hur konstruktionen
överlag tycks utöka sin klass av möjliga V2-verb. Likaså är konstruktionerna med
dessa V2:or särskilt intressanta i relation till typen gå-oväntad. Låt oss studera
några exempel i 16 och 17. (Kursiveringarna får sin förklaring nedan.)
16. a. dåråktig nog att gå åstad och förälska sig utan tillstånd
(KubHist, Bollnäs tidning 1870-talet)
94 University of Vaasa Research Papers
b. Det är minst sagdt löjligt att en gammal man som du kan gå
och förälska sig flera gånger om året (KubHist, Aftonbladet
1860-talet)
17. a. Huru kommer det sig att kapten Flick gått och gift sig med
den der dumma och fula flickan (KubHist, Dalpilen 1880-talet)
b. När en enkling är så dum att han vill gå åstad och fria en
gång till, så lät honom för allt i verlden (KubHist, Blekingeposten
1860-talet).
En viktig aspekt i exemplen är att adverbet åstad ’bort, iväg’ (fornsvenska a stadh
’från platsen’) inte sällan står mellan gå och V2 i dessa fall. Det innebär således
att vi i utgångsskedet tycks ha att göra med en ganska typisk förflyttnings-
konstruktion i likhet med gå iväg-konstruktionen, där aktionen i V2 (här
giftermålet eller förälskelsen) ses som målet. Senare ses denna konstruktion som
metaforisk, jfr SAOB om adverbialet sta (åstad). Josefssons (2014) analys av
denna konstruktionstyp bygger på att den motsvarar en egen huvudverbbetydelse
hos gå, ’hända, ske’ (som i gå illa/bra för någon). Josefsson påpekar att gå i
betydelsen ’hända, ske’ konstrueras med tre semantiska roller. Hon argumen-
terar vidare för att motsvarigheten som pseudosamordning endast kan ta två
semantiska roller vilket gör att upplevarrollen ”blir över”. Denna roll associeras
då istället med talaren, som blir en s.k. logoforisk agent (Josefsson 2014:45 f.).
Att likställa gå i exempel 16–17 med huvudverbet gå ’hända’, och räkna med en
upplevarroll i konstruktionen gå-oväntad, måste ifrågasättas på empirisk grund, i
synnerhet med tanke på den vanliga förekomsten av adverbet åstad i dessa
konstruktioner.
Konstruktionen med emotionella V2:or och V2:or som uttrycker sociala
relationer är visserligen vanligare utan adverbet åstad i vårt material, men att
därifrån dra slutsatser om en helt annan verbbetydelse hos gå än den som
återfinns i gå iväg-konstruktionen ligger inte nära till hands. 12 En alternativ
analys är att räkna med en förflyttning som kommit att tolkas metaforiskt, ”att gå
bortom det förväntade” i likhet med Ekbergs (1993:131) förslag för konstruktio-
nen i modern tid. Vi finner med mycket få undantag beläggen i en pejorativ
kontext (se kursiveringarna i exempel 16 och 17 ovan, t.ex. minst sagt löjligt och
en vit kvinna av det allra värsta slaget). Giftermål, förälskelse och kärlek
uttrycks som något dumdristigt eller förhastat, och talaren uttrycker på ett sätt
12 Lägg märke till att adverbet åstad används i identiska konstruktioner även i modern
svenska. Ett exempel kommer från friidrottaren Stefan Holm i Dagens Nyheter 2005:
gick sta och gifte mig . Jämför
även med liknande verb som fara: krogens stammisar far åstad och gifter sig
. Jämför slutligen också de
vanliga motsvarigheterna i norska, t.ex. gå av sted og gifte seg, och i danska, t.ex. gå hen
og gifte sig.
University of Vaasa Research Papers 95
att subjektsreferenten har mist kontrollen och ’vandrat iväg’ eller ’gått vilse’.
Andra exempel som brukar anföras som ”oväntade” i modern svenska är icke-
agentiva konstruktioner bland annat med kopulaverbet bli och ett adjektiv som
V2-led. En sådan variant återfinns också bland de 30 vanligaste verbtyperna
mellan 1850 och 1900 med totalt 26 belägg, varav merparten står tillsammans
med adjektivet kär 18a men även med näraliggande ord som förtjust 18b,
svartsjuk, och förälskad.13 Infinita verbformer av gå är överrepresenterade i
dessa fall.
18. a. Ja, men att han, som var en sån träbock kunde gå och bli kär!
(Strindberg, Giftas 1884)
b. Inte har du gått och blivit förtjust i honom? (Benedictson,
Pengar 1885)
Utvecklingen av konstruktionen gå och bli ADJ som i (18) har sannolikt uppstått
genom analogi med tidigare frekventa konstruktioner där V2 utgörs av verb
tillhörande samma semantiska fält (gifta sig, fria, förälska sig) (se vidare
Andersson & Blensenius, under utg.).
4.2 Sammanfattning
Figur 1 nedan illustrerar relationen mellan de tre gå och V-typer som studerats i
materialet. Från 1800-talet och framåt när materialet ökar kraftigt har vi
analyserat de 30 mest frekventa konstruktionerna (totalt antal token).
Figur 1. Relationer mellan gå och V-typer i de olika perioderna.
13 I modern svenska är icke-agentiva konstruktioner som gå och bryta benet vanliga,
vilka också uppmärksammas av Josefsson (2014) när hon diskuterar gå och V med
överraskningsbetydelse, gå-oväntad. Möjligen är dessa konstruktioner en
vidareutveckling av gå-oväntad i vårt material, där bibetydelsen kan betraktas som
konventionaliserad i själva konstruktionen.
Ϭй
ϮϬй
ϰϬй
ϲϬй
ϴϬй
ϭϬϬй
ϭϮϬϬʹϭϱϬϬ ϭϱϬϬʹϭϴϬϬ ϭϴϬϬʹϭϴϱϬ ϭϴϱϬʹϭϵϬϬ
ŐĊͲŽǀćŶƚĂĚ
ŐĊͲŽŵŬƌŝŶŐ
ŐĊͲŝǀćŐ
96 University of Vaasa Research Papers
Något som blir klart när vi studerar förhållandet mellan de olika konstruk-
tionerna är att gå iväg-konstruktionen är den i särklass vanligaste under hela
perioden, från medeltiden och fram till 1900-talet. Enstaka exempel på gå
omkring-konstruktionen återfinns i fornsvenska, och i perioden mellan 1500 och
1800 finns fler exempel på denna typ (21), även om de tycks vara av en ganska
specifik typ (särskilt med V2-verb som uttrycker specifik rörelse). En hypotes är
att konstruktionen gå och promenera/spatsera i fornsvenska har banat väg för
ateliska rörelsekonstruktioner och senare andra exempel med gå omkring och V.
Lägg märke till att antalet belägg skiljer sig kraftigt mellan de två första och de
två sista perioderna (se tabell 1). Det innebär t.ex. att 10 % av beläggen i
fornsvenska motsvarar dryga 10 faktiska belägg, medan ca 10 % av beläggen på
gå-oväntad i den sista perioden motsvarar 170 belägg av totalt 2 111 belägg (de 30
mest frekventa konstruktionerna är redovisade i figur 1).
Från 1800-talet och framåt expanderas gå-konstruktionen till att inkludera ett
stort antal olika V2-typer med en betydande ökning av kognitiva verb och senare
från 1850 med emotionella verb och verb som uttrycker sociala relationer som
V2. De senare har vi tolkat som en möjlig egen konstruktionstyp, närmare
bestämt som exempel på gå oväntad-konstruktion.
5 Slutsatser och kommande forskning
I denna artikel har vi genom att gå igenom tidigare studier av några
pseudosamordningar och genom att genomföra en egen diakronisk studie av gå
och V velat betona att pseudosamordning nog är ett mer heterogent fenomen än
vad det ibland kan framstå som i litteraturen. Gå och V tycks ha en något
annorlunda historisk utveckling än övriga diakront studerade pseudo-
samordningar genom att växla med en infinitivkonstruktion, gå att V, samtidigt
som den delar sig i potentiellt tre olika typer. Genom att utgå från de typer som
diskuterats i modern tid (t.ex. SAG 4:905 f., Josefsson 2014) har vi försökt
identifiera en utvecklingsgång och spekulera i tänkbara orsaker till densamma.
I fornsvenskan återfinns i princip endast vår gå iväg-konstruktion, med några
intressanta undantag. Undantagen består av ett fåtal exempel som skulle kunna
tolkas som gå omkring-konstruktion där verbet spatsera står som V2, dvs.
förflyttningen specificeras på något sätt i likhet med dagens konstruktion gå och
promenera (ung. ’gå promenerande’). Hur stor vikt vi ska tillmäta denna
specifika konstruktion vet vi inte, men helt rimligt är att den bör ha varit viktig i
utvecklingen mot att etablera en konstruktion som uttrycker förflyttning utan ett
specifikt mål. I vårt nysvenska material mellan 1500 och 1800 återfinns
University of Vaasa Research Papers 97
näraliggande typer av gå omkring-konstruktion, främst sådana där V2 utgörs av
verb som på något sätt specificerar det sätt på vilket man går (sprätta, vanka och
flacka).
Från 1800-talet och framåt ökar storleken på korpusarna avsevärt och vi finner
ett stort antal pseudosamordningar med gå. Vi kan fastställa en intressant trend i
utvecklingen genom att allt fler V2-typer dyker upp mellan 1800 och 1850,
särskilt sådana som ger uttryck för kognition (tänka, grubbla, fundera och
vänta), och senare verb som ger uttryck för emotion, värdering och sociala
relationer (gifta sig, förälska sig, bli kär och sörja). Vi har diskuterat de senare i
relation till gå och V med oväntad betydelse, som associerats med den s.k.
överraskningsbetydelsen (t.ex. Josefsson 2014). Vi menar här att det är svårt att
avgöra från fall till fall om ”överraskningsbetydelsen” är för handen. Vi ser dock
att de aktuella beläggen gå och gifta sig, gå och förälska sig m.fl. återfinns i
kontexter där den aktion som uttrycks i V2 omnämns som dumdristig eller
oväntad. Vi har spekulerat i att det kan röra sig om en metaforisk version av gå
iväg-konstruktionen, särskilt som vi inte sällan finner adverbet åstad mellan V1
och V2 i dessa fall. Ett sådant antagande måste visserligen undersökas mer i
detalj, men vi menar att Josefssons (2014) koppling till huvudverbet gå ’hända,
ske’ och den medföljande analysen där överraskningsbetydelsen är resultatet av
en syntaktisk konfiguration av tematiska roller måste ifrågasättas.
Vi har svårt att uttala oss om argumentstrukturen hos gå i det undersökta
materialet innan vidare analyser är gjorda, men tendensen är att vi inte kan
identifiera några tydliga tecken på utflyttning av adverbial. I gå iväg-
konstruktionen är det i princip omöjligt att lyfta ut adverbialet (t.ex. *gå och
handla åstad/bort/ut), vilket kan tyda på en konkret förflyttningsbetydelse hos
gå. Även i gå omkring-konstruktionen är det ovanligt (eller omöjligt vid omkring)
att placera de mest frekventa adverbialen (omkring, här, nu) utanför
konstruktionen. En ökad andel belägg utan adverbial kan naturligtvis vara tecken
på grammatikalisering av gå (jfr Hilpert & Koops 2008 för sitta och V), särskilt i
vår konstruktion gå-oväntad, där adverbial mer sällan är representerade. Denna
typ visar då potentiellt tecken på grammatikalisering, även om det är oklart hur
självständig status den har. På betydelsesidan har grammatikalisering främst
förknippats med blekning av betydelse som innebär att ett ord förlorar lexikala
egenskaper och så småningom övergår från ett betydelseord till ett formord (se
Andersson 2007:38 ff.). Även om vi ser metaforiska betydelser hos gå i gå
oväntad-konstruktionen (och potentiellt också i gå omkring-konstruktionen) är
en sådan övergång långt ifrån fullbordad. Betydelserna av de olika typerna tycks
från början vara förknippade med ganska specifika konstruktioner snarare än att
representera olika betydelser hos verbet gå (gå omkring-konstruktionen med V2
98 University of Vaasa Research Papers
för specifik rörelse, gå-oväntad med V2 för emotion/sociala relationer). Vidare
analys bör närmare undersöka relationen mellan olika konstruktionstyper och
betydelsefält hos V2. Även fenomen som adverbialsplacering och komplements-
extraktion bör studeras närmare, i likhet med Hilperts och Koops studie av
konstruktionen med sitta och V, för att vi ska kunna uttala oss mer säkert om
grammatikaliseringsstatus av de olika konstruktionerna.
Avslutningsvis är det värt att notera i detta sammanhang att majoriteten av
belägg i vårt material återfinns i narrativ text, i olika typer av prosastycken, inte
sällan i dagstidningar som Aftonbladet. Genren är naturligtvis också viktig att ta
hänsyn till.
University of Vaasa Research Papers 99
Litteratur
Ahlberg, Malin, Peter Andersson, Markus Forsberg & Nina Tahmasebi 2015. A
case study on supervised classification of Swedish pseudo-coordination. NEALT
Proceedings Series 2015. S. 11–19.
Almqvist, Carl Jonas Love [1832] 2015. Jaktslottet. Stockholm: Modernista.
Andersson, Lars-Gunnar 1979. Några V-V-konstruktioner. Göteborg: Göteborgs
universitet.
Andersson, Peter 2007. Modalitet och förändring. En studie av må och kunna i
fornsvenska. Göteborg: Göteborgs universitet.
Andersson, Peter & Kristian Blensenius (under utg.). Matches and mismatches in
gå och V ‘go and V’ constructions in Swedish. An exemplar-based perspective.
Publiceras i Construction & Frames.
Beckman, Natanael 1916. Svensk språklära. För den högre
elementarundervisningen. 9. uppl. Stockholm: Bonnier.
Bertinetto, Pier Marco, Karen H. Ebert & Casper de Groot 2000. The progressive
in Europe. I: Östen Dahl (red.). Tense and Aspect in the Languages of Europe.
Berlin/New York: Mouton de Gruyter. S. 517–558.
Blensenius, Kristian 2015. Progressive constructions in Swedish. Göteborg:
Göteborgs universitet.
Cederschiöld, Gustaf 1897. Om svenskan som skriftspråk. Lund: Gleerup.
Delsing, Lars & Cecilia Falk (u.a.). Svensk syntaxhistoria.
Ebert, Karen H. 2000. Progressive markers in Germanic languages. I: Östen Dahl
(red.). Tense and Aspect in the Languages of Europe. Berlin/New York: Mouton
de Gruyter. S. 605–653.
Ekberg, Lena 1983. Vara och – en markör för subjektets ’icke-plats’. Lund:
Lunds universitet.
Ekberg, Lena 1993. Verbet ta i metaforisk och grammatikaliserad användning.
Språk och stil 3. S. 105–139.
Hansen, Erik & Lars Heltoft 2011. Grammatik over det danske sprog. Del 1–3. 2.
uppl. Köpenhamn: Det Danske Sprog- og Litteraturselskab.
Hesse, Andrea 2009. Zur Grammatikalisierung der Pseudokoordination im
Norwegischen und in den anderen skandinavischen Sprachen. Tübingen/Basel:
A. Francke Verlag.
100 University of Vaasa Research Papers
Hilpert, Martin & Christian Koops 2008. A quantitative approach to the
development of complex predicates: the case of Swedish pseudo-coordination
with sitta ’sit’. Diachronica 25:2. S. 240–259.
Holm, Gösta 1958. Syntaxgeografiska studier över två nordiska verb. Uppsala:
Uppsala universitet.
Jespersen, Otto 1895. En sproglig værdiforskydning. Og = at. Dania III. S. 145–
182.
Josefsson, Gunlög 1991. Pseudocoordination – a VP + VP coordination. Working
Papers in Scandinavian Syntax 47. Lund: Lunds universitet.
Josefsson, Gunlög 2014. Pseudocoordination in Swedish with gå ’go’ and the
”surprise effect”. Working Papers in Scandinavian Syntax 93. S. 26–50.
Kinn, Torodd (under utg.). Asymmetric verb phrase coordination in Norwegian.
Degrees of grammaticalization and constructional variants. I: Evie Coussé, Peter
Andersson & Joel Olofsson (red.). Grammaticalization meets Construction
Grammar. Constructional Approaches to Languge. Amsterdam/Philadelphia:
John Benjamins.
Kvist Darnell, Ulrika 2008. Pseudosamordningar i svenska. Särskilt sådana
med verben sitta, ligga och stå. Stockholm: Stockholms universitet.
Lødrup, Helge 2014. There is no reanalysis in Norwegian pseudo-coordinations
(except when there is). I: Hans Petter Helland & Christine Meklenborg Salvesen
(red.). Affaire(s) de grammaire. Mélanges offerts à Marianne Hobæk Haff à
l’occasion de ses soixante-cinq ans. Oslo: Novus. S. 43–65.
Ottelin, Odal 1900. Studier öfver Codex Bureanus I. Uppsala: Uppsala
universitet.
Persson, Per 1918. Syntaktiska anmärkningar. I: Studier tillegnade Esaias
Tegnér den 13 januari 1918. Lund: C. W. K. Gleerups. S. 444–454.
Ross, Daniel 2016. Between coordination and subordination: typological,
structural and diachronic perspectives on pseudocoordination. I: Fernanda
Pratas, Sandra Pereira, Clara Pinto (red.). Coordination and Subordination.
Form and Meaning – Selected Papers from CSI Lisbon 2014. Newcastle upon
Tyne: Cambridge Scholars Publishing. S. 209–243.
SAG 1–4 = Svenska Akademiens grammatik. Del 1–4. Författad av Ulf Teleman,
Staffan Hellberg & Erik Andersson 1999. Stockholm: Svenska Akademien.
SAOB = Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien. Lund
1897– (jämte onlineversionen, http: www.saob.se).
Sorou, Soteria 2016. V1 and V2 Coordination, Multiple Inheritance, and
Polysemy. Paper presented at International Conference on Construction
Grammar 9. Juiz de Fora, October 2016.
University of Vaasa Research Papers 101
Sundén, Daniel Anton 1931. Svensk språklära i sammandrag för allmänna
läroverken, kommunala mellanskolor m.m. 28. uppl. Stockholm: J. Beckman.
Thorell, Olof 1951. Fem moseböcker på fornsvenska – en språklig undersökning
på grundval av de bevarade handskrifterna. Uppsala: Hugo Gebers förlag.
Vannebo, Kjell Ivar 2003. Ta og ro deg ned noen hakk: on pseudocoordination
with the verb ta ’take’ in a grammaticalization perspective. Nordic Journal of
Linguistics 26:2. S. 165–193.
Wellander, Erik 1939. Riktig svenska. Stockholm: Norstedts.
Wiklund, Anna-Lena 2007. The Syntax of Tenselessness. Tense/Mood/Aspect-
agreeing Infinitivals. Berlin/New York: Mouton de Gruyter.
Wiklund, Anna-Lena 2009. The Syntax of Surprise: Unexpected event readings
in complex predication. Working Papers in Scandinavian Syntax 84. S. 181–
224.
Östergren, Olof 1901. Är sammanfallet af och och att att hänföra till fornsvensk
tid? Språk och stil 1. S. 82–108.
FUTURAL BETYDELSE OCH HJÄLPVERBSSYNTAX HOS VILJA
1526–1950
Maria Bylin
Grammaticalization studies have mainly focused on the evolution of grams. The question
of whether the semantic and syntactic properties so often found to co-evolve in
grammaticalization studies also disappear simultaneously has hardly been addressed at
all. This study focuses on the loss of future meaning of the Swedish auxiliary vilja, and
investigates what happens with the raising properties associated with grammatical
meaning in auxiliaries when that grammatical meaning is lost but the form survives in
use, albeit with meanings located on the more lexical stretch of the lexical-grammatical
continuum. The corpus material consists of The Swedish Academy Dictionary, and the
study focuses on examples with inanimate and expletive subjects. Results indicate that
the future meaning of vilja was frequently used during the 16th and 17th centuries, less so
during the 18th century and hardly at all during the 19th century. Vilja with future
meaning was possible to passivize over, with no change of meaning, a common indicator
of subject to subject raising. This is no longer possible today. The results would thus
imply that semantic and syntactic properties depend on each other not only when
auxiliaries grammaticalize, but also when they vanish.
1 Uppkomster och förluster – går sambandet mellan
semantik och syntax åt båda hållen?1
När grammatisk betydelse uppkommer, händer det att den form som får mer
grammatisk betydelse också får nya syntaktiska egenskaper. Det brukar beskrivas
som grammatikalisering, och den gren av grammatikaliseringsforskningen som
intresserar sig för hjälpverb och verbala böjningsaffix har resulterat i mängder av
studier av hur verb gett upphov till hjälpverb och affix, hur temporala, modala
och aspektuella betydelser växt fram, och hur de relaterar till förändringar i
hjälpverbens syntax (t.ex. Heine 1993, Falk 2002, Andersson 2007, Larsson
2009, Bylin 2013 m.fl.). Det är också känt att utvecklingen i sällsynta fall kan gå
åt andra hållet, även om avgörandet av enskilda fall oftast resulterat i långdragna
diskussioner av hur degrammatikalisering ska definieras (Norde 2009, Börjars &
Vincent 2011). Något som inte räknas som degrammatikalisering är när
1 Tack till Bodil Rosqvist för hjälp med belägg och betydelseanalyser. Denna forskning har
gjorts möjlig genom bidrag från Anna Ahlströms och Ellen Terserus stiftelse.
University of Vaasa Research Papers 103
grammatiska betydelser helt enkelt går ur cirkulation, samtidigt som verbet med
den ursprungliga lexikala betydelsen lever kvar (se t.ex. Andersson 2007:187–191
om må). Sådana fall kan beskrivas som förlorade betydelseskikt, och vad som då
sker med de syntaktiska egenskaper som antas bero på den grammatiska
semantiken är i princip outforskat.
Att förluster av grammatiska betydelser är så understuderade jämfört med
utvecklingen av dem, beror förmodligen på att de har bedömts som teoretiskt
ointressanta. Detta har i sin tur att göra med att grammatikaliserings-
forskningen i så hög grad har sett som sitt syfte att kartlägga universella mönster
för hur grammatiska betydelser blir till, för att därmed kunna säga något om
vilka betydelseutvecklingar som är sannolika eller osannolika. Betydelseförluster
är inte mönsterbildande, vilket gör dem ointressanta ur det perspektivet. Men för
den som är intresserad av hur semantik och syntax påverkar varandra får även
förlusters konsekvenser teoretisk relevans. De syntaktiska egenskaper som
tenderar att utvecklas när (hjälp)verb får vissa grammatiska betydelser, borde ju
rimligtvis också försvinna om den grammatiska betydelsen gör det. För att
undersöka detta har jag studerat förekomsten av en syntaktisk hjälpverbs-
egenskap hos vilja, som enligt tidigare forskning ska ha haft futural betydelse i
svenskan, precis som i danskan och norskan, men förlorat den någon gång
mellan 1526 och idag (Beckman 1917, Björkstam 1919, Delsing & Falk u.a.). Vilja
har dock fortsatt att användas i andra betydelser, som skulle kunna vara
grammatiska, som intentionell, epistemisk och proximativ, men också potentiell
och behov (Delsing & Falk u.a., SAOB:s artikel om vilja u.a.). Den potentiella är i
likhet med den futurala markerad som försvunnen i SAOB, men de övriga är
ännu i bruk. Den futurala betydelsen verkar dock ha varit den centrala, och det är
den som står i fokus för denna artikel. Därför diskuterar jag först de
gränsdragningsproblem kring och inom den futurala betydelsedomänen som är
relevanta för de futuralt besläktade betydelser vilja har haft genom historien.
Därefter presenterar jag den satstyp som jag ser som en indikation på hjälpverbs-
mässig syntax, för att sedan presentera den empiriska analysen av viljas
grammatiskt orienterade betydelser och deras förekomst i den satstypen.
2 Den futurala betydelsens gränsområden
Ett problem för såväl den teoretiska klassifikationen av futural betydelse som för
den empiriska analysen av historiska belägg på vilja, är huruvida futurala
hjälpverb ska räknas som temporala, dvs. som delar av tempussystemet, eller
som modala hjälpverb. SAG påpekar att de futurala hjälpverben sällan är ”rent
temporala utan har mer eller mindre tydliga modala inslag i sin betydelse” (SAG
104 University of Vaasa Research Papers
4:229). Diakront har man också sett täta kopplingar mellan modalitet och
temporalitet på så sätt att futurala betydelser ofta utvecklas till modala liksom
omvänt, modala till futurala (Fleischman 1982:21–31, Bybee m.fl. 1994, van der
Auwera & Plungian 1998).
Det primära argumentet för att klassificera futurala hjälpverb som modala är att
de förlägger det infinita verbets aktion till framtiden, dvs. till en tidpunkt som vi
inte kan veta något om. Det gör alla utsagor om framtiden till någon form av
sannolikhetsbedömningar, oavsett hur hävdade de är. Många menar att futural
betydelse därför alltid kan klassificeras som epistemisk och borde räknas som en
underkategori inom det modala betydelsefältet (se t.ex. Fleischman 1982:24–28,
Copley 2009, Jaszczolt 2009, Portner 2009:236–242). En slutsats att ta med sig
till de empiriska analyserna blir följaktligen att epistemiskhet är ett ofrånkomligt
inslag i futurala betydelser.
Till skillnad från epistemiskhet är intention en vanlig, men inte ofrånkomlig,
betydelse hos futurala markörer (Dahl 1985, Christensen 1997). Dahl (1985), som
undersöker hur semantiken hos futurala markörer ser ut typologiskt, finner att
framtidsreferens är ett dominant inslag i futurala markörers semantik, samtidigt
som intention och prediktion också är vanliga (Dahl 1985:105–108).2 Christensen
(1997) har en annan ingång till problemet, nämligen behovet att utifrån
betydelsen kunna avgöra om en form ska räknas som ”ett centralt verbalt
framtidsuttryck”. Hon menar att prediktionell betydelse, dvs. att situationens
framtida existens hävdas, krävs för att räkna ett uttryck till de centrala verbala
framtidsuttrycken, där ”central” ska förstås som ”så nära tempussystemet som
möjligt” (Christensen 1997:22–23). Intention är ofta en del av ett centralt
framtidsuttrycks betydelse, men bara intention och framtidsreferens, som t.ex. i
De planerar att ta tåget räcker alltså inte för att Christensen ska klassificera ett
uttryck som tempus-futuralt. Det måste också hävda att situationen kommer att
existera, som i De ska ta tåget, vilket kan vara intentionellt och prediktionellt
samtidigt, eller De kommer ta tåget, som är prediktionellt. Bybee m.fl.
(1994:256) ritar en generell modell för grammatikalisering av futurala betydelser
där ’prediktion’ uppfattas som en betydelse utvecklad ur ’intention’, som i sin tur
antas komma ur ’vilja, beredskap’ och ’önskan’. Börjars och Vincent (u.a.) ser
också prediktion som det relevanta kriteriet för att beskriva germanska WILL-
verb som funktionellt futurala/modala, men betonar också de metodiska proble-
men med att skilja önskan från intention, och prediktion från intention i
2 Det kan verka märkligt att framtidsreferens inte alltid är ett inslag, men det beror på att
Dahl utgår från former som uppfattas som futurala markörer, och dessa former används
ibland också för att signalera prediktioner eller inferenser om andra tider än framtiden,
som t.ex. will i That will be the postman.
University of Vaasa Research Papers 105
läsningen av historiska belägg. Jag följer dem genom att se prediktionalitet som
teoretiskt avgörande för vad jag klassificerar som futuralt, även om de empiriska
utmaningarna i tolkningen av enskilda belägg ofta gör att kriteriet känns just
teoretiskt.
Vilja används, och har genom hela den undersökta perioden använts,
intentionellt i betydelsen ’önskan, vilja, villighet’, på ett sätt som förlägger det
infinita verbets aktion i framtiden. SAOB förtecknar ett flertal nyanser av den
betydelsen, och Delsing och Falk (u.a.) menar att vilja ofta hade tydligare inslag
av avsikt och planering i fornsvenskan än idag, så den intentionella betydelsen
verkar ha förändrats i det lilla, men på det stora hela förblivit ungefär densamma.
Denna intentionella betydelse betraktas ibland, beroende på vilken definition av
modalitet man använder, som modal. Men det relevanta för den fråga jag här
ställer är egentligen inte om ’önskan, vilja, villighet’ ska betraktas som just en
modal betydelse, utan om det överhuvudtaget ska ses som en grammatisk
betydelse. Vad det innebär att en betydelse är grammatisk har även det varit en
fråga för intensiv diskussion, men viljebetydelsen är idag, vilket SAG (2:538)
visar, inte så tätt förknippad med den infinita aktionen att de inte går att tidfästa
vid olika tidpunkter:
1. Nu vill jag åka imorgon, men om väderleksrapporten försämras så
vill jag hellre åka ikväll.
Detta ser jag som ett tecken på att viljas intentionella betydelse konceptualiseras
som en separat aktion, snarare än som rent grammatisk information om den
infinita aktionen eller satsen som helhet. Så även om den intentionella
betydelsen hos vilja modifierar den infinita aktionen i modal-futural riktning,
verkar det i det moderna viljas fall inte vara den typ av aktionsurblekta betydelse
som brukar förknippas med grammatisk funktion.
Prediktionalitet skiljer också de mer futurala användningarna av vilja från de
aspektuella proximativa, som uttrycker att något är nära att ske eller visar tecken
på att ske. Den betydelsen angränsar till det som ibland kallas närfuturum, men i
de fall aktionen inte är hävdad klassificeras den som proximativ aspekt. Även
som aspekt kan betydelsen vara mer eller mindre grammatikaliserad, här bedömt
utifrån om det är subjektet som visar tecken på att vara på väg att utföra eller
orsaka en aktion, eller om hjälpverbet tillför en mer subjektsoberoende
information om att den underordnade aktionen är på väg att inträffa.
Prediktionaliteten skiljer även mellan användningar av vilja i preteritum som å
ena sidan tempusförskjutning i syfte att signalera den underordnade aktionens
irrealitet eller osannolikhet, å andra sidan som futurum preteritum, vilken
106 University of Vaasa Research Papers
hävdar aktionen. Vilja har nämligen historiskt använts såväl i futurum
preteritum som i huvudsatser vars aktioner betingas av villkor, ofta kallade
konditionala (se Sundqvist 1955:216–222).
Vilja har också haft potentiell betydelse. Potentiella hjälpverb kan referera såväl
till subjektsreferentens förmåga eller möjlighet att utföra aktionen, som till mer
allmänna omständigheter som gör att det är möjligt att utföra aktionen
(Andersson 2007, SAG 4:301–303). Vilja kunde enligt SAOB användas på båda
dessa sätt, men inte längre.
Sammanfattningsvis har vilja alltså använts över hela det betydelsemässiga
hjälpverbsspektrat tempus, modalitet och aspekt. Eftersom den futurala betydel-
sen ändå varit den centrala grammatiska betydelsen, står den i fokus för denna
studie, och de övriga diskuteras utifrån den.
3 En indikation på hjälpverbsmässig syntax
Givet det vi vet om sambandet mellan grammatisk betydelse och hjälp-
verbsrelaterad syntax, är det rimligt att anta att viljas förlust av grammatisk
betydelse borde ha fått syntaktiska konsekvenser. Hittills har dock inga sådana
kunnat påvisas hos vilja. Lagervall (2014) studerar frekvenser i modala hjälp-
verbs strukturella komplementstyper i fornsvenska och nusvenska. I hennes
korpus ligger andelen infinita komplement till vilja på 87,2 % av totalt 2 930
belägg i den medeltida svenskan, och på 82,8 % av totalt 390 belägg i den nutida.
Inte heller de övriga komplementstyperna, som är ganska marginella frekvens-
mässigt, som t.ex. adverbial, ellipser, eller de som är något mer frekventa, som
att-bisatskomplementen, uppvisar några anmärkningsvärda frekvensskillnader
(Lagervall 2014:232). Resultaten visar alltså inte på några påtagliga förändringar
i viljas komplementsmönster, trots betydelseförlusterna. Denna studie fokuserar
istället på viljas relation till sina subjekt, för att se om det då går att identifiera
några förändringar.
I fokus för denna studie står hjälpverbstypisk egenskap, som identifieras genom
en jämförelse mellan aktiva och passiva satser. Den kallas i SAG (2:509)
aktiv§passiv, och grundidén är att den ska visa att ett subjektsautonomt verb inte
ska ha någon semantisk relation till subjektet. Så oavsett om subjektet har rollen
agent i en aktiv sats, eller patient i en passiv sats, så ska satsens betydelse vara
ungefär densamma, bortsett från den betydelseskillnad som passiverings-
processen innebär. Till exempel visar sig har vara subjektsautonomt på denna
punkt i följande satspar:
University of Vaasa Research Papers 107
2. Jag har öppnat dörren.
Dörren har öppnats (av mig).
Det finns förstås en viss betydelseskillnad i och med att den ena satsen är aktiv
och den andra passiv, men i princip beskrivs samma aktion med samma
deltagare. Här är aktiv alltså ungefär lika med passiv, vilket kan jämföras med det
nusvenska vilja i ett analogt satspar:
3. Jag vill öppna dörren.
Dörren vill öppnas (av mig).
Här blir betydelsen inte densamma, eftersom vilja implicerar att subjektet har en
önskan, och denna önskan tillskrivs i den aktiva satsen jag, i den passiva satsen
dörren. Aktiv är alltså inte ens ungefär lika med passiv. Passiva satser av denna
typ brukar inte heller produceras spontant, annat än i metaforisk bemärkelse,
vilket är ett grundantagande som metoden vilar på.
När den aktiva och passiva satsen betyder ungefär samma sak, som i satsparet
med har, så brukar denna egenskap vanligtvis anföras som ett indicium på
subjektslyftning (Davies & Dubinsky 2004:3, Eide 2005:175, SAG 2:509), och
antas utifrån den analysen indikera att hjälpverbet i sin syntax har en lucka i
stället för ett subjekt, samt att det underordnade verbets subjekt lyfts upp för att
fylla denna lucka. Jag ansluter mig till den tolkningen, men min analys tillskriver
också denna egenskap ytterligare hjälpverbsdrag. Det är ju inte bara så att
subjektet hämtas från det infinita verbet, utan det är också det infinita verbets
objekt som promotas till satsens subjekt i passiveringsprocessen, och det tolkar
jag som ett indicium på att det infinita verbet bär de semantiskt-syntaktiska
relationerna till satsens argument, och följaktligen fungerar som huvudverb,
medan hjälpverbet snarare fungerar som en grammatisk markör som tar satsen
som semantiskt argument (se också Bylin 2013:110–114). Det är utifrån den
analysen som jag bedömer detta som en central syntaktisk hjälpverbsegenskap.
Den har visat sig uppträda när hjälpverb utvecklar aspektuell grammatisk
betydelse i svenskan (Bylin 2013), och här vill jag alltså undersöka om den i viljas
fall också samvarierar med försvinnande grammatiskt betydelse.
4 Metod och material
Aktiva och passiva satser uppträder givetvis inte i minimala par i historiska
texter, och aktiva satser säger inte mycket om hur hjälpverben ska tolkas vid en
eventuell passivering. Metoden går därför ut på att finna passiverade satser med
vilja, där det finns ett utsatt agentadverbial eller en tydlig agentföreställning.
108 University of Vaasa Research Papers
Deras betydelse tolkas i relation till de betydelser vilja kunde ha i samtida aktiva
satser, och detta illustreras också med konstruerade aktiva motsvarigheter där
föreställningen om agenten explicitgörs.
Eftersom jag har velat ha en stor och genremässigt blandad, elektroniskt sökbar
korpus att leta efter exempel på vilja med futurala betydelser och en viss typ av
syntaktisk konstruktion i, har jag använt SAOB som korpus. Genom fritext-
sökningar på de olika stavningsvarianter av vilja som SAOB listar har jag fått
12 000 exempelmeningar där vilja ingår, meningar som exemplifierar andra
uppslagsords betydelse. Ur de träfflistorna har jag silat fram 962 belägg på vilja
med inanimata subjekt och infinitivkomplement, som alltså utgör det empiriska
underlaget för studien.
Skälet till att jag sorterat bort de animata subjekten är att även om intention kan
samförekomma med prediktion, så är de satser som går att läsa som
prediktionella alltid också möjliga att tolka helt intentionellt när subjektet är
animat. Det ställer till särskilda problem vid den passiva satstyp jag söker efter,
eftersom ett belägg från 1700-talet, då vilja fortfarande förekom med futural
betydelse, som exempelvis Ja! – hopen vill bedras (1790 i Leopold 1800:1:19)
skulle kunna tolkas ’hopen kommer att bedras’, men lika gärna ’hopen önskar att
bedras’ (vilket av sammanhanget att döma är den enda rimliga tolkningen). För
att slippa konfrontera just dessa problem har jag endast excerperat belägg med
inanimata subjekt, vilket också varit förenat med ett antal överväganden. Jag har
följt Zaenen m.fl. (2004) genom att utesluta de gränsfall som brukar kallas
opersonliga agenter: länder, organisationer etc., som ofta beter sig som animater
genom att agera och göra uttalanden. Till skillnad från dem har jag dock
klassificerat olika typer av fordon som inanimater, trots att de kan uppfattas som
aktörer, och behandlas som animater ibland, bl.a. genom att man kan referera
tillbaka till dem med personliga pronomen. De är alltså också en typ av gränsfall,
men har fått vara med för att vilja ofta används med proximativ betydelse då de
är subjekt, vilket är relevant för undersökningen av grammatisk betydelse.
5 Viljas grammatiskt relaterade betydelser och subjekts-
relationer
Ovan argumenterade jag för att viljas intentionella betydelse inte bör uppfattas
som en grammatisk betydelse, eftersom viljandet görs av subjektsreferenten och
eftersom den kan separeras tidsmässigt från den underordnade aktionen.3 Den
3 Se Bylin (2017) för en mer genomförd argumentation kring viljas eventuella
hjälpverbsstatus i nusvenska.
University of Vaasa Research Papers 109
andra futuralt relaterade kandidaten till grammatisk betydelse var
proximativitet, och den är framförallt tydlig med fordonssubjekt, vilket verkar ha
ett samband med fordonens mellanstatus som inanimata aktörer, dvs. de har
inga intentioner, men de rör sig och kan därmed visa tecken på att utföra
aktioner. Dessa aktioner hävdas dock inte, utan ofta handlar nästa sats om hur
man ska avstyra dem. I och med att aktionerna är möjliga att undvika,
kategoriseras betydelsen som proximativ.
4. Esa fölgde wagnen, ther the kiörde HERrans Arck uppå: när han
sågh att wagnen med Aarcken wille stiälpa, stegh han till och tog
emot Arcken (1615:220 Rudbeckius)
5. Så snart Krysseglet vil komma back bör det brassas om på andra
sidan, i annor händelse skulle det hindra Skeppets akterdel at
gifwa sig öfwer åt lä (1793:118 Sjöbohm)
6. Genom oaktsamhet i styrningen, flagrande vind, sjögång på läbog i
stiltje, eller genom skralning, kan skeppet vilja oförmodadt gå
öfver stag (fånga uggla eller prisvända), men bringas lätt att
återfalla, om det har fart (1803:1:119 Roswall)
7. Så fort du märker att nosen vill svänga åt ett håll, skall du med en
tryckning med foten åt motsatt håll möta denna tendens till
svängning. (1935:74 Söderberg)
Detta mönster verkar vara konstant men lågfrekvent genom hela den undersökta
perioden 1526–1950, och förekommer också med andra subjekt, särskilt kropps-
delar som är nära att gå sönder – men sannolikt inte kommer att göra det.
Exemplen är nämligen snarare hyperboliska sätt att uttrycka känslor än förut-
sägelser om framtida aktioner.
8. Hvilken galen envis flicka! Rättnu vill mitt hufvud spricka Af så
mycke prat och gräl. (1799:1 Nordforss)
9. I bröstet den våldsamma spänningen trycker, att hjärtats väggar
vill springa i stycker. (1920:48 Ehrenpreis & Josephson)
Den proximativa betydelsen förekommer alltså med inanimater, men jag har inte
funnit den med icke-referentiella det, vilket stämmer med tolkningen att det är
tecken hos subjektsreferenten som ger skäl att anta att aktionen är på väg att
inträffa.
Ytterligare en betydelse som är vanlig med inanimata subjekt och vilja, och som
skulle kunna ses som grammatisk är ’behov’. Den förekommer ofta med växter,
som ju också kan vara något av ett animathetsgränsfall. Det infinita verbet är
oftast ha.
110 University of Vaasa Research Papers
10. Åkren vil hafva stor ryct, grann sköttzel och mykit arbete.
(1546:1:484 Svenska riksdagsakter)
11. Wijnbärs-buskar måste intet stå tätt, uthan hwart ståndh för sigh,
hwart Åhr måste han omkring gräfwas, will hafwa godh Jord,
(1690:14:31 Rålamb)
12. den långa rofwan vil hafwa diupare grund än den runda (1727:222
Serenius)
13. Hithörande former äro lättodlade i trädgårdarna, vilja ha full sol
och torr, kalkrik jord. (1946:221 Laurent-Täckholm & Stenlid)
Inte heller denna betydelse bedömer jag som grammatisk, för även när den
förekommer med andra subjekt än växter så är det subjektreferentens behov den
ger uttryck för, som i exempel 14:
14. En tiock Rumpa wil haa en wijd brook. (1665:118 Grubbe)
Delsing och Falk (u.a.) skriver också att denna konstruktion idag endast är möjlig
vid halvanimater.
Klart är alltså att kontexten i form av subjektstyp och typ av underordnad aktion
påverkar betydelsen och/eller tolkningen av vilja. Men även om intentions-
betydelsen i möjligaste mån rensats bort med de animata subjekten, och betydel-
serna proximativitet och behov framstår som relaterade till subjektsreferenten,
så är satser med vilja ofta dubbeltydiga eller vaga mellan epistemisk och futural
betydelse, och ibland mellan potentiell och futural, vilket ofrånkomligen gör be-
tydelsekategoriseringen till något av en bedömningssport. För även om en futural
tolkning i många fall framstår som den rimligaste, är det aldrig den enda möjliga
läsningen av ett belägg. Därför har jag valt att urskilja en kategori som jag kallar
starka futurala kandidater och ser ut som 15–19.
15. Thet wil thå wara förseent til at anamma noghon godh lärdom när
man dragher epter andan. (1529: A 3 b Petri)
16. När tu får see Månan på Himmelen, tå märck, är han bleek, tå wil
thet regna. Men är han rödh, tå wil thet blåsa. (1662 Arosiandinus)
17. han hwad förflutit är i Minnet drar tilbaka/ Och räcknar tidigt ut
hwad effter hända will (1723:234 Ehrenadler)
18. Det wore sannerligen ingen ringa ting i hushållningen, at vid Mid-
Wintren kunna weta hurudant, och huru tidigt slut Wintren wil
taga. (Götheborgs Tidningar 1788:50:2)
University of Vaasa Research Papers 111
19. Tungt det vill blifva till slut i min tysta boning att vandra, Ensam,
af ingen bemärkt, när jag af mödan är mätt. (Malmström 1865:6:
31)
I dessa fall ser jag alltså en prediktionell tolkning som det primära alternativet.
Mina starka futurala kandidater har påfallande ofta icke-referentiella det som
subjekt, vilket kanske snarast visar att det främst är då jag känt mig förvissad om
att ingen subjektsrelaterad betydelse är för handen. Det innebär i sin tur att den
futurala betydelsen troligen var mycket mer utbredd än min analys ger intryck
av. Totalt fann jag 148 starka futurala kandidater, och jag redovisar deras trend i
50-årsperioder i figur 1. I och med att jag har använt SAOB som korpus finns
inga uppgifter om hur mycket text eller hur många belägg på vilja som finns från
varje år eller period. Men eftersom jag har excerperat alla belägg på vilja med
inanimata och icke-referentiella subjekt, som de starka futurala kandidaterna är
en delmängd av, kan jag redovisa deras trend som jämförelse. Och av den
jämförelsen kan man utläsa att beläggen med inanimata och expletiva subjekt
ökar, medan beläggen på starka futurala kandidater minskar och försvinner. Att
jag bara finner två futurala kandidater med inanimata eller icke-referentiella
subjekt under 1800-talet, och inget under 1900-talet kan alltså inte bero på att
den delmängden av korpusen skulle minska – tvärtom ökar den.
Figur 1. Starka futurala kandidater.
Av denna undersökning att döma verkar det alltså som om viljas futurala bety-
delse fasades ut under senare delen av 1700-talet. Trendkurvan stämmer ganska
väl med samtidens grammatikor, som beskriver vilja som ett av svenskans två
primära futurala hjälpverb (det andra är ska) fram till 1738 (Aurivillius 1684 ur
Stjernström 1884:18:127, Tiällman 1696, Heldmann 1738:177), men inte nämner
det som futuralt alls under senare halvan av 1700-talet (Hof 1753, Ljungberg
Ϭ
ϮϬ
ϰϬ
ϲϬ
ϴϬ
ϭϬϬ
ϭϮϬ
ϭϰϬ
ϭϲϬ
ƐƚĂƌŬĂĨƵƚƵƌĂůĂŬĂŶĚŝĚĂƚĞƌ ŝŶĂŶŝŵĂƚĂƐƵďũĞŬƚ
112 University of Vaasa Research Papers
1756, af Botin 1792, Sjöborg 1796). Om den prediktionella betydelsen samtidigt
försvinner med animata subjekt framgår förstås inte av denna studie, eftersom
jag bara har analyserat satser med inanimata subjekt. Klart är dock att den
intentionella betydelsen, som också implicerar framtidsreferens, fortsätter att
användas, men eftersom den betydelsen inte verkar vara utvecklad ur viljas
futurala betydelse, utan tvärtom teoretiskt (Bybee m.fl. 1994:256) och empiriskt
(Björkstam 1919:173–229, Delsing & Falk u.a.) verkar vara äldre, är detta inte att
uppfatta som degrammatikalisering i Nordes bemärkelse (Norde 2009), utan
som förlust av ett betydelseskikt.
I sin futurala betydelse kunde vilja alltså användas subjektsautonomt, dvs. med
såväl inanimata som expletiva subjekt. Jag fann också ett fåtal exempel på den
typ av passiva satser som här tolkas som indikationer på hjälpverbsmässig
syntax.
20. Förthy opå Sommeren motte fast bättre köp tilförmodendis wara,
effther nu szå myket adelens maltt in till Stocholm förtt är och
elliest myken Spannemåle will iffrå the fremende städer inhemptet
bliffwe, i thenne Szommer, etc. (1545:17:192 Konung Gustaf I:s
registratur)
Förthy opå Sommeren motte fast bättre köp tilförmodendis wara,
effther nu szå myket adelens maltt in till Stocholm förtt är och
man elliest will inhempta myken Spannemåle iffrå the fremende
städer, i thenne Szommer, etc. (konstruerad aktiv motsvarighet)
21. Till Kongl. Maj:s Breeff om Nougården swarar herr Jacob sålunda,
att han tå först til sigh hade bekommit Undsätningen, men thet
Nougårdske Toget angående, så wille thet medh fogh och togeligen
företagas, althenstund ther hade sigh samlat en mechta mycken-
heet aff Baijorer, Cossaker, Strelitser, Borgare och Bönder undan
för the Påhler, som widh Stararusa huserade (1671:278 Widekindi)
Till Kongl. Maj:s Breeff om Nougården swarar herr Jacob sålunda,
att han tå först til sigh hade bekommit Undsätningen, men thet
Nougårdske Toget angående, så wille de thet medh fogh och
togeligen företaga, althenstund ther hade sigh samlat en mechta
myckenheet aff Baijorer, Cossaker, Strelitser, Borgare och Bönder
undan för the Påhler, som widh Stararusa huserade (konstruerad
aktiv motsvarighet)
I exempel 21 står vilja i preteritum wille, och jag tolkar det som futurum
preteritum och inte någon tempusförskjutning i syfte att markera irrealitet eller
osannolikhet, eftersom det inte föreligger något villkor för att det Nougårdska
tåget ska äga rum, utan tvärtom anges en orsak till dess genomförande: att det
hade samlats mycket folk.
University of Vaasa Research Papers 113
Dessa exempel är inte många. Jag har funnit totalt 7 stycken som kan läsas futu-
ralt under perioden från 1529 till 1671, och ytterligare en med potentiell betydelse
från 1814.
22. ”Herre”, Säger han, ”saker som ej bero af förnuftet, de vilja Ej med
förnuft behandlas. Det hör till kärlekens plågor att krig vexlar med
fred.” (1814:65 Adlerbeth)
”Herre”, Säger han, ”saker som ej bero af förnuftet, dem vilja
(’kan’) man Ej med förnuft behandla. Det hör till kärlekens plågor
att krig vexlar med fred.” (konstruerad aktiv motsvarighet)
Vilja betyder här knappast att sakerna inte har förmågan att behandlas med
förnuft, utan att det i en allmän mening inte är möjligt att behandla dem med
förnuft. Så även om satstypen varit vanligast med futural betydelse, verkar den
alltså inte specifikt knuten till den, utan snarare till grammatisk betydelse i all-
mänhet. Varken proximativ betydelse eller behovsbetydelse förekommer i dessa
passiva satser. När den potentiella betydelsen försvunnit är oklart, men i SAOB
är den markerad som utdöd, med sista exemplet daterat till 1857.
Konstruktionen är inte möjlig i nusvenskan. Det verkar därmed sannolikt att
dessa indikationer på hjälpverbsmässig syntax hör samman med de grammatiska
betydelser vilja har haft, och då främst den futurala, eftersom de flesta av dessa
satser har prediktionell läsning.
6 Ett möjligt samband och dess premisser
Jag har argumenterat för att vilja hade en hjälpverbsmässig syntaktisk struktur
under den tid det primärt var futuralt, men ibland också potentiellt hjälpverb,
och att denna försvunnit i samband med de grammatiska betydelserna. Det
förslaget vilar på ett antal premisser. En av dem är förstås att man accepterar
analysen av de passiva satserna som en central indikation på att viljas infinita
komplementsverb bär relationen till argumenten, och därmed att det infinita
verbets objekt också är satsens objekt, vilket då antas synliggöras genom att det
har promotats till subjekt. En annan är att man håller med om att de betydelser
som vilja alltjämt fortsätter att användas i, som proximativ, behov och önskan,
inte idag uppfattas som tillräckligt blekta för att klassificeras som grammatiska,
för då håller inte sambandet mellan grammatisk betydelse och syntaktisk
struktur. Men godtar man dessa premisser så verkar sambandet mellan en
hjälpverbstypisk betydelse och hjälpverbsmässig syntax speglas även vid
betydelseförluster hos vilja.
114 University of Vaasa Research Papers
Källor och litteratur
Adlerbeth, Gudmund Jöran 1814. Horatii satyrer och skalde-bref. Stockholm: A.
Gadelius.
Andersson, Peter 2007. Modalitet och förändring. En studie av må och kunna i
fornsvenska. Göteborg: Göteborgs universitet.
Arosiandrinus, Andreas Johannis 1662. En lijten book, som kallas Bonde-
Practica eller Wädher-Book. Stockholm: Ignatio Meurer.
Auwera, Johan van der & Vladimir Plungian 1998. Modality’s semantic map.
Linguistic Typology 2. S. 79–124.
Beckman, Nathanael 1917. Hur uttryckes hos verbet framtid i forn- och
nysvenskan? Språk och stil 17. S. 1–16.
Björkstam, Harald 1919. De modala hjälpverben i svenskan I. Tör, lär, mon, må,
måtte och vill. Lund: Håkan Olssons boktryckeri.
Botin, Anders af 1792. Svenska språket i tal och skrift. Stockholm: Kongl.
Ordens-tryckeriet.
Bylin, Maria 2013. Aspektuella hjälpverb i svenskan. Stockholm: Stockholms
universitet.
Bylin, Maria 2017. Hit och dit i prototypkategorin. Historien om viljas
hjälpverbsstatus. I: Emma Sköldberg m.fl. (red.). Svenskans beskrivning 35.
Förhandlingar vid trettiofemte sammankomsten Göteborg, 11–13 maj 2016.
Göteborg: Göteborgs universitet. S. 67–80.
Bybee, Joan, Revere Perkins & William Pagliuca 1994. The Evolution of Gram-
mar. Tense, Aspect, and Modality in the Languages of the World. Chicago m.fl.:
The University of Chicago Press.
Börjars, Kersti & Nigel Vincent 2011. Grammaticalization and directionality. I:
Bernd Heine & Heiko Narrog (red.). The Oxford handbook of
grammaticalization. Oxford: Oxford University Press.
Börjars, Kersti & Nigel Vincent (u.a.) Modelling step change: the history of
WILL-verbs in Germanic.
Christensen, Lisa 1997. Framtidsuttrycken i svenskans temporala system. Lund:
Lund University Press.
Copley, Bridget 2009. The Semantics of the Future. New York: Routledge.
Dahl, Östen 1985. Tense and Aspect Systems. Oxford: Blackwell.
University of Vaasa Research Papers 115
Davies, William D. & Stanley Dubinsky 2004. The Grammar of Raising and
Control. A Course in Syntactic Argumentation. Malden: Blackwell.
Delsing, Lars-Olof & Cecilia Falk (u.a.). Svensk syntaxhistoria.
Ehrenadler, Daniel 1723. Telemachs Ulyssis Sons Äfwentyr av Francois de
Salignac de la Motte Fenelon. Stockholm.
Ehrenpreis, Marcus & Ragnar Josephson 1920. Nyhebreisk lyrik (1870–1920) i
urval och tolkningar. Stockholm: P. A. Nordstedt & Söners Förlag.
Eide, Kristin Melum 2005. Norwegian Modals. Berlin: Mouton de Gruyter.
Falk, Cecilia 2002. Hjälpverbet komma. I: Gunilla Harling-Kranck & Hanna
Lehti-Eklund (red.). Studier i svensk språkhistoria 6. Förhandlingar vid sjätte
sammankomsten för Svenska språkets historia, Helsingfors 11–12 maj 2000.
Helsingfors: Helsingfors universitet. S. 89–98.
Fleischman, Suzanne 1982. The future in thought and language. Cambridge:
Cambridge University Press.
Grubbe, Christofer Larsson 1665. Penu proverbiale. Linköping.
Götheborgs Tidningar 1786–1842.
Hambræus, Jonam 1620. Erasmus av Rotterdam Liber aureus de civitate
morum puerilium...: Thet ähr: En gyldenne book, om vnga personers sedhers
höffweligheet. Stockholm.
Heine, Bernd 1993. Auxiliaries. Cognitive Forces and Grammaticalization.
Oxford: Oxford University Press.
Heldmann, Andreas 1738. Versuch einer schwedischen Grammatica. Uppsala:
Höjer.
Hof, Sven 1753. Swänska språkets rätta skrifsätt. Stockholm.
Jaszczolt, Kasia M. 2009. Representing time. An Essay on temporality as
Modality. Oxford: Oxford University Press.
Konung Gustaf I:s registratur 17. 1871.
Lagervall, Marika 2014. Modala hjälpverb i språkhistorisk belysning. Göteborg:
Göteborgs universitet.
Larsson, Ida 2009. Participles in Time. The Development of the Perfect Tense in
Swedish. Göteborg: Göteborgs universitet.
Laurent-Täckholm, Vivi & Saima Stenlid 1946. Husmoderns blomsterlexikon 1.
Stockholm: Åhlen & Åkerlunds förlag.
Leopold, Carl Gustaf 1800. Samlade skrifter 1. Stockholm.
116 University of Vaasa Research Papers
Ljungberg, Carl Fredrik 1756. Svenska språkets redighet. Strängnäs.
Malmström, Bernhard Elis 1865. Samlade skrifter 6. Örebro: Lindh.
Månsson, Arvid 1645. Practica, eller een liten doch nyttigh vnderwijszning, om
åderlåtande. Stockholm.
Norde, Muriel 2009. Degrammaticalization. Oxford: Oxford University Press.
Nordforss, Carl Gustaf 1799. Theater-directeuren. Stockholm.
Petri, Olaus 1529. Een handbock påå Swensko. Stockholm.
Portner, Paul 2009. Modality. Oxford: Oxford University Press.
Rosvall, Fabian Casimir 1803. Försök till hjelpreda för nybegynnare i
skeppsmanövern 1. Stockholm.
Rudbeckius, Johannes 1615. Thet är wälsignat konunga regemente. Uppsala.
Rålamb, Åke 1690. Adelig öfningz fiortonde tom, medh behörige
kopparstycken. Stockholm: Niclas Wankijffs tryckerij.
SAG = Svenska Akademiens grammatik 1999. Författad av Ulf Teleman, Staffan
Hellberg & Erik Andersson. Stockholm: Svenska Akademien.
SAOB = Svenska Akademiens ordbok 1893–.
Serenius, Jacob 1727. Engelska åker-mannen. Stockholm.
Sjöbohm, Frederic 1793. Bästa wägen för en ung sjöman, at framdeles winna
förtroende. Carlskrona.
Sjöborg, Gustaf 1796. Schwedische Sprachlehre für Deutsche. Stralsund.
Stjernström, Gustaf 1884. Grammaticæ svecanæ specimen av Aurivillius, Erici.
Uppsala.
Sundqvist, Anders 1955. Studier i svensk moduslära. Lund: Gleerup.
Svenska riksdagsakter jämte andra handlingar som höra till
statsförfattningens historia under tidehvarfvet 1521–1718. Stockholm.
Söderberg, Nils 1935. Praktisk Flyglära 1. Stockholm: Albert Bonniers förlag.
Tiällmann, Nils 1696. Grammatica suecana: äller: en svensk språk- ock skrif-
konst. Stockholm: Henrich Keiser.
Widekindi, Johan 1671. Thet swenska i Ryszland tijo åhrs krijgz-historie.
Stockholm: Niclas Wankijff.
Zaenen, Annie, Jean Carletta, Gregory Garretson, Joan Bresnan, Andrew Koontz-
Garboden, Tatiana Nikitina, Catherine M. O’Connor & Tom Wasow 2004.
University of Vaasa Research Papers 117
Animacy Encoding in English: Why and How. I: Proceedings of the 42nd Annual
Meeting of the Association for Computational Linguistics (ACL ’04), Workshop
on Discourse Annotation. Barcelona. S. 118–125.
118 University of Vaasa Research Papers
MORFOLOGISK VARIATION OCH SYNTAKTISK FUNKTION.
VERBKONGRUENS I SATSER MED EXPLETIVT ’DET’
David Håkansson
The topic of this article is agreement patterns in expletive constructions. Building on a
proposal made by Platzack (1983), the hypothesis is proposed that the difference between
a variable and a stable agreement pattern depends on the syntactic status of the expletive
pronoun. Only when the expletive pronoun has the syntactic status of subject is it a
potential agreement controller that may cause variation in concord. It also follows from
the hypothesis that, when not showing subjecthood, there can be no conflict between two
different agreement controllers. The hypothesis may account for the variation in
agreement pattern in the Scandinavian languages, both synchronically and
diachronically.
1 Inledning*
I äldre svenska kongruerade det finita verbet normalt med subjektet i numerus.
Ett expletivt led kunde dock inte styra kongruensen i plurala kontexter, utan
SAOB (D 728 ff.) anger att verbet i sådana fall sattes i plural: thz varo thwe
kötlike brödir rike män. Denna norm förändrar sig dock under svenskans
historia: Wellander (1923) föreskriver kongruens med ’det’ och menar att plural
verbböjning i satser med expletivt ’det’ är att betrakta som ”ett rent språkfel”
(s. 25). Samtidigt hade verbkongruensen då reducerats till ett renodlat
skriftspråksfenomen (med undantag från vissa dialekter).
Det är inte bara i svenskan som denna variation i kongruensmönster har
diskuterats. Mycket uppmärksamhet har riktats mot subjekt–verbkongruensen i
engelska satser med expletivt there. Även om normen föreskriver kongruens med
det egentliga subjektet (som i 1) är variationen omfattande såtillvida att även
kongruens med expletivt there förekommer (som i 2). Enligt Atwood (1953:29) är
singular verbböjning i satser med ett pluralt egentligt subjekt ”heavily
predominant in all areas except cultural speech”. Senare studier har bekräftat
detta resultat (se t.ex. Mecchan & Foley 1994).
* Jag vill tacka en anonym granskare för värdefulla kommentarer till en tidigare version
av denna artikel. Min forskning har finansierats genom ett akademiforskaranslag från
Kungl. Vitterhetsakademien.
University of Vaasa Research Papers 119
1. There are definitely two views to the history. (pl)
2. It’s no good for you to take those eggs because there’s chickens in
them. (sg)
Variationen i kongruens i engelska har förklarats som ett resultat av en ”conflict
between two possible agreement controllers in these constructions” (Nevalainen
2009:81). Någon motsvarande konflikt finns däremot inte i tyska – även om det
precis som i engelskan finns två nominalfraser som potentiellt skulle kunna styra
kongruensen är endast kongruens med det egentliga subjektet möjlig:
3. Es {sind/*ist} neue Probleme entstanden. (3pl/*sg)
’Det har uppstått nya problem.’
Eftersom den konflikt som Nevalainen talar om för engelskans del inte finns i alla
språk finns det skäl att anta att det expletiva elementet har olika syntaktisk status
i olika språk. Skillnaderna mellan språk som tillåter kongruens med expletiva led
(som t.ex. engelska) visavi språk som inte gör det (som t.ex. tyska) skulle då
kunna föras tillbaka på rent strukturella faktorer. I linje med Platzack (1983) ska
jag här argumentera för att expletivens status som subjekt spelar en avgörande
roll när det gäller verbkongruensen. Medan avsaknaden av subjektsstatus hos
expletiven medför stabil kongruens med det egentliga subjektet (som t.ex. i
tyska), resulterar subjektsstatus hos expletiven i ett variabelt kongruensmönster,
där inte bara det egentliga subjektet utan även det expletiva elementet kan vara
styrande (som t.ex. i engelska). Min analys skiljer sig dock från Platzacks i ett
centralt avseende: subjektsstatus hos expletiven möjliggör singular verbböjning
men kongruens med det egentliga subjektet är inte uteslutet. Därmed är det
också möjligt att hantera den variation som bevisligen finns i många språk.
Ett enkelt test för att avgöra subjektsstatusen hos ett expletivt element är att utgå
från placeringsmöjligheterna. Enbart i de fall då expletiven kan uppträda i
subjektspositionen, dvs. i en position till höger om det finita verbet i huvudsatser,
kan den antas ha subjektsstatus (jfr 4 och 5):
4. a. There was a man in the garden.
b. Was there a man in the garden?
5. a. Es kommt jemand auf der Straße.
’Det kommer någon på gatan.’
b. Kommt (*es) jemand auf der Straße?
’Kommer det någon på gatan?’
120 University of Vaasa Research Papers
Det förslag som jag presenterar här skiljer sig från två tidigare analyser. Pollock
(1986) har argumenterat för ett samband mellan förekomst av expletiva element
och singular verbböjning i den meningen att enbart synliga expletiver kan
kontrollera verbböjningen, medan Cardinaletti (1997) har lanserat hypotesen att
enbart expletiva element som har en särskild nominativ kasusmarkering kan
styra kongruensen. För tyskans del ger Cardinalettis hypotes korrekta
prediktioner: es är ingen renodlad nominativ form (es kan vara både subjekt och
objekt) och kan inte heller styra verbkongruensen:
6. a. Es hat das Heu gefressen. (es = das Pferd; subjekt)
’Den har ätit höet.’
b. Das Pferd hat es gefressen. (es = das Heu; objekt)
’Hästen har ätit det.’
I de följande kapitlen ska jag emellertid försöka visa att varken Pollocks eller
Cardinalettis förslag till analyser kan hantera varken den synkrona nordiska
variationen eller den diakrona utvecklingen i svenskan.
2 Synkron variation i nordiska språk
När det gäller de önordiska språken kan det konstateras att isländska och
färöiska skiljer sig åt i kongruensmönster. I isländska är verbkongruensen stabil
såtillvida att det finita verbet alltid kongruerar med det egentliga subjektet –
även om expletivt það är utsatt (jfr Thráinsson 2007:309 ff.):
7. a. Það hafa komið upp ný vandamál. (pl)
’Det har uppstått nya problem.’
b. Það eru mýs í baðkerinu. (pl)
’Det är möss i badkaret.’
c. Það búa tröll i fjöllunum. (pl)
’Det bor troll i bergen.’
Även i färöiska föreskriver normen – precis som i isländska – att det finita verbet
rättar sig efter det egentliga subjektet i expletiva konstruktioner (Thráinsson
m.fl. 2004). En skillnad gentemot isländska är dock att även det expletiva ledet
kan styra kongruensen i färöiska. Exempel 8 (hämtade från Thráinsson m.fl.
2004:282) visar färöiska kongruensmönster som överensstämmer med de
isländska, medan exempel 9 (hämtade från Nordic Dialect Corpus, Johannessen
University of Vaasa Research Papers 121
m.fl. 2009) illustrerar att även kongruens med expletivt tað kan förekomma (se
även Petersen 2010):
8. a. Tað eru mýs í baðikarinum. (pl)
’Det är möss i badkaret.’
b. Tað blivu nógv hús keypt í Fuglafirði í fjør. (pl)
’Det köptes några hus i Fuglafjøður i fjol.’
9. a. tað skuldi bara koma nakrir vestanstormar (sg)
’Det skulle bara komma några västanstormar.’
b. tað er kanska hundrað fólk í føroyum sum … (sg)
’Det finns kanske hundra personer på färöarna som …’
I de fastlandsnordiska standardspråken har verbkongruensen över tid gått
förlorad. Det finns dock fortfarande varieteter som uppvisar subjekt–
verbkongruens, t.ex. i övre Dalarna. Mönstret i dessa varieteter skiljer sig dock
från det önordiska. Piotr Garbacz (muntlig uppgift) menar att kongruens med det
expletiva ledet är allenarådande i älvdalska, och hans iakttagelse bekräftas av
exempel från dalmålet som Levander och Björklund (1961) anför:1
10. a. ed i bere dar uppmin (sg; Älvdalen)
’Det är bär däruppe.’
b. ä gor takkur åjtå sjum (sg; Mora)
’Det går vita vågor på sjön.’
I dagens nordiska varieteter kan alltså det finita verbet kongruera antingen med
det egentliga subjektet (isländska) eller med det expletiva ledet (dalmål)
samtidigt som kongruensmönstren inte behöver vara stabila (färöiska). En sådan
variation kan inte hanteras inom ramen för en teori som vill se ett samband
mellan synliga expletiva element och singular verbböjning (Pollock 1986)
eftersom det är oförväntat att kongruens med det egentliga subjektet
överhuvudtaget förekommer (jfr exempel 7 och 8 ovan). Inte heller följer
variationen i de nordiska språken av den teori som Cardinaletti (1997) har
lanserat: inte i någon av de nordiska varieteter som jag har berört här ovan har
expletiven en särskild nominativ form. Se vidare exempel 11 (älvdalska) och 12
(isländska och färöiska):
1 Tack till Kristina Hagren vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala för hjälp med
exempel ur Dalmålsordboken.
122 University of Vaasa Research Papers
11. An far slais ’n wiss int eð. (Garbacz 2010:111)
’Han beter sig som han inte vet om det.’
12. a. Hann sagði það sjálfur.
b. Hann segði tað sjálvur.
’Han sa det själv.’
Däremot följer den påvisade synkrona variationen i de nordiska språken direkt av
den hypotes som jag har föreslagit här. I isländska saknar expletivt það
subjektsstatus, medan motsvarigheterna i färöiska och i övre Dalarna har
subjektsstatus. Detta framgår tydligt om vi ser närmare på placerings-
möjligheterna för de expletiva leden:
13. a. Hafa (*það) komið upp ný vandamál?
’Har det uppstått nya problem?’
b. Eru (*það) mýs í baðkerinu?
’Är det möss i badkaret?’
c. Búa (*það) tröll í fjöllunum?
’Bor det troll i bergen?’
14. a. Eru tað mýs í baðikarinum?
’Är det möss i badkaret?’
b. Í fjør blivu tað nógv hús keypt í Fuglafirði.
’I fjor köptes det några hus i Fuglafjøður.’
(Thráinsson m.fl. 2004:285 f.)
15. I grasš kann eð wårå uormer.
’I gräset kan det finnas ormar.’ (Garbacz 2010:68)
Som framgår av exempel 13 saknar isländskans það subjektsstatus eftersom det
inte kan invertera (Thráinsson 2007:312). Givet den aktuella hypotesen förväntar
vi oss därmed att enbart kongruens med det egentliga subjektet ska vara möjligt,
vilket också är fallet (jfr 7 ovan). I färöiska och i övre Dalarnas dialekter har
däremot tað respektive eð möjlighet att uppträda i subjektspositionen (till höger
om det finita verbet). Av denna subjektsstatus följer att kongruens med det
expletiva ledet bör kunna förekomma (dock med möjlighet till variation). Denna
prediktion är också korrekt, vilket exemplen i 9–10 ovan visar.
University of Vaasa Research Papers 123
3 Den diakrona utvecklingen: nysvenska och fornsvenska
I föregående kapitel sökte jag visa att expletivens syntaktiska status spelar en
avgörande roll när det gäller kongruensmönster i de moderna nordiska språken.
Endast i de fall då det expletiva ledet har syntaktisk status som subjekt kan det
styra kongruensen. I detta kapitel ska jag vända blicken mot äldre svenska, och
diskutera den diakrona utvecklingen i svenskans historia.
I dagens svenska kan expletivt det uppträda inte bara satsinitialt utan även till
höger om det finita verbet i huvudsatser, såsom illustreras i 16. I äldre svenska
var dock situationen annorlunda. I fornsvenska spelade expletiva led generellt en
mer marginell roll än i dagens svenska och var – i den mån som de förekom –
precis som i dagens isländska knutna till en satsinitial position. Se 17:
16. a. Det kan finnas ormar i gräset.
b. I gräset kan det finnas ormar.
17. a. thz är et bisext om siw aar.
b. Thz war en dygdhelikin ok wälborin piltir i franz
(Fornsvenska; Varho 1995:71, 133)
Denna skillnad mellan fornsvenska och modern svenska kan tolkas så att
expletivt det har subjektsstatus i modern svenska, medan så inte är fallet för
expletivt thæt i fornsvenska. Bruket av expletiva led i svenskans historia har
kartlagts närmare av Cecilia Falk (1993). Falk kan visa att expletiva led under
1600-talet dels ökar i frekvens, dels börjar uppträda i en position till höger om
det finita verbet, och hon tolkar dessa förändringar som ett utslag av att det
expletiva ledet har reanalyserats som subjekt.
Eftersom expletivens syntaktiska status har förändrats i svenskans historia borde
vi, givet den analys som jag har föreslagit här, förvänta oss att kongruens-
mönstren också har förändrats i svenskans historia. Som framgick i inledningen
verkar så också vara fallet: enligt SAOB (D 728 ff.) kongruerade det finita verbet i
äldre tid inte med expletivt ’det’ medan kongruens med det senare blev normen
(Wellander 1923, 1939). Utifrån tidigare studier är det dock svårt att närmare
avgöra när en sådan förändring verkligen ägde rum. Moberg (1825) talar om att
det finita verbet ”hellre” står i singular än i plural när det är subjekt, och liknande
uppfattningar kommer till uttryck hos Boivie (1826) och i Svensk språklära
utgifven af Svenska Akademien (1836):
Då pronomen Personale Det stundom tyckes stå såsom ett öfverflödigt
subjekt i en sats, måste alltid verbum sättas i singularis, ehuru det ordet,
124 University of Vaasa Research Papers
som kunde anses vara det egentliga subjektet, står i pluralis; t.ex. Det
heter väl: Menniskor gifvas, men: Det gifves menniskor; Flere obekanta
menniskor inkommo i sällskapet, men: Det inkom flera obekanta
personer &c, Många olyckor hafva händt mig, men: Det har händt mig
många olyckor. (Boivie 1834:270.)
Oaktadt den följande nominativen är ett plural, sättes dock verbet
vanligen i singularet. (Svensk språklära utgifven av Svenska Akademien
1836:257.)
Under yngre nysvensk tid förefaller det således som om kongruens med det
närmast är regel. Detta är också vad vi förväntar oss om vi utgår från att det vid
denna tidpunkt – som Cecilia Falk menar – har fått subjektsstatus. Kongruens-
mönstren i fornsvenska och äldre nysvenska verkar dock inte vara kartlagda, och
det är naturligtvis dessa perioder som är särskilt intressanta i sammanhanget
med tanke på att det expletiva ledets syntaktiska status då var annorlunda. För
att pröva bärigheten hos den analys som jag har föreslagit här har jag därför
närmare undersökt verbkongruensen i satser med expletivt ’det’ i fornsvenska
och äldre nysvenska.
3.1 Material och excerperingsprinciper
Materialet för studien består av 10 yngre fornsvenska och 13 äldre nysvenska
texter. För uppgift om titel, excerperad utgåva etc. hänvisar jag till bilaga 1. I
dessa texter har jag excerperat expletiva led som uppträder tillsammans med en
nominalfras i plural. Jag utesluter däremot koordinerade nominalfraser från
undersökningen (se 18). Dessutom bortser jag från satser med en nominalfras
som kvantitetsattribut (se 19).
18. Thz ær idhur fadher oc modher … (SVM)
19. thz är xxx marc gwll (DI)
Det ska sägas att expletiva led i kombination med en nominalfras i plural som
uppfyller de kriterier som jag specificerar här på det hela taget är ganska
sällsynta i de excerperade texterna, och jag avstår därför genomgående från
kvantitativa jämförelser.
3.2 Resultat
I detta avsnitt presenterar jag resultatet av min undersökning. Jag inleder med
att presentera resultat från undersökningen av de äldre nysvenska texterna och
går därefter vidare med att redogöra för situationen i yngre fornsvenska.
University of Vaasa Research Papers 125
I de äldre nysvenska texterna förekommer närmast uteslutande singular verb-
böjning i de excerperade beläggen: det finita verbet kongruerar med andra ord i
regel med det expletiva ledet, som i 20. Det enda undantaget bland de texter som
jag har excerperat är Gustav Vasas Bibel där det finita verbet inte kongruerar
med det expletiva ledet (se 21).
20. a. at däd war inge murar kring Sparta (sg; Columbus)
b. Thet finnes Paddor bland dannemänn (sg; Runius)
21. Thet woro siw brödher, Och then förste toogh sigh hustru (pl)
Det ska dock framhållas att Gustav Vasas Bibel inte på något sätt är unik när det
gäller kongruensmönster. Även Olson (1913) ger exempel på satser med plural
verbböjning; det finita verbet kongruerar alltså inte undantagslöst med det
expletiva ledet i äldre nysvenska:
22. Det äro många slagz Diur till uti Werlden. (1658)
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det i äldre nysvenska finns variation
mellan singular och plural verbböjning på ett sätt som inte är helt olik
situationen i dagens engelska eller färöiska. En sådan variation är också helt
väntad givet den föreslagna analysen när ’det’ under äldre nysvensk tid
reanalyserades som subjekt.
Vad fornsvenskan anbelangar är förutsättningarna dock annorlunda. Om vi utgår
från att expletiva led inte hade subjektsstatus i fornsvenska, borde plural
verbböjning vara den enda möjligheten eftersom ett led utan subjektsstatus inte
kan antas styra kongruensen. Vi borde med andra ord förvänta oss ett system i
fornsvenska som är stabilt på samma sätt som i modern isländska eller tyska. Så
verkar dock vid en första anblick inte vara fallet eftersom både singular och
plural verbböjning förekommer i kombination med ’det’ i fornsvenska. Jfr 23 och
24:
23. a. Thz waro twe brødhir (pl; ST)
b. thz varo twe röuara (pl; B0)
24. oc thet bliffwer ey mykith starka drykker (sg; Bond)
I exempel som 24 är dock ’det’ referentiellt snarare än expletivt och kan därmed
inte betraktas som ett giltigt motexempel i sammanhanget (jfr excerperings-
principerna ovan). Gränsdragningen mellan expletiva och referentiella ’det’ är
dock inte självklar och försvåras av det faktum att flertalet av de belägg som jag
har excerperat har strukturen [’DET’ + KOPULAVERB + NP]. Enligt Falk (1993:233)
126 University of Vaasa Research Papers
är det svårt att skilja ett referentiellt ’det’ från ett expletivt ’det’ i denna typ av
strukturer. I de fall där jag har betraktat ’det’ som entydigt expletivt led är
emellertid plural verbböjning gängse.
3.3 Diskussion
Studien av kongruensmönster i äldre svenska ger vid handen att såväl singular
som plural verbböjning förekommer under nysvensk tid. En sådan variation är
också väntad om vi antar att det expletiva ledet under 1600-talet reanalyseras
som subjekt. I fornsvenska är däremot mönstret mer stabilt genom att plural
verbböjning framstår som den vedertagna formen. Även denna stabilitet följer av
den föreslagna analysen: i fornsvenska saknade expletiven syntaktisk status som
subjekt och hade därmed ingen möjlighet att styra kongruensen.
I föregående avsnitt sökte jag visa att den variation i kongruensmönster som
föreligger i de moderna nordiska språken inte kan hanteras inom ramen för de
analyser som tidigare har föreslagits av Pollock (1986) respektive Cardinaletti
(1997). Samma invändning kan göras när det gäller kongruensförhållanden i
äldre svenska. Pollock (1986) ser en koppling mellan förekomsten av ett synligt
expletivt led och singular verbböjning, och en sådan teori kan inte hantera den
variation som finns i äldre nysvenska. Cardinaletti (1997) förespråkar istället en
analys där enbart expletiva led som har en entydig nominativ form kan avgöra
verbkongruensen. För en sådan analys blir det problematiskt att kongruens-
mönstren i fornsvenska skiljer sig från de nysvenska trots att det expletiva ledet
vare sig i fornsvenska eller nysvenska hade en entydig nominativ form. Utifrån
Cardinalettis analys väntar vi oss snarast plural verbböjning genom hela
svenskans historia. Som vi har sett i detta avsnitt är så inte fallet.
4 Sammanfattning
Med utgångspunkt i en tidigare analys av Platzack (1983) har jag i denna artikel
föreslagit att verbkongruensen i satser med expletivt ’det’ följer av det expletiva
ledets syntaktiska status: om det expletiva ledet inte har status som subjekt är
kongruens med det expletiva ledet inte möjligt. Kongruens med ’det’ kan enbart
förekomma under förutsättning att expletiven har subjektsstatus, men
subjektsstatus hos det expletiva ledet utesluter samtidigt inte kongruens med det
logiska eller egentliga subjektet. Medan kongruensmönstret i det första fallet är
enhetligt är det således variabelt under de senare omständigheterna.
University of Vaasa Research Papers 127
Till skillnad från tidigare analyser kan detta förslag inte bara hantera den
synkrona variationen i några nordiska varieteter utan hypotesen gör också
korrekta förutsägelser vad gäller den diakrona utvecklingen i svenskan.
I modern engelska föreskriver normen att det finita verbet i expletiva
konstruktioner kongruerar med det egentliga subjektet – och inte med there. Det
finns dock stor variation på denna punkt i engelska. Enligt Nevalainen (2009:81)
är denna variation en konsekvens av en konflikt mellan två nominalfraser som
båda har möjlighet att styra kongruensen. Slutsatsen av mitt resonemang i denna
artikel är att en sådan konflikt först uppstår när det expletiva ledet har blivit
subjekt – i annat fall är systemet i princip enhetligt.
128 University of Vaasa Research Papers
Litteratur
Atwood, Elmer Bagby 1953. A survey of verb forms in the eastern United States.
Ann Arbor: University of Michigan Press.
Boivie, Pehr Gustaf 1834. Försök till en svensk språklära jemte inledning,
innehållande allmänna grammatikan. Upsala: Palmblad & c.
Cardinaletti, Anna 1997. Agreement and control in expletive constructions.
Linguistic Inquiry 28:2. S. 521–533.
Falk, Cecilia 1993. Non-referential subjects in the history of Swedish. Lund:
Lunds universitet.
Garbacz, Piotr 2010. Word order in Övdalian. A study in variation and change.
Lund: Lunds universitet.
Johannessen, Janne Bondi, Joel Priestley, Kristin Hagen, Tor Anders Åfarli &
Øystein Alexander Vangsnes 2009. The Nordic Dialect Corpus – an Advanced
Research Tool. I: Kristiina Jokinen & Eckhard Bick (red.). Proceedings of the
17th Nordic Conference of Computational Linguistics. Odense: Northern
European Association for Language Technology. S. 73–80.
Levander, Lars & Stig Björklund 1961. Ordbok över folkmålen i övre Dalarna.
Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet.
Mecchan, Marjory & Michele Foley 1994. On resolving disagreement: Linguistic
theory and variation—There’s bridges. Language Variation and Change 6. S.
63–85.
Moberg, Peter 1825. Försök till en lärobok för nybegynnare i allmänna ock
svenska grammatiken. Stockholm: Marquardska Tryckeriet.
Nevalainen, Terttu 2009. Number agreement in existential constructions: A
sociolinguistic study of 18th-century English. I: Markku Filppula, Juhani
Klemola & Heli Paulasto (red.). Vernacular universals and language contacts.
Evidence from varieties of English and beyond. New York/London: Routledge.
S. 80–102.
Olson, Emil 1913. Studier över pronomenet den i nysvenskan. Lund/Leipzig:
Gleerups/Harrassowitz.
Petersen, Hjalmar P. 2010. The dynamics of Faroese–Danish language contact.
Heidelberg: Universitätsverlag Winter.
Platzack, Christer 1983. Existential sentences in English, German, Icelandic and
Swedish. I: Fred Karlsson (red.). Papers from the Seventh Scandinavian
Conference of Linguistics. Helsinki: University of Helsinki. S. 80–100.
University of Vaasa Research Papers 129
Pollock, Jean-Yves 1986. Sur la syntaxe de en et le paramètre du sujet nul. I:
Mitsou Ronat & Daniel Couquaux (red.). La Grammaire Modulaire. Paris:
Editions de Minuit. S. 211–246.
SAOB = Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien 1898–.
Lund: Gleerups.
Svensk språklära utgifven af Svenska Akademien 1836. Stockholm.
Thráinsson, Höskuldur, Hjalmar P. Petersen, Jógvan Í Lon Jacobsen & Zakaris
Svabo Hansen 2004. Faroese. An overview and reference grammar. Tórshavn:
Føroya Fróðskaparfelag.
Thráinsson, Höskuldur 2007. The Syntax of Icelandic. Cambridge: Cambridge
University Press.
Varho, Minna 1995. ’Liggær lik a wighwalli ærræt ok undæt.’
Existentialkonstruktionen i fornsvenskan. En undersökning av de äldsta
existentiella satsstrukturerna i det svenska skriftspråket. Åbo: Åbo universitet.
Otryckt.
Wellander, Erik 1923. Syntaktiska strövtåg. Nysvenska studier 3. S. 1–51.
Wellander, Erik 1939. Riktig svenska. Stockholm: Norstedts.
130 University of Vaasa Research Papers
Bilaga 1: Excerperade och citerade texter
Excerperade fornsvenska texter
BJ = Barlaam och Josaphat. Prosadikter från Sveriges medeltid, utg. av G. E.
Klemming. Stockholm 1887–1889.
Bo = Bonaventura betraktelser öfver Christi lefverne. Utg. av G. E. Klemming.
Stockholm 1860.
Bond = Peder Månssons Bondakonst. Utg. av J. Granlund. Uppsala 1983.
Did = Sagan om Didrik af Bern. Utg. av G. O. Hyltén-Cavallius. Stockholm
1850–1854.
HT = Historia Trojana. Utg. av R. Geete. Stockholm 1892.
Jär = Järteckensbok. Klosterläsning. Utg. av G. E. Klemming. Stockholm 1877.
KM = Karl Magnus. Prosadikter från Sveriges medeltid. Utg. av G. E. Klemming.
Stockholm 1887–1889.
Lu = Lucidarius. Svenskt kyrkobruk under medeltiden. Utg. av R. Geete.
Stockholm 1900.
ST = Siælinna Thrøst. Utg. av S. Henning. Uppsala 1954.
SVM = Sju vise mästare. Prosadikter från Sveriges medeltid. Utg. av G. E.
Klemming. Stockholm 1887–1889.
Excerperade äldre nysvenska texter
GVB = Nya Testamentet i Gustav Vasas Bibel. Utg. av N. Lindqvist. Stockholm
1941. [Lukasevangeliet och Markusevangeliet.]
Petri = [Olaus Petri:] En Swensk Cröneka. Olaus Petri samlade skrifter IV. Utg.
av J. Sahlgren. Uppsala 1917.
Swart = [Peder Swart:] Konung Gustaf I:s krönika. Utg. av N. Edén. Stockholm
1912.
Gyllenstierna = Nils Gyllenstiernas brev och rapporter från den engelska
beskickningsresan 1561–62. Historiska handlingar 33:1. Stockholm 1946.
Brahe = [Nils Brahe:] Brahes krönika. Utg. av O. Ahnfelt. Lund 1897.
Anna Vasa = Anna Vasas brev till familjen Gyllenstierna 1591–1612. Utg. av J.
Dumanowski, P. Garbacz & O. Svensson. Kraków 2002.
University of Vaasa Research Papers 131
Gyllenhielm = [Carl Carlsson Gyllenhielm:] Egenhändiga anteckningar af Carl
Carlsson Gyllenhielm rörande tiden 1597–1601. Historiska handlingar 20:2.
Stockholm 1905.
Horn = [Agneta Horn:] Beskrivning över min vandringstid. Utg. av G. Holm.
Stockholm 1959.
Hiärne = [Urban Hiärne:] Stratonice. Utg. av M. von Platen. Stockholm 1952.
Columbus = [Samuel Columbus:] Mål-roo eller Roo-mål. Utg. av B. Hesselman.
Uppsala 1935.
Spegel = [Haqvin Spegel:] Dagbok. Utg. av S. Hildebrand. Stockholm 1923.
Stålhammar = Jon Stålhammars brev till hustrun Sofia Drake. Karolinska
krigares dagböcker VII. Utg. av A. Quennerstedt. Lund 1912.
Runius = [Johan Runius:] Prosaiska skrifter. Samlade skrifter av Johan Runius.
Utg. av E. Noreen. Stockholm 1950.
132 University of Vaasa Research Papers
”HAN TALTE ICKE, MEN ÖGAT TALTE.”
OM VERBBÖJNINGEN HOS RUNEBERG, TOPELIUS OCH
NÅGRA TILL
Charlotta af Hällström-Reijonen
The article looks at verbs normally conjugated in the first conjugation, but which Johan
Ludvig Runeberg often conjugates in the second, e.g., the verb ‘to speak’, tala
(talade/talte). The article reports on Runeberg’s use of the preterite form of verbs and
makes comparisons between formal verse on the one hand and prose fiction, non-fiction,
diary notes and letters on the other. Comparisons are also made with Zacharias
Topelius’s use of verbs. The final section presents the verb conjugation in Finland in the
19th century and in Sweden in the 18th and 19th centuries, respectively, according to
Språkbanken (the Swedish Language Bank). The aim is to answer the following
questions: How did Runeberg conjugate the preterite form of the verbs examined? Are
there differences in formal verse and prose fiction, non-fiction, diary notes or letters? Did
Runeberg and Topelius conjugate verbs in the same way? Was Runeberg’s conjugation of
verbs typical for Swedish written in Finland in the 19th century? Were there differences in
verb conjugation between the Finnish variant of Swedish and the variants used in
Sweden? Was this language feature an archaism that was in wider use in Sweden in the
18th century? The study shows that Runeberg, compared to his contemporaries, had a
clear preference for verb forms such as talte, particularly in poetry. Topelius also used the
two-syllable forms of verbs, but in general not as frequently as Runeberg. Språkbanken
shows that Runeberg’s use of verb forms was not typical of its time. My studies also show
that there was a slightly stronger tendency to use these forms in Finland than in Sweden.
1 Inledning och syfte
I denna artikel belyses ett språkligt drag som förekommer hos Johan Ludvig
Runeberg (1804–1877), nämligen böjning i andra konjugationen av vissa verb
som vanligen böjs enligt första konjugationen.
Många doktorsavhandlingar har skrivits om Runeberg. Men de flesta som har
studerat hans verk representerar litteraturvetenskapen, och endast ett fåtal
språkvetare har tagit sig an hans språkbruk. Ändå är Runebergs språk av
intresse, inte minst för att hans symbolvärde som nationalskald är stort.
University of Vaasa Research Papers 133
Jag ser Runebergs språk som ett exempel på svenskan i Finland på 1800-talet,
men det är självfallet inte representativt för all svenska i 1800-talets Finland.
Dels tillhörde han en bildad samhällsklass, dels var han skönlitterär författare.
Men hans språk får utgöra ett exempel på ett regionalt standardspråk, präglat av
både regionala och personliga egenheter. Så här sammanfattar Ahlbäck (1962:
106–107) sin uppfattning av Runebergs svenska:
Runebergs språkbruk överensstämmer givetvis på det hela taget med
samtidens skriftsvenska, men det har samtidigt en märkbar prägel av
språkbruket i Finland, dels av språkvanor som var gångbara överallt i
landet där bildad svenska talades, dels av mera lokalt begränsade
egenheter och med tydlig övervikt för österbottniska drag.
Min undersökning gäller följande verb: bruka, låna, löna, mena, ropa, spela,
tala, visa, fråga, lofva (låfva), råka, smaka och svara, vilket är verb som
återfinns hos Runeberg i de undersökta formerna.1 För enkelhetens skull har jag
här begränsat mig till preteritumformerna av dessa verb (första konjugationen
brukade, lånade osv., andra konjugationen brukte, lånte osv.). Jag undersöker
frekvenserna av preteritumformerna enligt första och andra konjugationen
utgående från Runebergs egen produktion, och delar in verben enligt om de
förekommer i bundet versmått eller icke-bunden stil (dvs. prosa, sakprosa,
dagboksanteckningar, brev) eftersom de tvåstaviga preteritumformerna kan vara
lättare att få att passa in i bundet versmått och kan ha prefererats av Runeberg av
den orsaken. Därtill jämför jag Runeberg med en annan samtida framstående och
produktiv författare från Finland, nämligen Zacharias Topelius (1818–1898).
Slutligen kommer jag att jämföra Runebergs verbanvändning med den som
återspeglas i Språkbanken. Där jämförs verbanvändningen med 1800-talstexter
från Finland och från Sverige, samt med 1700-talstexter från Sverige.
Syftet med dessa jämförelser är att få svar på följande frågor:
• Hur böjde Runeberg de undersökta verben i preteritum?
• Böjde han verben annorlunda i bunden vers än i prosa, sakprosa,
dagboksanteckningar och brev?
• Överensstämde Runebergs och Topelius verbböjning med varandra?
• Var Runebergs verbböjning typisk för den finländska svenskan på 1800-
talet?
• Skiljde sig den finländska svenskan från den sverigesvenska på denna
punkt?
• Var detta språkdrag en arkaism som varit allmän i Sverige på 1700-talet?
1 Verbet värfva finns också, men har uteslutits för att det är för infrekvent.
134 University of Vaasa Research Papers
Artikeln inleds med en redogörelse för det undersökta materialet, dvs. Runebergs
Samlade skrifter, Zacharias Topelius skrifter, Språkbankens delkorpus Äldre
finlandssvenska respektive Historiskt. Därefter diskuterar jag verbböjningen på
1800-talet utgående från tidigare forskning, äldre källor samt sökningar i
Språkbanken. I kapitel 4 redogör jag för Runebergs verbböjning, och ger exempel
ur hans verk, i kapitel 5 jämförs Runeberg med Topelius samt språkbruket i
Finland respektive Sverige enligt Språkbanken.
I artikeln används inte termen finlandssvenska, eftersom begreppet och termen
finlandssvenska är en 1900-talsprodukt. I stället används t.ex. språkbruket i
Finland, finländskt språkbruk eller svenskan i Finland.
2 Material och metod
Jag har undersökt Runebergs verbböjning i Samlade skrifter av Johan Ludvig
Runeberg (förkortas i fortsättningen SS följt av en romersk siffra för bandet i
fråga, t.ex. SS I), som finns i digitaliserad form i Litteraturbanken
(www.litteraturbanken.se). Även om Litteraturbanken inte är uppbyggd som en
regelrätt språkkorpus, kan den utnyttjas för enkla sökningar med språk-
vetenskapligt syfte, t.ex. som i detta sammanhang granska en författares använd-
ning av enskilda verbformer. Samlade skrifter utkom i tryck i tjugo band under
perioden 1933–2005. Verken omfattar sammanlagt 3 600 sidor och kommenta-
rerna till dem 4 500 sidor. (Forssell 2009:171.) I mina sökningar har jag inte
använt kommentarsbanden och inte heller band VIII:1 (Uppsatser och av-
handlingar på latin) utan bara band I–VII, VIII:2, IX och XIX. För sökningarna i
prosa har jag använt band VI, VII, VIII:2, IX och XIX.
Att använda Runebergs dikter som forskningsmaterial har både fördelar och
nackdelar. Nackdelen är att bunden stil inte återspeglar ett alldeles naturligt
språk, och att den också av rytmiska skäl styr författarens val av ord och form.
Detta uppvägs emellertid av att också prosa och brevväxling ingår i det material
som används, och därmed kan man, som i denna artikel, skilja mellan lyrik och
prosa, vilket ger ytterligare en dimension. Man kan också tänka sig en indelning
av prosan i litteratur och privata texter (närmast brev och dagböcker), men ju
mindre enheter man delar in Runebergs produktion i, desto mindre blir
materialet som man kan göra sökningar i och då blir också resultaten mindre
generella. Runebergsmaterialet är redan i sig avsevärt mindre än både materialen
i Språkbanken och Topelius-materialet.
För att undersöka Topelius språk har jag gjort sökningar i Topelius samlade
skrifter (www.topelius.fi), i ett internt material som än så länge inte är tillgängligt
University of Vaasa Research Papers 135
för alla. Eftersom Topeliusprojektet växer är mina sökresultat inte slutliga, men
ändå tillräckligt intressanta för att ges utrymme här. Sökningarna är gjorda den
13 april 2016. Jag har sökt i allt tillgängligt material som inte är lyrik, nämligen
förutom skönlitteratur som inte är lyrik också brev, dagböcker och ”historia och
geografi”. Gränsen mellan lyrik och icke-lyrik är dock inte knivskarp. I det
undersökta materialet ingår en begränsad mängd lyriska alster. Av tekniska skäl
var jag tvungen att göra sökningarna i breven separat, för att begränsa sökningen
till de brev som Topelius själv hade skrivit. Bild 1 är en skärmdump av söksidan
(exklusive sökningar i breven).
Bild 1. Skärmdump av söksidan i Zacharias Topelius skrifter med de
inställningar som använts.
För att undersöka de olika verbformernas förekomst i Finland på 1800-talet har
jag använt delkorpusen Äldre finlandssvenska i Språkbanken, med tids-
begränsningen 1.1.1800–31.12.1899. Detta motsvarar ungefär 3,88 miljoner ord
(Hammarstedt 2016). De genrer som ingår i det undersökta materialet är brev
och dagböcker, myndighetstexter, sakprosa, skönlitteratur, tidningstexter, tid-
skrifter. I detta material ingår även texter av Runeberg och Topelius, vilket
naturligtvis bör medvetandegöras. Runebergsmaterialet i Äldre finlandssvenska
omfattar 84 050 ord, medan Topeliusmaterialet omfattar 237 122 ord.2 Vilka
texter av Runeberg och Topelius det handlar om framgår av bilaga 1.
2 Ett stort tack till Pieter Claes (Svenska litteratursällskapet i Finland), som på begäran
tagit fram dessa uppgifter.
136 University of Vaasa Research Papers
För jämförelsen med sverigesvenskt språkbruk har jag använt delkorpusen
Historiskt, dels med samma tidsbegränsning som ovan, dvs. 1.1.1800–
31.12.1899, dels med tidsbegränsningen 1.1.1700–31.12.1799. I materialet finns
genrerna tidningar, tidskrifter, biblar, lagar och skönlitteratur representerade.
1800-talsmaterialet i Historiskt omfattar ca 925 miljoner ord, medan 1700-
talsmaterialet består av ca 38 miljoner ord. Eftersom allt material från Litteratur-
banken finns i Språkbanken, finns Runebergs texter även där, men eftersom de
är införda enligt utgivningsdatum (1900- och 2000-tal) finns de inte i det
undersökta materialet. (Hammarstedt 2016.)
De olika materialen i Språkbanken är av varierande storlek, men eftersom jag har
jämfört andelen böjningsformer, inte antalet, påverkar det inte resultatet
nämnvärt. Men resultatet är naturligtvis mer generellt i de större materialen,
särskilt i fråga om mindre frekventa ord.
Orsaken till att 1700-talet tas med är för att se om detta språkdrag är en arkaism
som lever längre kvar i Finland eller om det är ett 1800-talsdrag.
I slutet av artikeln sammanställs allting i en tabell, och de fem frågorna i kapitel 1
besvaras.
3 Verbböjning på 1800-talet
På 1800-talet uppvisar svenskan på båda sidor av Bottenviken en viss brokighet i
fråga om verbböjningen (Lehti-Eklund 2007:23). Lehti-Eklund har jämfört det
tidiga 1800-talets verbböjning i Finland med Rydqvists Svenska språkets lagar
(1850) och SAOB för att se om det finländska språkbruket avviker från det
sverigesvenska. Det finländska 1800-talsmaterial hon undersöker består av brev,
memoarer och dagböcker av fem manliga yrkesmilitärer och en 13-årig
högreståndsflicka: Georg Jägerhorn från Savolax, Carl Leijstén från Bjärnå,
Jakobina Charlotta Munsterhjelm från Elimä, Carl M Möllersvärd från Borgå,
Fredrik Nyberg från Helsingfors samt Herman Wärnhjelm från Sveaborg.
Lehti-Eklund (2007) har bl.a. sett på böjningen av verb som i dag böjs enligt
första konjugationen, men där preteritum-, perfekt particip- och supinum-
formerna på 1800-talet ofta följde andra konjugationens mönster. Man har t.ex.
använt formerna lånte, lånt i stället för lånade, lånat. Lehti-Eklund delar in
verben i tre grupper:
University of Vaasa Research Papers 137
1) sådana som hör till andra konjugationen i bägge länderna,
2) sådana där bruket vacklar och böjningsformer enligt andra
konjugationen uppfattas som vardaglig och
3) sådana som i Finland men inte i Sverige kan böjas enligt andra
konjugationen.
Det är alltså fråga om dels ett gemensamt språkbruk (grupp 1), dels vissa
stilistiska skillnader mellan Finland och Sverige (grupp 2), dels klart finländska
särdrag (grupp 3) (Lehti-Eklund 2007:24–27). Denna indelning ligger som bas
för min studie. Fokus ligger på sådana verb där det föreligger en skillnad mellan
svenskan i Finland och i Sverige (grupp 2 och 3). Jag kommer för enkelhetens
skull att kalla dem grupp 2 och 3 även i denna studie. Verb som tillhör grupp 1
undersöks alltså inte alls.
I tabell 1 är de undersökta verbens böjningsparadigm och stilanvisning enligt
första upplagan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL 1) sammanställda. Till
grupp 2 hör bruka, låna, löna, mena, ropa, spela, tala och visa. Det är alltså ord
där böjningen enligt andra konjunktionen kan förekomma i mindre vårdad
prosa. Till grupp 3 hör fråga, lofva, råka, smaka och svara, som enligt SAOL
bara kan böjas enligt första konjugationen.
Tabell 1. De undersökta verben och deras böjning enligt Svenska
Akademiens ordlista (upplaga 1, 1874)
Verb
(grupp)
Böjning enligt SAOL 1 (1874)
bruka (2) -ar, -ade, -at, -ad; böjningen brukte, brukt nyttjas ej gerna i
vårdad prosa
låna (2) -ar, -ade, -at, -ad; formerna lånte, lånt användas ej gerna i vårdad
prosa
löna (2) -ar, -ade, -at, -ad; formerna lönte, lönt användas ej gerna i vårdad
prosa
mena (2) -ar, -ade, -at, -ad; formerna mente, ment brukas ej gerna i vårdad
prosa
ropa (2) -ar, -ade, -at, -ad; formerna ropte, ropt brukas ej gerna i vårdad
prosa
spela (2) -ar, -ade, -at, -ad; formerna spelte, spelt brukas ej gerna i vårdad
prosa
tala (2) -ar, -ade, -at, -ad; formerna talte, talt användas ej gerna i vårdad
prosa
visa (2) -ar, -ade, -at, -ad; böjningsformerna viste, vist användas ej gerna
i vårdad prosa
fråga (3) -ar, -ade, -at, -ad
lofva (3) -ar, -ade, -at
råka (3) -ar, -ade, -at, -ad
smaka (3) -ar, -ade, -at, -ad
svara (3) -ar, -ade, -at, -ad
138 University of Vaasa Research Papers
Eftersom ordböcker och verklighet inte alltid behöver stämma överens, har jag
också jämfört verbens preteritumformer enligt 1 och 2 konjugationen i Språk-
banken på 1800-talet. Resultatet visas i figur 1. Man kan se att SAOLs norm
stämmer ganska väl överens med bruket.
Noteras bör att det finns två homonymer som ökar förekomsten av andra
konjugationen, nämligen svarte, som förutom preteritum av svara även kan vara
adjektivet svarte (svarta) samt viste, som kan vara preteritum av visa, men
också av veta (visste/viste) eller substantivet viste ’vistelseort’. Detta påverkar
dock inte helhetsbilden.
Figur 1. Verbens böjning enligt konjugation i Språkbanken, sverigesvenskt
material från 1800-talet. Siffrorna inom parentes efter verben anger
den grupp de tillhör enligt SAOL 1.
Böjningen enligt andra konjugationen noteras av Ahlbäck (1971:34–35), som
skriver att den är okänd i de svenska dialekterna i Finland och därmed alltså ett
drag som kommit från Sverige, där den finns i många dialekter. 3 Ahlbäck
(1971:26) har hittat detta drag i urkunder från Åbo på 1600-talet. Lehti-Eklund
(2007:26) antar att formerna i grupp 3 före 1800-talet varit gemensamma för
både svenskt och finländskt språkbruk. En jämförelse med sverigesvenskt
material i Språkbanken stöder detta i fråga om verben svara, råka och lofva,
3 Enligt Karlholm (2016) är böjningen fortfarande vanlig i sverigesvenska dialekter,
framför allt i traditionell dialekt: ”Utifrån ett stickprov av verbet låna påträffas formen
LÅNTE i följande landskap i Sverige: Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Västergötland,
Östergötland, Öland, Gotland, Värmland, Närke, Sörmland, Uppland, Gästrikland,
Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten, Lappland
och Norrbotten.” Ståhle (1981:6) meddelar att formerna ropte, talte, spelte (grupp 2) och
frågte, svarte (grupp 3) länge förekom också i s.k. bildat talspråk hos äldre stockholmare;
Han exemplifierar med att den kände språkvårdaren Erik Wellander gärna sade både
frågte och svarte. Läs också Areskog (1936).
Ϭй ϮϬй ϰϬй ϲϬй ϴϬй ϭϬϬй
ďƌƵŬĂ;ϮͿ
ůĊŶĂ;ϮͿ
ůƂŶĂ;ϮͿ
ŵĞŶĂ;ϮͿ
ƌŽƉĂ;ϮͿ
ƐƉĞůĂ;ϮͿ
ƚĂůĂ;ϮͿ
ǀŝƐĂ;ϮͿ
ĨƌĊŐĂ;ϯͿ
ůŽĨǀĂ;ϯͿ
ƌĊŬĂ;ϯͿ
ƐŵĂŬĂ;ϯͿ
ƐǀĂƌĂ;ϯͿ
ϭŬŽŶũ
ϮŬŽŶũ
University of Vaasa Research Papers 139
men inte i fråga om verben smaka och fråga. Figur 2 visar förhållandet i Sverige
mellan första och andra konjugationen av verben i grupp 3, dels på 1700-talet,
dels på 1800-talet i Sverige.
Figur 2. Verben i grupp 3, förekomster i Sverige indelade enligt konjugation
och sekel.
Av figur 2 kan man avläsa att vissa av de verb som på 1800-talet tillhörde grupp 3
ibland kunde böjas enligt andra konjugationen i Sverige på 1700-talet. Detta
gäller särskilt lofva och råka.
I figur 3 visas förhållandet mellan första och andra konjugationen av de verb som
kan anses höra till grupp 2, dels på 1700-talet, dels på 1800-talet. Här kan man
tydligt se en tillbakagång för andra konjugationen.
Ϭй ϮϬй ϰϬй ϲϬй ϴϬй ϭϬϬй
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
ĨƌĊ
ŐĂ
ůŽ
Ĩǀ
Ă
ƌĊ
ŬĂ
Ɛŵ
ĂŬ
Ă
Ɛǀ
Ăƌ
Ă
ϭŬŽŶũ
ϮŬŽŶũ
140 University of Vaasa Research Papers
Figur 3. Verben i grupp 2, förekomster i Sverige indelade enligt konjugation
och sekel.
Både figur 2 och 3 visar att andra böjningen enligt andra konjugationen i fråga
om dessa verb var vanligare i Sverige på 1700-talet än på 1800-talet. Draget
verkar alltså vara en arkaism som levde längre kvar i Finland än i Sverige.
4 Runebergs preteritumformer
En genomgång av Runebergs skrifter visar att Runeberg både använde sådana
böjningsformer som var stilistiskt markerade (grupp 2) och sådana som var rent
finländska särdrag (grupp 3). Huldén (2004:20) påpekar att formväxlingen inte
är konsekvent hos Runeberg, medan Haskå (1982:24) påpekar att en form som
talte särskilt i tvåstavelsetaktig vers är mer lätthanterlig än en form som talade.
Även Wretö (1972) anser att de kortare formerna bäst uppfyller de metriska
kraven, och har gjort följande noteringar i den episka dikten Hanna:
I Hanna noteras följande alternativa verbformer: Svarte – svarade, talte
– talade, viste – visade, skapta – skapad. Det vanligaste av dess (!)
formpar, talte – talade, förekommer i nämnd ordning 15 respektive 10
gånger. Den tendens att föredraga den tvåstaviga formen enligt andra
konjugationen, som kan inläsas i denna fördelning, understryks av andra
Ϭй ϮϬй ϰϬй ϲϬй ϴϬй ϭϬϬй
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
ďƌ
ƵŬ
Ă
ůĊŶ
Ă
ůƂ
ŶĂ
ŵ
ĞŶ
Ă
ƌŽ
ƉĂ
ƐƉ
ĞůĂ
ƚĂ
ůĂ
ǀŝƐ
Ă
ϭŬŽŶũ
ϮŬŽŶũ
University of Vaasa Research Papers 141
exempel, där alternativa former saknas: delte, låfte (av lova), mente,
ropte. (Wretö 1972:237.)
Rydqvist (1850:60) skriver om verben i grupp 2:
Väl säges icke gerna i vårdad prosa, men i hvardagligt och i vers, talte,
talt, delte, delt, spelte, spelt, mante, mant, mente, ment, lånte, lånt, lönte,
lönt, viste, vist. [...] I god prosa nyttjas sällan brukte, brukt, skapte, skapt,
ropte, ropt. [...] Verskonsten tillåter sig dock en och annan frihet, icke
alltid med fördel, icke alltid utan offer af uttryckets ädelhet.
Denna frihet har Runeberg alltså tillåtit sig; ett exempel bland många andra finns
i den kända dikten Den enda stunden:
Allena var jag,
han kom allena,
förbi min bana
hans bana ledde.
Han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte.
(Den enda stunden, SS I s. 281, min fetstil.)
Runeberg använde sig också av andra konjugationen i verb som hör till grupp 3,
dvs. de rent finländska formerna. Exempel hittas t.ex. i dikten Sveaborg.
Har hafvets bottenlösa svall
Det i sin afgrund sänkt
Har himlens blixt har oskans knall
Dess fasta murar sprängt
Fanns ingen man på vallen qvar?
Det frågtes blott, det gafs ej svar.
(”Sveaborg”, Fänrik Ståls sägner, SS V s. II.3, min fetstil.)
Man kan konstatera att Runeberg i fråga om nästan alla undersökta verb använde
preteritumformer både enligt första och andra konjugationen. Ibland är
fördelningen jämn, som i fråga om låna och råka, t.ex. i fråga om verbet mena är
skillnaden däremot stor. I prosan är andelen preteritumformer enligt andra
konjugationen genomgående mindre. Överlag är andra konjugationens böjning
vanligare i fråga om de verb som hör till grupp 2, dvs. där andra konjugationen
enligt tidens norm uppfattades som vardaglig. Det betyder dock inte att
Runeberg uppfattade dessa former som vardagliga.
142 University of Vaasa Research Papers
5 En jämförelse med Topelius, Finland och Sverige
Den något yngre Zacharias Topelius använde andra konjugationen i mindre
utsträckning än Runeberg. Man kan notera att Topelius produktion var avsevärt
större än Runebergs, och därför är också det sökbara materialet större och
resultatet av sökningarna mer representativt. Topelius var mer återhållsam med
andra konjugationen än Runeberg. Bara formen spelte är något vanligare hos
Topelius än i Runebergs prosa. Jämför man Topelius med det finländska
materialet i Språkbanken noterar man att verbböjningen verkar likartad, utom i
fråga om smakte och lånte, som Topelius använde mer än andra svenskspråkiga
finländare vid denna tid (se figur 4). Det är ändå värt att notera att dessa tre
verbformer förekommer allra mest hos Topelius på 1830-talet och blir betydligt
mindre frekventa i hans senare texter.
När brädlådan bars upp befanns hon läka, eller rättare blöda, ty det var
rödt. Jag törs intet se när hon öppnas, för nu är visst allt i en gröt, sade
Mille. Men så illa var det ej, utan det var endast vår goda systers Larsmo
hallonsaft, som funnit stugan för trång. Kruset låg på sida, och saften
hade helt beskedligt skjutit ut korken och begifvit sig uti frihet. Allt annat,
hjortron och vinbutelj, var alldeles oskadadt; endast fåglarna voro helt
varma af granskapet med ångpannan. Emellertid smakte de bra med sås
på. (Brev från Zacharias Topelius till modern Catharina Sofia Topelius
26.9.1865.)
Man hade ochså mig fram till pianot, och medan Lundmark ifrigt
disputerade i salen spelte jag några nya valser och annan persilja.
Gudskelof, jag har ej hög tanke om min talent, synnerligen sedan jag hört
Emmy spela. – Emellertid började det hällregna; wi pratade än en stund
med flickorna, lånte parapluier och promenerade hem. (Dagbok 1837.
Första Acten – 1 Jan. till 9 Febr.)
Det sverigesvenska 1800-talsmaterialet kännetecknas av färre former böjda
enligt andra konjugationen, och man kan konstatera att den norm som SAOL be-
skriver, återspeglas i det sverigesvenska materialet i Språkbanken. Verben fråga,
lofva, smaka och svara böjs nästan uteslutande enligt första konjugationen (se
figur 4).
En genomgående skillnad mellan språkbruket i Finland och i Sverige är att andra
konjugationens former är vanligare i det finländska materialet i Språkbanken,
men långt ifrån lika vanliga som hos Runeberg. Topelius placerar sig ofta mellan
Språkbankens finländska material och Runeberg. Lofte förekommer inte alls i
Sverige på 1800-talet.
I figur 4 finns en sammanställning av allt det undersökta materialet.
University of Vaasa Research Papers 143
Figur 4. Sammanställning av preteritumformerna, procentuell andel av total-
antalet förekomster för respektive verb i första respektive andra
konjugationen. Förekomst i allt Runebergsmaterial, Runebergs
prosa, Topeliusmaterialet, Språkbanken Finland på 1800-talet,
Språkbanken Sverige på 1800-talet.
Ϭй ϮϬй ϰϬй ϲϬй ϴϬй ϭϬϬй
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
:>ZĂůůƚ:>ZƉƌŽƐĂd&/E^s
ďƌ
ƵŬ
Ă
;Ϯ
Ϳ
ůĊŶ
Ă;
ϮͿ
ůƂ
ŶĂ
;Ϯ
Ϳ
ŵ
ĞŶ
Ă
;Ϯ
Ϳ
ƌŽ
ƉĂ
;Ϯ
Ϳ
ƐƉ
ĞůĂ
;Ϯ
Ϳ
ƚĂ
ůĂ
;Ϯ
Ϳ
ǀŝƐ
Ă;
ϮͿ
ĨƌĊ
ŐĂ
;ϯ
Ϳ
ůŽ
Ĩǀ
Ă;
ϯͿ
ƌĊ
ŬĂ
;ϯ
Ϳ
Ɛŵ
ĂŬ
Ă
;ϯ
Ϳ
Ɛǀ
Ăƌ
Ă
;ϯ
Ϳ
ϭŬŽŶũ ϮŬŽŶũ
144 University of Vaasa Research Papers
6 Sammanfattning
Denna studie visar att Runeberg i jämförelse med sin samtid hade en klar
förkärlek för de tvåstaviga preteritumformerna (andra konjugationen), t.ex.
mente, frågte, svarte. Runeberg var långt ifrån ensam om att använda dem, men
andelen är större i hans texter än i de jämförda texterna. Vid en jämförelse av
hans prosa och lyrik kan man notera att de tvåstaviga verbformerna var något
vanligare i lyriken, kanske för att tvåstaviga verb är lättare att passa in i versrytm
än trestaviga verb. Skillnaden är ändå inte särskilt stor. Orsaken till varför
Runeberg använde dessa former så frekvent kan man bara spekulera i, men
uteslutet är i varje fall att de skulle basera sig på hans hembygdsdialekt, eftersom
de tvåstaviga verbformerna inte förekommer i de svenska dialekterna i Finland
(Ahlbäck 1971:34–35).
Även Topelius använde de tvåstaviga verbformerna, men andelen är överlag
mindre än hos Runeberg. Råkte och brukte skrev han aldrig. Lånte, spelte och
talte använde han mer än svenskspråkiga finländare i allmänhet. Spelte är något
vanligare hos Topelius än i Runebergs prosa.
Runeberg överanvände former som frågte, och hans svenska var alltså inte
särskilt typisk för sin tid på just denna punkt. I fråga om dessa verbformer ligger
det finländska materialet i Språkbanken mycket närmare det sverigesvenska än
vad Runebergs språk gjorde, och för de flesta verben är det bara en liten del av
beläggen som är böjda enligt andra konjugationen. Ändå är tendensen att
använda dessa former något större i Finland än i Sverige. Mina sökningar visar
att de också förekom i Sverige.
University of Vaasa Research Papers 145
Källor och litteratur
Ahlbäck, Olav 1962. Språk- och stildrag hos Runeberg. Historiska och
litteraturhistoriska studier 37. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i
Finland. S. 101–114.
Ahlbäck, Olav 1971. Svenskan i Finland. Andra upplagan. Fotografiskt omtryck
av första upplagan 1956. Stockholm: Nämnden för svensk språkvård.
Areskog, Gertrud 1936. Östra Smålands folkmål. Lund: Gustav Adolfs
Akademien för folklivsforskning.
Forssell, Pia 2009. Författaren, förläggarna och forskarna. J. L. Runeberg och
utgivningshistorien i Finland och Sverige. Helsingfors: Svenska litteratur-
sällskapet i Finland.
Hammarstedt, Martin 2016. E-post till artikelförfattaren 30.6.2016.
Haskå, Inger 1982. Kommentar till lyriska översättningar. Samlade skrifter av
Johan Ludvig Runeberg XIII:2. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i
Finland.
Huldén, Lars 2004. Inledning. Samlade skrifter av Johan Ludvig Runeberg XV
S. 7–20.
Karlholm, Annika 2016. E-post till artikelförfattaren 9.6.2016.
Lehti-Eklund, Hanna 2007. Svenskan i Finland på 1800-talet: variation mellan
dialekter och standard, tal och skrift. I: Lars Wollin, Anna Saarukka & Ulla Stroh-
Wollin (red.). Studier i svensk språkhistoria 9. Åbo: Åbo Akademi. S. 13–34.
Rydqvist, Johan Er. 1850. Svenska språkets lagar I. Stockholm: Joh. Beckman.
SAOL 1 = Svenska Akademiens ordlista upplaga 1 (1874).
Språkbanken 2016. [Citerat april 2016]. Tillgänglig:
https://spraakbanken.gu.se/korp.
SS = Samlade skrifter av J. L. Runeberg. Tillgänglig: www.litteraturbanken.se.
Ståhle, Carl Ivar 1981. Stockholmsspråket och finlandssvenskan. Folkmålsstudier
27. S. 1–13.
Topelius, Zacharias. Zacharias Topelius samlade skrifter. Tillgänglig:
www.topelius.fi.
Wretö, Tore 1972: Om språk och vers i Runebergs hexameterdiktning. Historiska
och litteraturhistoriska studier 46. S. 227–248.
146 University of Vaasa Research Papers
Bilaga 1. Det material av Runeberg respektive Topelius som ingår i korpusen
Äldre finlandssvenska i Språkbanken
&ƂƌĨĂƚƚĂƌĞ dŝƚĞů ƌͬĂƚƵŵ <ĂƚĞŐŽƌŝ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
ĞŶŐĂŵůĞƚƌćĚŐĊƌĚƐŵćƐƚĂƌĞŶƐďƌĞǀϭ ϭϴϯϲͲϬϴͲϭϲ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
ĞŶŐĂŵůĞƚƌćĚŐĊƌĚƐŵćƐƚĂƌĞŶƐďƌĞǀϮ ϭϴϯϲͲϬϲͲϮϬ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
ĞŶŐĂŵůĞƚƌćĚŐĊƌĚƐŵćƐƚĂƌĞŶƐďƌĞǀϯ ϭϴϯϳͲϬϲͲϮϬ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
&ƌƵ>ĞŶŶŐƌĞŶ ϭϴϯϮ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
&ƂƌƐƂŬƚŝůůĞŶŶĂƚƵƌĂůŚŝƐƚŽƌŝƐŬďĞƐŬƌŝĨŶŝŶŐƂĨǀĞƌ
ĚĞŶƉŽĞƚŝƐŬĂƂƌŶĞŶ
ϭϴϯϮ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
EĊŐƌĂŽƌĚŽŵŶĞũĚĞƌŶĂ͕ĨŽůŬůLJŶŶĞƚŽĐŚ
ůĞĨŶĂĚƐƐćƚƚĞƚŝ^ĂĂƌŝũćƌǀŝƐŽĐŬĞŶ
ϭϴϯϮ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
EĊŐƌĂŽƌĚŽŵ^ǀĞŶƐŬĂĂŬĂĚĞŵŝĞŶƐǀĂůƐƉƌĊŬ͗
^ŶŝůůĞŽĐŚƐŵĂŬ
ϭϴϯϮ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
ŶĂŶŵćƌŬŶŝŶŐŽŵŬŽŶƐƚŶćƌĞŶƐĨƂƌŚĊůůĂŶĚĞƚŝůů
ŶĂƚƵƌĞŶ
ϭϴϯϯ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
EĊŐƌĂŽƌĚŽŵŵĞƚŽĚĞŶĂƚƚƵƉƉůćƐĂďƵŶĚĞŶƐƚŝů ϭϴϯϯ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
KŵƉĂƌŽĚŝĞŶ ϭϴϯϰ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
>ƵĐƌĞnjŝĂŽƌŐŝĂ͕ĚƌĂŵĂĨsŝĐƚŽƌ,ƵŐŽ ϭϴϯϱ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
dƂƌŶƌŽƐĞŶƐďŽŬ ϭϴϯϱ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
^ŬĂůĚĞƐƚLJĐŬĞŶĂĨ&͘D͘&ƌĂŶnjĠŶ͘&ĞŵƚĞďĂŶĚĞƚ ϭϴϯϲ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
ZĂŵŝĚŽDĂƌŝŶĞƐĐŽ ϭϴϯϳ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
dŝůůĨƂƌĨĂƚƚĂƌĞŶĂĨ͟^ǀĂƌƚŝůůĚĞŶŐĂŵůĞ
ƚƌćĚŐĊƌĚƐŵćƐƚĂƌĞŶ͟
ϭϴϯϴ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
ƌDĂĐďĞƚŚĞŶŬƌŝƐƚůŝŐƚƌĂŐĞĚŝ͍ ϭϴϰϮ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
EĊŐƌĂŽƌĚŽŵƉŽĞŵĞƚ͟&ũĂůĂƌ͟ŽĐŚ^ĂŝŵĂƐ
ŬƌŝƚŝŬƂĨǀĞƌĚĞƚƐĂŵŵĂ
ϭϴϰϱ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
ŶũƵůŬǀćůůŝůŽƚƐŬŽũĂŶ ϭϴϯϮ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
ĞŶǀćŶƚĂŶĚĞ ϭϴϯϲ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
WƌŽĐĞƐƐŵĂŬĂƌĞŶ ϭϴϯϲ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
ůĚƐǀĊĚĂŶ ϭϴϱϰ ϭϴϱϬʹϭϴϵϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
>ƵƌĞŶĚƌĞũĂƌĞŶ ϭϴϱϰ ϭϴϱϬʹϭϴϵϵ
ZƵŶĞďĞƌŐ͕:ŽŚĂŶ
>ƵĚǀŝŐ
&ćƐƚŶŝŶŐƐĨĊŶŐĂƌĞ;ƐŬŝnjnjͿ ϭϴϲϳ ϭϴϱϬʹϭϴϵϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ ^ŝŵĞŽŶ>ĞǀŝƐƌĞƐĂƚŝůů&ŝŶůĂŶĚ ϭϴϲϬ ϭϴϱϬʹϭϴϵϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ &ŝŶůĂŶĚĨƌĂŵƐƚćůůĚƚŝƚĞĐŬŶŝŶŐĂƌ ϭϴϰϱʹϭϴϱϮ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ ŶƌĞƐĂŝ&ŝŶůĂŶĚ ϭϴϳϮʹϭϴϳϰ ϭϴϱϬʹϭϴϵϵ
University of Vaasa Research Papers 147
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ ŶEĂƚƚŽĐŚĞŶDŽƌŐŽŶ ϭϴϰϯ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ <ƌŝŶŐĞůĨůŝĐŬĂŶ ϭϴϰϯ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ ,ĞƌŵŝŶĂƐďĞŬćŶŶĞůƐĞƌ ϭϴϰϰ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ WĊƐŬͲ ŐŐĞŶ ϭϴϰϰ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ >ŝŶĚĂŶƐĞƌƐŬĂŶ ϭϴϰϱ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ dƌŽůůŬĂƌůĞŶƐŽƚƚĞƌ ϭϴϰϱ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ ƌƵĚĞŶ ϭϴϰϲ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ ŶƐƉƌŝƚƚĞƌŶLJ,ćŶĚĞůƐĞ ϭϴϰϲ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ sĂƌŐĞŶ ϭϴϰϲ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ sĞĚĞƌŐćůůŶŝŶŐĞŶƐĂŐ ϭϴϰϲ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
dŽƉĞůŝƵƐ͕ĂĐŚĂƌŝĂƐ ^ĂůŝŐ&ćŶƌŝŬĞŶƐdŽĨĨůŽƌ ϭϴϰϳ ϭϴϬϬʹϭϴϰϵ
ANAFOR, ASYNDES OCH ANDRA STRUKTURDRAG ETT
FÖRSÖK ATT BESKRIVA SYNTAKTISKA RESURSER FÖR ATT
UTTRYCKA STRUKTURELLA HIERARKIER I FORNSVENSKAN
Håkan Jansson
This paper sets out to investigate whether any development in the way structural
hierarchies are expressed between clauses as well as between clauses and non-clausal
constituents are to be found in the time period encompassed by runic inscriptions and the
writings of St. Bridget of Sweden. The method used in the investigation departs from –
predominantly philological – well-documented studies. Added to this is an attempt to
describe text structure in a way that is inspired by the framework of Systemic Functional
Grammar, SFG (Halliday & Matthiessen 2004). SFG provides tools enabling descriptions
of the functional relations between clauses (or non-clausal constituents) to be made prior
to any categorization with regard to parataxis or hypotaxis. In contrast to traditional ways
of determining hierarchical order, where formal means are used, this approach will
enable us to examine functional and structural relations between clauses and constituents
first, and then look into what formal means are used to express them. The key terms from
SFG in this paper are elaboration, extension and enhancement. These terms are
themselves neutral with regard to clause type, such that main clause as well as auxiliary
clause could both instantiate the text structural relation elaboration. Elaboration does,
however, entail a prior clause that is being elaborated. In a complete SFG system,
descriptive means for this would be provided, but in this case, a term for the clause being
elaborated is missing. This leads to the introduction of primärsats (Engl. primary clause)
for the clause being elaborated. By means of this description model, it will eventually be
possible to point to clear differences in the way concatenation is practised in runic
inscriptions, medieval laws and the writings of St. Bridget.
1 Inledning
De svenska runstenarna innehåller relativt få exempel på samordning eller
underordning av satser. Något annat är kanske inte heller att vänta. Nutida
minnesstenar gömmer som regel inte heller några längre berättande texter. Det
lilla runberättande som finns, ger ändå ett prov på hur ristaren hierarkiskt
strukturerar sin text. Så kan man t.ex. på Högbystenen (Ög 81) läsa följande:
þukir * resþi * stin * þansi * eftiR * asur * sin * muþur * bruþur * sin *
iaR * eataþis * austr * i * krikum [Torgärd reste denna sten efter Assur sin
University of Vaasa Research Papers 149
morbror sin {som/han} dog österut i Grekland]. Här har vi ett exempel på ett
berättande i det lilla formatet, som är förhållandevis typiskt för svenska
runstenar. Förutom de mer eller mindre obligatoriska upplysningarna om vem
som hedras och vem som har rest stenen, bjuds vi på ytterligare en sats som
närmare beskriver den Assur som stenen rests till minne av. Det finns således ett
mindre antal runstenar som ger prov på sammanfogade satser. Dessa kan ge en
liten idé om hur man kunde binda text under runsvenskan.
Två till trehundra år efter att Assurs minne gömts åt eftervärlden börjar vi få fler
skriftliga källor. Det synnerligen sparsmakade berättandet från runstenarna
avlöses av lagarnas pregnanta presentationer av hypotetiska fall:
1. Nu kan kirkia brinna ælla stulin uraþa ipnum durum: þa skal
præstin göra sokninne ræt. ok mæle han til klokkarans.
Nu kan kyrka brinna eller bli bestulen bakom olåsta dörrar: då ska
prästen ansvara inför socknen. och han må föra tal mot klockaren.
Östgötalagen, Kyrkobalken, inledningen flock 5.
Två generationer efter att texten om den brinnande kyrkan har nedtecknats, har
vi en än mera vältalig uppmaning om vad som ska göras vid en hotande katastrof:
2. þa sigin þem opinbarleka þæt i saghin konugin hemelika oc sigin
at i vilin ængum kættara þiæna ælla forraþara oc eg hans syni æn
han vil vil sins faþurs gærningum fylghia oc takin idar siþan en for
man þær a kronunu vægna striþ ørloghar
säg dem då öppet det ni sade konungen hemligt och säg att ni inga
kättare vill tjäna eller förrädare och ej hans son om han vill
fullfölja sin faders gärningar och tag er sedan en ledare som
strider å kronans vägnar
Birgitta autograf B r. 43–47.
Heliga Birgitta har här genom en uppenbarelse gjort sig själv till kristenhetens
språkrör i sin egen strid med sin släkting kung Magnus Eriksson.
Intressant i sammanhanget är också att den lagman i Östergötland, som anses
vara mest trolig som den ursprunglige redigeraren av Östgötalagen (jfr Ståhle &
Holm 1988:113 f.) var morfar till den i Uppland födda Heliga Birgitta. Modern
Ingeborg Bengtsdotter dog när Heliga Birgitta bara var 11 år, och hon flyttade då
till sin moster Katarina Bengtsdotter i Östergötland. Detta innebär att den
svenska som här presenteras har stark koppling till landskapet Östergötland,
även om dialektala aspekter troligen inte har någon större betydelse för
resultaten.
150 University of Vaasa Research Papers
1.1 Syfte
Avsikten med den här uppsatsen är att genom några nedslag i den tidigaste
svenskan, från runsvenska till Östgötalagens och Heliga Birgittas fornsvenska,
undersöka om man kan hitta någon utveckling i sättet att uttrycka strukturella
hierarkier mellan satser inbördes och mellan satser och satsfragment. Det
undersökta materialet faller inom olika textgenrer – runtext, lagtext och
personligt hållen pamflett – vilket innebär att det inte är möjligt att göra alltför
långtgående tolkningar av de skillnader som man kan se mellan de tre texterna. Å
andra sidan är runstenar och lagar i princip det enda man har att tillgå för de
respektive perioderna. För 1300-talstexter finns det naturligtvis mycket mer att
välja bland, t.ex. Magnus Erikssons landslag eller östgötska diplom, men det
finns annat som talar för Birgitta-autografen: De nära släktbanden till
Östgötalagens redaktör samt att språket är talspråksnära och sannolikt i det
närmaste opåverkat av latinets stilideal. Vidare innehåller handskriften ett stort
antal överstrykningar, vilket kan ses som ett starkt indicium på att texten inte är
renskriven.
2 Teoretiska utgångspunkter
Förutom ett antal uppsatser, avhandlingar och handböcker från nordistikens sfär
– t.ex. Höder (2010a, 2010b), Högman (2009), Jörgensen (1987), Rosenkvist
(2004), Collin m.fl. ([1830] 1980), Stroh-Wollin (1995, 2015), Ståhle och Holm
(1988), Wessén (1965) – som naturligtvis är viktiga för den undersökning som
här presenteras, hämtar analysen viktig inspiration från det teoretiska ramverk
som finns inom Systemic Functional Grammar (SFG) (se Halliday &
Matthiessen 2004), eller, på svenska, funktionell grammatik (se Holmberg &
Karlsson 2006 för en svensk introduktion).
Den analysmodell som Halliday och Matthiessen (2004) lanserar – se särskilt
kapitel 7 (s. 373 ff.) – gör det möjligt att beskriva strukturella relationer mellan
satser utan att först avgöra om man har att göra med samordning eller
underordning. Modellen ger oss verktyg att först beskriva vilken typ av
funktionell relation som råder mellan satserna (eller satsfragmenten) innan man
tar ställning till frågan om samordning eller underordning. Där den traditionella
grammatiken utgår från junktorstyp eller ordföljd för att fastställa den
hierarkiska ordningen, blir det här istället möjligt att utgå från de strukturella
relationerna som råder mellan satserna och undersöka vilka formella medel som
användes för att uttrycka dem.
University of Vaasa Research Papers 151
Av utrymmesskäl kommer inte SFG-modellen att beskrivas närmare här. Vidare
ska det noteras att SFG-modellen inte har använts i full utsträckning, så att hela
dess beskrivningspotential har kommit till användning, utan det är bara delar av
den som här har kommit i bruk. De tre begrepp från SFG som här har använts är
utveckling, tillägg och specificering. De används i enlighet med bruket inom
SFG-traditionen, men de är dock här uttagna ur sitt SFG-sammanhang, vilket
skapar vissa svårigheter. Termerna är i sig neutrala i förhållande till satstyp, på
så sätt att såväl en huvudsats som en bisats kan vara instanser av den text-
strukturella relationen utveckling. Däremot förutsätter utveckling alltid ett
tidigare led som ”utvecklas”. I ett komplett SFG-system kommer detta naturligt
till uttryck, men här saknas beteckning för den sats som utvecklas. Jag inför
därför termen primärsats för den sats som utvecklas. Här följer exempel på
bruket av termerna ur mitt material:
3. þæt æru hans lagha forfall. liggær sialuær i sot.
Det är hans laga förfall. [Han] ligger själv i sot.
Här är den första satsen primärsats och den andra utveckling. Vi ser här att
utvecklingen exemplifierar det som anges i primärsatsen. I 3 har vi två huvud-
satser, och då måste satsen som utgör utveckling alltid komma linjärt efter
primärsatsen. Är den däremot en bisats, då kan den som i 4 komma före primär-
satsen. I mitt material är den konstruktionen vanlig just i samband med fråge-
formade konditionalsatser (hädanefter förkortat ffk):
4. uill egh æn þa. þa stæmne þriþia þing.
Vill [denne] fortfarande inte, då må stämma till ett tredje ting.
En typ av utvidgning (sammanfattande begrepp för utveckling, tillägg och
specificering) som fanns på runstenarna var tillägg:
5. : harþi : auk : sikrif : litu : haukua : haili : þaisi : auk : kairþu : buru
: þaisi : aiftiR . nan . buþur : sin :
Harde och Sigrev lät hugga denna häll och gjorde denna bro efter
sin bror Nan.
Primärsatsen är här Harde och Sigrev lät hugga denna häll medan och gjorde
denna bro efter sin bror Nan är tillägg, eftersom den kommer med något nytt
som går utöver det som redan ingår i diskursen.
Utvidgningstypen specificering är den minst vanliga i mitt material. Det är också
ungefär vad man skulle vänta sig, eftersom den till stor del motsvarar vad som är
TSR-adverbial i modernt språk. I 6 är specificeringen understruken:
152 University of Vaasa Research Papers
6. i anduarþen þem i hændar sinum høxta vin ouini suat þe æru
aldrigh mæþ han lifar gozs ælla lif felughe
Ni överlämnade dem i deras värste oväns händer så att de aldrig är
trygga till liv eller gods så länge han lever.
3 Material
Det undersökta materialet är i sig väl undersökt och beskrivet, vilket innebär att
källmaterialet finns publicerat under vetenskapligt säkerställda former, med
rikliga kommentarer till såväl källäge som språkliga former.
Runmaterialet består av samtliga runinskrifter på svenska som finns förtecknade
i Östergötlands runinskrifter (Brate 1911–1918) samt de inskrifter som i
Samnordisk runtextdatabas (1993) är angivna som östgötska. Brate har varit
den huvudsakliga källan, och de där förekommande avbildningarna har också
varit källan till de egna läsningar som gjorts för varje sten. De östgötska run-
stenar som upptäckts eller beskrivits på nytt efter att Östergötlands runinskrifter
gått i tryck har Samnordisk runtextdatabas som källa, tillsammans med de vidare
referenser till artiklar etc. som redovisas där. Runmaterialet består upphavligen
av 172 stenar, varav två stenar på latin har exkluderats, och med hänvisning till
oklarheten kring hur Rökstenen egentligen ska läsas, förefaller det rätt att inte
heller räkna med den. Ytterligare fem stenar (Ög 35, Ög 39, Ög 49, Ög 57 samt Ög
HADS30;13R †M) är med största sannolikhet medeltida. När dessa stenar räk-
nats bort återstår ett runmaterial om totalt 164 stenar som innehåller 1 857 ord.
Östgötalagen representeras i den här undersökningen av Kyrkobalkens fem första
flockar, som tillsammans innehåller 587 ord. För detta ändamål har Collin m.fl.:s
utgåva av Östgötalagen använts. Närmare beskrivning av Östgötalagens text-
historia ges förutom i Collin m.fl. (1980) också i Ståhle och Holm (1988). Huvud-
handskriften bakom Collin m.fl.:s utgåva är Cod. Holm. B 50, som är den enda
fullständiga fornsvenska handskrift av Östgötalagen som har bevarats till våra
dagar.
Heliga Birgitta har efterlämnat två handskrifter (autograf A och autograf B), som
i princip oomtvistat är av hennes egen hand. För den här framställningen har
autograf B – som med sina 825 ord är den något kortare av de två – valts. Den är
undersökt utifrån Högmans reviderade utgåva från 2009.
University of Vaasa Research Papers 153
4 Undersökningen
Resultaten kommer att redovisas på så sätt att vi först ser lite närmare på de tre
textgrupperna var och en för sig, för att sedan betrakta dem alla tre i ett helhets-
perspektiv. Strävan har varit att presentera data för de olika textgrupperna på ett
likartat sätt, för att underlätta jämförelser mellan texterna. Tabellerna skiljer sig
åt på ett sätt; det är inte meningsfullt att ange satstyp för runtexterna, varför
tabell 1 saknar den kolumnen. Enligt mitt sätt att se finns inget i satsstrukturen
på runstenarna som entydigt pekar på en skillnad mellan huvudsats och bisats.
4.1 Runtexterna
Tabell 1 visar vilka olika strukturella nivåer som finns i runtexterna samt vilka
bindeled eller konnektiva strategier som används för att binda samman led på
olika strukturell nivå. Av tabellen framgår att drygt hälften (105 av 164 stenar) av
runmaterialet finns på stenar med bara en sats, och att en stor del av de
återstående stenarna bara har ytterligare satser utan strävan till bindning mellan
dem:
7. aosa : lit : kiara : kumbl : þita : eftiR : auar faþur : (s)in :
kuþan : kuþ : ialbi selu : auars
Åsa lät göra detta kummel efter sin gode far Örjar. Gud hjälpe
Örjars själ. (Ög 154)
8. kuþr * karl * kuli * kat * fim * syni * feal * o * furi * frukn *
treks * asmutr
Gode bonden Gulle fick fem söner. Föll på föret djärve kämpen
Asmund. (Ög 81)
Exempel 7 och 8 visar exempel på asyndetiska satser utan någon bindning genom
anafora pronomen eller liknande. Det ska dock tilläggas att exempel 8 är taget ur
en längre text, som genom helheten får en sammanhängande berättelse, trots att
texten, på ett undantag när, är asyndetisk.
154 University of Vaasa Research Papers
Tabell 1. Bindeled/konnektiv strategi i satshierarkiska strukturer i run-
texter
FALL JUNKTOR ANAFOR ÖVRIGT
ENDAST EN SATS 105 – – –
PRIMÄRSATS 61 – – –
ASYNDETISK SATS
(PÅ SAMMA STEN)
39 – – –
UTVECKLING 26 2 en (+
pron.)
12 eR/es
4 hann
2 saR
1 sa
1 þæiR
4 underförstått pron.
TILLÄGG 12 6 ok
4 en
1 hann 1 underförstått pron.
SPECIFIERING 0 – – –
SUMMA SATSER 243
Undantaget på Ög 81, exempel 9, har en bindningsstruktur där den senare satsen
är en utveckling av primärsatsen och där satserna binds samman av ett
pronomen, iaR (normaliserat eR):
9. * þukir * resti * stin * þansi * eftriR * asur * sin * muþur *
bruþur * sin * iaR * eataþis * austr * i * krikum *
Torgerd reste denna sten efter sin morbror Assur (sena?);
{som/han} dog öster i Grekland. (Ög 81)
Det är brukligt att översätta eR med som, vilket här olyckligen skapar en
föreställning om bisats för en modern läsare. Alla instanser av eR som finns i mitt
material skulle dock lika gärna kunna översättas med han, vilket istället skapar
en lika otvetydig föreställning om huvudsats. Se för övrigt Wessén (1965:55 f.,
255 f.) samt Stroh-Wollin (2015) och där angivna referenser för frågan om eR
som personligt pronomen. Jag menar därför att det i ett runsvenskt perspektiv
inte går att dra slutsatsen att som/han dog öster i Grekland är en relativbisats.
Det framgår av tabell 1 att det annars är just pronomen med anaforisk syftning
som är det vanligaste sättet att binda samman två satser. Här följer ett exempel
med han som sammanbindande led:
10. siksten : let : rasti : stain : þe(n)… : eftiR : ikuar : sun : sin
: han : uarþ : austr : tauþr
Sighsten lät resa denna sten efter sin son Ingvar; han vart död i
öster. (Ög 30)
University of Vaasa Research Papers 155
11. x saþur + risti + ifti + þura + buþur + sin + uar + tauþr
Sätor reste [stenen(supplerat)] efter sin bror Tore; [han
(supplerat)] vart död. (Ög 30)
Exempel 11 visar att även ett utelämnat led kan skapa bindning. För att texten
ska kunna tolkas måste vi förstå rektionen i primärsatsens prepositionsfras som
subjekt för utvecklingen.
Sammanfattningsvis kan vi av tabell 1 utläsa att de östgötska runstenarna inte
innehåller några satser som utgör led i en högre hierarkisk struktur; notera att
textdelarna där binds samman med konjunktioner och med referensbindning,
där den sats som utgör utveckling eller tillägg inleds av ett befintligt eller
underförstått pronomen som har sin antecendent i primärsatsen.
4.2 Östgötalagens kyrkobalk
När vi lämnat de runsvenska texttyperna, kan det vara relevant att tala om
satstyper, och därför har kolumnen satstyp införts fr.o.m. tabell 2. Trots det ska
vi inte förvänta oss att den distinktion huvudsats/bisats som vi idag gör, innebär
att den nutida bisatsens roll i matrissatsens struktur motsvarades av den roll en
underordnad sats hade i fornsvenskan. Exempel 12 visar hur som-satsen –
kursiverad i exempel 12 – får stå fri gentemot ”matrissatsen”, trots att den är
bestämning till ett led i satsen (böndær) och inte till satsen som helhet. Detta står
i skarp kontrast till behandlingen i Wessens och Holmbäcks (1933) nutida
översättning, där bestämningen knyts så hårt till huvudordet, att den inte ens får
vara satsattribut (som relativsats) utan reduceras till prepositionsattribut:
12. gör præstær mæssu fall a þöm dagh sum
forhælghuþ ær firi. þa ær han sakær at þrim
markum.
Gör prästen mässfall på en dag,
då förhelg går förut, då är han
saker till tre marker.
þöm aghu böndær taka sum i þerre sokn æru.
utan han uiti lagha forfall sin:
þæt æru hans lagha forfall. ligger sialuær i sot.
ælla far af biskupe sinum buþ
– dem skola bönderna i socknen
taga – om han ej visar laga
förfall.
Detta är hans laga förfall: han
ligger själv sjuk eller är kallad av
sin biskop.
Östgötalagen, Kyrkobalken, flock 2.
Lägg även märke till lagtextens interpunktion. Konventionen är att dess punkt (.)
motsvaras av dagens komma (,), medan dess kolon (:) idag motsvaras av punkt
(.) (se vidare Collin & Schlyter 1980:III). Vi noterar då att alla satser i lagen utom
sum-satserna är utmärkta med skiljetecken.
156 University of Vaasa Research Papers
Tabell 2 förtecknar förutom 81 fullvärdiga satser även 27 ”satsliknande uttryck”.
Bland de sistnämnda finns 19 nominalfraser vars kategorisering som ”sats-
liknande uttryck” bl.a. motiveras av interpunktionen. Eftersom de konsekvent är
avgränsade med textens punkt (vårt komma), samtidigt som sum-satserna inte
avgränsas, menar jag att det finns anledning att tro att lagens redaktör ser på
dem som i det närmaste satsvärdiga. Ett exempel på en sådan fras – och själv
[vara] den trettonde – har vi i exempel 13:
13. Siþan skal biskupe buþ fa: han skal i sokn koma mæþ mannum
tolf. ok sialuær han þrættande:
Sedan ska biskopen få bud. Han ska komma till socknen med tolv
män i följe, och själv [vara] den trettonde.
Östgötalagen, Kyrkobalken, flock 2.
För att dröja sig kvar i kolumnen satstyp kan det vara intressant att konstatera
att huvudsatserna är drygt dubbelt så många som de som klassats som bisatser
(57 huvudsats mot 28 bisats). Vi kan vidare notera att satser av typen ffk – se
exempel 4 ovan – börjar dyka upp, och de binds samman med sin primärsats
med hjälp av subjunktionen þa, som i Östgötalagen blivit den näst vanligaste
junktoren. Vanligast är fortfarande ok, som var en av två lika vanliga
konjunktioner under runsvensk tid.
Kvar sedan runsvensk tid finns också sättet att skapa bindning mellan satser med
hjälp av anafora pronomen. Det har dock blivit betydligt mindre vanligt att
använda den strategin. Å andra sidan kan man notera en begynnande tendens att
använda pronomen som subjunktioner. Jämför här två sätt att använda þöm
(dem):
14. a) þa ær han sakær at þrim markum. þöm aghu böndær taka (þöm
använt som ”vanligt” pronomen)
Östgötalagen, Kyrkobalken, flock 5.
då är han skyldig att böta tre mark, dem ska bönderna ha
b) /…/ utan allum sæmi a. þöm i sokn aghu. (korrelatet till þöm är
allum; som är den enda möjliga översättningen till modern
svenska)
Östgötalagen, Kyrkobalken, flock 4.
/…/ om inte alla, som har del i socknen, kommer överens om det,
Behandlingen av þöm aktualiserar frågan om vad som ska definieras som
junktorer i tabellerna. För runsvenskans del var den frågan enkel. De enda
junktorer som användes där – ok och en (och, men) – har nusvenska motsvarig-
heter och bruket av dem motsvarar i stort sett nusvenskans. I det fornsvenska
materialet har jag valt att för det första inte redovisa någon skillnad mellan
University of Vaasa Research Papers 157
konjunktion och subjunktion, och för det andra att helt utgå från funktionen. Om
ett ord används som junktor (dvs. konjunktion eller subjunktion) redovisas det
som sådan (jfr 14 ovan), oavsett andra synpunkter på ordets ordklasstillhörighet.
Tabell 2. Bindeled/konnektiv strategi i satshierarkiska strukturer i
Östgötalagens kyrkobalk
FALL JUNKTOR ANAFOR ÖVRIGT SATSTYP
PRIMÄRSATS 28 13 þa
1 siþan
2 þæt – 28 huvudsatser
UTVECKLING 34 6 sum
4 huat
4 þa (alla
hs)
2 vtan
1 þöm
1 alla þa
1 þæt
(hs)
1 þöm
(hs)
7 ffk
6 asyndes
(4 hs)
1 oblik
10 huvudsatser
22 bisatser
1 annex
1 ledförkortn.
TILLÄGG 39 24 ok
5 ælla
2 þa
1 antuiggia
… ælla
– 2 asyndes
1 ok+ffk
14 huvudsatser
1 bisats
5 ledförkortn.
1 inf.fras
18 självst. nom
SPECIFIERING 7 2 sum
ok
siþan
ær
– 1 mæþ
1 a
5 bisatser
1 självst. nom
1 prep.fras
SUMMA
SATSER
108 varav 81 fullständiga satser + 27 ofullständiga
satsliknande uttryck
I såväl Östgötalagen som Birgitta-autografen finns exempel på bindning mellan
led som genom sin kasusböjning visar att de har en gemensam roll gentemot den
överordnade satsen (jfr 14 b ovan). Ett liknande exempel finns i 15 nedan, där ett
led (kursiverat) genom interpunktion har pekats ut som självständigt, samtidigt
som det genom kasusböjningen (oblik/dativ) binds till det led som det
bestämmer (understruket).
15. ok skruþ allan þæn sum hialpa skal mæþ manne i hem ok ur heme.
baþe kuikum ok döþum:
och den skrud, som ska brukas mannen till hjälp, då han kommer i
världen eller går ur världen, både för levande och döda.
Östgötalagen, Kyrkobalken, flock 1.
Detta oblika satsled förefaller mest likna det som SAG (1999) kallar annex (jfr
SAG IV:456), och om vi jämför med Wessens och Holmbäcks annars utmärkta
översättning, ser vi hur svårt det är att i modern svenska hantera informations-
flödet på ett lika elegant sätt som Östgötalagen gör.
158 University of Vaasa Research Papers
4.3 Birgitta-autograf B
I beskrivningen av Östgötalagen kom interpunktionen att få stor betydelse för
tolkningen av satsernas hierarkiska struktur. Birgitta-autograf B har inga
skiljetecken i sin handskrift. Autograf A, som inte har studerats här, har lodstreck
som avgränsar fraser och satser omväxlande. Bruket av lodstreck i autograf A för
tankarna till vad som vore naturlig frasering vid högläsning. Som tidigare nämnts
ovan innehåller autograf B flera överstrykningar och dessutom tillägg i
marginalen och mellan raderna. Detta kan man se som ett starkt indicium på att
texten inte är renskriven, utan att den är en avspegling av en pågående skriv-
process.
University of Vaasa Research Papers 159
Tabell 3. Bindeled/konnektiv strategi i satshierarkiska strukturer i
Birgitta-autograf B
FALL JUNKTOR ANAFOR ÖVRIGT SATSTYP
PRIMÄRSATS 32 7 da/þa
æn
þylar (dess
hellre)
þyt (ty
/att/)
– asyndes
varav
13 pron.
2 adv.
4 imp.
32 huvud-
satser
UTVECKLING 61 7 at, 2
huat, sua,
suat, sut,
sua at
3 sum, 2
þa (sam-
ordn.)
2 vtan,
þæn, 5 þæt
3 þær
3 þot
2 þy (s-
ordn. + u-
ordn)
þyt
til þæs
– 6 ffk
2 ackusativ
2 ”relativ-
sats” utan
som
huat (interr.
pron.)
51 bisatser
5 huvud-
satser
2 rel. utan
som
2 inf.fraser
adv.fras
TILLÄGG 29 18 oc
en
ælla oc
æt (=att)
vtan
– annat
þriþar
fiærþa
2 asyndes
(med indef.
pron.)
14
huvudsatser
(varav 2
imp.)
10 bisatser
4 inf.fras
prep.fras
SPECIFIERING 15 2 fyr æn, 2
æn, for
furst,
huat,
mæþ,
æpte, þa,
þær, vtan,
sua sum
– 11 bisatser
satsförkort-
ning
rel. utan som
inf.fras
adv.fras
SUMMA
SATSER
137 varav 126 fullständiga satser + 11 satsliknande
uttryck
Vid en jämförelse mellan tabell 2 och 3 ser vi att några av de mest uppenbara
olikheterna mellan Östgötalagen och Birgitta-autografen är att anaforiska prono-
men inte längre är en textbindningsstrategi i Birgitta-autografen; vi ser också att
mängden av och variationen mellan junktorer har ökat samt att förhållandet
160 University of Vaasa Research Papers
mellan det som kan klassas som huvudsatser och bisatser har förändrats. I
Birgitta-autografen är bisatserna ca 40 % fler än huvudsatserna.
Utvecklingen av subjunktioner ur vanliga pronomen kan illustreras med hur þæt
har kommit att användas:
16. a) kan sua vara þæt þe vilia eg lyþa (r. 42)
[Det] kan så vara, att de ej vill lyda,
b) þa sigin þem opinbarleka þæt i saghin konungi hemelika (r. 43–
44)
säg dem då öppet, vad [alt. det (som)] ni sa till kungen i hemlighet
c) þæt han vili vart land atar vinna (r. 37)
att han må vilja vårt land åter vinna
d) vi hafum nokot þæt sigia þæt idra siæl varþa (r. 25)
vi har något att säga [Er], som gäller er själ
Exemplen visar att þæt utvecklas från att vara ett vanligt pronomen – i 16 b är
det fortfarande möjligt att tolka þæt som ett pronomen som allmänt syftar på
något som diskuterats tidigare – till att fungera som ett vanligt bisatsinledande
att – som i 16 a och c. I 16 d tycks þæt till och med få rollen av infinitivmärke: þæt
sigia – att säga. På samma sätt som þæt har utvecklats, utvecklades dess
dativform þy redan på runsvensk tid – jfr Hellquist (1939:1254) – till att få funk-
tionen som junktor och adverb.
17. a) iac biþar idar at i maghin arfuda at rikit finge þæn kunung þy
matte hiælpa til guþleka gærniga oc høfiska siþuanno (r. 16–17)
jag ber er, att ni må arbeta för, att riket finge den kung, som skulle
förmå att hjälpa [det/riket] till Gudi behagliga gärningar och till
höviska sedvänjor.
b) þy i ælskin me[r] men en gud ælla idra egna siæl ælla idra egna
husfru (r. 28–29)
ty [därför att] ni älskar män mer än Gud, eller er egen själ, eller er
egen hustru.
I exempel 17 a är det uppenbart att þy får en subjunktionsfunktion, men i 17 b
leder ty till en tolkning av den följande satsen som huvudsats, medan därför att
leder till att den tolkas som bisats. Med tanke på att propositionen är starkt
hävdad, menar jag dock att det är ganska självklart att välja läsningen med ty,
vilket gör satsen till huvudsats i ett nusvenskt perspektiv.
University of Vaasa Research Papers 161
Birgitta-autografen har också som enda text i mitt material subjunktionslösa
relativsatser. I exempel 18 a och b följer relativsatsen direkt på det nominala led
som den är bestämning till:
18. a) en af þem ær þæn konungin lyde þa han var værælslikar (r. 11)
en av dem är den, som kungen lydde, då han var världslig.
b) ær þæt min sun hafar valt þa varþar han fulkumnaþar (r. 47)
är det [den], som min son har valt, då varder han fullkomnad
c) hafin þæta raþ hemelikt i fyre iac nu sigar (iac nu sigar i
marginalen, r. 22)
håll detta råd, som jag nu säger, hemligt, ni fyra
Det är emellertid svårt att säga var relativsatsen egentligen hör hemma i 18 c,
eftersom den är tillagd i marginalen. Ståhle (1968:138) har till och med placerat
den i en annan sats än den har placerats här och hos Högman (2009:80). På den
här platsen står den dock som närmast sin faktiska placering, och enligt min
mening är den här platsen bättre, även med hänsyn till textflödet.
Slutligen får den topikaliserade kluvna satsförkortningen (att pro hemlighålla
det så som en bikt) i exempel 19 illustrera den medvetenhet med vilken Birgitta-
autografen är strukturerad:
19. oc sua sum skriptama[l] biþiu[m] vi id[ar] þæt lena (r. 25–26)
Och så som en bikt ber vi er att det hemlighålla
Genom att fokusera jämförelsen med bikten, kommer vikten av diskretionen
betonas; att det sedan kräver en avancerad grammatisk konstruktion tycks inte
vara något hinder.
4.4 Korta jämförande iakttagelser
I de föregående tre avsnitten har de olika texternas sätt att strukturera bindning
mellan och inom textnivåer beskrivits, dels i löpande text, dels i tabellform. För
att göra det möjligt att lättare jämföra de siffror som tabellerna innehåller
sammanställs här resultaten från tabell 1–3 i tabell 4. Tabell 4 innehåller också
några beräkningar som underlättar jämförelse mellan de olika stora text-
massorna.
162 University of Vaasa Research Papers
Tabell 4. Statistisk översikt över resultaten i tabell 1–3
RUNTEXTER ÖSTGÖTALAGEN BIRGITTA-
AUTOGRAF B
ANTAL ORD 1 857 587 825
ANTAL SATSER
(INKL. FRASER,
SATSFRAGMENT)
243 108 137
ANTAL SATSER (EXKL.
FRAS)
243 85 123
ANTAL SATSER (EXKL.
FRAS) / 100 ORD
13,1 14,5 14,9
HUVUDSATSER 243 57 51
HUVUDSATSER / 100
ORD
13,1 9,7 6,2
BISATSER – 28 72
BISATSER / 100 ORD – 4,8 8,7
JUNKTORER, ƶ TYPER 2 11 24
JUNKTORER, ƶ TYPER
/ 100 ORD
0,1 1,9 2,9
JUNKTORER, ƶ ANTAL 12 69 77
JUNKTORER, ƶ ANTAL
/ 100 ORD
0,6 11,8 9,3
ANAFORER, ƶ TYPER 6 3 0
ANAFORER, ƶ TYPER /
100 ORD
0,3 0,5 –
ANAFORER, ƶ ANTAL 21 4 0
ANAFORER, ƶ ANTAL /
100 ORD
1,1 0,7 –
Vi ser här att antalet satser per etthundra ord är ungefär konstant, vilket
paradoxalt nog visar att huvudsatserna blir längre, om bisatserna är inbäddade i
huvudsatserna: Om vi har en huvudsats som är 10 ord lång får den måttet 10
satser/100 ord, men om vi har en huvudsats med två bisatser som är 30 ord lång
får den (3 satser/30 ord) också måttet 10 satser/100 ord. Därför är det mer
intressant att jämföra antalet huvudsatser per hundra ord. Vi ser då att antalet
satser per hundra ord sjunker, dvs. att satserna blir längre. Vi kan också notera
att bisatsernas frekvens ökar från att vara ca 50 procent av huvudsatsernas i
Östgötalagen till att vara ca 140 procent av huvudsatsernas i Birgitta-autografen.
Med en stigande frekvens av bisatser ökar också behovet av sammanbindande
led. Huvudsatser kan samordnas asyndetiskt, men bisatser kräver normalt något
bindeled eller annan sammanbindande strategi, som t.ex. i de framförställda
frågeformade konditionalsatserna; sådana satser fanns representerade såväl i
Östgötalagen som i Birgitta-autografen. De enda exempel på bisatsfogning utan
bindeled eller annan bindestrategi som fanns i mitt material var de tre
University of Vaasa Research Papers 163
relativsatserna som nämnts ovan i exempel 18. Samtidigt som behovet av
bindeled ökar, så minskar bruket av anaforer. I Östgötalagen finns några få
exempel med anaforisk bindning (se tabell 2), men i Birgitta-autografen inga.
Anaforisk bindning fungerar också bara mellan huvudsatser; när samma
pronomen som används för anaforisk bindning mellan två huvudsatser istället
används för att binda mellan huvudsats och bisats, så kommer det – åtminstone
ur ett nusvenskt perspektiv – att tolkas som en bisatsinledare. Användningen av
þöm i exempel 14 ger ett pregnant exempel på detta fenomen. Tabell 4 visar
tydligt att variationen, mängden junktorer ökar betydligt från runtexternas enda
ok och en till alla 24 i Birgitta-autografen.
5 Diskussion och slutsatser
Syftet med den här uppsatsen var att undersöka om man kan hitta någon
utveckling i sättet att uttrycka strukturella hierarkier mellan satser. Det kan man
nog göra. Vi har här sett hur utvecklingen gått från att man i runtexterna
använder få junktorer, till att man gradvis använder fler i Östgötalagen och ännu
fler i Birgitta-autografen. Strategin att använda anaforiska pronomen för
textbindning minskar å andra sidan från runtexterna till Östgötalagen, för att
slutligen försvinna helt i Birgitta-autografen. Som ovan har beskrivits kan
pronomen inte gärna tolkas som pronomen om de används för att binda mellan
bisats och huvudsats. Det innebär att ett och samma pronomen – t.ex. þöm i
exempel 14 – kommer att tolkas som en anaforisk pronominell bindning om det
binder mellan huvudsatser, men som en subjunktion om det binder mellan bisats
och huvudsats.
En annan förändring mellan texterna är, att det enligt min mening inte är
meningsfullt att använda distinktionen huvudsats/bisats i runtexterna. I
Östgötalagen kan man däremot ana att redaktören har en idé om relativa bisatser
som del av huvudsatsen, eftersom denne i sin mycket konsekventa interpunktion
inte sätter ut skiljetecken vid relativa bisatser, medan andra satser som vi nog
skulle betrakta som bisatser markeras. Jfr exempel 20:
20. biskupær a en af taka slikan sum han uill. præst ok egh pæpplingh.
utan allum sæmi a.
biskopen har att välja en av [dem] sådan som han vill, en
prästvigd och inte en prästkandidat, om inte alla [i socknen]
kommer överens [om det]
Östgötalagen, Kyrkobalken, flock 4.
I tabell 4 har vi också kunnat se att andelen bisatser fortsätter öka från att
motsvara ca 50 procent av andelen huvudsatser i Östgötalagen till att motsvara
164 University of Vaasa Research Papers
140 procent av andelen huvudsatser i Birgitta-autografen. I Birgitta-autografen
blir satsstrukturen stundtals också ganska komplicerad, vilket vi kan se i exempel
21:
21. {hafþe þu vitit {at konungi ville eg lyþa}} da hafþe þu ge egi urit
varit sua væl viliugh honum alt {æpte þy þu hørþe} at sigha
{hade du vetat {att kungen ej ville lyda}} då hade du inte varit så
beredvillig att säga honom allt {av det du fått höra}
Satsen inleds med en frågeformad konditionalsats, därefter kommer huvud-
satsens kärna som splittras av æpte þy þu hørþe som tydligen behöver vara
placerat intill sitt huvudord. Därmed splittras även infinitivfrasen att säga
honom allt.
Sammanfattningsvis kan man nog säga att det går att se en förändring över de
undersökta texterna:
x Det blir alltmer relevant att göra distinktionen huvudsats/bisats.
x Användningen av anaforiska pronomen för textbindning minskar för att
slutligen försvinna.
x Samma pronomen som tidigare användes för anaforisk bindning,
kommer senare att användas som junktorer.
x Användningen av junktorer ökar; särskilt gäller det subjunktioner.
x Variationen bland junktorer ökar, i synnerhet bland subjunktionerna.
I enlighet med vad som noterades i föreliggande arbetes inledning, är det dock
svårt att generalisera dessa rön. De undersökta texterna skiljer inte bara åt med
avseende på när de är skrivna utan också med avseende på hur de är skrivna,
dvs. i så måtto att de möjligen är skrivna som medlemmar av olika genrer. Såväl
litteraturvetare som nordister räknar runtexter och medeltida lagtexter som
medlemmar av distinkta genrer. Det förefaller därmed naturligt att säga att
framtida undersökningar inom detta problemkomplex bör sträva efter att hitta
texter som gör det möjligt att hålla faktorn genre i högre grad konstant.
University of Vaasa Research Papers 165
Litteratur
Brate, Erik 1911–1918. Sveriges runinskrifter. Bd 2, Östergötlands runinskrifter.
Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets akademien.
Collin, Hans Samuel, Carl Johan Schlyter & Gösta Holm 1830/1980. Östgöta-
lagen. Facsimile edition with addendum by the main part of Emil Olson,
Östgötalagens 1300-talsfragment and Carl Ivar Ståhle, De Liedgrenska
fragmenten av Östgötalagens C-text. Lund: Ekstrand.
Halliday, M. A. K. & Christian M. I. M. Matthiessen 2004. An introduction to
functional grammar. London: Arnold.
Hellquist, Elof 1939/1980. Svensk etymologisk ordbok. Ny omarbetad och
utvidgad uppl. Lund: Gleerup.
Holmberg, Per & Anna-Malin Karlsson 2006. Grammatik med betydelse: en
introduktion till funktionell grammatik. Uppsala: Hallgren & Fallgren.
Höder, Steffen 2010a. Ohne Punkt und Komma. Was ist Subordination im
Altschwedischen? Sprachwissenschaft 35. S. 311–335.
Höder, Steffen 2010b. Sprachausbau im Sprachkontakt. Syntaktischer Wandel
im Altschwedischen. Heidelberg: Universitätsverlag Winter.
Högman, Bertil (utg.) & Heliga Birgitta [Birgersdotter] 2009. Heliga Birgittas
originaltexter. Uppsala: Svenska fornskriftsällskapet.
Jörgensen, Nils 1987. Studier över syntax och textstruktur i nordiska
medeltidslagar. Uppsala: Svenska fornskriftsällskapet.
Rosenkvist, Henrik 2004. The emergence of conditional subordinators in
Swedish ࣓ a study in grammaticalization. Lund: Lund University.
SAG = Svenska Akademiens grammatik 1999. Författad av Ulf Teleman, Erik
Andersson & Staffan Hellberg. Stockholm: Svenska Akademien.
Samnordisk runtextdatabas 1993. Uppsala: Uppsala universitet. Tillgänglig:
http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm.
Stroh-Wollin, Ulla 1995. Varför säger vi som? Om inbrytningen av runsvenskt
sum i funktionen som relativpartikel. Språk och stil 4. S. 99–131.
Stroh-Wollin, Ulla 2015. Han and hon – Anaphoric pronouns in Early
Scandinavia. I: Martin Hilpert, Jan-Ola Östman, Christine Mertzlufft, Michael
Riessler & Janet Duke (red.). New Trends in Nordic and General Linguistics.
Berlin/Munich/Boston: De Gruyter. S. 162–180.
Ståhle, Carl Ivar & Gösta Holm 1988. Studier över Östgötalagen. Uppsala:
Svenska fornskriftsällskapet.
Wessén, Elias 1965. Svensk språkhistoria III. Grundlinjer till en historisk
syntax. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
LATINISMER OCH ANTIKEN I SVENSKA 1700-TALSTEXTER
Mikko Kauko
In this paper I present a case study as a part of a project in which I study the influence of
Latin and Roman literature on selected Swedish texts from different centuries. Latin and
Roman literature had a prominent role in all education in Sweden in the late 18th century.
In this paper, I discuss the influence of Latin and Roman literature on selected texts by
Chydenius, Oxenstjerna and Leopold from the late 18th century. The texts represent
different genres but are from the same period. Latin influence on literary Swedish and
code-switching between Swedish and Latin are typical of the texts I have selected. I first
discuss the role of Latin in Sweden in general. Then I present examples of morphological,
syntactic, stylistic and rhetorical Latinisms. I also discuss how Roman literature is
referred to and why. Finally, I compare the texts from the 18th century with medieval
texts. I show that both continuity and discontinuity occur. There are also differences that
depend on individual preferences or different genres. The use of Latinisms relates to the
identity of the author and also to the identity of the reader. To exhibit one’s learning is a
crucial function of Latinisms.
1 Inledning
Latinet och den romerska litteraturen hade en central betydelse för den
europeiska kulturen under medeltiden och den tidigmoderna tiden. Det latinska
inflytandet på svenska texter var starkt från den fornsvenska tiden ända fram till
1800-talet. I Kauko (2015) har jag behandlat det latinska språkets och den
romerska litteraturens roll i Jöns Buddes skrifter från senare hälften av 1400-
talet. Jag undersöker det latinska inflytandet på den litterära svenskan från
1300-talet till ca 1800 i en serie fallstudier av texter från olika tider inom ett
större projekt som denna artikel utgör en del av. I denna artikel diskuterar jag
latinismer och hänvisningar till den klassiska antiken i texter från slutet av 1700-
talet. Texterna är skrivna av tre olika författare och representerar olika genrer,
men texterna är samtida med varandra. En av författarna, Chydenius, är från det
nuvarande Finland, de två övriga, Oxenstjerna och Leopold, från det nuvarande
Sverige.
I kapitel 2 redogör jag för materialet och metoden för undersökningen. I kapitel 3
behandlar jag latinets roll i lärda kretsar i Finland och i Sverige i slutet av 1700-
talet. I kapitel 4 diskuterar jag hur det latinska inflytandet syns i texterna. I
University of Vaasa Research Papers 167
kapitel 5 behandlar jag hänvisningar till den klassiska grekisk-romerska antiken,
i synnerhet den romerska litteraturen. Jag jämför 1700-talsmaterialet med
medeltida texter i kapitel 6 och diskuterar kontinuitet och diskontinuitet mellan
materialen. Jag avslutar artikeln med en kort sammanfattning.
2 Material och metod
I denna artikel presenterar jag en fallstudie som metodologiskt sett innebär en
kvalitativ närläsning av valda texter. Både språkliga och innehållsliga detaljer
diskuteras och närläsningen representerar filologi (jfr Lönnroth 2016, Kauko
2016:186 f.). Materialet för fallstudien utgörs av texter skrivna av Chydenius,
Oxenstjerna och Leopold. Undersökningen innebär närläsning av sammanlagt
1 312 sidor text.
Anders Chydenius (17291803) var kyrkoherde i Gamlakarleby och en vittert
intresserad upplysningstänkare med kontakter till mösspartiet. Han var intresse-
rad av näringsfrihet, tryckfrihet, trosfrihet och rättigheter för tjänstehjonen
(Wrede 1999:96, 146, 152 f.). Hans produktion representeras i denna under-
sökning av hans verk Homiletiska försök IV som är tryckt i Uppsala 1782. Jag har
använt originalupplagan som omfattar 449 sidor.
Johan Gabriel Oxenstjerna (17501818) var född i Södermanland, bedrev studier
vid Uppsala universitet och dog i Stockholm. Han var greve och ledamot av
Svenska Akademien. Oxenstjernas poesi tog intryck av de romerska klassikerna
och hans stil har kallats pseudoklassicistik (Olsson m.fl. 2009:132 f.). Av
Oxenstjernas produktion har jag emellertid valt prosaiska verk, närmast tal från
åren 17801808 som ingår i tredje delen av den äldsta upplagan av Oxenstjernas
samlade skrifter som gavs ut medan han ännu levde. Bandet omfattar 384 sidor.
Carl Gustaf Leopold (17561829) bedrev estetiska och filosofiska studier i
Uppsala och Greifswald. Hans kulturella kontext var upplysningen och den
franska klassicismen men bland de texter som han skrev fanns bl.a. lärodikter
och satirer (Alving & Hasselberg 1965:101), alltså genrer med rötter i antiken. Av
hans produktion har jag excerperat tredje bandet av den äldsta upplagan av hans
samlade skrifter som gavs ut medan Leopold ännu levde. Bandet innehåller
skådespel, dikter och ”afhandlingar rörande vitterheten, filosofien och samhället”
(Leopold 1802:225) och omfattar 479 sidor.
168 University of Vaasa Research Papers
3 Latinets ställning
Under senare delen av 1700-talet var latinet en central del av universitetsstudier i
Sverige och i Finland. Till exempel vid Åbo akademi spelade det klassiska latinet
en central roll. Professorerna i vältalighet (latin) Henrik Hassel (17001776,
professor 1728–1776; Autio 2000:840) och Henrik Gabriel Porthan (17391804,
professor 17771804; Autio 2000:855) ansåg det vara centralt att studenterna
lärde sig använda det klassiska latinet flytande med Cicero som förebild (Kinnari
2015:270). Även prästens predikan hade ofta Ciceros retorik som förebild,
eftersom den hade en viktig roll i universitetsstudierna (Kinnari 2015:275).
Prästen kunde i predikan citera Bibeln, kyrkofäder och hedniska författare från
antiken (Kinnari 2015:285). Dissertationer skrevs på latin. Man fick använda
grekiska eller hebreiska i stället men denna möjlighet utnyttjades nästan aldrig
(Laine & Laine 1997:19). År 1752 blev det tillåtet vid Åbo akademi att skriva
dissertationer även på svenska, men det var möjligt bara i vissa, närmast
naturvetenskapliga ämnen (Laine & Laine 1997:19). År 1852 blev det tillåtet vid
Helsingfors universitet att använda svenska språket i dissertationer oberoende av
ämnet och svenskan började dominera under samma årtionde (Karlsson
1998:33). Dissertationerna var i regel författade av professorer och den som
disputerade fick bara försvara dem på latin (Kinnari 2013:38). I Sverige var 92 %
av dissertationerna från perioden 16001855 på latin, men det blev vanligare att
skriva dissertationer på svenska på 1850-talet, först i praktiska ämnen som
ekonomi (Johansson 2016:129).
Latinet hade en central ställning också i alla skolor (Laine & Laine 1997:19). Ett
citat från Topelius (1922:36) illustrerar den dominans latinet hade i skolorna ca
år 1830: ”Latin var summan av skolans undervisning och detta språk lärde vi
grundligt […]. Även teologin samt grekiska och hebreiska grammatikan
inhämtades ur latinska läroböcker. […] Allt annat betraktades i skolan nästan
som bisak.” I läsordningen ingick under Topelius’ skoltid tolv timmar latin per
vecka och därtill sex timmar grekiska och två timmar hebreiska. Läroböcker i
teologi, hebreiska och grekiska var på latin och tryckta på 1700-talet eller 1600-
talet (Vasenius 1912:309, 311). Latinet var sålunda en självklar del av all
utbildning och skolsystemet förblev länge oförändrat.
4 Det latinska inflytandet
1700-talstexterna är genomsyrade av latinskt inflytande på olika språkliga nivåer.
Latinet har påverkat ordböjningen och syntaxen. Stilistiska och retoriska
fenomen har ofta förebilder i latinet. Enstaka latinska ord förekommer ibland i
University of Vaasa Research Papers 169
de svenska texterna. Med latinismer avser jag här formuleringar på svenska som
är påverkade av latinet eller har förebilder i latinet. Med kodväxling avser jag att
man inom en svensk text ställvis byter till latin. Latinismer och kodväxling är
alltså inte synonymer med varandra, men i vissa fall är gränsen dem emellan
oklar (ordböjningen nedan). Kodväxling är ett sätt att skapa en gemensam
identitet eller att visa solidaritet och grupptillhörighet – man kan å andra sidan
också ta avstånd från andra grupper och markera det språkligt (Adams 2003:318,
Henricson 2015:129, Rissanen 2015a:178 f., Johansson 2016:128). Kodväxling är
också ett sätt att ge texten auktoritet (Skaffari & Mäkilähde 2014:266).
Latinismerna kan fylla samma funktioner. De användes ofta medvetet och det är
sannolikt att även läsarna var medvetna om dem.
Jag inleder med ordböjningen. Hos Chydenius får främmande namn i regel
latinska böjningsändelser: af den Heliga Apostolen Paulo (Chydenius 1782:25,
ablativ), Uriae hustru (Chydenius 1782:27, genitiv), genom Propheten
Jeremiam (Chydenius 1782:33, ackusativ). Latinska ändelser förekommer i
olika kasus som framgår av exemplen. Det finns också belägg på ändelser som är
främmande även för latinet, t.ex. genom Mosen (Chydenius 1782:123, grekisk
ackusativ). Även andra än antika och bibliska namn kan få latinska ändelser
enligt konventionen i tidens latinska texter, t.ex. Lutheri ord (Chydenius
1782:236). Ställvis får även vissa lånord latinska böjningsändelser: i Evangelio
(Chydenius 1782:381). Latinska böjningsändelser kan beläggas också hos
Leopold och Oxenstjerna men bara i genitiv: Plinii berättelse (Leopold
1802:354), Gymnasii Bibliotek (Oxenstjerna 1808:301). I genitiv är latinska
ändelser vanliga hos alla tre författare, men Chydenius skiljer sig från de två
andra genom att använda latinska ändelser även i andra kasus. Det kan
sammanhänga med att Chydenius är något äldre än Oxenstjerna och Leopold
men hellre med att Chydenius’ texter är teologiska, vilket innebär att skillnaden
närmast är genrebetingad eller stilistisk. I stelnade uttryck förekommer latinska
genitivändelser fortfarande, t.ex. Kristi himmelsfärdsdag (SAG 2:148). Att
Chydenius använder latinska ändelser även i andra kasus än genitiv har en
parallell däri att böjningen även annars är relativt arkaisk hos honom.
Dativformer förekommer ofta, t.ex. En Christen vet, at det är hans skyldighet at
vara androm en eftersyn i goda gärningar (Chydenius 1782:168), Gudi
behagelig (Chydenius 1782:250). Detta hör till den religiösa och bibliska stilen
men får stöd också från latinet. Att namn får främmande kasusändelser är ett
välbelagt fenomen även annanstans och en speciell typ av kodväxling. Till
exempel i latinska texter får namn ofta grekiska ändelser, vilket sammanhänger
med namnbärarens grekiska identitet, grekiskans höga prestige hos romarna och
viljan att uttrycka det exotiska (Adams 2003:369–372). Alla dessa funktioner är
170 University of Vaasa Research Papers
aktuella också i svenska 1700-talstexter. Skribentens och den antagna läsarens
identitet spelar också en roll.
Försöken att bevara tregenussystemet kan också ha stöd i latinet (och i tyskan).
Detta illustreras med det följande exemplet, där syntaxen även annars är i hög
grad påverkad av latinet. I latinet intar vero ’men’, autem ’emellertid’ och enim
’ty, nämligen’ andra rummet i satsen (Sjöstrand 1960:421–423) enligt
Wackernagels lag (Ringe 2008 [2006]:64). Placeringen av ordet emedlertid i
exemplet nedan följer detta mönster. Hela exemplet påminner om den latinska
periodbyggnaden (Sjöstrand 1960:437).
Örlogsflottan emedlertid, under Hertig CARLS befäl, återkommen från
sin kryssning vid Kögebugt, der hon fåfängt afbidat en Rysk eskaders
utgång, som sedan förra året hvilat i Köpenhamn, mötte vid Åland den
flotta, som från Cronstadt var utgången att i Sundet förenas med den
förra. Angripen af den Svenska och mot sin vilja tvungen att träffa,
igenkände hon åter Hoglands anförare och föresåg sitt nederlag. Tolf
skepp, af vinden fördröjde, voro från henne redan afskurne: ett
genombrott, af samma vind gynnadt, feltes allenast att för evigt skilja dem
från hennes afbrutna ordning (Oxenstjerna 1808:111).
Konstruktionen accusativus cum infinitivo (jag ser honom komma i stället för
jag ser att han kommer) har även inhemska rötter (Wessén 1965:338345), men
den har påverkats starkt av latinet för vilket denna konstruktion är typisk.
Konstruktionen är vanlig i svenska 1700-talstexter: Jag tillstår mig vara långt
skild från deras mening (Leopold 1802:283).
Konjunktiv används mycket och ställvis under inflytande från latin (och tyska),
t.ex. De sporde den blindas Föräldrar, om han vore deras Son, och om hans
ögon verkeligen hade blifvit öpnade? (Chydenius 1782:61).
Så kallade korresponderande konjunktioner (Sjöstrand 1960:422) förekommer
ofta i 1700-talstexterna och förebilden ligger i lat. non solum – sed etiam ’inte
blott – utan även’. Flera varianter av uttrycket förekommer vid sidan av
varandra, t.ex. ej allenast – utan ock, icke allenast – utan äfven, icke allenast –
utan ock, ej allenast – utan äfven, icke allenast – utan, icke blott – utan, ej
allenast – men äfven, ej allena – utan äfven, icke blott – men äfven. Olika
författare favoriserar olika varianter, men även samma författare använder sig av
flera varianter för omväxlingens skull, eftersom uttrycket är frekvent. I det
följande exemplet ser man varianten ej allenast – utan ock:
University of Vaasa Research Papers 171
Det dåraktiga snack och otuktiga skämt, som så mycket brukas i vår tid är
et grufveligit förgift för själen, det flyter utur en stinkande källa, utur et
orent och besmittadt hjerta, och liknar en eld, som då den utspys, itänder
ej allenast dens begär, som utspyr det, i en häftigare låga, utan ock alla
deras som höra det (Chydenius 1782:37).
Retoriska figurer används i latinet för att göra framställningen livligare,
färgrikare och eftertryckligare (Synnerberg 1888:69, Sjöstrand 1960:439). Också
i svenska 1700-talstexter används olika figurer som har förebilder i latinet. Ett
exempel på figurerna är anafor som innebär upprepning av samma ord i början
av två eller flera på varandra följande satser (Synnerberg 1888:70, Sjöstrand
1960:440). Det följande exemplet är från Leopold (1802:84): Jag qväfs, jag
andas knappt, jag vet ej hvad som sker.
Asyndeton innebär utelämnande av kopulativa konjunktioner eller samordning
av satser eller satsdelar utan konjunktion (Synnerberg 1888:69, Sjöstrand
1960:424). De två följande exemplen är från Leopold: dessa egentligen vittra
arbeten, som afhandla allmänna ämnen i moral, filosofi, politik (1802:341);
hvart och ett försök i historiska, filosofiska, moraliska, poetiska ämnen
(1802:344). Det naturligaste för svenskan är att använda konjunktionen och före
det sista momentet i listan, men det är vanligt i latinet att konjunktionen uteblir
som i exemplen ovan. Å andra sidan förekommer i latinet ofta polysyndeton som
innebär att konjunktion används mellan alla leden (Sjöstrand 1960:418).1 Också
detta kan beläggas hos Leopold (1802:75): Som du med hopadt våld af mord
och skymf och rån.
Även retoriska frågor är typiska för den latinska stilistiken. En retorisk fråga är
till formen fråga men till innebörden påstående eller uppmaning (Sjöstrand
1960:407). Retoriska frågor är vanliga i latinsk prosa, t.ex. Ciceros tal (Salomies
2015:78). Till exempel Chydenius (1782:278) använder sig av dem i sina svenska
texter: Har du icke ofta roat dig hemligen med dessa syndiga begär? Har du
icke ofta gått hafvande med dem, i upsåt at utöfva dem?
Det är också typiskt för Chydenius (1782:21) att han tilltalar läsaren eller
åhöraren, t.ex. Dömen då sjelfve, mine Åhörare, om icke et sielfsvåld af så svåra
fölgder för människligheten och så stridande emot förnuftet och uppenbarelsen,
bör anses för en vederstyggelig hordoms-synd. På samma sätt tilltalar Cicero
t.ex. domare (iudices). Som ett exempel kan anföras Ciceros tal pro Caelio som
inleds: si quis, iudices, forte nunc adsit… (Cic. Cael. 1.1). ’om någon, domarna, är
1 I latinet förekommer i regel antingen asyndeton (mord, skymf, rån) eller polysyndeton
(mord och skymf och rån) men typen mord, skymf och rån är främmande för det.
Typiskt för latinet är däremot enklitiskt -que ’och’, t.ex. mihi cari estis semperque eritis
’ni är och skall alltid vara mig kära’ (Sjöstrand 1960:10).
172 University of Vaasa Research Papers
av en tillfällighet nu närvarande, som…’. Tilltalet får åhöraren att känna att hen
egentligen själv var av samma åsikt redan innan talaren tog upp frågan. Tilltalet
är alltså ett effektivt sätt för talaren att få åhöraren på sin sida. Detta är ett
konkret exempel på att Ciceros retorik påverkat prästernas sätt att predika (jfr
ovan).
Chydenius använder sig också av latinska termer och uttryck vilket innebär
kodväxling mellan svenska och latin. Någons ord kan t.ex. tas sensu absoluto ’i en
sträng mening’ eller däremot sensu limitato (Chydenius 1782:84). De latinska
uttrycken uppfattades som entydiga och exakta och användes därför. Flera
detaljer tyder på att Chydenius använde sig av källor som var på latin. Chydenius
förklarar t.ex. ofta Bibelställen och anger då ibland vilka ord som används i
grundtexten på hebreiska och grekiska. Betydelsen av de grekiska orden förklaras
närmast på latin, t.ex. ݼNjǎLjǎǐ anges betyda ’similis’ och ݫıǎǐ anges betyda
’aequalis’ (Chydenius 1782:153). Samma gäller ofta hebreiska ord (t.ex.
Chydenius 1782:6369, 84). Detta tyder på att Chydenius använt hebreiska och
grekiska ordböcker där orden förklaras på latin. Han ansåg kanske också att
latinska översättningar var att föredra framför svenska.
5 Den romerska litteraturen och den klassiska antiken
Som framgått ovan var grundliga kunskaper i latin en central del av all utbildning
på 1700-talet. Latininlärningen innebar att man läste romerska klassiker på
originalspråket. Kännedomen om antikens litteratur var sålunda också på en hög
nivå. Därför tog de svenska författarna intryck från romerska klassiker medvetet
och omedvetet. Författarna hänvisar till romerska författare, nämner dem vid
namn och citerar dem. Källhänvisningarna är emellertid ofta oprecisa eller
saknas. Till exempel Leopold (1802:332) ger detta citat på latin: humanum
paucis vivit genus, ’människosläkten lever för några få’. Leopold ger ingen
översättning och inte heller någon källhänvisning. Citatet är från Lucanus
(Pharsalia 5, 343). Leopold konstaterar att citatet väcker ”åtlöje och afsky” i
regenter i hans dagar – citatet kan tänkas passa som råd för oligarkiska tyranner.
Leopold antar att läsaren kan översätta citatet själv och det är också viktigt om
läsaren kommer ihåg varifrån citatet är taget: så skapas solidaritet och
samhörighetskänsla t.ex. mellan lärda personer (Skaffari & Mäkilähde 2014:272).
På ett annat ställe citerar Leopold (1802:354) Horatius: nec Babylonios tentaris
numeros, ’undersök inga babyloniska nummer’. Att undersöka babyloniska
nummer betyder här att man förutspår framtiden. Det vill Horatius avråda från
och Leopold instämmer med honom. Leopold ger ingen översättning för citatet,
University of Vaasa Research Papers 173
men nämner att det är från Horatius. Källhänvisningen är emellertid oprecis,
eftersom Leopold inte berättar var i Horatius’ texter citatet finns. Citatet är från
Horatius’ oder (Hor. Od. 1, 11, 23). Leopold citerar Horatius även i början av en
skrift som bär rubriken Om Rollin, och om Historisk Skrifart. Rollin är den
franske historikern Charles Rollin (16611741). Leopold (1802:448) ger ett citat
från Horatius som ett slags motto i början av skriften. Citatet lyder: Haec ego
mecum// […] ubi quid datur oti// Illudo chartis: Hoc est mediocribus illis// Ex
vitiis unum. Leopold översätter inte citatet. Han berättar att citatet är från
Horatius men nämner inte var Horatius skriver så. Citatet är från Horatius’
satirer (Hor. Sat. 1, 4, 137140). Som framgår också av Leopolds skrift har han
förkortat citatet. Hos Horatius lyder stället: haec ego mecum// compressis agito
labris; ubi quid datur oti// inludo chartis. hoc est mediocribus illis// ex vitiis
unum, ’Dessa överväger jag för mig själv med sammanpressade läppar. När jag
har tid, nedskriver jag dem lekande. Detta är ett av de vanliga felen’. Det som
Leopold hoppar över är compressis agito labris, ’jag överväger med
sammanpressade läppar’, vilket inte har någon betydelse för hur textstället som
helhet skall förstås. Horatius var en av de centralaste klassikerna som läsarna
kunde förutsättas känna till och ha läst. Läsaren kunde troligen utan problem
hitta stället och översätta det själv. Citaten vittnar också om Leopolds kännedom
om den romerska litteraturen. Han har känt till texterna som helheter och varit
medveten om kontexten där citaten ursprungligen förekommer.
I en text som handlar om rädslan för spökeri hänvisar Leopold (1802:355) till
flera romerska författare: Ankises skugga visar sig för Eneas hos Virgilius;
Pompeji för Kornelia hos Lukanus, och hos Ovidius hotar Dido sin trolösa
älskare, att med sin blodige hamn ännu efter döden förfölja honom. Leopold
visar en god kännedom om den romerska litteraturen genom att hänvisa till
detaljer i texter av Vergilius, Lucanus och Ovidius. Leopold nämner emellertid
inte textställen hos diktarna. Som källhänvisning räcker alltså skaldens namn. Å
ena sidan visar Leopold sin lärdom, å andra sidan får läsaren känna att även hen
hör till de lärda om hen vet vilka ställen Leopold hänvisar till. Anchises var fader
till Aeneas som möter sin döde fader på de Elyseiska fälten i den sjätte boken av
Vergilius’ epos (Verg. Aen. 6, 679702). Didos trolösa älskare är också Aeneas
och Leopold hänvisar tydligen till Ovidius’ Heroides (Ov. Her. 7, jfr Verg. Aen. 4,
584705). Cornelia hos Lucanus är Cornelia Metella som var Pompeius’ femte
hustru. Hon såg hur Pompeius mördades (Luc. Phar. 8, 596662). Det är oklart
vilket ställe hos Lucanus Leopold menar: i början av nionde boken visar den döde
Pompeius sig för Brutus och Cato (Luc. Phar. 9, 123) och Cornelia utför
begravningsriter (Luc. Phar. 9, 167185). Möjligen hänvisar Leopold till Lucanus
direkt från minnet, eftersom det är oklart vilket ställe han menar. Det är en
intressant detalj att namnet Lucanus stavas Lukanus, alltså med . I romerska
174 University of Vaasa Research Papers
namn brukar man numera både i Sverige och i Finland använda den ursprungliga
stavningen och skriva namnen i samma form de har på latin – vilket inte är lika
övligt i många andra länder. Under tidigare århundraden har det emellertid
ställvis funnits en tendens mot en lätt försvenskning av namnen, vilket kommer
till uttryck t.ex. i stavningar med som i namnet Lukanus.
Antiken påverkar även ämnesvalet. Ett exempel är Leopolds (1802:1103)
skådespel Virginia. I skådespelet är replikerna på vers. Replikerna i skådespelen
var inte på prosa i antiken heller och Leopold följer traditionen även om hans
versmått inte är från antiken. Verket vimlar av personer från den romerska
historien som Appius Claudius Crassus (konsul 471 f.Kr.), Lucius Junius Brutus
(republiken 509 f.Kr.) och den siste kungen Lucius Tarquinius Superbus (535
510 f.Kr.). Leopold förklarar inte vem t.ex. Appius Claudius Crassus är utan
förutsätter att läsaren vet det.
6 Medeltiden och 1700-talet – kontinuitet och diskonti-
nuitet
Det är inte enkelt att jämföra medeltiden med den tidigmoderna tiden, eftersom
t.ex. medeltiden inte är enhetlig utan tvärtom mycket mångsidig. Det anses i all-
mänhet ha funnits både kontinuitet och diskontinuitet från tiden före reforma-
tionen till tiden efter reformationen (Schmidt 2000:113, Heinonen m.fl. 2016:9
f.).
Som framgått ovan får namn och även vissa lånord ofta latinska kasusändelser i
1700-talstexter. Hos Chydenius förekommer latinska ändelser i olika kasus, hos
Leopold och Oxenstjerna endast i genitiv. Latinska böjningsändelser förekommer
också i fornsvenska texter. I synnerhet namn men även latinska lånord får ofta
latinska ändelser i 1300-talets religiösa prosa (Norde 1997:44 f.). I Jöns Buddes
översättningar från senare delen av 1400-talet är det vanligt att namn och
latinska lånord får latinska ändelser i alla kasus. Namn får nästan alltid latinska
ändelser men praxisen är varierande vad gäller lånord – samma ord kan ibland få
svenska ändelser, ibland latinska (Kauko 2015:188, fotnot 189). Det finns alltså
en klar kontinuitet i synnerhet mellan fornsvenska texter och Chydenius. Leopold
och Oxenstjerna är modernare, eftersom bruket av latinska ändelser är inskränkt
till genitiv.
Korresponderande konjunktioner som behandlats ovan och som har latinets non
solum – sed etiam som förebild är frekventa också i fornsvenska texter, t.ex. hos
Heliga Birgitta och Jöns Budde. Birgittas bevarade svenska text är en
återöversättning från latinet och Budde översatte likaså från latin. Jämförelsen
University of Vaasa Research Papers 175
mellan den svenska texten och den latinska versionen av Birgittas uppenbarelser
visar att svenskan följer latinet troget, t.ex. The æru ey atenast like hiupumen
vtan æmuæl thornomen siælfwum (Andersson 2014:185). Den latinska texten
lyder: Jpsi quippe non solum fructui sed et spine similes sunt2 (Andersson
2014:264). 1700-talstexterna följer samma tradition och det finns en klar
kontinuitet. De undersökta texterna är inga översättningar men de latinska
förebilderna till språkbruket är uppenbara.
Det förekommer många latinismer både i senmedeltida och i tidigmoderna
texter. Som framgår ovan är det latinfärgade språkbruket på 1700-talet elegant
och finslipat. I medeltida texter följer man ibland den latinska förlagan slaviskt
och använder sig av konstruktioner som inte är naturliga i svenskan. Ett exempel
på en konstruktion som är en ren latinism är futurum particip som ofta före-
kommer t.ex. hos Jöns Budde (Kauko 2015:192 f., fotnot 194). Belägg på futurum
particip kan anföras också från Birgittas uppenbarelser, t.ex. komaskolande
(Andersson 2014:175),3 blifwaskulande (Andersson 2014:199). Liknande har jag
inte kunnat belägga i 1700-talstexter där man inte följer latinet lika troget.
Citat från antiken förekommer både i senmedeltida texter och i 1700-talstexter.
Källhänvisningar saknas eller är oprecisa och ibland felaktiga under båda
perioderna, men det finns även skillnader. Det är tydligt att författarna på 1700-
talet kände till de antika klassikerna som helheter och visste om deras kontext.
Under medeltiden var citaten däremot för det mesta avlägsnade från den
ursprungliga kontexten och plockades från citatsamlingar eller florilegia (Kauko
2015:206, Varila 2016:62, 75, 304). Citaten användes för nya syften i nya
kontexter och den som använde citaten behövde inte veta varifrån de var tagna.
2 Som framgår av exemplet har latinet allitteration: sed et spine similes sunt. Den
svenska versionen har ingen allitteration här, men allitterarande uttryck är vanliga både i
den svenska och i den latinska texten. I den svenska versionen finns t.ex. följande belägg:
madkana j muldinne (Andersson 2014:185), fugla ok flughu (Andersson 2014:183),
stokka ok stena (Andersson 2014:183). Det sistnämnda exemplet är det enda av de
anförda ställen där båda versionerna har allitteration på samma ställe, den latinska
versionen har ligna et lapides (Andersson 2014:262). Allitteration som fenomen är
kännetecknande för båda versionerna men de enstaka svenska beläggen beror inte på att
den latinska versionen skulle ha allitteration på samma ställe.
3 Den svenska översättningen följer den latinska versionen troget. Den svenska
formuleringen komaskolande motsvaras i den latinska versionen av futuri sunt
(Andersson 2014:258) som är en direkt motsvarighet. Ett annat exempel på att den
svenska texten följer latinet troget är att båda versionerna har konstruktionen
accusativus cum infinitivo t.ex. på följande ställe: Dicunt enim legem ipsam strictam
esse (Andersson 2014:257) = Thy at the sighia laghin wara trangh (Andersson
2014:175). Som framgår av det anförda exemplet följer latinet i regel Wackernagels lag
(ordet enim på andra platsen i satsen) – i detta hänseende avviker den svenska texten
från den latinska. Figura etymologica överförs direkt från latinet till svenskan: non
odorabunt odorem illum suauissimum (Andersson 2014:261) = the skulu ey lokta
the søto loktena (Andersson 2014:180).
176 University of Vaasa Research Papers
Källhänvisningarna var under senmedeltiden och reformationstiden ofta oprecisa
och ibland felaktiga både vad gäller citat från Bibeln och citat från andra källor
(Ejder 1976:181 f., Pihlajamaa 2012:100, 113, Kauko 2015:219–222, Rissanen
2015b:251, Varila 2016:7). Citat kunde också tillskrivas t.ex. Seneca eller Cicero
bara för att ge dem en större auktoritet.
1700-talstexter kan vara mer raffinerade än medeltida texter, men viljan att visa
lärdom har säkert påverkat båda. I de medeltida texterna syns antiken emellertid
närmast därför att den utgör en del av den europeiska kulturens rötter. Under
1700-talet var kännedomen om den romerska litteraturen och antikens kultur så
djup att de lärda författarna var på ett annat sätt på sin mammas gata när de tog
intryck av latinet och antikens kultur. Båda perioderna kännetecknas också av att
gammalt stoff gärna återanvändes och bekanta citat upprepades – först senare
började man sätta större värde på originalitet (Kinnari 2010:172, 2015:271,
Rissanen 2015b:247, Varila 2016:105, jfr Salomaa 1935:203, Ankarloo 2003:114).
På 1700-talet var förebilden Ciceros klassiska latin. Under medeltiden togs
intryck av munklatin som användes i religiösa sammanhang. Man hade alltså
kontakt med olika varianter av latin.
7 Sammanfattning
I denna artikel har vi sett att inflytandet från latinet och den romerska
litteraturen är starkt i svenska 1700-talstexter. Det sammanhänger med att dessa
spelade en stor roll i utbildningen. Latinismer, kodväxling och hänvisningar till
antikens litteratur är uttryck för den lärda identiteten och ett sätt att skapa
samhörighet mellan skribenten och läsaren. Motsvarande är vanligt även all-
männare och inte bara i svenska texter. Kontinuitet från senmedeltiden till 1700-
talet finns i många hänseenden. Det finns också diskontinuitet vilket delvis beror
på olika utbildning. Det finns också skillnader som är individuella eller
genrebetingade. Vissa skillnader beror också på att latinet inte heller är enhetligt
utan det finns olika varianter av det.
University of Vaasa Research Papers 177
Källor och litteratur
Chydenius, Anders 1782. Fortsättning af predikningar öfver tio Guds bud.
Homiletiska försök IV. Stockholm/Upsala/Åbo: Swederus.
Leopold, Carl Gustaf 1802. Samlade skrifter. Tredje bandet. Stockholm: Carl
Delén och J. G. Forsgren.
Oxenstjerna, Johan Gabriel 1808. Arbeten. Tredje delen. Stockholm: C. Delén.
Adams, James Noel 2003. Bilingualism and the Latin Language. Cambridge:
Cambridge University Press.
Alving, Hjalmar & Gudmar Hasselberg 1965. Svensk litteraturhistoria. Femte
upplagan. Stockholm: Svenska bokförlaget/Bonniers.
Andersson, Roger (utg.) 2014. Heliga Birgittas texter på fornsvenska. Birgittas
uppenbarelser. Bok I. Stockholm: Runica et Mediævalia.
Ankarloo, Bengt 2003. Helvetet. Döden och de eviga straffen i Västerlandets
kristna tradition. Lund: Historiska media.
Autio, Veli-Matti (red.) 2000. Suomen professorit. Finlands professorer.
Helsinki: Professoriliitto.
Ejder, Bertil 1976. Det bibliska materialet i de östnordiska postillorna på
folkspråken. Lund: Svenska fornskriftsällskapet.
Heinonen, Meri m.fl. 2016. Reformeista reformaatioon. I: Meri Heinonen &
Marika Räsänen (red.). Pohjoinen reformaatio. Turku: Turku Centre for
Medieval and Early Modern Studies/Turun Historiallinen Yhdistys. S. 9–21.
Henricson, Sofie 2015. Svenska och finska i samma samtal. I: Marika Tandefelt
(red.). Svenskan i Finland – i dag och i går I:2. Gruppspråk, samspråk, två
språk. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. S. 127142.
Johansson, Lars-Erik 2016. Historisk språksociologi. Prolegomena till ramverk
för analys av varietetsval. I: Daniel Andersson m.fl. (red.). Studier i svensk
språkhistoria 13. Historia och språkhistoria. Umeå: Umeå universitet/Kungl.
Skytteanska Samfundet. S. 119134.
Karlsson, Fred 1998. Kielitieteiden tohtorinväitöskirjat Suomessa 1840࣓1997.
Helsinki: Helsingin yliopisto.
Kauko, Mikko 2015. Jöns Budde och hans skrifter – yngre fornsvenskt
textmaterial och mannen bakom det. Turku: Turun yliopisto.
Kauko, Mikko 2016. Jöns Budde och hans skrifter – yngre fornsvenskt
textmaterial och mannen bakom det. Lectio praecursoria i ämnet nordiska språk
vid Åbo universitet 2.10.2015. Folkmålsstudier 54. S. 183189.
178 University of Vaasa Research Papers
Kinnari, Inkeri 2010. Antiikkia Turun akatemiassa. Porthanin väittelijän teesit ja
klassinen kirjallisuus. I: Tiina Hiekkalinna & Minna Seppänen (red.). Philologia
classica. Lähteitä, lähestymistapoja ja metodeja. Turku: Turun yliopisto. S. 171
181.
Kinnari, Inkeri 2013. Porthan ja turkulaisten yliopistojen historia. Turun
historiallinen arkisto 62. S. 3840.
Kinnari, Inkeri 2015. Turkulaiset ylioppilaat Ciceron jalanjäljillä. Turun akatemia
ja Cicero 1700-luvulla. I: Kalle Knaapi m.fl. (red.). Tullius noster. Kirjoituksia
Cicerosta. Turku: Faros. S. 268288.
Laine, Tuija & Esko M. Laine 1997. Turun akatemia. I: Tuija Laine (red.).
Vanhimman suomalaisen kirjallisuuden käsikirja. Helsinki: Suomalaisen
Kirjallisuuden Seura. S. 1424.
Lönnroth, Harry 2016. Filologi i Facebooks tidevarv – vad, hur och varför? I:
Daniel Andersson m.fl. (red.). Studier i svensk språkhistoria 13. Historia och
språkhistoria. Umeå: Umeå universitet/Kungl. Skytteanska Samfundet. S. 3149.
Norde, Muriel 1997. The History of the Genitive in Swedish. A Case Study in
Degrammaticalization. Amsterdam: Universiteit van Amsterdam.
Olsson, Bernt m.fl. 2009. Litteraturens historia i Sverige. Femte upplagan.
Stockholm: Norstedts.
Pihlajamaa, Lauri 2012. Raamatunlauseet ”Sielun lääkkeessä”. I: Kaisa Häkkinen
(red.). Tutkimuksia Westhin koodeksista. Turku: Turun yliopisto. S. 93116.
Ringe, Don 2008 [2006]. From Proto-Indo-European to Proto-Germanic. A
Linguistic History of English Volume I. Oxford: Oxford University Press.
Rissanen, Veli-Matti 2015a. Cicero ja kirjeenkirjoittamisen taito. I: Kalle Knaapi
m.fl. (red.). Tullius noster. Kirjoituksia Cicerosta. Turku: Faros. S. 163185.
Rissanen, Veli-Matti 2015b. Non tantum perfectus orator, sed etiam philosophus
– Ciceron filosofisten teosten jälkivaikutuksesta. I: Kalle Knaapi m.fl. (red.).
Tullius noster. Kirjoituksia Cicerosta. Turku: Faros. S. 247267.
SAG = Svenska Akademiens grammatik 1999. Författad av Ulf Teleman, Staffan
Hellberg & Erik Andersson. Stockholm: Svenska Akademien.
Salomaa, Jalmari Edward 1935. Filosofian historia I. Vanhan ajan ja keskiajan
filosofia. Porvoo/Helsinki: WSOY.
Salomies, Olli 2015. Roomalainen oikeudenkäynti ja Ciceron toiminta
asianajajana. I: Kalle Knaapi m.fl. (red.). Tullius noster. Kirjoituksia Cicerosta.
Turku: Faros. S. 63117.
Schmidt, Wilhelm 2000. Geschichte der deutschen Sprache. Ein Lehrbuch für
das germanistische Studium. 8., völlig überarbeitete Auflage, erarbeitet unter
University of Vaasa Research Papers 179
der Leitung von Helmut Langner und Norbert Richard Wolf. Stuttgart: S. Hirzel
Verlag.
Sjöstrand, Nils 1960. Ny latinsk grammatik. Andra upplagan. Lund: Gleerups.
Skaffari, Janne & Aleksi Mäkilähde 2014. Code-Switching in Historical Materials:
Research at the Limits of Contact Linguistics. I: Robert Nicolaï (red.).
Questioning Language Contact. Limits of Contact, Contact at its Limits.
Leiden/Boston: Brill. S. 252–279.
Synnerberg, Carl 1888. Kort handledning i latinsk stilistik. Helsingfors: Weilin &
Göös.
Topelius, Zacharias 1922. Självbiografiska anteckningar. Utg. av Paul Nyberg.
Helsingfors: Holger Schildts förlagsaktiebolag.
Varila, Mari-Liisa 2016. In Search of Textual Boundaries. A Case Study on the
Transmission of Scientific Writing in 16th-Century England. Turku: University
of Turku.
Vasenius, Valfrid 1912. Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning. Första
delen. Helsingfors: G. W. Edlunds förlagsaktiebolag.
Wessén, Elias 1965. Svensk språkhistoria III. Grundlinjer till en historisk
syntax. Andra upplagan. Stockholm/Göteborg/Uppsala: Almqvist & Wiksell.
Wrede, Johan (utg.) 1999. Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen.
Åren 1400࣓1900. Helsingfors/Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland/
Atlantis.
180 University of Vaasa Research Papers
SUBJEKTIVT OCH INTERSUBJEKTIVT NOG.
OM GRAMMATIKALISERING OCH BRUK I LJUSET AV PAUL
SINEBRYCHOFFS BREVVÄXLING KRING 1900
Jan Lindström & Therese Lindström Tiedemann
Nog (appr. ‘surely’) is a common clausal adverbial or modal particle in Swedish. The
word historically meant ‘enough’, but has developed into an epistemic marker of
subjective certainty which can also be used intersubjectively, for example, to ask for the
hearer’s consent. In this article we investigate how the particle was used around the turn
of the last century in correspondence between the Finland-Swedish art collector Paul
Sinebrychoff and various people in Sweden from whom he bought art. Our study shows
that there are no referential uses (corresponding to ‘enough’) in the material, even though
we can still find them today (as we show in examples from dramatic dialogue from the
1990s). We have mainly found subjective modal uses, but we also note that there are
slightly more intersubjective uses in the Finland-Swedish letters. However, we claim that
this is hardly attributable to a difference in the varieties; rather, this is the result of the
participation framework. It is the Finland-Swedish art collector who is seeking
agreement, concessions and services from his addressees, and this outward orientation
merges with the functions of nog in his correspondance.
1 Inledning
Nog hör till svenskans enstaviga och i synnerhet i talspråk vanliga modala
satsadverbial eller modalpartiklar tillsammans med ju, väl och nu (för termerna,
se SAG 4:95, 117, Lindström 2008:95, Aijmer 2016). Eftersom vår analys i det
följande innesluter användningar både som adverb och pragmatisk partikel
hänvisar vi till nog antingen med beteckningen referentiellt eller modalt adverb.
Den modala betydelsen hos nog har med epistemiska förhållanden att göra:
talaren tar ställning till säkerhetsgraden i det sagda, t.ex. Det är nog brev-
bäraren som hörs i trappan (se nog i SAOB). Den epistemiska användningen
kan härledas till en tidigare referentiell betydelse ’tillräckligt’ som i Skiner solen
blir det vin nog (SAOB, se även Borgstam 1977). Den här referentiella betydelsen
finns också kvar i det produktiva mönstret adjektiv eller particip + nog, t.ex.
dumt nog, egendomligt nog, ledsamt nog, med vilket talaren gör en bedömning
eller värdering (se Malmgren 2014, SAOB s.v. nog, kategori II:2, SAG 4:110).
University of Vaasa Research Papers 181
I denna artikel koncentrerar vi oss på olika epistemiska användningar av nog
såsom de framkommer främst i en affärsbrevväxling kring sekelskiftet 1900. Vi är
särskilt intresserade av den pragmatiska betydelsevariation som nog härvid
uppvisar och huruvida användningarna som vi noterat kan ses som resultat av
subjektifiering eller intersubjektifiering. Detta har att göra med utvecklingen
från en referentiell till en (mer) pragmatisk betydelse som beskrivits som
grammatikalisering (bl.a. Traugott 1989, 1995, 1999, 2003, 2014a, 2014b, Lehti-
Eklund 1990, 2002, Aijmer & Simon-Vandenbergen 2011) eller
pragmatikalisering (bl.a. Erman & Kotsinas 1993, Aijmer 1997).
I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) noteras ett modalt (satsadverbiellt) bruk
av nog (kategori III). Här listas fyra betydelser som representerar sådana prag-
matiska användningar som intresserar oss främst:
1. beteckning för (subjektiv) visshet; Wänner finnas nogh när dhe
intet behöfwas. SAOB ur Grubb 551 (1665)
2. beteckning för sannolikhet; Bölden går nog bort af sig sielf. SAOB
ur Lagerström Westph. 59 (1737)
3. för att förstärka en vädjan; Nog kan väl fröken ta ledigt någon
annan kväll, se jag måste absolut vara borta i kväll. SAOB ur
SvD (B) 1945 nr 196, s. 10
4. uttryck för medgivande; ”Nog går jag, om du inte går” sade Sten.
SAOB ur KalSvFolkskV 1902 s. 49
Det är inte alltid lätt att dra en gräns mellan betydelserna 1 och 2, men den förra
framträder klarare om utsagan gäller sådant som talaren själv bäst kan bedöma
(Jag hörde nog!) eller när nog inleder satsen och är mer betonat: Så nog finns
det krut i er kvinnokamp (se SAG 4:118). Denna första betydelse är också allmänt
förekommande i finlandssvenska, medan betydelse 2 numera är mer utbredd i
Sverige – en skillnad i bruk (jfr Bergroth 1917/1928, Saari 1979, 1995) som fak-
tiskt kan leda till missförstånd mellan finlandssvenskar och sverigesvenskar (se
Lindström & Norrby 2016).
Vi presenterar nu först vårt syfte (kapitel 2), följt av en presentation av det
material vi använt (kapitel 3). Sedan redogör vi för tidigare studier av det prag-
matiska nog (kapitel 4), följt av ett kapitel (5) som ger en orientering om subjek-
tivitet/subjektifiering och intersubjektivet/intersubjektifiering. Efter detta pre-
senteras vår analys (kapitel 6) och sammanfattning (kapitel 7).
182 University of Vaasa Research Papers
2 Syfte
Vi undersöker nog speciellt vid en tidpunkt kring förra sekelskiftet för att få en
bättre förståelse för dess historiska användning. Vi kommer att utgå från proces-
serna subjektifiering och intersubjektifiering (Traugott 2003, 2014a, 2014b).
Analysen gör således ett bidrag till forskningen om grammatikalisering från
referentiella betydelser till pragmatiska funktioner, där ett språkligt uttryck blir
mer talarorienterat (subjektivt) eller mottagarorienterat (intersubjektivt). Dessa
beskrivs av Traugott (2014a:12) som interpersonliga funktioner i en kommu-
nikativ grammatik. Studien kan även anses vara den första som sätter den inter-
subjektiva pragmatiska betydelsepotentialen hos ordet nog i förgrunden.
Vi studerar hur nogs pragmatiska funktioner kan definieras i den kontext där de
förekommer i ett historiskt brevmaterial och redogör för ordets och funktio-
nernas distribution mellan olika skribenter. Dessutom försöker vi se om vi redan
i detta tidiga läge ser någon tendens till skillnad mellan den finlandssvenska och
den sverigesvenska användningen av nog, eftersom en sådan skillnad upp-
märksammats i samtiden av Bergroth (1917/1928).
3 Material
Studien baseras främst på Paul Sinebrychoffs brevsamling. Sinebrychoff (1859–
1917) var en fabrikör och konstsamlare som skrev många brev angående för-
handlingar kring konstaffärer. Det unika med samlingen är att han inte bara
sparade de svar han fick utan också kopierade sina egna brev och sparade dessa.
Därigenom tycks mer eller mindre kompletta brevkedjor finnas bevarade, även
om vissa brev gått förlorade och hans egna kopior kanske i något fall inte är exakt
ordagranna med de brev som han sände i väg. Breven har tillhandahållits av
Sinebrychoffs konstmuseum som i mitten av 2000-talet kontaktade ämnet
nordiska språk vid Helsingfors universitet för att få hjälp med translittereringen
av breven i samband med utgivningen därav. Breven finns således i elektronisk
form och är därför relativt enkelt sökbara t.ex. med konkordansprogram.1
Brevkedjorna som vi studerat har skrivits under perioden 1899–1904 och består
av ca 47 000 ord totalt, dvs. bara en del av breven är hittills inklassificerade i
kedjor. Mottagarna i Sverige är konstsamlaren Axel Durling, amanuensen vid
Nordiska museet i Stockholm Osvald Sirén (som dock var finlandssvensk men
1 Breven finns numera också som elektronisk korpus både i svenskt original och i finsk
översättning: https://korp.csc.fi/?mode=swedish#?lang=sv&corpus=sinebrychoff_orig.
Ett urval av dem finns på webbsidorna för Sinebrychoffs konstmuseum, där de dessutom
kan ses i ursprunglig handskriven form.
University of Vaasa Research Papers 183
bosatt i Sverige sedan 1899) och Bukowskis konsthandel som representeras av
två olika personer (biträdet och senare delägaren Sigrid Lindqvist och Dr Carl
Ulrik Palm, Bukowskis direktör och ägare från 1900). Det förekommer också att
Sinebrychoff adresserar sina brev till företaget Bukowski som helhet och att S.
Lindqvist ofta undertecknar i företagets namn men genom sig själv.2
Om vi relaterar antalet modala nog i denna lilla huvudkorpus till antalet ord utan
att närmare gå in på deras användning och funktion, så ser vi en viss skillnad
mellan de olika varieteterna i att nog är något frekventare i det sverigesvenska
materialet och att en person, Sigrid Lindqvist, använder nog mycket oftare än
männen.3
Tabell 1. Andelen nog i korpusen som kan ses som modalt adverb
Finlands-
svenska
ppm4 Sverige-
svenska
ppm
Axel Durling 11/11 662 9
Osvald Sirén 6/11 041 5
S. Lindqvist 7/2 066 34
C. U. Palm 3/4 180 7
P. Sinebrychoff 19/18 079 11
SUMMA 25/29 120 9 21/17 908 12
Vi har även undersökt en del brev som i nuläget inte är inklassificerade i dessa
kedjor, där dock vissa kan komma att sorteras in i kedjorna i framtiden. Förutom
denna brevsamling har vi också använt korpusen Svensk dramadialog under tre
sekler som referensmaterial. Denna textkorpus innehåller 45 oavkortade dramer
från 1725–2000 bestående av ca 800 000 ord (Melander Marttala & Strömquist
2001). De flesta dramerna är skrivna på svenska som prosa, men för 1700-talet
har en del översättningar tagits med, bl.a. Tartuffe som vi använt i vår näranalys.
4 Tidigare studier av pragmatiskt nog
Betydelser hos nog finns beskrivna i Svenska Akademiens ordbok (se inledningen
ovan) och Svenska Akademiens grammatik (SAG 4:117). SAG kategoriserar nog
som modalt satsadverbial och säger att nog har två huvudsakliga användningar:
1) visa på att talaren tycker att det sagda är troligt, 2) för att intyga att något är
2 Informationen om mottagarna är baserad på ett kommande kapitel av Hanna Lehti-
Eklund (se även Lehti-Eklund & Silén 2014).
3 Vad gäller förekomsten av nog har Saari (1979) undersökt dess frekvens i
sverigesvenska och i finlandssvenska, samt i tornedalssvenska utifrån antal nog i
förhållande till antal (makro)syntagmer. Helsingforssvenskan var då rikast på nog.
4 Relativ frekvens per miljoner ord.
184 University of Vaasa Research Papers
sant. Grammatiken påpekar också en skillnad gentemot väl eftersom nog inte
kan användas för att be lyssnaren bekräfta något, dvs. i frågefunktion. Den andra
betydelsen kan enligt SAG innebära en markering av att talaren verkligen ska
hålla sitt löfte eller en hotelse. Dessutom påpekas det att om nog inleder ett
påstående om något som lyssnaren antas kunna avgöra bättre än talaren så kan
det leda till att det får ”karaktär av vädjan eller fråga”, t.ex. ”Nog lagar du kärran
åt mig?” (SAG 4:118, se även Aijmer 2016:164 samt modal betydelse 3 i SAOB och
i inledningen ovan). Enligt Aijmer (2016:157) kan ordets koppling till om talaren
har bra grunder för att anse något som sant tolkas som att nog är subjektivt eller
talarorienterat. Aijmer menar även att nog kan markera hövlighet, t.ex. som ett
sätt att mildra ett uttalande som utan mildring skulle kunna uppfattas som
stötande av den andre, t.ex. ”Jag kan nog inte svara på den frågan, herr Orloff”
(Aijmer 2016:159–160, jfr även 161–162). Sådana användningar, i likhet med de
vädjande, kan anses som intersubjektiva.
Som nämnts ovan finns det tidigare studier av skillnader i bruket mellan
finlandssvenskan och sverigesvenskan (se även SAG 4:118). I en rätt berömd
passus konstaterar Bergroth (1917/1928:135) att ”vårt finlandssvenska vardagstal
utmärker sig […] genom ett överflödigt bruk av till betydelsen försvagade
småord”. Här går Bergroth sedan vidare och beträffande nog nämner att ordet i
allmänhet används mer i Finland och särskilt ofta i satsinitial position.
Frekvensskillnaden bekräftas av Saari (1979:238) som relaterar förekomsten av
nog till hundra meningsmakrosyntagmer: frekvensen för nog i Helsingfors-
svenskan blev därmed 15,4, vilket var klart mer än i sverigesvenskt material
(Borås 3,6, Tornedalen 8,2).
I en senare studie påpekar Saari (1995:77) att det är svårt att bedöma om nogs
speciella användning i finlandssvenska beror på arkaism eller finsk påverkan (jfr
finskans kyllä). Hon menar att ”[s]åväl syntaktiskt som pragmatiskt
sammanfaller den finska och den finlandssvenska användningen av ordet så gott
som helt”. Samtidigt påpekar hon att nog i sverigesvenska ofta har ”en annan
betydelse, ’troligen’ [...] som i finlandssvenskan är sällsynt”. Hon tolkar denna
skillnad som påverkan från finskans kyllä som inte kan ha betydelsen ’troligen’
(Saari 1995:94). Sedan väljer Saari (1995:103) att i slutänden härröra det
finlandssvenska bruket till ett ålderdomligare bruk som bland annat är
dokumenterat i SAOB (se vår inledning).
Vad gäller sverigesvenskt samtalsspråk noterar Nilsson (2005:136) att nog i
praktiken aldrig förekommer satsinitialt i hennes (västsvenska) material och rätt
sällan i final position. Detta återspeglar Bergroths (1917/1928, se ovan)
iakttagelse att medial position är vanligare i språkbruket i Sverige än i Finland.
University of Vaasa Research Papers 185
Bland ordets funktioner noterar Nilsson kategorier som sannolikhetsgraderande,
hypotetiskt, förmildrande och osäkerhetsmarkör, dvs. funktioner som mest
sammanhänger med betydelsen ’troligen’.
5 Subjektivitet/-fiering och intersubjektivitet/-fiering
Studiet av den subjektiva och intersubjektiva användningen av adverb och
diskursmarkörer kan sägas ta sin start i Traugotts arbete (t.ex. 1989, 1995). Det
man kallar för subjektiv användning karaktäriseras av det som säger något om
talarens tro och inställning till propositionen som uttrycks. Traugott och Dasher
(2002:174) formulerar detta som så att ”SP[eaker]/W[riter] uses the adverbials
to make explicit his or her commitment to the truth of the utterance”. Brems m.fl.
(2014:1) har också beskrivit studiet av subjektivitet (subjectivity) som utfors-
kandet av hur talarens involvering yttrar sig lexikalt, grammatiskt och genom
konstruktionsval. Det är fråga om en process där subjektifieringen ökar som del
av att talaren/skrivaren 5 synliggör sin inställning till uttalandet (Traugott &
Dasher 2002:174). Detta kan inkludera också koncessiva och kontrastiva
yttranden, vilka, om än dialogiskt orienterade, utgår från talarens perspektiv
(Traugott & Dasher 2002:174, Traugott 2014a:12–13). Typiskt är alltså att det
finns en slags orientering inåt talaren själv: det handlar om talarens slutsatser
och argument, vilka skulle kunna göras explicit med omskrivningar som ”jag tror,
tycker, känner x” (se Traugott 2014a:18). Med termen subjektifiering
(subjectification) avses den diakrona process som leder till att ett uttryck
utvecklar mer och mer subjektiva funktioner i stället för konkret referentiella
(Traugott 2014a:9).
Med intersubjektiv användning menar man något som visar på att talaren
orienterar sig mot mottagarens (förmodade) inställning, kunskap eller sociala
identitet. Det kan röra sig om att man söker en viss interaktion, t.ex. fråga–svar.
Orienteringen är således typiskt utåtriktad mot den man kommunicerar med och
handlar om mottagarens deltagande och eventuellt en förhandling med denne.
En förtydligande omskrivning skulle i detta fall vara något som ”jag hoppas/vill
att du håller med och förstår” (se Traugott 2014a:18), eller ”jag antar att du
(redan) vet/känner till detta”. Traugott och Dasher (2002:174) menar också att
om diskursmarkörer används som gardering (”hedge”), för att exempelvis mildra
ett påstående ”with the purpose of acknowledging the addressee’s actual or
possible objections”, så är detta en intersubjektiv användning. De säger också att
denna typ av betydelser (dvs. hedge) ofta har en koppling till epistemiska
5 Vi kommer nedan endast att tala om ”talaren” men detta innefattar även den som
skriver.
186 University of Vaasa Research Papers
betydelser (ibid. 174–175). Sådana intersubjektiva dimensioner av pragmatiska
markörer har hittills studerats i en begränsad omfattning (Brems m.fl. 2014:1),
men kan identifieras i en del studier av grammatikalisering. Med inter-
subjektifiering (intersubjectification) avses den diakrona process under vilken
ett uttryck börjar utveckla mer och mer intersubjektiva, dvs. mottagarorienterade
användningar (Traugott 2014a:9). Engelskans surely och no doubt, som funktio-
nellt i viss mån liknar nog, har diskuterats av Traugott (2014a, 2014b) vad gäller
deras utveckling i anslutning till subjektifiering och intersubjektifiering, och där
speciellt det förra evolverat åt intersubjektivt håll.
Traugott och Dasher (2002:281) har formulerat en hypotes om att
intersubjektiva (eller interpersonliga) användningar föregås av subjektiva i den
språkhistoriska utvecklingsprocessen, men i en senare studie visar Traugott
(2014a:88) evidens som motsäger hypotesen. Eftersom vårt huvudmaterial inte
är diakront är frågan om grammatikaliseringsgången utanför vår analytiska
räckvidd. Vi har dock resultat som talar för att subjektifiering och
intersubjektifiering sannolikt är parallella processer i en utveckling från ett
referentiellt bruk mot ett pragmatiskt.
Traugott (2014a:20–21) diskuterar problemet med att objektivt undersöka
pragmatik i (historiska) korpusar, eftersom vi t.ex. inte kan fråga vad talarna/
skrivarna menade. Men hon påpekar att man med hjälp av t.ex. parafraser kan
försöka säkerställa exempelvis om säkerheten ligger hos en referent som beskrivs
eller hos talaren. I det senare fallet kan utsagan innehålla uttryck som anger
talarperspektiv (jag tror/tycker att…) eller de går att tolka in i sammanhanget.
Intersubjektivt bruk kan på liknande sätt identifieras genom en parafras som
anger en orientering mot den andres kognitiva värld, t.ex. jag hoppas/vill att du
håller med/förstår (se Traugott 2014a:21). Förekomsten av tilltal, t.ex. subjekt i
andra person, vinklar också en användning åt det intersubjektiva hållet (Traugott
2014b:85).
Vi ansluter oss till ovanstående resonemang, när vi i vår analys kategoriserat
användningar av nog som referentiella, subjektiva eller intersubjektiva. I refe-
rentiella användningar är ursprungsbetydelsen ’tillräckligt’ påtaglig (t.ex. Hafwer
jag icke wijsat ståndachtighet nog mot Valere?).6 I subjektiva användningar gör
talaren en bedömning av visshetsgraden i det sagda, men mottagaren har inte
tillgång till de fakta som talaren har (t.ex. Jag kan nog betala detsamma som
svenska samlare).7 Intersubjektiva användningar karaktäriseras av mer öppen-
het i visshetsbedömningen och den kan relateras till mottagaren (t.ex. Ni minnes
6 Ur Tartuffe (1731), Svensk dramadialog.
7 Ur Sinebrychoffs brev till Bukowskis 18/12 1901.
University of Vaasa Research Papers 187
nog vilka jag menar).8 Ofta kan intersubjektiva användningar röra mottagarens
minne, kunskap eller förmåga.
I praktiken är inte en vattentät kategorisering så enkel, eftersom inter-
subjektifierade uttryck ofta är multifunktionella, bevarande något av den ur-
sprungliga funktionella potentialen (se Traugott 2014a:10), något som i all-
mänhet karakteriserar uttryck som genomgått grammatikalisering (se t.ex.
Hopper 1991). I vår kategorisering har vi tagit fasta på kontextuella vinkar av
ovanstående slag: är det ”jag” som hävdar något eller inkluderas mottagaren,
vem kan rimligtvis veta bäst om det sagda? Som utdragen nedan visar kan
uppdraget ändå vara klurigt. Bakgrunden till frågan (1) och responsen (2) är att
Sinebrychoff varit intresserad av en sekretär som Bukowskis varit på väg att
skaffa åt honom på auktion; det blev dock ingenting av detta eftersom priset blev
så högt. I sitt svar till Sinebrychoff (2) konstaterar S. Lindqvist att det nog hade
gått att betala för en man som honom.
1. Porslinet var förtjusande och att jag ej fick sekretären, har ej
vidare gått mig till sinnes, ty jag antager att den blef betydligt
öfver betald. (Sinebrychoff till Bukowskis 10/5 1904.)
2. Jag var riktigt glad när jag läste att H H ej saknar sekretären ty
det är ju så svårt att ropa på en sak så högt för en person som ej
sett varan. Den var mycket vacker, men var nog [betalb.] (Sigrid
Lindqvist till Sinebrychoff 18/5 1904.)9
Lindqvist är den som i första hand kunde bedöma om varan var värd priset och
hon kan tänkas ha haft en viss uppfattning om den andres tillgångar också –
såtillvida är bruket subjektivt (’jag antar’). Men samtidigt antar hon något som
mottagaren vet bäst (om dennes tillgångar) och kan tänkas kunna bekräfta, vilket
lägger till en intersubjektiv aspekt.
6 Analys: subjektiva och intersubjektiva dimensioner av
nog
Som nämnts ovan är antalet nog något fler i den sverigesvenska delen av
brevkedjekorpusen än i den finlandssvenska (se tabell 1). Tittar vi på andelen per
skribent ser vi också att det är ganska jämnt mellan de flesta manliga
skribenterna, men en klar skillnad i andelen nog syns i Sigrid Lindqvists brev (34
ppm). Männen ligger mellan 5–10 ppm, så hon har 3–6 gånger fler nog.
8 Ur Sinebrychoffs brev till Sigrid Lindqvist 4/10 1901.
9 Vi använder fetstil för att markera nog i exempelutdragen.
188 University of Vaasa Research Papers
Sigrid Lindqvist, senare Carlsund, var den som ofta svarade på Sinebrychoffs
brev till Bukowski och hjälpte honom med många inköp. Hennes brev innehåller
uppskattningar om värden och råd om hur Sinebrychoff bör handla, som gör det
naturligt att hon vill använda subjektiva nog som markör för att detta är något
hon personligen kan bedöma, med de fakta hon har tillgång till:
3. Att säga hvad porträttet kan vara värdt är mycket svårt, men nog
tycker jag man godt kan betala för detsamma omkring 300 kronor.
(Sigrid Lindqvist till Sinebrychoff 14/10 1901.)
4. Något riktigt vackert i tafvelväg har inte kommit in medan jag
varit borta, men hoppas jag att snart få något, men inte goss-
porträttet, ty det sitter nog ännu fast. (Sigrid Lindqvist till Sine-
brychoff 14/7 1904.)
Samtidigt ser vi att det kan finnas en tendens i Sigrid Lindqvists brev att nog kan
kunna tolkas som en anhållan om att adressaten förhoppningsvis ska hålla med,
t.ex. i det första exemplet ovan. Vi bedömer dock (3) som i första hand subjektivt
på grund av den tydliga subjektiva förankringen i tycker jag.
Genom kategorisering av nog-användningarna i brevmaterialet får vi följande
indelning mellan referentiella, subjektiva och intersubjektiva användningar som
redovisas i tabell 2 nedan.
Tabell 2. Antal fall av nog i referentiell, subjektiv och intersubjektiv
betydelse
Finlandssvenska Sverigesvenska TOTALT
Referentiell10 0 0 0
Subjektiv 17
6 ppm
18
10 ppm
35
7 ppm
Intersubjektiv 8
3 ppm
3
2 ppm
11
2 ppm
SUMMA 25/29 120
9 ppm
21/17 908
12 ppm
46/47 028
10 ppm
I hela materialet finns det fler subjektiva användningar av nog än
intersubjektiva. Samma ordning ser vi också i de två varieteterna, även om de
sverigesvenska skribenterna skiljer ut sig på så vis att de har lite mindre
intersubjektiva användningar än de finlandssvenska och ganska mycket mer
subjektiva. Detta innebär också att om vi jämför andelen subjektiv och inter-
subjektiv användning är skillnaden i sverigesvenska mycket större (sv.sv. subj.
10 Nio nog faller utanför denna studie. Det rör sig om nog som använts i kombination
med adjektiv i t-form (dumt nog); se Malmgren (2014) och SAG (4:110). Detta bör ses
som en speciell konstruktion och tas därför inte med i denna studie.
University of Vaasa Research Papers 189
86 %, intersubj. 14 %; jfr fi.sv. subj. 68 %, intersubj. 32 %). I det finlandssvenska
materialet är också den subjektiva användningen vanligast, men den inter-
subjektiva användningen är dock något vanligare än i det sverigesvenska
materialet i relation till antalet ord. Det förefaller rimligt att fördelningsmönstret
förklaras av relationerna och rollerna mellan skrivarna. De intersubjektiva
användningarna är tydligen vanligare hos Sinebrychoff (4 ppm jämfört med 0–2
ppm hos de andra) därför att det är han som försöker förhandla sig till att få köpa
det han vill ha (till ett pris som är bra för honom) och påverka andra; se tabell 3.
Tabell 3. Subjektiva och intersubjektiva nog/person
Subjektiv ppm Intersubjektiv ppm
Axel Durling 9 8 2 2
Osvald Sirén 5 5 1 1
S. Lindqvist 7 34 0 –
C. U. Palm 2 5 1 2
P. Sinebrychoff 12 7 7 4
SUMMA 35 11
I det följande tar vi en närmare titt på subjektiva och intersubjektiva använd-
ningar av nog i brevmaterialet, men vi inleder först med en diskussion av några
referentiella fall som hämtats från korpusen Svensk dramadialog.
6.1 Referentiellt nog
Referentiellt nog förekommer alltså inte i den brevsamling vi arbetat med. Det
som finns är satsinledande konstruktioner med adjektiv/particip + nog (t.ex.
Dumt nog stod ej angifvet i katalogen).11 Vi har dock uteslutit dessa från våra
beräkningar och vår analys, emedan utryckssättet förtjänar att bli analyserat som
en egen konstruktionsresurs. Konstruktionen finns främst i det sverigesvenska
materialet och i Osvald Siréns del av det finlandssvenska, men Sirén var då också
bosatt i Sverige så man kan fundera om detta är något som varit vanligare i
Sverige.
Eftersom grammatikaliseringsscenariot gör det troligt att det skett en utveckling
från referentiell till subjektiv betydelse så ville vi ta fram tidigare material för att
se om vi där hittade mer av det referentiella bruket, möjligen under utveckling
mot det mer pragmatiska. Därtill har vi också konsulterat senare material i
samma kontrollerande syfte. I korpusen Svensk dramadialog hittar vi flera fall
11 Osvald Sirén till Sinebrychoff 20/3 1902.
190 University of Vaasa Research Papers
av referentiellt nog i betydelsen ’tillräcklig mängd’, exempelvis i dramat Tartuffe
(1731):
5. VALERIUS: Ney, nu är det nog; nu hafwer hon allaredan mer än
förmycket giordt narr utaf mig (Tartuffe, 1731.)
6. MARIANA: Hafwer jag icke wijsat ståndachtighet nog emot
Valere? Wist nog är det, at himmelen förbiuder et eller annat
werldzligit Nöje (Tartuffe, 1731.)
I det senare fallet i (6) kan vi skönja en potentiell utveckling från referentiell
betydelse mot epistemisk, från ’tillräcklig’ kunskap till gradering av kunskap.
Denna övergång i funktion har möjligen skett just i samband med uttryck som
har med det epistemiska att göra, som i följande exempel, Det är sant nog
(fortfarande ur Tartuffe), där dock sambandet med en referentiell ursprungs-
betydelse också är påtagligt:
7. CLEANTES: Efter han hafwer sådana Wapn i händerna emot eder
som han hafwer, så haden I icke bordt låta det komma så wida
som skedt är.
ORGON: Det är sant nog, men hwad skal man göra dertil?
(Tartuffe, 1731.)
Det är vanligt för de äldsta dramerna i korpusen att nog ofta postmodifierar ett
ord, såsom i ståndachtighet nog, högt nog, sant nog.12 Detta kan säga något om
grammatikaliseringsstadiet: det referentiella ursprungsbruket är fortfarande
starkt närvarade både i betydelse och i konstruktionssätt. Den nya modala
funktionen har definitivt slagit rot när den sammanfaller med en ny syntaktisk
distribution (satsinitial eller -medial position, t.ex. Nog är det sant, Det är nog
sant), dvs. då det nya uttryckssättet har konstruktionaliserats (se Traugott &
Trousdale 2013, Traugott 2014b:79).
För att länka denna diskussion till dagens bruk kan vi notera att dramakorpusen
även innehåller referentiella nog i det modernare materialet från 1990-talet:
8. STIG: Det gjorde ni inte alls. Tänk er att det går en osynlig linje på
marken här. Det här är ert, och det här är vårt, och så pratar vi
inte mer med varandra. Nu får det vara nog. (Människor i solen,
Jonas Gardell 1997.)
12 Preferensen för denna ordföljd i äldre språkbruk kan också ha gett upphov till
konstruktionen x:t nog (t.ex. Dumt nog stod ej angifvet i katalogen), som Malmgren
(2014) kopplat ihop med engelskans x:ly enough (t.ex. curiously enough).
University of Vaasa Research Papers 191
9. BARBRO: Min mamma till exempel. Hon var ju en fullständig
idiot. Hon klarade ju ingenting. Hon klarade inte av sin
moderskärlek. Det fanns ingen modersroll som var liten nog för
hennes format. Det fanns ingenting som var litet nog för hennes
format. Hon var absolut inkompetent i alla sammanhang.
(Idlaflickorna, Kristina Lugn 1993.)
Detta vittnar om att bruket fortfarande är levande, samtidigt som den satsinitiala
och -mediala omgivningen är reserverad för modala användningar av ordet.
6.2 Subjektivt nog
I brevmaterialet hittar vi framförallt fall av subjektiv betydelse, t.ex. i (10):
10. Det var det vackraste af dervarande Scheffel-porträtt, ehuru väl ett
Svea Hofrätt tillhörigt dylikt porträtt nog låg öfver i konstvärde.
(Durling till Sinebrychoff 28/10 1900.)
Här tolkar vi det som att detta nog uttrycker ett ’antar jag’, ’utifrån min kunskap
eller förmåga att bedöma’.
Vi har noterat att närvaron av negation har tendensen att föra tolkningen av nog i
riktning mot talarens subjektiva visshet: att bestrida ett sakförhållande innebär
ett subjektivt (och ofta affektivt) ställningstagande vid uttryck av oenighet (se Dik
1997:176). Vi visar ett exempel från brevkedjan med Durling (11), där denne är
förbannad på det låga bud Sinebrychoff gett hans tavla och där han kommer med
tilläggsmotiveringar till ett högre pris, något som också understryker skrivarens
visshet:
11. I sjelfva verket var nog detta pris icke så högt, enär National-
museum gick med vid försäljningen ända till 2,800 kronor och
dess ombud afstod, först sedan det blifvit klart att köparen skulle
betala nästan hvad som helst. (Durling till Sinebrychoff 3/9 1899.)
Enligt SAG (4:118) framträder betydelsen av subjektiv visshet klarare då nog
inleder en sats. Följande exempel, återigen Durling till Sinebrychoff, belyser detta
bruk. Notera att den subjektiva vissheten understryks med tillägget ”derom är jag
öfvertygad”:
12. Nog komma vi öfverens till ömsesidig belåtenhet, derom är jag
öfvertygad! (Durling till Sinebrychoff 16/10 1899.)
Denna utsaga utgör en lättad respons på komplicerade förhandlingar (jfr ex. 11
ovan och 14 nedan): Sinebrychoff är intresserad av att köpa en tavla av Durling,
192 University of Vaasa Research Papers
medan denne vill ha en silverkanna som finns i Sinebrychoffs ägo.13 Efter ett
antal förvecklingar har Sinebrychoff i brevet som Durling här svarar på signalerat
att det finns möjligheter till en lösning: ”Vi skola hoppas att vi därvid kunna
komma till en uppgörelse som tillfredsställer oss båda.” Det finns sålunda dia-
logiska aspekter på (12): det är fråga om en respons och den formuleras i första
person pluralis. Det avgörande är dock skrivarens kraftfulla subjektiva bekräf-
telse. Det är en funktion som i övrigt ofta samförekommer med satsinitialt nog,
t.ex. i kombination med svordomar som i Nog fan finns det pengar (se SAG
4:118).
6.3 Intersubjektivt nog
I brevmaterialet finns också flera användningar som snarast bör tolkas som
intersubjektiva. Den intersubjektiva betydelsen framkommer när brevväxlingen
rör en förhandling och brevskrivaren söker den andres medhåll eller när
brevskrivaren antar något om vad den andra vet (eller kan eller minns). Detta
förekommer främst i Sinebrychoffs egna brev, men det finns också exempel i
Palms, Durlings och Siréns och är därigenom representerat i såväl sverigesvenska
som finlandssvenska.
Ett exempel på en användning där skrivaren gör ett antagande om den andres
kunskaper finns i det följande:
13. Ehuru Ni nog torde hafva Eder bekant allt som är kändt rörande
Gyllenståhlska familjen, bifogar jag här en afskrift af mina
anteckningar om första innehafvaren af den mång[---] kannan.
(Sinebrychoff till Durling 13/10 1899.)
Här hänvisar Sinebrychoff till någonting som hör till Durlings kunskapsområde
(den Gyllenståhlska familjen), och som handling är det något som förutsätter
dennes acceptans, om än inte nödvändigtvis en explicit respons.
Även utmanande, och inte bara samförståndssökande, handlingar hör enligt
Traugott (2014a) till sådana som kan kategoriseras som intersubjektiva – såväl
en vädjan som en utmaning är responssökande handlingar. En missnöjd respons
från Durling på Sinebrychoffs låga bud på en tavla belyser detta på ett intressant
sätt:
14. Detta blir nog vår sista tafvelaffär, ty ”Flöjtblåsaren” säljer jag
icke för erbjudna 1,500 kronor och von Bredas älskliga barn-
porträtt vill jag alls icke sälja. (Durling till Sinebrychoff 3/9
1899.)
13 Dessa förhandlingar är beskrivna i Lehti-Eklund & Silén (2014).
University of Vaasa Research Papers 193
Durlings handling utgör en hotelse som presenterar strandade affärer som ett
tänkbart resultat, men resultatet är något som Sinebrychoff har möjlighet att
påverka med en tillmötesgående handling (vilken han de facto kommer med i
brevet som svarar på det aktuella brevet; jfr analysen i samband med ex. 12). Vi
kan också notera i senare brev att deras affärer, inklusive tavelaffärer, med
varandra fortsätter även flera år efter denna kris – utmaningen fick sålunda
tydligen en tillfredsställande respons.
Mottagarorientering och intersubjektiv funktion blir vidare påtaglig när en
utsaga formuleras med tilltal i andra person, t.ex. Ni vet nog…, Nog borde ni
dessutom veta att... Tilltalet har du-form i breven mellan Osvald Sirén och Paul
Sinebrychoff, men annars används det formella Ni, som t.ex. i (13). Detta
sammanhänger med att Sirén och Sinebrychoff hade en närmare relation till
varandra, medan de övriga deltagarna mest var affärsbekanta.
7 Sammanfattning
Med denna analys har vi försökt kasta ljus över grammatikaliseringen av
adverbet nog i riktning mot modala användningar, som har såväl subjektiva som
intersubjektiva dimensioner. Eftersom vårt huvudsakliga material utgörs av en
brevväxling från några år kring förra sekelskiftet får vi emellertid bara ett utsnitt
av utvecklingen: i vilket skede av processen nog var under perioden ifråga.
Referentiellt nog förekommer inte i breven, bortsett från konstruktionen
adjektiv/particip + nog, som t.ex. kan inleda satser (Dumt nog stod ej angifvet i
katalogen). Att referentiellt nog inte förekommer har snarast med topikerna att
göra – i övrigt är det en funktion som fortfarande är levande, och belagt t.ex. i de
nyare dramerna i Svensk dramadialog. Däremot visar de äldre dramerna i
korpusen att referentiellt nog är mycket vanligt och att ordet i övrigt gärna
används som efterställd modifierare (Det är sant nog ...). Vi ser att nog blir
rörligare i satsen när det får mer pragmatiska (modala) användningar, i initial
och medial position (Nog komma vi öfverens ...; Detta blir nog vår sista
tafvelaffär ...). Därmed sammanhänger utvecklingen av nya funktioner med
uppkomsten av en ny syntaktisk distribution, dvs. det handlar om
konstruktionalisering.
Vi kan i breven se att nog böjer sig för både subjektiva och intersubjektiva
användningar, vilket för tankarna till Traugotts (2014a, 2014b) beskrivningar av
surely som har i viss mån liknande semantik. Subjektiva användningar har med
talarens (skrivarens) visshet och betoning av den att göra (... men nog tycker jag
man godt kan betala ...). Breven innehåller främst subjektiva nog, men det finns
194 University of Vaasa Research Papers
också kontexter där nog enligt vår analys har utvecklat intersubjektiv
funktionspotential. Dessa användningar förekommer i utsagor där talaren till-
talar, vädjar till eller utmanar den andre eller hänvisar till vad den andre bör veta
eller kunna (Ehuru Ni nog torde hafva Eder bekant …). Vi ser också att dessa
funktioner är vanligare i de brev som Sinebrychoff skrivit, vilket vi tolkar som
beroende av deltagarrollerna. Det är nämligen Sinebrychoff som oftast är den
som försöker förhandla och påverka de andra för att få till en god affär för sig
själv, medan Bukowskis och Durling har i uppgift att försöka uppfylla hans
önskningar. Detta betyder också att vi inte utgående från detta material kan säga
något om var de sverigesvenska och finlandssvenska varieteterna ligger i
förhållande till varandra. Trots att intersubjektivt nog är vanligare i de finlands-
svenska breven tolkar vi detta enligt nuvarande analys som en tillfällighet som
har med materialets art att göra.
Vår tentativa slutsats är således att subjektifiering och intersubjektifiering är
olika sidor av samma mynt som kommit till genom en process där ett referentiellt
uttryck börjat utveckla interpersonliga funktioner. Vilken sida som kommer i för-
grunden i ett aktuellt fall har då främst med kontexten – ämnet, talarrelationer
och handlingstyper – att göra. Icke desto mindre vore det intressant att mer all-
mänt undersöka hur subjektiva respektive intersubjektiva sidor av nog profilerar
sig i de svenska och finländska varieteterna och om detta har något att göra med
att nog numera uppfattas som epistemiskt svagare i Sverige än i Finland.
University of Vaasa Research Papers 195
Litteratur
Aijmer, Karin 1997. I think – an English modal particle. I: Toril Swan & Olaf
Jansen Westvik (red.). Modality in Germanic Languages. Historical and
comparative perspectives. Berlin/New York: Mouton de Gruyter. S. 1–47.
Aijmer, Karin 2016. The Swedish modal particle nog. A contrastive analysis.
Nordic Journal of English Studies 15:3. S. 149–170.
Aijmer, Karin & Anne-Marie Simon-Vandenbergen 2011. Pragmatic markers. I:
Jan Zienkowski, Jan-Ola Östman & Jef Verschueren (red.). Discursive
pragmatics. Amsterdam/Philadelphia: Benjamins. S. 223–247.
Bergroth, Hugo 1917/1928. Finlandssvenska. Handledning till undvikande av
provinsialismer i tal och skrift. Helsingfors: Schildts.
Borgstam, Stina 1977. Nog är tillräckligt. Nysvenska studier 57. S. 217–226.
Brems, Lieselotte, Lobke Ghesquière & Freek Van de Velde 2014. Intersections of
intersubjectivity. I: Lieselotte Brems, Lobke Ghesquière & Freek Van de Velde
(red.). Intersubjectivity and Intersubjectification in Grammar and Discourse –
Theoretical and descriptive advances. Amsterdam/Philadelphia: Benjamins. S.
1–5.
Dik, Simon C. 1997. The theory of functional grammar. Part 2: Complex and
derived constructions. Berlin/New York: Mouton de Gruyter.
Erman, Britt & Ulla-Britt Kotsinas 1993. Pragmaticalization: the case of ba and
you know. Stockholm: Almqvist & Wiksell. S. 76–92.
Hopper, Paul 1991. On some principles of grammaticization. I: Elizabeth Closs
Traugott & Bernd Heine (red.). Approaches to Grammaticalization. Vol I.
Amsterdam: Benjamins. S. 17–36.
Lehti-Eklund, Hanna 1990. Från adverb till markör i text. Studier i semantisk-
syntaktisk utveckling i äldre svenska. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i
Finland.
Lehti-Eklund, Hanna 2002. Om att som diskursmarkör. Språk och stil 11. S. 81–
118.
Lehti-Eklund, Hanna & Beatrice Silén 2014. En brevkedja från 1899 – utbyte av
varor och tjänster. I: Jan Lindström m.fl. (red.). Svenskans beskrivning 33.
Helsingfors: Helsingfors universitet. S. 246–255.
Lindström, Jan 2008. Tur och ordning – introduktion till svensk samtals-
grammatik. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.
Lindström, Jan & Catrin Norrby 2016. Nog är det tillräckligt. Språktidningen
8/2016. S. 26–31.
196 University of Vaasa Research Papers
Malmgren, Sven-Göran 2014. Konstigt nog, klokt nog … Om en ganska ny typ av
satsadverb i svenskan och andra språk. I: Karin Helgesson m.fl. (red.). Fint
språk. Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning. S. 109–
115.
Melander Marttala, Ulla & Siv Strömquist 2001. Korpusen Svensk drama-
dialog: användarhandbok. Uppsala: Uppsala universitet.
Nilsson, Jenny 2005. Adverb i interaktion. Göteborg: Göteborgs universitet.
Saari, Mirja 1979. Om adverben ju, nog och väl. Festskrift till Björn Pettersson
29.12.1979. Tammerfors: Tammerfors universitet. S. 219–243.
Saari, Mirja 1995. ”Jo, nu kunde vi festa nog”. Synpunkter på svenskt språkbruk i
Sverige och Finland. Folkmålsstudier 36. S. 15–108.
SAG = Svenska Akademiens grammatik 1999. Band 4. Författad av Ulf Teleman,
Staffan Hellberg & Erik Andersson. Stockholm: Svenska Akademien.
SAOB = Svenska Akademiens ordbok. Lund: Svenska Akademien.
Svensk dramadialog under tre sekler. Tillgänglig: http://www.nordiska.
uu.se/forskning/projekt/drama.
Traugott, Elizabeth Closs 1989. On the rise of epistemic meanings in English: an
example of subjectification in semantic change. Language 65:1. S. 31–55.
Traugott, Elizabeth Closs 1995. The role and the development of discourse
markers in a theory of grammaticalization. Konferenspresentation från
International Conference on Historical Linguistics, Manchester, Storbritannien
1995. Version 11/97. Tillgänglig: http://web.stanford.edu/~traugott/ect-papers-
online.html.
Traugott, Elizabeth Closs 1999. From subjectification to inter-subjectification.
Konferenspresentation vid Workshop on Historical pragmatics, Fourteenth
International Conference on Historical Linguistics, Vancouver, Canada juli 1999.
Traugott, Elizabeth Closs 2003. From subjectification to inter-subjectification. I:
Raymond Hickey (red.). Motives for language change. Cambridge: Cambridge
University Press. S. 124–139.
Traugott, Elizabeth Closs 2014a. Intersubjectivity and clause periphery. I:
Lieselotte Brems, Lobke Ghesquière & Freek Van de Velde (red.).
Intersubjectivity and Intersubjectification in Grammar and Discourse –
Theoretical and descriptive advances. Amsterdam/Philadelphia: Benjamins S.
7–27.
Traugott, Elizabeth Closs 2014b. On the function of the epistemic adverbs surely
and no doubt at the left and right peripheries of the clause. I: Kate Beeching &
Ulrich Detges (red.). Discourse functions at the left and right periphery.
Crosslinguistic investigations of language use and language change.
Leiden/Boston: Brill. S. 72–91.
University of Vaasa Research Papers 197
Traugott, Elizabeth Closs & Richard B. Dasher 2002. Regularity in semantic
change. Cambridge: Cambridge University Press.
Traugott, Elizabeth Closs & Graeme Trousdale 2013. Constructionalization and
constructional change. Oxford: Oxford University Press.
198 University of Vaasa Research Papers
PSALTARPSALMERNA I DEN SVENSKA TIDEBOKEN 1525 –
EN KATOLSK ”REFORMATIONSBIBEL”
Rickard Melkersson
In 1525, a Catholic Book of Hours in Swedish (later called Den svenska tideboken) was
printed in Uppsala, in the very same printing house that would issue the first Swedish
translation of the New Testament in 1526. Whereas the latter, along with the other
translations of biblical texts of the Lutheran reform, has been a frequent subject of
philological research, the former has rather been regarded as a less intresting example of
the linguistic decay of the pre-reform era, as the 19th century editor Klemming puts it.
This paper examines three features of the language in the 40 psalms found in Den
svenska tideboken, in comparison with the reform Psalter of 1536: the infinitive, the
genitive and the word order in subordinate clauses and in infinite verb phrases. As to the
infinitive and to orthography in general, it is clear that Den svenska tideboken shows a
significant number of variation, while the 1536 Psalter is both more consistent and more
faithful to the Old Swedish system. On the other hand, the genitive and the word order in
Den svenska tideboken could be described as more faithful to the older system. There are
also significant differences whithin Den svenska tideboken that deserve to be the subject
of further research.
1 Inledning
1.1 Bakgrund
När G. E. Klemming (1854) under titeln Den svenska tideboken ger ut varfruwe
tydher paa swenskä, tryckt hos Richolff i Uppsala ca 1525, gör han det närmast
motvilligt, eller åtminstone med en tydlig reservation för det språk han därmed
låter sin samtid ta del av:
Utgifvaren har [...] rättat många uppenbara språk- och meningsfel,
tillkomna af ovårdsamhet i trycket; hvad icke bestämdt kunnat antagas
såsom tryckfel har deremot förblifvit qvarstående, hvarför ock det hela
tjenar till att afgifva ett märkligt prof på det djupa förfall, hvarifrån
reformatorerne räddade språket. (Klemming 1854:[5].)
Än skarpare tongångar kan möta hos forskare längre fram i tiden. Lindqvist
(1929) noterar först i en jämförelse mellan Nya Testamentet 1526 och dess
University of Vaasa Research Papers 199
samtids språk att bibeltexten skiljer sig avsevärt från den samtida kanslistilen
och fortsätter:
Lika tydligt märker man avståndet mellan Nya Testamentets språk och
det språk, som växte vilt i en hel del av dåtidens uppbyggelselitteratur,
med en fruktansvärd blandning av gamla vadstenaformer, danska och
lågtyska skrivningar och svenska dialektegendomligheter. Detta språk tar
sig ett nästan skrämmande uttryck i den året förut från samma tryckeri
utgångna Svenska Tideboken, där den språkliga och ortografiska oredan
var så stor, att ett och samma ord kunde hava 6 à 7 olika stavningar.
(Lindqvist 1929:177.)
Varför då lyfta fram denna skrift idag? Den svenska tideboken är en svensk-
språkig version av det som brukar kallas ”medeltidens bestseller” (se t.ex. Wieck
1988:27). Dess konstitutiva innehåll är det s.k. lilla Mariaofficiet, ”Vår Frus
tider”, en del av det offentliga gudstjänstlivet som samtidigt kom att fungera som
en utomordentligt populär andaktsform för lekfolket. Det är alltså en bok med en
central ställning i fromhetslivet, jämförbar med den som Bibel, psalmbok och
katekes senare kom att få på lutherskt håll (se t.ex. Duffy [2006] 2011, Hagberg
2008, Reinburg 2014). En rimlig hypotes borde kunna vara att tidebokens språk,
även om det starkt avviker från språket i t.ex. NT 1526, ändå representerar ett
språkbruk som var tänkt att av samtiden uppfattats som välfungerande,
prestigefyllt och korrekt. Men tideboken är också till en inte obetydlig del faktiskt
en bibelöversättning; den innehåller 40 psalmer ur psaltaren och några andra
kortare bibliska texter. Även om forskningen delvis har beaktat tideboken som en
del av reformationsbiblarnas språkhistoriska kontext, verkar ingen ha undersökt
de eventuella textuella sambanden – bibelöversättningar emellan. Den tidigt
etablerade bilden av tidebokens språk som ett ”sämre” språk kan säkert ha
bidragit till detta, och det gör en närmare undersökning dubbelt intessant. Vari
består detta ”förfall”? Vilken blandning av dialektegendomligheter, vadstena-
former och danismer är det som är ”skrämmande” och vilken är helt enkelt vår
svenska? För det är ju uppenbart att även den moderna svenskan med fog kan
kallas för en blandning av alla de uppräknade ingredienserna.
1.2 Syfte
Det främsta syftet med föreliggande undersökning är att jämföra de 40 psaltar-
psalmerna i Den svenska tideboken (hädanefter DST; Klemming 1854) med
motsvarande psaltarpsalmer i 1536 års psaltare (hädanefter PS1536; Sjögren
1956) med avseende på några språkdrag som vi vet har varit föremål för variation
under övergången från fornsvensk till nysvensk tid, nämligen: 1. infinitivens
200 University of Vaasa Research Papers
ändelsevokal, 2. substantivens ändelser i genitiv och 3. ordföljden i bisatser och
infinita verbfraser.
Dessa språkdrag har valts utifrån grundantagandet att vad man under tidigare
epoker har ansett som språkligt förfall har någon koppling till vad som räknats
som nytt (i förhållande till tidigare språkskeden), främmande eller allmänt
inkonsekvent. De är alla fenomen där något äldre, inhemskt och konsekvent
ganska tydligt kontrasterar med just sådana motsatser. Ett bisyfte är således att i
någon mån sätta vissa empiriska data i relation till de inledningsvis anförda
omdömena från Klemming (1854) och Lindqvist (1929).
Infinitivvokalen nämns av Lindqvist (1929) som ett drag där det reformatoriska
bibelspråket kontrasterar mot ett mer dansk- och tyskpåverkat samtida språk.
Bisatsordföljden, däremot, är enligt Ståhle (1970) ett drag där bibelspråket just
ger prov på tyskt inflytande. Det generaliserade genitiv-s:et är en novation som
handböckerna (som t.ex. Wessén 1941) brukar betrakta som helt genomförd på
1500-talet, men där redan en flyktig blick på DST ger en annan bild. Vi har alltså
att göra med tre enkelt definierade, frekventa och i sammanhanget relevanta
språkdrag som redan i en begränsad undersökning som den föreliggande borde
kunna ge ett signifikativt utslag (se också vidare i 2 nedan).
Ett andra bisyfte med jämförelsen är dessutom att visa huruvida psaltar-
psalmerna i DST framstår som en språkligt enhetlig text eller om den uppvisar
tecken på inbördes olikheter i tillkomsthistoria. Ett tredje bisyfte är att helt
översiktligt ge en karakteristik av den eventuella textuella likheten mellan de
aktuella psalmerna i DST och PS1536. En sådan karakteristik ges i 4.1.
2 Tidigare forskning
Forskningens intresse för DST har varit minst sagt sporadiskt, och det inskränker
sig ofta till kommentarer av det slag som inledningsvis citerats och då ofta i
samband med någon fråga som rör bibelspråket. Det sistnämnda är ju desto mer
uppmärksammat.
Någon som faktiskt undersökt språkliga aspekter i DST är Palmér (1926), som
jämför denna med Een nyttwgh Wnderwijsning, tryckt vid samma tryckeri som
DST i februari 1526, efter flytten till Stockholm och före utgivningen av NT, och
som Palmér karakteriserar som ”vår första reformationsskrift” (Palmér 1926:22)
och med själva NT 1526. Palmér undersöker nästan uteslutande stavning och de
lexikala enheternas form, och inte böjningsmorfologi eller syntax. Hans slutsats
är att det är samma två sättare som tillsammans utfört sättningen av samtliga
University of Vaasa Research Papers 201
dessa tre publikationer, och att dessa båda sättare är av dansk härkomst. De
olikheter som uppträder mellan DST, Wnderwijsning och NT 1526 tillskriver
Palmér snarare en successivt ökande noggrannhet och stränghet i korrektur-
läsningen än olikheter i tryckförlagornas språkdräkt. Palmér tycker sig se
ortografiska olikheter mellan de två sättarna, olikheter som han framförallt
bedömer som olika grad av trohet mot förlagans språk och inte som olikheter i
sättarnas eget språkbruk. I DST menar han att den senare delen från s. 39 i
Klemmings utgåva är ett verk av den sättare som visar störst trohet mot – den
okända – förlagan (Palmér 1926:32–34).
Det är först i modern tid som DST tilldragit sig ett visst intresse i egen rätt, och
då inte så mycket som en språkhistorisk urkund utan som en del av en sen-
medeltida bönbokskontext.
Hedström (2009) lyfter fram DST i sin omfattande undersökning av
vadstenasystrarnas skriftbruk och handskrivna bönböcker från Vadstena, och
belyser vissa beröringspunkter som hon menar förtjänar ett närmare studium (se
t.ex. Hedström 2009:363). Intresset för DST:s plats bland de i Sverige tryckta
latinska tideböckerna kommer till uttryck i flera av bidragen i Hagberg (2008),
inte minst Hedström (2008).
Forskningen om 1500-talets svenska bibelöversättningar (främst då NT 1526 och
Bibeln 1541) är däremot som bekant tämligen omfattande. Det är dock
anmärkningsvärt i hur hög grad även den språkvetenskapliga forskningen
uppehållit sig vid frågan om att identifiera en översättare, och i hur hög grad man
då sysslat med rena ortografiska iakttagelser (se t.ex. Lindqvist 1918). Det är
också i detta sammanhang som Palmér (1926) skriver in sig. Palmérs bidrag till
denna diskussion är framförallt att han så starkt framhåller sättarnas roll i
processen, och menar att flera slutsatser i den tidigare debatten om översättarens
språkbruk och identitet egentligen grundat sig på egenheter hos sättarna (se t.ex.
Palmér 1926:22). Palmér går härvidlag längre än Lindqvist (1918), som
visserligen finner likheter mellan DST och NT 1526 som han tillskriver tryckeri-
personalen och räknar som lågtyskt inflytande, men endast räknar med ett
mycket begränsat urval språkliga företeelser som berörs av detta (Lindqvist
1918:186–191).
Som redan framgått av det inledningsvis anförda citatet från Lindqvist (1929),
vill denne inte se någon språklig koppling mellan NT 1526 och den samtida
fromhetslitteraturen, så påtagligt företrädd av DST. Det är dock anmärkningsvärt
att han inte alls nämner DST som källa till eller exempel på just förreformatoriskt
bibelarbete, som han annars ägnar visst utrymme. Intressant är att Lindqvist
(1929:177) trots detta lyfter fram det äldre vadstenaspråket som förebild till den
202 University of Vaasa Research Papers
ortografiska konsekvensen i NT 1526. I detta sammanhangang skall det också
lyftas fram att Lindqvist som ett exempel på de ”danska och tyska skrivvanor” i
tidens kanslisstil som NT 1526 avviker från bland annat ger just ett generaliserat
-e i ändelser (Lindqvist 1929:176).
Adell (1936) uppehåller sig framförallt vid översättarfrågan, men till hans
verkliga förtjänster hör att han väger samman resultatet från sin egen historiskt
upplagda undersöking med tidigare litteraturhistorisk, exegetisk och språk-
vetenskaplig forskning kring materialet, och så lyckas ge en helhetsbild som på
det hela taget förefaller mycket plausibel. I detta sammanhang är det framförallt
den bild han ger av 1525 års förarbeten till NT som är värd att notera. I Adells
tappning är detta fram till tryckeriets Stockholmsflytt ännu ett projekt i den
gamla kyrkliga hierarkins regi, alltså samma katolska miljö som DST måste vara
sprungen ur. Om Adell har rätt finns det all anledning att söka paralleller mellan
DST och NT 1526.
Sjögren (1949) är också värd att framhålla i detta sammanhang, eftersom han är
en av de få som berör de fyra gammaltestamentliga böcker, varibland Psaltaren,
som översattes 1536. Undersökningen behandlar framförallt ordförrådet, men
även i viss mån kasusbruket, dock utan att i detta sammanhang särskilt behandla
vare sig PS 1536 som sådan eller genitiv- eller infinitivändelserna (jfr Sjögren
1949:110–112). Sjögren diskuterar dock frågan om förlagorna till PS 1536, och
framhåller framförallt Luthers tyska översättning av vissa gammaltestamentliga
böcker av år 1524; varje koppling till äldre inhemska bibelarbeten avfärdas
generellt, och DST nämns inte ens i detta sammanhang (Sjögren 1949:53 f., 71–
74).
Ståhle (1970) är en av de få som berör reformationsbiblarnas bisatsordföljd, och
då framförallt i anslutning till NT 1526:
I bisatser hade det i senmedeltidens svenska skriftspråk blivit allt
vanligare att efter tyskt mönster skjuta predikatet mot satsens slut.[not]
Självfallet möter ordställningstypen tå tijdhen fulbordat war, tå han thet
hörde ymnigt också i NT 1526 – Luther var ju en av huvudförlagorna –
även om den i nusvenskan normala ordföljden dominerar. (Ståhle
1970:24.)
Jag har inte kunnat finna att någon undersökning direkt lyfter fram genitiv-
ändelsen som något som i reformationsbiblarna eller deras samtid uppvisar
någon variation, åtminstone inte ifråga om närvaron eller frånvaron av ett slut-s
på substantiven, även om formen på det som föregår s:et ibland diskuteras (se
t.ex. Sjögren 1949:110). En handbok som Wessén (1941) placerar också genitiv-
s:ets frambrytande i femininum och i plural i yngre fornsvensk tid och
University of Vaasa Research Papers 203
konstaterar för den äldre nysvenskans del kategoriskt: ”Genitiven bildas i skrift-
språket av alla ord och i alla former med ändelsen -s” (Wessén 1941:124), men
meddelar samtidigt i en fotnot på samma sida att enstaka genitiv plural på -a
förekommer i GVB 1541. En modern handbok som Petterson (2005) ansluter i
princip helt till denna beskrivning.
3 Undersökningens material och metod
Denna undersökning behandlar alltså endast just psaltarpsalmerna i DST och
deras motsvarigheter i PS1536. Och det är då bara den liturgiskt använda psalm-
texten som avses, sådan den möter i just DST, och inte de rubriker och ingresser
som själva bibeltexten, och därför PS1536, ibland har.
För undersökningen av DST har Klemmings utgåva (1854) använts. Denna
utgåva har, trots sin höga ålder, bedömts som tillräckligt tillförlitlig, just för att
utgivaren så explicit meddelar att han inte förbättrat språket i fråga om väsentlig-
heter. För undersökningen av PS1536 har Svenska fornskriftsällskapets faksimil-
utgåva använts (Sjögren 1956).
Psaltarpsalmerna uppträder i DST i tre olika avdelningar av boken: i Maria-
officiet (”vorfruwe tydher”, sidorna i–xxviij hos Klemming 1854), i Den helige
Andes officium (”helghe andz tidher”, s. xxix–xxxviij) och i Botpsalmerna (”syw
Psalmana”, s. xlij–xlvij). Dessa delar kommer i analysen delvis att betraktas som
separata enheter. I uppställningen nedan framgår vilka psalmer som återfinns i
var och en av delarna.
Mariaofficiet: Ps 95, 8, 19, 24, 93, 100, 63, 67, 148, 149, 150, 120–131, 110,
113, 147B, 132, 133, 134 (29 psalmer)
Den helige Andes officium: Ps 1, 15, 54, 70, 87, 128 bis. (6 psalmer)
Botpsalmerna: 6, 32, 38, 51, 102, 130 bis., 143 (7 psalmer)
Det rör sig alltså om 40 olika psaltarpsalmer, varav två stycken (Ps 128 och Ps
130) förekommer i sin helhet två gånger. Även dessa upprepningar har medtagits
i materialet. Psaltarpsalmernas nummer anges här enligt den svenska (och
hebreiska) bibelns numrering, vilken också är den som används i PS1536. I DST
används inga psalmnummer, utan psalmerna identifieras genom att de latinska
inledningsorden ges vid varje psalm. Även PS1536 ger dessa latinska inlednings-
ord (enligt Vulgata!) vid varje psalm, utöver numret. (Den psalm som här kallas
Ps 147 B avser verserna 12–20 i den svenska bibeltextens Ps 147 och räknas här
som en egen psalm. Detta är Vulgatans Ps 147; den svenska bibelns Ps 147:1–11 är
Vulgatans Ps 146.)
204 University of Vaasa Research Papers
Materialet har excerperats i sin helhet med avseende på de tre fenomen som
studeras: 1. infinitivvokalen, 2. genitivändelsen och 3. ordföljden i bisats och vid
infinita verb. Nedan preciseras urvals- och analyskriterierna för respektive
kategori av belägg.
1. Samtliga infinitiver i materialet har räknats med, utom sådana som har stam-
slut på betonad vokal (som t.ex. gå) och utom former med ett påhängt enklitiskt
pronomen (som i ”iach wille förtiyat” i DST). Både aktiva och passiva former
räknas, och i resultatredovisningen görs ingen skillnad mellan dessa. Former på
-as tas upp som belägg för infinitiv på -a.
2. Vid excerperingen av genitivformer räknas samtliga substantiv i uppenbart
genitivisk funktion, utom sådana med stamslut på -s och som i den aktuella
instansen saknar slutartikel. Formen husets tas således med, men inte hus, även
om det står i uppenbar genitivfunktion. Vid klassificeringen är det endast själva
substantivets och/eller slutartikelns form som beaktas, och om en av dessa slutar
på -s räknas instansen som ett belägg för s-genitiv. I annat fall räknas formen
som ett belägg för annan genitiv. Formerna världens eller världsens räknas
alltså som s-genitiver, medan frasen vars herra räknas som annan genitiv.
Eventuella -s på adjektiviska attribut räknas alltså inte. Som ett substantiv i
genitivisk funktion räknas även någon gång sådant som kanske av en modern
språkkänsla snarast skulle uppfattas som förledet i ett särskrivet sammansatt
ord, medan förledet i verkligt sammanskrivna ord naturligtvis inte räknas. Jag
har också valt att ta med alla förekomster av substantiv tillsammans med
konstruktionen för ... skull, trots att det förefaller osäkert om det för texternas
upphovsmän alltid varit genitiv som avsetts i dessa fall. Beläggen tas med
eftersom det ändå förekommer uppenbar s-genitiv i några sådana fall i
materialet. För-skull-beläggen noteras som en egen kategori och redovisas också
delvis för sig.
Genitivbeläggen klassificeras inte på ett systematiskt sätt i förhållande till sin
”historiska korrekthet”, alltså i förhållande till sin överensstämmelse med det
fornsvenska systemet. Däremot redovisas de belägg som står i plural delvis
separat, detta för att ge en viss bild av hur variationen i materialet förhåller sig
till det äldre systemet. I plural kan ju varje s-form om man så vill betraktas som
ohistorisk. (I praktiken gäller denna särbehandling av plural enbart beläggen i
DST, eftersom det endast är där som vi möter någon egentlig variation ifråga om
genitiv-s:et.)
3. I undersökningen av ordföljden i bisats och vid infinita verb noteras före-
komsterna av två ordföljdstyper, V-X och X-V, där V står för ett finit verb i bisats
eller en infinit verbform, dvs. ett verb som inte är finit verb i en huvudsats och
University of Vaasa Research Papers 205
alltså inte står på typplatsen i det för huvudsats och bisats gemensamma
positionsschemat. X står för ett nominalt objekt eller för en infinitiv eller
supinumform som är underordnad V. Här ges några konstruerade exempel på de
båda typerna (både V och X står i fetstil, V är understruket):
V-X: att han gör det, han vill göra det, han har gjort det, att han vill
gå (”svensk ordföljd”)
X-V: att han det gör, han vill det göra, han har det gjort, att han gå
vill (”tysk ordföljd”)
Ibland kan det naturligtvis uppstå kedjor där flera sådana här enheter hänger
ihop; en infinitiv som är X åt ett V kan själv vara V åt ett annat X. Sådana kluster
räknas alltid som endast ett belägg, och en enda förekomst av typen X-V gör att
hela belägget klassas som X-V:
X-V: att han det göra vill, att han vill det göra
I analysen av dessa belägg kommer en högre frekvens av X-V att ses som en
högre grad av tysk påverkan, även om det ifråga om enskilda belägg skulle kunna
vara felaktigt att se denna ordföljd som resultatet av någon yttre påverkan. X-V
borde visserligen i det närmaste få 0 % i modern svenska (med enstaka undantag
som den som det visste) och 100 % i modern högtyska. Den klassiska forn-
svenskan borde dock, t.ex. på grund av kilkonstruktionen, placera sig någonstans
däremellan, och det är väl troligt att det samma kan sägas om svenska 1500-
talstexter i stort.
4 Resultat
4.1 Allmän karakteristik
Att påståendena om DST:s bristande konsekvens i fråga om stavning m.m.
överensstämmer med verkligheten blir uppenbart redan vid en flyktig besiktning,
vilket framgår av nedanstående exempel. Ps 130 förekommer alltså i sin helhet på
två ställen i DST och så här lyder v. 1b–2 i båda versionerna (min fetstil):
O Herre jach roper til tig aff diupith, herre hör mina röst. Thin orden
scolo wara paa tänkiandes at höra myna böns röst. (Ur Mariaofficiet,
Klemming 1854:xix–xx.)
O Herre jac ropar til tig aff diupith herre hör mina röst. Thin öron
scholo wara paa tänkiandes ath höra mina böns röst. (Ur botpsalmerna,
Klemming 1854:xlvj.)
206 University of Vaasa Research Papers
Olikheterna rör alltså framförallt stavningen (jach–jac; myna–mina) men även
morfologin (roper–ropar), och tycks ibland endast vara en fråga om korrektur
eller redaktion (orden–öron). Man kan säga att dessa skillnader inte är enorma,
särskilt inte med medeltida mått, men jag anser att det ändå är talande för den
allmänna enhetlighetsnivån i publikationen att ett och samma bibelställe
renderats så olika på två olika ställen.
Lika uppenbart blir det vid ett flyktigt ögonkast att DST och PS1536 inte härrör
ur samma översättnings- eller redaktionsprocess. De två första verserna ur Ps 8
kan tjäna till illustration av detta:
Ps 8:2–3 i DST
Herra war herra huru underligit är tijth nampn vtoffuer alth iorderike.
For thy thyn mechtughet är vphögd offuer alla himbla.
Utaff barnanas mwn och the som sugha haffuir thu fulkomnat loffuedh
for thina owener schuld ath thu scalt fordärffua thin owen oc hämpnaren.
(Klemming 1854:iij.)
Ps 8:2–3 i PS1536
Herre wår herre / huru herligit är titt nampn j alla land ther man tackar
tich j himmelen
Uthu vnga barnas mund och theras som än nw diya. haffuer tu ena krafft
vprettat. för tina fiendar skull / på thet tu skalt nedhertysta fienden och
thñ hemdgyrugha (Sjögren 1956:VIv–VIIr.)
4.2 Infinitivvokal
Som framgår av tabell 1 är Ps 1536 helt konsekvent i sitt användande av -a som
slutvokal i infinitiv medan DST uppvisar en tydlig variation.
Tabell 1. Förekomsten av olika infinitivvokaler i materialet
-a -e -ä Tot.
Ps 1536 146 0 146
DST tot. 123 25 1 149
–Maria 68 20 1 89
–Hl. Ande 16 4 20
–Botps. 39 1 40
Vad som dock också blir tydligt är att variationen är olika stor i olika delar av
materialet. Ändelsen -e eller -ä (1 belägg) förekommer i ca 17 % ([25+1]/149) av
fallen i hela DST. I de psalmer som återfinns i Mariaofficiet är dock andelen -e/-ä
University of Vaasa Research Papers 207
ca 24 % ([20+1]/89) och för psalmerna i den Hl. Andes officium är siffran 20 %,
med 4 -e av sammanlagt 20 infinitiver. När det gäller botpsalmerna är bilden
radikalt annorlunda: här finns endast ett -e av 40 infinitiver, vilket ger en
procentsiffra på 2,5 %. Botpsalmerna tycks alltså tillhöra ett annat skikt i DST än
de övriga psalmerna. Så även om DST ifråga om infinitivens slutvokal helt klart
uppvisar ett större avstånd till tidigare språkskeden – och alltså enligt detta
kriterium skulle kunna sägas uppvisa en större grad av förfall – rör det i
praktiken endast vissa delar av boken. Botpsalmerna har det gamla infinitiv-a:et
kvar.
I detta sammanhang har jag inte undersökt huruvida växlingen mellan -a och -e
där den uppträder följer något system (som t.ex. vokalbalans), och vi kan därför
inte med säkerhet säga om den enbart skall ses som ett uttryck för inkonsekvens.
Nedanstående exempel (1–2), båda ur Ps 95, visar dock att samma lexikala enhet
kan uppträda med båda infinitivvarianterna.
1. wij scholo kome ffor hans anlethe (DST Ps 95:2, Klemming
1854:ij.)
2. the scholo ey koma j myna huila (DST Ps 95:11, Klemming
1854:iij.)
4.3 Genitiv-s
Även ifråga om genitiv-s:et står en tydlig variation i DST mot en betydligt större
enhetlighet i Ps 1536. Skillnaden gentemot förhållandena vid infinitivvokalen är
dock att det alltså här är det konsekventa s:et i PS1536 som markerar ett avstånd
från det fornsvenska systemet, medan DST:s växling mellan olika sätt att bilda
genitiv måste ses som en kvarleva av ett äldre språksystem – förutsatt att
växlingen inte är fullkomligt arbiträr.
Tabell 2. Genitivändelserna i materialet
-s annan Tot.
PS1536 142 (92 %) 12 (8 %) 154 (100 %)
DST tot. 95 (71 %) 38 (29 %) 133 (100 %)
–Maria 77 (82 %) 17 (18 %) 94 (100 %)
–Hl. Ande 8 (67 %) 4 (33 %) 12 (100 %)
–Botps. 10 (37 %) 17 (63 %) 27 (100 %)
Som framgår av tabell 2 är s-ändelsen inte fullkomligt allenarådande bland de
undersökta beläggen i PS 1536; hela 12 belägg eller 8 % har en annan form. Här
hör dock nästan alla (11) belägg hemma i konstruktionen för – skull (ex. 3–4
nedan). Det tolfte belägget utgörs av frasen ”tijn barna barn” (PS 1536, Ps 128),
208 University of Vaasa Research Papers
som ju närmast skulle kunna beskrivas som en särskriven sammansättning. Det
är uppenbart att cirkumpositionen för – skull intar en särställning som eventuell
genitivkontext, men man kan inte utan vidare avfärda tanken på att den av PS
1536:s redaktörer faktiskt upplevts styra genitiv, eftersom exempel med tydlig s-
genitiv faktiskt finns (ex. 5 nedan). Det skall dock noteras att den s-lösa formen
ibland, som genitiv betraktad, är uppenbart ohistorisk till sitt utseende, såsom är
fallet i ex. 4.
3. för tina mildheet skull (PS1536 Ps 6:5, Sjögren 1956:Vr.)
4. för mina synder skull (PS1536 Ps 38:4, Sjögren 1956:XLIIr.)
5. för tin tienares Dauidz skull (PS1536 Ps 132:10, Sjögren
1956:XLIIIIv.)
Även om s-genitiv alltså inte med säkerhet kan kallas allenarådande i de
kontexter som här har undersökts i PS1536, är det uppenbart att andra –
eventuella – genitiver är mycket sparsamt förekommande och då i en begränsad
typ av kontext.
I DST är däremot annan genitiv än s-genitiv relativt vanligt förekommande och
utgör 29 % av beläggen. Även här är som framgår av tabell 2 skillnaden mellan de
olika delarna av boken påtaglig; i botpsalmerna utgörs hela 63 % av beläggen av
andra genitivformer än s-genitiv mot bara 18 % i Mariaofficiets psalmer. Det är
här uppenbart att konstruktionen för – skull spelar en mycket liten roll för
resultatet. Den finns endast belagd 4 gånger tillsammans med ett substantiv i
DST, varav 1 med -s och 3 utan. Eftersom alla genitivformer har räknats – även
sådana som historiskt sett också borde ha -s – är 100 % ”annan genitiv” alltså
inte en tänkbar maximal nivå av historiskt korrekta former, då en sådan
fornsvensk maxnivå skulle ligga på en lägre siffra. Någon sortering av samtliga
belägg utifrån historisk korrekthet har dock alltså inte gjorts. En sådan sortering
skulle också bli ganska komplex och behöva beakta faktorer som vacklande genus
och en eventuell förändring i bruket av dubbel kasusböjning vid den bestämda
slutartikeln.
En fingervisning om huruvida växlingen mellan -s och annan genitivform i DST
är arbiträr eller systematisk, och i vilken grad den i det senare fallet följer det
fornsvenska systemet, får vi om vi som i tabell 3 endast betraktar de belägg där
substantivet måste uppfattas som plural. Här är ju varje s-form ohistorisk.
University of Vaasa Research Papers 209
Tabell 3. Genitivändelserna i plural i DST
-s annan Tot.
DST tot. 9 19 (68 %) 28 (100 %)
–Maria 8 8 (50 %) 16 (100 %)
–Hl. Ande 1 3 (75 %) 4 (100 %)
–Botps. 0 8 (100 %) 8 (100 %)
Av tabell 3 framgår alltså att det i plural är betydligt vanligare med en annan
genitivform än s-genitiv i psaltarpsalmerna i DST. I botspsalmerna är genitiv
plural på -s helt frånvarande, medan den i Mariaofficiets psalmer förekommer i
så många som hälften av fallen. Även om vi i detta sammanhang inte kan gå
närmare in på saken är det helt klart att den påtagliga närvaron av det som här
kallats ”annan genitiv” faktiskt är en rest av eller ett uttryck för det äldre
systemet. Men det är likaledes uppenbart att många av de s-former vi finner i
DST är ohistoriska i förhållande till detta system. Nedan följer några exempel på
såväl historiskt korrekta former med och utan -s (6–10) som ohistoriska s-former
(11–15). De avsedda formerna har satts i fet stil. Notera exempel 12, där en
historisk s-lös form (herra) står sida vid sida med en ohistorisk s-form i plural
(henders). Man kan också lägga märke till att flera av de övriga exemplen av
kontrasterande slag återfinns i samma psalmer, t.ex. återfinns formerna ärona
och ärones båda i Ps 24.
6. gudz äre (DST Ps 19, Klemming 1854:iiij.)
7. myns hierta tanka (DST Ps 19, Klemming 1854:iiij.)
8. herrans berg (DST Ps 24, Klemming 1854:v.)
9. ärona konunger (DST Ps 24, Klemming 1854:v.)
10. mina osynlighet närwaru (DST Ps 38, Klemming 1854:xliiij.)
11. hymblanas stadga (DST Ps 19, Klemming 1854:iiij.)
12. wars herra händers gerninga (DST Ps 19, Klemming 1854:iiij.)
13. werlzens ända (DST Ps 19, Klemming 1854:iiij.)
14. dygdenes herre (DST Ps 24, Klemming 1854:v.)
15. ärones konunger (DST Ps 24, Klemming 1854:v.)
210 University of Vaasa Research Papers
4.4 Ordföljden i bisats och vid infinita verb
Det tredje och sista språkliga draget som har undersökts är alltså placeringen av
nominala objekt, infinitivformer och supinumformer i förhållande till finita verb i
bisatser och andra infinita verb. Som framgår av tabell 4 är det inte fråga om
några slående skillnader inom materialet, varken mellan PS1536 och DST eller
mellan de olika delarna av DST. Den ”tyska” ordföljden X-V har visserligen ca
dubbelt så många belägg i PS 1536 som i DST, men båda böckerna har en tydlig
övervikt av den ”svenska” V-X ordföljden.
Tabell 4. Placeringen av objekt, infinitiv och supinum (X) i förhållande till
finit verb i bisats eller infinita verb (V)
V-X X-V Tot.
PS1536 152 (77 %) 45 (23 %) 197 (100 %)
DST tot. 164 (88 %) 23 (12 %) 187 (100 %)
–Maria 91 (88 %) 13 (12 %) 104 (100 %)
–Hl. Ande 26 (96 %) 1 (4 %) 27 (100 %)
–Botps. 47 (84 %) 9 (16 %) 56 (100 %)
Det är vidare intressant att notera att botpsalmerna, som ju i fråga om de övriga
språkdragen framstått som den ”minst förfallna” delen av DST, här faktiskt har
högst andel av den ”främmande” X-V-ordföljden, även om skillnaderna mellan
delarna rent numerärt inte är stora. Det går att finna flera parallella ställen där
DST och PS1536 har gjort samma val ifråga om ordföljden. I exempel 16–17 har
båda X-V i bisats, i exempel 18–19 båda V-X.
16. hwo thom gömer (DST Ps 19:12, Klemming 1854:iiij.)
17. then som them håller (PS1536 Ps 19:12, Sjögren 1956:XIXv.)
18. Thetta är släcten som söker gud och spör jacop gudz
anlethe (DST Ps 24:6, Klemming 1854:v.)
19. Thetta är thet slecte som söker honom / thet som söker titt
andlete iacob (PS1536 Ps 24:6, Sjögren 1956:XIIIIv.)
I exempel 20–21 ser vi däremot att man valt att gå olika vägar, här med en
supinumform som X.
20. manan och stiernaner som thu haffui stadfest (DST Ps 8:4,
Klemming 1854:iij.)
21. månan och stiernonar som tu bereedt haffuer (PS1536 Ps 8:4,
Sjögren 1956:VIIr.)
University of Vaasa Research Papers 211
Slutligen ges två exempel (22–23), denna gång från olika psalmverser, där V
utgörs av en supinumform. Detta ställe i DST (ex. 22) ger en slående bild av hur
fri denna ordföljdsvariation måste ha upplevts, och närmast stilistiskt motiverad.
22. Herren haffuer hört myna bön oc herren haffuer mina bön
wnfangith (DST Ps 6:10, Klemming 1854:xliij.)
23. haffuer tu ena krafft vprettat (PS1536 Ps 8:3, Sjögren 1956
VIIr.)
Det skall medges att undersökningsmetoden i fråga om just ordföljden varit en
aning trubbig, eftersom ingen distinktion har gjorts mellan inhemska arv-
konstruktioner som kilkonstruktionen, mellanvarianter med t.ex. objekt före
verbet men adverbial efter, och rent tysk ordföljd. Exemplen får härvidlag tjäna
som uppslag till fördjupad forskning. Det kvantitativa resultat som här redovisas
måste alltså ses som relativa upplysningar om tendenserna i de båda skrifterna.
5 Slutsatser och diskussion
Syftet med denna begränsade studie har inte varit att bevisa att Den svenska
tideboken från 1525 är en högkvalitativ trycksak, eller att överhuvudtaget
bedöma dess språkliga kvaliteter i jämförelse med den reformatoriska
bibelsvenskan, här representerad av år 1536 års psaltare – detta anser jag
överhuvudtaget inte vara språkvetenskapens sak. Men utifrån några begränsade
språkliga företeelser menar jag mig ha visat att DST inte på ett entydigt sätt i
högre grad representerar det icke-forna, det främmande eller det inkonsekventa
– sådant som man ju gärna avser när man talar om förfall – än reformationens
första psaltaröversättning.
När det gäller infinitivändelsen uppvisar verkligen DST en högre grad av ett
sådant ”förfall”, i det den har många infinitiver på -e och stor variation. Det
avseende där eftervärldens mest kritiska omdömen är lättast att förstå är också
kanske just frågan om allmän konsekvens. Redan den stickprovsartade allmänna
karakteristiken i 4.1 visar hur frapperande den är i DST. Men frågan är hur
mycket reformationsbiblarnas större stringens skall ses som en utveckling av
rutinerna och höjning av kompetensen vid berörda tryckerier (som Palmér 1926
antyder) snarare än som en ”räddning” av språket från reformatorernas eller
någon annans sida.
Även bibelöversättningarnas genitiv-s kan ju ses som en – låt vara ohistorisk –
större konsekvens och reda. Men just genitiven anser jag ändå kunna tjäna som
ett gott exempel på hur selektiv eftervärldens dom kan vara. Egentligen är det ju
212 University of Vaasa Research Papers
det utbredda genitiv-s:et som i ett historiskt perspektiv borde kunna ses som ett
förfall – ett förfall som visserligen har framtiden för sig. DST har ännu i början av
1500-talet flera av de gamla genitivändelserna kvar, detta trots att den etablerade
beskrivningen (t.ex. Wessén 1941) redan då har räknat ut dem ur språket.
På ett liknande sätt är det när det gäller ordföljden i bisats och vid infinita verb-
former PS1536 som framstår som mest påverkad av främmande mönster, medan
DST ligger såväl fornsvenskan som den moderna svenskan närmare.
Jag vill mena att språket i DST framförallt är ett prov på den tidiga reformations-
tidens (och kanske hela 1500-talets) oerhört komplexa språkliga situation i
Sverige, där ”gamla vadstenaformer, danska och lågtyska skrivningar och svenska
dialektegendomligheter” (jfr Lindqvist 1929:177) ännu konkurrerar om platsen i
det gryende standardspråkets grammatik och lexikon. Språket i PS1536 är helt
enkelt ett annat sådant prov, låt vara ett som i några viktiga avseenden
representerar de segrande varianterna och därför mindre sticker i en sentida
betraktares öga.
En viktig fråga för en annan undersökning att besvara är om olikheten i DST
mellan botpsalmerna och de övriga psalmerna gäller endast just psalmerna eller
större partier av boken. Den skillnad som har observerats här stämmer väl
överens med Palmérs (1926) hypotes om två olika sättare. Gränsen går på rätt
ställe och skillnaden i t.ex. preferensen av infinitivvokal stämmer väl med den
karakteristik av sättarna som Palmér gör. Att den högre andelen infinitiver på -e i
den förra delen skulle kunna bero på en dansk sättare som låter sitt eget språk
lysa igenom mer, är lätt att föreställa sig. Men om det visar sig att botpsalmerna
skiljer sig även från andra partier i bokens senare del måste man börja fråga sig
om de kan gå tillbaka på en äldre psaltarredaktion som gått förlorad.
Genitivändelsen och syntaxten är fenomen av en typ som Palmér inte beaktat,
och det är möjligt att en helhetsundersökning utifrån dessa fenomen skulle peka i
en egen riktning. Vidare skulle en jämförelse mellan DST, NT1526 och Een
nyttwgh Wnderwijsning, som tog fasta på fler företeelser än Palmér (1926),
kunna bidra till en fördjupad kännedom om hela denna språkhistoriska kontext.
Andra, verkligt stora frågor återstår. Vem tog initiativet till DST och varför?
Vilken var den tänkta målgruppen? Vilka var förlagorna? Vad är kopplingen till
Vadstenatraditionen? Dessa frågor kan möjligen aldrig helt besvaras, men jag
hoppas likväl att i något sammanhang få tillfälle att återkomma till dem.
University of Vaasa Research Papers 213
Litteratur
Adell, Arthur 1936. Nya testamentet på svenska 1526. Till frågan om dess
tillkomst och karaktär. En kyrkohistorisk studie. Lund: Gleerup.
DST = Klemming (1854).
Duffy, Eamon [2006] 2011. Marking the Hours. English People and their
Prayers. New Haven/London: Yale University Press.
Hagberg, Johnny (red.) 2008. Horae de Domina. Vår Frus Tider. Studier,
transkription, översättning och faksimil av inkunabeln från Vadstena
klostertryckeri 1495. Skara: Skara stiftshistoriska sällskap.
Hedström, Ingela 2008. Bönbokstraditionen. I: Johnny Hagberg (red.). Horae de
Domina. Vår Frus Tider. Studier, transkription, översättning och faksimil av
inkunabeln från Vadstena klostertryckeri 1495. Skara: Skara stiftshistoriska
sällskap. S. 11–37.
Hedström, Ingela 2009. Medeltidens svenska bönböcker. Kvinnligt skriftbruk i
Vadstena kloster. Oslo: Universitetet i Oslo.
Klemming, Gustaf Edward (utg.) 1854. Den svenska tideboken. Stockholm:
Norstedt.
Lindqvist, Natan 1918. Studier över reformationstidens bibelsvenska. Språket i
Nya testamentet 1526 i belysning av de svenska reformatorernas språk.
Stockholm: Hæggströms boktryckeriaktiebolag.
Lindqvist, Nathan 1929. Bibelsvenskans medeltida ursprung. Nysvenska studier
8. S. 165–260.
Palmér, Johan 1926. Reformatorerna och översättningen av Nya testamentet
1526. Arkiv för nordisk filologi 42. S. 20–60, 134–192.
Pettersson, Gertrud 2005. Svenska språket under sjuhundra år. 2. uppl. Lund:
Studentlitteratur.
PS1536 = Sjögren (1956).
Reinburg, Virginia 2014. French Books of Hours. Making an Archive of Prayer,
c. 1400–1600. Cambridge: Cambridge University Press.
Sjögren, Gunnar 1949. Om språket i de svenska bibelöversättningarna 1526–
1541. Lund: Gleerup.
Sjögren, Gunnar (utg.) 1956. Bibelöversättningarna av år 1536 utgivna av
Gunnar Sjögren. I. Dauidz Psaltare. Svenska fornskriftsällskapet.
214 University of Vaasa Research Papers
Ståhle, Carl Ivar 1970. Svenskt bibelspråk från 1500-tal till 1900-tal. Stockholm:
Nämnden för svensk språkvård.
Wieck, Roger S. 1988. Time sanctified. The Book of Hours in Medieval Art and
Life. New York: George Braziller.
Wessén, Elias 1941. Svensk språkhistoria. Ljudlära och formlära. Stockholm:
Almqvist & Wiksell.
SCHLAGERTEXTER NÄR MORMOR VAR UNG.
FLERSPRÅKIGHET OCH EXOTISM
Marianne Nordman
This article introduces views on multilingualism and exoticism in the lyrics of hit songs
from the time when grandmother was young. The hit song lyrics are written down by
hand in Swedish in a number of waxcloth notebooks from 1959 to 1963. This study deals
with thematic aspects such as what is expressed in a language other than Swedish in the
lyrics. The study focuses not only on the form of the foreign elements but also on their
function, primarily the function of creating exoticism. The themes that emerge in the
Swedish lyrics are personal characteristics, words associated with love, salutations, words
for parting, as well as exclamations. The material includes many elements from Italian,
Spanish, English, German and also French. By retaining words and phrases in other
languages in the Swedish translations, there is a stronger connection between the lyrics
and the source text; recipients get an impression of exoticism, a glimpse of the other
world outside their own culture.
1 Bakgrund
Vid en insamling av minnen från ungdomsdanserna i Österbotten fick jag sex
tjocka vaxdukshäften i min hand där en informant hade skrivit ner schlagertexter
under åren 1959–1963. Också det är historia i dag fastän ur ett kortare
perspektiv. Texterna är sammanlagt 737 stycken, samtliga på svenska. Den
finlandssvenska schlagervärlden hade på den tiden mycket gemensamt med den
sverigesvenska. Det var i huvudsak samma låtar som man dansade till både på de
sverigesvenska och på de finlandssvenska dansgolven även om det ibland fanns
en liten tidsförskjutning när det gällde vad som var populärt. Det sverigesvenska
kom ofta snäppet före det finlandssvenska. För den österbottniska danspubliken
och för de österbottniska orkestrarna var det sverigesvenska den absoluta
modellen. (Om inspirationskällor före 1950 se A-M. Nordman 2003:153–154.)
Men i de svenska schlagertexterna finns ett stort antal fraser och ord på andra
språk och i olika funktioner. Av de 737 schlagrarna har 101 eller 13,7 % inslag på
andra språk: ord, fraser eller t.o.m. hela meningar. (Om schlagertitlar i materialet
från 1959–1963 se också M. Nordman 2016.)
Texterna visar alltså prov på kulturblandningar, ackulturationer. Hur musiken,
och även texterna, förändras i en ackulturationsprocess beror bl.a. på vad som
216 University of Vaasa Research Papers
anses vara viktigt i den nya kontexten och på vad man vill lyfta fram. (Jfr
Lilliestam 2013:48.) Musik skapas av människor, individer eller grupper, följer
genrekonventioner och håller sig inom de ramar som kulturen sätter. Men
musiken påverkas också av en tidsfaktor. Lilliestam (2013:60) konstaterar att ett
och samma tema kan skildras på olika sätt under olika tider. Kärlek t.ex. beskrivs
ofta på ett annat sätt i dagens sångtexter än vad som var fallet för 30 år sedan.
Och de flerspråkiga inslagen är till vissa delar andra i dag än de var i början av
1960-talet.
I mitten av 1950-talet gjorde rockmusiken insteg i Sverige. Före det var det äldre
schlagerstilar som gällde. Många låtar skildrade brytningen mellan det gamla och
det nya i Sverige. Sjömansvalser som t.ex. En gång jag seglar i hamn och Gamla
Nordsjön var populära. När Gösta ”Snoddas” Nordgren sjöng sin Flottarkärlek
1952 skildrade han ett yrke som var på upphällningen. Med schlagersångare som
Lill-Babs, Gunnar Wiklund och Lasse Lönndahl kom en modernare prägel in med
inslag från amerikansk och annan utländsk musik.
Åren 1959–1963 rådde en stilistisk ambivalens inom populärmusiken. Svenska
hitlistor dominerades av svenska schlagerartister med Anita Lindbloms Sånt är
livet och Towa Carsons Spara sista dansen för mig. Ett slags ”nyfolklighet”
möter i Vid foten av fjället (1959), Te dans med Karlstatöserna (1961) och Spel-
Olles gånglåt (1963). Även ”upp-poppningar” av svenska skillingtryck och
schlagrar som Alpens ros, En sliten grimma, Jämtgubben och Johan på Snippen
var populära. Dessa gav musiken en speciell svensk profil. (Lilliestam 2013:81–
83.)
Men det finns också ett stort utbud av musik som har sitt ursprung i främmande
kulturer och som har importerats till Sverige. Detta gäller alla typer av musik,
även populärmusik, och särdragen finns inte bara på ett tonalt plan utan även i
texterna. (Lilliestam 2013:55.)
Utländska låtar översattes nästan alltid till svenska på 1950-talet och det var
vanligen schlagrar från Tyskland, Frankrike och Italien som var heta även om de
angloamerikanska trenderna var på kommande. När svenska rockartister som
t.ex. Rock-Rolf och Chris Lennert i mitten av 1950-talet intog scenen sjöng de
fortfarande på svenska, helt i takt med tidens praxis. Utländska låtar skulle
fortsättningsvis översättas till svenska, men översättningarna kunde vara ganska
fria. Lilliestam (2013) ger exempel på Chris Lennerts version av Little Richards
Tutti Frutti, här först i en engelsk tappning och sedan i en svensk:
University of Vaasa Research Papers 217
I got a girl, named Sue, she knows just what to do,
I got a girl, named Sue, she knows just what to do,
She rocks to the East, she rocks to the West
But she is the girl that I know best.
Tutti frutti …
Jag har en brud, en stark sak, en pingla hela dan.
Jag har en brud, en stark sak, en pingla hela dan.
Jag sökte i öst, jag sökte i väst,
men pinglan min hon är nog bäst.
Tutti frutti …
Det mesta i schlagern översattes således, om än ganska fritt, men inte text-
raderna ”a-wop-bop-a-loo-bop a lop-bam-boom” och ”tutti frutti all rooty” utan
de fick bli kvar från ursprungsversionen. (Lilliestam 2013:75–76.)
Jämsides med det genuint svenska förekom alltså en mängd schlagertexter som
hade sitt ursprung utomlands och som kom in som översättningsprodukter. Om
det var sällsynt att man översatte svenska schlagrar till andra språk så var det
betydligt vanligare att utländska låtar fick svensk språkdräkt.
2 Syfte
Min avsikt med granskningen av schlagertexter när mormor var ung är att med
utgångspunkt i en modell utarbetad av Eriksson och Haapamäki (2011) granska
flerspråkigheten i schlagertexterna. Då schlagrarna är översättningar från andra
språk till svenska leder detta ofta till att ordvändningar ur källtexten får bli kvar i
måltexten. På så sätt uppstår flerspråkighet. Jag kommer att studera tematiska
aspekter som t.ex. vad i texterna som uttrycks på annat/andra språk än på
svenska. Fokus kommer att ligga på de främmande inslagens form, särskilt den
manifesta, men också på deras funktion, där jag speciellt uppmärksammar
funktionen hos det annorlunda, det exotiska.
3 Metod
Inom Erikssons och Haapamäkis (2011:49) modell diskuteras initialt den
kommunikativa kontexten, dvs. sändare och mottagare av budskapet samt tema.
Man intresserar sig för sändarens språkliga kompetens, i mitt fall schlager-
författarens eller översättarens. Mottagaren i mitt speciella material är dans-
publiken på den österbottniska landsbygden, dvs. det rurala danssamhället, där
flerspråkigheten i mitten av 1900-talet inte var speciellt utpräglad. Men den
primära mottagaren var ju en svensk danspublik överhuvudtaget. Sändaren och
218 University of Vaasa Research Papers
mottagaren lämnas i huvudsak utanför min undersökning även om det finns
många intressanta aspekter som man kunde gå djupare in på. Däremot granskar
jag närmare vilka teman som blir flerspråkiga. I min analys ser jag ’tema’ som ett
snävt begrepp där en schlager kan ta upp flera teman, innehållskomponenter, i
samma text, ibland med svenskt språkval, ibland med språkväxling. (Se
diskussionen om ’text’ och ’tema’ i Landqvist & Björklund 2014:125–126.) Likaså
granskar jag formen för språkväxlingen. Eriksson och Haapamäki ser formen ur
synvinklarna latent och manifest. Den latenta bygger på metaspråkliga
kommentarer och kontextuella ledtrådar och förekommer endast sparsamt i
schlagertexterna varför jag i huvudsak förbigår den i min analys. Den manifesta
språkväxlingen som inbegriper allt från enskilda ord till längre sekvenser på
andra språk är påtaglig i schlagertexterna och är värd en närmare granskning.
Till slut diskuterar jag språkväxlingens funktion utgående från konkreta exempel
i schlagertexterna.
4 Tema
Frekvenserna för flerspråkigheten i mitt material är svåra att beräkna, eftersom
samma låt kan innehålla fraser på flera språk och likaså kan vissa låtar ha många
inslag ur källspråket. Men en summarisk blick på materialet visar att italienskan
står för drygt en tredjedel av de främmande inslagen, engelskan står för en knapp
tredjedel medan franskan och spanskan är betydligt mindre företrädda liksom
också tyskan. Därutöver finns endast enstaka inslag på t.ex. danska, norska,
finska, japanska och chilenska.
De temaområden som tydligast framträder med språkväxling i schlagertexterna
är personbeteckningar, ord med anknytning till kärlek, hälsnings- och avskeds-
fraser samt utrop. Men utöver dessa finns det ett rikt urval ord och fraser på
andra språk utan att det på ett enkelt sätt går att föra samman dem i tematiska
fållor.
Personbeteckningarna anger kön som t.ex. mister, signor, signorina, senorita,
amigo, bambino och lady som i exemplen:
Hej Mister Banjo, spela nu för mig …
Marcellino, Marcellino är den sötaste bambino …
… natten är kort senorita …
Förlåt mig signor.
Adios Amigo, adios min vän …
Luna Rossa för signorinor sköna…
University of Vaasa Research Papers 219
Många personbeteckningar uttrycker kärlek som cheri, sweethart, darling,
honey, cara mia, amado mio som i exemplen:
Cheri, cheri hör du kärlekens locksång …
… och så min sweethart i El Paso …
”Oh cara mia, det finns blott vi.”
Amado mio tag mig för alltid.
Låten Kyss mig honey, honey, kyss mig … är Stikkan Anderssons översättning av
Michael Juliens och Al Timothys låt Kiss me, honey, honey, kiss me från 1959.
Början av den svenska texten följer rätt nära den engelska och lånar också in
personbeteckningen honey, men i fortsättningen är översättningen mycket fri.
Ett utdrag ur den engelska texten och ur den svenska lyder:
Kiss me, honey, honey, kiss me
Thrill me, honey, honey, thrill me
Don’t care even if I blow my top
But, honey, honey, don’t stop.
Kyss mig honey, honey, kyss mig,
Smek mig honey, honey, smek mig,
Ta mig i din famn och ge som nyss
Åh honey, honey en kyss.
Andra lånade ord med anknytning till kärlek är t.ex. bel ami, besame, anema e
core, jetaime som i
… så ska vi tala om amore …
Och så några ömma ord. Basta amore, basta amore.
Ditt hjärta kan bli krossat utav en stor amour.
… att det blir tango jalousie …
Besame mucho, orden på spanska som löften om kyssar mig ger.
Låten som börjar med Besame mucho är skriven 1940 av mexikanskan Consuelo
Velázquez och översatt till svenska av Ninita (Ingrid Reuterskiöld). I den får
mottagaren information om det språk som gäller men också om vad den spanska
frasen innebär. Så explicita är schlagertexterna inte alltid.
Utrop och hälsnings- och avskedsfraser är egentligen inte centrala för att man
ska förstå texten utan bidrar mest med en lokalfärg (jfr Tidigs 2014:58), ett slags
exotism. Denna typ av flerspråkiga inslag finns i mitt material på italienska,
spanska, engelska och franska som i
Oh yes, jag är en cowboy …
Hasta la vista senora vi ses när nästa vår står grön.
Ciao, ciao bambina. En kyss en sista …
Goodbye, goodbye, mitt blå Hawaii …
220 University of Vaasa Research Papers
Jag friade och du sa ”oui”.
Au revoir, vi ses igen.
Bye, bye min älskling …
Vaya con Dios, min älskling,
Ciao, ciao bambina. En kyss en sista … utgår egentligen från en italiensk sång
skriven av Domenico Modugeo och Eduardo Verde. Sången framfördes i Euro-
vision Song Contest 1959. Låten översattes till svenska av Gösta Rybrant 1959
och han lånade in hela fraser från den italienska originaltexten (Franzon 2015).
Låten Vaya con Dios, min älskling, vaya con Dios, min vän komponerades av
Russell, James och Pepper 1952 och börjar på engelska Vaya con Dios my
darling, May God be with you my love. Sven-Olof Sandberg gjorde den svenska
versionen med ett kvarhållet vaya con Dios men i övrigt en fri översättning. Att
göra en ny målspråklig text är ganska vanligt på den populära musikmarknaden
och ett viktigt mål är då att sången ska ha slagkraft i målkulturen (Franzon
2009:7, 181).
De flesta orden och fraserna i schlagrarna bildar ett mångfasetterat spektrum och
är därför svåra att gruppera tematiskt. Schlagertexterna ger ord som music, luna,
piazza, la paloma, primavera, wonderful, maybe, mistakes. Bland fraser och
hela meningar hittar man cest la vie, only sixteen, mama quiero bailar, la plume
de ma tante och that’s amore.
5 Manifest språkväxling
Manifest språkväxling är frekvent i schlagertexterna och innefattar allt från
enskilda ord till hela meningar. Man brukar studera hur den manifesta språk-
växlingen markeras och utgår då från tre synvinklar: typografi, översättning och
andra kommentarer. Texterna i mitt material är handskrivna och innehåller inte
speciella typografiska markeringar för språkväxlingen. Däremot är det intressant
att studera i vilken grad orden och fraserna översätts, parafraseras eller förklaras
eller om de förekommer bara som sådana i texten. Tidigs (2014:59) använder
termen glossering för de olika praktikerna.
I många fall ger sångtexten i sig en översättning till uttrycket på främmande
språk. Den spanska meningen Mama quiero bailar (eg. ’mamma jag vill dansa’)
får sin svenska översättning först på den sista raden i sången och lyder Mamma
dansa med mej. Men förklaringen kan komma betydligt tidigare som i början av
refrängen i Auf Wiedersehen vi ses igen. Auf Wiedersehen jag viskar ömt, eller i
Tyst du viskade till mig Manyana, det betydde vi ses i morgon igen, men jag
ljög när jag svara Manyana …
University of Vaasa Research Papers 221
Ibland är flerspråkigheten påfallande mångsidig som i schlagern Arrivederci
Roma där refrängen börjar på italienska och sedan går vidare på engelska och
franska: Arrivederci Roma. Goodbye. Au revoir. I slutet av refrängen kommer så
den svenska versionen På återseende mitt underbara Rom.
Ett annat flerspråkigt exempel finns i schlagern Silver och guld där kärleks-
förklaringen ges på flera språk. En del av versen lyder:
I New York, Paris och Hjo
”Jetaime” eller ”I love you”
är ”Jag älskar dej” för du är god och huld
och är mer än silver och guld.
En riktig språklektion ges i:
La plume de ma Tante
Det lär betyda mosters penna.
La papier de mon oncle
Är morbrors papper, inte sant?
… kan du inte ”parlee francaise” …
La plume de ma Tante
Betyder också fasters penna
La papier de mon oncle
Blir farbrors papper inte sant.
I många fall får mottagaren tips om ordens betydelse på ett annat sätt än genom
direkt översättning. En låt berättar genom ett återkommande inslag på italienska
om våren i Italien: Våren är här – Italiens primavera, … då är det vår – det är
primavera, … då är den kommen, vår primavera. Sammanhanget ger tydliga
indikationer om vad primavera innebär. Också i Amore scusami ges förklaringen
indirekt i Amore scusami. Om jag tar första steget … förlåt din vän! Amore
scusami! Amore scusami. Du borde också säga scusami. Frasen Hasta la vista
senora åter får en indirekt förklaring i fortsättningen på texten med vi ses när
nästa vår står grön.
Vid de allra flesta språkväxlingarna får mottagaren inte direkta eller indirekta
förklaringar utan orden på annat språk står bara som växlingsmarkörer i sång-
texterna. Så är det t.ex. med
Jag lever blott för dig, anema e core,
Min längtan går till dej och min amore
– – –
När du emot mig ler, å min amore.
Du öppnar himlens port, anema e core.
222 University of Vaasa Research Papers
Så är det också med språkväxlingen i schlagrarna La Paloma och Little Banjo
Boy:
La paloma vår sång skall beständigt oss minna
”La Paloma”, vår sång när tysta stjärnor brinna.
Sjung en sång, sjung en sång
Little Banjo Boy, Banjo Boy, Banjo Boy!
Din musik och din sång
Little Banjo Boy, Banjo Boy den gör oss glad.
I Little Banjo Boy har översättaren låtit en del av den engelska texten, dvs.
tilltalet, bli kvar som en språkväxlingsmarkör. Så är det också i Sugartime av
Charlie Phillips och Odis Echols från 1958. Översättaren till svenska, Eric
Sandström, har gett måltexten en klar svensk karaktär men inför samtidigt
ursprungsmarkeringar genom att i den svenska översättningen använda sig av
många språkväxlingsmarkörer (Franzon 2015), ibland t.o.m. klart markerade
som direkta citat.
Sugar in the morning, sugar in the evening
Sugar at supper time
Be my little sugar and love me all the time
Honey in the morning, honey in the evening
Honey at supper time
Be my little honey and love me all the time
Put your arms around me honey hold me tight
Say you’re mine forever in a heaven of light
Sugar in the morning, sugar in the evening
Sugar at supper time
Be my little honey and love me all the time
Sugar in the morning, sugar in the evening,
Sugar varenda da.
Tänk så mycket sugar det finns i USA.
Honey alla morgnar, honey alla kvällar.
Honey varenda da’
Tänk så mycket honey det finns i USA
… och svär ”by the stars above”
vill du bli min för evigt ”in a heaven of love”.
… För sugartime är varje ”time”
när man är i någon kär
men det skall va’ förstås i USA
där allt är ”a heaven of love”
Ett alldeles speciellt exempel på språkväxling möter i följande låt där Rolf Bolin
gjort den svenska texten och musiken är av Al Hoffman och Dick Manning:
University of Vaasa Research Papers 223
Denna stygga pippi har jag gett ett namn.
Det är Vissel gnissel knarrisula
Aufgeveka på morgonkula
Örgesplitter Loudenboomer bird.
Aufgeveka eller korrekt stavat aufgeweckt är tyska och örgesplitter är ett
nonsensord utan speciell betydelse. Men det finns en typ av gevärspatron som
kallas eargesplitten Louderboomer. Loudenboomer bird är delvis engelska,
delvis nonsens och troligen till en del skapat för att låta roligt. En sökning på
Google visar att samtliga dessa ord förekommer i olika versioner av sångtexten
med olika stavsätt och med olika ljudkombinationer. Jag har presenterat den
version som står i min informants sånghäfte. För den som lyssnar till den levande
musiken känns allt, oberoende av stavsätt, som en enda språkväxling och även
om den är fejkad blir intrycket starkt exotiskt.
6 Språkväxlingens funktion
Språkväxling kan i skönlitterära sammanhang ha som uppgift att skapa en
äkthetskänsla eller ge en illusion av ett autentiskt språk eller en autentisk miljö
(Eriksson & Haapamäki 2011:50). Samtidigt som språkväxlingen ger mottagaren
ett intryck av autenticitet i schlagertexterna så fjärmar den också mottagaren från
närheten till textinnehållet. Ord som amore, cheri och darling antyder att låtens
ursprung inte är genuint svenskt och orden låg kanske inte så väl tillrätta hos den
inte alltid så språkkunniga mottagaren. Visst förstår danspubliken vad som avses
med orden, men det är inte just dessa som ligger bekvämt i den egna munnen.
Samtidigt blir de språkväxlande orden och uttrycken ett påtagligt inslag av
exotism i sångtexterna. Det är inte en värld här och nu som skildras utan det är
intryck och förhållanden i världen utanför som språkväxlingen signalerar.
För den som översätter texterna kan det å ena sidan ligga en viss bekvämlighet
bakom de kvarhållna främmande inslagen. Översättaren söker inte fram slag-
kraftiga ord på sitt eget språk och anpassar dem till en redan existerande musik.
Ofta är orden och fraserna på källspråket dessutom centrala nyckelord i
refrängen eller genomgående i låttexten. Fastän schlageröversättaren i princip
har en total frihet att omgestalta låten ligger det då nära till hands att låta
nyckelorden stå kvar i ursprunglig språkdräkt (Franzon 2009:184).
Språkväxlingen kan å andra sidan stå för en medveten vilja hos översättaren.
Genom att bibehålla orden och fraserna på ett annat språk binder översättaren
på ett tydligt sätt samman sin översättning med källtexten, håller kvar de
centrala fraserna som ursprungligen är kopplade till musiken och frammanar
samtidigt impulser ur en främmande kultur. På samma gång bibehålls också den
224 University of Vaasa Research Papers
dynamik som källtexten ursprungligen har. Allt detta sker på ett medvetet sätt
från översättarens sida. Resultatet blir ett mått av respekt för källtexten och
samtidigt ett mått av omtanke om slagkraften i måltexten (Franzon 2010:57).
Främmande ord måste ju inte nödvändigtvis översättas eller förklaras för att ha
effekt. Det viktigaste är att mottagaren upplever att det är fråga om något
annorlunda. (Jfr Tidigs 2014:53, 104.) Då kommer exotismen som en
tilläggsfaktor, som en positiv sådan.
Språkväxlingen kan också ge en förstärkning, en tyngd, åt uttrycket, just därför
att orden och fraserna finns på ett annat språk och på så sätt blir de mer
betonade och får större kraft. Ett cheri eller t.o.m. ett darling har kanske mer
laddning än ett svenskt älskling. Och också ett besame mucho är mer laddat, har
mer kraft och mystik, än ett svenskt kyss mig, kyss mig mycket. Ur psykologisk
synvinkel kan man naturligtvis fundera på de främmande ordens funktion i
kommunikationen. Tas man mer på allvar om man tilltalar sin partner med cheri
än om man närmar sig med tilltalet älskling? Men den funktion som översättaren
kanske har eftersträvat med sin text behöver naturligtvis inte sammanfalla med
de funktioner som målgruppen konstruerar i sin tolkning av texten (jfr Eriksson
& Haapamäki 2011:49).
7 Slutord
Den första Svensktoppenlistan publicerades den 13 oktober 1962 och listan
existerar ännu i dag även om man gjorde ett kort uppehåll åren 1982–1985.
Svensktoppen ger oss alltså ett mått på vilka schlagrar som var populära på 1960-
talet och framåt. Det fanns också en del andra topplistor av och till men på
Svensktoppen hamnade bara de artister som sjöng på svenska och listan tjänade
som motvikt mot angloamerikanskt inflytande inom schlagervärlden. Svensk-
toppen blev en gyllene arena för översatta schlagrar fram till 1974 då man
började kräva att också kompositören skulle vara svensk (Franzon 2015).
Låtar på andra språk än på svenska var alltså till en början medvetet få. När man
ser till de 10 mest populära låtarna år för år märker man att låtar på andra språk
var bara några enstaka fram till 2003. År 1970 var en fransk låt med och åren
1974, 1976 och 1993 låg en engelskspråkig låt på listan bland de 10 främsta. Men
från och med år 2003 skedde en vändning. I januari 2003 ändrades listans regler
och sångarna fick nu sjunga på valfritt språk förutsatt att texten och musiken i
original var skriven av en svensk medborgare. Från 2003 fram till 2013 har det
blivit allt fler låtar på engelska som rymts med på topplistan, åren 2008 och 2010
är de engelskspråkiga låtarna 7 medan de svenskspråkiga är endast 3. Detta om
University of Vaasa Research Papers 225
något berättar om den förändring i låtpolicy inom schlagervärlden som ägt rum
på 2000-talet.
När man i dag söker exotism, inslag på andra språk, i schlagrarna eller i schlager-
texterna som helhet, är det främmande mer regel än undantag. Det är också ett
faktum att effekten av flerspråkighet förändras över tid och plats (Tidigs
2014:70). Det språk som dominerar i dag, som har total genomslagskraft, är
naturligtvis engelskan. Glömda är de tyska, italienska och franska inslagen som
skapade exotismen i början av 1960-talet. Men visst finns något kvar av inslagen
på annat språk än engelska. Ett exempel är After Darks låt La Dolce Vita som
gruppen framförde i melodifestivalen 2004. Kanske är målgruppen för schlagrar
i dag också en annan till sina förväntningar och till sina reaktioner. Den
kulturella kontexten har förändrats och ackulturationen har blivit mer ensidig än
den var när mormor var ung.
226 University of Vaasa Research Papers
Litteratur
Eriksson, Harriet & Saara Haapamäki 2011. Att analysera litterär flerspråkighet.
I: Sinikka Niemi & Pirjo Söderholm (red.). Svenskan i Finland 12. 15 och 16
oktober 2009 vid Joensuu universitet. Joensuu: Östra Finlands universitet. S.
43–52.
Franzon, Johan 2009. My Fair Lady på skandinaviska. En studie i funktionell
sångöversättning. Helsingfors: Helsingfors universitet.
Franzon, Johan 2010. Sångöversättning – någonstans mellan respekt och
slagkraft. I: Ritva Hartama-Heinonen & Pirjo Kukkonen (red.). Kiasm.
Helsingfors: Helsingfors universitet. S. 49–63.
Franzon, Johan 2015. Schlageröversättning. Svenskt översättarlexikon. [Citerat
8.5.2015]. Tillgänglig: http://www.oversattarlexikon.se/artiklar/schlager-
översättning.
Landqvist, Hans & Siv Björklund 2014. Att analysera flerspråkighet och
språkväxling i skönlitteratur på svenska: förslag till analys av textuella
komponenter. I: Siru Lamminpää & Christian Rink (red.). Demokratia,
Demokrati, Democracy, Demokratie. VAKKI-symposiumi XXXIV 13.–
14.2.2014.Vasa: Vasa universitet. S. 122–133.
Lilliestam, Lars 2013. Rock på svenska. Från Little Gerhard till Laleh. Göteborg:
Bo Ejeby Förlag.
Nordman, Anna-Maria 2003. Takt och ton i tiden. Instrument, musik och
musiker i svenskösterbottniska dansorkestrar 1920–1950. Åbo: Åbo Akademis
förlag.
Nordman, Marianne 2016. Schlagertitlar 1959–1963: kärlek, längtan och lite
exotism. I: Margareta Södergård, Marianne Nordman & Alice Lillas: Det var
dans bortom vägen. Österbottningar minns sin ungdom. Vasa: Scriptum.
Tidigs, Julia 2014. Att skriva sig över språkgränsen. Flerspråkighet i Jac.
Ahrenbergs och Elmer Diktonius prosa. Åbo: Åbo Akademis förlag.
University of Vaasa Research Papers 227
A TERMINOLOGIA LATINA TILL SWENSKA ORD. EN STUDIE
AV LATINSKA OCH SVENSKA LEXIKALA ENHETER I TVÅ
JURIDISKA HANDBÖCKER FRÅN 1670-TALET
Lena Rogström & Hans Landqvist
In this paper we investigate the use and consolidation of legal vocabulary in two Swedish
legal handbooks from 1674 and 1676, written by Clas Rålamb and Claudius Kloot
respectively. The handbooks were intended for use by judges, attorneys, plaintiffs and
defendants. Both handbooks were written in Swedish, but Rålamb and Kloot were also
inspired by Latin. We have analysed from a lexicological starting point sections of the
handbooks that deal with civil cases. The survey focuses on 106 legal concepts (LC) and
169 lexical units (LU) from four key semantic areas of the legal process: the ACTIONS,
the ACTORS, the ARENAS and the TOOLS. The study shows that Kloot uses more LC and
more LU than Rålamb, who, on the other hand, shows larger lexical differentiation than
Kloot. Rålamb also is shown to use a larger number of Latin LU than Kloot. The area of
TOOLS has the closest connection to Latin, whereas the other semantic areas are more
closely related to Swedish. Both authors make use of Latin LU that are still part of
Swedish legal vocabulary. Kloot, however, has a stronger tendency to use Swedish LU
when possible, while Rålamb more freely combines Swedish and Latin LU.
1 Inledning
Fram till 1800-talet spelade latin en viktig roll inom rättsvetenskapen i det då
förenade Sverige-Finland, och latin används fortfarande inom juridikens område
på svenska (jfr Mattila 2000). Men redan på 1600-talet utgavs de två första
juridiska handböckerna med svenska som huvudspråk: ”OBSERVATIONES
JURIS PRACTICÆ. Thet är Åthskillige påminnelser vthi rättegångs saker […]”
(Rålamb 1674, versaler i originalet) och ”Then Swenska Lagfarenheetz Spegel
vthi Fyra Böcker Fördeelt och Beskrefwen aff CLAUDIO Kloot” (Kloot 1676,
versaler i originalet). Clas Rålamb (1622–1698) studerade juridik i Uppsala,
Holland och Frankrike och var bl.a. verksam som riksråd, kammarråd och
president för Göta hovrätt. Också Claudius Kloot (ca 1612–1690) hade studerat
juridik i Uppsala liksom i Holland. Kloot innehade ämbetena som Göteborgs
stads sekreterare, som rådman i Göteborg och som justitieborgmästare i
Vänersborg. Översikter om Rålambs person och gärning ges av Almquist
(1946:26, 150–162), Björne (1995:35–37, 401) och Westerberg (2012), medan
228 University of Vaasa Research Papers
Hallberg (1934), Almquist (1946:24–26) och Björne (1995:32–35, 394)
behandlar Kloot.
Genom handböckerna erbjuder Rålamb och Kloot juridisk vägledning på svenska
till personer i samtiden vilka inte behärskar latin. Det är i första hand fråga om
domare i underrätter, åklagare och sakförare men även enskilda personer kan ha
nytta av böckerna. Huvudspråket är svenska, men författarna verkar ha något
olika förhållande till latin. Redan en översiktlig granskning visar att Rålamb
mestadels införlivar latinska ord, fraser, satser och längre citat i sin svenska text.
Han använder även marginalerna för noter med till största delen latinsk text.
Kloot använder däremot i stort sett enbart svenska, och i marginalerna ger han
korta latinska förklaringar av vissa svenska ord och uttryck i huvudtexten. Detta
visas i bilderna 1 och 2.
Bild 1. Sidan 79 i Rålamb (1674). Foto: Humanistiska biblioteket,
Göteborgs universitet.
University of Vaasa Research Papers 229
Bild 2. Sidan 338 i Kloot (1676). Foto: Humanistiska biblioteket, Göteborgs
universitet.
Användningen av svenska som huvudspråk i handböckerna kommenteras
kortfattat av några forskare utifrån (rätts)historiska utgångspunkter. Enligt
Almquist (1946:152) är Rålambs arbete ”huvudsakligen avfattat på svenska”.
Westerberg (2012:45, 309) hävdar att Rålambs arbete är skrivet på svenska trots
titelns tre inledande ord och ”en hel del latinska termer”. Enligt Björne (1995:33)
visar ”begreppen på latin i marginalen” att Kloots arbete är beroende av romersk
rätt.
Rålambs och Kloots handböcker har – vad vi har kunnat klarlägga – aldrig ut-
nyttjats för att undersöka hur fackmän i äldre tid meddelar juridisk information
till icke-fackmän på svenska i stället för latin. Genom sitt val av språk anknyter
Rålamb och Kloot omedvetet till 1686 års lagkommission, som bl.a. skulle finna
ersättningsord för en del latinska ord och uttryck (Rogström 2010:189–190). Den
undersökning som vi här redovisar ingår i projektet ”Svenska på latinsk grund.
De första juridiska handböckerna på svenska”. Genom projektet vill vi bidra till
att täcka en forskningslucka när det gäller bruket av svenska inom juridikens
område och etableringen av svenska som ett alternativ till latin inom olika
fackområden (Rogström & Landqvist 2015b).
230 University of Vaasa Research Papers
2 Syfte och frågor
I artikeln redovisar vi en komparativ studie av ett antal begrepp med tillhörande
lexikala enheter inom juridikens, närmare bestämt civil(process)rättens, område
i valda avsnitt ur Rålamb (1674) och Kloot (1676). Syftet med studien är dels att
klarlägga hur de båda handboksförfattarna använder juridiska facktermer och
andra inslag på latin jämfört med hur de använder svenska termer och andra
svenska inslag, dels att diskutera hur Rålamb och Kloot verkar resonera om latin
kontra svenska.1 För att uppnå syftet undersöker vi materialet utifrån tre frågor:
1. Vad förenar och vad skiljer handböckerna åt vad gäller upp-
sättningen av begrepp och lexikala enheter?
2. Vad förenar och vad skiljer handböckerna åt vad gäller för-
delningen av lexikala enheter med svenskt och latinskt ursprung?
3. Vad kan handboksförfattarnas hantering av lexikala enheter med
latinskt ursprung säga om en begynnande standardisering av
svenska lexikala enheter inom juridikens område?
3 Begreppsdefinitioner och notation
I sammanhanget måste några begrepp avgränsas. Som framgår ovan talar vi inte
om ”juridiska facktermer” utan om ”juridiska facktermer och andra inslag”.
Anledningen är att juridik har särdrag som skiljer området från många andra
fackområden. För det första är juridikens område mer kulturbundet och
nationellt förankrat än exempelvis medicinens övergripande område, vilket får
konsekvenser för hur juridiska begrepp definieras (jfr Strandvik m.fl. 2016:50–
53). Samtidigt kan juridikens fackområde, i alla fall i en europeisk kontext, sägas
ha en gemensam övernationell grund i den romerska rätten (jfr Apathy m.fl.
2016/1994:18). Även i svensk rätt förenas element från inhemsk och romersk rätt
(jfr Björne 1995:376). Detta innebär i sin tur att termer och andra inslag på såväl
svenska som latin kan användas i juridiska sammanhang, både i äldre tider och i
nutid (jfr Björne 1995:378). För det andra är termer inom juridikens område inte
alltid resultat av ett systematiskt terminologiarbete med begreppssystem,
begrepp, referenter och språkliga benämningar – termer (jfr Pilke 2000:43–68
om terminologilärans centrala begrepp). Därför använder vi i det följande ofta
benämningen lexikal enhet (LE) i stället för term. Det bakomliggande begreppet
1 Här används formuleringen ”svenska termer och andra svenska inslag”. Den ska förstås
som en förkortad version av den mer generella formuleringen ”termer och andra inslag
på svenska och andra germanska språk” (jfr Rogström & Landqvist 2015a:200). Likaså
ska ”latin” här förstås som ”latin eller annat utländskt ursprung” (jfr Rogström
2014:388).
University of Vaasa Research Papers 231
definieras som ’semantisk enhet som utgörs av ett/flera lexikonord’ (Rogström &
Landqvist 2015a:200).
Som framgår av bild 1 och 2 används främst frakturstil i Rålambs och Kloots
handböcker. Därtill kommer schwabach(er) i många rubriker m.m. samt antikva
för inslag på latin. För vår undersökning är det tillräckligt att markera antikvan i
exempel, och det görs med kursiv stil. Som framgår redan av boktitlarna ovan
återger vi versaler i materialet som sådana. Svenska LE återges här med
normaliserad ortografi och morfologi, medan latinska LE återges som i hand-
böckerna, inklusive eventuella varianter.
4 Material
Första upplagan av Rålambs ”OBSERVATIONES JURIS PRACTICÆ. Thet är
Åthskillige Påminnelser vthi Rättegångs Saker […]” utkom 1674 och en andra
upplaga utkom redan 1679. Storleken på den första upplagan är okänd, men den
såldes slut, och därför utgavs en andra. Enligt förordet började Rålamb sitt arbete
redan på 1650-talet, men han fick möjlighet att revidera sitt manuskript inför
utgivningen. I handboken behandlas civil- och processrätt. (Landqvist &
Rogström 2016a:11, 28.)
Kloots ”Then Swenska Lagfarenheetz Spegel vthi Fyra Böcker Fördeelt och
Beskrefwen aff CLAUDIO Kloot” utkom 1676. Uppgifter om upplagans storlek
saknas. I förordet uppger Kloot att han inledde sitt arbete redan på 1640-talet.
Väntan på trycktillstånd, liksom svårigheter att bekosta tryckningen, försenade
utgivningen ända till 1670-talet. Liksom Rålamb behandlar Kloot främst civilrätt
men därtill kommer vissa straffrättsliga frågor. Jämfört med Rålamb presenterar
Kloot, i handbokens förord, mer tydliga mål med sin handbok, anger vilka de
tänkta läsarna är och motiverar varför han skriver på svenska. Däremot nämner
Kloot inte Rålambs handbok, som utkom bara två år tidigare. (Landqvist &
Rogström 2016a:11, 28.)
Materialet för vår undersökning utgörs av två delmaterial. Det första utgörs av
Observatio I och II i Caput III, ”Om Citationer och Stämbningar”, i Book II i
Rålambs handbok (s. 75–82). Det andra delmaterialet består av I Cap.–III Cap.
som inleder IV Book, ”Om Rätten, som hörer till Sakernes Lagsökning effter som
then i Processen är begrijpen”, i Kloots arbete (s. 330–342). Mätt i antal graford
är det fråga om 4 499 respektive 1 970 graford. Skillnaden i omfång spelar dock
knappast någon roll med tanke på syftet och frågeställningarna, eftersom Rålamb
och Kloot i de angivna avsnitten behandlar samma övergripande ämne: Vilket
ansvar har domare vid stämningar och vilka krav ställs på en korrekt stämning?
232 University of Vaasa Research Papers
5 Forskningssammanhang och metodiska överväganden
Inom projektet ”Svenska på latinsk grund. De första juridiska handböckerna på
svenska” undersöker vi Rålambs och Kloots handböcker ur lexikala och
textvetenskapliga perspektiv (jfr Rogström & Landqvist 2015a:207, 2015b,
Landqvist & Rogström 2016a:2–3.). Projektet anknyter även till det nyligen
avslutade projektet ”Lexisering bakom kulisserna. En undersökning av
lagkommissionens språkliga arbete inför 1734 års lag”, med stöd av Riksbankens
Jubileumsfond (projektnr P11-0090:1), liksom till det planerade projektet
”Populärjuridik ur ett språknormeringsperspektiv”. Detta ägnas försök till
språkstyrning som författare bakom juridiska handböcker för lekmän, utgivna
från 1700-talet till det tidiga 2000-talet, gör i sina verk (Landqvist & Rogström
2016b).
Metoden för den här undersökningen utgår från en tidigare delstudie inom
projektet ”Svenska på latinsk grund. De första juridiska handböckerna på
svenska”. I Rogström och Landqvist (2015a) redovisas en studie av ett antal
juridiska begrepp med tillhörande lexikala enheter i Rålamb (1674). Begreppen
och de lexikala enheterna, med latinskt respektive svenskt ursprung, kopplas till
fyra grundläggande semantiska kategorier som vi identifierar inom
civil(process)rätten i samband med tvister och stämningar inför domstol.
Kategorierna är AKTIONER (vad gör någon?), AKTÖRER (vem gör något?),
ARENOR (var gör någon något?) och VERKTYG (hur eller med vad gör någon
något?) (jfr Lindell 1998). Exempel på begrepp inom kategorin AKTIONER är
’döma’, ’stämma’ [inför rätta], ’svara’ [inför rätta], exempel inom AKTÖRER är
’domare’, ’kärande’, ’svarande’, exempel inom ARENOR är ’häradsrätt’, ’hovrätt’
och exempel inom VERKTYG är ’dom’, ’rekvisit’, ’stämning’.
Vi genomför inte någon fullständig terminologisk analys utifrån den termino-
logiska begreppstetraedern med mentala föreställningar, begrepp, referenter och
benämningar (jfr Pilke 2000:43–68). Men vi talar alltså om begrepp och om
benämningar – lexikala enheter (LE). Det kan finnas ett ett-till-ett-förhållande
mellan begrepp och benämning, men det kan även finnas flera benämningar för
samma begrepp. LE som tillhör kategorierna AKTÖRER, ARENOR och VERK-
TYG har formen av substantiv eller nominalfraser, medan LE inom kategorin
AKTIONER har formen av verb eller verbfraser.
I Rogström och Landqvist (2015a) identifierar vi först begrepp i det material ur
Rålamb som är aktuellt också här. Sedan för vi begrepp med tillhörande lexikala
enheter till respektive semantisk kategori för att därefter kategorisera de lexikala
enheterna utifrån språklig härkomst. Vissa LE uppträder uteslutande på latin,
University of Vaasa Research Papers 233
vissa på både latin och svenska och vissa enbart på svenska. Slutligen redovisar
vi, med stöd av utvalda ordböcker, en bedömning av olika lexikala enheters grad
av fackspråklighet och kopplar bedömningen till olika möjliga processer i fråga
om facktermer och deras utveckling över tid. En mer utförlig beskrivning av de
aktuella ordböckerna, liksom möjligheter och begränsningar med att utnyttja
ordböcker i sådana sammanhang, ges av Rogström (2010, 2014).
Liksom i Rogström och Landqvist (2015a) gör vi här en korsklassificering av de
fyra semantiska kategorierna och de tre språkliga kategorierna enbart latin, både
latin och svenska samt enbart svenska. Härigenom kan vi visa hur latin
respektive svenska används i fråga om de semantiska kategorierna med
tillhörande LE. Vi anser att valet att kombinera de fyra juridiskt baserade
kategorierna med de tre språkliga är en intressant metodisk möjlighet och att
kombinationen är ett mer kraftfullt redskap för att belysa hur Rålamb och Kloot
använder latin och svenska i sina respektive handböcker än att enbart undersöka
detta utifrån språkliga kategorier.
6 Resultat och diskussion
I det här kapitlet redovisas och diskuteras resultaten av vår studie.
6.1 Semantiska kategorier: begrepp och lexikala enheter
Den första delen av den tredelade undersökningen syftar alltså till att besvara
frågan vad som förenar och skiljer de båda handböckerna åt i fråga om upp-
sättningen av begrepp och lexikala enheter inom civil(process)rättens område
utifrån de fyra semantiska kategorierna AKTIONER, AKTÖRER, ARENOR och
VERKTYG. Först redovisas resultat för varje kategori och därefter ges en
summering.
I tabell 1 redovisas antalet begrepp och lexikala enheter i delmaterialen i fråga
om AKTIONER.
Tabell 1. AKTIONER: antal begrepp och lexikala enheter i delmaterialen
Delmaterial Begrepp Lexikala enheter
Rålamb 12 13
Kloot 25 36
Av tabell 1 framgår det att Kloot svarar för klart fler begrepp och lexikala enheter
än Rålamb i fråga om AKTIONER: 25 begrepp och 36 LE mot 12 begrepp och 13
234 University of Vaasa Research Papers
LE. En förklaring kan vara att Kloot i vissa fall använder synonyma lexikala
enheter för samma begrepp, exempelvis döma och avdöma till ’döma’. Den
större förekomsten av begrepp och LE hos Kloot kan dessutom vara en följd av
att han beskriver rättegångsprocessen mer ingående än Rålamb. Bland annat är
Kloot ensam om de lexikala enheterna förhöra, rannsaka och anklaga med
bakomliggande begrepp.
I tabell 2 redovisas antalet begrepp och lexikala enheter i delmaterialen vad gäller
AKTÖRER.
Tabell 2. AKTÖRER: antal begrepp och lexikala enheter i delmaterialen
Delmaterial Begrepp Lexikala enheter
Rålamb 4 21
Kloot 25 29
Tabell 2 visar att Kloot också i fråga om AKTÖRER registreras för många fler
begrepp än Rålamb: 25 jämfört med 4. Kloot sorterar också de jämförelsevis
många aktörerna i tre överordnade kategorier. Dessa är De personer som
bekläda rätten – domare med olika positioner, De personer som komma för
rätten – bland andra åklagare, kärande och svarande samt De personer som
tjäna rätten – bland andra notarier, skrivare och brevdragare. Möjligen spelar
Kloots erfarenheter av arbete i underrätter en roll för detta resultat. Av tabellen
framgår vidare att Rålamb med 4 begrepp och 21 LE har klart fler lexikala
enheter per begrepp än Kloot med 25 begrepp och 29 LE. Detta resultat
diskuteras mer ingående senare i det här avsnittet.
I båda delmaterialen återfinns de tre grundaktörerna i ett tvistemål, nämligen
domare, kärande och svarande, medan Kloot är ensam om ytterligare tre
aktörer, nämligen fullmäktige förespråkare (’försvarare’), åklagare och vittne.
Avsaknaden av i dag mer bekanta LE för begreppet ’försvarare’ som advokat eller
juridiskt ombud kan möjligen förklaras med att det är först under 1600-talet som
en professionell advokatkår börjar växa fram i det dåtida svenska riket (Björne
1995:36).
I tabell 3 redovisas antalet begrepp och lexikala enheter i delmaterialen i fråga
om ARENOR.
Tabell 3. ARENOR: antal begrepp och lexikala enheter i delmaterialen
Delmaterial Begrepp Lexikala enheter
Rålamb 3 7
Kloot 3 4
University of Vaasa Research Papers 235
Som framgår av tabell 3 innefattar kategorin ARENOR endast tre begrepp. Dessa
är gemensamma för båda delmaterialen och avser domstolar på olika nivåer i
rättsväsendet. Den högsta av de aktuella instanserna är hovrätten. Sådana
instiftas i det dåtida svenska riket från 1614 och framåt (Landqvist & Rogström
2016a:9). För lägre instanser använder Kloot en enda lexikal enhet, nederrätt,
medan Rålamb har tre: nedrig rätt, häradsting och lagmansting. Möjligen kan
denna större differentiering ha något att göra med Rålambs erfarenheter som
jurist med perspektiv på rättsväsendet som helhet.
I tabell 4 redovisas antalet begrepp och lexikala enheter i delmaterialen i fråga
om VERKTYG.
Tabell 4. VERKTYG: antal begrepp och lexikala enheter i delmaterialen
Delmaterial Begrepp Lexikala enheter
Rålamb 14 23
Kloot 20 36
Av tabell 4 framgår att Kloot svarar för klart fler begrepp och lexikala enheter än
Rålamb: 20 begrepp och 36 LE gentemot 14 begrepp och 23 LE. Värdena visar
dessutom att båda använder förhållandevis många synonyma lexikala enheter till
begrepp inom kategorin. Exempelvis använder Rålamb och Kloot såväl rättegång
som process (processus) liksom både stämning och citation. I denna kategori
verkar influenser från utländsk rätt spela en större roll.2 Ett exempel är Rålambs
bruk av den lexikala enheten requisita (requisitium) med det bakomliggande
begreppet ’villkor i lag som måste vara uppfyllt för att lagen ska vara tillämplig’.
I tabell 5 summeras förekomsten och fördelningen av begrepp och lexikala
enheter inom de fyra semantiska kategorierna för de båda delmaterialen. Likaså
anges kvoten LE/begrepp.
2 Med formuleringen ”utländsk rätt” avser vi såväl romersk rätt som utländsk lagstiftning
och rättsvetenskap (doktrin), vilka föregår eller är samtida med Rålamb och Kloot (jfr
Björne 1995:35).
236 University of Vaasa Research Papers
Tabell 5. Semantiska kategorier: antal begrepp och lexikala enheter i del-
materialen samt antal LE per begrepp
Rålamb Kloot
Semantiska
kategorier
Begrepp Lexikala
enheter
(LE/begrepp)
Begrepp Lexikala
enheter
(LE/begrepp)
AKTIONER 12 13 (1,1) 25 36 (1,4)
AKTÖRER 4 21 (5,2) 25 29 (1,2)
ARENOR 3 7 (2,3) 3 4 (1,3)
VERKTYG 14 23 (1,6) 20 36 (1,8)
Summa
(Begrepp, LE,
[LE/begrepp])
33 64 (1,9) 73 105 (0,7)
Tabell 5 visar att Kloot registreras för ett större antal begrepp än Rålamb inom
tre av fyra kategorier. Det är endast inom ARENOR som antalet är detsamma.
Också när det gäller antalet lexikala enheter registreras Kloot för ett större antal
än Rålamb inom tre av fyra kategorier. Också här avviker ARENOR genom att
Rålamb där noteras för fler LE än Kloot. I tabellen ges också uppgifter om
förhållandet mellan antal lexikala begrepp och antalet begrepp för de fyra
kategorierna, dvs. kvoten LE/begrepp. Dessa värden är avrundade till en decimal.
Trots att Kloot alltså registreras för klart fler begrepp än Rålamb har Kloot inte
fler lexikala enheter per begrepp än Rålamb. Av tabell 5 framgår att värdet för
antal LE/begrepp är 1,9 för Rålamb och 0,7 för Kloot. Den lexikala variationen
per begrepp är alltså större hos Rålamb. Kloot verkar därmed vara mer
konsekvent än Rålamb när det gäller att benämna de bakomliggande begreppen.
Ur ett terminologiskt perspektiv är detta naturligtvis ett tillvägagångssätt som är
att föredra framför att använda flera olika lexikala enheter alternativt termer för
ett och samma begrepp (jfr Strandvik m.fl. 2016:63).
Materialets begränsade omfång gör naturligtvis att värdet för antal LE/begrepp
för delmaterialen som helheter och för de fyra kategorierna får sägas ge en
indikation på den lexikala variationen i handböckerna som helheter. Trots detta
kan kvoterna i tabell 5 ändå säga något om hur Rålamb och Kloot använder
lexikala enheter i sina respektive arbeten. Rålamb förefaller alltså vara den av de
båda författarna som använder sig av flest synonyma LE per begrepp. Kloot
utmärker sig i stället genom att använda fler begrepp och lexikala enheter totalt.
Man kan därmed anta att Kloot ger de mest detaljerade beskrivningarna av de
juridiska verksamheter som behandlas i det valda materialet. Värdena i tabell 5
visar dock inte vilken typ av lexikala enheter utifrån ursprung som de båda
författarna använder. Denna fråga behandlas i det närmast följande avsnittet.
University of Vaasa Research Papers 237
6.2 Lexikala enheter på latin och/eller svenska
Den andra frågan som undersökningen ska ge svar på är vad som förenar och
skiljer handböckerna åt i fråga om fördelningen av lexikala enheter med svenskt
och latinskt ursprung. Som framgår i materialpresentationen har Kloot som
uttalad strategi att försöka använda svenska i löptexten och han ska, i den mån
han anser det behövs, ge latinska ekvivalenter i marginalen. Rålamb säger
däremot ingenting om språkval utan använder både svenska och latin i löptexten
samt latin (och delvis svenska) i marginalerna. Författarnas olika tillvägagångs-
sätt illustreras av bild 1 och 2 ovan.
Redan en översiktlig granskning visar att Rålamb i betydligt större utsträckning
än Kloot använder latinska LE. Exempelvis använder Rålamb det svenska
kärande tillsammans med de synonyma latinska actor (actoris) och citans,
medan Kloot konsekvent har kärande. Men Rålambs högre värden för lexikal
variation i tabell 5 beror inte bara på att han i en del fall använder svenska och
latinska benämningar för samma begrepp utan också på att Rålamb använder
flera svenska synonyma benämningar för samma begrepp. Således använder
Rålamb fem svenska LE för begreppet ’kärande’, han som låter stämma, han
som stämmer, klagare, kärande och personen som stämmer, medan Kloot
enbart använder kärande. De lexikala enheterna kärande och svarande återfinns
visserligen redan i de medeltida lagarna (jfr Rogström & Landqvist 2015a:205),
men både Rålamb och Kloot var väl insatta i den samtida rättsvetenskapen med
latin som första språk. Kloot var dock verksam i underrätter, där rättegångar
genomfördes på svenska, vilket kan ha betydelse för att han konsekvent använder
kärande och svarande medan Rålamb alltså använder ett antal LE, både svenska
och latinska, för de bakomliggande begreppen. Kloot förefaller alltså ha en
genomtänkt och konsekvent hållning till svenska respektive latinska LE, vilket
Rålamb uppenbarligen saknar (Landqvist & Rogström 2016a:68–70).
I tabell 6 återkommer värdena från tabell 5 kompletterade med uppgifter om
fördelningen mellan svenska och latinska lexikaliska enheter för begrepp.
238 University of Vaasa Research Papers
Tabell 6. Semantiska kategorier: antal begrepp och lexikala enheter i del-
materialen samt fördelning av LE med svenskt respektive la-
tinskt ursprung
Rålamb Kloot
Semantiska
kategorier
Begrepp LE (sv./lat.) Begrepp LE (sv./lat.)
AKTIONER 12 13 (10/3) 25 36 (35/1)
AKTÖRER 4 21 (12/9) 25 29 (27/2)
ARENOR 3 7 (6/1) 3 4 (4/0)
VERKTYG 14 23 (19/4) 20 36 (28/8)
Summa
(Begrepp, LE,
[sv./lat.])
33 64 (47/17) 73 105 (94/11)
Tabell 6 visar att Rålamb använder klart fler latinska lexikaliska enheter än
Kloot. Värdena är 17 av 64 (26,6 %) respektive 11 av 105 LE (10,5 %). Detsamma
gäller även för tre av de fyra semantiska kategorierna. Det enda undantaget är
VERKTYG, där procentandelen för latinska LE är större hos Kloot än hos Rålamb
(28,6 % respektive 21,1 %). Ett exempel på VERKTYG på latin är execution
’verkställande av dom’ hos båda handboksförfattarna. Som tidigare antytts finns
det anledning att tro att just den här kategorin stått under starkast inflytande
från utländsk rätt. Därmed har det helt enkelt inte funnits några etablerade
svenska lexikala enheter för alla de VERKTYG vilka författarna anser vara
nödvändiga för sina framställningar.
Den större användningen av latinska LE hos Rålamb visar sig också genom att
han är ensam om att använda latinska LE inom samtliga fyra kategorier, till och
med ARENOR genom forum. Inom AKTIONER återfinns få latinska LE,
nämligen procedera hos Kloot samt citera ’stämma [inför rätta]’ och comparera
’inställa sig [inför rätta]’ hos Rålamb. De angivna betydelserna hos citera och
comparera kan emellertid anses ha haft hemortsrätt i ett svenskt juridiskt
ordförråd under ett antal århundraden. I SAOB används ”(numera bl.
arkaiserande)” om citera i denna betydelse (artikeln tryckt 1905). För
komparera, med denna stavning, sägs det att den aktuella betydelsen används
”(numera bl. hist.)” (kursiv stil i originalet, artikeln tryckt 1937). Liksom
AKTIONER domineras AKTÖRER av svenska LE. Kloot använder visserligen de
latinskt baserade secreterare och notarie, men dessa kan inte sägas konkurrera
med några motsvarande inhemska ord (jfr SAOB om sekreterare och notarie, de
aktuella artiklarna tryckta 1966 respektive 1947). Inte heller har de ersatts av
några andra benämningar under senare tid. Däremot använder Rålamb ett antal
latinska benämningar för domare, svarande och kärande, vilka senare har fallit
University of Vaasa Research Papers 239
ur bruk (jfr Rogström & Landqvist 2015a:203–206). Men som framgår ovan
använder Rålamb även flera svenska benämningar för de båda senare aktörerna.
6.3 Lexikala enheter och eventuell standardisering
Den tredje och sista frågan för undersökningen är att söka klarlägga vad
handboksförfattarnas hantering av lexikala enheter med latinskt ursprung kan
säga om en begynnande standardisering av svenska lexikala enheter inom
juridikens område. Trots att undersökningen är begränsad anser vi att det går att
se några mönster vad avser förhållandet mellan svenska, latin och lexikal
standardisering.
Den första iakttagelsen gäller latinska LE i materialet vilka verkar vara fullt
integrerade i det svenska språksystemet. Dessa ord böjs enligt förväntade
böjningsmönster, t.ex. process, processer, processen, processens och citation,
citationer ’stämning’. De kan ingå i ordpar och i sammansättningar med svenska
element, t.ex. ”Contumacia eller Stämbnings försittiande” respektive ”Rättegångs
Process”. De kan utgöra såväl huvudord som attribut i nominalfraser, t.ex. ”een
laghlig Citation” och ”peremptorie Stämbning”. Denna grupp av lexikala enheter
kan därför troligen sägas vara etablerade i svenskt juridiskt språkbruk vid denna
tid. Ytterligare ett argument för denna bedömning är att de återfinns också i både
samtida och senare ordböcker (jfr Rogström & Landqvist 2015a:203–206).
Den andra iakttagelsen gäller lexikala enheter som verkar användas helt parallellt
på svenska och latin i materialet, till synes utan några begränsningar. Tre sådana
LE är tredska – olydnad – contumacia. Här är särskilt tredska och contumacia
värda att uppmärksamma, eftersom de också i dag kan användas parallellt i
sammansättningarna tredskodom och contumaciedom. Det finns alltså fall där
både svenska och latinska LE till samma begrepp har blivit terminologiserade (jfr
Rogström 2014:393–394).
Den tredje iakttagelsen gäller att många latinska lexikala enheter fallit ur bruk
sedan Rålambs och Kloots tid och ersatts med svenska LE. Detta gäller för bl.a.
actor (actoris) och citans (’kärande’), citatus (citatium) och reus (’svarande’)
samt litis (litium, litium contestatio) (’sak’) (jfr Rogström & Landqvist
2015a:205–206). Sådana LE uppträder främst inom kategorierna AKTÖRER och
VERKTYG, och det är frestande att tänka sig att det latinska inflytandet här är
starkare på grund av inverkan från utländsk rätt.
240 University of Vaasa Research Papers
7 Avslutning
I den här undersökningen intresserar vi oss för de två första juridiska
handböckerna med svenska som huvudspråk, nämligen Clas Rålambs från 1674
och Claudius Kloots från 1676. I fokus står lexikala enheter (LE) med tillhörande
begrepp. Vi undersöker ett delmaterial från varje handbok utifrån fyra
semantiska kategorier inom civil(process)rättens område och tre språkliga
kategorier: AKTIONER, AKTÖRER, ARENOR och VERKTYG respektive LE på
latin, LE på både latin och svenska samt LE på svenska. Härigenom kan vi
klarlägga förekomsten av begrepp och LE i delmaterialen, klarlägga fördelningen
av LE på latin och svenska i dem samt diskutera handboksförfattarnas hantering
av LE på latin i relation till en eventuell begynnande standardisering av svenska
LE inom juridikens område.
Den första delundersökningen visar att Kloot registreras för både ett klart större
antal begrepp och ett klart större antal lexikala enheter än Rålamb. Också inom
kategorierna AKTIONER, AKTÖRER och VERKTYG noteras Kloot för fler
begrepp och LE. I fråga om VERKTYG är dock antalet begrepp detsamma i
delmaterialen, medan Rålamb noteras för fler LE än Kloot. När det gäller lexikal
variation noteras Rålamb för ett högre värde än Kloot. Med andra ord är Kloot
mer konsekvent med att använda en LE för att benämna ett begrepp, medan
Rålamb i större utsträckning använder flera olika LE för att benämna ett och
samma begrepp.
Den andra delundersökningen visar att Rålamb använder klart fler latinska
lexikaliska enheter än Kloot, både räknat i absoluta tal och i fråga om procentuell
andel. Inom tre av de fyra kategorierna noteras Rålamb för större antal latinska
LE, och det är enbart i fråga om VERKTYG som den procentuella andelen
latinska LE är större hos Kloot. Det verkar således som om Kloot har mer av en
medveten strategi att han i första hand ska använda svenska LE. Även Kloots val
att använda främst svenska i sin handbok, och utnyttja korta noter med latinska
LE, talar för att han är medveten om hur han vill använda de båda språken.
Rålamb införlivar latinska ord, fraser, satser och längre citat i sin svenska text,
och han använder både latin och svenska i sina noter. Också detta talar för att
Rålamb inte har någon medveten strategi när det gäller användningen av
språken.
Den tredje delundersökningen erbjuder en grund för tre slutsatser. För det första
finns det redan vid den här tiden latinska LE inom juridikens område vilka är
fullt integrerade i det svenska språksystemet och vilka fortsatt är det. För det
andra finns det lexikala enheter på latin och svenska vilka kan användas parallellt
University of Vaasa Research Papers 241
vid den här tidpunkten och vilka kan göra det även i dag i juridiska sammanhang.
Och för det tredje har vissa latinska LE som Rålamb och Kloot använder, särskilt
inom kategorierna AKTÖRER och VERKTYG, med tiden fallit ur bruk och ersatts
med svenska LE.
Genom Clas Rålambs och Claudius Kloots handböcker på 1670-talet inleds alltså
vägen från latin till svenska inom juridikens område utanför lagarnas område.
Detta faktum formuleras i artikelns huvudtitel som ”A terminologia Latina till
swenska ord”. Trots att båda författarna använder svenska som huvudspråk är
vår bedömning att Kloot tar längre och mer bestämda steg på den här vägen än
Rålamb. De många och emellanåt längre inslagen av latin i huvudtexten och
noterna hos Rålamb gör därtill att Almquists (1946:152) bedömning, ”arbetet [är]
huvudsakligen avfattat på svenska”, kan ifrågasättas. Vår undersökning visar
dessutom att Rålamb är klart mer beroende av latin än Kloot, även om inte heller
Kloot helt förlitar sig på ”swenska ord”.
242 University of Vaasa Research Papers
Källor och litteratur
Almquist, Jan Eric 1946. Svensk juridisk litteraturhistoria. Stockholm: P. A.
Norstedts & Söner.
Apathy, Peter, Georg Klingenberg & Martin Pennitz 2016/1994. Einführung in
das römische Recht. 6. ergänzte Aufl. Köln/Weimar/Wien: Böhlau Verlag.
Björne, Lars 1995. Patrioter och institutionalister. Den nordiska
rättsvetenskapens historia. Del I. Tiden före 1815. Stockholm/Lund: Institutet
för rättshistorisk forskning.
Hallberg, Bertel 1934. Claudius Kloot. Biografiska anteckningar om en svensk
rättslärd från 1600-talet. Linköping: Billsten Eftr. Boktryckeri.
Kloot, Claudius 1676. Then Swenska Lagfarenheetz Spegel vthi Fyra Böcker
Fördeelt och Beskrefwen aff CLAUDIO Kloot. Götheborg.
Landqvist, Hans & Lena Rogström 2016a. Kunskapsorganisation, materialitet,
sökbarhet och erbjuden läsväg i OBSERVATIONES JURIS PRACTICÆ och Then
Swenska Lagfarenheetz Spegel. Göteborg: Göteborgs universitet.
Landqvist, Hans & Lena Rogström 2016b. Populärjuridik ur ett språk-
normeringsperspektiv. Projektplan 2016-04-11. Institutionen för svenska språket
vid Göteborgs universitet.
Lindell, Bengt 1998. Civilprocessen. Uppsala: Iustus.
Mattila, Heikki E. S. 2000. Latinet i den finländska juridiska litteraturen.
Tidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 136. S. 269–322.
Pilke, Nina 2000. Dynamiska fackbegrepp. Att strukturera vetande om
handlingar och händelser inom teknik, medicin och juridik. Vasa: Vasa
universitet.
Rogström, Lena 2010. I akt och mening. En jämförelse av ordförrådet i 1734 års
lag med samtida ordböcker. I: Maj Reinhammar m.fl. (red.). Studier i svenska
språkets historia 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska
språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs
Akademien för svensk folkkultur. S. 189–199.
Rogström, Lena 2014. Från dilation till uppskov. Var ordböcker viktiga i
etableringen av ett juridiskt ordförråd? I: Ruth Vatvedt Fjeld & Marit Hovdenak
(red.). Nordiske Studier i Leksikografi 12. Rapport fra Konferanse om
leksikografi i Norden Oslo 13.–16. august 2013. Oslo: Novus. S. 385–401.
Rogström, Lena & Hans Landqvist 2015a. Ett tidigt försök att etablera en svensk
juridisk vokabulär? Lexikaliska och fackspråkliga perspektiv på en juridisk
handbok från 1674. I: Daniel Rellstab & Nestori Siponkoski (red.). Rajojen
University of Vaasa Research Papers 243
dynamiikkaa […]. VAKKI-symposiumi XXXV 12.–13.2.2015. Vasa: Vasa
universitet. S. 199–208.
Rogström, Lena & Hans Landqvist 2015b. Svenska på latinsk grund. De första
juridiska handböckerna på svenska. Projektplan 1.6.2015. Institutionen för
svenska språket vid Göteborgs universitet.
Rålamb, Clas 1674. OBSERVATIONES JURIS PRACTICÆ, Thet är Åthskillige
påminnelser vthi rättegångs saker [...]. Stockholm.
SAOB = Svenska Akademiens ordbok. [Citerat 15.9.2016]. Tillgänglig:
http://www.saob.se.
Strandvik, Ingmar, Niina Nissilä & Nina Pilke 2016. Juridisk terminologi i den
flerspråkiga EU-kontexten. I: Nina Pilke & Niina Nissilä (red.). Tänkta termer.
Terminologihänsyn i nordiskt perspektiv. Vasa: Vasa universitet. S. 47–69.
Westerberg, Sten 2012. Clas Rålamb – maktspelare i storhetstidens Sverige.
Stockholm: Atlantis.
244 University of Vaasa Research Papers
FINALA NEGATIONSPARTIKLAR I SVENSKA DIALEKTER
UTBREDNING, SYNTAX OCH ETYMOLOGI
Henrik Rosenkvist
The topic of this paper is clause-final negative particles (FNP) in Swedish dialects. While
the common Swedish negation inte may be doubled in a final annex, in standard Swedish
as well as in the dialects, many dialects also allow a particle in the shape of e, i or ai after
negated clauses. FNPs occur in a contiguous area around the Baltic Sea, including eastern
central Sweden, the Åland Islands, Gotland, Åboland, southern Ostrobothnia and western
Nyland. FNPs differ from doubled negations in some syntactic aspects, occuring after
both negations and other negated expressions (such as aldrig ‘never’). FNPs are also
possible in questions and exclamations, contexts that disallow doubling negations. These
particles may have developed from the former Swedish negation ej or from the common
inte. An argument for the former alternative is that other dialectal phenomena that
spread during the late Middle Ages have approximately the same geographical
distribution.
1 Inledning1
Negationens syntax utgör ett eget specifikt språkvetenskapligt forskningsfält (se
t.ex. Haegeman 1995). Det är ju få andra element i språket som är så frekventa,
har en så pregnant betydelse och uppvisar så stor syntaktisk variation (både
inomspråklig och mellanspråklig) som just negationer. Negationerna i de
skandinaviska språken har emellertid inte utforskats på djupet. Efter Jespersen
(1917), som behandlar negationen i främst danska (huvudämnet är dock engelska
negationer), är Østbø Munch (2013) den första avhandlingen om negationens
syntax i något nordiskt språk. Ett belysande exempel på att det faktiskt saknas
kunskap om nordiska negationer är att i boken The history of negation in the
languages of Europe and the mediterrenean (Willis m.fl. 2013) diskuteras bland
annat mordvinska språk, men inte några nordiska. Detta innebär att det finns ett
stort forskningsutrymme för den som vill fördjupa sig i svensk negationssyntax –
även om det naturligtvis finns en del relevant forskning, som till exempel
Bockgård (2012), Lindström (2005, 2009, 2014) samt Brandtler och Håkansson
(2014).
1 Stor hjälp med uppgifter om FNP har jag fått av bland annat Håkan Franck, Annika
Karlholm och Therese Leinonen – tack! Jag tackar också en anonym bedömare.
Kvarstående fel och brister i artikeln beror enbart på mina egna tillkortakommanden.
University of Vaasa Research Papers 245
Ämnet för den här artikeln är finala negationspartiklar i olika svenska dialekter –
ett fenomen som visat sig ha relativt stor spridning både i Sverige och i de
svensktalande delarna av Finland, men som hittills enbart uppmärksammats i
två C-uppsatser (Munther 2007, Skirgård 2010). I det följande kapitlet definierar
jag vad en final negationspartikel är, och därefter går jag vidare till dessa
partiklars utbredning i det svenska språkområdet (kapitel 3), till deras
grammatiska egenskaper (kapitel 4) och slutligen till en diskussion om deras
etymologi (kapitel 5). Artikeln sammanfattas i det avslutande kapitlet 6.
2 Vad är en final negationspartikel?
I standardsvenska kan en negation dubbleras i ett finalt annex.
1. Filmen var inte så bra, inte.
2. Inte var filmen så bra, inte.
Den här typen av dubblering är främst talspråklig, och Svenska Akademiens
grammatik (SAG) anger att den har en särskild pragmatisk funktion:
Negerande adverbial i deklarativ huvudsats’ [sic] fundament eller mittfält
kan dubbleras med inte som finalt annex, särskilt när det första
negerande adverbialet ensamt är fundament (§ 71). Båda de negerande
adverbialen är obetonade. Med dubbleringen anger talaren bland annat
att han betraktar satsens beskrivning som självklar (se vidare Annex § 11).
(SAG 4:182.)
Den pragmatiska funktionen, att meddela att talaren anser att satsens
proposition är självklart riktig, kan vara anledningen till att dubblerade
negationer inte förekommer i frågor eller utrop.2
3. *Var filmen inte så bra, inte?
4. *Att han inte skäms, inte!
Dubblerade negationer enligt mönstret i exempel 1–2 används i hela Sverige,
men det finns också en annan, liknande typ av dubblering i delar av landet. I
bland annat Hälsingland kan negerade satser också optionellt avslutas med ett
kort, obetonat e [ܭ].
5. Ska dô-nt kam hit e, sô ja får klå dä? Huvva, va kahllt hä är! Fryse
dô-nt e? (Forsamål, Mommas Fräsen:2.)3
2 När negation dubbleras i frågor i svenska så uppfattas frågan som retorisk, enligt SAG
(4:452): Var inte det riktigt, inte? För min egen språkliga intuition känns sådana frågor
dock helt främmande.
246 University of Vaasa Research Papers
Detta e har alltså en helt annan form än inte, och är således inte en formmässig
dubblering. Och medan den dubblerande negationen i standardsvenska ofta
föregås av en kort paus och alltså tycks vara placerad i ett finalt annex (Jespersen
1917:72, SAG 4:182), så verkar ett avslutande e tillhöra den inre satsen.
Dialektinspelningar ger vid handen att det i regel inte finns någon märkbar paus
före e, även om e i skrift kan föregås av ett komma (som t.ex. i Järvsöversionen av
Mormors katt – se nedan). Detta gäller också för inspelningar och texter från
andra områden än Hälsingland. Förutom formen [ܭ] förekommer också [i] och
[ai] som finala partiklar i det svenska språkområdet.
De finala negationspartiklar som jag diskuterar i den här artikeln har alltså
följande egenskaper:
x de är enstaviga, oböjliga ord som består av enkel vokal eller diftong: [i],
[ܭ], [ai]
x de är obetonade
x de står finalt i satsen
x de föregås inte av någon paus
x de förekommer endast i negerad sats
Partiklarnas grammatiska egenskaper diskuteras vidare i kapitel 4, men först
presenteras deras utbredning och formvariation i det följande kapitlet.
3 Utbredning och formvariation
I den traditionella dialektforskningen nämns finala negationspartiklar (i det
följande FNP) bland annat av Tiselius (1902:10; Roslagen), Gustavson (1977:36;
Gotland) och Källskog m.fl. (1993:97; Uppland), samt i de gotländska
ordböckerna (Danell m.fl. 1918–1945 och Gustavson 1972–1975) under
uppslagsordet ej. Dialektarkivet i Uppsala har belägg från Gotland, Uppland,
Medelpad, Hälsingland och Ångermanland (Skirgård 2010:12, Annika Karlholm,
pc).
Också i senare insamlat material går det att finna exempel på FNP. I projektet
SweDia 2000 gjordes inspelningar på 107 orter i Sverige och i Finland, och stora
delar av det materialet har nu transkriberats (i projektet SveDiaSyn) och
3 Ruth Olssons älvdalska barnbok Mumunes Masse (Mormors katt) från 1987 har
översatts till många svenska dialekter. På både Järvsömål och Forsamål heter den
Mommas Fräsen. Samtliga översättningar har samlats i en Mormors katt-korpus som
består av 47 pdf-filer samt minutlånga inspelningar av textens inledning. Denna korpus
har Östen Dahl vänligen gett mig tillgång till.
University of Vaasa Research Papers 247
tillgängliggjorts (Nordic Dialect Corpus). Två problem med detta material är dels
att eventuella finala e eller i är svåra att uppfatta, dels att de kan ha
transkriberats som andra språkelement. Yttrandet Me it va de nån inne däri
(sagt av en yngre man från Fjällsjö, Ångermanland) kan till exempel också tolkas
som Me it va de nån inne där e. Det är rimligt att anta att eftersom FNP är ett
tämligen okänt dialektdrag, så finns det i de svenska inspelningarna fler FNP än
vad som framgår av transkriptionerna.
FNP ingick också som en del av de enkätstudier som ligger till grund för Nordic
Syntax Database. Med denna metod, då man intervjuar informanter om deras
språkbruk, finns givetvis risken att informanterna själva har en felaktig
uppfattning om vad de faktiskt säger. Detta aktualiserades vid fältarbete på
Gräsö, då en äldre kvinnlig informant tydligt använde FNP (som i Färjan har
inte kommit än e) men ändå svarade nej på frågan om det fanns sådana element i
språket på Gräsö (se vidare Rosenkvist 2012:115 ff.).
Också i Talko, en sökbar korpus över det finlandssvenska talspråket, kan man
hitta belägg på FNP.4
Som visas av exempel 5 så hittar man FNP i olika versioner av Mormors katt.
Dessa översättningar har ofta gjorts av dialekttalare med stor medvetenhet om
det egna språket – vissa versioner har översatts av särskilda dialektkommittéer –
och därför bör exempel från denna korpus givetvis hanteras med viss varsamhet.
Ytterligare en källa som ligger till grund för denna artikel är Språket-lyssnare. I
mars 2016 kunde jag som expert i P1-programmet Språket helt enkelt ställa en
enkel fråga om FNP till lyssnarna, och det kom in ett 60-tal svar med exempel
och synpunkter rörande form och användning.
I diskussionen om utbredningen av FNP nedan utgår jag således från många
olika källor, vilka tillsammans ger en tämligen klar och sammanhängande bild av
var FNP förekommer (eller har förekommit).
3.1 Utbredning och formvariation i Sverige
Både Franck (1989), Munther (2007) och Skirgård (2010) fokuserar på FNP i
hälsingemålen, som tycks vara ett slags epicentrum för FNP i Sverige. Enligt
uppgift är fenomenet så etablerat i Hudiksvall att skolbarnen använder FNP i
sina uppsatser.5 Det är också i Forsa- och Järvsöversionerna av Mormors katt
4 Mer information om projekt och nätresurser ges i litteraturlistan.
5 Håkan Franck, pc.
248 University of Vaasa Research Papers
som FNP är mest frekvent. Dock kan man notera att FNP saknas i
Färilaversionen (Mommases Fresn), där i stället ett efterställt häll (motsvarande
det standardsvenska heller) är vanligt.
6. Fuglar ska man fell int mata e. (Mommas Fräsen:7; Forsamål.)
7. Fôggla ska man fell int mata, e. (Mommas Fräsen:7; Järvsömål.)
8. Fôgglâ skâ mânn fäll int matâ, häll! (Mommases Fresn:7;
Färilamål.)
Språket-frågan resulterade i många exempel på FNP från hela Hälsingland –
lyssnare från Hudiksvall, Söderhamn, Bollnäs, Järvsö, Ljusdal, Ytterhogdal,
Stocka och Trönö kände igen det finala e och gav exempel från sitt eget språk-
bruk.
Några exempel från Medelpad bidrog lyssnarna inte med, emellertid, och inte
heller har jag kunnat finna några belägg i SweDia 2000-materialet från
Medelpad (men det finns alltså exempel på FNP därifrån i arkivet i Uppsala).
Däremot finns FNP i formen e såväl i Gästrikland som i Ångermanland. Tydliga
exempel ges från Hamrånge, Gnarp, Fjällsjö och Sollefteå, och också i Jonsele-
versionen av Mormors katt (Mommas [gamm] katta) förekommer FNP (9–10).
Detta indikerar att Ångermanälven kan utgöra en ungefärlig nordgräns för FNP i
Sverige.
9. ”Int si jäg na e.” sa Momma. (Mommas [gamm] katta:15;
Jonselemål.)
10. han had no int klara ä dänne e. (Mommas [gamm] katta:22;
Jonselemål.)
Vad gäller utbredningen västerut så tycks FNP (i formen e) vara i bruk i östra
Härjedalen. Några enstaka exempel från Sveg bidrog Språket-lyssnarna med.
Den enda Mormors katt-versionen från Härjedalen (Kahtta hinnji Mor) är dock
på västhärjedalska, och i den saknas FNP.
Redan Tiselius (1902:147) diskuterade FNP på sydligare breddgrader, nämligen i
Fasternamålet i Roslagen: ”Bland det, som mäst väcker en främlings
uppmärksamhet i Fastm. är den pleonastiska negationen e, som förekommer
synnerligen ofta i slutet av nekande meningar”. Källskog m.fl. (1993:97) nämner
också FNP i Roslagen i sin presentation av uppländskan runt 1900:
I vissa delar av Uppland, främst i Roslagen, förekommer en trycksvag
negerande partikel e som läggs till i slutet av en nekande sats: han var-nte
tingad me’ han e ’han var inte medtingad han inte’ (Björklinge).
University of Vaasa Research Papers 249
Vid fältarbete utfört inom NorDiaCorp-projektet kunde vi 2011 fastställa att FNP
fortfarande används på Gräsö, och att två former förekommer där: e och i. När
det gäller responser på frågan i Språket, så kom det in några exempel från
Roslagen, varav det sydligaste var från Norrtälje. Det tycks alltså vara så att
Uppland, eller närmare bestämt Roslagen, är sydgränsen för FNP på det svenska
fastlandet.
Också från Gotland finns det belägg på FNP. I dialektarkivet i Uppsala finns det
belägg från stora delar av Gotland utom Fårö (socknarna Ekeby, Ganthem, När
och Hablingbo), samtliga i formen ai. Samma ai nämns också under ej i de
gotländska ordböckerna (Danell m.fl. 1918–1945, Gustavson 1972–1975) och i
Gustavson (1977:36), som dock också tar upp formen i.
11. Dei gar int dei ai/i. (Gustavson 1977:36.)
I de två gotländska Mormors katt-versionerna (Mårmårs Bånsn på gutamål,
1995, samt Mormors Bånsen på Fårömål, 1998) saknas dock spår av FNP, och en
Språket-lyssnare har bestämt meddelat att något sådant inte finns på Gotland
numera. Inte heller i de transkriberade nutida inspelningarna i NorDiaCorp
finns det några FNP – det finns 44 finala negationer i det gotländska materialet
och samtliga utgörs av standardnegationen inte. Man kan förmoda att den
utjämning som många svenska dialekter går igenom bland annat har påverkat
bruket av FNP i gutamålet.
3.2 Utbredning och formvariation i Finland
Att det finns ett satsfinalt negationsdubblerande i eller e i de finlandssvenska
dialekterna har noterats av Ivars (2010:269 f.) för södra Österbotten, av
Leinonen (2015:122 f.) för Åboland och av Ordbok över Finlands svenska
folkmål. Under uppslagsordet inte anger ordboken att ”trycksvagt i satsslut”
förekommer e på Brändö, Iniö, Houtskär och Korpo (alltså i nordöstra Åland och
i västra Åboland), medan i förekommer i Lappfjärd och Sideby (södra
Österbotten). Negationen ingga, som i 12 och 13, är vanlig i Åboland och på
Åland, men ordet växlar med ijnt och int. Leinonen (2015:206) framhäver att
”[o]m det finns någon syntaktisk eller semantisk skillnad i användningen av de
båda varianterna är outrett”.
12. Ja hede veit it ja i. (Ivars 2010:269.)
13. då ja va ba:rn så fans hä:r no ingga riktit nå sje:l hellär e
(Leinonen 2015:123.)
250 University of Vaasa Research Papers
Ytterligare belägg från Brändö ges av Sundberg (1993:189 ff.), som har
transkriberat inspelningar från 1934 och 1989.
14. Nä:ij, ingga såm ja: kåmbär ihå:g e. (Sundberg 1993:189.)
I talspråkskorpusen Talko finns det 30 belägg på i och 12 på e.6 Samtliga e-
former härrör från Kumlinge och Brändö, men det visar sig att FNP i formen i
inte bara används i södra Österbotten, Åboland och östra Åland, utan också i
västra Nyland; från Bromarv, Hangö, Sjundeå, Tenala, Ekenäs, Ingå och Karis
går det att finna belägg på FNP i Talko.
När de finlandssvenska inspelningarna har transkriberats har det varit känt att
det kan förekomma ett finalt e eller i i negerade satser, och därför är det
sannolikt att transkriptionerna i Talko motsvarar inspelningarna på ett bättre
sätt än vad de svenska transkriptionerna i NorDiaCorp gör.
Det är vidare av intresse i sammanhanget att Lundström (1939) inte nämner FNP
i sin tämligen utförliga redovisning av negationens syntax i nyländska (1939:151
ff.), och att det inte heller tycks finnas FNP i några varieteter av estlandssvenska
– i projektet ESST har vi undersökt texter och tillfrågat informanter om just
detta.
Utbredningen av FNP i Sverige och i Finland illustreras i karta 1. Den vanligaste
formen i Sverige är e, men i Roslagen och på Gotland råder variation mellan e/i
och ai/i. I Finland är det tvärtom i som är vanligast, och det är enbart i som
förekommer i såväl södra Österbotten som västra Nyland, medan också formen e
är i bruk i de mer centralt belägna landskapen Åland och Åboland. Bara på
Gotland har FNP haft formen av en diftong: ai.
6 Söksträngen för i var: ([((phon=”i”) & (word=”inte” %c) & (start=”stop”))]).
University of Vaasa Research Papers 251
Karta 1. Ungefärlig utbredning av finala negationspartiklar.
Det framgår alltså av karta 1 att formen e förekommer i ett centralt område
medan i och ai kan ses som perifera former. Dock är variationen påfallande – det
är bara tre områden (östra Mellansverige, södra Österbotten och västra Nyland)
som uteslutande har en enda form. Var FNP har uppstått och hur spridningen
har gått till är oklart – det saknas belägg från den period och de områden som är
relevanta. Dock måste varje hypotes om spridningen av FNP korrelera med en
etymologisk förklaring; den frågan diskuteras mer i kapitel 5.
4 Grammatiska egenskaper
Exempel 1 och 2 visar att ett dubblerande inte kan förekomma efter negerade
påståendesatser i standardsvenska. Det ligger nära till hands att anta att FNP
följer samma mönster, men det visar sig att FNP kan förekomma i satser som
252 University of Vaasa Research Papers
inte tillåter dubblerande negation. FNP är till exempel möjliga i frågor (15–18).7
Att dubblera inte enligt samma mönster som i exempel 15 är, vill jag hävda, inte
möjligt i standardsvenska: *Ska det inte bli bättre någon gång, inte?.
15. Skan’t dä bli nå bätter nån gång, e? (Mommas Fräsen:8;
Järvsömål.)
16. Ska dô-nt kam hit e, sô ja får klå dä? (Mommas Fräsen:8;
Forsamål.)
17. johanna är inte hon hemma hon e? (Munther 2007:17.)
18. Inggalund i tenn ti:d meir i? (Ivars 2010:249.)
Man kan notera att samtliga exempel på frågor med FNP som jag har funnit
utgörs av polära frågor. Några FNP efter sökande frågor tycks inte finnas.8
En annan satstyp som tillåter e men i regel inte ett dubblerande inte är utrop
(som i 19).
19. Att han inte skäms e! (Håkan Franck, pc.)
I en sats som (19) går det knappast att dubblera inte (*Att han inte skäms inte!).
Enligt SAG (4:451) är det enbart tydligt negerade led som inte, ingen och
ingenting som i svenska kan följas av en dubblerande negation, men FNP är
också möjliga efter satser med aldrig (20–22).
20. [...] buskar tar de ju aldrig bort e (Munther 2007:15.)
21. Ja hadde allere kunna vara uta endär fräsen e. (Mommas
Fräsen:29; Forsamål.)
22. Ja har allere vare dit, jag e. (Franck 1989:19.)
I södra Österbotten fungerar också knappt och knappast som negerande led, och
också efter satser med dessa led är FNP möjliga (Ivars 2010:250).
23. Ja knappast ja tro:r i mitt ba:ndomsheim dåm hava ju:sen i.
(Ivars 2010:250.)
Det undersökningsmaterial som står till buds för närvarande är dock alltför
knappt för att man ska kunna dra några riktiga slutsatser när det gäller FNP i
7 I Mommas (gamm) katta, Jonseleversionen av Mormors katt, finns det dock inte några
FNP i frågor.
8 Enligt Håkan Franck (pc) är mening som Varför har farfar aldrig snusat e? inte alls
lika naturlig som Har farfar aldrig snusat e?.
University of Vaasa Research Papers 253
frågor och efter andra element än inte etc. Bland inspelningarna i Talko och
NorDiaCorp finns det mycket få frågor, och inte heller är satser med aldrig
särskilt vanliga.
Det finns emellertid mycket som talar för att FNP är ett huvudsatsfenomen.
Samtliga exempel på FNP i Talko följer efter huvudsatser, och detsamma gäller
för exemplen i Ivars (2010). Såväl Munther (2007) som Skirgård (2010)
diskuterar dock exempel från Hälsingland där ett e tycks följa efter en negerad
bisats.
24. för dom kan inte mjölka dom för hand e (.) som vi gjorde e
(Munther 2007:18.)
25. Men si ätte sô dô inte stupe på Fräsen e, saa Alfred. (Skirgård
2010:31.)
I (24–25) förefaller ett e följa efter en relativsats respektive en adverbiell bisats,
och i (24) dubbleras dessutom e. Men i båda fallen står e sist i huvudsatsen, och
därför är en analys som (26) rimlig för (24).
26. [huvudsats inte e [bisats] e]
Matrissatsen i (26) har en negation, som med denna analys tillåter två FNP:ar.
Det är möjligt att talaren avsåg att avsluta sitt yttrande efter det första e – vilket
den tydliga pausen indikerar – och sedan lade till en bisats med ytterligare ett
finalt e som avslutning på hela yttrandet (exempel 15 ovan kan analyseras på
samma sätt).
När det gäller (25) måste man i stället anta att inte i bisatsen ger upphov till ett e
i huvudsatsen, som i (27).
27. [huvudsats [bisats inte] e]
Avsaknaden av negation i matrissatsen är alltså inte ett hinder för e, om bisatsen
är negerad. Detta indikerar att det negativa draget i bisatsen kan spridas i
strukturen och indirekt negera hela satsen. Ett alternativ är givetvis att anta att
FNP ändå är möjliga i bisatser, men entydiga exempel på FNP i bisats, av typen
En hund som inte skäller e vill vi helst ha, saknas helt i materialet.
En grammatisk egenhet som tycks gynna förekomsten av FNP är att också
satsens subjekt upprepas. Många Språket-lyssnare påpekar detta, och det nämns
också av Franck (1989), Munther (2007) och Skirgård (2010). Också en initial
negation tycks för några lyssnare vara ett villkor för FNP. En sats som (28) är
alltså en typisk kontext för FNP (åtminstone i Hälsingland).
254 University of Vaasa Research Papers
28. Inte har jag matat katten, jag e.
Avslutningsvis kan man också notera att många dialekter i norra Sverige också
har ett korresponderande positivt element, nämligen å (ett förkortat ock), och
några talare förefaller göra en systematisk skillnad på positiva och negativa satser
genom att foga å till positiva och e till negativa.
29. Jag vill resa bort, jag å.
30. Jag vill inte resa bort, jag e.
Responsen från Språket-lyssnarna visar tydligt att en del talare tolkar det finala e
som ett förkortat heller (he), vilket kan förklara varför ett dubblerande finalt
subjekt utgör en särskilt gynnsam förutsättning för FNP e för dessa
språkbrukare. Utan ett dubblerat subjekt blir ju ett efterställt heller ofta tämligen
onaturligt: Jag vill inte resa bort, heller. Det är också möjligt att FNP i formen e
har kunnat frodas i bland annat Hälsingland tack vare kopplingen till heller, som
ju är ett etablerat ord i både dialekt och standardsvenska.
När det gäller de grammatiska egenskaperna finns det alltså ett antal egenskaper
som FNP inte delar med dubblerade negationer. FNP kan förekomma i polära
frågor och utrop, och efter negerade uttryck som aldrig och knappast (i södra
Österbotten). De här slutsatserna är dock i huvudsak grundade på material från
Hälsingland, och det återstår att se om de också gäller för FNP i resten av
utbredningsområdet.
5 Två etymologiska hypoteser
I svenska arkiv och ordböcker knyts FNP i Sverige till den numera arkaiska
negationen ej, vilket nämndes ovan. Hypotesen är att ett finalt ej övergått till e
eller i i final, obetonad ställning. Processen har förmodligen underlättats av att ej
(eller äldre eigh) som standardnegation ersattes av inte och icke i början av den
äldre nysvenska tiden (Brandtler & Håkansson 2014). Man kan tänka sig att
förändringen har gått till som i (31) (exemplen är konstruerade). För gotländska
är situationen något annorlunda, eftersom FNP i formen ai är identisk med
negationen ai.
University of Vaasa Research Papers 255
31. Wi maghum ey følghia idher (yngre fornsvenska)
Ļ
Wi maghum ey følghia idher ey (yngre fornsvenska, dubblerad
negation)
Ļ
Wij mågom inte/icke fölia idher ey (äldre nysvenska)
Ļ
Vi kan inte följa med er e (dialektal nusvenska)
När inte och icke ersätter ey frigörs ey från funktionen som standardnegation,
och det innebär att språkbrukarna är fria att tolka in nya betydelser och
funktioner; språkligt material som på grund av språkförändring har förlorat
många karaktäristiska drag kan tilldelas nya uppdrag i språksystemet i en
exaptationsprocess (se Norde & Van de Velde 2016). Just när det gäller
negationer är det också välkänt att sådana tenderar att vara ganska kortlivade.
Negationer ersätts regelbundet av nya – processen är känd som Jespersens cykel.
The history of negative expressions in various languages makes us witness
the following curious fluctuation: the original negative adverb is first
weakened, then found insufficient and therefore strengthened, generally
through some additional word, and this in its turn may be felt as the
negative proper and may then in course of time be subject to the same
development as the original word. (Jespersen 1917:4.)
Ett villkor för förändringen som skissas i (31) är givetvis att dubblerande ey
förekom i yngre fornsvenska. Emellertid tycks sådana dubblerande negationer
inte vara särskilt vanliga. I en genomgång av några texter från den relevanta
perioden (Själens Tröst, Olaus Petris krönika, Peder Swarts krönika och Agneta
Horns Beskrivning över min vandringstid)9 kunde inte ett enda dubblerande ej
beläggas. Det tycks huvudsakligen vara i samband med disjunktioner på
satsplanet som ej står finalt i yngre fornsvenska och äldre nysvenska (som i 32),
och då utan föregående negation.
32. ty är thet och ganska owist om så skeedt är, eller ey (Olaus Petris
krönika.)
Ett annat möjligt ursprung är att FNP har utvecklats ur den gängse negationen
inte. Enligt Ordbok över Finlands svenska folkmål, uppslagsordet inte, är FNP i
finlandssvenska inget annat än trycksvaga varianter av inte (se avsnitt 3.2 ovan).
Förändringen som ger upphov till FNP torde i så fall vara enbart fonetisk (33).
33. inte ĺ int ĺ it ĺ e/i
9 Samtliga texter har hämtats från Fornsvenska textbanken.
256 University of Vaasa Research Papers
Att samtliga mellanformer är välbelagda, och att de fortfarande förekommer i
final position i de finlandssvenska dialekterna, stärker hypotesen att inte är
ursprunget till FNP. Tänkbara motargument är att vi enbart finner formerna i
och e i final position – om utvecklingen är fonetisk och beror på att negationerna
är trycksvaga och/eller obetonade så borde dessa former kanske också
förekomma i medial position. En annan omständighet är att FNP förekommer i
grammatiska sammanhang som utesluter inte (se kapitel 4 ovan), vilket indikerar
att även om inte är ursprunget till FNP, så har de med tiden utvecklats till något
annat än negationer.
Kronologiskt sett torde antagandet att inte är utgångspunkten för FNP innebära
att utvecklingen sker efter det att inte och icke ersätter ej som negation – det vill
säga efter mitten av 1500-talet, ungefär. Som karta 1 visar så är FNP ett
Östersjöfenomen, och utbredningen påminner i mångt och mycket om
utbredningskartorna i Ivars (2015:54 ff.); flera andra dialektdrag binder samman
finlandssvenska dialekter i södra Österbotten, Åboland och på Åland med
dialekter i Uppland och längs Norrlandskusten. Några exempel är den
norrländska förmjukningen, accentförhållanden och kakuminalt /l/. Den här
spridningen förklarar Ivars (2015) med ett utbyte över havet.
Som vi har sett ovan visar utbredningen av språkliga nyheter i de svenska
dialekterna i Finland en förbluffande överensstämmelse med
utbredningen av senmedeltidens och 1500-talets bondeseglation på
Stockholm. (Ivars 2015:74.)
Utbredningen av FNP sammanfaller alltså till stor del med utbredningen av
andra språkdrag som kan härledas till yngre fornsvensk eller äldre nysvensk tid.
Under denna period sker också skiftet från ej till inte/icke i svenska, vilket är
bestickande – båda omständigheterna pekar mot att det är ej som ligger bakom
FNP. Men oavsett om det är ej eller inte, så pekar åtminstone utbredningen på att
det rör sig om ett enda fenomen, och inte två isolerade innovationer.
6 Sammanfattning
I ett sammanhängande område runt Östersjön kan man lägga till ett kort,
obetonat e, i eller ai efter negerade satser. I den här artikeln har jag diskuterat
dessa finala negationspartiklar, och försökt fastställa deras utbredning,
formvariation och grammatiska egenskaper. Avslutningsvis har jag också
spekulerat över deras möjliga ursprung, med utgångspunkt i två motstridiga
etymologier – att de härrör från ej eller från inte.
University of Vaasa Research Papers 257
Utbredningen sammanfaller delvis med andra dialektala fenomen som Ivars
(2015) knyter till senmedeltida spridningsvägar, nämligen bondeseglation i norra
Östersjön. De grammatiska egenskaperna visar dels att FNP förekommer i satser
där dubblerande inte inte är möjligt, dels att FNP kan stå efter aldrig och det
finlandssvenska knappast, ord som inte tillåter dubblerande inte. Vidare hävdar
jag att FNP är ett huvudsatsfenomen – det finns inte några tydliga exempel på
FNP i bisats.
258 University of Vaasa Research Papers
Litteratur
Bockgård, Gustav 2012. Svansdubblerad negation i dialektinspelningar från
nordöstra Götaland. Folkmålsstudier 50. S. 33–61.
Brandtler, Johan & David Håkansson 2014. Not on the Edge. The Syntax and
Pragmatics of Clause Initial Negation in Swedish. The Journal of Comparative
Germanic Linguistics 17. S. 97–128.
Danell, Gideon, August Schagerström & Herbert Gustavson 1918–1945.
Gotländsk ordbok. På grundval av C. och P. A. Säves samlingar. Uppsala:
Lundequistska Bokhandeln.
Franck, Håkan 1989. Slut-e och andra fenomen i språket i Hudiksvallstrakten.
Julhälsning till Forsa och Högs församlingar 1. S. 18–19.
Gustavson, Herbert 1972–1986. Ordbok över Laumålet: på grundval av Mathias
Klintbergs samlingar. Uppsala: Lundequistska Bokhandeln.
Haegeman, Liliane 1995. The Syntax of Negation. Cambridge: Cambridge
University Press.
Ivars, Ann-Marie 2010. Sydösterbottnisk syntax. Helsingfors: Svenska
litteratursällskapet i Finland.
Ivars, Ann-Marie 2015. Dialekter och småstadsspråk. Helsingfors: Svenska
litteratursällskapet i Finland.
Jespersen, Otto 1917. Negation in English and other languages. København:
Bianco Brunos bogtrykkeri.
Källskog, Margareta, Gerd Eklund, Bo Danielsson, Kristina Hagren, Anna
Westerberg, Rune Västerlund & Maj Reinhammar 1993. Uppländska. Språkprov
med kommentarer. Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet.
Leinonen, Therese 2015. Talet lever! Fyra studier i svenskt talspråk i Finland.
Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.
Lindström, Jan 2005. Mittfältsinitialt inte i bisats. Om ordföljdsmönster i
svenskan i Finland och Sverige. I: Kristina Nikula, Harry Lönnroth, Kaisa Alanen
& Carl-Eric Johansson (red.). Svenskan i Finland 8. Tammerfors: Tammerfors
universitet. S. 138–156.
Lindström, Jan 2009. Negationen inte i satsens spets – Int e de ju rimlit. I:
Camilla Wide & Benjamin Lyngfeldt (red.). Konstruktioner i finlandssvensk
syntax. Skriftspråk, samtal och dialekter. Helsingfors: Svenska
litteratursällskapet i Finland. S. 163–192.
Lindström, Jan 2014. Front field negation in spoken Swedish: A regional
archaism? I: Irma Taavitsainen, Andreas H. Jucker & Jukka Tuominen (red.).
University of Vaasa Research Papers 259
Diachronic Corpus Pragmatics. Amsterdam/New York: John Benjamins. S.
237–253.
Lundström, Gudrun 1939. Studier i nyländsk syntax. Stockholm: Norstedt &
Söner.
Munther, Magdalena 2007. Inte vet jag vad jag håller på med e. Opubl. C-uppsats
vid Umeå universitet.
Norde, Muriel & Freek Van de Velde (red.) 2016. Exaptation and Language
Change. Amsterdam/New York: John Benjamins.
Rosenkvist, Henrik 2012. Forskning i svensk dialektsyntax – förutsättningar och
frågeställningar. Vetenskapssocietetens i Lund årsbok 2012. S. 102–122.
SAG = Svenska Akademiens grammatik 1999. Författad av Ulf Teleman, Staffan
Hellberg & Erik Andersson. Stockholm: Svenska Akademien.
Skirgård, Hedvig 2010. Finns det dubbelnegation i svenska dialekter?: –inte...e i
två Hälsingemål. Opubl. C-uppsats vid Stockholms universitet.
Sundberg, Eva 1993. Dialekten i Ålands nordöstra skärgård. Åland: Ålands
folkhögskola.
Tiselius, Gustaf Adolf 1902. Ljud- ock formlära för Fasternamålet i Roslagen.
Stockholm: P. A. Norstedt & Söner.
Willis, David, Christopher Lucas & Anne Breitbarth (red.) 2013. The History of
Negation in the Languages of Europe and the Mediterrenean. Oxford: Oxford
University Press.
Østbø Munch, Christine Bjerkan 2013. North Germanic Negation. A
Microcomparative Perspective. Tromsø: Universitetet i Tromsø.
Elektroniska källor
Fornsvenska textbanken. Tillgänglig: www.http://project2.sol.lu.se/fornsvenska.
Ordbok över Finlands svenska folkmål. Tillgänglig: www.kaino.kotus.fi/fo.
Talko. Korpus över den talade svenskan i Finland. Tillgänglig:
www.sls.fi/sv/talko.
Nordic Dialect Corpus. Tillgänglig: http://www.tekstlab.uio.no/glossa.
html/?corpus =scandiasyn.
Nordic Syntax database. Tillgänglig: http://www.tekstlab.uio.no/scandia-
syn/base.
260 University of Vaasa Research Papers
Projekt
ESST. Estlandssvenskans språkstruktur. Vetenskapsrådet 2012-907.
Projektledare: Henrik Rosenkvist.
SveDiaSyn. Svensk dialektsyntax. Vetenskapsrådet 2004–1152. Projektledare:
Lars-Olof Delsing.
SweDia 2000. De svenska dialekterna år 2000. Riksbankens Jubileumsfond
1997-5066:01/02. Projektledare: Olle Engstrand.
SveNeg. Svensk negationssyntax. Riksbankens Jubileumsfond P15-0709: 1.
Projektledare: Henrik Rosenkvist.
University of Vaasa Research Papers 261
STARK ELLER SVAG? BESTÄMD ELLER OBESTÄMD?
OM UTVECKLINGEN AV ADJEKTIVETS FORMER I
FORNSVENSKAN
Ulla Stroh-Wollin
This article discusses how the adjectival forms of modern Swedish are related to the so-
called strong and weak forms of Old Swedish. Both modern grammars and historical
handbooks regularly assume a direct correspondence between strong and indefinite
forms and between weak and definite forms. However, the weak adjectival declension
emerged long before formal definiteness marking did, and recent research has shown that
strong forms were commonly used in semantically definite noun phrases in early Old
Swedish. In late Old Swedish, however, the development of a strict formal marking of
(in)definiteness affected the choice of adjectival form, e.g. when following possessives, at
this time developing into formal definite determiners. An investigation based on eight
Old Swedish texts shows that strong forms ending on consonants gradually disappear
after possessives, whereas strong forms ending on vowels actually displace weak forms in
the same context. It is concluded that consonantal strong forms become formally
indefinite, their weak counterparts definite and the vocalic strong forms +/– definite. The
weak counterparts to the latter are simply abandoned, among these the weak plural form
on -o. Thus, the only surviving plural a-form in modern Swedish is a strong form,
irrespective of whether it is used in an indefinite or a definite noun phrase.
1 Inledning
Varför heter det de röda stugorna och de höga tornen, inte *de rödo stugorna
och *de högo tornen? Den som inte närmare begrundat adjektivets böjning i
fornsvenskan kan förvånas över frågan. Men former som grymmo och lusteliko i
de fornsvenska exemplen i (1a–b) från Birgittas uppenbarelser (enligt Codex
Holm A33) visar att den inte är helt gripen ur luften.
1. a. Ther äptir grypo the grymmo pinara han (SFSS 14:1, s. 30.)
b. Ok nar dödhin nalkas wardha all the lusteliko thinghin
besk som etir (SFSS 14:1, s. 43 f.)
Adjektiven grymmo och lusteliko i (1a–b) representerar fornsvenskans så kallade
svaga adjektivformer, vilka ibland beskrivs som ”bestämda” former, i kontrast till
de starka, ”obestämda” formerna. Med tanke på att adjektiven hade endast en
262 University of Vaasa Research Papers
svag pluralform som gällde oavsett huvudordets genus och kasus och vars änd-
else var just -o, så är det, med utgångspunkten ”svag = bestämd”, inte uppenbart
varför plurala adjektiv i definita nominalfraser har fått a-form i modern svenska.
Denna artikel handlar om vad som hände med adjektivets former i fornsvenskan
och varför vi slutligen fick de former vi fick. Svaren hänger delvis samman med
att kopplingen mellan svag deklination och bestämdhet respektive stark deklina-
tion och obestämdhet inte är så tydlig som handböckerna ger intryck av.
Nedan följer först, i kapitel 2, en översikt över hur adjektivformerna har föränd-
rats från tidig fornsvenska och framåt. I kapitel 3 aktualiseras några frågor av
betydelse för den fortsatta diskussionen vilka delvis kan besvaras redan här. I
kapitel 4 presenteras så en empirisk undersökning av hur valet mellan stark och
svag adjektivform utvecklas från början av 1300-talet till början av 1400-talet. I
kapitel 5 knyts säcken ihop.
2 Adjektivets former – nu och förr
I modern svenska kan adjektiv (i positiv) normalt uppträda i fyra skepnader, en
utan explicit ändelse, en med t-ändelse, en med a-ändelse och en med e-ändelse,
som i lång, långt, långa och långe. I singularis används former som lång och
långt i predikativ ställning och i indefinita nominalfraser och former som långa
eller långe i definita nominalfraser. Valet mellan lång och långt är i princip en
fråga om grammatiskt genus, medan långa får anses vara normalformen för
attribut i definita fraser. Normen tillåter dock variation mellan a- och e-form om
referenten har maskulint kön och vid generisk referens.1 Som framgår av en
undersökning av Maria Bylin (2016) är själva variationen seglivad; en kart-
läggning av det moderna bruket visar inte någon tydlig skillnad mot 1800-talets;
språkbrukarna utnyttjar alltjämt båda formerna (och e-formen ibland även i strid
mot normen, men då främst vid animata referenter som djur och kvinnor). I
pluralis är förhållandet enklare; här råder a-form oavsett genus och definithet.
De attributiva adjektivformerna i modern svenska illustreras i tabell 1. (I predika-
tiv ställning gäller generellt samma former som i indefinita nominalfraser.)
1 Jag bortser i detta sammanhang från adjektiv och perfektparticip som slutar på -ad,
vilka (liksom superlativer på -ast) – av rent fonetiska skäl – obligatoriskt har e-form i
definita fraser (SAG 2:53), t.ex. den itusågade plankan.
University of Vaasa Research Papers 263
Tabell 1. De attributiva adjektivens former i modern svenska, demonstre-
rade med adjektivet lång
Utrum Neutrum
indef. NF def. NF indef. NF def. NF
Singularis lång långa (-e) långt långa
Pluralis långa långa långa långa
Går man tillbaka till 1800-talet finner man inte sällan e-former också i plurala
fraser, både indefinita och definita, som avser maskulina referenter eller per-
soner av båda könen, t.ex. svenske män (och kvinnor) eller de svenske. Ännu lite
längre tillbaka växlade a- och e-former mera fritt, dvs. styrdes inte nödvändigtvis
av de semantiska villkor som senare har blivit regel. Växlingen mellan a- och e-
former från senmedeltiden till 1700-talet har undersökts av Ida Larsson (2004),
som menar att a-formen etableras som normalvariant under 1700-talet. (Jfr även
Santesson 1986:186 ff. samt, beträffande regleringen av infinitivens a-form,
Svensson 1981.)
I fornsvenskan är adjektivböjningen mera komplex än senare. När vi idag har att
hålla rätt på två genus och två numerus, gällde i fornsvenskan tre genus, två
numerus och fyra kasus. Dessutom skilde man alltså mellan så kallade starka och
svaga adjektivformer. De svaga formerna uppträdde emellertid endast i några
olika varianter. De starka formerna var mer specifika, även om inte heller de
uppvisade unika former för samtliga tjugofyra kombinationer av genus, numerus
och kasus. Intressant nog förelåg dock i varje enskilt fall en kontrast mellan den
starka formen och den svaga. Ibland stod kontrasten mellan en stark konsonan-
tisk och en svag vokalisk ändelse; i övriga fall hade både den starka och den svaga
formen vokalisk ändelse. Systemet illustreras i tabell 2.
Tabell 2. Adjektivens former i tidig fornsvenska, demonstrerade med
adjektivet langer ’lång’2
Maskulinum Femininum Neutrum
stark svag stark svag stark svag
Sing. nom. langer lange lang langa langt
gen. langs langa langs langa
dat. langom langa lange lango lango
ack. langan langa langt
Plur. nom. lange(r) langa lang
gen. langa lango langa lango langa lango
dat. langom langom langom
ack. langa langa lang
264 University of Vaasa Research Papers
Man kan nu fråga sig hur vi kommer från det fornsvenska systemet till det vi har
idag. 2Självklart handlar reduktionen av antalet former till stor del om avveck-
lingen av kasusböjningen och sammanfallet av genusen maskulinum och femini-
num. Men hur förhåller sig de starka och svaga formerna egentligen till den
moderna fördelningen på definita och indefinita nominalfraser? Och varför har
a-former under senare århundraden tävlat med e-former, som inte är så fram-
trädande i det fornsvenska paradigmet, medan de frekventare o-formerna tycks
ha försvunnit på ett tidigt stadium?
3 Några förberedande frågor och svar
3.1 Svag och bestämd, stark och obestämd?
Den svaga adjektivdeklinationen är en samgermansk, och därmed en mycket
gammal, novation. En tidig affinitet till definit betydelse kan skönjas, men i
grunden är den svaga deklinationens uppkomst och ursprungliga funktion
mycket höljd i dunkel. (Ringe 2006:169 f.) Den fortsatta utvecklingen skiljer sig
också åt inom den germanska språkfamiljen. I modern tyska t.ex. föreligger inte
något formellt samband mellan definithet och svaga adjektivformer.3
Det är inte helt ovanligt i svensk språkvetenskap att man sätter likhetstecken
mellan svaga och bestämda adjektivformer och mellan starka och obestämda
former. Detta gäller både i beskrivningar av modern svenska,4 vilket vi får åter-
komma till, och i språkhistoriska handböcker. Adolf Noreen exempelvis talar
explicit i Altschwedische Grammatik (1904: § 448, 458) om adjektivets ”unbe-
stimmten” respektive ”bestimmten” form. Och Elias Wessén skriver på följande
sätt i Svensk språkhistoria III (1965: § 24): ”Om adjektivet har stark böjning är
uttrycket annars artikellöst och har obestämd betydelse.” Senare forskning om
fornsvenska förhållanden har emellertid visat att detta inte stämmer; till exempel
var kombinationer av adjektiv i stark form och icke bestämdhetsböjda substantiv,
som gammal man, länge kompatibla med både obestämd och bestämd betydelse,
2 I tabell 2 bortses från växlingen mellan -i och -e och mellan -u och -o; ursprungliga i-
former återges med -e och ursprungliga u-former med -o. För övrigt hade en del starka
former som här återges med helt vokalisk böjning ursprungligen konsonantinslag i
ändelsen, t.ex. langri (fem. sing. dat.) eller langra (plur. gen.), men sådana varianter
uppträder ganska sporadiskt i texterna.
3 I tyskan används svaga former efter determinerare (som artiklar, kvantitativa prono-
men, demonstrativer, possessiva pronomen) med distinkt genus-, numerus- och kasus-
böjning och starka former i övriga fall.
4 Man kan emellertid notera att SAG undviker termerna stark och svag om adjektiv.
University of Vaasa Research Papers 265
medan svaga former när vi först möter dem hade en begränsad användning i
särskilda (men i och för sig semantiskt definita) kontexter (jfr nedan).5
Också nominalfraser som innehåller possessiva attribut är intressanta.6 I t.ex. de
vikingatida runinskrifterna finns en mängd belägg på fraser av typen faður sinn
goðan (ack.) ’sin gode fader’ med starkböjt adjektiv. Även om ordföljden här
avviker från vad vi nu är vana vid, så måste frasen likväl betecknas som
semantiskt definit. Inte heller fornspråkliga fraser med ordföljden possessiv–
adjektiv–substantiv tycks från början ha haft adjektivet i svag form, vilket Lars-
Olof Delsing (1994) visat i en uppsats med den talande titeln ”Hans siukt ben”.
Fraser med possessivt attribut är således inte något primärt användningsområde
för svaga adjektivformer. De första beläggen på svagböjda adjektiv, som vi hittar i
de vikingatida runinskrifterna, uppträder i stället som regel tillsammans med ett
ord av demonstrativt ursprung, hinn eller sa (> thæn). (Jfr Nygaard 1906:
§ 42 ff.) Här framträder kombinationen hinn/sa + adjektiv oftast som rätt
självständiga fraser; de fungerar nästan alltid som post-nominala appositioner,
ofta i anslutning till personnamn, se (2a), ibland även skilt från huvudordet
(postponerat) som i (2b).7
2. a. Balli hi[nn] rauði æftir broður. (Vs 15)
Balle ”den röde” efter broder
’Balle den röde [reste stenen] efter [sin] broder.’
b. Gunnborga faði stæin þenna, hin goða. (Hs 21)
Gunnborga målade sten denna ”den goda”
’Gunnborga den goda målade denna sten.’
Användningen av svagböjda adjektiv i runinskrifterna är således funktionellt,
men också kvantitativt, ganska begränsad. Detta skulle naturligtvis kunna bero
på genren. Men svaga adjektivformer är faktiskt inte särskilt frekventa i äldre
fornsvenska handskrifter heller. (Simke 2012, Stroh-Wollin & Simke 2014.) Och
inte heller här finner man dem, mer än undantagsvis, i pre-nominal ställning.
Självständiga fraser av typen thæn gamle är inte helt ovanliga, men däremot
5 Marius Nygaard talar också om den svaga formen som adjektivets bestämda form, men
ger en utförligare beskrivning av när den används (och inte används!) i fornväst-
nordiskan (Norrøn syntax 1966 [1906]: § 42–49).
6 Här och fortsättningsvis omfattar termen possessivt attribut både possessiva pronomen
och pronomen/fraser i genitiv.
7 Runinskrifterna återges inte här i sin helhet. De kan studeras vidare med hjälp av sina
signa i t.ex. Samnordisk runtextdatabas.
266 University of Vaasa Research Papers
tycks gammal man ha varit det naturliga uttryckssättet för ’den gamle mannen’
så sent som i början 1300-talet.8 (Stroh-Wollin 2015.)
Under den senare fornsvenska perioden händer det emellertid något. Svenskan
utvecklar under denna tid en strikt formell uppdelning mellan definita och
indefinita nominalfraser. Detta märks bland annat genom att fraser av typen then
gamle mannen eller bara gamle mannen, där substantiv i bestämd form föregås
av svagböjda adjektiv, blir allt vanligare. Även adjektiv efter possessiva attribut
börjar allt oftare uppträda i svag form. Såtillvida kan man skönja hur svaga
adjektivformer också börjar associeras med ett formellt definit drag. Men
någonstans på vägen faller alltså de svaga o-formerna ändå bort.9
3.2 Varför -a och -e, varför inte -o?
Varför försvinner de svaga o-formerna? Adolf Noreen skriver i Altschwedische
Grammatik (1904: § 459.2) att a-ändelsen gradvis tränger undan den plurala
u-/o-ändelsen: ”Im pl. wird seit c. 1350 -u und -o allmählich von -a […] ver-
drängt”. Men med utgångspunkten att svaga former var bestämda och starka
former obestämda, är det inte uppenbart varför en sådan rent fonetisk ersättning
skulle äga rum i pluralis, där o-formen var utan konkurrens i den svaga deklina-
tionen. Snarast borde väl en sådan utveckling vara relativt osannolik.
Med en annan utgångspunkt, nämligen att de starka adjektivformerna länge
användes även i definita kontexter, kan man i stället tänka sig att det faktiskt – av
någon anledning – är starka a-former som har etablerat sig i definita nominal-
fraser. Att så verkligen är fallet ska vi återkomma till.
Men det är också intressant att e-former växlade ganska fritt med a-former under
äldre nysvensk tid (jfr ovan). I det fornsvenska paradigmet (jfr tabell 2) är e-
formen inte särskilt framträdande. Det ligger därför nära till hands att se e-
ändelsen i äldre nysvenska i första hand som ett resultat av en allmän för-
svagning av ändelsevokalerna.10 Uppenbart är emellertid att e-ändelsen aldrig
helt tar över; a- och e-former fortlever sida vid sida tills bruket regleras och a-
8 Förhållandena är inte riktigt desamma i fornvästnordiska handskrifter, som tidigt upp-
visar pre-nominala svagböjda adjektiv, men från början endast tillsammans med hinn/sa
(eller, framför allt i isländskan, enn).
9 Man kan notera att isländskan och färöiskan, som behållit hela den fornspråkliga
formapparaten, också har fått en total överensstämmelse mellan svaga former i definita
fraser och starka former i indefinita fraser, vilket bland annat innebär pluralformer på -u.
10 Påverkan från danskan eller lågtyskan har också föreslagits som förklaring till att e-
former ersätter a-former (se vidare Larsson 2004:25 ff. och där anförd litteratur).
University of Vaasa Research Papers 267
formen blir huvudform, medan e-formen får leva kvar i fraser med maskulin eller
generisk referens (jfr ovan).
3.3 Hur pålitlig/opålitlig är ändelsevokalismen i fornsvenskan?
I sin uppsats ”Hans siukt ben”, som vi ska återkomma till nedan, undersöker
Lars-Olof Delsing (1994) hur bruket av starka adjektivformer successivt för-
svinner i fornsvenska nominalfraser med possessivt attribut. Författaren fokuse-
rar här på starka former med konsonantisk ändelse och väljer att bortse ifrån de
starka formerna med vokalisk ändelse med hänvisning till att teckningen av
ändelsevokalerna inte alltid är helt pålitlig (Delsing 1994:105).
Men hur opålitliga är egentligen ändelsevokalerna? Visst finner man fornsvenska
texter med en omfattande teckning med <æ> av både (ursprungligt) i/e och
(ursprungligt) a. Och visst innebär kasusreduktionen att saken vid medeltidens
slut kommer i ett annat läge. Men i de Vadstenatexter som jag har undersökt i
den studie jag redogör för i nästa kapitel är kasussystemet intakt och vokal-
användningen förefaller i det stora hela normenlig.
För att testa om det råder någon allmän tendens till sammanblandning av
vokaliska adjektivändelser har jag i Själens tröst, från början av 1400-talet och
den yngsta av de texter som ingår i studien i nästa kapitel, undersökt hur
förväntat starka former med vokalisk ändelse tecknas. Jag har tittat på adjektiv-
former (av relevanta kombinationer av genus, numerus och kasus) i predikativ
funktion och som attribut i indefinita nominalfraser. I dessa ställningar förväntar
vi oss inget tillflöde av svaga former. På så sätt kan vi få en uppfattning om
formernas rent fonetiska stabilitet.
Texten (Själens tröst) har hämtats på Fornsvenska textbanken för elektronisk
sökning efter de relevanta formerna av tolv vanliga adjektiv, nämligen fagher,
fatöker, ful, gamal, godher, langer, litil, nyr, onder, skøn, stor och unger. Som
framgår av tabell 3 är de allra flesta belägg helt normenliga; av totalt 230 belägg
visade endast 4 en form som avvek från normen.11 Vidare gäller att ungefär
hälften av formerna har a-ändelse, medan former med e-ändelse (gäller mask.
plur. nom. och fem. sing. dat.) och o-ändelse (gäller neutr. sing. dat.) är ungefär
lika många tillsammans.
11 Jag har inte gjort någon generell kontroll gentemot den tryckta versionen av texten.
Endast avvikande former har jämförts, varvid det visade sig att ett belägg med icke norm-
enlig form i den elektroniska texten kunde överföras till gruppen med normenlig stav-
ning.
268 University of Vaasa Research Papers
Tabell 3. Adjektivens böjningsformer i Själens tröst i de fall stark form
med vokalisk ändelse förväntas. (Böjningen av tolv vanliga ad-
jektiv har undersökts.)
Form n % n % Anmärkning
Normenlig form 226 98
varav a-form 115 51 – Procentandelarna här har be-
varav e-form 86 38 räknats på antalet normenliga
varav o-form 25 11 former.
Icke normenlig form 4 2
varav a-form 2 – båda i stället för normenligt -e
varav e-form 1 – i stället för normenligt -a
varav o-form 1 – i stället för normenligt -e
Alla 230 100
Slutsatsen av denna kontroll måste bli att det inte föreligger någon allmän
osäkerhet beträffande ändelsevokalerna; alla tre ändelsevokalerna används och
de används nästan uteslutande enligt normen. Det finns ingen anledning att tro
att de svaga formernas ändelsevokaler skulle vara svårare, rent fonetiskt, att hålla
reda på. Däremot var de länge mycket ovanliga. Men de svaga formerna tycks
trots detta ha överlevt i många århundraden, kanske rent av i mer än tusen år.
Varför skulle man då inte kunna hålla reda på dem när de blev vanligare?
Jag menar att det också är diskutabelt att förutsätta en (oprovocerad) morfo-
logisk förenkling av det, redan ganska enkla, svaga paradigmet. Varför skulle
sådana tendenser göra sig gällande så länge en god känsla för genus och kasus
fortlever och det starka, mycket mer komplexa, paradigmet inte visar tecken på
förenkling?
4 En empirisk undersökning
4.1 Presentation, metod, material
Jag ska i det följande redogöra för en undersökning av bruket av starka och svaga
adjektivformer efter possessiva attribut i fornsvenska texter från början av 1300-
talet till början av 1400-talet. Det rör sig om en variation på Lars-Olof Delsings
undersökning från 1994, där han bland annat uppmärksammar oss på att en fras
som hans siukt ben, som är helt omöjlig idag, inte var främmande för 1300-
talssvenskan. Sannolikt hade adjektiv efter possessiva attribut från början
konsekvent stark form, även om detta, på grund av textläget, inte går att bevisa.
En spridning av svaga former till den aktuella kontexten kan, är min utgångs-
University of Vaasa Research Papers 269
punkt, ses som en konsekvens av att en formell grammatisk definithet växer
fram.
Delsing visar att konsonantiska starka adjektivformer (dvs. adjektivformer med
konsonantisk ändelse) efter possessivt attribut blir allt ovanligare under 1300-
och 1400-talet. Egentligen är de i stort sett redan borta i Själens tröst från början
av 1400-talet. Man kan anta att possessiva attribut då uppfattas som formellt
definita och att konsonantiska starka adjektivformer förknippas med ett formellt
indefinit drag eftersom de senare tycks inkompatibla med de förra. Motsvarande
svaga adjektivformer förknippas i gengäld med ett formellt definit drag.
I sin sammanfattning skriver Delsing (1994:107) att hans undersökning antyder
att stark form (efter possessivattribut) är ganska vanlig under 1300-talet, men att
andelen är nära noll under första halvan av 1400-talet. Delsing bygger, som
nämnts, denna slutsats enbart på utfallet för de konsonantiska formerna såsom
mera ”pålitliga”. Men siffrorna visar att vokaliska former (dvs. adjektivformer
med vokalisk ändelse) som är ”kompatibla med stark böjning” faktiskt inte
företer någon skönjbar tillbakagång över huvud taget, snarare tvärtom (Delsing
1994:105, tabell 3). Detta har föranlett mig att dela upp mina belägg i två
grupper. Jag jämför nedan å ena sidan val av form då den svaga formen står mot
en konsonantisk stark form och å andra sidan val av form då den svaga formen
står mot en vokalisk stark form, se de skuggade respektive icke skuggade
formparen i tabell 4.
Tabell 4. Adjektivens former i tidig fornsvenska, demonstrerade med ad-
jektivet langer ’lång’. Skuggade former avser de kombinationer
av genus, numerus och kasus där svaga former kontrasterar mot
konsonantiska starka former. Icke skuggade former avser kombi-
nationer av genus, numerus och kasus där både stark och svag
form har vokalisk ändelse.
Maskulinum Femininum Neutrum
stark svag stark svag stark svag
Sing. nom. langer lange lang langa langt langa
gen. langs langa langa lango langs langa
dat. langom langa lange lango lango langa
ack. langan langa langa lango langt langa
Plur. nom. lange lango langa lango lang lango
gen. langa lango langa lango langa lango
dat. langom lango langom lango langom lango
ack. langa lango langa lango lang lango
270 University of Vaasa Research Papers
För studien har jag utnyttjat åtta texter, indelade i fyra grupper efter den
tillkomsttid man brukar anta. Ingen text finns bevarad i originalversion, men i de
flesta fall är handskriften inte väldigt mycket yngre än originalet. Det stora
undantaget är Pentateukparafrasen, där jag utnyttjar texten i den senare av de
två bevarade handskrifterna, som dock, trots sin sena nerskrift (1526), allmänt
anses mycket trogen originalet. Samtliga texter är utgivna i Svenska forn-
skriftsällskapets samlingar (SFSS) och finns tillgängliga elektroniskt på Forn-
svenska textbanken.
Sex av texterna har excerperats manuellt, i sin helhet eller delvis, i annat sam-
manhang. I dessa fall omfattar studien alla nominalfraser med possessiva attri-
but i texten eller textutdraget. För denna studie har jag funnit det viktigt att
komplettera med ytterligare ett par texter och har i dessa gjort sökningar
elektroniskt på orden hans, hennar, thera, min, thin och idhar för att finna rele-
vanta fraser. I den sista texten har jag kompletterat den ursprungliga excer-
peringen, som byggde på ett textutdrag, med elektroniska sökningar på hans,
hennar och thera i resterande partier. Jag ser inga indikationer på att varia-
tionen när det gäller possessivattributens form skulle ha någon specifik betydelse
för resultatet.12
Följande gäller beträffande gruppindelningen, texturvalet och excerperingen:
± tidigt 1300-tal
q Fornsvenska legendariet enligt Codex Bureanus (SFSS 7:1); excer-
peringen avser adjektiv efter alla typer av possessivattribut i hela
texten.
q Pentateukparafrasen enligt Codex Holm A1 (SFSS 60); excerpe-
ringen avser adjektiv efter alla typer av possessivattribut i ett utdrag
om ca 130 sidor.
± sent 1300-tal
q Birgittas uppenbarelser enligt Codex Holm A33 (SFSS 14:1); excer-
peringen avser adjektiv efter alla typer av possessivattribut i ett
utdrag om ca 100 sidor.
q Helga manna leverne enligt Codex Oxenstierna (SFSS 22); excer-
peringen avser adjektiv efter alla typer av possessivattribut i hela
texten.
q Järteckensbok enligt Codex Oxenstierna (SFSS 22); excerperingen
avser adjektiv efter alla typer av possessivattribut i hela texten.
12 Adjektivattribut är en förhållandevis ovanlig företeelse i texterna, och antalet belägg i
en viss kontext blir naturligtvis ännu sällsyntare. Detta motiverar förfarandet att delvis
tillgripa elektronisk excerpering. Ytterligare manuell excerpering skulle vara synnerligen
tidskrävande.
University of Vaasa Research Papers 271
± ca 1400
q Bonaventuras betraktelser enligt Lund MH 20 (SFSS 15); excer-
peringen avser adjektiv efter hans, hennar, thera, min, thin och
idhar i hela texten.
q Svenska Medeltidspostillor 1 enligt AM 787 (SFSS 23:1); excerpe-
ringen avser adjektiv efter hans, hennar, thera, min, thin och idhar i
ett utdrag om ca 170 sidor.
± ca 1420
q Själens tröst enligt Codex Holm A108 (SFSS 59); excerperingen
avser dels adjektiv efter alla typer av possessivattribut i två text-
intervall om sammantaget 85 sidor, dels adjektiv efter hans, hennar
och thera i resterande partier av texten.
4.2 Resultat
Resultatet av undersökningen framgår av tabell 5 och 6. Adjektivens former
klassas som starka eller svaga, om de motsvarar respektive böjning i tabell 4.
Form som inte stämmer överens med vare sig den starka eller svaga normen
sorteras som övrig.
Tabell 5. Fördelningen på starka och svaga adjektivformer efter possessiv-
attribut i fornsvenska texter i de fall svaga former kontrasterar
mot konsonantiska starka former
tidigt 1300-tal sent 1300-tal ca 1400 ca 1420
Form n % n % n % n %
Stark 24 42 25 32 5 7 1 1
Svag 29 51 54 68 64 90 59 88
Övrig 4 7 0 0 2 3 7 10
Alla 57 79 71 67
Tabell 6. Fördelningen på starka och svaga adjektivformer efter possessiv-
attribut i fornsvenska texter i de fall svaga former kontrasterar
mot vokaliska starka former
tidigt 1300-tal sent 1300-tal ca 1400 ca 1420
Form n % n % n % n %
Stark 19 66 18 50 29 59 36 77
Svag 10 34 18 50 16 33 3 6
Övrig 0 0 0 0 4 8 8 17
Alla 29 36 49 47
Även om det totala antalet belägg inte är så stort (vilket hänger samman med att
frastypen är glest belagd, jfr not 12), så kan man ändå se tydliga tendenser.
Resultatet i tabell 5 bekräftar, föga förvånande, att starka konsonantiska former
272 University of Vaasa Research Papers
försvinner efter possessiva attribut och ersätts företrädesvis av svaga former,
men även en del ”övriga”. Resultatet i tabell 6 däremot visar att, när kontrasten
står mellan två vokaliska former, så är det den starka som tar över; cirka tre
fjärdedelar av adjektiven har här stark form i den yngsta av texterna, medan de
svaga formerna är nästan borta – och färre än de ”övriga”. Man kan ana samma
tendens från stark till svag form som i tabell 5 under 1300-talet, men sedan
vänder utvecklingen och går åt andra hållet.
4.3 Slutsatser
Mina slutsatser av resultaten ovan är att man kan se en successiv utveckling. Det
som tycks hända först är en uppdelning efter definithet mellan i första hand
konsonantiska starka former och motsvarande svaga former. Enligt min tolkning
antar alltså de förra ett formellt indefinit drag som gör dem omöjliga tillsammans
med formellt definita fraskonstituenter, bl.a. possessiva attribut. Redan i de
äldsta texterna i studien är konsonantiska starka former färre än de motsvarande
svaga formerna, men vokaliska starka former är då fortsatt vanligare än mot-
svarande svaga. Det tyder på att kontrasten mellan konsonantisk och vokalisk
ändelse verkligen är mera pregnant än kontrasten mellan två vokaliska ändelser.
Att en konsonantisk form alltid är indefinit innebär att en definit form måste
vara vokalisk. Men detta ska inte tolkas så att man omedelbart börjar tillgripa
vilken vokalisk ändelse som helst i definita fraser. (Att man håller rätt på vilken
vokal det ska vara i indefinita fraser har framgått ovan.) I stället tycks de
vokaliska starka formerna efter hand tränga ut motsvarande svaga former, vilka
helt enkelt bara försvinner. De starka formerna, konsonantiska som vokaliska,
var ju från början förenliga med både indefinit och definit betydelse, och de
vokaliska tycks alltså formalisera denna tvetydighet, jämför till exempel den
indefinita frasen ena ærlika qwinno i (3a) nedan med den definita frasen the
ærligha qwinnona i (3b), båda från Själens tröst. Som framgår av exemplen
fungerar formen ærlika/ærligha i femininum singularis ackusativ oavsett
definithet.
3. a. Æn iak hafwer ena ærlika qwinno hiith mz mik ført (SFSS
59, s. 267.)
b. Riddarin badh the ærligha qwinnona fara mz sik til room
(SFSS 59, s. 267.)
En idealiserad bild av adjektivböjningen i sen fornsvenska skulle därmed kunna
beskrivas som i tabell 7. Snarare än att tala om starka och svaga former kan
University of Vaasa Research Papers 273
formerna nu klassificeras som indefinita, definita eller +/– definita. De senare är
skuggade i tabellen.
Tabell 7. Idealiserad framställning av adjektivens indefinita och definita for-
mer i sen fornsvenska, demonstrerade med adjektivet langer ’lång’.
Skuggning markerar de kombinationer av genus, numerus och kasus
där formen är tvetydig med avseende på definithet.
Maskulinum Femininum Neutrum
– def. + def. – def. + def. – def. + def.
Sing. nom. langer lange lang langa langt langa
gen. langs langa langa langs langa
dat. langom langa lange lango
ack. langan langa langa langt langa
Plur. nom. lange langa lang lango
gen. langa langa langa
dat. langom lango langom lango langom lango
ack. langa langa lang lango
Som framgår av tabell 7 har a-ändelsen fått en dominerande ställning genom
generaliseringen av ett antal tidigare starka former. Men man kan notera att även
t.ex. e-formen i femininum singularis dativ och o-formen i neutrum singularis
dativ i detta läge också fungerar i både definita och indefinita fraser, se de
fetstilta fraserna i (4a–b) med feminina huvudord respektive (5a–b) med
neutrala huvudord. En bidragande förklaring till att de vokaliska starka ändel-
serna står sig så bra kan vara att samma böjning går igen i andra pre-nominala
bestämningar, både i indefinita, som den obestämda artikeln (se a-exemplen
nedan) och pronomen som ænginn och nokkor, och i de definita possessiva
pronomenen (se t.ex. 4b).
4. a. wi wardhum æn æta aff ene fete høno før æn wi skilioms aat
(SFSS 59, s. 108.)
b. Han hafdhe ena script j sinne lukte hand (SFSS 59, s. 44.)
5. a. Oc han stodh sielfwer oppa eno høgho toorn (SFSS 59,
s. 264.)
b. Oc herodi dotter […] lekte for bordheno for budhno folkeno
(SFSS 59, s. 275.)
Att uppställningen i tabell 7 betecknas som idealiserad hänger samman med att
den knappast fångar ett väldefinierat språkstadium, eftersom man i 1400-tals-
texterna också kan se att andelen ”övriga” adjektivformer ökar. Till stor del
handlar det om att a-former förekommer i fler fall än dem som gäller enligt tabell
7. Sannolikt kan man se en del av förklaringen till detta i den begynnande
274 University of Vaasa Research Papers
kasusupplösningen, genom att ackusativformer på -a börjar ersätta dativformer
på, framför allt, -o, i viss mån även -e (fem. sing., jfr ovan). Och ju mer dominant
a-ändelsen blir, desto större förutsättning att den brer ut sig ytterligare.
Den fortsatta utvecklingen när det gäller adjektivens former hänger naturligtvis
intimt samman med kasusavvecklingen, och i viss mån med sammanfallet av
maskulint och feminint genus. Ett intressant förhållande är att de nominativa
maskulina e-formerna överlever – som kasuslösa former och som uttryck för
semantiskt genus i stället för grammatiskt. Som påpekats i inledningen lever den
singulara e-formen alltjämt ett friskt liv, medan den plurala i stort sett övergavs
vid förra sekelskiftet. Som obestämda former i singularis generaliseras, som
bekant, stamformen som gemensam utral form och t-formen i neutrum.
5 Sammanfattande slutord
Adjektivens starka och svaga former var som framgått inte strikt uppdelade efter
semantisk definithet i den tidiga fornsvenskan. De svaga formerna syns visser-
ligen bara i definita kontexter, men starka former förekom i såväl semantiskt
indefinita som semantiskt definita nominalfraser. Det är inte förrän en formell
definithetsmarkering, som först yttrar sig i bestämdhetsböjningen av substantiv,
börjar växa sig stark som adjektivens former också börjar anta formellt definita
och indefinita drag.
Processen tycks starta med att svaga former blir vanligare och starka former
ovanligare i definita nominalfraser. Detta leder till en konsekvent uppdelning
enligt principen ”svag – definit, stark – indefinit” i de fall svaga former kontraste-
rar mot konsonantiska starka former. I de fall svaga former kontrasterar mot
vokaliska starka former vänder däremot utvecklingen och de starka formerna
tränger ut de svaga, varigenom många o-former försvinner till förmån för a-
former. Primärt har vi alltså att göra med en spridning av a-former snarare än av
a-ändelsen, dvs. med en morfo-syntaktisk process, snarare än med en rent
morfologisk förenkling. Men konsekvensen är att a-formernas andel ökar, vilket i
förlängningen kan verka för en analogisk utjämning. Och a-formens dominans
blir sannolikt ännu tydligare genom att dativformer på -o och -e börjar ersättas
av ackusativformer på -a. I det långa loppet lyckas endast de maskulina e-
formerna överleva (länge även den plurala) när a-formerna brer ut sig.
Genom de vokaliska starka formernas utbredning på de svagas bekostnad
uppstår former som är kompatibla med både definit och indefinit tolkning.
Denna ordning består i pluralis. I singularis däremot leder kasusavvecklingen
och sammanfallet av maskulint och feminint genus till en konsekvent uppdelning
University of Vaasa Research Papers 275
mellan obestämd och bestämd form, genom att stamformen och t-formen
etableras som obestämda former för maskulinum/femininum respektive neu-
trum, medan den bestämda a-formen består.
Den generella växling mellan a- och e-former vi kan se i den äldre nysvenskan
beror sannolikt på en allmän tendens till vokalförsvagning. Men det system som
så småningom normaliserades överensstämmer med resultatet av den process
som beskrivits ovan. Detta hade inte varit möjligt om språkbrukarna helt tappat
känslan för den fornspråkliga vokalismen (i 1400-talstappning). Det är inte bara
det att man återupprättar a-formen. Man skiljer också ut de maskulina e-
ändelserna och likställer dem inte med försvagade a-ändelser.
Till sist: Medan adjektiv med a-form i singulara fraser kan beskrivas som både
svaga och definita, så är adjektiven i fraser som de röda stugorna och de höga
tornen inte svaga och egentligen inte heller att betrakta som definita. Adjektivets
pluralformer i dagens svenska är hämtade från den starka deklinationen och är
formellt +/– definita, dvs. har formaliserat den semantiska tvetydighet dessa
former haft från början.
276 University of Vaasa Research Papers
Litteratur
Bylin, Maria 2016. Adjektivböjningens -a och -e. Ett seglivat variationstillstånd.
Språk och stil 26. S. 69–100.
Delsing, Lars-Olof 1994. ”Hans siukt ben” – Om starka och svaga adjektiv i
fornsvenskan. I: Nils Jörgensen, Christer Platzack & Jan Svensson (red.).
Språkbruk, grammatik och språkförändring. En festskrift till Ulf Teleman
13.1.1994. Lund: Lunds universitet. S. 99–107.
Fornsvenska textbanken. Tillgänglig: http://project2.sol.lu.se/forn-svenska.
Larsson, Ida 2004. Språk i förändring. Adjektivändelserna -a och -e från
fornsvenska till nysvenska. Göteborg: Göteborgs universitet.
Noreen, Adolf 1904. Altschwedische Grammatik. Halle: Max Niemeyer.
Nygaard, Marius 1966 [1906]. Norrøn syntax. Oslo: Aschehoug.
Ringe, Don 2006. From Proto-Indo-European to Proto-Germanic. Oxford:
Oxford University Press.
SAG = Svenska Akademiens grammatik 1999. Författad av Ulf Teleman, Staffan
Hellberg & Erik Andersson. Stockholm: Svenska Akademien.
Samnordisk runtextdatabas. Tillgänglig: http:/www.nordiska.uu.se/forskn
/samnord.htm.
Santesson, Lillemor 1986. Tryckt hos Salvius. En undersökning om språkvården
på ett 1700-talstryckeri med särskild hänsyn till ortografi och morfologi. Lund:
Lund University Press.
Simke, Rico 2012. Die Entwicklung des swachen Adjektivs. Studie zur alt-
schwedischen Nominalphrase. Friedrich-Alexander-Universität, Erlangen-Nürn-
berg. Tillgänglig: http://www.ricosimke.com/public/simke-2012-adjectives. pdf.
Stroh-Wollin, Ulla 2015. Från gammal man till den gamle mannen.
Definitmarkering i fornsvenska nominalfraser med adjektivattribut. Arkiv för
nordisk filologi 130. S. 101–138.
Stroh-Wollin, Ulla & Rico Simke 2014. Strong and weak adjectives in Old
Swedish. I: Petra Sleeman, Freek Van de Velde & Harry Perridon (red.).
Adjectives in Germanic and Romance. Amsterdam: John Benjamins. S. 95–112.
Svensson, Lars 1981. Ett fall av språkvård under 1600-talet. Om historiskt a i
ändelser i äldre nysvenskt skriftspråk med särskild hänsyn till regleringen i
tryckta kanslihandlingar under Gustaf II Adolfs regering. Lund: Walter
Ekstrand Bokförlag.
Wessén, Elias 1965. Svensk språkhistoria III. Grundlinjer till en historisk
syntax. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
UTGIVNINGEN AV ESAIAS TEGNÉRS KYRKLIGA TAL – ETT
EXEMPEL PÅ EDITIONSFILOLOGINS GRÄNSÖVERSKRIDANDE
NATUR
Barbro Wallgren Hemlin
Esaias Tegnér is primarily remembered as a poet and letter writer. But he was also a
priest and, subsequently, the Bishop of the diocese of Växjö. His comprehensive
ecclesiastical production has not attracted much attention. However, his ecclesiastical
orations are currently being published in a new text-critical edition with running
scholarly commentary and explanatory notes. Work on this edition, the first volume of
which was released in the spring of 2017, has been carried out for Tegnérsamfundet as an
instalment of its complete publication of the collected writings of Tegnér. This article
describes the edition project. Strong emphasis is placed on dates. In the course of the
work, many previously undated manuscripts have been dated and the process leading to
reliable datings require many different types of methodology and competence. The
process resembles detective work, where different types of clues both within and outside
of the manuscript ultimately lead to reliable knowledge of exactly when the speech was
held. Examples of what this sort of work might look like and which methods might come
into use are provided in the article. Furthermore, the article addresses the work with the
explanatory notes and provides an example of what the work concerning this particular
aspect of a text-critical edition might look like. The author concludes that the traditional
research field edition philology is essentially interdisciplinary. It is, using one of the
watchwords of our time, cross-boundary, and cannot be subsumed under any specific
academic discipline. It is furthermore ascertained that work within the domain of edition
philology may be likened to basic research in the natural sciences. A text edition based on
sound methodological principles is of enduring value and will be continually consulted by
other researchers over a long period of time.
1 Inledning
Esaias Tegnér är idag kanske i första hand ihågkommen som brevskrivare och
diktare. Men han var också präst, och sedermera biskop i Växjö stift. Hans
omfattande kyrkliga produktion har tidigare inte rönt mycket uppmärksamhet,
men med början vintern 2016/2017 kommer hans kyrkliga tal ut i en ny veten-
skaplig utgåva med kritisk textkommentar och fyllig sakkommentar (på bok-
278 University of Vaasa Research Papers
förlaget Artos och Norma).1 Arbetet med utgåvan har utförts av mig på uppdrag
av Tegnérsamfundet som en del i dess utgivning av Tegnérs samlade skrifter
(sedan tidigare finns dikter, brev och profana tal utgivna – se käll- och litteratur-
förteckningen nedan, där även Tegnérs första predikan ur den kommande
utgåvan finns med).
I det som följer kommer jag med konkreta exempel att visa hur delar av arbetet
med en textutgåva som Esaias Tegnérs kyrkliga tal kan se ut. Jag ska närmare
diskutera ett exempel som gäller datering av en tidigare odaterad predikan och
ett som gäller arbetet med en sakkommentar. Exemplen kommer att visa att den
traditionella forskningsgrenen editionsfilologi är tvärvetenskaplig till sitt väsen.
Den är, med ett av vår tids honnörsord, gränsöverskridande och kan inte
inordnas inom någon särskild forskningsdisciplin. Men innan jag går in på dessa
exempel – något om Tegnér själv och om utgåvans omfattning.
2 Bakgrund, material och metod
Tegnér blev utnämnd till professor i grekiska vid Lunds universitet den 26
februari 1812. Samtidigt fick han, om han lät prästviga sig, församlingarna Stävie
och Lackalänga som prebende. Detta gjorde Tegnér och den 6 juni 1813 höll han
sin inträdespredikan i Stävie och Lackalänga (för provtryck av och kommentar
till predikan se Tegnér 2013). Elva år senare, 1824, avancerade han i den kyrkliga
hierarkin och utnämndes till biskop i Växjö stift.
Tegnérs produktion av kyrkliga tal är omfattande, nästan 1 200 handskrivna
manuskriptsidor (varav ca 1 000 av Tegnérs egen hand), och när utgåvan är
färdig kommer den att omfatta tre eller fyra volymer. Talen är skrivna under
perioden 1813–1839. Tegnér dog först 1846 men under de sista åren var han
sjuklig och inget av de bevarade talen har gått att datera senare än till 1839.
Materialet omfattar, förutom predikningar, tal hållna vid biskopsvisitationer,
kyrkoinvigningar, kyrkoherdeinstallationer och prästvigningar. Dessutom åter-
finns i materialet ett doptal samt några tal hållna vid speciella tillfällen, såsom
Gustav Adolfsfesten 1832. Av de totalt 77 fullständiga tal som ingår i utgåvan är
53 tidigare utgivna i sin helhet (bl.a. av Wrangel och Böök 1918–1925). Tjugotvå
fullständiga tal ges ut för första gången och därtill kommer två som tidigare bara
varit utgivna till vissa delar. Dessutom tillkommer tolv fragment varav sju ges ut
för första gången.
1 Vid tiden för publiceringen av den här artikeln har den första volymen av utgåvan redan
kommit ut. Se litteraturförteckningen för bibliografiska uppgifter.
University of Vaasa Research Papers 279
Materialets omfattning gör att arbetet med utgåvan har tagit lång tid. Under mer
än tio år har Tegnér och hans kyrkliga tal varit en del av mitt liv – om än inte alls
på heltid. Vad som är märkligt är att arbetet fortfarande är roligt. Man kan fråga
sig hur detta är möjligt och svaren blir flera. Det första är att arbetet, vid sidan av
en hel del enformigt slit, utgörs av ett slags detektivarbete – ett pusselläggande.
Det är fantastiskt att kunna knyta två tidigare fristående och odaterade
manuskript till varandra och att också kunna fastställa när talen hölls. Det är
lustfyllt att plötsligt förstå vad det står i en tidigare oläslig sekvens och att kunna
knyta något som Tegnér säger i ett tal till något som nyss har hänt i hans om-
värld. Ett andra svar är, som redan nämnts ovan, att arbetet är tvärvetenskapligt
och ger mig som utgivare en möjlighet att träda in på ämnesområden som jag
tidigare inte kan särskilt mycket om, och ett tredje svar är att arbetet i mitt fall
handlar om just Esaias Tegnér. För den Tegnér som framträder i det kyrkliga
materialet är inte galen och inte gubbsjuk (sidor av hans personlighet som ofta
lyfts fram när man talar om honom idag). Han är kanske inte alltid genial men en
duglig, klok och nästan alltid omdömesgill ämbetsman. Han är ibland glimrade i
språkligt avseende och ofta dagsaktuell i sin tid. Han är rolig, konkret och ibland
oförskämd. Dessutom är den kristendom han predikar nästan alltid ljus – inte
mörk och dömande, utan ljus. Ett fjärde skäl kan också nämnas: En kritisk text-
utgåva är av bestående värde och kommer att användas av andra forskare under
lång tid. Editionsfilologin kan på det sättet liknas vid naturvetenskapens grund-
forskning.
När det gäller arbetet med utgåvan kan sägas att jag som språkvetare kan klara
mig med mina ämnesspecifika kunskaper. Men det gäller bara om jag nöjer mig
med att etablera läsliga versioner av de handskrivna texterna och att förse dessa
med variantapparat, alltså noter där läsaren får information om till exempel vilka
ändringar Tegnér har gjort i sitt manuskript och vilka ord som är svårtolkade.
Men så fort jag träder utanför själva etableringen av texten och vill sätta talen i
ett sammanhang räcker språkvetenskapen, retoriken och lexikologin inte till. För
att kunna skriva sakkommentarer och för att kunna datera tidigare odaterade tal
krävs fler och ofta helt andra typer av kunskaper och metoder. Arbetet blir tvär-
vetenskapligt – det kan handla om historia, kyrkohistoria, ekonomisk historia,
teologi, litteraturvetenskap och epidemologi. Hur denna tvärvetenskaplighet kan
komma till uttryck ska nu konkretiseras genom ett exempel som gäller datering
och ett som gäller en sakkommentar.
280 University of Vaasa Research Papers
3 Datering
Mycket arbete har lagts på att datera tidigare odaterade tal, osäkert daterade tal
och på att omdatera felaktigt daterade tal. Ibland har dateringen kunnat göras
exakt, ibland har det handlat om sannolika dateringar eller om att tal har kunnat
knytas till en viss tidsperiod. Mycket möda har även lagts på att kunna datera
återanvändningar av tal. Precis som andra talare – präster, lärare, politiker –
återanvände Tegnér tal som han hållit tidigare. Han justerade ordalydelser, strök
ett ord och lade till något annat. I några fall har fragment, kortare delar av tal
eller predikningar, som finns i egna manuskript, kunnat knytas till ett full-
ständigt tal och även dateras.
Att datera är ett stimulerande och roligt arbete som kräver många olika typer av
hjälpmedel, metoder och kunskaper. Viktigast är kanske manuskriptet i sig. Där
ger handstil, bläckfärg, bläcktyp och papperstyp ledtrådar. Ibland finns dessutom
vattenstämplar med årtal i pappret. Andra hjälpmedel är Tegnérs egna brev och
hans dikter. Breven hjälper till med information om var han befann sig vid en
viss tidpunkt och de kan ibland innehållsligt knytas samman med sådant han
sade i sina tal. Av dikterna kan det finnas återklang i någon predikan och
kännedom om diktens tillkomstperiod kan då ge indikationer om när ett kyrkligt
tal är skrivet. Psalmboken, i dess två utgåvor 1695 och 1819, kan vara till hjälp om
det förekommer psalmer i talen och genom evangelieboken kan alla predikningar
åtminstone knytas till rätt söndag i kyrkoåret, eftersom Tegnér alltid angav vilken
evangelietext han predikade över. Dessutom, de två allra viktigaste hjälpmedlen
om man ska nå en exakt datering, dokument som sockenstämmoprotokoll och
visitationsprotokoll och talens innehåll. I protokollen finns ofta information som
om den knyts till vad Tegnér säger i sitt tal ger grund för helt säkra dateringar.
Det ovan sagda ska nu konkretiseras på ett enskilt fall. Det gäller en tidigare oda-
terad predikan som har kunnat ges en säker datering för både sin ursprungliga
användning och sin återanvändning. Första sidan i handskriften ser ut så här:
University of Vaasa Research Papers 281
Bild 1. Handskriftssida, blad 133r ur Saml. Tegnér, Es. 4. Kyrkliga tal.
Lunds universitetsbibliotek.
Talet har, som vi ser, två rubriker: ”Visitation i Hemmesjö”, som har strukits
över, och ”Predikan” (markering 1, bild 1). Att det står Hemmesjö är lite förvå-
nande, eftersom denna församling var ett av Tegnérs biskopsprebenden och där
gjorde han inga regelrätta visitationer. Men församlingsnamnet finns där och det
är därför naturligt att börja söka i material som är knutet till Hemmesjö. Först
ska dock söndagen fastställas och det är lätt, i det här fallet liksom i de flesta
andra. Med hjälp av predikans inledningsord går det enkelt att fastställa vilken
söndag i kyrkoåret det handlar om: ”Hvad mån varda utaf detta Barnet? Så frågas
det i dagens Text” (markering 2), säger Tegnér, och han har i marginalen också
angivit bibelstället: ”Luc. 1.66.” (markering 3). Denna bibeltext handlar om
Johannes Döparen och den hör, vilket också framgår av evangelieboken, hemma
på Johannes Döparens dag, som alltid firades (och firas) den 24 juni (som på
Tegnérs tid var midsommardagen). En ytterligare bekräftelse på att söndagen
stämmer ges genom orden ”hvars minne vi idag begå” (markering 4), vilka följer
kort efter inledningsorden.
Med detta är söndag och, kanske, församling fastställda men för att kunna ge
predikan en exakt datering och för att kunna bekräfta att det verkligen rör sig om
Hemmesjö krävs fler hjälpmedel. Ett sådant finns i just det här fallet i
sockenstämmoprotokollen från Hemmesjö (och systerförsamlingen Tegnaby).
Bland protokollen från Hemmesjö återfinns nämligen ett från den 24 juni 1831,
1
2
5
3
4
282 University of Vaasa Research Papers
som Tegnér dessutom själv har undertecknat. Detta skulle räcka för en sannolik
datering, men för att säkert kunna säga att predikan hölls i Hemmesjö den 24
juni 1831 krävs fler bevis. En möjlig väg finns i slutet av predikan där Tegnér talar
om att det är ”svåra och bekymmersamma tider”. I trakten råder nöd, hunger och
fattigdom. Det är ”dyr tid” och ”den ene kan icke hjelpa den andre”. Dessutom
säger Tegnér att ”Pesten” inte ska vara långt borta ”och bryter den in, under
sådana omständigheter som nu, då går efter menskligt utseende, en ny digerdöd
öfver vårt olyckliga land”.
Hunger, dyr tid, fattigdom, nöd, pest och digerdöd – det är ett mörkt budskap
Tegnér förmedlar på årets ljusaste dag. Men en del av förklaringen finns i
sockenstämmoprotokollet från samma dag – det råder nöd i trakten. I § 4
omtalas ”den inträffade allmänna nöden”, vilken gjorde att fler behövande än
vanligt fick hjälp av församlingen.2 Och pesten, som Tegnér talar om, är förstås
koleran. Av ett senare sockenstämmoprotokoll, från den 11 september 1831,
framgår att man i församlingen ”blifvit underrättad om kolerans förödande i
angränsande länder” och att man efter direktiv från konungen valt ledamöter till
församlingens sundhetsnämnd.3 En månad senare, den 9 oktober 1831, hade
man kommit ytterligare ett stycke i sina förberedelser och beslutade om konkreta
åtgärder, såsom i vilka hus man skulle upprätta sjukhus om sjukdomen bröt ut
och hur dessa i så fall skulle utrustas.4 Det fanns också skäl att vara förberedd.
Koleran hade redan hösten 1830 nått bl.a. Moskva och Petersburg och sedan
våren 1831 fanns sjukdomen även i Polen. I början av juli 1831, alltså en kort tid
efter Tegnérs midsommarpredikan i Hemmesjö, inträffade de första kolerafallen
i Finland (Arvidsson 1972:17). Till Sverige kom koleran dock inte förrän 1834,
men då slog den till med kraft, inte minst i Jönköping som förlorade en sjättedel
av sin befolkning (Arvidsson 1972:24 ff.). Stöd för dateringen finns även i
Tegnérs egna brev där såväl nöden och svälten som den hotande koleran var
viktiga ämnen under sommaren 1831.
Därmed är den ursprungliga predikan säkert daterad – den hölls i Hemmesjö
den 24 juni 1831.5 Men dateringen som helhet är inte klar, eftersom manuskriptet
innehåller ändringar och tillägg som talar för att det har återanvänts vid ett
senare tillfälle. Detta gäller bl.a. ett avslutande parti som finns i ett eget häfte
(fyra sidor, varav tre blanka) och som knappast skulle kunna ingå i den
2 Hemmesjö med Tegnaby KI:2, Sockenstämmoprotokoll 1826–1862, s. 50, Vadstena
landsarkiv.
3 Hemmesjö med Tegnaby KI:2, Sockenstämmoprotokoll 1826–1862, s. 43, Vadstena
landsarkiv.
4 Hemmesjö med Tegnaby KI:2, Sockenstämmoprotokoll 1826–1862, s. 54–57, Vadstena
landsarkiv.
5 Även hembygdsforskaren Bengt Hjelmqvist har fört denna predikan till Hemmesjö 1831
(1977).
University of Vaasa Research Papers 283
ursprungliga predikan. Men det gäller också ett antal ändringar som är gjorda i
början av predikan. Där har Tegnér behållit hänvisningen till bibeltexten (”Luc.
1.66”), liksom temat om Johannes Döparen och barnet (”Hvad mån varda utaf
detta Barnet?”), men hänvisningarna som gäller just Johannes Döparens dag
(”Så frågas det i dagens Text” samt ”hvars minne vi i dag begå” [mina
kursiveringar]) har ersatts (om än inte strukits) eller satts inom parentes. Istället
för ”Så frågas det i dagens Text.” har det vid återanvändningen hetat ”Så frågade
man vid Joh[annes] Döp:[arens] födelse, som Evang[elisten] L[ucas] berättar
oss” (markering 5).6 Att Tegnér kunde göra så, dvs. använda text och tema från
Johannes Döparens dag, i en predikan som inte hållits på just denna dag, tyder
på att återanvändningen har skett vid en visitation. Vid dessa tillfällen bestämde
Tegnér själv både text och tema för sitt tal. Även innehållsligt finns drag som är
typiska för visitationstal, som t.ex. då Tegnér i den tillagda avslutningen talar om
församlingsbornas kristendomskunskaper och vänder sig direkt till nattvards-
ungdomen, de nykonfirmerade.
Nästa steg i dateringsarbetet blir därför att gå till visitationsprotokollen på
Vadstena landsarkiv och se om det finns någon visitation som passar ihop med
talet. Och det gör det. I visitationsprotokollet från Sjösås den 31 juli 1831 står det
klart och tydligt att biskopen talade ”i anledning af Luc 1.66. Hvad mån varda af
detta barnet? öfver en Christelig barnuppfostran” (även temat stämmer med den
aktuella predikans som är ”Några Grunder för en Christelig Uppfostran”). Med
detta är dateringen av predikan nr 43 färdig och säker. Den hölls första gången i
Hemmesjö på Johannes Döparens dag den 24 juni 1831 och återanvändes med
vissa förändringar senare samma sommar, den 31 juli, vid visitationen i Sjösås.
För att kunna göra dateringen behövdes t.ex. manuskriptet i sig (ändringar,
församlingsnamn), evangelieboken (söndag i kyrkoåret), Tegnérs egna ord i
predikan, hans brev och protokollen.
4 Sakkommentaren
Mitt andra och sista exempel på vad arbetet med en utgåva av denna typ kan
innehålla utgörs av en sakkommentar skriven i anslutning till en sekvens i ett
kyrkoinvigningstal. Arbetet med sakkommentarerna, dvs. den del av en utgåva
som ska ge information om innehållet i och omständigheterna kring texterna,
leder vanligtvis in på många skilda ämnesområden. Jag har i arbetet med
Tegnérutgåvan t.ex. skrivit sakkommentarer om skolpolitik, kyrkobyggnader,
6 Frasen ”Så frågade man … berättar oss” hade föregåtts av ytterligare en, sedermera
struken, ersättningsformulering. ”Evangelisten L.[ucas] berättade att man frågade
sålunda vid Johannes Döp:[arens] födelse”.
284 University of Vaasa Research Papers
brottsliga händelser, Napoleonkrigen, altarmålningar, Styrbjörn Starke och Erik
Segersäll och, som framgick av det tidigare exemplet, om nödår, hungersnöd och
koleraepidemier.
Som exempel har jag valt en alldeles nyskriven sakkommentar. Det gäller en
sekvens som jag tidigare hade hoppat över, med tanken att den nog var själv-
förklarande men som jag, inför inlämningen av det slutgiltiga manuset till den
första volymen, till sist ändå försåg med en sakkommentar. 7 Sekvensen är
hämtad från Tegnérs kyrkoinvigningstal i Skatelöv den 24 juni 1825 och den
lyder så här:
I hafven ju alla hört huru Herrans Ord, helst i våra dagar, flyger öfver
hafvet och slår ned på öar som nyligen voro obekanta, bland hedningar
som nyss gingo till de stumma afgudar? I hafven ju hört hur Christi
Evangelium vandrar fredligt genom ödemarkerna till jordens ändar, vid
solens portar och vid aftonrodnadens säng, I hafven ju hört hur det
bygger sig hyddor midt ibland vildarna, som med undran, med kärlek,
med tro härbergera den himmelska gästen. Guds ord talar snart alla
verldens tungomål, det bor rikeliga både i norr och söder, den stora
Kyrkan omfattar snart all land […]
Alla som läser detta ser att det handlar om den kristna missionen och det var
anledningen till att jag tidigare lämnade avsnittet utan kommentar. Men när man
ser till vad Tegnér säger och hur han säger det vore det synd att lämna avsnittet
okommenterat. För att förstå Tegnérs ord fullt ut måste man ge sig in i
missionshistorien och den kristna missionens genombrott – dess enorma
expansion under 1800-talets första decennier. Basen för missionsvurmen fanns i
England och enligt Bengt Sundkler (1937:1 ff.), Sveriges alltjämt mest betydande
missionshistoriker, fanns det flera förklaringar till att missionsverksamheten fick
en sådan expansiv kraft just då. En var James Cook, som genom sina resor visat
upp en tidigare okänd värld av öar i Söderhavet. Redan själva den geografiska
upptäckten var, menar Sundkler, en ”kraftig missionsappell till kristna samveten”
(Sundkler 1937:1) och vad gäller England kom också den begynnande
imperialismen att få betydelse för missionen: ”Ett kristet folk, som började tänka
i kontinenter, kunde icke undgå att besinna sig på sin missionsuppgift.”
(Sundkler 1937:1–2.) Även de tankar om humanitet som uppstått under upplys-
ningen och franska revolutionen påverkade enligt Sundkler missionsivern,
liksom, i mycket hög grad, den metodistiska väckelsen. Med grundaren John
Wesleys ord: ”I look upon all the world as my parish.”
7 Det aktuella talet fick dock inte plats i den första volymen av utgåvan utan kommer, som
tal nr 23, i den andra volymen.
University of Vaasa Research Papers 285
Den mission Tegnér talar om i sitt kyrkoinvigningsal täcker, som vi ser, in i stort
sett hela världen – den finns i alla väderstreck: ”Christi Evangelium vandrar
fredligt genom ödemarkerna till jordens ändar, vid solens portar och vid
aftonrodnadens säng” (mina kursiveringar) och ”Guds ord talar snart alla
verldens tungomål, det bor rikeliga både i norr och söder” (mina kursiveringar).
Vid den tid då Tegnér höll sitt kyrkoinvigningstal missionerades det verkligen
från öster till väster och från norr till söder. Mission fanns t.ex. i Indien och i
Kina, bland Amerikas indianstammar, i Afrika och på Grönland. Kanske tänkte
Tegnér även på missionen norrut inom Sverige. Med början i augusti 1808
bedrev skottarna John Paterson och Ebenezer Henderson missionsverksamhet i
bl.a. Lappland (Sundkler 1937:17–18, Jarlert 2001:107–108). Och nog är det väl
Cooks relativt nyupptäckta söderhavsöar Tegnér har i åtanke när han talar om att
”Herrans Ord, helst i våra dagar, flyger öfver hafvet och slår ner på öar som
nyligen voro obekanta …”? (För ytterligare information om kristen mission under
början av 1800-talet se Sundkler 1937:1–38, 1963:69–77 och Jarlert 2001:107–
121.)
5 Avslutning
Av exemplen framgår att editionsfilologin spränger alla ämnesgränser – den är
tvärvetenskaplig och gränsöverskridande till sin natur. Men de överväganden,
metoder och kunskapsområden som behandlats ovan är bara några få bland
många. För en grundlig genomgång av vilka överväganden som gjorts och vilka
metoder som använts under arbetet med utgåvan av Tegnérs kyrkliga tal
hänvisas till den kommande första volymens inledningskapitel.
Förhoppningsvis har beskrivningen av utgivningsarbetet också kunnat inspirera
andra att åta sig editionsfilologiska uppdrag. För även om det är tidsödande, så
är det lustfyllt, spännande och allmänbildande. Och när arbetet väl är gjort så
lever det länge. Långt efter att utgivaren är död står utgåvan kvar på bibliotekens
referenshyllor. Och den kommer fortfarande att användas.8
A slightly revised and expanded version of this article is available under the name "The
Poet in the Pulpit. On the Publication of the Ecclesiastical Orations of Esaias Tegnér". In:
Proceedings of the 7th annual Intenational Conference on Language, Literature and
Linguistics (L3 2018). Singapore: Global Science & Technology Forum (GSTF)."
286 University of Vaasa Research Papers
Källor och litteratur
Källor
Lunds universitetsbibliotek: Saml. Tegnér. Es. 4. Kyrkliga tal.
Vadstena landsarkiv: Hemmesjö med Tegnaby KI:2, Sockenstämmoprotokoll
1826–1862.
Litteratur
Arvidsson, Sven-Ove 1972. De svenska koleraepidemierna. En epidemiografisk
studie. Stockholm: Karolinska institutet.
Hjelmqvist, Bengt 1977. Tegnér och Hemmesjö. Smålandsposten nr 207, den 7
september 1977. Sidnummer saknas.
Jarlert, Anders 2001. Sveriges kyrkohistoria 6. Romantikens och liberalismens
tid. Stockholm: Verbum i samarbete med Svenska kyrkans forskningsråd.
Sundkler, Bengt 1963. Missionens värld. Missionskunskap och missionshistoria.
Stockholm: Svenska bokförlaget.
Sundkler, Bengt 1937. Svenska missionssällskapet 1835–1876. Uppsala:
Almqvist & Wiksell.
Tegnér, Esaias 1918–1925. Samlade skrifter. Ny kritisk upplaga. Kronologiskt
ordnad. Bd I–X. Utg. av Ewert Wrangel och Fredrik Böök. Stockholm: P. A.
Norstedt & Söner.
Tidigare delar i Tegnérsamfundets utgivning av Esaias Tegnérs kyrkliga
tal
Tegnér, Esaias 1953–1976. Esaias Tegnérs brev utgivna av Tegnérsamfundet.
Bd I–XI. Red. av Nils Palmborg. Malmö: Allhem.
Tegnér, Esaias 1964–1996. Esaias Tegnérs samlade dikter utgivna av
Tegnérsamfundet. Bd I–VII. Utg. av Fredrik Böök och Åke K. G. Lundquist (Bd
I–III), Åke K. G. Lundquist (Bd IV) och Christina Svensson (Bd V–VII). Lund:
Tegnérsamfundet.
Tegnér, Esaias 1982. Esaias Tegnérs tal utgivna av Tegnérsamfundet. I.
Akademiska tal, skoltal. Red. av Ulla Törnqvist med förord av Bernt Olsson.
Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Tegnér, Esaias 2013. Inträdespredikan i Stävie och Lackalänga på pingstdagen
den 6 juni 1813. Redigerad och med inledning av Barbro Wallgren Hemlin.
Lund/Ödåkra: Tegnérsamfundet/Retorikförlaget.
University of Vaasa Research Papers 287
Sedan artikeln skrevs har den första volymen av utgåvan av Esaias
Tegnérs kyrkliga tal kommit ut
Tegnér, Esaias 2017. Esaias Tegnérs kyrkliga tal I. Åren 1813–1823. Utgivna av
Barbro Wallgren Hemlin på Tegnérsamfundets uppdrag. Skellefteå: Artos och
Norma.
DE NORDISKA R-STAMMARNAS PLURAL
Bo-A. Wendt
The plural of the r-stems developed differently in the different genders in Swedish: the
masculine has kept the old plurals with a svarabhakti vowel in the ending syllable, while
the feminine developed an analogical plural in -ar. Icelandic has kept all the old plurals,
Danish like Norwegian has transformed them all. This article shows that the early
analogical transformation in Swedish seems to be most spread by syster ‘sister’, where
the new plural indeed was most functionally needed – as this word also had an Umlaut
form in the singular, the plural thus being indicated only by the accent. In the late 15th
century, the new plural systrar seems to dominate, whereas the new plurals of the other
words were just beginning to spread. In Danish the situation at that time was different,
the word dottir almost always retaining the old plural and the other words usually
showing the new plural instead. In the Swedish New Testament of 1526, all the feminine
words were always inflected in the new way and to some extent the masculine ones too,
but in the Bible of 1541, the modern pattern, splitting the paradigm according to gender,
had become the rule. In the Danish New Testament of 1524, the struggle between old and
new plural forms was still unresolved for all the words. At least in Swedish, it would seem
that the word syster ‘sister’ has paved the way, but by being a feminine word then only
managed to attract the two feminine counterparts, not the two masculine ones.
1 R-stammarnas utveckling i de nordiska språken
Att en udda böjningskategori lätt utsätts för analogiska utjämningar är inte
någon oväntad språkförändring. Samtidigt kan hög frekvens motverka en sådan
utveckling, också om de i kategorin ingående lexikonorden inte är så många. En
sådan morfologiskt särpräglad men likväl frekventiellt rätt framträdande kategori
är de gamla nordiska r-stammarna, omfattande de fem släktskapsorden faþir,
broþir, moþir, dottir och systir (här i sin fornsvenska tappning). I singularis
påminner de om de svaga substantiven, i det att de har samma form i de oblika
kasusen – bortsett från den urgamla, i fornsvenska endast mycket svagt belagda
maskulinum dativ med omljud (fsv. fæþЧr, ett belägg, brøþЧr, två belägg [Wessén
1968: § 87], därutöver möjligen ett runsvenskt belägg på det förra, ett ..eþer i en
nu förkommen inskrift [Peterson 1994:12], för övrigt den enda runsvenska
dativsingularen bland de fem orden). I pluralis påminner de istället om
rotnomen: med omljud och utan stamvokal i ändelsen (enbart en svarabhakti-
University of Vaasa Research Papers 289
vokal). Till skillnad från rotnomenen har de emellertid genomgående omljud i
pluralparadigmet. Böjningsmönstret i sin äldre fornsvenska skepnad ser sålunda
ut som i följande schema.
Schema 1. R-Stammarnas böjning i äldre fornsvenska.
Maskulinum Femininum
Sg N faþir broþir moþir dottir systir
G faþur broþur moþur dottur systur
D fæþЧr, faþur brøþЧr, broþur moþur dottur systur
A faþur broþur moþur dottur systur
Pl N fæþЧr brøþЧr møþЧr døttЧr systЧr
G fæþra brøþra møþra døttra systra
D fæþrum brøþrum møþrum døttrum systrum
A fæþЧr brøþЧr møþЧr døttЧr systЧr
Redan tidigt i fornsvenskan inträdde således en analogisk utjämning i maskuli-
num singularis – hos de oblika kasusformerna. I pluralis kom sedermera analogi-
utjämningen i svenskan att påverka böjningsmönstret på ett sätt som ägt bestånd
också efter kasusböjningens försvinnande: maskulinum har förvisso behållit sin
nominativ/ackusativ-plural med enbart omljudet som pluralmärke: fäder,
bröder, men femininum har analogiskt utvecklat pluralis -ar utan svarabhakti:
mödrar, systrar, döttrar.
I danskan har däremot alla orden kommit att stöpas om analogiskt: fædre,
brødre; mødre, døtre, søstre. Norskt bokmål följer också denna ordning, och i
nutida nynorska ser det i stort sett likadant ut, om än man har -ar i maskulinum
och alltid ändelse-r i femininum: fedre/fedrar, brødre/brødrar;
mødre(r)/mødrer, døtre(r)/døtrer, søstre(r)/systrer (BmO 234, 238, 125 f., 667,
670 f., 156, 1025, NnO 253, 260, 130, 781, 785, 195, 1221); nynorskan har
emellertid också en pl. brør till kortformen bror (NnO 131). I äldre nynorska, och
för de maskulina orden ännu i skriftnormalen från 1938, förekom också de
ursprungliga pluralvarianterna feder och så vidare med stöd i dialektala
förhållanden på sina håll (NO I:942, II:31 f., 972, VII:1555, XI:384). Hos Ivar
Aasen ([1918]:82, 109, 140, 504, 789) återfinns i första hand, och som den
stadfästa pluralen, endast de gamla formerna.
Detsamma gäller, som väntat, i nyisländskan – här på sedvanligt vis med
svarabhakti-u: feður, bræður; mæður, dætur, systur. Färöiskan är däremot ett
kapitel för sig: pl. fedrar, systrar är analogiskt ombildade, medan pl. brøður,
møður, døtur har kvar den äldre formen (Thráinsson m.fl. 2012:82, 90 f.). Det
skall emellertid därvid tilläggas att orden faðir, móðir och bróðir enbart före-
kommer i mer formell färöisk stil – de har eljest ersatts med de regelrätt svagt
290 University of Vaasa Research Papers
böjda pápi, mamma och beiggi (ibid.). I allmänt bruk är därmed bara pluralerna
døtur och systrar – en ursprunglig form, en analogiskt ombildad.
2 Analogiutvecklingens drivkraft
Adolf Noreen (1904: § 438: 5) tycks se den svenska övergången till pl. -ar som en
allmän analogiutveckling inom paradigmet som helhet: ”Mschw. zeigen sich auch
formen mit hinzugefügtem -ar, z. b. systra(r) […] brøժ dhra”. Elias Wessén (1968:
§ 185: 5) håller för sin del utifrån det slutliga utfallet samman de tre feminina
orden, men han nämner samtidigt att NT 1526 uppvisar både fädrar och brödrar
och antyder därmed möjligen att också han ser det som en i grunden allmän
analogiutveckling i paradigmet. Med avseende på utvecklingen i danskan resone-
rar Johannes Brøndum-Nielsen (1935: § 473: 5–6) litet mer i detalj och håller
därvid – trots det i danskan generella analogiresultatet – för sannolikt att det var
de maskulina orden i paradigmet och i synnerhet brothir (”der almindeligt
anvendes i Plur.”) som inledde förändringen. Denna skulle nämligen ha utgått
från en morfologisk anslutning till maskulina a-stammar som sumar, fingær.
Han tycks alltså föreställa sig att utgångspunkten varit just det samfällda genuset
för de tilltänkta mönsterorden och de r-stammar som först skall ha börjat att röra
på sig. Så, säger han (ibid.), har det nya brøthræ dragit med sig det parallella
feminina ordet, varigenom pl. systræ uppstått, medan pl. døtter stått emot
bättre.
För Brøndum-Nielsen är det sålunda förekomsten av maskulina a-stammar med
utljudande r som gör att han tänker sig att utvecklingen har börjat med r-
stammarnas maskulinum. Faktum är ju emellertid att det istället var det
feminina syster som funktionellt sett hade mest att vinna på den nya analogiska
pluralen, eftersom det där förelåg omljud redan i singularis. Numerus-
åtskillnaden var sålunda som svagast hos detta ord: när singularens i sänkts till e
(eller när också svarabhaktin skrevs med i) var det endast tonaccenten som bar
upp denna åtskillnad: sg. sƒster mot pl. sýster. Numera, men ovisst sedan hur
länge, förekommer dessutom ett uttal med akut accent i singularis (så uttalar jag
själv ordet), trots idel grav accent hos de andra r-stammarnas singularer: fàder,
bròder, mòder, dòtter. Om den alternativt akuta accentueringen av sg. syster är
medeltida, vilket väl i och för sig kan ifrågasättas, skulle numerusskillnaden för
ordet varit helt utsuddad också i tal redan då – före uppkomsten av den analo-
giskt nybildade pluralen.1 Mot Brøndum-Nielsen (och hans rent morfologiska
1 En liknande övergång till akut accent uppvisar de ursprungliga sammansättningarna
moster och faster, men när den nya accentueringen här uppkommit är också ovisst.
Liksom för syster finns den gamla grava accentueringen kvar vid sidan av den nya. I
University of Vaasa Research Papers 291
tanke om likheter mellan ord av olika stammar men av samma genus) skulle jag
därför vilja pröva hypotesen att den analogiska ombildningen av r-stammarnas
pluralis börjat med systrar, inte brödrar, på grund av ett tydligare funktionellt
behov där.2 Det starkaste antagandet vore då detta att syster ensamt antog
pluralis -ar på grund av dess behov av en mer entydig pluralform (något som
redan fanns hos de andra fyra orden), och att de andra följde efter först senare.
Ett mer återhållsamt antagande vore istället detta att r-stammarna överlag var
under samlat analogiskt tryck – eftersom de morfologiskt var en så pass udda
liten grupp av ord – men att pl. systrar därvid i kraft av sin större relativa
funktionella fördel hade bäst förutsättningar att få spridning och snabbast slog ut
sin gamla pluralvariant. I nästa steg kunde sedan denna nu förhärskande nya
plural understödja de andra r-stammarnas analogiska pluraler, i svenskan i
första hand de feminina ordens – och där så ge upphov till den genusbestämda
fördelning som vi känner idag.
SAOB (B 4258, F 42 f.) kommenterar också den här behandlade analogi-
utvecklingen, dels i förbigående på tal om etymologin hos broder, dels avsevärt
utförligare i en anmärkning om fader. I båda fallen är artikelförfattarna inne på
att pl. brödrar och fädrar haft de segrande feminina analogiska pluralerna som
mönster, men denna beskrivning är möjligen mest en följd av det historiska facit,
snarare än ett uttryckligt ställningstagande till förmån för vilken analogisk plural
som är äldst. I anmärkningen om fader sägs det att pl. fädrar var på uppenbar
frammarsch i den allra äldsta nysvenskan.
Vi skall i det följande istället i förstone vända oss till den yngre fornsvenska
empirin för att se vad denna till äventyrs kan avslöja om analogiutvecklingens
början i svenskan.
3 Yngre fornsvenska förhållanden för r-stammarnas
pluraler
Av Söderwalls redovisning (1884–1918: I.148, 195, 231, II.52, 584; 1925–1973:84
f., 116, 144, 517, 853) av de fem r-stammarnas formvariation framgår det inte
bara att de nya analogiska pluralerna alla är belagda redan under fornsvensk tid
utan också att det starkare antagandet ovan om en vägröjande ställning för pl.
systrar får dåligt stöd. Visserligen skulle man med litet god vilja kunna påstå att
färöiskan har mostir och fastir, som där är danska lånord, för övrigt antagit samma
böjning som systir (alltså oblik singularform mostur, fastur) (Thráinsson m.fl. 2012:91).
2 Tanken på att analogiutvecklingen bör ha börjat med just syster visar sig tidigare ha
framförts av Lennart Moberg i språkhistoriska föreläsningar (muntlig uppgift från
Gunilla Söderberg).
292 University of Vaasa Research Papers
pl. systrar är äldst, från omkring 1400, om man nämligen tar fasta på att det till
synes jämnåriga brödrar endast föreligger i en senare avskrift och i så fall istället
får dateras till 1445. Det väsentligare rönet är likväl att alla utom mödrar
förekommer alltifrån tidigt 1400-tal (döttrar från 1417, fädrar från 1436).
Brøndum-Nielsen (1935: § 473: 5–6) slår för forndanskans del fast att pluralis av
mothir är sällsynt, och detsamma torde gälla för fornsvenskan (och vara
huvudförklaringen till att pl. mödrar dyker upp senare än de andra analogi-
pluralerna, först 1473 alternativt 1518, enligt Söderwall 1925–1973:517).3 På det
hela taget är det alltså rätt svårt att se något tydligare empiriskt stöd för att pl.
systrar verkligen varit ensam pionjär.
Det är emellertid en sak att analogiska pluraler tidigt förekom hos alla orden men
givetvis en helt annan hur vanliga de var (för respektive ord). För att utrannsaka
detta senare har jag sökt pluraler av r-stammarna i yngre fornsvenska texter i
den digitalt tillgängliga Fornsvenska textbanken. Sådana pluralformer återfinns i
ett 20-tal av dess texter, men vittnesgilla för styrkeförhållandet mellan de yngre
analogiska pluralerna av olika r-stammar är ju bara de texter som åtminstone har
någon analogiform. Detta gäller endast åtta texter, men av dessa har jag uteslutit
de två (nämligen Kristoffers landslag [hs. omkring 1445] och Birgittas uppen-
barelser bok 7 i hs. Ups. C 61 [början av 1500-talet]) som enbart uppvisar ordet
syster och enbart pl. systrar; dessa två texter skulle ju kunna ha haft analogiska
pluraler också på de andra orden, om de bara hade funnits med. Därmed återstår
sex texter, nämligen: Birgittas uppenbarelser i hs. Holm. A 5a (omkring 1400–
1425), Bonaventuras betraktelser (hs. Lund Mh. 20, omkring 1420), Didrik av
Bern (hand A i hs. Skokloster 115, 116, omkring 1480–1510), Sju vise mästare
översättning C (hs. AM 191, 1492), Stimulus Amoris (hs. Holm. A 9, 1498–1502)
och Själens kloster (Claustrum Animae, hs. Linc. B 70a, början av 1500-talet).
Av de två texterna med handskrifter från tidigt 1400-tal, Bonaventuras
betraktelser och Birgittas uppenbarelser, ser fördelningen mellan r-stams-
pluraler ut så här:4
Pl. syster 32 : systra(r) 6 = 19 %.
Pl. fædher 28, brødher 22, døtter 3, mødher 1.
För alla orden utom syster är det idel gamla pluraler (inräknat ett mødher av det
sällsyntaste ordet av de fem), och systrar är sålunda den enda analogiska
3 Ordet är det enda av de fem som saknar pluralbelägg i runsvenska (Peterson 1994:35).
4 Det skall härvid sägas att de bestämda pluralformerna fædhrene, brødhrene, systrena
är de regelrätta bestämda formerna till de gamla pluralerna (och sålunda ingår i talen för
dessa): bortfall av svarabhaktivokalen och istället bibehållen vokal i den bestämda
artikeln.
University of Vaasa Research Papers 293
pluralen i de två texterna (belagd i båda), låt vara ännu enbart föreliggande i vart
femte fall av pluralt syster.
Det kan vara värt att lägga märke till att syntaktiskt samordnade pluraler av
vardera genuset alltid också följs morfologiskt åt:
tha skulu thässa världinna rike män äkke vänta christi brödhir oc systir
ägha ensamit himerike. (Bonaventuras betraktelser. SFSS 15, s. 65.)
Möjligen har tillika den gamla u-stammen son (i pluralis snarlik r-stammarna
med omljud och svarabhaktivokal) haft en konserverande roll i motsvarande
samordningar:
Än hulke som haua söner älla döttir som koma til skällikhetz aar som är
säxstan aar gifwe for huart thera en päning […] (Birgittas uppenbarelser i
hs. Holm. A 5a. SFSS 14:2, s. 336.)
I de fyra texterna med handskrifter från sent 1400-tal eller tidigt 1500-tal ser
fördelningen istället ut så här:
Pl. systra(r) 9 = 100 %.
Pl. døtter 9 : døtra(r) 1 = 10 %.
Pl. brødher 27 : brødhra(r) 2 = 7 %.
Pl. fædher 5.
Här är sålunda pl. systrar allenarådande, medan den yngre pluralen ännu är i
tydligt mindretal för broder och dotter och okänd för fader (samt plural av
moder överhuvudtaget obelagd). I två texter, Stimulus Amoris och Själens
kloster, är systrar den enda analogiformen, men det skall tilläggas att den här
endast åtföljs av pl. bröder, inte något av de andra orden. När jag här talar om
fullständig dominans för pl. systrar, skall vi förstås komma ihåg att det bland de
ur undersökningen uteslutna texterna i Fornsvenska textbanken, de utan någon
analogisk plural alls, också finns några med handskrifter från sent 1400-tal där
pl. syster förekommer. Det gäller närmare bestämt tre texter. Två av dem finns i
hs. Holm. A 110: Ängelns diktamen (Sermo Angelicus, 1 belägg) och Helga
manna leverne (Vitae Patrum, 6 belägg). Dessutom återfinns i samma handskrift
Järteckensboken, som har en ensam pl. systor (snarast mer lik den gamla
pluralen än den nya segrande; jfr med Noreen 1904: § 438: 5 anm. 11). Alla dessa
tre verk har texter som anses tillkomna redan omkring 1385. Handskriftens pl.
syster (liksom pl. systor) kan därför tänkas vara en återgivning av en förlagas
äldre form och inte skrivarens egen. Annorlunda förhåller det sig då med texten
Lucidarius (hs. Holm. A 58, skriven av Jöns Budde i Nådendal 1480–1991). Dess
294 University of Vaasa Research Papers
(ensamma) belägg på pl. syster visar att denna variant ingalunda var helt
akterseglad i den allra yngsta fornsvenskan.
Om det saknas empiriskt stöd för att pl. systrar skulle ha varit ensam pionjär för
den analogiska pluralen i r-stamsparadigmet, får det allt sammantaget i gengäld
sägas att det finns rätt tydligt empiriskt stöd för att denna plural varit den mest
spridda analogiformen inom paradigmet och att den mot slutet av 1400-talet
synes ha trängt ut den gamla pluralen för de språkbrukare som överhuvudtaget
varit öppna för pluralanalogi, alltmedan de andra analogipluralerna ännu tycks
vara i klart mindretal i förhållande till de äldre ursprungligare motsvarigheterna
hos samma språkbrukare.
4 Yngre forndanska förhållanden för r-stammarnas
pluraler
Eftersom Brøndum-Nielsen (1935: § 473: 5–6) vill se den danska analogi-
utvecklingens början hos brothir (och fathir) – inte hos systir, såsom jag vill
tänka mig – är det förstås upplagt för att utvidga undersökningen till också
forndanska texter. I sin redovisning av äldre pluralformer på 1400-talet anför
Brøndum-Nielsen (ibid.) själv flera textställen för brødher och fæther, ett stort
antal för døtter och ett för møder – men intressant nog inget enda för syster.
Däremot redovisar han sex textställen för den yngre formen systræ, søstræ(r)
utöver ett antal för brøthræ och fæthræ, liksom några för døttra, døtthre. Detta
kan givetvis inte tas för regelrätta frekvensuppgifter (om än frånvaron av anförda
1400-talsbelägg för pl. syster känns litet bestickande). Han anför sedan också
fem texter, varav fyra från 1400-talet: Hellige Kvinder, Lucidarius, Rimkrøniken
och Hr Michael, vari den gamla pluralen døtter lever kvar, alltmedan pl.
brøthræ, fædræ och systræ ”almindeligt eller udelukkende” brukas.
Denna bild understöds av en min egen undersökning av pluralformernas före-
komster i den digitalt tillgängliga Tekster fra Danmarks middelalder 1100–
1515.5 Fyra texter uppvisar relevanta belägg: Rydårbogen i hs. NkS 606 (1450–
1500), Første Mosebog (hs. Thott 8, 1475–1500), Rimkrøniken i Ghemens tryck
(1495) och Jesu barndomsbog (omkring 1508). Det samlade utfallet är följande:
5 I denna textdatabas kan inte trunkerade sökningar göras, varför jag fått söka på olika
stavningar var för sig med risk att jag missat någon mer udda variant.
University of Vaasa Research Papers 295
Pl. fædre 1 (= 100 %).
Pl. søstre 1 (= 100 %).
Pl. brøder 2 : brødre 55 = 96 %.
Pl. døtter 26.
Underlaget för både pl. fædre och pl. søstre är givetvis alldeles för sprött för att
tillåta några som helst slutsatser, men dominansen för den gamla pluralen døtter
synes tveklös, liksom i något ofullständigare mån för den nya pluralen brødre.
Till detta skall genast sägas att de allra flesta beläggen på bådadera återfinns i en
och samma text, Første Mosebog: 23 respektive 45 stycken. Av de förra
uppträder hela 13 i samordningen søner ok døtter (där det maskulina
parallellordet möjligtvis kan ha givit draghjälp åt den gamla formen). Det är i
Rimkrøniken (också med bland de av Brøndum-Nielsen åberopade texterna) som
de två pl. brøder återfinns – där i konkurrens med sex stycken brødre.
Det går sålunda inte för yngre forndanska, såsom för yngre fornsvenska, att hitta
empiriskt stöd för tanken att pl. systræ gått i bräschen för analogiutvecklingen –
därtill är beläggen för detta ord alltför få. Å andra sidan har det heller inte
framkommit något stöd för att pl. brøthræ skulle ha gått före pl. systræ. Det ser
istället snarast ut som om de såsom parallellord av varsitt genus följts åt, medan
den andra gamla feminina pluralen døtter synes ha stått emot analogi-
utvecklingen bättre – kanhända med stöd av sitt parallellord på andra sidan
genusgränsen, pl. søner. Samtidigt kan det vara värt att påpeka att inget i den
(lilla) forndanska empiri som här kunnat granskas motsäger att pl. systræ skulle
kunna ha varit ledande i det allra tidigaste utvecklingsskedet också i danskan.
5 Reformationstida förhållanden för r-stammarnas
pluraler
Förhållandena vid tiden för reformationens bibelöversättningar, bara något
årtionde efter de yngsta av de ovan i kapitel 3 undersökta fornsvenska texterna,
beskrivs av SAOB (F 42 f.) – i en anmärkning (4:o) i artikeln om fader – såsom
redan antytts litet annorlunda:6
Liksom till MODER, DOTTER o. SYSTER nya pluraler, mödrar osv.,
skapats, vilka tidigt trädt i stället för de ursprungliga, mödher osv., […] så
synes äv. pl. fäd(h)rar (fäd(h)ra) [jfr fsv. fädhrer 1457] under förra
hälften av 1500-talet hava varit på god väg att få fast fot i språket. I NT
1526 förekommer den i samma utsträckning som den gamla pl.-formen.
Väl i främsta rummet på grund av den rikliga anv. lyckades emellertid
6 Artikelförfattare är antingen Hjalmar Lindroth eller N. R. Palmlöf.
296 University of Vaasa Research Papers
fäd(h)er hävda sin ställning o. tränga nykomlingen tillbaka. Inflytande
från pl. söner, som uppvisade likheter i bildningssätt, torde dock i ej
oväsentlig mån hava bidragit härtill. Bib. 1541 har endast den gamla
formen, en omständighet som helt säkert ytterligare befäst dennas
slutgiltiga seger.
Så skall det alltså se ut för fäder, men om de andra r-stammarna ges inga mot-
svarande frekvensupplysningar i SAOB. Jag har därför undersökt fördelningen av
alla de fem ordens pluraler i NT 1526 och NT i GVB. Dessa har inte varit mig
digitalt tillgängliga,7 utan jag har här istället gått omvägen om Bibelkommissio-
nens bibelöversättning från 1999 (digitalt tillgänglig genom Svenska
bibelsällskapet) och sedan gått till de där funna textställena med relevanta
pluralformer i reformationstidens båda NT-översättningar (i Natan Lindqvists
utgåva av NT i GVB med texten från 1526 i noter). För de särdeles högfrekventa
pluralerna av broder har endast vart femte belägg undersökts. Utfallet blir då
följande:
Pl. systrar 7 = 100 % i båda.
Pl. mödrar 2 = 100 % i båda.
Pl. döttrar 5 = 100 % i båda.
Pl. fäder 22 : fädra(r) 34 = 61 % i NT 1526; fäder 58 (= alla) i GVB.
Pl. bröder 36 : brödra(r) 5 = 12 % i NT 1526; bröder 42 (= alla) i GVB.
För alla de feminina orden, inte bara syster, finns det idel nya analogiska pluraler
i båda NT-upplagorna. Det absoluta antalet är visserligen inte imponerande stort,
men novationens seger tycks vid detta laget ändå entydig nog. För de maskulina
orden kan den jämvikt mellan fäder och fädrar som SAOB talar om i siffror
översättas till hela 61 % fädrar i NT 1526, medan denna analogiska form mycket
riktigt helt saknas i GVB. För det analogiska brödrar är andelen inte alls lika stor
1526, bara 12 % (av den femtedel av beläggen som undersökts). Kanhända har det
förhållande att broder oftare än fader används i pluralis – inte bara just i NT
utan rimligtvis i de flestas språkbruk – gjort den fornärvda pluralformen
motståndskraftigare mot analogi. I GVB är det sedan idel bröder, liksom för
fäder. De som bearbetat NT-texten inför helbibelutgåvan har uppenbart haft en
stark preferens för den gamla pluralformen i maskulinum. Därmed har de landat
i – eller kanhända rentav hellre: sjösatt – den sentida svenska ordningen: en
klyvning av det gamla r-stamsparadigmet efter genus.
7 Jag hade helt enkelt förbisett att NT i GVB faktiskt finns i Språkbankens material (vilket
Peter Andersson sedermera uppmärksammat mig på).
University of Vaasa Research Papers 297
Jag har sedan också undersökt motsvarande textställen i det danska NT från
1524, varvid utfallet blir som följer:8
Pl. brøder 8 : brød(e)re 34 = 81 %.
Pl. søster 2 : søst(e)re 5 = 71 %.
Pl. døtter 2 : dotter 1 : døttere 2 = 40 %.
Pl. feder 24 : fadere 5 : fed(e)re 8 = 22 % (+ fadere = 35 %).9
Här är sålunda bilden snarast spretigare än den var i de yngre forndanska
texterna. Så har den gamla pluralen brøder åter blivit litet starkare. Tilläggas
skall då att 7 av de 8 beläggen står i bestämd form brøderne, medan det inte finns
en enda bestämd form av den nya pluralen. Ännu hade alltså danskan en god bit
kvar till sin nutida ståndpunkt, men jag har inom ramen för denna artikel inte
följt den vidare utvecklingen här, till exempel i de närmast följande bibel-
översättningarna (som ju i Danmark inte byggde på denna den äldsta). För bättre
besked om det som här ändå är huvudsaken, den analoga pluralens ursprung,
vore istället en utvidgning bakåt i tiden – till tidiga 1400-talstexter eller rentav
sena 1300-talstexter – mer angelägen, men jag får i nuläget nöja mig med den
begränsade danska empiri som hittills kunnat kartläggas.
6 Sammanfattning
De empiriska rön som redovisats i denna artikel avser förvisso bara ett litet antal
texter. Om vi ändå godtar att dessa bör ge åtminstone en vink om hur
förhållandena överlag har tett sig, ser det ut som om min hypotes om en
funktionellt motiverad särställning för pl. systrar bekräftas för fornsvenskans del
i så måtto att denna form förefaller ha varit den klart vanligaste av de analogiska
pluralerna inom r-stamsparadigmet under 1400-talet. Det vill sedan också synas
som att det är först en bit in på 1500-talet som den på allvar dragit med sig det
som kunde kallas dess systrar i paradigmet och blivit mönster för ett särfeminint
paradigm, samtidigt som de maskulina bröderna stått emot analogitrycket.
Förhållandena i NT 1526 visar likväl att det åtminstone på sina håll och bland
vissa språkbrukare funnits en tydlig tendens att låta också dessa ansluta sig till
8 De två ställena med mödrar i de svenska bibelöversättningarna motsvaras i den danska
av singularer. Möjligen kan dock det ena belägget vara en oomljudd pl. moder (jfr med
Brøndum-Nielsen 1935: § 473: 5–6, liksom med pl. dotter i NT-texten).
9 Att beläggen här är så många färre än i de svenska bibelöversättningarna beror på att
den danska ofta har foreldre istället (föregripande nutidens eftersträvade inklusiva
bibelspråkbruk med nästan 500 år); många av de kvarvarande beläggen i danska NT
utgörs för övrigt av sammansättningen forfeder/forfed(e)re där de svenska texterna har
ett simplex.
298 University of Vaasa Research Papers
analogimönstret. Detsamma visas ju för övrigt av förhållanden i vissa dialekter; i
dessa förefaller emellertid brödrar (jfr med Wessén 1968: § 185: 5: ”sydsv. dial.
bröra ’bröder’ [brödrar V. Moberg 1956]”) vara mer etablerat än fädrar, medan
det omvända som framgått gällde för dem som översatte NT 1526. Som ovan
sagts menar Brøndum-Nielsen att just brøthræ hade den vägröjande rollen i
analogiutvecklingen i forndanska, men detta får sägas vila på litet oklara
empiriska grunder; dessvärre har min ovan redovisade mindre undersökning inte
heller kunnat bidra med nämnvärt större klarhet härvidlag. Åtminstone för
fornsvenska verkar hursomhelst istället systrar, med störst funktionell fördel av
förändringen, uppträda i den ledande rollen. Och jag vill också tro att detta haft
sin betydelse för vilka andra ord i paradigmet som – genom genussamhörigheten
– i svenska haft lättast att fullborda samma förändring.
University of Vaasa Research Papers 299
Källor och litteratur
Källor
Bibeln. Bibelkommissionens svenska översättning 1999. [Citerat maj 2016].
Tillgänglig: www.bibeln.se.
Fornsvenska textbanken. [Citerat maj 2016]. Tillgänglig: project2.sol.lu.se/
fornsvenska/index.html.
Nya Testamentet i Gustav Vasas bibel under jämförelse med texten av år 1526.
Utg. av Natan Lindqvist. Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag
1941.
SFSS 14:2 = Heliga Birgittas uppenbarelser 1860. Andra bandet. Efter gamla
handskrifter utg. af G. E. Klemming. Stockholm: P. A. Norstedt & Söner.
SFSS 15 = Bonaventuras betraktelser öfver Christi lefverne. Gregorius af
Armenien 1860. Efter gamla handskrifter utg. af G. E. Klemming. Stockholm: P.
A. Norstedt & Söner.
Tekster fra Danmarks middelalder 1100–1515 – På dansk og latin. [Citerat
oktober 2016]. Tillgänglig: middelaldertekster.dk.
Thette ere thz Nøye testamenth paa danske ret effter latinen vdsatthe.
[Wittenberg] 1524. Danske bibelarbejder fra reformationstiden, genudg. i
facsimile af Det danske Sprog- og Litteraturselskab. Bd 1. København: Rosenkilde
og Baggers forlag 1950.
Litteratur
Aasen, Ivar [1918]. Norsk Ordbog med dansk Forklaring. Fjerde uforandrede
Udgave. Kristiania: Alb. Cammermeyers Forlag.
BmO = Bokmålsordboka. Definisjons- og rettskrivningsordbok 2005. Utarb. av
Universitetet i Oslo, Institutt for lingvistiske og nordiske studier og Språkrådet.
Red. Boye Wangensteen. 3. utgave. Oslo: Kunnskapsforlaget.
Brøndum-Nielsen, Johs. 1935. Gammeldansk Grammatik i sproghistorisk
Fremstilling III. Substantivernes Deklination. København: J. H. Schultz Forlag.
NnO = Nynorskordboka. Definisjons- og rettskrivingsordbok 2006. Utarb. av
Institutt for lingvistiske og nordiske studium, Universitetet i Oslo i samarbeid
med Språkrådet. Red. av Marit Hovdenak, Laurits Killingbergtrø, Arne Lauvhjell,
Sigurd Nordlie, Magne Rommetveit & Dagfinn Worren. 4. utgåva. Oslo: Det
Norske Samlaget.
NO = Norsk ordbok. Ordbok over det norske folkemålet og det nynorske
skriftmålet 1966–2016. Oslo: Det Norske Samlaget.
300 University of Vaasa Research Papers
Noreen, Adolf 1904. Altschwedische grammatik. Mit einschluss des
altgutnischen. Halle: Max Niemeyer.
Peterson, Lena 1994. Svenskt runordsregister. 2. uppl. Uppsala: Uppsala
universitet.
SAOB = Ordbok över svenska språket 1893–. Utg. av Svenska Akademien. Lund:
Svenska Akademien.
Söderwall, K. F. 1884–1918. Ordbok öfver svenska medeltids-språket, med
Supplement utg. (1925–73) av K. F. Söderwall, W. Åkerlund, K. G. Ljunggren och
E. Wessén. Lund.
Thráinsson, Höskuldur, Hjalmar P. Petersen, Jógvan í Lon Jacobsen & Zakarias
Svabo Hansen 2012. Faroese. An Overview and Reference Grammar. Second
edition. Tórshavn/Reykjavík: Faroe University Press/University of Iceland.
Wessén, Elias 1968. Svensk språkhistoria I. Ljudlära och ordböjningslära. 8.
uppl. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
University of Vaasa Research Papers 301
SVENSK-LATINSK TVÅSPRÅKIGHET I MEDELTIDA
HANDSKRIFTER EN INVENTERING
Patrik Åström
The extant medieval manuscripts with Swedish provenance amount to c. 575 (except
collections of diplomas and other records) whereof a little more than half are in Latin.
Most manuscripts are either in Latin or Swedish. Nearly 100 mss. or 1/6, however,
contain texts in both languages. In a number of prayerbooks (all or most of them from
Vadstena Abbey) the languages appear in distinct parts of the books: a Latin horarium
generally followed by a Swedish collection of prayers. When one language dominates, the
texts in the other language are normally small additions in originally free spaces. Swedish
headings, sometimes including long introductions, appear in a number of books from
Vadstena Abbey, probably made for (and often by) the nuns. In a few books Latin
headings preceed Swedish texts; those mss. seem to be written in a clerical milieu. The
article ends with a presentation of the probably only text mixing the languages: a
comparison between the two editions of the common law, generally – but not always –
with Latin commentaries and references but with quotations in Swedish.
1 Inledning
I de bevarade omkring 575 medeltida handskrifter (frånsett urkundssamlingar,
det vill säga registraturer, kopieböcker, tänkeböcker och liknande), som med
visshet tillkommit i Sverige förekommer i huvudsak två språk: latin och svenska.
De flesta handskrifterna är enspråkiga, varav litet drygt hälften är på latin.
Föreliggande totalinventering av alla handskrifter med både svenska och latinska
texter bygger på uppgifter insamlade bland annat inom ramen för två pågående
projekt som båda syftar till att framställa en digital katalog över de
svenskspråkiga medeltidshandskrifterna.1 Många av uppgifterna är hämtade från
Samlingar utgivna av Svenska Fornskriftsällskapet (för närmare uppgifter om
handskriftsbeskrivningar däri se Åström 2003a) och vad gäller C-samlingen vid
Uppsala universitetsbibliotek från Mittelalterliche Handschriften der
1 Det ena projektet kallas ”Text till tiden”, och är ett samarbete mellan Kungliga
biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek och Medeltidscentrum vid historiska
institutionen vid Stockholms universitet, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond och
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien och omfattar handskrifterna vid
Kungliga biblioteket och Uppsala universitetsbibliotek. Det andra är ett projekt som
omfattar handskrifterna i alla andra samlingar och finansieras av Stiftelsen Olle Engkvist
byggmästare och Ridderstads stiftelse för historisk grafisk forskning.
302 University of Vaasa Research Papers
Universitätsbibliothek Uppsala: Katalog über die C-Sammlung (MHUU), men
uppgifterna har i ett antal fall kompletterats av mig. De berörda biblioteken
anges i förkortade former, som förklaras i slutet av denna artikel. För
förklaringar av omnämnda religiösa text- och boktyper hänvisas till Geete
(1895:285–298).
Bland handskrifterna med svenska texter finns ett antal med inslag på både
svenska och latin. Det går därvidlag att urskilja två huvudmönster. Å ena sidan
förekommer språken i olika, klart avgränsbara enspråkiga delar i handskrifterna.
Å andra sidan används det ena språket som metaspråk, det vill säga i över-
skrifter, marginalrubriker eller inledningar till texter, som är på det andra
språket.
Efter en kort resumé av latinets position under den aktuella tiden, det vill säga
från 1300-talets slut till 1500-talets början, kommer jag först att behandla
fördelningen av latin och svenska i stort, därefter i tur och ordning latin som
metaspråk när huvudtexten är på svenska, för att sedan redogöra för det
omvända förhållandet. Till sist kommer jag att presentera det enda renodlade
fallet av språkblandning (kodväxling), nämligen en text som går under rubriken
Contarietates legisteriorum novi et antiqvi, och som innehåller jämförelser
mellan Magnus Erikssons landslag och Kristoffers landslag.
Undersökningsmaterialet består av handskrifter eller större handskriftsfragment
från 1200-talets slut till början av 1500-talet (ca 1530) med svenska och latinska
texter. Böckerna behandlas i den form de på kodikologiska grunder kan antas ha
haft vid medeltidens slut, och som de för det mesta har även ännu. Tillskott som
uppenbarligen tillkommit efter ca 1530 har inte beaktats, oavsett om de har
gjorts på ledigt utrymme eller på tillagda nya blad.
2 Latinskt och svenskt skriftbruk i medeltidens Sverige
Kunskaper i latin var i första hand något som fanns bland prästerskapet. Beräk-
ningar har gjorts som anger att kyrkfolket, det vill säga utöver prästerna även
klosterfolket, utgjorde några få procent av befolkningen (Lindkvist & Ågren
1985:26).
Även inom denna lilla grupp var förmodligen latinkunskaperna begränsade. Läs-
och skrivkunnigheten på svenska var också begränsad, men torde ha främjats
framför allt av att Magnus Erikssons landslag och Magnus Erikssons stadslag,
båda från omkring 1350, fastslog att vissa former av rättshandlingar skulle
dokumenteras skriftligen på svenska (framför allt i Magnus Erikssons landslag
University of Vaasa Research Papers 303
Jordabalken [Eghnobalker] 20–22, 24 och Magnus Erikssons stadslag Ärvda-
balken 10:pr, 18:1 och 20 samt Jordabalken 6). Det bidrog till att läs- och
skrivkunnigheten (mest på svenska?) i viss mån spreds utanför kyrkan.
Latinkunskaperna var som sagt förbehållna en liten grupp, vilket innebar att
latinet kunde användas som hemligt språk. I några fall kunde det ta sig uttryck i
att latinet användes för att dölja budskap som var obehagliga för prästerskapet,
som är fallet i två handskrifter med Heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser
(SKB A 5 a och SRA E 8801; se Wollin 2004:312, 319–322). Handskrifterna är
troligen skrivna under förra hälften av 1400-talet i Vadstena kloster för sekulära
användare utanför klostret. Bok 1, kapitlen 47–49 i Uppenbarelserna handlar om
dåliga präster. I handskrifterna, som i huvudsak är på svenska, återges texten på
latin. Kapitlen föregås av en inledning i rött, som börjar på svenska (här efter
SKB A 5 a, f. 32v):2
Här näst six nakat aff prestomen ok är thetta ey stor nytto älla
kännedomber lekmannom at vita, ok klärkane älskä meer at vita ok läsa
latino thy for thera skuld scrifwas thässo nästo capitula a latino
(Här näst sägs något om prästerna, och det är inte till stor nytta eller
lärdom för lekmännen att veta, och klerkerna älskar mer att få veta och
läsa på latin, så för deras skull skrivs de nästa kapitlen på latin)
Därefter följer den egentliga överskriften till kapitel 47, men på latin:
Capitulum xlvijjm
Verba domini Ad sponsam delegis noue Abiectione […]
Sist i överskriften förklaras varför texten återges på latin, nämligen för att inte
skandalisera präster inför lekmännen:
et ponitur hic in latino ne Clerus skandalizetur a laicis et dampnetur
(och återges detta på latin för att prästerskapet inte skall skandaliseras
och fördömas av lekmännen)
I ett annat, äldre exempel från 1300-talet, som återfinns på försättsbladet till en
lagbok (UUB B 6, f. 1r), uttrycker skrivaren, en skicklig kalligraf, sitt missnöje
med utebliven betalning på följande sätt:
Tu qui volumen istud legendo pertransieris, si vis, defectus tenebras
corrige, quas propter quatuor marchas denariorum michi in sallario
deficientes, licet tempus affuit, supplere non curaui
(Du som läser den här boken får själv rätta dunkla ställen: eftersom det
fattas 4 marker av min lön, så rättar jag inte felen, trots att jag har tid till
det)
2 Det första och sista citatet här återfinns i Klemming (1883–1884:147).
304 University of Vaasa Research Papers
Sådant hemlighetsmakeri som i de två anförda exemplen är emellertid ytterst
sällsynt.
3 Handskrifter med både svenska och latinska textavsnitt
När latin och svenska förekommer i en och samma bok återfinns språken som
regel i olika delar av handskriften. Företeelsen är vanligast i bönböcker från
Vadstena (SBPK Ms. Theol. lat. oct. 71, Giessen UB Hs. 881, SKB A 36, SKB A 43,
SKB A 80, SKB A 81, SKB A 82 a, SRA E 9068, UUB C 12, UUB C 68; de flesta
från ca 1480–1530, se närmare Hedström 2009) men kan förekomma i böcker
med både kyrkliga och profana texter. Som regel är överskrifterna på samma
språk som huvudtexten, och alltså på olika språk i de olika delarna av boken.
Vad beträffar bönböckerna är grundprincipen att de innehåller ett horarium
(tidegärdens böner) på latin, med latinska överskrifter, som följs av en stor
samling böner på svenska, med svenska överskrifter, dock med vissa undantag,
som jag återkommer till. Ofta består bönböckerna av en enda kodikologisk enhet,
men i några fall kan de ha sammansatts av två eller flera enheter med olika språk.
Språkväxling i större utsträckning förekommer också i några handskrifter som,
likt bönböckerna, i huvudsak innehåller texter av en och samma typ. Det är i
vissa fall svårt att avgöra om handskrifterna skall ses som en enda kodikologisk
enhet eller flera.
Tre handskrifter med regler och statuter för Vadstena kloster innehåller texter på
latin och svenska, med de svenska texterna företrädesvis i slutet.
UUB C 50 är sammansatt av två eller tre enheter och innehåller diverse texter,
främst regelsamlingar och anvisningar för klosterlivet, samt böner på latin och
svenska. Början är helt på latin (lägg 1–8, f. 2r–93v, möjligen två enheter), mitten
både på latin och svenska (lägg 9–12 början, f. 94r–128v) och slutet (slutet av lägg
12–18, f. 148r–220r) enbart på svenska, även om mitten och slutet (lägg 9–18) av
allt att döma hör till samma enhet. Liknande uppbyggnad har också UUB C 74,
som är textmässigt mera homogen. Boken innehåller en samling av privilegier
och statuter för Vadstena kloster, varav omkring två tredjedelar i början (f. 1r–
230v) är helt på latin, medan den sista tredjedelen (f. 231r–260v) i huvudsak är på
svenska. Samma uppbyggnad har UUB C 46, ”Vadstena klosters privilegiebok”,
som i sista fjärdedelen (f. 143v–213v) har svenska inslag.
Två laghandskrifter, tillkomna i kyrklig miljö, har även i stort sett samma
uppdelning: LStB J 73, tillkommen i huvudsak mellan 1503 och 1510, har tre
University of Vaasa Research Papers 305
huvudenheter, som är inbundna i omvänd kronologisk ordning, det vill säga att
den yngsta delen ligger först, och den äldsta sist. De två främre delarna inne-
håller till större delen texter på latin, i form av kyrkliga stadgar och statuter,
Västgötalagens kyrkobalk och Magnus Erikssons landslag i latinsk över-
sättning, medan slutet (f. 107r–189v) upptas av Kristoffers landslag och några
stadgar på svenska. (För en detaljerad beskrivning av handskriften se Bäärnhielm
1980:6–11.)
UUB B 48 består av tre enheter. Den första utgörs av Upplandslagens kyrkobalk
på svenska (2r–12v). Den andra utgörs av ett omfattande parti på latin (f. 13r–58v)
som främst innehåller en samling kyrkliga stadgar och statuter, med ett till synes
avvikande inskott på svenska (f. 18r–25v) och på slutet (f. 56r–58r). Den tredje
enheten omfattar Magnus Erikssons landslag och några stadgar på svenska (f.
59r–164r).
Speciella är Vadstenamunken (senare Västeråsbiskopen) Peder Månssons (död
1534) tre bevarade originalhandskrifter med bland annat tekniska och ”natur-
vetenskapliga” texter. De innehåller avsnitt både på latin och svenska, men
medan SKB X 501 i huvudsak är på latin, så är SKB X 502 och LStB J 8 i huvud-
sak på svenska.3
4 Latinska handskrifter med svenska inslag
Tre handskrifter med teologiska/religiösa texter har vid sidan om de domine-
rande latinska textpartierna även relativt stora avsnitt på svenska.
SKB A 54 är ett sammelband med 143 blad, sammansatt av 9 kodikologiska
enheter, med mässtexter, predikningar med mera. Enhet 1 är helt på latin. Enhet
2 (f. 11r–25v) består av en del av ett breviarium, efter vars slut några
rekommendationsbrev på latin och svenska har tillagts (f. 24v–25r). Enhet 3 (f.
26r–45v) består av Commune sanctorum (mässtexter använda vid flera
helgonfester) med en svensk bön tillagd på sista bladet (f. 45r). Enheterna 4, 5
och 6 (f. 46r–63v, f. 64r–80v resp. 81r–89v) är i huvudsak på svenska och
innehåller ett antal utdrag ur Birgittas Himmelska uppenbarelser, en dikt om Tio
Guds bud, några uppbyggelseskrifter och legender, med mindre inskott på latin.
Enhet 7 (f. 90r–102v) består av Sermones de sanctis (predikotexter om helgon),
efter vars slut bland annat två brev på svenska har tillagts (f. 98v resp. 100v). De
3 Åtminstone översättningarna till svenska av en och samma text har ibland införts till
synes sporadiskt i mindre avsnitt på olika ställen i handskrifterna, men har i vissa fall
försetts med hänvisningar mellan delarna i samma eller i en annan av handskrifterna
(och till en nu förlorad fjärde handskrift).
306 University of Vaasa Research Papers
två återstående enheterna (f. 103r–126v resp. 127r–143v) är på latin, med
undantag för en liten anteckning på svenska (f. 114v).4
UUB C 19 är en diger bok med 548 blad i 39 lägg, sammansatt av ett flertal, delvis
disparata delar (som eventuellt utgör fler än 15 kodikologiska enheter). Boken
innehåller predikningar, teologiska och uppbyggliga texter, urkunder,
medicinska och komputistiska texter, med svenska inskott i form av medicinska
texter (en i vardera lägg 7 och 22, f. 77r–83r resp. 292r–293v), två teologiska
texter (i lägg 10, f. 115r–123r och 128r–128v), en inskjuten bön i ett parti som
huvudsakligen innehåller kyrkliga urkunder (i lägg 12, f. 147v), urkunder och
brevformulär (i lägg 12–13 och 16, f. 155r–163r resp. f. 218v–248r, omväxlande
med latinska texter).
UUB C 22, med 157 blad, är sammansatt av ett antal delar (möjligen 9 enheter)
som innehåller böner, uppbyggliga och asketiska texter. Enhet 1 (lägg 1) har en
latinsk förteckning över botpsalmer i början (f. 1r–5v) och läkedomsråd på
svenska i slutet (f. 6r–8v). Lägg 2, 4 och 12, som utgör varsin enhet, upptas helt av
var sin uppbygglig text på svenska (f. 9r–16v, 31r–35r resp. 126r–129r). Lägg 8 och
9, som är en enhet, innehåller två svensk-latinska glossarier (f. 69r–77r resp. 82r),
några böner på svenska (f. 81r–81v), latinska sentenser (f. 78v–80r) och
brevformulär (f. 82v–87r) samt ett latinskt officium (f. 91v–94r).
Små inslag som bara omfattar några sidor på svenska återfinns i bland annat:
DKU AM 792 4o innehåller – åtminstone delvis – diverse texter samlade av en
skolelev i Linköping; på svenska är några läkedomsråd (f. 53r–54v, f. 139r–142v)
samt ett dithörande glossarium (f. 142v), en kärleksvisa (f. 90r), och en psalm (f.
136r–136v). Därtill kommer tre korta uppbyggliga texter och en något längre (f.
160r–163r, 163v–164r resp. 164r–164r, 189r–197v) som troligen har tillkommit
senare och eventuellt skall betraktas som danska.
De allra flesta av handskrifterna med små latinska inskott innehåller emellertid
teologiska texter, och de är i de flesta fall sannolikt tillkomna i Vadstena (för
närmare detaljer se i första hand MHUU):
UUB C 4, ett teologiskt sammelband sammansatt av 13 kodikologiska enheter,
innehåller ett par rimdikter eller psalmer och en allegori på svenska i enhet 12 (f.
276v–177v, 279r–279v).
UUB C 9, innehåller homilier, varav en i början är på svenska (f. 1r–7v).
4 Uppgifterna bygger här företrädesvis på Anna Wolodarskis utkast till katalogiseringen
av handskriften.
University of Vaasa Research Papers 307
UUB C 15, innehåller teologiska texter och Birgitta-texter, varav tre på svenska:
mässor för en själ i skärselden som även återges på latin (f. 325r–325v), några
böner och Psaltarpsalmen 100 (f. 371v–372v, sist i ett lägg).
UUB C 23, innehåller rimofficier med mera, med tre svenska inskott: en bön (f.
120v–121r), och två texter tillskrivna Bernhard av Clairvaux (f. 141v–144r).
UUB C 24, innehåller en samling predikningar, med ett inskott av ett
Birgittamirakel i två versioner (98r–98v, 109v).
UUB C 25, innehåller klosterregler, däribland två uppteckningar av Regula
salvatoris (Birgittinordens klosterregel), av två olika händer, med ett tillägg på
svenska av en tredje hand efter den andra ur Birgittas Revelationes
extravagantes av en tredje hand (f. 51v–52v).
UUB C 27, innehåller teologiska texter, med inskott av ett mirakel (f. 236v), samt
Fader vår, Ave Maria och trosbekännelsen i slutet (f. 279v).
UUB C 31, innehåller urkunder som rör Birgittinorden, varav ett brev (f. 91r–91v)
och ett fragment ur Revelationes extravagantes (190r).
UUB C 47, är ett teologiskt sammelband; på svenska är en ofullständig text om
den Helige Andes sju gåvor (f. 129v), samt Kristi lidandes tider (Horae de
passione Christi som även återfinns två gånger på latin; f. 262r–264v) och tre små
uppbyggliga texter i slutet av samma lägg (f. 264v, 265r, 266r–266v).
UUB C 181, en teologisk samlingshandskrift med några svenska inslag (f. 18vb–
19ra, 83v–84r [sist i ett lägg], 170v–171r [sist i ett lägg], 296r–300v).
UUB C 308, är en predikosamling med små svenska inslag (f. 98v i nedre margen,
140r, 157v, 189r i nedre margen, 306v, 310r i nedre margen, 347r i nedre margen,
356r, 365v, 373v, 374v i nedre margen).
UUB C 455, är en bönbok som består av en helt latinsk äldre del från slutet av
1400-talet (efter 1471) och en yngre del som tillkommit efter 1513 med några
texter på svenska (f. 81r–82r, 92v–94v, 109r–114r, 121r–126r).
UUB C 475, är ett breviarium som innehåller ett antal böner på svenska (f. 31r–
44v, 71v–73r samt 151v–153v med senare tillägg). Det första partiet följs (f. 46r–
58v) av den delvis tvåspråkiga texten Fem hälsningar till jungfru Maria (eller
Jungfru Marias salutationer), som jag återkommer till.
308 University of Vaasa Research Papers
Dit hör också UUB C 390, en teologisk sammelhandskrift, med en kort text på
svenska om tolv mästare i Paris (f. 201v–203v), och UUB C 480, teologiska texter
och böner, med ett inskott av Jungfru Marias sju fröjder på rim från Själens
tröst mot slutet (f. 70v–72r).
Utöver dessa förekommer små svenska inslag även i UUB C 251 och UUB C 274.
5 Svenska handskrifter med latinska inslag
I handskrifter med företrädesvis svensk text kan i sällsynta fall latinska inslag
förekomma:
SKB B 59, med Äldre Västgötalagen, är sammansatt av flera enheter, varav den
sista (f. 67r–76v) innehåller en latinsk sammanställning av äldre och yngre
Västgötalagens kyrkobalkar (”Statuta generalia dicta Kirkiobalker”), samt en
liten samling gåtor med mera.
SBPK Ms. Germ. qu. 84, med Kristoffers landslag, innehåller lagens stadfästelse,
två synodalstatuter och några mindre anteckningar på latin (f. 11r–11v, 183r, 184v).
BNF Fonds Scand. 14, med Stadslagen och Södermannalagens kyrkobalk,
innehåller ett företal till lagen på latin (f. 1r–3v).
SKB B 17, med Magnus Erikssons landslag och Södermannalagens kyrkobalk,
innehåller kronologiska anteckningar, botföreskrifter och två avhandlingar om
lagen respektive domarämbetet på latin (f. 31v–32v, 105v–119r samt senare
tillagda f. 2v–4v).
UUB B 49, med Hälsingelagen, innehåller små tillägg i form av fyra böner och
botföreskrifter på latin (f. 65v respektive f. 79r–79v i slutet).
UUB B 69, med Magnus Erikssons landslag och Upplandslagens kyrkobalk,
innehåller små tillägg i form av komputistiska anteckningar och ett par böner på
latin (f. 1r, 4r–4v, 6r, 7v, 60r).
Ett litet latinskt inslag finns även i stadslagshandskriften DKU AM 45 4o (Missa
de quinque vulneribus Christi, f. 99r–101v).
I ytterligare några laghandskrifter finns små latinska tillägg på några rader i form
av böner eller edsformulär (DKB Thott 2196 4o, SRA E 9045, SRA E 9047,
SKB B 2, SKB B 5 b, SKB B 6, SKB B 55, SKB B 100 e, UUB B 16, UUB B 52).
University of Vaasa Research Papers 309
I två handskrifter med riddarromaner och krönikor finns några små latinska
tillägg: i DKU AM 191 fol. en anteckning om ”Carolus filius Philippi” och en
Mariabön (f. 36v, 114v) och i SKB D 4, två små avsnitt med företrädesvis
”medicinska” texter (f. 107v–109r resp. 205r–218v).
6 Latin som metaspråk när texten i övrigt är på svenska
Svenska böcker eller texter, oavsett texttyp eller genre, kan inledas med en
latinsk bön som till exempel kan lyda:
Assit ad inceptum sancta maria meum
(Bistå mig i mitt arbete, sankta Maria)
(LStB T 181, SKB B 47, SKB B 134, SKB D 2, UUB C 20, UUB Palmsköld
405.)
I de svenska postillorna är överskrifter på latin regel (så i DKU AM 787 4o, LStB
T 180, LStB T 181, SKB A 107, SKB A 111, UUB C 35, UUB C 56, med undantag för
de helsvenska DKB GKS 1390 4o och SKB A 27).5 Efter överskriften, som anger
vilken dag texten avser, inleds texten med en latinsk referens i form av ett citat av
inledningen till den aktuella dagens bibeltext, som därefter översätts och utläggs
på svenska.
Dominica 2a aduentus domini
Erunt signa sole et luna etcetera [Lukas 21:25] Jhesus sagde sinom
kenneswenom For domadagh skulu vndirlik tekn vardha j solenne ok
mananom ok stiernomen
(DKU AM 787 4o, s. 11–12.)
I bönböckerna är överskrifterna som sagt oftast på samma språk som
huvudtexten, men enstaka gånger förekommer latinska överskrifter till svenska
böner (Giessen UB Hs. 881, SKB A 38, SKB A 82 a, SRA E 9068).
Liknande typer av överskrifter och referenser förekommer i andra religiösa
handskrifter (så i t.ex. Pentateukparafrasen i SKB A 1, Birgittas Himmelska
uppenbarelser i SKB A 5 a, Jungfru Marias örtagård i SKB A 12):
Nw skal här psalmen venite wttydas som han står i psaltarenom
Venite exultemus domino, jubilemus deo salutari nostro Doctores som
waro i gambla testamentet, sighia at moyses […]
(SKB A 12, f. 15r; Geete 1895:15.)
5 Andersson (1992) behandlar mera detaljerat latinanvändningen i A 27, UUB C 56 och
LStB T 180 och Adams (2008:55) berör den i en dansk-svensk handskrift.
310 University of Vaasa Research Papers
De latinska inslagen utgörs i dessa fall företrädesvis av inledningar till texter som
hör hemma i gudstjänsten (psalmer, hymner och bibelställen), och tjänar som
referenser till den efterföljande texten på svenska. Detta sätt att referera till
texter som förekommer i liturgin är hämtat från bruket i latinska breviarier och
andra latinska brukstexttyper. Antagandet ligger nära till hands, att kommen-
tarerna har tillkommit i Vadstena med särskild tanke på nunnorna (Geete
1895:XLI). Det uttrycks tydligast i inledningen till Nils Ragvaldssons Jungfru
Marie örtagård, det vill säga översättningen och förklaringen av Vadstena-
nunnornas veckoritual Cantus sororum. Texten har Nils ”wttyth aff latino oc
oppa swänsko […] idher allom sinom kära systrom oc döttrom til andeliken
hwgnat” (’översatt från latin till svenska … er alla mina kära systrar och döttrar
till andlig hugnad’; SKB A 12 f. 2v–3r; Geete 1895:3).
Latinska överskrifter förekommer ibland även i andra texttyper, bland annat till
dramat som nu är känt under titeln ”En syndares omvändelse” (den latinska
titeln lyder ”Om en syndare som undfick nåd”):
De vno peccatore qui promeruit graciam
Alt got folk j hören här til
(DKU AM 191 fol., f. 89r.)
Ett annat exempel är den i margen placerade latinska överskriften ”Märk! Om
friheten” till biskop Tomas Friheten (Frihetsvisan):
Nota de libertate
Friiheeth är thet betzsta thing
ther sökias kan all werldin vm kring
(SKB B 42, f. 178r.)
I en handfull av de omkring 150 lagböckerna förekommer flocktitlar eller
marginaltitlar på latin (Karlstad Jur. 1 [del 1], SKB B 125, UUB B 55 alla med
Magnus Erikssons landslag, samt SBPK Ms. Germ. qu. 84 och SKB B 34 med
Kristoffers landslag), som till exempel i en överskrift till Tjuvabalken 22 om fynd
som görs på väg eller ”i markerna” som inte offentliggörs:
De inuentis in uiis et campis non publicatis xxxij
Hwar som fynd hittir a vägh ellir vtan wägh hwat fynd thet hälstz är
(SKB B 123, f. 124r.)
Sist i en text kan det finnas en kolofon (slutskrift, explicit) som innehåller verkets
titel, ibland även författare och uppgift om innehållet. I slutet kan det också
University of Vaasa Research Papers 311
finnas en skrivarnotis, som kan vara på vers; den kan också ha uppgifter om
skrivare, datering med mera, som denna av broder Jöns (Budde) Räk:
1491 Frater johannes räk male scripsit hec
(SKB A 58, f. 85v, ”Jöns Buddes bok”.)
Allra sist i boken eller vid slutet av en text kan en bön finnas som motsvarar den
ovan återgivna inledande bönen om bistånd (”assit ad…”):
finito libro sit laus et gloria christo
(boken är avslutad, lov och ära åt Kristus)
(SKB B 47, f. 18v.)
Ibland kan där även finnas uppgifter om skrivaren, stundom i förening med en
bön:
Qui me scribebat nomen Siggonis habebat Finis adest jstius operis sit deo
laus
(den som skrev mig hade namnet Sigge, nu är detta verk verkligen slut,
lovad vare Gud)
(SBPK Ms. Germ. qu. 84, f. 183r.)
De latinska inslagen i form av skrivarverser, överskrifter och inledande
referenser har en tydlig prägel av att följa bestämda mönster, hämtade från den
latinska skriftkulturen. Det är alltså fråga om ett litet antal språkliga element
med en bestämd funktion och ofta även en bestämd placering, som antingen
markerar en inledning (eller ett slut) av något slag eller utgör en referens i form
av ett citat.6
7 Svenska som metaspråk när texten i övrigt är på latin
I några bönböcker förekommer överskrifter på svenska till latinska texter.
Överskrifterna kan bestå av en titel, en kommentar eller bådadera. Titlarna
förefaller ibland att vara översatta från latin. Utformningen av överskrifterna till
de enskilda texterna är inte alltid likartade. Företeelsen är knuten till vissa
handskrifter (SKB A 80, SKB A 81 och UUB C 12), men även till vissa texter,
vilket framgår av följande sammanställning:
Psalterium Beate Marie Virginis (Jungfru Marias psaltare eller rosenkrans), med
överskrift och avslutning på svenska. Denna varianttext förekommer i DKU AM
6 Jämför Carlquist (2005) som belyser tvåspråkigheten särskilt ur ett vidare funktionellt
perspektiv.
312 University of Vaasa Research Papers
422 12:o, Giessen UB Hs 881, SKB A 38, SKB A 80, SKB A 81 och UUB C 68.
(Geete 1907–1909 nr 121.)
(Psedo-)Bernardus Claraevallensis, Octo praecipui sive praeelecti versus ex
psalterio sumpti (Sankt Bernhards åtta Psaltarverser) som återfinns i SBPK Ms.
Theol. Lat. oct. 71, Giessen UB Hs. 881, SKB A 80, SKB A 81, UUB C 68.
Ave Sanctissima Maria, mater Dei, Regina caeli (Bön till Jungfru Maria inför
hennes beläte) som återfinns i SKB A 80, SKB A 81.
Bönesvit (O virgo Maria rogo, Signum salvatoris, Ave sanctissima Maria;
tillsammans med Ps.-Bernardus, Octo praecipui.) som återfinns i SKB A 80, SKB
A 81.
Collecta (kollektbön): Deus qui post baptismi sacramentum som återfinns i SKB
A 43, UUB C 12.
Antiphonae ante festum nativitatis Christi (Antiphonae majores, O-antifonerna)
som återfinns i SKB A 43, UUB C 12.
Horae Omnium sanctorum och Horae Sanctae Annae som återfinns i UUB C 12,
UUB C 68.
Septem psalmi poenitentiales cum litania et collectae (Sju botpsalmer med
litania och kollektböner) som återfinns i SKB A 80, UUB C 12.
Oratio de quinque vulneribus Christi (Rimmad bön till Jesu fem sår) före-
kommer i två varianter. Den ”ursprungliga” varianten, som inleds Ave dextra
manus, finns i SKB A 36, med latinsk överskrift, och SKB A 38, med svensk över-
skrift (se nedan). Den andra varianten, med en tillagd första strof som inleds Ave
Iesu inclinatum, finns i Giessen UB Hs. 881 och SKB A 81, som båda har en lång
överskrift på svenska, samt i UUB C 475 utan överskrift.
Den första versionen får tjäna som exempel:
Aff wars herra fäm vndom mykit godha
Aue dextra manus christi perforata
(Om vår Herres mycket goda fem sår.
Var hälsad, Kristus genomborrade högra hand)
(SKB A 38, f. 104r.)
Till de ovan nämnda kan också läggas horariet UUB C 464 och bönboken UUB C
502. Svenska överskrifter förekommer även i tre handskrifter med Vadstena-
University of Vaasa Research Papers 313
nunnornas veckoritual Cantus sororum (UUB C 466, UUB C 468 [med noter,
”Directorium chori”], UUB C 469) och dessutom i ”Processionale Vastenensis”
(UUB C 468).
Ett särskilt komplex förefaller ett antal textvittnen utgöra som innehåller
varianter av Quinque salutationes Beatae Mariae Virginis eller Fem hälsningar
till jungfru Maria (även benämnd Jungfru Marias fem salutationer). Den
ursprungliga latinska texten (som finns bl.a. i SKB A 36 och UUB C 68) är
sammansatt av två inledande böner (Saluto te och Precor te eller Deprecor te)
och därefter följer fem avsnitt uppbyggda kring en Psaltarpsalm vardera (Ps.
119:1, 118:17–32, 125:1–6, 122) med antifoner, suffragier och hymner.
Den latinska texten har i varierande omfattning försetts med tillägg på svenska i
ett antal bönböcker. Tilläggen kan utgöras av a) fem böner knutna till de fem
hälsningarna samt en slutbön, b) fem samlingar med 10 korta lovprisningar, som
inleds ”Välsignad vare du” eller ”Gläds Maria”, något olika i olika handskrifter, c)
en översättning av de två inledande bönerna (Saluto te och Precor te), d) ett
inledande ”exemplum” om en munk. I denna ”fullständiga” form med alla fyra
tilläggen föreligger texten i Giessen UB Hs. 881. Varianter av texten finns även i
flera andra handskrifter (SBPK Ms. Theol. lat. oct. 71, SKB A 38, SKB A 43, SKB
A 81, UUB C 12 och UUB C 475). Skillnaderna mellan de olika textvittnena är
relativt stora och rör inte bara hur många av tilläggen som förekommer, utan
även placeringen av dem och texternas utformning. Robert Geete har återgett
bönerna i sin samling av böner från medeltiden (Geete 1907–1909 nr 123) i tre
varianter, som emellertid bara delvis återspeglar mångfalden, inte minst
eftersom han hoppat över de latinska inslagen.
Delar av Fem hälsningar återfinns även i en traktat om hälsningarna och Marias
fem fröjder (Geete 1904–1905:349–383, med vissa latinska inslag överhoppade;
bönerna återfinns även i Geete 1907–1909 nr 123 b, där helt utan de latinska
inslagen). Traktaten motiverar nyttan av att läsa salutationerna, och förklarar
deras betydelse. De latinska textavsnitten, det vill säga psalmerna och
antifonerna med mera, har reducerats till korta hänvisningar (som utelämnats i
Geetes båda utgåvor). I traktaten återfinns delvis samma inledning (c) och
berättelsen om munken (d), men inbakade i en längre introduktion. Traktaten
avslutas med en slutbön som utgör en del av (a). I övrigt upptas texten till största
delen av fem bönesviter knutna till var och av de fem salutationerna (andra böner
än b ovan). De svenska bönerna i sviterna föregås av en latinsk versrad, som i sig
utgör en del av fem tvåstrofiga latinska rimdikter, de fyra första med tio
versrader vardera, och den sista med åtta. Varianter av texten föreligger med
314 University of Vaasa Research Papers
delvis avvikande inledningar i de närbesläktade SKB A 49 och UUB C 50 (som
enligt Geete är den föregåendes förlaga).
En helt annan kategori, till sist utgörs av skrivarnotiser, som kan vara på
svenska, oavsett huvudtextens texttyp. De återfinns som regel i slutet av texterna:
Tässa book screff syster cristin hanssa dotther
(SBPK Ms. Germ. fol. 726, f. 168r.)
Efter textens slut kan språken blandas:
Velys tik Tu gwidonis siell / bidh fore allom tik viliä vääll / At the effter
liffsens ändhä / maghe mz tik j hymmerike ländä / Thettä screff broder
jönes räk / än tha at scrifften är allom othäk / anno dominj mcdxcprimo
facta sunt hec
(SKB A 58, f. 101v.)
8 Glossor och enstaka ord
Latinska glossor och enstaka ord kan förekomma. I en del fall är det svårt att dra
en absolut gräns mellan latinska inskott i egentlig mening och latinska lånord.
Särskilt gäller det ord av typen rubrica, item, nota, moralitas, oratio med flera,
som kan vara placerade ovanför eller i margen invid en svensk text. Orden kan
markera dels början av en ny text (rubrica ’överskrift’) eller ett nytt textavsnitt
(item ’åter, vidare’) eller framhäva något (nota ’märk! obs!’), dels att den följande
texten är av ett visst slag eller texttyp (moralitas ’[sens]moral’, oratio ’bön’). Dit
hör även den ännu levande frasen et cetera.
Svenska glossor som tillfogats latinska texter förekommer i ett relativt stort antal
handskrifter, varav många är predikosamlingar: DKU AM 792 4o, SKB A 133,
SKB B 59, UUB C 20, UUB C 22, UUB C 181, UUB C 213, UUB C 218, UUB C 237,
UUB C 308, UUB C 312, UUB C 321, UUB C 322, UUB C 335, UUB C 337, UUB C
363, UUB C 365, UUB C 381, UUB C 385, UUB C 389, UUB C 392.
9 Contrarietates legisteriorum novi et antiqui –
åtskillnader mellan nya och gamla lagen
Det finns ett fall av ”äkta” språkblandning bevarat. Det rör sig om en jämförelse
mellan Kristoffers landslag från omkring 1440 och den omkring 100 år äldre
Magnus Erikssons landslag, eller som det sägs i texten, nya och gamla lagen.
Jämförelsen förekommer, såvitt jag hittills kunnat utröna, i omkring 30
University of Vaasa Research Papers 315
uppteckningar, företrädesvis i handskrifter med Kristoffers landslag från 1500-
talet. (För utgåva med kommentarer se Åström 2016.)
Texten har tillkommit senast i mitten av 1480-talet. Den består av citat ur
lagarna, ibland med korta kommentarer. Under 1500-talets lopp redigerades den
om i flera etapper. De två första nyredaktionerna innebar att den ursprungliga
textens latinska inslag översattes till svenska i två steg. I den tredje fullständiga
redaktionen ändrades bland annat ordningsföljden på bestämmelserna så att den
nya lagens lydelse alltid föregår den gamla, vilket inte var fallet i urtexten. I ett
ännu senare skede förkortades texten och den kommenterande texten ströks, så
att kvar blev en enkel lista över skillnaderna.
Jämförelsen bygger på textvarianter av Kristoffers landslag och Magnus
Erikssons landslag som kan beläggas i handskrifter med sörmländsk proveniens.
Det tyder på att texten tillkommit i Sörmland, möjligen i Strängnäs, eftersom
handskriften med den bästa bevarade texten kommer därifrån. Det rör sig om
handskriften SKB B 42 som innehåller de enda bevarade nedteckningarna av
Tomas Simonssons dikter om Engelbrekt och Friheten (”Frihetsvisan”).
Handskriften kan dateras till 1480-talet, och kan knytas till domkapitlet i
Strängnäs, som vid den tiden leddes av en av svensk medeltids lärdaste män,
biskopen Kort Rogge.
Vad som förefaller vara den ursprungligaste textvarianten föreligger i
sammanlagt 8 handskrifter varav 6 är från senare hälften av 1400-talet eller
1500-talets början (före 1510), samt i 2 yngre handskrifter.
Redan i de två inledande paragraferna vacklar språkbruket: § 1 är helsvensk,
medan § 2 är på latin, med svenska citat. För tydlighets skull är latinet här
kursiverat (texten återges här och fortsättningsvis efter Åström 2016):
Contrarietates legisteriorum Noui & antiquj
Incipit konungis balkir
[§ 1] ¶ Nya laghboken hallir xj laghmantz döme Oc the gambla ix
[§ 2] ¶ Nouum continet ower alla werldzligha domara Antiqum ower alla
domara quod est praeiudiciale iudicibus ecclecie
(Nya lagboken innehåller 11 lagmansdömen, och den gamla 9.
Nya innehåller över alla världsliga domare Den gamla över alla domare
vilket är att föregripa kyrkans domar.)
Fortsättningsvis är emellertid paragraferna utformade på följande sätt, med
korta latinska kommentarer och svenska citat:
316 University of Vaasa Research Papers
[§ 9] Item Nouum tenet hugger man byrdhe med Raa hasl etcetera böte iij
öre Antiqum tenet j öre
(Vidare, Nya innehåller hugger man börda med rå, hassel etc. böte 3 öre,
Gamla innehåller 1 öre)
Men i några fall har författaren tydligen mist kontrollen, och helt övergått till
svenska (bortsett från inledande item, som nog snarast skall ses som ett lånord,
alltså svenska, liksom etcetera):
[§ 24] Item vm wädh skil mykyt vppa nya laghen oc gambla laghen
Gambla laghen wilia strax wädhia vnder konungen Oc nya laghen först
widher laghmannen etcetera
[§ 25] Item om retthara thing skil mykyt aat the nyo laghen oc the gambla
laghen som mykyt bätre ytermeer oc liwslighare vthtryckis j nya
laghwmen än the gambla
(Om vad skiljer mycket på nya lagen och gamla lagen. Gamla lagen vill
strax vädja under kungen, och nya lagen först hos lagmannen etc.
Vidare om rättarting skiljer mycket mellan den nya lagen och den gamla
lagen, som mycket bättre, utförligare och klarare uttrycks i nya lagen än
den gamla.)
För att senare återgå till att skriva kommentaren på latin:
[§ 35] Drepir kona man sin eller barn sith etcetera tha skal hon brennas
secundum nouum, secundum antiqum stenas
[§ 36] Et sic vbique per totum istum tytulum vbi talem casus est konw
brenna secundum nouum, sed secundum antiqum stenas
(Mördar kvinna sin man eller sitt barn etc. då skall hon brännas enligt
den nya, enligt den gamla stenas.
Och på motsvarande sätt för alla avsnitt där fallet är sådant att kvinna
[skall] brännas enligt den nya, men enligt den gamla stenas.)
Man bör notera att inom paragraferna är det så att säga ordning och reda:
kommentartexten inom en paragraf är alltid antingen på latin eller svenska.
Det finns såvitt jag vet ingen motsvarighet till denna typ av språkblandning eller
kodväxling bevarad, som den inledande genomgången visat.
10 Sammanfattning
När latin och svenska förekommer i en och samma handskrift och textmängderna
är någorlunda lika stora, då uppträder de båda språken som regel i olika,
avgränsade delar av boken, som ibland utgörs av olika kodikologiska enheter.
När fördelningen är ojämn, så att det ena språket dominerar, då är inskotten, till
University of Vaasa Research Papers 317
exempel på svenska i latinska handskrifter, som regel små. Inskotten förefaller
att vara mer eller mindre slumpmässiga tillägg på ledigt utrymme, ofta i slutet av
lägg eller kodikologiska enheter. I några samlingsband med flera kodikologiska
enheter kan dock någon eller några enheter vara till exempel på latin i
handskrifter som i övrigt är på svenska.
Texternas överskrifter är som regel på samma språk som huvudtexten. Ett antal
handskrifter med latinsk huvudtext, företrädesvis från Vadstena kloster och från
slutet av 1400-talet eller början av 1500-talet, utmärker sig dock genom att ha
överskrifter, som kan innefatta en introduktion till texten, på svenska. Dessa
handskrifter är som regel framställda för nunnekonventets räkning.
Latinska överskrifter till svenska texter är relativt ovanliga. Ibland ger de intryck
av att vara övertagna från det latinska originalet till en översättning till svenska. I
några få fall, särskilt vad gäller latinska överskrifter i svenska lagböcker, verkar
det i stället vara fråga om resultatet av en ”lärd” influens i böcker som tillkommit
i kyrklig miljö.
Regelrätt latinsk-svensk språkblandning förekommer av allt att döma bara i en
enda bevarad text: Contrarietetes legisteriorum novi et antiqui, en samman-
ställning av skillnader mellan Magnus Erikssons landslag och Kristoffers
landslag.
318 University of Vaasa Research Papers
Förkortningar
BNF = Bibliothèque national de France, Paris
DKB = Kongelige bibliotek, Köpenhamn
DKU = Köpenhamns universitet (Arnamagnaeanske samling)
Giessen UB = Universitätsbibliothek Giessen
Karlstad = Karlstads läroverksbiblioteks handskriftssamling, Arkivcentrum
Värmland, Karlstad
LStB = Stiftsbiblioteket, Huvudbiblioteket, Linköping
SBPK = Staatsbibliothek zu Berlin Preußischer Kulturbesitz
SKB = Kungliga biblioteket, Stockholm
SRA = Riksarkivet, Stockholm
UUB = Uppsala universitetsbibliotek
Omnämnda handskrifter
BNF Fonds Scand. 14, DKB GKS 1390 4o, DKB Thott 2196 4o, DKU AM 191 fol,
DKU AM 787 4o, DKU AM 792 4o, Giessen UB Hs. 881, Karlstad Jur. 1, LStB J 8,
LStB J 73, LStB T 180, LStB T 181, SBPK Ms. Germ. qu. 84, SBPK Ms. Theol. lat.
oct. 71, SKB A 1, SKB A 5 a, SKB A 12, SKB A 27, SKB A 36, SKB A 37, SKB A 38,
SKB A 43, SKB A 49, SKB A 54, SKB A 58, SKB A 80, SKB A 81, SKB A 82 a, SKB
A 107, SKB A 111, SKB A 133, SKB B 2, SKB B 5 b, SKB B 6, SKB B 17, SKB B 34,
SKB B 42, SKB B 47, SKB B 55, SKB B 59, SKB B 100 e, SKB B 123, SKB B 125,
SKB B 134, SKB D 2, SKB D 4, SKB X 501, SKB X 502, SRA E 8801, SRA E 9045,
SRA E 9047, SRA E 9068, UUB B 6, UUB B 16, UUB B 48, UUB B 49, UUB B 52,
UUB B 55, UUB B 69, UUB C 4, UUB C 9, UUB C 12, UUB C 15, UUB C 19, UUB C
20, UUB C 22, UUB C 23, UUB C 24, UUB C 25, UUB C 27, UUB C 31, UUB C 35,
UUB C 46, UUB C 47, UUB C 50, UUB C 56, UUB C 68, UUB C 74, UUB C 181,
UUB C 213, UUB C 218, UUB C 237, UUB C 251, UUB C 275, UUB C 308, UUB C
312, UUB C 313, UUB C 321, UUB C 322, UUB C 335, UUB C 337, UUB C 363,
UUB C 365, UUB C 381, UUB C 385, UUB C 389, UUB C 390, UUB C 392, UUB C
475, UUB C 480, UUB Palmsköld 405
University of Vaasa Research Papers 319
Källor och litteratur
Adams, Jonathan 2008. Displaced texts. An old Swedish Birgittine revelation in
Copenhagen, GkS 1154 fol. and three sermons in Vienna, Cod. Vind. 13013.
Uppsala: Svenska fornskriftsällskapet.
Andersson, Roger 1992. Wttydhning eller exposicio? Språkval under 1400-talet.
I: Inger Larsson (red.). Leve mångfalden! Tjugo uppsatser om språk tillägnade
Barbro Söderberg. Stockholm: Stockholms universitet. S. 9–18.
Bäärnhielm, Göran (red.) 1980. Magnus Erikssons landslag: latinsk
översättning (ca år 1500) av Ragvald Ingemundsson: lib. v-xv. Stockholm:
Stockholms universitet.
Carlquist, Jonas 2005. Den fornsvenska handskriftens bilinguala karaktär:
Latinets funktion i folkspråklig kontext. I: Karita Mård-Miettinen & Nina
Niemelä (red.). Fackspråk och översättningsteori. VAKKI-symposium XXV,
Vörå 12–13.2.2005. Vaasa: Vaasan yliopisto. S. 10–30.
Geete, Robert (red.) 1895. Jungfru Marie örtagård. Vadstenanunnornas
veckoritual i svensk översättning från 1510. Stockholm: Svenska
fornskriftsällskapet.
Geete, Robert (red.) 1904–1905. Skrifter till uppbyggelse från medeltiden: en
samling af moralteologiska traktater på svenska, författade af bl.a.
Bonaventura. Stockholm: Svenska fornskriftsällskapet.
Geete, Robert (red.) 1907–1909. Svenska böner från medeltiden. Stockholm:
Svenska fornskriftsällskapet.
Hedström, Ingela 2009. Medeltidens svenska bönböcker: kvinnligt skriftbruk i
Vadstena kloster. Oslo: Universitet i Oslo.
Klemming, G. E. 1883–1884. Heliga Birgittas uppenbarelser. Efter gamla
handskrifter. Femte bandet: Bihang. Stockholm: Svenska fornskriftsällskapet.
MHUU = Andersson-Schmitt, Margarete, Håkan Hallberg & Monica Hedlund
1988–1995. Mittelalterliche Handschriften der Universitäts-bibliothek Uppsala:
Katalog über die C-Sammlung. 8 vol. Uppsala: Uppsala universitetsbibliotek.
Lindkvist, Thomas & Kurt Ågren 1985. Sveriges medeltid. Solna: Esselte
Studium.
Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet 1844–.
Wollin, Lars 2004. Salstahandskriften, vadstenatraditionen och den birgittinska
svenskan. I: Olle Ferm & Staffan Nyström (red.). Bengt Jönsson (Oxenstierna)
och hans värld. Stockholm: Sällskapet Runica et Mediævalia. S. 312–340.
320 University of Vaasa Research Papers
Åström, Patrik 2003a. Register till Samlingar utgivna av Svenska
fornskriftsällskapet 1844–2000: utgivna skrifter och däri använda fornsvenska
handskrifter. Stockholm: Svenska fornskriftsällskapet.
Åström, Patrik 2003b. Senmedeltida svenska lagböcker: 136 lands- och
stadslagshandskrifter: dateringar och dateringsproblem. Stockholm:
Stockholms universitet.
Åström, Patrik 2016. Tendensen i Kristoffers landslag. Stockholm: Svenska
fornskriftsällskapet.